Persisk middag + naturtrumpet

De senaste morgnarna i Öregrund har varit kalla, råa och dimmiga. När man går gången ner till brevlådan för att hämta upp tidningarna, ser man genom dimman sammandragna krokusar, som liknar flockar av hattifnattar från Mumindalen. Men Mårran, isfrun, har trots allt inte kommit tillbaka.

Vi tar bussen in till Uppsala för några dagar av olika ärenden, kulturevenemang och förrättningar.

Eftersom vi först ska till Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), stiger vi av vid Vaksala torg. Vi har medvetet valt en buss som anländer långt före kvällens konsert – vi måste nämligen äta middag före konserten.

Vi har i förväg valt ut restaurang Saffran Polo på Vaksalagatan 35, två kvarter från Musikens hus. Det är en persisk restaurang; vi har tidigare, fast i Stockholm, ätit god persisk mat och har också en persisk kokbok.

Saffran Polo visar sig vara en mycket bra restaurang. Miljön är trevlig och maten god.

Mest för att pröva frestande saker ur menyn bestämmer vi oss för att, mot våra normala restaurangvanor, också äta förrätt. Jag väljer isbergssallad, tomat, gurka, pepperoni och persisk saltgurka, lika snyggt upplagsd som smaklig. De vinbladsdolmar med mosir, youghurt, mynta och rödlök som Birgitta väljer, faller henne i smaken. Till huvudrätt väljer vi båda chenjeh, grillspett på oxfilé med paprika, lök och grillad tomat samt förstås ris.

Med all säkerhet är det här inte sista gången vi besöker Saffran Polo.

Därifrån går vi sedan till Uppsala konsert & kongress för kvällens konsert med Uppsala kammarorkester.

Det visar sig, när vi får programmet, att kammarorkestern inte som utannonserat dirigeras av Eva Ollikainen – hon har fått hoppa av på grund av halsont – utan av orkesterns ordinarie dirigent, Paul Mägi.

Mägi är en utmärkt dirigent; jag har tidigare skrivit mycket uppskattande om honom. Men kanske har han den här gången fått hoppa in på lite för kort varsel: Musiken lyfter inte så som den brukar göra.

Det märks kanske allra tydligast i det avslutande stycket, Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Symfoni nummer 39 Ess-dur”, Köchel 543. Mozart är ju ofta, även om det här är ett av hans mer komplexa verk, lätt att komma i håg i musikminnet; man relaterar gärna till tidigare konsertuppföranden och skivor man har hört.

Kvällens konsert började å andra sidan med ett verk som vi garanterat inte hade hört förut: orkestern uruppförde ett beställningsverk från i år, Håkan Larssons (född 1959) ”Minnets röster”.

Personligen gillade jag dock ännu mer ett annat modernt verk, Benjamin Staerns (född 1978) ”Ballo för naturtrumpet och stråkorkester” från 2006 men reviderat 2008.

Det här med naturtrumpet, här exekverad av Pierre Torwald, kan fordra en särskild kommentar. Naturtrumpeten har, i motsats till den moderna trumpeten, inga ventiler och har följaktligen tillgång till ett mycket mindre antal toner. Dess toner är, således även i det här stycket, alla hämtade ur övertonsserien.

Torwald fortsatte att spela naturtrumpet även i det stycke som följde efter pausen, nu ett stycke barockmusik, Giuseppe Torellis (1658-1709) ”Sonat för trumpet och stråkar i D-dur”.

Sammantaget måste man – även om jag alltså inte tyckte att kammarorkestern var på topp – ändå ge en eloge för helheten, blandningen mellan gammalt och nytt och, via naturtrumpeten, också bryggan mellan gammalt och nytt.

Slutligen en utommusikalisk iakttagelse. Vi har, eftersom vi har årsabonnemang, fasta platser ganska långt fram i Stora salen i Konserthuset. Genom ett slags märklig slump blev det i går så, att vi hade Håkan Larsson sittande i stolen bakom mig och Benjamin Staern sittande precis på andra sidan gången i samma rad där jag och Birgitta satt. Det var en särskilt sorts upplevelse att få se Staern, genom minspel och kroppsrörelser, leva med i sin egen musik, när den strömmade ner till oss från scenen.

Beethoven och Strauss i Stockholms konserthus

Vi har ju numera ett fantastiskt konserthus här i Uppsala, men då och då åker vi också till Konserthuset i Stockholm, när det är intressanta program där.

Till en konsert i går hade vi köpt biljetter i förväg, så vi fick bryta upp från Klaras treårskalas för att åka vidare till Stockholm; farmor Kristina skjutsade oss till Uppsala C – tack!

Eftersom vi därmed hann med ett lite tidigare tåg, fick vi hyggligt med tid för att före konserten äta middag i Stockholm. Vi valde en gammal bekanting, Sala Thai (Sawadee, rättar mig min hustru) ganska nära Konserthuset. Och eftersom vi valde en kötträtt med den starkaste formen av thaikryddning, bör maten ha kunnat motverka eventuella smittoeffekter från vår fortfarande förkylda dotter Kerstin.

Gårdagens konsertprogram ingick i en serie, där stora symfoniorkestrar gör framträdanden i främst de nordiska huvudstäderna. Kvällens symfoniorkester var tyska NDR (= Norddeutsche Rundfunks) Sinfonieorchester under ledning av Christoph von Dohnányi. Och det var verkligen en upplevelse att få höra en så stor och en så välspelande orkester.

Kvällen inleddes med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pinaokonsert nummer 4 i G-dur” från 1806, för övrigt den pianokonsert där Beethoven för sista gången själv framträdde som pianosolist med orkester. Beethovens roll som pianosolist innehades här av Yefim Bronfman, född 1958 i Tasjkent men sen 1973 bosatt i Israel. Jag hade aldrig hört honom tidigare men är efter den här konserten klart imponerad. Samspelet med symfoniorkestern, som spelar en framträdande roll i det här verket, fungerade också utmärkt.

Besvikna blev vi däremot över programmet efter pausen och då inte bara för att vi enligt det ursprungliga programmet skulle ha fått höra något annat. ”Ein Heldenleben” (”Ett hjälteliv”) opus 40 av Richard Strauss (1864-1949) visade sig vara ett svårartat fall av programmusik: vi får i tur och ordning möta Hjälten, Hjältens kritiker, Hjältens hustru, Hjälten på slagfältet, Hjältens fredsarbete och Hjälten som drar sig tillbaka. Nej, inte heller musikaliskt tyckte jag det här var intressant.

På Klaras treårskalas

Ett av barnbarnen, Klara, fyllde tre år den 25 mars, och i söndags var det familjekalas för henne (och i någon mån för storebror Viggo, som samtidigt fyllde fem och ett halvt år). Barnens mor, vår dotter Kerstin, hade trots svårartad förkylning i veckan bullat upp ett rikligt bord – du kan ta en titt här. Och så hade hon bakat en fantastisk tåg-tårta till lilla Klara – den kan du se här.

Farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, hade kommit ända från Sollefteå. Från Rinkeby kom moster Anna (Kettner) med döttrarna Amanda och Ella och från Årsta morbror Matti (Dahl) – fast Matti hade legat över hos oss natten mellan lördag och söndag.

Av mormor Birgitta fick Klara bland annat ett egensytt nattlinne och några fina kläduppsättningar, inköpta under utlandsresor. Av morfar fick Klara bland annat ett Mumin-hus, som pappa Bo redan under kalaset hann sätta ihop delarna till.

I samband med det senare upptäckte vi dock, att två påsar med något mycket väsentligt fattades i kartongen: muminfigurerna! Så jag ska gå till affären och reklamera detta nu i eftermiddag.

Delning väntar V & S

Jag har tidigare skrivit om Vin & Sprit, ett av Sveriges mest framgångsrika exportföretag. Ett sådant företag borde, tycker man, regeringen av nationella intresseskäl slå vakt om. Men i regeringens ögon finns ett problem med V & S som tar över allt annat: detta lönsamma och expansiva företag är statligt och måste just därför säljas ut; blir det till någon av de internationella spritjättarna, so what!

Nu avslutas budgivningen på V & S. Kvar finns fyra budgivare, bland dem 3 x 2 samarbetspartners.

Fortune Brands, V & S’ amerikanska exportpartner, av vars spritdivision V & S äger 10 procent, har lierat sig med riskkapitalföretaget Nordic Capital.

Romproducenten Bacardi har lierat sig med riskkapitalbolaget Ratos.

Det mest svenska av buden står EQT och Investor för.

Franska Pernod-Ricard agerar ensamt.

Av den här budgivningen följer minst två stora problem.

Allt tyder på att framför allt de stora internationella aktörerna egentligen bara är intresserade av att ta över de internationellt gångbara stora märkesvarorna, som redan finns samlade i en division inom V & S: främst jättesuccén Absolut Vodka men också till exempel Plymout Gin och Cruzan Rum.

Resten av V & S, det vill säga Distillers med varumärken som O P Andersson, Renat, Aalborg, Gammeldansk samt Lapponia och Chymos finska likörer, och så Wines, det vill säga distributionsrättigheterna till märken som australiensiska Penfolds, spanska Raimat och amerikanska Gallo, är de här jättarna inte lika intresserade av – att köpa de internationellt kända premiumspritmärkena blir dyrt nog.

Det är här delfinansiärerna och deras egna intressen blir intressanta. Ratos äger till exempel sedan 2005 Arcus-gruppen, det som en gång var den norska monopolmotsvarigheten till Vin & Sprit, innan båda länderna införde konkurrens i tillverkningsledet. Bland Arcus’ mer kända varumärken finns Løitens Linie Akvavit. V & S var för övrigt en gång i världen erbjudet att köpa Arcus men avböjde, eftersom man då ansåg att prislappen var för hög. Annars skulle det kanske finnas en poäng i att förena det dominerande norska spritföretaget med V & S, som ju också har slukat före detta Danish Distillers och den finska likörtillverkningen. Men att släppa Absolut och de övriga premiummärkena, guldäggen, till Bacardi?

Runt Bacardis, liksom för övrigt Pernod Ricards, bud finns det för övrigt också outrätade frågetecken: Kommer de i slutändan att fullfölja sina bud? I Svenska Dagbladets Näringsliv finns i dag (27 mars 2007) en intressant analys av Jan Almgren, som menar, att deras budgivning kanske bara är skenmanövrer för att komma åt V & S’ affärshemligheter – budgivarna har nämligen haft möjlighet att detaljstudera V & S’ ekonomi, strategi och affärer. Båda har redan egna stora vodkamärken, Bacardi Grey Goose, inköpt så sent som 2004, och Pernod Ricard ryska Stolichnaya. Konkurrensmyndigheterna i USA skulle kanske rent av inte tillåta ytterligare expansion på dessa delmarknader.

Vem som än i slutändan tar hem budgivningen, kan det hela alltså ända i att ett av Sveriges viktigaste exportföretag styckas, i att svenska staten förlorar inte bara aktieutdelningen utan också skatteintäkter (det senare gäller särskilt om Bermudas-baserade Bacardi skulle vinna striden) och i att V & S framtida affärer, i och med att viktiga konkurrenter under budprocessen har fått full insyn i företaget, för lång tid framåt skadas.

Det är alltså det här som är Alliansens industripolitik.

* * *

PS I lunchekot hör jag att nu också Fjärde AP-fonden backar upp EQTs och Investors bud – föga förvånande, eftersom Fjärde AP-fonden redan tidigare har samarbetat med EQT i finansieringsfrågor.

Kanske kan det här hjälpa till att åtminstone behålla V & S i svenska händer. Ännu bättre vore det då, om Fjärde AP-fonden kunde bli delägare, gärna med en stor post. Det skulle leda till att delar av V & S vinster även framgent kunde gå till allmännyttiga ändamål.

* * *

Tillägg 1 april:

Det blev alltså Pernod Ricard som tog hem budgivningen.

Jag kan se två positiva saker med den lösningen:

Pernod Ricard försäkrar att V & S inte ska delas; den nye ägaren avser att behålla också den del av verksamheten, som främst är inriktad på den svenska och den övriga nordiska marknaden.

Pernod Ricards organisation är decentralistisk. V & S förblir ett dotterbolag med egen styrelse och med eget huvudkontor i Stockholm.

Vad som inte framgår av pressmeddelandena är vad som händer med V & S’ producerande dotterbolag utanför det nordisk-baltisk-polska eller nordeuropeiska området. Kommer till exempel Plymouth Gin att integreras med Pernod Ricards övriga brittiska verksamheter, på samma sätt som Pernod Ricards hittillsvarande organisation i Nordeuropa avses att integreras med V & S’?

Påsk, men ingen vår

På både påskafton och påskdagen var det periodvis ett avskyvärt väder: obehagligt kallt, snöbyar. Den enda sysselsättning som kändes behaglig var att sitta inne i stugvärmen och läsa.

Fram på påskdagens eftermiddag hade det hunnit lägga sig ett snötäcke över hela trädgården, inklusive över gången ner till grinden respektive tvättstugan. Alltså fordrades snöröjning. Eftersom det var för kallt för att stå ute och försöka lära sig hur den nyinköpta snöslungan fungerar och eftersom täcket av nysnö var lätt, plockade jag ut snöskyffeln ur verktygsboden och satte i gång att skotta: började med att röja utanför grinden med brevlådan och arbetade mig sen upp mot huset och fortsatte sen med att skotta gång också bort till kompostbehållaren bakom friggeboden borta i talldungen.

Så fick jag min motion också denna kalla och motbjudande dag.

Det var Birgittas tur att laga middag: renstek och hasselbackspotatis.

Senare på kvällen satt vi på glasverandan med jordgubbar och var sitt glas cognac.

Vi lyssnade på en CD, som Birgitta hade med sig hem från den resa till Indien hon nyligen företog i svenska UNICEFs regi: ”The Sound of Desert. Traditional Folk Tunes of Rajastan” (T Series / SCI SNCD 01/1246, 1997). Det rör sig om musik, mycket annorlunda vår. Eftersom jag saknar nödvändig kunskap om både instrument och musikstilar, kan jag inte skriva något meningsfullt om den – bara att det är nyttigt att då och då utsätta öronen för ovanliga saker.

I dag skiner solen, och himlen är blå. Men trädgården ser inte ett dugg vårlik ut.

Jag får väl masa mig ut och känna på vädret, närmast promenera till Konsum för att handla dagens mat plus Aftonbladet.

Påsk med estnisk äggfärgning

På påskaftonen har jag, allt sedan bandomen, målat ägg på estniskt vis.

För det behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag blev mycket nöjd med mina ägg i år, och även Birgitta fick mycket vackra ägg. Mina blev mörkare än hennes, vilket säkert berodde på att jag använde väldigt mycket lökskal. Att jag kunde slösa så har jag Marina på Konsum att tacka för; hon hade samlat tre jättepåsar lökskal åt oss, innan vi kom ut till huset i Öregrund i veckan före påsk.

Vår dotter Kerstin, som alltid, tillsammans med man och barn samt goda vänner, färgar påskägg på det här sättet på påskaftonen, har lagt ut bilder på sin blogg – där kan du se, hur estniska påskägg ser ut.

Annars är det verkligen inte påskväder här i Öregrund. Just nu yr snön mellan de kala äppel-, plommon- och körsbärsträden utanför fönstret.

Den nyinköpta snöslungan kommer kanske ändå till pass?

Glad påsk allihop i alla fall!

Långfredag

I går kväll anlände sonen Matti och hans sambo Karin till Öregrund. Jag hade lagat en middag som var lätt att hålla varm fram till deras ankomst: rykande het estnisk köttsoppa med både nötkött och bogfläsk och så bland annat korngryn, gul lök, rotselleri, morot, potatis och saltgurka. Till det surt bröd med ost.

Sen satt vi länge på glasverandan och småpratade. Lyssnade också på både Eric Clapton och zigenarmusik från Balkan.

Långfredagen är kall med en i stort sett klar himmel.

Vi startade med en utdragen frukost med mycket gott på köksbordet: Två sorters kaffe – kokkaffe för mig. Utöver det sura brödet Fazers osötade rågformbröd, Vilmas sesamknäckebröd och så det jättehårda Gimo-knäckebrödet som jag själv älskar. Till det omega 3-margarin (Runda bords) och många pålägg att välja på: två sorters ost (kumminost och väl lagrad prästost), osötad pastrami, vidare lombuco embuchado och prosciutto crudo, rostbiff, onsalakorv och cognacsmedvurst, sardiner och rökta musslor. När man är ledig är det roligt att kunna göra en frukost till både en gommens njutning och skön samvaro.

Det vackra vädret, med sol över både barmark och snöfläckar (nej, vi har inte fått så mycket snö, att vi behöver använda vår nyinköpta snöslunga), lockade ut oss på promenad; för Mattis och Karins del lockade det dessutom också, att de ju inte är här så ofta. Men så fort vi kom ut, kände vi, hur kallt det var. Karin fick låna en basker av Birgitta, och Matti drog upp huvan på jackan över huvudet. Vi gick Floragatan och Pelikanbacken ner mot hamnen men insåg ganska snart, att det här nog inte skulle bli någon särskilt lång promenad. Ungdomarna ville ändå gå en krok förbi det gamla konditoriet, tyvärr en skugga av sin forna storhet under epoken familjen Lundeborg.

Vårt mål var att på hemvägen göra några kompletteringsköp på Konsum, men vi stannade till två gånger innan dess. Först i en prylbod, kanske mest för att kunna värma öronen. Sen i blomsteraffären i konsumbacken: Karin och Matti köpte en fin blomma till Karins pappa, som snart fyller år, och jag köpte en påskbukett till Birgitta, mimosa och gula rosor.

Väl hemma tinade Birgitta upp oss med hemgjord avocadosoppa.

Och till kvällens middag vankas det gravad sik. Birgitta lärde sig grava sik av min fiskande pappa, och hon förvaltar arvet efter honom med den äran. Själv har jag alltid tyckt att gravad sik serverad med kokt potatis är ett strå vassare än gravad lax, ja en riktig delikatess.

Men än så länge är det långt till middag.

Det är ju långfredag.

Dagar i kulturens tecken

Efter Aftonbladet-artikeln om Mikael Wiehes kollaps under turnén var jag förstås orolig över om konserten i Uppsala med honom och Åge Aleksandersen på tisdag kväll skulle bli av. Jag kollade under dagen flera gånger hemsidan till Uppsala konsert & kongress men hittade inget meddelande om att konserten skulle ha ställts in.

Birgitta och jag hade bestämt att vi skulle äta middag ute före konserten, på någon restaurang nära vårt konserthus, och följaktligen gick vi för säkerhets skull först in i Konserthuset och kollade läget: Jo, Mikael och Åge hade anlänt.

Alltså gick vi tvärs över Vaksalagatan till Konsertbaren, KB, för att äta middag. Där hade vi aldrig varit, men det såg trevligt ut, och menyn innehöll flera saker vi kunde tänka oss. Och middagen blev mycket riktigt god.

Det är intressant att se, att Konsert & kongress-komplexet på Vaksala torg har lett till att vi har fått allt fler utmärkta restauranger i området. Vi har fler kvar att pröva.

Jag har också hört att Katalin, som ligger mellan Konsert & kongress och Uppsala C, visserligen har förlorat konsertgäster till sin nya stora granne men i gengäld har fått fler restauranggäster.

Stora salen i Konserthuset, där konserten med Wiehe och Aleksandersen ägde rum, var inte riktigt fullsatt – hade Aftonbladets larmartikel om Wiehe skrämt bort sista minuten-publik? – men det är en stor sal, och det var ändå mycket folk där. Många vänstermänniskor förstås: Wiehes gliringar till alliansregeringen och annat sådant gick hörbart hem.

Musikaliskt blev det en fin konsert. Wiehe och Aleksandersen sjöng växelvis på svenska och norska, ibland i samma sång, sjöng också ibland med på det språk som inte är det egna modersmålet. Musiken – med växling mellan olika gitarrer – var rent akustisk. Kvällens artister var både samspelta och samsjungna.

Av Wiehe sjöngs sådant som ”Titanic”, ”En sång till modet” och ”Mitt hjärtas fågel”. Åge Aleksandersens låtar är tyvärr – jag ska återkomma till dem – inte lika kända här i Sverige, men jag vill nu åtminstone nämna hans ”Lys og varme”, som Björn Afzelius. vän till både Aleksandersen och Wiehe, gjorde känd här i Sverige under titeln ”Ljus och värme”.

Jag hade hoppats på att jag skulle få höra Dylan på norsk – Aleksandersen har gjort en fin sån skiva – men när det gäller Dylan-låtar, var enda numret Mikael Wiehes hårtslående tolkning till svenska av ”Masters of War”, ”Ni som tjänar på krig”. (Text se Kulturspegeln, Sångtexter.)

Bland extranumren fanns en sång av Rudolf Nielsen – läs mer under Kulturspegeln, Musik – och en av Dan Andersson, ”Omkring tiggarn från Luossa”. Mot bakgrund av vad Wiehe tidigare har tyckt och sagt om Dan Andersson, kände han sig uppfordrad att förklara sig: Jo, Sofia Karlsson och Åge Aleksandersen hade fått honom att ändra sig. Så nu sjöng och spelade han med.

Åge Aleksandersen har gjort en Dan Andersson-CD, som jag dess värre inte har hört. Det jag hörde nu övertygade mig omedelbart om att jag borde skaffa den.

Till salu vid konserten fanns däremot en CD, producerad inför den här turnén med Åge Aleksadersen och Mikael Wiehe, ”14 akustiske sanger” (Tekst og musikk, 2008). Den finns inte i skivhandeln utan säljs bara under turnén, så jag köpte den förstås, signerad av båda artisterna.

Jag ska återkomma till den här skivan och därmed, mer detaljerat, till låtar som ingår i turnéprogrammet.

* * *

Tidigt upp onsdag morgon: jag ska på kulturfrukost på Reginateatern. Gråkallt och jävligt väder. Men inne på Regina vankas varmt kaffe och ostfralla. Och så en kavalkad över aktualiteter i kulturlivet här i Uppsala.

I programmet ingick elever vid Musikskolan, som spelade Vivaldi för oss: inte bara avsnitt ur ”Vintern” utan också – hugnesamt! – ur ”Våren”.

Mer kultur i skolan: vi fick också ett smakprov ur Uppsala Waldorfskolas, klass åttas, uppsättning av William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.

Värden, Paul Kessel, presenterade Reginateaterns spännande vårprogram – vi fick bland annat, som förberedelse för ett Povel Ramel-program, se Jacke Sjödin jonglera med purjolök – och Kent Wennman Tant Gröns kulturoas, Uppsalas nyaste kulturscen; glimtar (arkeologi, Astrid och Akademiska) gavs också av vad Upplandsmuseet har att bjuda.

Anna Starbrink och Tapio Hovebro berättade om planerna på att 2014 få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad – men de planerna är än så länge inte tillräckligt långt gångna för att jag kan redogöra för dem. Dessutom har vi konkurrens, till exempel av min gamle vän Tomas Wennström uppe i Umeå.

Den här tidiga timmen på Reginateatern, en vanlig onsdagsmorgon, avslutades med poesi av Omar Khayyam, på både persiska och svenska.

* * *

Och snart blir det barnkultur. Birgitta och jag ska tillbringa kvällen hos Viggo och Klara.

Viggo har deklarerat, att det är morfar som ska läsa godnattsaga för honom.

Men dess förinnan ska Birgitta steka prinskorv – ingen restaurangmat i kväll, inte!

Oskar Eklunds förlag

Med några dagars mellanrum anländer två försändelser med bok respektive tidskrifter, båda inköpta på Tradera. Det finns en intressant tråd mellan boken och ett av tidskriftsnumren.

I Folket i Bild nummer 11 1935 finns en artikel, som nog skulle intressera min dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTOs centrala kansli i Stockholm: Artikeln har rubriken ”IOGT-fanan vajar över Stockholm från den nya ordensborgen vid Vasagatan”. Texten inleds så här: ”Godtemplarorden har skaffat sig en ny verkligt ståtlig ordensborg vid den centrala Vasagatan i Stockholm, där den stora fastigheten mitt för centralpostkontoret, där Stockholms Dagblad förut residerade, inköpts och grundligt omändrats för ändamålet. Dit har i dagarna överflyttats Storlogens expedition och alla till rörelsen anslutna företag – Oskar Eklunds förlag, tryckeri etc. Därjämte har i fastigheten inflyttat en hel rad andra kulturella och ideella organisationer, bland annat Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Svenska Filmsamfundet, Film A.-B. Victoria, Försäkringsbolaget Motorförarna, Nykterhetsfolkets Medlemsskydd, Nya Målarskolan m. fl.”

Artikeln toppas av IOGT-fanan, som vajar över hustaken i hjärtat av Stockholm. Man får se interiörer från lokalerna: ordensexpeditionen respektive ordensskattmästarens domäner. Och så får man på bild se hur det införskaffade huset aktualiter ser ut respektive hur det är tänkt att se ut efter en omfattande om- och tillbyggnad.

Jag har tidigare stött på Oskar Eklunds förlag. Jag har inga exakta årtal för förlagets självständiga existens, men vad jag förstår, fanns det från slutet av 1800-talet fram till en bra bit in på 1950-talet; om man googlar på förlagsnamnet, hittar man utgåvor från förlaget för hela den perioden.

Framför allt är jag intresserad av vad det sen blev av förlaget. Det andra Tradera-paketet innehåller en bok, utgiven 1959: Lisa Tetzners ”Flickan i sjuglasvagnen”. Själva förlagsangivelsen är det intressanta just i det här sammanhanget: Eklund/Tiden.

Boken är översatt av Arne Holmström, och jag har tidigare berättat om att det av socialdemokratiska partiet ägda Tidens förlag tycks ha tagit över utgivningen av både Tetzner och andra fina författare (B Traven med flera) från det lätt anarkistiskt orienterade Axel Holmströms förlag, när Axel Holmström la av.

Jag har en vag aning om att något liknande kan ha skett med arvegodset efter Oskar Eklunds förlag men har inte tillgång till källor, där jag skulle kunna verifiera eller falsifiera denna hypotes. Vet någon av er från nykterhetsörelsen – jag vet, att många av er läser min blogg – något mer om den här saken.

Oskar Eklund, född 1861, dog 1940, och hans förlag fortlevde således även efter hans död och en bra bit in på 1950-talet.

Eklund, som då var godtemplare, kom under ett besök i England 1882 i kontakt med den kristna Blåbandsrörelsen och bildade ganska snart en avläggare i sitt hemland. Han var bland annat redaktör för och utgivare av tidningarna Svenska Good Templar 1881-1887, Blå Bandet 1883-1888 och Reformatorn 1888-1906 samt 1920-1925. Utöver att driva ett eget förlag var han också 1900-1924 VD för Svenska nykterhetsförlaget.

Oskar Eklund valdes in i riksdagens andra kammare 1895 och anslöt sig då till folkpartiet, som år 1900 gick upp i liberala samlingspartiet. I denna första omgång satt han kvar i riksdagen fram till 1905. 1910 återkom han till riksdagen, nu till första kammaren och som vänstervilde; 1912 anslöt han sig emellertid åter till liberala samlingspartiet. Sen blev det första kammaren igen, för samma parti och fram till 1918.

Hur han skulle ha ställt sig till att hans förlag (eventuellt alltså) efter hans död skulle överlåtas till socialdemokraternas Tidens förlag vet jag inte. Men vad man inte får glömma bort är att det i alla de gamla folkrörelsepartierna, så väl folkpartiet, vilket på den tiden måste räknas dit, som hos socialdemokraterna och de olika yttervänsterpartierna fanns starka nykterhetsfalanger, som i sakfrågor av gemensamt intresse samarbetade med varann. I Folket i Bild, en vänstersinnad men starkt ekumeniskt folkrörelseinriktad tidning, tog sig detta i det enskilda nummer jag ovan hänvisar till (jag kunde annars hitta hur många exempel som helst) uttrycket att FiBs porträttgalleri från de svenska folkrörelserna, Ansikten, den här gången som en av fem presenterar Carl H Sjögren, förutvarande ordförande i Järnvägsmannaförbundets Hässleholms-avdelning samt, aktualiter, redaktör för Järnvägsmännens Helnykterhetsförbunds Månadsblad.

Så om nu Oskar Eklunds livsverk i förlagsbranschen gick till socialdemokratiska Tidens förlag, så kanske han ändå inte vände sig i sin grav.

Socker, socker, socker

Allt sedan det, nu för rätt många år sedan, upptäcktes att jag har åldersdiabetes, har jag granskat innehållsförteckningarna på varorna i Konsum noggrant. Jag minns fortfarande de första granskningsrundorna, där vara efter vara – som jag ofta hade köpt – chockartat befanns innehålla socker.

Nå, med tiden lär man sig att snabbt hitta till exempel de fåtaliga mjuka bröd och smörgåspålägg av kött, vilka faktiskt inte innehåller socker.

Naturligtvis kan man, som diabetiker, äta någon enstaka skiva korv eller hamburgerkött, även om det är lite socker i dem. Problemet är att lite plus lite plus lite plus lite till slut blir för mycket. Och socker finns det i snart sagt alla slags beredda matvaror.

Men egentligen undrar jag varför. Hamburgerkött, för att ta just det exemplet, finns numera också utan tillsatt socker – och smakar utmärkt.

Birgitta och jag är båda roade av matlagning och utgår, när vi lagar mat, oftast från råvaror, vilket förstås innebär, att vi också slipper de där extra sockertillsatserna.

Just nu är Birgitta i Indien i två veckor, och jag lagar alltså mat bara åt mig själv.

Ibland, när jag har mycket annat att göra, frestas jag då att gena och välja någon lagom stor förpackning med färdiglagad mat. I dag gick jag runt i butiken i avsikt att hitta något lämpligt sådant till lunch. Men burken med köttsoppa jag tittade på innehöll socker. En rad frysta färdigrätter likaså. Den ene av butiksföreståndarna gick förbi mig med en vagn full av nyanlända varor – visade mig en kravmärkt ny färdigrätt, som inte såg dum ut. Jag kollade innehållet: Socker, förstås. Kravmärkt, antar jag – men vad hjälper det?

Så det blev till att själv laga lunchen från grunden, som så ofta också annars.