Fest och sammanträde

Mitt skottspoleliv forstätter. I går eftermiddag fick jag åter åka in till Uppsala, och eftersom jag dagen därpå skulle ha ett morgonsammanträde, stannade jag i stan över natten.

Det som förde mig till Uppsala i går var Svensk biblioteksförenings biblioteksdagar, som i år genomförs i Musikens hus i Uppsala. Så en stund efter 19.00 köade jag tillsammans med hel hord bibliotekarier framför Stadsbibliotekets port, där Uppsala kommun och Landstinget i Uppsala län bjöd på mingel.

Medan vi mumsade på en god buffé och drack ett glas vin, lyssnade vi på Carolinakören, Uppsala universitetsbiblioteks egen kör. Redan då träffade jag gamla bekanta, till exempel Svensk biblioteksförenings avgående ordförande Britta Lejon, dotter till Anna-Greta Leijon som jag senast träffade så sent som på Hans O Sjöströms sjuttioårskalas, och en gammal arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Toni Eriksson – det visade sig att han var inhyrd ordförande på biblioteksdagarna.

Sen pågick det program lite var stans i biblioteket ända fram till 24.00. Bland minglande och vindrickande bibliotekarier och några politiker – ytterligare glas fick deltagarna betala själva – uppträdde fyra dansare från SU-EN Company, och på andra håll genomfördes musikprogram, filmvisning, tangodansuppvisning med mera.

Jag vill särskilt nämna två av dessa inslag, som av publikreaktionerna att döma vann stort bifall.

I Ekmansalen, döpt efter Kerstin Ekman, framträdde Kung Henry och Spakur med rolig och politiskt hårtslående poetry slam. Kung Henry gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av gamla välkända ”Du ska få min gamla …. när jag dör”; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

”Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

Mot slutet av kvällen intog Den flygande bokrullen den scen som fanns i anslutning till Fridegårdsplatsen på bottenvåningen.

Den flygande bokrullen är ett mycket hörvärt och fantastiskt samspelt band. Sättningen är följande:
Matti Pohjola, kornett, tenorbanjo, mandolin, barytonhorn
Gustav Johansson, dragspel, trombon, barytonhorn
Lars Ydgren, klarinett, altsax
Carl Johansson, batteri, barytonhorn
Arvid Pettersson, piano, barytonhorn
Thomas Dawidowski, bastuba, kontrabas

Det här gänget spelar medryckande klezmermusik, ibland med inlån från andra typer av musik – vi hörde till exempel en låt med melodislingor hämtade från ”Bandiera rossa”.

Det tog inte många minuter förrän de första hade börjat dansa till den här musiken, och snart var den lilla Fridegårdsplatsen, avgränsad som den är av bokhyllor, en kokande gryta av dansande. Många dansade fritt, ensamma eller i par; jag såg till och med en herre och en dam som försökte dansa pardans. Men då och då fick några till stånd en ring eller ett slingrande led av dansande, så där som jag minns det från en klezmerkonsert i Carnegie Hall i New York i anslutning till Chanukka: delar av den bortsett från mig och Birgitta nästan heljudiska publiken tog sig då ut i gångarna i konsertsalen och dansade till musiken från scenen.

Och eftersom man ska gå från fester när det är som allra roligast, lämnade jag vid 23.00-tiden Stadsbiblioteket och tog bussen hem till Birgitta, som också hon var i Uppsala fast av andra skäl.

Redan i början av festen på Stadsbiblioteket fick Peter Gustavsson, vice ordförande (S) i kulturnämnden, den borgerliga gruppens förslag till utlåtande över Kulturutredningens förslag. Mitt i festlarmet gick vi igenom förslaget och fann, att den borgerliga gruppen fortsatt var mycket kritisk. Följande formulering ur de avslutande övergripande omdömena kan anföras som exempel: ”De brister kulturnämnden pekat på leder oss till att avstyrka huvuddelen av förslagen i betänkandet. De strukturreformer som föreslås är kostsamma att genomföra och de uppnådda vinsterna är oklara.”

Peter och jag var överens om att förslaget på ett par punkter, portalparagrafen i de kulturpolitiska målen samt när det gäller kommersialismens negativa verkningar, kunde göras bättre men att vi, eftersom vi i så pass hög grad var överens med våra borgerliga kolleger, Jan-Erik Wikström (FP) med flera, om vi inte fick igenom riktigt allt, ändå skulle ställa oss bakom ett gemensamt yttrande samt, där vi inte blev fullt ut tillgodosedda, skulle komplettera det enhälliga beslutet med ett särskilt yttrande.

Torsdagsmorgonens sammanträde med kulturnämnden, som hade detta enda ärende på dagordningen, fortsatte i denna konstruktiva anda. Vi blev ense om det mesta och nöjde oss med ett särskilt yttrande.

Strid ska man söka, där det verkligen finns djupa meningsskiljaktigheter. Det är en enorm styrka att kulturpolitikerna i landets fjärde största stad i stor enighet sågar Kulturutredningens förslag. För en sågning är det här remissyttrandet.

På träff för åldringar som åren inte har tärt särskilt mycket på

Jag fyller 72 i juni, hustrun kommer i kapp mig i september. Björn Kumm fyllde 70 förra året, och efter midsommar är det Anna-Greta Leijons tur.

I går hade vi, det gamla gänget från Arken och Laboremus, samlats på Solbacken, Rysstorp, en bit från Märsta, för att hylla ytterligare en i vår krets, Hans O Sjöström, på sjuttioårsdagen.

På morgonen hade Birgitta hämtat in en vacker födelsedagsbukett från vår trädgård i Öregrund, kvistar av blommande bigarrå och häggmispel och så narcisser; själv hade jag tidigare köpt in vår födelsedagspresent, Miles Davis-boxen ”Kind of Blue”.

Som färgsymbolik var det malplacerat. Vårt ungdomsgäng var alla kind of red, radikala sossar, när vi umgicks och var politiskt aktiva i Uppsala.

I det avseendet har åren verkligen inte tärt på oss; vi finns alla fortfarande på politikens vänsterkant. Håret har blivit gråare på några av oss och de fysiska krämporna har ökat med åren, men vår intellektuella nyfikenhet och debattlusta har inte avtagit med stigande ålder.

Och det mest fantastiska – alla hittills nämnda kom – var att det kändes som att återuppta ett samtal ungefär som från i går, detta trots att flertalet av oss numera inte ses särskilt ofta.

Vi lever i dag i andra konstellationer än när vi först lärde känna varandra: Hans O är gift med Lill, jag med Birgitta och så vidare. Men eftersom inget av det där i det förflutna river i några sår numera, kan jag väl – utan att gå in på allt för privata detaljer – berätta, att vi en gång i en avlägsen tid har haft andra parrelationer än de vi nu har. Björn var, innan han åkte till USA, förlovad med Anna-Greta. Sen hade jag en kort romans med Anna-Greta, varefter hon och Hans O blev ett par. Hans O hade dess förinnan varit ihop med Birgittas syster Karin, som också var på kalaset tillsammans med sin nuvarande man, Hasse; senare levde Hans O under en tid samman med Ulla, gammal kompis till mig från Sundsvall och sen även hon aktiv i Laboremus – och Ulla var förstås också med på födelsedagskalaset. Ulla har jag inte träffat på mycket länge, eftersom hon sedan länge bor på Gotland.

Lunchen, lagad av värparet, var mycket god, och för den samt, inte minst, återföreningen med den innersta kretsen i det gamla gänget, vill jag tacka Hans O och Lill.

Och allra sist, allihop: Vi borde verkligen träffas oftare!

Vårens sista konsert, med temat Unga talanger

I går, torsdag, var Birgitta och jag på säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Temat för kvällens konsert var ”Unga talanger”, vilket nog inte i första hand syftade på att orkestern leddes av blott 27-åriga Eva Ollikainen. Hon ledde förresten orkestern på ett kraftfullt och tydligt sätt.

I stället syftade programrubriken på att samtliga framförda verk hade tillkommit i kompositörernas unga år.

Konserten började med ”Konsertuvertyr nummer 2, Hebriderna”, opus 26 (efter flera omarbetningar publicerad 1835), av Felix Mendelssohn (1809-1847). Mendelssohn, från en tysk-judisk familj, verkade också i England, och under en av sina resor där besökte han Hebriderna, vilket ledde till komponerandet av denna delvis stormande programmusik. Presentatören, Christer Åsberg, råkade säga att Mendelssohn tillsammans med en kamrat fotvandrade från Edingburgh till Hebriderna, vilket jag skulle ha velat se. Nå, med eller utan vattengående är det här ett hörvärt orkesterstycke.

Ett betydligt mer intrikat verk följde sedan, Aulis Sallinens (född 1935) ”Konsert för kammarorkester”, opus 3. Sallinen startade sin bana med att skriva musik inspirerad av Antonin Webern men integrerade sedan mer melodiska element i sitt tonspråk. Jag kände tidigare inte till honom, men både det framförda verket och uppgiften i programbladet att han ofta har valt politiska temata för sina verk (Berlinmuren, statskuppen i Etiopien och Finlands historiska position mellan Sverige och Ryssland) väckte mitt intresse för att få höra mera.

Bohuslav Martinu (1890-1959) har jag däremot tidigare hört musik av på skiva. Hans tonspråk, påverkat både av Igor Stravinskij och av jazzmusik, är spännande. I går fick vi höra hans ”Konsert för kammarorkester”, vars andra del, andantino moderato, är särskilt hörvärd.

Konserten avslutades sedan, efter paus, med Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 4 i c-moll”, D 417. Också här uppskattade jag särskilt andra satsen, andante-satsen.

* * *

Jag hade under eftermiddagen åkt in från Öregrund till Uppsala för att gå på konserten tillsammans med Birgitta, som jag då inte hade träffat på flera dagar – hon har varit på UNICEF-möte i Luxemburg. Vi startade kvällen tillsammans med att äta middag i restaurangen i Musikens hus, Uppsalas eget konserthus. Lammribs plus lammkorv med bland annat sparris var gott men kunde ha serverats lite raskare. Som kompensation fick vi dock gratis kaffe plus en chokladbit, i mitt fall en konstsötad.

Sen tog vi bussen till Öregrund, och Birgitta fick, mitt i natten, se de nya skifferplattor som nu förlänger gången på inre gårdsplan. Om omgestaltningen av trädgården mera senare.

Grönstedts cognac ägs fortfarande av staten – nu finska staten

Många av oss gillade att Vin & Sprit, ett av världens snabbast växande dryckesföretag, ägdes av svenska staten. Den borgerliga regeringen såg just detta som en styggelse: Det fick inte lov att finnas ett statligt företag, som genom sina framgångar motbevisade borgerlighetens tes att alla statliga företag är dömda att misslyckas – alltså måste företaget snarast möjligt privatiseras.

Därför såldes guldägget V & S ut till franska Pernod Ricard. Kronbrännvin, som Kalle Schewen blandade med sitt kaffe till angenäm styrka och smak, är sålunda inte längre svenskt, ej heller Absolut vodka.

Pernod Ricard var stort redan dess förinnan, så EUs konkurrensmyndigheter tvingade företaget att sälja av några av de inköpta märkena, eftersom den nya ägaren annars inom några segment hade blivit alltför dominerande dels i Polen, dels här i Norden. Alltså såldes polska Lubuski Gin till Vinpol och Star Gin, Red Port och Dry Anis till Arcus Gruppen, ursprungligen den norska motsvarigheten till Vin & Sprit, numera ägd av svenska Ratos. Och redan dess förinnan hade Pernod Ricard, för att komma ur ett distributionsavtal i USA med Fortune Brands (Jim Beam International), i vilket V & S ägde 10 procent och hade ett hälftenägt säljbolag, Future Brands, ihop med, till detta företag tvingats sälja aktierna i det snabbt växande rommärket Cruzan Rum.

Tanken var att man först skulle sälja även Grönstedts Cognac till Arcus Gruppen, men detta stöp på EU-kommissionens invändningar: Arcus Gruppen äger redan det i Norge stora märket Braastad Cognac, som numera finns också på det svenska Systembolaget. Alltså såldes Grönstedts Cognac i stället till finska Altia Corporation.

Här blir det intressant: Grönstedts Cognac blir, från att ha varit ägd av svenska staten nu i stället ägd av finska staten. Altia Corporation är nämligen den finska motsvarigheten till det V & S var i Sverige: ett statligt företag i alkoholbranschen, till och med ett växande sådant.

Altia har steg för steg, ungefär som V & S gjorde på sin tid, växt sig stark inte bara i Finland utan också i Sverige och Norge och Estland; även i Danmark finns man närvarande. Det här har delvis skett genom uppköp av lokala företag i branschen. Bland dem kan nämnas Philipson & Söderberg samt Bibendum, men min gissning är att Altia så småningom kommer att etablera en mer enhetlig struktur av dotterbolag, kanske under Altias namn, i samtliga nämnda länder.

Som väntat är finsk vodka, Koskenkorva, rammen i erövringståget in i grannländerna, och jag köper själv gärna till exempel Koskenkorva Cranberry, alltså vodka med tranbärssmak.

Men Altias utbud av olika vin- och sprit- och även ölsorter är rikhaltigt, rymmer många kända märken, som man har i agentur.

Bland vinerna hittar man till exempel sydafrikanska Drosty-Hof och spanska Faustino, numera också huset Codorníus viner, som tidigare låg hos svenska Vin & Sprit.

Bland ölsorterna hittar man DAB, Grolsch, Pilsner Urquell, Erdinger och Bishop’s Finger.

Bland whiskysorterna hittar man Auchentoshan och Morrison’s Bowmore, som tidigare båda fanns i Vin & Sprits sortiment, vidare också Jack Daniel’s.

Bland de av Altia sålda likörerna finns Marie Brizard (bland annat Amaretto), Molinari Sambuca och Southern Comfort.

Altia saluför också Systemets största calvadosmärke, Boulard.

Än så länge har Altia inte V & S’ – för att inte säga Pernod Ricards – bredd och styrka, men det kan ju vara fler av Vin & Sprits gamla samarbetspartners som inte vill vara i Pernod Ricards stall, och dessutom kan ju Altia, liksom Vin & Sprit lyckades med, bygga fler egna starka varumärken än Koskenkorva och Grönstedts cognac. Kanske finns det i Finland redan embryon till en sådan expansion – finsk lagstiftning tillåter inte att spritmärken exponeras på nätet, så jag vet inte.

Nostalgitripp med Portello och Trocadero

Under mina pojkår och tidiga tonår såg läskutbudet helt annorlunda ut än i dag. Coladryckerna introducerades i Sverige först 1953, och fram till dess dominerades marknaden helt av inhemska fruktläsker och av, förstås, sockerdricka. Tidens veckotidningar innehöll helsidesannonser med budskapen ”…å så en Champis!” respektive ”Men först en Pommac”. Varma sommarhelger cyklade man till Nilssons kiosk och köpte en Loranga. Under de många somrar jag jobbade i Berglunds handelsbod i Juniskär där jag bodde, klämde jag i mig åtskilliga flaskor Portello ute i packboden, där jag oftast hölls.

Så småningom skedde det en revolution i läskvärlden. I dag domineras läskedrycksmarknaden av två colajättar, Coca Cola som också har Fanta, och så Pepsi med bland annat 7 Up; här i Sverige säljs de senare genom danska Carlsberg.

Läsk är ju inte nyttigt, särskilt inte för en diabetiker som jag – men jag brukar köpa hem de konstsötade varianterna Pepsi Max och 7 Up light.

Fast här om dagen fick jag en glädjechock, när jag på Konsum här i Öregrund upptäckte en pall med läskedrycker, vars etiketter nästan fick mina ögon att tåras av nostalgi.

Där fanns Loranga och Syd, vanlig apelsin, och Rio, blodapelsin. Där fanns Cuba cola, som lanserades 1953, tre månader före Coca cola, och den ljusa coladrycken Trocadero. Där fanns äppelläsken Guldus, som också våra barn lärde sig älska: de togs fram ur jordkällaren av farfar och farmor, när barnbarnen kom på besök.

Där fanns Siddni, passionsfrukt, och Haiwa, ananas, två läskedrycker som jag själv aldrig har haft något förhållande till. Men där fanns framför allt Portello, drycken framför alla andra på den tiden då jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod.

Trocadero var den enda som fanns i lightvariant, så jag köpte förstås en sådan.

När jag går in på hemsidan för Vasa bryggeri, ser jag dock att även Portello finns i lightvariant. Jag ska be Konsum ta hem även sådan vid nästa leverans.

Jag hade redan tidigare – jag minns inte riktigt varför – förknippat Vasa bryggeri med min gamla skolstad Sundsvall, men när jag kollar närmare på hemsidan, får det jag läser mitt pacemakerhjärta att ta ett extra skutt: Bryggeriet, grundat så sent som 1997, finns i Nolby, Kvissleby, i det som på min tid där var Njurunda kommun. Det ligger bara några futtiga kilometer från min barndoms Juniskär!

Jag läser vidare att en av ambitionerna med etablerandet av det här bryggeriet var just att återintroducera de gamla svenska läsksorterna för nya generationer. Parollen är mer fruktsafter och äkta smak.

Vasa bryggeri tycks vid det här laget vara väl etablerat i hela Norrland och, mer fläckvis, i Mälardalen. Jag ska göra vad jag kan för att dess klassiska läskedrycker ska finnas kvar permanent i mitt Konsum här i Öregrund, och jag ska förstås också puffa för dem i mitt Konsum hemma i Uppsala, när jag återvänder dit.

Och så hoppas jag på ert bistånd att utöka Vasa bryggeris distributionsområde, först i Mälardalen, där bryggeriet redan har ett distributionsnät, och sen över hela Sverige.

Melodikrysset nr 18 2009

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 17 2009

Veckans melodikryss innehöll åtminstone några knepigheter, men jag tror att jag ändå har lyckats lösa det rätt.

Till det lättaste för mig brukar visorna höra.

I våra skivhyllor finns allt av och med Olle Adolphson, till exempel ”Sigge Skoog”.

I dag förekom också Evert Taubes ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”. Den spelade vår son Matti på gitarr i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten – det var avslutning i domkyrkan.

Och apropå skolavslutningar: inte förvillade det väl någon, att Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” – ”Sommarsången” var det i själva verket, påpekar en läsare – här framfördes på tyska. Melodin skrevs av den oförliknelige Georg Riedel.

Även barnvisor brukar jag, efter mycket praktiserande i livet, vara bra på. När Anna var liten spelade vi ofta Alice Babs’ LP med sånger av Alice Tegnér; bland dem fanns förstås ”Blåsippan”, som börjar ”Blåsippan ute i backarna står”. Och det stämmer just nu, åtminstone här i Öregrund.

Också ”Kungens lilla piga” är en känd barnvisa, även om vi här hörde den i en annorlunda version, exekverad av den gotländske krukmakaren Göran Ringbom och så konstnären, filmaren, Musse Pigg-samlaren med mera Lasse Åberg. Åbergs röst klarar jag ganska lätt, eftersom jag brukar träffa honom på landshövdingens i Uppsala hedersupplänningsmiddagar; både han och min hustru har utsetts till hedersupplänningar.

Lasse Åbergs vurm för Disney för oss osökt över till den sena disneyfilm, som här eftersöktes. Den (fiktiva) geografiska plats som eftersöktes var Narnia, en skapelse av C S Lewis. Läs gärna böckerna, om ni inte redan har gjort det!

Dagens andra film var av annat slag. ”Hair”, där ”Let the Sunshine In” ingick, skrevs 1967 av James Rado och Gerome Ragni samt Galt MacDonald MacDermot (musik) och tog snart klivet från Off-Broadway till de stora scenerna. 1979 gjorde Milos Forman en mycket sevärd film av den. Själv såg jag den på bio tillsammans med ovan nämnda Anna, vid det laget tillräckligt gammal.

Gamla schlager hör jag gärna i Melodikrysset.

”Mjölnarens Irene” spelades flitigt i radion på 1950-talet. Den skrevs 1953 av Leon Landgren (musik) och Åke Gerhard (text) och blev året därpå en landsplåga, bland annat med Thory Bernhards.

Lite yngre, från 1959, är Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som vi som är tillräckligt gamla minns i Lill-Babs’ insjungning.

Inte alls tokig är också ”Ge mig en kaka till kaffet”, som vi i 2006 års melodifestival hörde med Östen med resten. En av medlemmarna i gruppen heter Jens Kristensen.

De artister som tillsammans har gjort ”Nu när du gått” är Orup och Lena Ph, det vill säga Philipsson.

I filmen ”Livet är en schlager” sjöngs ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell av Helena Bergström. Visste ni att Helena är en samhällsengagerad skådespelerska? Hon sitter bland annat i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

Populärmusikkavalkaden i veckans melodikryss innehöll också ett par bidrag av utländskt ursprung.

Sist i dag hörde vi den döde Dean Martin på en skiva, gjord ganska nyligen. Dean Martin hade här, i ”Please Don’t Talk About Me When I’ve Gone”, genom teknikens under bringats att sjunga duett med Robbie Williams.

Och så hörde vi finska Eeero ja Jussi and the Boys sjunga ”Cadillac”, vilket alltså skulle leda oss till det sökta ordet, bil.

Någon bil har jag inte, har aldrig haft, har inte ens körkort. Så nu blir det till att promenera till Konsum för att handla lunch- och middagsmat – i dag är det min tur att laga mat.

Men turen till Konsum är kort, bara ett par kvarter, och vädret är ljuvligt.

* * *

På jakt efter nåogt svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sedan bläddar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Utflykt till den andra verkligheten

Från påsk och in i oktober bor vi permanent i vårt sommarhus. Men utflykterna till den andra verkligheten, den med alla sammanträdena, blir ändå många. I början av veckan var Birgitta i Lund och i Uppsala, medan jag vistades ensam i Öregrund. I förmiddags tog Birgitta bussen till Öregrund, men då hade jag redan åkt in till Uppsala, och så småningom fortsatte jag till Stockholm.

Nackdelen med att behöva åka in till stan för ett sammanträde, som börjar klockan 09.00, är att jag då måste åka med en buss som går strax före 07.00 och alltså stiga upp 05.30 för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och åtminstone hinna ögna morgontidningarna.

Det som kallade mig till Uppsala denna tidiga timme var ett sammanträde med kulturnämndens bidragsutskott: vi diskuterar där de ansökningar om bidrag kulturnämnden har fått in från aktörer i det fria kulturlivet. Sammanlagt hade det kommit in 41 nya ansökningar, som rör aktiviteter hösten 2009, och vi kunde snabbt konstatera, att det fanns mycket lite pengar kvar efter den fördelning vi tidigare har gjort för aktiviteter under våren, delvis också under hösten. Få av de sökande kan alltså få bidrag, och de bidrag vi kan ge är dessutom mycket mindre än de som de sökande begär.

Självklart kommer vi aldrig någonsin att kunna ge alla allt det de vill ha – och jag tänker nu inte bara på kvalitetsaspekterna – men en av mina slutsatser av arbetet i det här beredningsutskottet är, att anslagen till det fria kulturlivet måste höjas rejält.

Jag skulle därefter vidare till Stockholm och passade därför på att äta lunch i Uppsala, innan tåget gick. Det fick bli på Hijazz, dels för att restaurangen ligger i centralstationsbyggnaden, dels för att jag hade läst i UNT, att den här restaurangen med sin meny från östra medelhavsregionen efter Kungsgrillens sorgliga stängning nu har börjat erbjuda sina lunchgäster svensk husmanskost. Så min lunch blev isterband, stuvad potatis och rödbetor. Min slutsats med adress till SD blir: invandrarna hotar inte det svenska matkulturarvet.

Det som förde mig till Stockholm var ett möte med (S)-veteranföreningen Onsdagsklubben, som numera håller sina möten i bottenvåningen på Sveavägen 68, min gamla arbetsplats. Som vanligt träffade jag en mängd personer som jag känner, gamla arbetskamrater, journalistkolleger, pensionerade politiker, personliga vänner. Före sammanträdet fikade jag tillsammans med Anna-Greta Leijon, nyligen invald i Onsdagsklubbens styrelse, blev bland annat påmind om att hon efter midsommar fyller 70. Hela mitt gamla ungdomsgäng är där nu. Birgitta och jag har redan för länge sen passerat 70-årsgränsen. Björn Kumm fyllde 70 förra året. Hans O Sjöström är alldeles strax där han också. Det intressanta med den här åldersförändringen är att åtminstone ganska många av oss efter alla dessa år har bibehållit vår ungdoms röda radikalism.

Jag är ju så gammal att jag under mina 34 år på partiexpeditionen (S) har lärt känna och arbetat under ett halvt dussin partisekreterare: Sten Andersson, Bo Toresson, Leif Linde, Mona Sahlin, Ingela Thalén och Lars Stjernkvist. Dessutom lärde jag personligen känna Marita Ulvskog långt innan hon blev partisekreterare.

Men nu har socialdemokratin till slut fått en partisekreterare, Ibrahim Baylan, som jag inte känner närmare. Det var ett av skälen till att jag hade tagit mig till Onsdagsklubbens möte; han var nämligen dagens inbjudna talare.

Hans lågmälda och personligt hållna inledning (om sin turkiska bakgrund, skälen till att familjen gav sig i väg till Sverige och så rosorna till den svenska offentliga och fria sjukvård som gav en fattig invandrarpojke med hjärtfel ett nytt liv) var mycket sympatisk. Om han också besitter den analysförmåga och den organisationsförmåga som fordras av andremannen i det socialdemokratiska partiet återstår att se. Det senare ska inte ses som misstro från min sida, bara som att jag här, i detta sammanhang, inte fick ut tillräckligt mycket av vad Ibrahim Baylan förmår i dessa frågor – (S)-veteranerna i Onsdagsklubben är nämligen själva mer av agitatorer och partiapotekare än av frågeställare. Därmed inte sagt att deras råd var dåliga.

Vårkonsert med Orphei Drängar

I söndags var vi i universitetsaulan, på vårkonsert med Orphei Drängar. OD, den anrika manskören, har numera som dirigent en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, och hon skötte sitt värv med känsla och elegans, presenterade dessutom på ett intresseväckande sätt de olika stycken som framfördes.

Programmet blev än mer hörvärt genom medverkan av slagverksgruppen Kroumata, till exempel i estländaren Veljo Tormis’ verk och finländaren Mikko Heiniös ”Tomumieli” – i det senare fallet anar jag en påverkan från Tormis – samt i några bejublade extranummer. Kroumata plus Folke Alin på piano bidrog också till att det officiella avslutningsnumret, delar av Carl Orffs och Johan Andreas Schmellers ”Carmina Burana”, blev så lyckat.

OD är ju en kör som hör hemma i det akademiska Uppsala, och som sig bör innehöll deras vårkonsert både dryckesvisor och vårsånger. Av de senare återhör jag själv gärna ”Under rönn och syren” (”Blommande sköna dalar”) med text av Zacharias Topelius och musik av Herman Palm.

Till de två finländska verk jag redan har nämnt kommer också Jean Sibelius’ ”Terve kuu” (där ”kuu” betyder ”måne”). Att ”terve” i den översättning som fanns i programhäftet återgavs som ”hell” kan möjligen förklaras av att sången är tagen ur Sibelius’ ”Kalevala”, men även om man kanske inte ska använda ”hej, måne”, tycker jag nog att man kunde välja något mindre högtidligt, till exempel ”var hälsad, måne”. Nå, det är en betraktelse lite i marginalen – OD framförde stycket mycket bra.

Helt uppenbart bemödar sig OD också om att studera in sånger från andra språkområden, till exempel det estniska, så att språkklang och betoningar låter rätt även i mina estniska öron. Och en eloge till Cecilia Rydinger Alin för att hon, vid presentationen av Tormis’ ”Vistel-vastel”, lyckades säga någon fras på estniska, så att en estnisktalande som jag förstod. Kanske har mycket musikaliska människor särskilt lätt för att lära sig hur andra språk ska låta?

Trots ett par sånger av Robert Schumann – inget ont om dem! – hade den här vårkonserten en tydlig tyngdpunkt i nordisk ton. De finländska och estniska (jag räknar Estland till den nordiska kulturkretsen) numren är redan nämnda. Vi hörde också ”Aftenstemning” med musik av Carl Nielsen och så August Södermans tonsättningar av Adam Oehlenschlägers ”Skjøn Jomfru! Luk dit vindve op” och Claus Pavels Riis’ ”Og jeg vil ha’e mig en hjertenskjær”.

Vårkonserter blir gärna idylliserande i sitt sångurval, men den här bröt på ett förtjänstfullt sätt den ramen. Veljo Tormis’ ”Pärismaalase lauluke” är ett exempel. Paula af Malmborg Wards hyllning till minskadade kvinnor i Angola, ”Tending Fields”, ett uruppförande, är ett annat exempel. Och så sjöng OD ”A Stopwatch and an Ordnance Map”, en dikt från spanska inbördeskriget av Stephen Spender med musik av Samuel Barber.

* * *

Fyllda av sångtexternas mening och sångernas skönhet gick vi ut i aprilkvällen. Birgitta har fler förrättningar framför sig och måste stanna ytterligare ett par dar i stan, medan jag skulle återvända till Öregrund.

Men dess förinnan ville vi äta middag tillsammans på restaurang. Både Hambergs och Hijazz visade sig vara söndagsstängda, så till slut hamnade vi på Amazing Thai i det som inte längre är Folket hus.

Deras Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, rambutan, vindruvor, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos, söt basilika och limeblad kan jag verkligen rekommendera. Däremot var väl inte det thailändska röda vinet Moonsoon Valley, som vi prövade, någon höjdare. Vi avslutade sen med var sin Irish Coffee.

På middag hos nye landshövdingen i Västmanland

Min hustru hade, när hon var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister, en förmåga att rekrytera dugliga och också trevliga medarbetare. Några av dem har därefter jobbat som generaldirektörer; en av hennes statssekreterare, Rolf Annerberg, rekryterades av Margot Wallström till Bryssel för att bistå henne i arbetet som miljökommissionär.

Det intressanta med det här gänget av kunniga och kreativa tjänstemän är att de fortfarande efter alla dessa år håller kontakt sinsemellan och med sin gamla minister. Det brukar bli åtminstone någon gemensam middag per år, hemma hos någon i gänget. Jag känner dem också ganska väl efter att bland annat ha deltagit som medföljande på ett antal resor utomlands. Längst har jag känt Rolf (och även hans hustru Monica) Annerberg. Först så här post festum har jag lärt känna Håkan och Kerstin Heden – Håkan kom till departementet så pass sent att jag aldrig hann lära känna honom den vägen.

Även om kittet i den här församlingen är Birgittas och männens jobbgemenskap, har hustrurna och jag alltid ingått i den självklara umgängeskretsen. Också Monica arbetade på departementet redan innan hon och Rolf gifte sig. Både de och Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid har hälsat på oss i Öregrund, och vi har ett par mycket vackra teckningar av Ullas hand inramade på väggen.

Värdpar vid lördagskvällens middag var Ingrid och Ingemar Skogö och platsen deras villa i Älvsjö. Vi trakterades med en mycket god middag, och mot slutet, när stämningen och ljudnivån var hög, vände jag mig till värdinnan och konstaterade att det västmanländska köket för mig var en angenäm nyhet – men varför var inte Västerås utan bara en massa franska orter utsatta på kartan på flaskan framför oss?

Det här måste kanske förklaras: Ingemar Skogö är tillträdande landshövding i Västerås.

Det skämtades glatt över det här middagsbordet, och samtalet verkade ta vid ungefär där det hade avslutats så sent som föregående dag. Naturligtvis pratade vi politik också, men dessa samtal refererar jag icke, eftersom mina samtalspartners var oförvitliga och ständigt objektiva byråkrater.

Hur som helst, plötsligt var klockan över 23.00 och Birgitta och jag måste hinna med sista förbindelsen hem till Uppsala.