Födelsedag post festum

Jag fyllde 73 i går. Sonen, Matti, var här i Öregrund och firade mig: lagade lunch och middag, gav mig en ny darttavla (och satte upp den på den faluröda bodväggen, med en blanksvart-målad masonitskiva som skydd bakom), ett par lewisior till mitt stenparti och så ett nummer av Mojo med en CD, där Tom Waits har valt inspelningar av en rad andra artister.

Senare på kvällen, när sonen redan hade åkt tillbaka till Stockholm, anlände Birgitta från bröllopsfestligheterna i huvudstaden. Jag var och mötte henne vid bussen, och sen satt vi en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden och drack bubbel som hon hade köpt med anledning av min födelsedag.

I morse blev jag sedan, alltså med en dags fördröjning, födelsedagsfirad av henne på det sätt som är brukligt i vår familj: Hon kom in i sovrummet med presenter, sjungandes ”Röda små smultron”, och sen bjöd hon på egenhändigt förfärdigad smörgåstårta och kaffe vid köksbordet, där det stod en vas med nyplockade blommor, bland annat pioner, från trädgården.

Presentkort med pengar till ännu fler nya växter blev det också. Och en ny fin marimekkoskjorta.

Som den läsande människa jag är fick jag förstås böcker: Sture Linnér, Birgitta Stenberg, Michael Connelly. Och så vet min kära hustru hur barnsligt förtjust jag, vid 73 års ålder, fortfarande är i barnkultur: I ett paket låg en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson med den passande titeln ”Sagan om den lilla farbrorn”. Och så fick jag på DVD filmatiseringarna av Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter” och ”Flickan på Stenbänken”.

På dotterns, Kerstins, blogg får jag också en födelsedagshyllning. Hon publicerar där bilder, tagna här i vår trädgård i Öregrund när hon själv var nästan fyra och hennes lillebror Matti knappt var ett halvt. Och så där såg alltså jag och Birgitta ut då, för ett helt liv sen.

Melodikrysset nummer 23 2010

Något ”Plocka vill jag skogsviol”-väder är det inte direkt här i Öregrund i dag. Det har regnat ymningt, och nu blåser det. Men visst minns jag den här vackra visan från småskoletiden i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

På den tiden spelade man ofta i radio en annan av dagens ljudillustrationer, Ulf Peder Olrogs ”Tjo och tjim och inget annat” från 1946. ”Handklaver och klarinett ska det va” heter det i den.

Från radion på 1950-talet skvalade – snyft, snyft – ofta även ”Vildandens sång” med Thory Bernhards, som här skulle ge and.

Mera djur: ”Noaks ark” tror jag att jag minns med Svante Thuresson.

På Svensktoppen låg, fast kort, år 1978 ”Musik ska byggas utav glädje” med Lill Lindfors. Lill har själv skrivit den tillsammans med Björn Barlach.

Annat i dagens kryss låg längre från det jag spontant kan.

VM i fotboll intresserar mig inte nu och intresserade mig heller inte 1998, då Ricky Martin gjorde ”Allez, allez, allez”.

Och Idol har jag aldrig följt. Men någonstans har jag ändå hört vinnaren 2009, ”Higher”, och snappat att det var Erik Grönwall som sjöng den.

Melodifestivalerna följer jag men numera nog mest för att snappa nyttiga saker för Melodikrysset.

Så årets tvåa, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kom jag faktiskt fortfarande i håg.

Och efter lite grävande i minnets gömslen kom jag också i håg ”Just a Minute” med bröderna Rongedal, av vilka den ene alltså är den andres bror och tvärt om.

Uttrycket ”just a minute” kunde vara hämtat ur ett telefonsamtal, och telefonens uppfinnare, Graham Bell, förekom också i dagens kryss, fast i en annan fråga. Det som skulle få oss att tänka på Bell och hans telefon var Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You”.

Evert Taubes fina ”Nocturne” (”Sov på min arm”) för också den tankarna till kärlek. Dock måste jag bekänna att jag aldrig tidigare hade hört Mia Skäringer sjunga den och att jag heller aldrig har sett en minut av TV-serien ”Solsidan”, där hon tydligen medverkar.

Tom Paxton förde med ”I Give You the Morning” kärleken ett litet stycke längre fram i dygnets gång. Av den gjorde Fred Åkerström en fin svensk version 1972, ”Jag ger dig min morgon”. Både Paxton och Åkerström är rikligt representerade i mina skivhyllor.

Där finns också allt av Allan Edwall, vars skivor jag för övrigt var med om att ge ut på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Alltså känner jag också genast igen hans ”Sommarvisa”, där han med en liten släng åt Taube sjunger ”Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir”.

Det kan bli stor poesi av sådant också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 22 2010

Det är lite tidigt på dagen att sjunga snapsvisan ”Sjöbloms dass”, även om hustrun just kom hem från New York medförande bland annat en flaska Finlandia vodka. Sjöblom var namnet alltså.

”Ja, då är det vår”, heter det i texten – men i veckan som var kom ju sommaren så att det dånade om det. Så i dag hade Anders Eldeman förstås plockat fram en av sina favoriter, Lars Berghagens ”Då är sommaren säkert här”, där Jan Malmsjö också är med och sjunger. Vi minns – den har varit med i krysset tidigare.

Men annars kryssade Eldeman som vanligt mellan årstiderna.

Inte är det väl till exempel riktigt dags att skörda lin än? Detta apropå att vi fick höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”.

Långt är det också till älgjakten, som föranledde James Hollingworth att skriva ”Älgarna demonstrerar”.

Eldeman spelade vidare ”April, april” som vann Melodifestivalen 1961 och som vi minns med Siw Malmkvist.

Därmed är vi inne på melodifestivallåtar, och jag passar därför på att ta frågan om vem som i årets tävling sjöng ”Doctor, doctor”. Jo, Elin Lanto.

Lite äldre är Darins singelsuccé ”Money For Nothing”, som har Robyn som viktig ursprungskälla.

Ännu äldre är Åsa Jinders fina text ”Av längtan till dig”.

Den minns säkert de flesta, men hur är kunskaperna om äldre schlager?

Kanske kommer många ändå på att dagens Jules Sylvain-melodi hette ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men vad av metall finns det i textens inledning? Jo, texten börjar: ”Ett gammalt solur jag har”.

Kring djur rörde sig en av dagens dubbelfrågor. ”Björnen sover”, som här skulle ge ide, klarade nog de flesta. Men för att klara den andra delen av frågan måste man kunna äldre schlager. Den här aktuella hette ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”, och för att göra frågan lite knepigare ville Eldeman inte leda oss till den djuraffär som texten ju handlar om, utan till en kennel.

Som mina läsare vet är jag en ogudaktig typ, men barndomens psalmer minns jag, i många fall med glädje. Så fort jag hör melodin, kommer också orden, ett resultat av småskolans psalmtragglande. I dag fick vi höra en klassiker, Lina Sandells och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Annat verkar aldrig fastna i mitt musikminne. Till den kategorin av musik hör TV-signaturer. Jag har till exempel sett praktiskt taget alla avsnitt av Skavlan, men jag skulle aldrig ha klarat signaturmelodin, om jag inte hade fått ledtrådar och ledbokstäver.

Leonard Cohen har jag lyssnat en hel del på. Sven Wollter är en utmärkt skådespelare men knappast en sångare av Cohens kaliber. Lite kul är det ändå att höra Wollter sjunga Cohen, här ”Tag min vals”, vars svenska text har skrivits av Rikard Wolff.

Jag går i dag i mål med en gammal favorit, ”The Rose” med Bette Midler. Henne har jag en bunt välspelade LP av i skivhyllorna.

En ros vill jag också skicka till Kristina Strömberg i Sollefteå, 70 år i dag. Hon är mamma till Bo, gift med vår Kerstin och pappa till Viggo och Klara. Kristina ska få rosor att plantera i trädgården också, fast senare – vår plan att handla trädgårdsväxter i går havererade på grund av ett förargligt tåghaveri.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sju Ennsamma kvällar

I går var jag inne i Uppsala på sammanträde med kulturnämnden. Passade som vanligt på att kombinera detta med att ta ut medicin på Apoteket (ett av de statliga) och att titta in på Örat. Köpte där Toni Holgerssons nya CD.

Och så var jag in på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte morsdagspresenter till Birgitta, tre böcker, bland annat Håkan Nessers nya, och ett par filmer. När jag på eftermiddagen kom tillbaka till Öregrund, tog jag av samma anledning vägen om blomsterhandeln.

Och sen gick jag till Konsum för att handla ingredienser till morsdagsmiddagen.

Nej, jag har inte tagit fel på dag; jag vet att det är Mors dag först på söndag. Men då befinner sig Birgitta i New York, på UNICEF-möte, så jag passade på att fira henne sista kvällen hon var hemma.

Birgitta har med sig Anna på den här New York-resan – det handlar om en innestående present sedan nu ganska många år tillbaka. Och jag vill genast tillägga att det inte är UNICEF som betalar Annas flygbiljett och hotellkostnad.

Birgitta och Anna bor på Beekman Hotel alldeles nära FN-skrapan. Jag har själv bott där med Birgitta och känner omgivningarna ganska väl, minns till exempel Delin tvärs över gatan där Birgitta och Anna väl kommer att handla även den här gången.

Tanken är att mor och dotter under de tider då Birgitta är ledig tillsammans ska göra allt det där som New York och inte minst Manhattan erbjuder: lyssna på musik, gå på bra restauranger, se konst, shoppa. Jag älskar den här miljön men unnar Anna att få resa dit den här gången. Som en förskottspresent till hennes födelsedag snart i juni skickade jag med Birgitta ett födelsedagskort med en hygglig slant att köpa eller göra något för i New York – hon kommer ju att få gott om egen tid medan hennes mamma är på UNICEF-sammanträdena. Och på Birgittas begäran plockade jag fram adressen till restaurang Sardis alldeles nära Broadways hjärta.

För min del blir det nu sju Ennsamma kvällar, för att travestera den populärmusik jag också lyssnar på.

Och det är klart att jag kommer att lyssna på Eurovision Song Contest, även om jag i de båda utslagsomgångarna inte har hört mycket som jag tycker håller måttet.

Det senare gäller också det svenska bidraget, som trillade ur tävlingen i går kväll.

I hänryckningens tid

Pingsthelgen började med soligt försommarväder. I fredags gick vi ut i den ljumma förkvällen och satte oss en stund i solen med var sin dry martini. Birgitta hade ställt ett par trädgårdsstolar vid sin kryddträdgård, den som hon nyligen rensade och gjorde vårfin.

Hon har arbetat flitigt utomhus, faktiskt oberoende av väder och vind. Rosor har klippts. Land efter land har rensats och toppats med en säck ny jord. Allium som hotar mota undan riddarsporrarna har flyttats ut på allmänningen utanför tallgrinden – hoppas de kan bidra till att hålla rådjuren borta. Den rå-odör hon har satt upp på stänger över hela tomten verkar faktiskt också ha en viss verkan.

I lördags, på pingstafton, klippte hon vår väldiga gräsmatta för första gången i år – nu har ju den vackra blå scillan till slut blommat ut. Det här är ett tungt jobb, vet jag av många års erfarenhet, i vissa släntlägen kanske i tyngsta laget för en snart 73-årig kvinna.

Men denna snart 73-åriga kvinna vill skydda sin snart 73-årige man: höstens hjärtinfarkt indikerar att man kanske inte ska leka med sådant som kräver fysisk ansträngning. Helt obefogad är Birgittas oro inte. På 68an hade jag en arbetskamrat, Ernst Lind, vars hjärta slutade slå mitt i gräsklippningen.

Jag försöker kompensera med sådant som jag kan göra, till exempel städa badrummet inför pingsthelgen. Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag gör lika mycket som Birgitta.

Jag är ju inte religiös, men visst har jag många gånger i mitt liv upplevt pingsten som hänryckningens tid. Förr, när jag skrev den kåserande spalten ”Det händer” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), beskrev jag ofta i hänryckta ordalag försommarens fägring i vårt sommarhus i Öregrund.

På den tiden, på Palmes tid, kände jag mig också, liksom i ännu yngre men lika röda år, politiskt hänryckt. Jag har ingalunda bytt politisk uppfattning, och det är kanske det som är problemet. Den som drömmer, inte om just nya himlar men definitivt om en ny jord, har också andra vyer än den som tycks bo innanför de stockholmska medelklassväljarnas villa- och radhusstaket.

Werner Aspenström, en av mina favoritförfattare, har i en dikt i diktsamlingen ”Trappan”, 1964, betonat, att livets stora och lilla perspektiv kan förenas, ett credo som också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Ute har det regnat hela morgonen och förmiddagen.

I slänten ner mot vägen har bigarråträdet slagit ut i blom.

Syskonmiddag med öregrundssik

I söndags var det åter dags för en av de regelbundet återkommande syskonmiddagarna på Birgittas sida. I dem deltar förstås också vi som är ingifta i den dahlska syskonkretsen.

Birgitta hade fejat huset och plockat in buketter ur den egna trädgården: narcisser förstås, men till köksbordet mycket vackra småbuketter med bland annat vivor, pärlhyacint, balkansippa, en blekgul botanisk tulpan och vitsippor. För egen del hittade jag i blomsterhandeln här i Öregrund en mycket årstidsavvikande bukett och köpte med hem: pioner, när jag köpte dem fortfarande i knopp.

Efter samråd kom vi fram till att gräsmattan ännu inte borde klippas. Den är fortfarande full av blommande blå scilla, och vi ville visa upp trädgården utifrån dess nu allt mer förföriska vårliga sida. I olika delar av gräsmattan hittar man också bestånd av vitsippa, gulsippa, balkansippa, vårlök, viol och förgätmigej.

Birgittas syskon med sina respektive anlände per bil: Gunnar och Annica, Ragge och Gunnel, Karin och Hasse. Åker man bil, måste den ene/ena i paret avstå från alkohol, så vi började med familjens sedvanliga frukt- och läskbål, med möjlighet för den som ville att spetsa den med alkohol. Det bjöds också på välkomstkaffe med sockerkaka efter mamma Anna Britas recept.

Vädret var försommarfagert, till och med med värme i luften. Flaggan, som Birgitta hade hissat, fladdrade i vinden, och gästerna hade inget emot att sitta runt trädgårdsbordet, medan den ene/ena av värdfolket rumsterade i köket.

Birgitta stod för förrätten: egenhändigt lagad kycklingleverpaté med cumberlandsås, cornichonger, syltlök och fräscha salladsblad.

Det hade fallit på min lott att laga huvudrätten. Till den hade jag skaffat öregrundssik, fyra ganska stora exemplar, som jag redan före gästernas ankomst hade ställt i ordning: rensat från huvud, stjärt och fenor, fjällat och sen sköljt i rinnande kallt vatten. Sen pudrade jag dem ut- och invändigt med vitpeppar och salt (i mitt fall seltin), och sist fyllde jag de urtagna fiskarnas magar med smör, citron, gräslök, dill och en smula libbsticka. Större blad av libbsticka använde jag för att svepa in sikarna i. Jag skulle nämligen grilla sikarna, och den här libbstickesvepningen bidrar till att skydda sikarna från att brännas – dessutom har libbstickan egenskapen att förhöja fiskens egen smak.

De fyra sikarna lades i två stora halster, två i varje, och fick ligga så där ute i den kalla farstun och ta smak i avvaktan på grillningen.

Under tiden skalade jag en gryta potatis, fyllde på vatten och smaksatte med dillstjälkar och seltin.

Och så gjorde jag i ordning en stor bunke sallad: lätt krispiga salladsblad, skivor av tomat och gurka och inte minst rädisor – smaksatte sen med citronsaft, majsolja, svartpeppar och seltin.

Vid det laget hade jag också tänt grillen för att den skulle få rätt glöd inför grillningen, som jag genomförde under lock. Då och då vände jag på halstren, så att sikarna inte skulle få för mycket värme på en sida och möjligen inte bli genomgrillade på den andra. Nå, den här grillningen lyckades.

Till siken och den kokta potatisen serverade jag en sås som jag har lärt mig att göra med hjälp av en jämtländsk kokbok. Jag använde två förpackningar gräddfil och blandade gräddfilen med två rågade matskedar majonnäs och två rågade matskedar fransk senap. Detta smaksätter man sen ytterligare genom att röra ner italiensk salladskrydda samt finklippt dill och persilja. Jag lovar att det här smakar delikat till grillad sik!

Som en extra aptitretare bjöd jag också på rökta laxfenor.

Som om detta inte hade varit nog, bjöd nu Birgitta på den efterrätt hon hade lagat under förmiddagen: rabarberpaj på egen rabarber med vispgrädde. Det plus kaffe (samt cognac och andra starka drycker) serverades på glasverandan, dit vi nu förflyttade oss.

Birgittas rabarberpaj är underbart god, tyvärr inget för en diabetiker som jag: Hon gräddar först ett pajskal av smör, mjöl och riven mandelmassa. Rabarbern smaksätts med socker och kanel – hon använder också lite potatismjöl för att rabarbern inte ska avge väta ner i pajskalet. Och så över alltsammans ett marängskal.

Vad vi pratade om? Allt och ingenting som det brukar vara vid såna här tillfällen.

Efteråt var vi överens om att det hade blivit en mycket trevlig syskonmiddag. Sen återstod bara all disken.

En stund i gamla vänners lag

Birgitta är alltså i Seoul i Sydkorea på UNICEF-möte, blir borta en hel vecka.

I dag fick jag dock väntat men alltför kort besök i huset i Öregrund, av två gamla vänner från de röda ungdomsåren i Laboremus i Uppsala, Hans O Sjöström och Björn Kumm. Björn hade haft ett framträdande för Utrikespolitiska föreningen i Umeå och hade efter en mellanlandning i Hudiksvall stannat till hos Hans O – bara för att de båda sen alltså skulle göra en söndagsutflykt till mitt sommarviste.

Vi tillhörde på 1960-talet den grupp unga radikala socialdemokrater, som inte bara vred Laboremus åt vänster utan också under några år gjorde den här föreningen ”för tanke- och kroppsarbetare” till Uppsalas mest aktiva studentförening, när den var som störst med över 500 medlemmar. Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU. Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.

Jag har pressklippen från debatten om ”Förändringens vind” bevarade, och jag kan försäkra att den här boken fick ett mycket stort medialt genomslag, också påverkade den svenska debatten.

Björn och Hans O är båda i dag gråhårsmän – mitt redan från början blonda hår tycks vara skyddat från just den förändringen, men visst är håret glesare. Någon förändringens vind har däremot inte fått oss att byta åsikt i de flesta av de frågor vi var engagerade i redan under det tidiga 1960-talet. Av unga radikaler har det blivit gamla radikaler.

Det är så påfallande att vi, när vi, ibland med ganska långa mellanrum, träffas, aldrig behöver starta samtalet med att känna varann på pulsen. Vi vet var vi har varandra. För min del tycker jag att det är underbart att det finns människor, som lyckas hålla fast vid sina åsikter från unga år. Jag är för vindkraftverk, men politiska vindflöjlar vinner inte min aktning.

Det är fortfarande kallt, alldeles för kallt, här ute vid kusten, men innan vi gick in för lunch tog jag mina gamla vänner för kort promenad runt trädgården. Vi tittade på de blå scillamattorna, som har inspirerats av motsvarigheten i rektorsvillans trädgård i vår ungdoms Uppsala, på mitt restaurerade stenparti, på Birgittas kryddträdgård och en hel del annat.

Det kyliga vädret hade inspirerat mig att bjuda på en rykande varm soppa, en estnisk köttsoppa med korngryn och rotfrukt. I den här ganska bondska rätten använder man sig av flera olika sorters kött, i mitt fall oxfilé och fläskfilé. Det här köttet tärnade jag och kokade upp, och så skummade jag av. Därefter tillsatte jag en deciliter korngryn, som behöver stå och koka på svag värme i drygt en halvtimme. Nästa steg var att tillsätta tärnad selleri, morot och gul lök och så allra sist skivor av potatis. Sen kryddar man med svartpepparkorn, salt (i mitt fall seltin) och skivad saltgurka och smakar av. De många ingredienserna och inte minst korngrynen gör att den här soppan lätt blir för tjock, så späd gärna med mer vatten medan du smakar av.

Till det här serverade jag hårt Roslagsbröd med Västerbottensost och så Grolsch’ goda starköl – Hans O som var chaufför fick dock nöja sig med Ramlösa original.

Efter maten serverade jag kaffe med bröd ute på glasverandan, den som öppnar sig som ett skepp ut mot trädgården.

Det kändes gott att träffas igen. Och vi gör nog om den här träffen sommartid, då gärna med våra damer med. Gärna också med övernattning så att vi får gott om tid både till att ventilera gamla minnen och till att analysera den samtid, som skulle behöva mycket mer av vår ungdoms radikalism.

Lysande avslutning på vårsäsongen

”Grande Finale!” kallade Uppsala kammarorkester sin säsongsavslutning i torsdags kväll, och det var verkligen ingen överdrift.

Jag kom med tåg från en begravning i Stockholm och sammanstrålade med hustrun i restaurangen i Musikens hus för en bit mat inför konserten och befann mig i en dämpad stämning, men konserten fick mig mycket snart att skifta till en helt annan sinnesstämning. Till detta bidrog en orkester på topp, utmärkt ledd av Paul Mägi, och så ett intressant och omväxlande program.

Det hela började med Elegi ur Gustaf II Adolf, opus 49 av Hugo Alfvén (1872-1960). Det här är ett mycket kort stycke musik, men Mägi och hans orkester lät redan då ana, att den här kvällen skulle bli minnesvärd. Dock så att den mjuka karaktären i den här klagosången skulle följas också av betydligt mer temperamentsfull musik.

Sådan fanns redan i nästa nummer, Violinkonsert i D-dur, opus 77 av Johannes Brahms (1833-1897). Det händer att jag känner mig sval inför Brahms’ musik, men så var absolut inte fallet här. Violinsolisten Nils-Erik Sparf briljerade, i den tredje snabba satsen till den grad att en sträng brast – han lyckades dock blixtsnabbt parera detta genom att låna fiol av Klara Hellgren, konsermästare för kvällen.

Efter pausen bjöds det åter igen på helt annan sorts musik, nykomponerad sådan. Vi fick höra uruppförandet av Rolf Martinssons (född 1956) Chamber Concerto nummer 2, opus 83. Dess uppbyggnad – växlingar i tempo och styrka – framgår ganska väl av de beskrivande benämningarna på de in alles fem satserna: Agitato, Dolce, Con brio, Tranquillo, Energico e molto ritmico.

Detta följdes så av Zoltán Kodálys (1882-1967) Danser från Galánta. Galánta, som ligger i Ungern, var den ort där Kodály bodde som barn, och det här verket har hämtat bärande element från traktens folkmusik – jämför här med till exempel Béla Bartók. Den folkmusik, med många romska rötter, som Kodály lyssnade på och tog intryck av kallas verbunkos och har släktskap med det mer kända czardas. I många stycken blev det här rena uppvisningsnumret från både Mägis och orkesterns sida.

Extranummer gjorde att jag och Birgitta sen fick lite bråttom därifrån för att hinna med bussen till Öregrund. Det blev sent ändå, inte minst med tanke på att Birgitta nästa morgon skulle upp tidigt för att åka till Arlanda och sen därifrån till Seoul i Sydkorea. Men hon kom i väg, och är nu på ett veckolångt UNICEF-möte där.

Fast alldeles ensam blir jag inte hela tiden. Alldeles precis när taxin stod utanför grinden, ringde telefonen: Det var Hans O Sjöström som tillsammans med vår gemensamme vän Björn Kumm ville göra en söndagsutflykt till Öregrund för att hälsa på.

De var självklart välkomna – men träffa Birgitta får de göra när de kommer tillbaka någon annan gång.

Melodikrysset nummer 17 2010

Jag var alltså i Gimo och förstamajdemonstrerade i dag: lyssnade bland annat till min hustru, en person med stor talang för agitation.

De två sånger vi sjöng där till blåsorkester, ”Internationalen” och ”Arbetets söner”, förekom inte i dagens kryss, men Anders Eldeman avslutade, dagen till ära, med en kampsång av Povel Ramel.

Fast den hade han ingen fråga till.

Efter att ha bjudit min förstamajtalande hustru på vårlunch satte jag mig, så här lite i efterskott, och löste krysset. Det innehöll faktiskt några frågor, som jag för min del tyckte var lite knepiga.

Allra knepigast tyckte jag allra sista frågan var, den med sjuttiotalaren, men när jag hade fått Pepe Jaramillo och hade googlat, bekräftades det jag var inne på: Visst hette den där låten ”Love Is In the Air”.

Också dagens filmmelodier kändes lite knepiga.

”Avatar” har jag för egen del inte sett men känner till, så när jag hade fått ett antal ledbokstäver, föll svaret på plats. Sen kunde jag ju kontrollgoogla och fann då att Leona Lewis i den sjunger James Horners ”I See You”.

”Jalla Jalla” känner jag bättre till men mindes för den skull inte spontant – fick googla igen – att det var Daniel Lemma som gjorde ”If I Used To Love You”.

Plácido Domingo däremot kände jag igen på rösten. Det var han som sjöng ”Noche Azul”.

Från Spanien över till Portugal: dagens kryss började med ”Ring ring” på portugisiska. Den blev en hit med ABBA, men den kom bara på tredje plats i Melodifestivalen 1973.

I Melodifestivalen 2004 tävlade E-type, det vill säga Bo Martin Erik Erikson, med ”Paradise”, men den kom bara på femte plats.

Också Amy Diamond har tävlat i Melodifestivalen, dock inte med ”Up” som vi fick höra i dag.

Den gode Anders Eldeman har en viss tendens att återvända till låtar han tidigare har spelat som melodikryssillustrationer.

Dick Frymans, Sven Paddocks och Åke Söderbloms ”Två små fåglar på en gren” har vi hört förut i krysset, men den här gången skulle vi identifiera något ur växtriket i melodititeln.

Per Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med, har också förekommit tidigare. Men för att krångla till det lite, skulle svaret på frågan var låten utspelar sig den här gången skrivas i bestämd form, staden.

Den där förvillelsetaktiken, att inte i exakt samma form använda det eftersökta ordet i texten eller titeln, brukade sig Eldeman av ytterligare ett par gånger i dag.

Vi fick höra Jules Sylvain-melodin ”Anna, du kan väl stanna”, där det underbara rimmet ”vinet och apelsinet” förekommer, men den eftersökta sydfrukten skulle här skrivas i pluralis, apelsiner.

Och det efterfrågade förnamnet i Irving Berlins första stora hit, från 1911, ”Alexander’s Ragtime Band” skulle här alltså skrivas Alexander.

Och så här den stora demonstrationsdagen passar det väl bra att ta farväl med ”Adios Amigo”, 1961 en stor hit med Jim Reeves.

Fast krysskamraterna är ju så många, att det egentligen inte passar att ta farväl i singularis.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mitt förhållande till sista april är kluvet. Men Första maj tänds en gnista i mig!

Mitt förhållande till sista april har alltid varit kluvet, medan jag allt sedan tonåren hängivet har demonstrerat Första maj.

I unga år var jag dessutom alltid ensam sista april. När jag var i pojkåren och bodde i Juniskär, kunde jag pallra mig i väg till majbrasan på Sågplan ute på Skatudden, men jag minns inte att jag då någonsin hade sällskap med någon, varken någon jämnårig eller någon i familjen. Under skoltiden i Sundsvall tog jag några gånger bussen in till stan och brasan uppe på Norra stadsberget, alltid ensam då också. En gång missade jag sista bussen hem och fick gå till fots hela vägen till Juniskär, en sträcka på ett par mil.

Den här vilsenheten fortsatte, när jag som student kom till Uppsala i slutet av 1950-talet. Jag var intresserad av kultur och politik och mycket främmande för det studentliv som förekom på nationerna och under sista april-firandet. Jag bar visserligen, när jag tog studenten i Sundsvall 1958, studentmössa, men la sedan undan den och har aldrig någonsin burit den sedan dess – jag ville slänga den, men min mamma bevarade den i ett överskåp och vaktade den.

De allra första åren i Uppsala rymde jag från stan sista april. En gång åkte jag, bara för att ha något att göra, till Stockholm och gick, ensam som vanligt, omkring på Skansen. En annan gång tog jag mig till Furuvik och lyckades sen fram mot natten få lift med ett gäng raggare från Stockholm – och hann på så sätt till Uppsala, där jag förstås demonstrerade Första maj.

Den absolut enda gången jag har varit med vid mösspåtagningen i slottsbacken i Uppsala, dock själv utan studentmössa, var under vietnamåren då vi, ett antal radikala studenter, genomförde en demonstration vid Carolina: precis på treslaget vände vi upp plakat med var sin bokstav upp mot skyn, och över alla mössor och huvuden syntes texten USA UT UR VIETNAM. TV filmade det här från en helikopter, och det var vi som fick all uppmärksamhet i nyhetssändningarnas valborgsrapportering den gången.

Den relativa ensamheten den där dagen för hysterisk studentgemenskap bröts, när Laboremus, den socialdemokratiska studentklubben, började anordna ett eget Sista april-firande.

Som allt som Laboremus gjorde på den tiden, blev det här en jättesuccé. Vi möblerade om de största salarna i Folkets hus med inlånade kulisser från närbelägna Stadsteatern, och sen dukade vi långbord i den största salen. Artister som Monica Nielsen och Sven Bertil Taube stod för underhållningen, ett band spelade dansmusik och föreningsmedlemmar skötte, med vederbörligt tillstånd, en bar. Den här sista april-festen var på den där tiden en stor succé: alla biljetter såldes, och det kom ännu fler deltagare till efterinsläppet.

Så småningom, när jag hade bildat familj med Birgitta och fått barn, har det blivit en och annan promenad till någon närbelägen valborgsmässoeld, till exempel den i Gamla Uppsala eller den i Öregrund. Vi har väl också, när barnen var små, gått och tittat på forsränningen i Fyrisån.

Men för oss har sista april-firandet aldrig varit någon stor sak. Väder och promenadlust har fått bestämma vad vi skulle göra. För mig och Birgitta har sista april ofta varit liktydigt med en stillsam middag hemma, om inte Birgitta (under sin tid i riksdagen och regeringen) redan den här kvällen har varit tvungen att åka någonstans långt bort för att hinna fram till ett tidigt Första maj-arrangemang. Själv stannade jag hemma med barnen, som förstås gick med sin pappa i Första maj-demonstrationen hemma i Uppsala.

I kväll är det bara hon och jag i huset i Öregrund – som vanligt är det brasa nere vid Societetshuset, men vi får se om vi får lust att gå dit. /PS Jag såg i dag en affisch på affischtavlan vid Konsum av vilken det det framgick att brasan i år, liksom programmet omkring, i själva verket hade flyttats till scenen vid fyrskeppet./

Morgondagen känns viktigare. Birgitta är huvudtalare vid Första maj-mötet i Gimo, och jag följer förstås med och demonstrerar. Ni som finns i de här delarna av Uppland kan väl också komma dit, lyssna och gärna också delta i demonstrationen. Samling sker vid Brandstationen klockan 11.00, och tåget har avmarsch klockan 11.30. Mötet, på torget, börjar klockan 12.00.

I vår nu, äntligen, allt mer vårlika trädgård lyser scillan blå. Det är inte den vi vill åt utan den där blå regeringen!