En som vanligt trivsam Caprice – men med en del lite för lättviktiga saker

Under veckohelgen genomförde OD, Orphei Drängar, ett antal capricer i universitetsaulan – Birgitta och jag var på lördagens andra föreställning.

De här capricerna, med sin karaktäristiska blandning av högt och lågt, tilltalar mig som ju gärna vandrar mellan musikgenrerna – men ska jag vara uppriktig, tyckte jag nog att årets variant innehöll lite för lite av riktigt njutbar körmusik.

Dock: jag gillar mycket estländaren Veljo Tormis och njöt av att få lyssna på hans ”Hamleti laulud II” (Hamloets sånger II) respektive ”Diptych”. En ung ODist, liksom jag av estnisk börd, kom fram till mig i pausen och berättade, att OD just håller på att färdigställa en Veljo Tormis-CD.

I framförandet av Tormis’ sånger kom verkligen Cecilia Rydinger Alins förmåga att få ut det bästa ur OD till sin rätt.

Också en del annat körmaterial, som ”Loch Lomond” med Henrik Stolare som solist och shantyn ”High Barbaree”, var hörvärda, så också en lekfull förvanskning av en sång ur ”Fem myror”, här på temat ”Det Oet i OD som gör det”.

Som vanligt kryddades capricen med soloinsatser av inlånade artister. Först kom Pernilla Andersson, och hon var faktiskt överraskande bra; hon sjöng bland annat Burt Bacharach. Sen sjöng Peter Jöback sånger av bland andra Jacques Brel och Leonard Cohen. Fast själv tyckte jag att det blev ännu roligare när de tillsammans gjorde Björn Lindroths och Bengt-Arne Wallins vinnande bidrag i Melodifestivalen 1966, ”Nygammal vals”, den som framförd av Lill Lindfors och Svante Thuresson kom tvåa i Eurovision Song Contest.

Därmed har jag väl också gjort klart att jag gillar lekfullhet och stilblandningar i capricerna.

Men i ett par avseenden tyckte jag att det här gick snäppet för långt.

Dels tycker jag att Backstreet Boys, ”Grease” och Eric Saades melodifestivalvinnare 2011 inte riktigt hör till det jag vill höra med just OD, om nu alls.

Dels tyckte jag – förlåt OD! – att årets sammanbindande tema, de sju dvärgarna och de sju dödssynderna, bitvis kändes lite krystat.

* * *

När vi kom ut efter konserten, möttes vi av ett isande kallt och blött vinterregn, men som tur var stod bussrna som skulle gå upp till slottet på plats.

Vi kan gå på Stor-OD på Uppsala slott, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD. Det här betyder också att vi tillsammans med andra mostrar och farbröder samt ODs ledning och gästartister placeras vid honnörsbordet. Mitt emot oss hade vi till exempel ärkebiskopsparet Anders och Kajsa Wejryd – hon visade sig känna till min blogg genom, ja gissa – Melodikrysset. På min vänstra sida hade jag Gunilla Stenman Jacobsson och Carl-Olof Jacobsson – Birgitta samarbetade nyligen med honom om sitt musikprogram i Missionskyrkan. Och på Birgittas högra sida satt Thomas Thornquist och Ingrid Iremark, som vi snart kommer att träffa igen i ett betydligt sorgligare sammanhang, gamle vännen Sören Thunells begravning nästa fredag, 9 december klockan 13.00 i S:t Olovsgården i Köping och säkert också vid den efterföljande minnesstunden i Folkets hus.

Men för att återvända till mindre sorgliga saker: Under middagen på slottet undfägnades vi med både tal av ODs Hans Dalborg, en av Sveriges bästa och – viktigt – roligaste talare, och med god mat och dryck.

Vi hade redan på väg upp till festsalen försetts med var sitt glas Graham Beck brut från Västra Kapprovinsen i Sydafrika. Till förrätt bjöds paté på gös och röding med syrad gurka i yoghurt, serverad med honungsbröd, och till det drack vi Slottslager från Slottskällan i Uppsala och – i vårt fall – bäsk. Till huvudrätt fick vi helstekt hängmörad entrecôte med rödvinssmörgås och provençalsk potatis samt säsongens grönsaker plus Jacobsdal Pinotage 2008, ett rött vin från Stellenbosch, Sydafrika. Därefter frestade man med äppelparfait med varm vaniljsås och pajsmulor, och det kunde jag inte motstå, men eftersom jag är diabetiker, drack jag inte upp allt det ungerska efterrättsvinet, Tokaj Orémus 2008 late harvest. (Jag kan lugna dem som oroar sig för min hälsa, att jag bara hade 5,2 vid blodsockermätningen på söndagsmorgonen.)

Men det finns ytterligare en ingrediens i ODs middagar, som gör dem alldeles speciella: ODisterna sjunger, ibland spontant men oftast anförda av Cecilia Rydinger Alin, Stefan Parkman och andra – vi kan se dirigenterna agera från nära håll, eftersom också de förstås sitter vid honnörsbordet. Och sådant som att se till exempel Carl-Olof Jacobsson kliva upp på sin stol och där så småningom kränga av sig fracken allt medan han och andra med inlevelse sjunger ur Gunnar Wennerbergs mycket uppsalaspecifika ”Gluntarne” är en fest både för öronen och för ögonen.

För allt detta tackade så småningom landshövdingen, Peter Egardt, som har mer folkvett än sin kände företrädare. Och därefter förflyttade jag och Birgitta oss till ett av kaffeborden, där vi, efter att ha fått in cognacen, åter fick sällskap av paret Jacobsson.

Men snart reste sig allt fler par, och vi förstod att dansen hade börjat, och snart dansade också jag och Birgitta.

På de här festerna har det ofta varit storbandsjazz från dansestraden, och jag gillar det, men den här gången spelade ett mindre och mycket svängigt band. Jag registrerade både låtar av ABBA och andra kända låtar, men bandets tempo lockade till mycket bugg och fridans. Vid ett tillfälle började först två danspar dansa i släptåg efter varann, och snart ringlade en jättelik dansorm fram och tillbaka över dansgolvet.

Fast vid det laget satt Birgitta och jag och tittade på. Vi gamlingar behöver vila benen efter ett par vanliga pardanser.

Här duckar man för pizzorna

Birgitta och jag var på Reginateatern i Uppsala och såg ”La cuicina dell’Arte” med Cirkus Ronaldo. Cirkus Ronaldo består av ett brödrapar, där David Ronaldo spelar chefen på en pizzeria, medan Danny Ronaldo är pizzabagare. För att få pizzerian mer befolkad kallas personer ur publiken upp på scenen för olika uppgifter – två av dem, en man och en kvinna, får sitta vid ett bord där under hela föreställningen. Särskilt kvinnan, som satt mest utsatt till, måste periodvis ha haft hjärtat i halsgropen för att drabbas av några av de märkligheter som ägde rum på scenen, men hon undkom oskadd.

Äventyrligheterna började redan i föreställningens begynnelse med att Danny med hjälp av diverse hjälpmedel som uppstaplat porslin från ett bord tar sig upp i takkronan för att där, ett i taget, tända de levande ljus som finns där. Under föreställningens gång krossas en hel del porslin. Danny balanserar på en pizzaspade som balanserar på en kavel och utför där fantastiska balans- och kasttrick. Helt fantastisk är också Dannys förmåga att rotera och jonglera med pizzor, då fortfarande på degstadiet – några av dem fastnar i takkronan eller flyger ut i salongen; en av dem hamnar som haklapp trädd över huvudet på den manlige gästens bröst. Den lilla pizzerian blir allt mer av en cirkus, där till slut mängder av tallrikar snurrar runt på stänger, fästa i hål i de olika borden.

Att få någon pizza klar för de båda väntande gästerna tar alltså sin rundliga tid, så innehavarna lugnar dessa med att med jämna mellanrum ropa ”Lugn, lugn!” åt dem – föreställningen är i huvudsak en pantomim, men de båda Ronaldo kryddar då och då den här stumfilmen med italienska ord, som publiken lätt förstår. När den beställda pizzan till slut är klar, är den förstås bränd – men David Ronaldo lånar en mobil av en dam i publiken, och efter ytterligare ett antal ”Calma, Calma” kör ett mopebud – på riktig moped; man känner lukten – in i salongen och levererar en hämtpizza.

Jag slogs flera gånger under föreställningen av att våra barnbarn i den yngre skolåldern, Viggo och Klara, skulle ha haft stort utbyte av den här föreställningen, faktiskt jublat åt galenskaperna på scenen.

Fast det gjorde morfar och mormor och den övriga publiken också. Tempo, akrobatik i teknisk mening, suverän fars – alltsammans gjorde den här föreställningen sevärd också för två 74-åringar.

Trevlig var också David van Kleers musik, som strömmade ut ur den märkliga vagn med många funktioner – orkester, barskåp, pizzaugn med flera – som stod parkerad i fonden.

* * *

Efteråt hade vi planerat att äta en sen middag, men det blev inte pizza.

Vi gick i stället till Amazing Thai i deras nya lokaler och åt kryddstark anka.

ICA i Öregrund i konkurs

I dagens Upsala Nya Tidning finns en notis, som i sin tur bygger på en lokal radiosändning som jag också har lyssnat på: ICA i Öregrund har gått i konkurs.

Själva har vi, allt sedan vi 1969 köpte vårt hus i Öregrund, handlat i Konsum, men det betyder inte att jag känner någon skadeglädje. Även vi har någon gång då och då handlat till exempel färsk fisk på ICA, och självklart känner jag med både handlaren och de åtta anställda som nu förlorar jobbet.

Men Konsum har varit bättre, gradvis fått allt fler kunder. Att vi har handlat där beror verkligen inte på att vi bor nära konsumhallen. Den har genom åren byggts ut och fått ett allt bättre varuutbud. Den har kompetent och serviceinriktad och mycket trevlig personal, som lyssnar på kundernas synpunkter och önskemål. Den har tagit över ortens postservice, som tidigare under en (kaotisk) period sköttes av ICA-butiken. Den har stor bilparkering på planen utanför.

Öregrund är ett litet samhälle, så litet att det i sig inte skulle kunna härbärgera två stora livsmedelshallar, men handeln i Öregrund är speciell: under sommarmånaderna blir de som handlar livsmedel mångdubbelt flera. Då har också den mindre affären, ICA, haft hyggligt med kunder, detta på grund av läget i hamnen, dit ju till exempel båtfolket kommer. Men allt fler av sommargästerna har också börjat välja Konsum, som nu sedan länge har haft flest kunder bland de åretruntboende öregrundsborna.

Det här är naturligtvis svårt att erkänna för ICA-handlaren, som i radiointervjun främst hänvisar till den växande konkurrensen från Östhammar, dit man ju också kan komma med både bil och båt. Men båtfolket dras främst till Öregrund, detta på grund av att Öregrund men inte Östhammar har systembolag, och det här bolaget lockar väl också många bilburna med sommarstugor längs kusten att helghandla (även mat) i Öregrund och inte i Östhammar. Och så är det ju så, att Konsum har ökat sin marknadsandel även i Östhammar: Ett nytt stort Coop Extra vid infarten lockar många, i och för sig också en del av dem som bor i Öregrund, med sina lägre priser, men i motsats till vad kooperationen själv, när Coop Extra kom till, trodde, har den gamla konsumhallen i centrala Östhammar kunnat fortleva. Kooperationen har helt enkelt växt sig starkare både i Östhammar och i Öregrund.

Utförsäljningen av varorna i ICA-butiken har påbörjats, och vad lokalen senare ska användas till är oklart. Kanske vågar sig en ny ICA-handlare in på den här alltså ganska lilla marknaden, men den generella iakttagelsen av livsmedelshandeln är ju att mindre enheter i längden har svårt att klara konkurrensen. En variant vore kanske att Konsum tog över även ICAs lokaler för att där, främst sommartid, driva en Coop Nära-butik för att betjäna båtfolket – en del kostnadseffektiviseringar skulle man kunna göra genom att ha gemensam personalpool med den stora konsumhallen.

Och så borde den manuella disken med färsk fisk bevaras.

En skön kväll med Owe Thörnqvist

Jag har tidigare berättat att vi brukar träffa Owe Thörnqvist vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar på Uppsala slott – både Owe och min hustru år sådana. När vi nyligen var på en sådan middag, hamnade jag och Birgitta vid kaffet vid samma bord som Owe och hans käresta, Berit Gullberg, och det hela slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin show på Rival på Stockholms Söder.

Det visade sig vara i sista minuten, åtminstone för den här gången. Owe är förvisso född 1929 men verkar inte särskilt inställd på att lägga av – mot slutet av föreställningen berättade han för den fullsatta salongen att detta visserligen var sista föreställningen för den här gången men att det nog skulle komma att bli en ny lite fram över.

Och jag tror honom: på scenen agerar han fortfarande som en skön yngling.

Man märkte tydligt att Owe i den här scenshowen ansträngde sig att bredda repertoaren till nyare saker och mer balladartade låtar, men den här mannen har ju åstadkommit så mycket som har fastnat i svenskarnas öron, att han ju också i rätt stor utsträckning måste återkomma till sina gamla slagnummer, om än ibland i ny fräsch dräkt. I det senare hade han god hjälp av ett gäng jämfört med Owe mycket unga musiker under ledning av basisten Johan Granström. Alla är värda beröm, men jag vill särskilt nämna Lisa Bodelius, både för trombonspel och sång.

Vi som hade uppsalaanknytning – det fanns fler än jag och Birgitta i publiken – har förstås särskilda förutsättningar att associera till de miljöer Owe skildrar i många av sina gamla godingar: ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm korv boogie”, ”Gun från Dragarbrunn” och andra; ”Norra station blues”, som han också sjöng, är ett lite senare tillskott, från 1981, till det uppsaliensiska.

För dem i publiken som inte automatiskt kan se de här miljöerna framför sig, projicerades på scenen fotobilder som vägledning. När Owe spelade ”Svartbäckens rödaste ros”, fick vi alltså se henne – Hillevi Rombin – på bild. Fast för mig och en del andra i Svartbäckens socialdemokratiska förening är det i realiteten en annan dam, hon som satt vid min sida, som är Svartbäckens rödaste ros.

Owe slog för övrigt också en del välriktade politiska rundpallar från scenen. Mot Carema till exempel – och publiken jublade.

I pausen köpte jag hans sångbok plus skivor – en dubbel-CD med hans gamla godingar och en live-CD – med honom, och när föreställningen var slut, gick jag och Birgitta upp för trapporna till Rivals restaurang för att äta middag. Det blev var sin väl tilltagen entrecôte med utmärkt pommes frites och, som avslutning, var sin irish coffee. I matsalen satt för övrigt också Hans och Anna Dalborg, som vi senast träffade i samband med middagen för hedersupplänningar och också hade stött på i pausen under kvällens föreställning.

Medan vi fortfarande åt, kom Berit Gullberg in i restaurangen och kom fram för att kolla om vi hade haft en trevlig kväll. Jo det hade vi verkligen, men främst passade jag på att knyta an till ett filminslag i slutet av showen: I det där inslaget berättade Anna-Greta Leijon om hur hon hade sammanfört Owe och Berit.

Både jag och Birgitta känner Anna-Greta sen länge tillbaka – själv hade jag en kort romans med henne, när hon i början av 1960-talet pluggade i Uppsala, och hon bodde i samma hus som Birgitta, Arken, Nykterhetsvännernas studenthem. Men jag hade ingen aning om den där kärleksförmedlingshistorien eller om att Anna-Greta och Berit kände varann. Jo, berättade Berit nu, hon och Anna-Greta hade varit skolkamrater.

Lite senare dök också Owe Thörnqvist upp i reastaurangen och tog en lov förbi vårt bord – på så vis fick vi möjlighet att tacka honom för vår sköna kväll – innan han förenades med Berit nånstans längre bort i lokalerna.

När man ser den här killen – 82 år i år! – inser man ju, att livet inte nödvändigtvis måste vara slut vid 75, som jag själv fyller strax före midsommar.

Förra miljö- och energiministern träffar gamla medarbetare

Det är nu rätt länge sen min hustru var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister – och det är ju förresten länge sen vi hade socialdemokratisk regering också.

Kring sig hade Birgitta på den tiden ett antal mycket kompetenta personer, som statssekreterare och på andra vitala poster i departementet. Med några av dessa utvecklade ministern, och genom henne även jag, inte bara yrkesrelationer utan också personlig vänskap: vi har, årtionde efter årtionde, fortsatt att umgås med dem och även deras hustrur – Rolf Annerbergs hustru Monica jobbade för övrigt även hon på departementet.

De övriga i den här kretsen är Håkan och Kerstin Heden, Ingemar och Ingrid Skogö och så gårdagskvällens värdpar, Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Ingrid Skogö hade dock, på grund av svår förkylning som hade utvecklats till lunginflammation, den här gången blivit tvungen att stanna hemma i Västerås.

Vi var alla hembjudna till Kjells och Ullas villa ute i Saltsjöbaden – sista biten, en lång och brant backe, var för övigt en pärs för Birgittas tappert kämpande hjärta. Men väl framme möttes vi av all tänkbar hjärtlighet. Vi pustade ut med glögg eller en lite whisky till hands; minnen från fordom blandades med aktualiteter. Så småningom väntade en god middag: varm musselsoppa (jag tror även med svamp) och sen en fiskrätt.

Birgittas gamla medarbetare är betrodda ämbetsmän – Ingemar Skogö är numera landshövding i Västerås – så jag vill inte referera våra samtal vare sig om regeringen eller oppositionen. Men jag kan ju säga att det alltid är intressant att diskutera politik med människor som besitter så mycket kompetens och erfarenhet.

Med Håkan Heden, som jag under middagen hade på nära håll, kom jag också att diskutera Folket i Bild. Jag var i mina yngre år ombud för gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker, och han visade sig ha haft en roll vid startandet av FiB Kulturfront.

Kvällen gick, fortare än man kunde ha anat, och snart närmade sig tiden för uppsalatågets sista avgång för kvällen. Som tur var för oss skulle landshövdingen i Västerås köra hem och hade därför hållit sig nykter, så vi fick skjuts av honom till Centralen och hann med uppsalatåget.

Nästa gång ska vi träffas hemma hos oss i Uppsala, så då kommer det inte att vara något transportproblem, för oss i alla fall.

Shakespeare som musik

Som vanligt när vi går på våra abonnemangskonserter, inledde vi med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Saffran Polo, där vi flera gånger har varit tidigare.

Saffran Polo ligger, liksom Konserthuset, längs Vaksalagatan men öster om Vaksala torg, på Vaksalagatan 35 närmare bestämt. Den här restaurangen ligger alltså några kvarter från Konserthuset, och Konserthsuets många gäster tycks inte hitta dit lika lätt som till restaurangerna tvärs eller snett över Vaksalagatan.

Det är synd, för Saffran Polo är en restaurang med både trevlig miljö och god mat, iransk i båda fallen.

Vi inledde med tzatziki, gurka, morot, svara oliver och saltgurka i kefir och fick till det ett fat med gott persiskt bröd. Därefter åt vi chenjeh: grillspett av marinerad oxfilé, marinerad rödlök, grön paprika och champinjoner, alltsammans grillat, och så ris. (Några små kokta potatisar serverades också, men dem åt vi inte.) Huvudrätten var för övrigt inte bara god utan också så riklig, att ingen av oss orkade äta upp till exempel allt riset.

Därifrån gick vi vidare till Konserthuset, där kvällens tema var Shakespeare.

Shakespeare har ju själv inte skrivit någon musik, men hans dramatik har inspirerat en mängd kända kompositörer att skriva musik som utgår från hans teaterstycken. Läsarna av den här bloggen känner till min skepsis mot olika typer av programmusik, men naturligtvis har jag så pass många gånger hört Felix Mendelsohns (1809-1847) musik till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” – Mendelsohn skrev ouvertyren redan 1826 och fullbordade verket 1843 – att också jag associerar den här musiken till Shakespeares pjäs. Nå, oavsett dessa associationer var Uppsala kammarorkesters, under ledning av Paul Mägi, tolkning av verket rent musikaliskt mycket hörvärd.

Jag har en ganska stor kollektion Jean Sibelius (1865-1957) på skiva också, men jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört hans musik till Shakespeares ”Stormen”.

Här rörde det sig om en helt annan typ av musik, märk väl till en helt annan typ av pjäs, och även den här temperamentsväxlingen klarade orkestern och Paul Mägi med glans.

En smula störande var här faktiskt presentatörens, Ulrika Knutssons, berättande avbrott mitt i verket. Över huvud har jag aldrig tidigare varit med om att en presentatör har fått ha en så dominerande roll. Det hon sa var kunnigt och intressant – men i grunden var ju inte den musik som spelades så svår att den måste förklaras i skenet av den shakespearedramatik den knöt an till.

Efter pausen fick vi sålunda höra den symfonsika dikt Franz Liszt (1811-1886) förvandlade ”Hamlet” till, och jag är beredd att skriva under på att Liszt åtminstone har fångat den grundstämning, som finns i pjäsen. Om denna sen behöver en musikalisk uttolkning och musiken i sin tur en verbal uttolkning är en annan fråga.

På samma sätt är jag beredd att medge att Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) i sin ouvertyrfantasi lyckas fånga den mycket mer romantiska stämningen i ”Romeo och Julia”.

Men viktigare är egentligen att musiken, som den framfördes av kammarorkesern, lät bra.

Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!

Ett utdraget farsdagsfirande

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto Paasilinnas ”Skojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques Tatis ”Semestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.

Lördagskväll på en lokal pizzeria

Vi ska strax åka till Rinkeby för att fira Ella som blir 15. Vi får skjuts av Ellas morfar Bengt och hans fru Inger.

De har tidigare berömt en lokal restaurang och pizzeria, Remo, som ligger på Tunagatan 28 ganska nära vår bostad i Uppsala. Också vår Kerstins barn, Viggo och Klara, vill gärna gå dit, vet jag genom dottern.

Så när vi på grund av dagens födelsedagsfirande återvände till Uppsala på lördag kväll och inte hade det nödvändiga hemma för att någorlunda snabbt få middag, föreslog jag, att vi skulle gå till Remo och äta middag.

Det visade sig vara fullt med folk där, de flesta dock för att köpa hämtpizza att ta med sig hem. Men det var också andra än vi som åt vid bord.

Betjäningen var rask och trevlig, och trots att det finns annat på menyn, bestämde vi oss för att äta just pizza: Jag tog en sort som jag vet att jag gillar, Napoletana, och Birgitta valde La Scala. Till det drack vi Rioja-vin, El Coto.

Pizzorna var gigantiska och mycket goda.

Sen avslutade vi måltiden med var sin cognac, Grönstedts.

Hit går vi säkert fler gånger, inte bara för att den här måltiden kostade hälften av vad det kostar att äta på restaurangerna i centrum.

Senhöstbesök i Öregrund

I morgon bitti kommer det ett gäng för att göra den stora höststädningen i vårt hus i Öregrund – som jag tidigare har berättat är vår egen fysiska förmåga inte längre vad den var en gång; vi har båda hjärtbesvär. Så vi åkte ut hit i dag för ett lite tidigarelagt allhelgonabesök.

Vädret är milt för årstiden, men när vi kom till Öregrund i eftermiddags, var det redan nästan mörkt. Jag hann dock gå en runda i trädgården – man måste ju kolla att allt är som det ska. Det var det.

När vi var här sist, var gräset nyklippt och alla nedfallna löv pulvriserade med gräsklippare, men nu har det trillat ner nya löv, de flesta dock relativt små. En del fallfrukt ligger i gräset och måste sorteras: en del kan tas med till Uppsala, men det mesta får nog skatta åt förgängelsen. Ett äppelträd, som är lövlöst, lyser fortfarande av röda vinteräpplen och framför allt åt dem ska jag ägna en del möda i morgon. De blir vackra – och goda – att ställa fram i jul.

Jag ska också försöka hitta en lämplig plats åt den rödmålade fågelholk jag fick i ”arvode” för mitt föredrag om flykten från Estland i Fyrisgården för ett tag sen. Småfåglar är roligt att ha i trädgården; under nyårsvistelsen här brukar jag också mata kvarstannande småfåglar med frön i ett par fågelbord och så talgbollar som jag hänger upp i syrenerna.

Jag sover längre nu när jag är pensionär och själv kan bestämma min dygnsrytm, och eftersom vintertiden gör att det blir mörkt tidigt, blir den ljusa tid som återstår för arbete utomhus ganska kort.

Men stugvärmen och läsljuset inomhus är inte så dumma de heller. God mat, böcker, musik och filmer hjälper också till med att få en att överse med den här årstidens obestridliga avigsidor.