Matteuspassionen i Musikens hus

Birgitta har, på grund av sina hälsoproblem, missat två konserter i rad i abonnemangsserien i Musikens hus.

Vi brukar ju kombinera konserthusbesöken med att äta ute på restaurang, men när jag har tvingats gå ensam på konserterna, har jag inte känt för att gå ut och äta alldeles ensam. När hon nu åter kunde gå med mig på torsdagskonsert, återgick vi till våra vanor och valde att inleda kvällen med att äta middag på Amazing Thai i deras nya lokaler. Det blev Pad kaprao bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och så förstås ris. Servitrisen frågade oss om vi verkligen ville ha så stark mat, men det var ju bland annat för det kryddstarka vi valde den. Vi sköljde ner den med riojavin.

Därifrån gick färden alltså vidare till konserthuset vid Vaksala torg. Där bjöds det på en helkväll med musik av Johann Sebastian Bach (1685-1750): den magnifika ”Matteuspassionen” från 1729.

Jag är musikälskare men inte troende, så jag har vissa problem med att förhålla mig till det här verket. Hela texten fanns återgiven i programhäftet. Min hustru valde att följa den även läsvägen under hela konserten – hon kan liksom jag tyska allt sedan skoltiden, så hon behövde knappast den intilliggande svenska översättningen – men även jag, som ofta blundade medan jag lyssnade, snappade ju ändå upp mycket av innehållet med hjälp av min skoltyska.

Fast även om jag alltså har intellektuella och andra invändningar mot textinnehållet, fylls jag av musikens skönhet och omväxling: det rörde sig i det här fallet om ett fantastiskt fint genomfört växelspel mellan Uppsala kammarorkester, sångsolisterna och körpartier framförda av St Jakobs kammarkör, alltsammans under suverän ledning av dirigenten Gary Graden.

Allesamman bidrog till ett väl inövat samspel, och ljuv musik uppstod. Jag är verkligen imponerad.

Det är skönt att vara två igen

I eftermiddags kom Birgitta äntligen hem igen från Akademiska. Tarmar, njurar, hjärna – allt jag kan komma på, utöver förstås hjärtat, har nu blivit noggrant undersökta. Det här att hon har fallit omkull och fått lätta blessyrer på hjärnan – vilket har lett till att klaffoperationen nu kommer att äga rum om först fyra veckor – har lett till anpassning av medicineringen, men naturligtvis måste hon själv också uppträda försiktigt.

Jag har nu varit ensam hemma i över en vecka, och jag har till slut längtat ganska mycket efter att få sällskap igen; jag har ju heller inte vågat hälsa på, eftersom jag har haft en dunderförkylning, som nu dock är över.

Men när jag i dag fick bekräftat att Birgitta skulle komma hem, har jag tvättat sängkläderna (plus en binge näsdukar), varit på Systemet och köpt god cognac och whisky, köpt tulpaner i massor plus ett par askar choklad till TVn i kväll och är just nu i färd med att laga en förhoppningsvis god middag.

Det är skönt att vara två igen.

Gluggklara och Busviggo

Dottern, Kerstin, vet hur mycket hennes pappa suktar efter estniskt surbröd. Så när hon för några dar sen bakade några härligt mörka estniska limpor, skickade hon ett mejl till sin gamla estniska farsa och frågade om han ville ha ett estniskt bröd. Om!

I går tog hon med inte bara ett surbröd utan hämtade också Viggo och Klara efter skolan och kom över med dem till morfar och mormor – naturligtvis efter att först ha frågat, om mormors ömtåliga hälsa la några hinder i vägen.

Men nej, de var så välkomna allesamman, så snart var vi alla bänkade runt köksbordet för en eftermiddagsfika. Mormors hembakta kakor och även Coop Prima italienska mandelskorpor serverades, och till det drack barnen Coop Prima pressad juice utan några extra tillsatser, Viggo dock äppeljuice, medan Klara föredrog apelsinjuice.

Det var ett tag sen barnen var här hos oss nu, men de känner sig ändå mycket hemmastadda och hittar lätt saker att leka med.

De här båda syskonen leker oftast mycket bra ihop trots att det skiljer lite i ålder mellan dem, men mot slutet gick något lite över styr i en alltför våldsam lek, och Klara slog kinden mot hörnet på TV-bänken i rummet där de brukar bo när de sover över. Mycket gråt men en inte alltför allvarlig blessyr – och så kom ju mamma och tröstade.

Men dess förinnan hade Klara, mycket stolt, visat upp en mycket större skada: I skolan hade hon den här dagen tappat ytterligare en framtand, och nu hade det alltså blivit en rejäl glugg uppe under överläppen.

Till helgen ska barnens pappa, Bo, skjutsa upp dem för en veckas sportlov uppe hos farmor Kristina och farfar Olle i Sollefteå, som har blivit lite av deras vinterland. Det här att ha ett vinterland att åka till är viktigt – när våra egna barn, bland dem alltså Kerstin, var små, åkte de varje vinter upp till farmor och farfar i Juniskär utanför Sundsvall, där jag själv växte upp.

Mina bästa hälsningar till Sollefteå!

Hos Gunnar, 70

Vi är nu i den åldern, då folk omkring oss firar 70- och 75-årsdagar. I går var det 70-årskalas för Birgittas bror Gunnar hemma hos Gunnar och hans fru Annica i Täby.

Kontakten mellan syskonen i den här syskonskaran är god, men vi visste ändå inte förrän alldeles på slutet, om Birgitta med sina akuta hjärtproblem skulle kunna åka på det här kalaset. Fast Birgittas syster Karin och hennes man Hasse ställde upp och skjutsade oss i sin bil till och sen hem från Täby.

Lite illavarslande var det ändå att Birgitta, på väg hem från blomsterhandeln vid torget, föll utanför vår port – hon har på sista tiden drabbats av något som verkar vara hastigt uppdykande blodtrycksfall, och hittar hon då inte genast något att stödja sig på, faller hon omkull.

Men i väg kom vi ändå, med blomma och gemensam present från Gunnars syskon och deras respektive. Just innan vi kom fram, kom också den yngste i syskonskalan Dahl, Ragnar, i bil tillsammans med hustru Gunnel.

Så vi ställd upp oss tillsammans utanför Gunnars och Annicas hus och stämde upp dahlfamiljens speciella födelsedagssång ”Röda små smultron”.

Kalaset där inne var av trivsamt mänskliga proportioner: Gunnars och Annicas två vuxna barn, Elisabeth och Björn, skötte kök och annan markservice, och de övriga gästerna bestod av Annicas bror med hustru och så grannar och nära vänner. Det fina med kalas av den här hanterliga storleken är – förutom god mat – att man hinner prata med folk och under maten sitter runt mindre bord i ett par av husets rum.

Det här gör att samtalen i de olika grupperna kan vindla i väg dit det behagar, och det trivsamma pratet avbröts heller inte av några tal.

När vi sen bröt upp – vi gjorde det relativt tidigt för att Birgitta inte orkade så mycket – och höll på att klä på oss i hallen, kom en av de närvarande fram till mig och ville fråga mig en sak, som han tydligen hade grunnat länge på:

– Är det du som är Bo Balderson?

Det är faktiskt inte första gången jag har fått den frågan, och jag kan förstå logiken i den: jag är en person som inte bara har vistats i politikens centrum utan också har utmärkt mig för att ibland ha en ironisk distans till den politiska världen.

Men nej, det är inte jag som är Bo Balderson, säger jag – helt sanningsenligt – till den som frågar. Och så tillägger jag, att jag själv har läst Balderson och funnit honom bitvis rolig – men att hans berättelser också, för den som har varit inne i politikens centrum, ter sig lite för ytliga för att vara skrivna av någon som faktiskt själv har befunnit sig mitt inne i detta centrum.

Fast jag skulle nog kunna skriva något åt det där hållet. Risken är dock att det då skulle bli deckare som var mindre småputtriga och i stället med stänk av saltsyra.

Melodikrysset nummer 5 2012

Dagens melodikryss tyckte jag bitvis var knepigt, men det var inte melodifestivalfrågorna som vållade mig huvudbry.

Lättast att känna igen var där Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som var nära att vinna 2005.

Och kanske är det för att Elin Lanto kommer från mitt län som jag också kom ihåg hennes ”Money” från 2007 års tävling.

Lilla musikfestivalen har jag aldrig sett/lyssnat på, men jag har ändå hört ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther.

Det för mig absolut svåraste i dag var att komma på vem som sjöng ”Police Car”. Namnet Eliza Doolittle förknippar jag med något helt annat, men Google hjälper, och på nätet har jag också inhämtat att hon egentligen heter Eliza Sophie Card.

Inte heller Eddy Grant, brittisk reggaeartist född i Guyana, kom jag på med det samma, men det var alltså han som sjöng ”Gimme Hope Jo’anna”.

I dag hade Anders Eldeman också lånat ett grepp från ”På spåret”: ett kort intro från en helt annan låt inledde ”Växeln hallå”, och vad var det nu för intro? Jo, det hör hemma i ”Smoke On the Water” med Deep Purple.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har varit med förr i krysset. Så vi vanekryssare vet att det var bad damen i sången hade bespetsat sig på.

”Pomp and Circumstance”, en marsch av Edgar Elgar men också känd som ”Land of Hope and Glory”, är ju känd bland annat för att publiken brukar skråla med, och det var det man skulle komma på i det här fallet, när den inte gjorde det.

Dagens andra klassiker framfördes av Ivan Rebroff: barkarollen ur ”Hoffmanns äventyr” (1881) av Jacques Offenbach. Fast egentligen hette han varken Ivan eller Iwan eller Rebroff utan Hans-Rolf Rippert.

Åtminstone om man avser Charles Dickens’ roman är också ”Oliver Twist” en klassiker. Lionel Barts musikal ”Oliver” är av betydligt senare årgång, 1960 – sedan filmades den 1968.

Ett slags klassiker i sin art är väl också den brittiska TV-serien ”The World at War”, visad i svensk TV 1973-1974 under titeln ”En värld i krig”.

Även första låten i dagens kryss hade brittiskt ursprung: ”Yesterday”. Men att fråga vilka som gjorde den i original hade varit för lätt, så Eldeman frågade i stället var personen som sjöng slutade sitt liv. Eftersom det var Elvis Presley som sjöng, är svaret Tennessee.

Yesterday kom hustrun förresten hem från Akademiska (se nedan), så jag ägande mig åt henne, köpte hem flera buketter tulpaner, lagade en god middag och sen satt vi framför TVn med var sitt glas Renault och såg på först ”På spåret”, sen ”Skavlan”. I ”Skavlan” fick vi förresten träffa och lyssna på systrarna Johanna och Klara Söderberg, gruppen First Aid Kit, som jag lovordade här på bloggen nu i veckan.

Ett enda svar kvar att redovisa: Frank Sinatras, ursprungligen Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”. Den tillägnar jag min hustru, som snart ska tas in på Akademiska igen, den här gången för hjärtklaffsoperation.

2011 års Olof Palme-pris till Lydia Cacho och Roberto Saviano

Olof Palme-priset är arbetarrörelsens största pris, 75.000 USD, och delas sedan 1987 årligen ut till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Priset delas ut i anslutning till Olof Palmes fördelsedag den 30 januari; i år skedde prisutdelningen i fredags, den 27 januari.

Årets pristagare, mexikanskan Lydia Cacho och italienaren Roberto Saviano, har båda, med risk för sina egna liv, gjort stora insatser för att bekämpa kriminella nätverk. Cacho har bekämpat korruption, också bland politiker, pedofilnätverk, trafficking och kvinnoförtryck. Saviano har skrivit om maffiaorganisationen Camorran. Priset de båda får betala för sitt engagemang är ständigt dödshot – heder åt människor som vägrar att tiga och blunda!

Prismotiveringarna lästes upp av Palmefondens ordförande Pierre Schori och prisen överlämndes, med ytterligare några personliga ord, av Lisbet Palme; även paret Palmes söner var som vanligt närvarande. Efter prisceremonin frågades de båda pristagarna ut av Titti Nylander, som behärskar också italienska, det språk Saviano känner sig tillräckligt hemma på – Cacho talar flytande vårt universalspråk, engelska. Prisceremonin ramades in med ett par fina sångnummer av Titiyo.

Efteråt blev det konkurrens om uppmärksamheten.

Bland de närvarande gästerna i publiken fanns, som alltid, den socialdemokratiska partiledningen och ett antal mycket kända partiveteraner, dock tyvärr inte min hustru som är hemma på tillfällig permission från Akademiska. Bland de här ledande partivännerna fanns förstås också den alldeles nyvalde (på partistyrelsemöte tidigare samma dag) partiordföranden Stefan Löfven.

När det värsta fotoståhejet hade lagt sig och jag hade gått in i lokalen där gästerna bjöds på snittar, frukt och ett glas vin, stötte jag på Stefan i vimlet. Jag tillhör en lite äldre generation, så jag känner honom inte närmare, även om vi har träffats och hälsat, men han stannade till när han fick syn på mig, och jag tryckte då hans hand och önskade honom lycka till, vilket jag verkligen menar – nu behöver både han och vårt sargade parti uppslutning och god vilja.

I övrigt träffade jag en mängd forna arbetskamrater och goda vänner – hann också för dem och flera av partiveteranerna förklara varför Birgitta inte kunde vara med i dag. Jag fick mängder av hälsningar med mig hem.

Bland dem jag träffade fanns också några som själva har varit med om hela karusellen kring först Juholts avgång, sedan delaktiga i beslutet att låta budet gå till Löfven. Med en av dessa, till vilken jag sedan gammalt har en förtrolig relation, fick jag också ett intressant samtal om läget i vårt parti. Men vad som sas där är inget för era öron.

Sherlock Holmes och morden i Bäverns gränd

Redan 1997 gjorde John Fiske tillsammans med sin gamle följeslagare Paul Kessel en uppsättning av sin ”Morden i Bäverns gränd”.

Den såg jag aldrig, men jag och Birgitta såg i går den publikdragande pjäsen på Uppsala stadsteaters lilla scen. Det vill säga, huvuddelen av föreställningen genomfördes på Lilla scenen, men det började med att publiken samlades för middag – fläskfilé och potatissallad – i lokalen bakom baren på andra sidan av foajén, och där fick vi också några smakprov på vad den aktuella ensemblen kan, inklusive att gissa på vem av dem som spelade en nyckelroll i pjäsen.

Sen förflyttade vi oss alltså till Lilla scenen.

Den som väntade sig att vi där genast skulle kastas in i ett mysterium à la Conan Doyle fick tji. Hela första akten genomfördes, scen för scen, som metateater, där ensemblen stod i centrum. Utgångspunkten var att regissören och manusförfattaren John Fiske inte hade levererat något manus och inte heller, trots väntan dag efter dag, dök upp – detta för att han hade haffats av tullen för försök till knarksmuggling.

Det här blir alltså ett slags metateater, bitvis rolig men kanske ändå proportionellt lite för utdraget, eftersom det tar den ena av de två akterna. Men kvickheterna och allusionerna på aktualiteter – några av dem uppebart inlagda efter den fösta versionen av den här pjäsen – haglar. Den ukrainske regissören Andrej Zholdak, vars våldsamheter vi nyligen fick uppleva på Stadsteatern, figurerar, och även en polismästare med namnet Lindberg förekommer, helt naturligt eftersom handlingen har fokus på brott i skuggan av sex. I den delen av handlingen figurerar även en sexgalen kung, Oscar II eftersom det handlar om Sherlock Holmes tid, men det är klart att pjäsen sedan den uruppfördes på den här punkten har fått förnyad aktualitet.

Andra akten startar visserligen på Baker street i London men snart nog befinner sig Sherlock Holmes i skepnad av Gustav Levin tillsammans med sin trogne vapendragare Dr Watson i Uppsala, i för uppsalapubliken åtminstone identifierbara miljöer. Detta, plus det faktum att andra aktens Sherlock Holmes-historia både har drag av pastisch och distanserad komedi, gör att den lokala publiken är road – jag har noterat att inte alla stockholmsrecensenter är lika förtjusta.

Jag kan förstå invändningarna, men teater måste väl inte bara oroa – den kan också få lov att roa, särskilt om det lätta tonfallet bärs upp av en ensemble, utöver Gustav Levin även Crister Olsson, Mathias Olsson, Helena Thornqvist och Andreas Björkholm, som är med på noterna.

Tankar på bröllopsdagen

Birgitta och jag har varit ett par sen 1964. I 22 år bodde vi först tillsammans utan att vara gifta och hann under den tiden få våra två gemensamma barn.

Jag hade väl egentligen aldrig tänkt gifta mig, men Birgitta övertygade mig om att det kanske var ett mer praktiskt alternativ av trygghetsskäl, inte minst ekonomiska sådana.

Så vi kom överens om att gifta oss utan några särskilda krusiduller; vi växlade inte ens ringar. Vigselceremonin ägde rum i rådhusrätten i Uppsala den 17 januari 1986. Jag minns fortfarande hur förvånade de inkallade vittnena ur personalen såg ut, när de upptäckte att det var Birgitta vars vigsel de skulle bevittna.

Vigselakten ägde rum en fredagseftermiddag, efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 vi båda hade deltagit i, Birgitta som ledamot och jag som partitjänsteman. Jag minns att vi sen från Stockholm tog ett tåg, som gick till Sala, så vi hade sällskap i vagnen av Lena Hjelm-Wallén, som hade varit på samma sammanträde och anmärkte att vi var ovanligt prydligt klädda. Men inte heller för henne avslöjade vi, vad vi skulle göra. Efteråt – när vårt giftermål blev känt – placerade min vän Bo Krogvig följande nyhet på Aftonbladets Folk i farten: Birgitta Dahl och Enn Kokk har gift sig och har nu åkt på bröllopsresa, Birgitta till Afrika och Enn till Finland. Resorna och resmålen stämmer, även om syftena med dem var helt andra.

På hemvägen efter vigseln köpte jag blommor till Birgitta, men det är i och för sig inte så ovanligt. Jag har i årtionden gjort det nästan varje veckohelg. Däremellan brukar hon köpa hem blommor till helgen.

Vi gjorde alltså inte själva något stort nummer av vårt giftermål. Först efteråt ringde vi våra mammor och berättade. Min mamma, som sa ”Det var då på tiden!” när hon fick höra nyheten, berättade själv sen att hon hade gått till jordkällaren i Juniskär och hämtat upp en flaska hemgjort rödvinbärsvin och firat lite.

Hemma hos oss väntade oss det allra finaste den här dagen. Även om vi själva inte tyckte att det var någon stor sak att vi gifte oss, var uppenbarligen våra barn, de enda som i föväg hade fått veta vad som skulle ske, lite mer upphetsade.

Så de hemmavarande, Kerstin och Matti, hade faktiskt ordnat en liten bröllopsfest åt sina föräldrar. Kerstin, med av iver och välvilja blossande kinder, hade anrättat något av det bästa hon visste, pizza, som bröllopsmiddag åt sina föräldrar.

Det är en av de finaste måltider jag har fått i mitt liv!

Det här är längesen nu, och Birgitta och jag har alltså levt samman ännu långre, i 48 år.

Det är en lång tid, och jag är glad över att jag förhoppningsvis har kvar ännu ett antal år tillsammans med Birgitta.

Det betyder inte att jag pekar finger åt alla dem som inte klarar av att leva i livslånga äktenskap – Birgitta har ju för övrigt, innan det blev jag, varit gift med en annan man under sina unga år. Och som tröst åt andra kan jag väl bekänna att heller inte vårt liv alltid bara har varit en dans på rosor. Livet ger en sina törnar – men i bästa fall lär man sig något av sina erfarenheter. En av nycklarna till ett långvarigt äktenskap är väl dessutom också att man lyckas inse att den man lever ihop med inte är en kopia av en själv utan har egna intressen och egenheter, ibland rent av sidor som man måste överse med, vilket senare inte ska tolkas som att man själv måste anse sig vara en perfekt människa.

I kväll, alltså på bröllopsdagen, ska vi gå på Uppsala stadsteater och se John Fiskes ”Morden på Bäverns gränd”. Under senare år har jag brukat bjuda ut hustrun på restaurang på bröllopsdagen, men i det här fallet inleds föreställningen med att publiken äter middag.

Vi utnyttjar en julklapp från sonen, Matti, och hans sambo Karin, ett presentkort till Uppsala stadsteater.

Karin – Matti och hon är förlovade sen en semesterresa tidigare i år till New York – gav oss hembakt hårdbröd i julklapp, ett jättegott frukostbröd som jag har börjat äta nu när Mattis kumminbröd och Kerstins estniska surbröd är slut.

I söndags var vi hembjudna till Karins föräldrar, liksom Karin och Matti boende på Stockholms Söder – Karin har faktiskt bott nästan hela sitt liv på Söder.

Vi har träffats förut, men nu fanns det ytterligare en anledning: Karin och Matti väntar barn i vår; Karins mage visar numera mycket tydligt vad som är på gång, så jag spräcker inte någon nyhet. Det är inte vårt första barnbarn, men det är Karins och Mattis första barn och Lennarts och Lenas allra första barnbarn.

Lenas afrikanska gryta var mycket god, och samtalet runt matbordet var mycket hjärtligt, vare sig vi pratade om nära ting eller om politik. Och utsikten från deras högt belägna lägeenhet var fantastisk.

Det känns alltid förhoppningsfullt när det visar sig, att den familj ens barn har gift in sig i också består av likasinnade människor, som man faktiskt gärna vill träffa.

Men framför allt är det bra för den där lilla som ännu inte har kommit till världen att hamna i en stor familj med förgreningar på både mammans och pappans sida, människor som kommer att älska och stötta henne under hennes livs äventyr.

Hos Lennart Källströmer på 75-årsuppvaktning

Många av mina gamla vänner har bott på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, på Sturegatan i Uppsala. Jag var själv under en kort tid medlem av Studenternas Helnykterhetssällskap, SHS, vilket inte var någon uppoffring, eftersom jag under mina tidiga universitetsår var helnykterist. Men ska jag vara ärlig, var det en annan sak som fick mig att bli medlem: När studentföreningarna, bland dem socialdemokratiska Laboremus, som jag var ordförande för, hade recentiorsmottagning på universitetet i början av höstterminen 1960, fanns också SHS på plats i skepnad av sin nya ordförande Anna-Greta Leijon, och vi beslöt på stubinen att gå in som medlemmar i varandras föreningar.

Varken Anna-Greta eller jag är numera helnykterister, men båda är fortfarande socialdemokrater.

Nu är fler av de helnyktra studenterna på Arken intressanta av samma skäl. Anna-Gretas företrädare som ordförande i SHS hette på den tiden Birgitta Kettner; senare känd under sitt flicknamn, Birgitta Dahl. Även hon gick med i den socialdemokratiska studentföreningen, och dessutom flyttade vi så småningom ihop, gifte oss till och med.

Laboremiterna på Arken var många och aktiva, och vi brukade ibland skoja om att Laboremus hade en särskild avdelning där. Jag har tidigare i ett annat sammanhang listat en rad av dem – några av dem, till exempel Björn Kumm och Hans O Sjöström, hör fortfarande till mina vänner och brukar då och då skriva kommentarer här på bloggen.

I dag har jag och Birgitta varit på 75-årsmottagning hos en före detta arkabo, Lennart Källströmer, numera tillsammans med hustru Inger Lindqvist, givetvis också hämtad på Arken, boende på Hällbygatan (ganska nära Jumkilsgatan, där jag bodde under min första tid i Uppsala). Lennart har jag under många år mött bland annat som nykterhetsrörelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där jag själv representerade Kulturnämnden och Uppsala kommun. Lennart har universitetsmeriter – bland de övriga gästerna fanns Universitetets förre rektor, Bo Sundqvist – men jag skulle ändå främst vilja framhålla hans tillhörighet till nykterhetsrörelsen, ja folkrörelsesfären. Det var också ett nöje att, innan vi gick, under hans guidning ta del av innehållet i hans bokhyllor, där det till exempel fanns en stor avdelning lyrik.

Påfallande många av dem som kom till mottagningen var gamla arkabor, inte samtliga i dag helnykterister, men Lennart håller den gamla stilen, så det serverades ingen alkohol. Själv drack jag tranbärsdricka.

För övrigt hade den här födelsedagsbjudningen karaktären av knytkalas. Många av gästerna, särskilt de kvinnliga, hade lämnat mycket välsmakande bidrag till en kall och riklig buffé.

Bland gästerna fanns en rad arkabor som jag känner igen men i ungdomsåren inte kände närmare. Men där fanns också sådana som har hört till Birgittas och, lite senare, även mina vänner: Käthe Elmgren, som under måltiden satt mitt emot oss, är det kanske främsta exemplet; med henne och hennes familj har vi med ibland ojämna mellanrum haft kontakt genom åren. Och i Öregrund brukar vi träffa ett par som var ett par redan på Arken, Inger och Sigvard Nilsson.

Skjuts dit och hem fick vi av Bengt Kettner, Birgittas första man, som sedan länge lever sitt liv med en annan gammal arkabo, Inger Grandell, en av dagens festkommitterade. Bengt och Inger är med i samma socialdemokratiska förening som jag och Birgitta, den i Svartbäcken. Och om vi ska hålla oss till just partivänner, fanns också Leni Björklund, gammal arkabo även hon, med bland gästerna.

Många av oss som var där har, som jag tidigare antydde, avfallit från nykterheten, men jag har stor respekt för nykterhetsrörelsen, så jag tänker inte avsluta med någon skål för jubilaren.

Om frukost, dock inte på Tiffany’s

Under mina många arbetsår i Stockholm, när jag på vardagarna skulle hinna med sjutåget, slarvade jag ofta med frukosten. Det ska man inte göra. Frukosten är dagens kanske allra viktigaste måltid.

Jag tog igen det jag förlorade på lördags- och söndagsmorgnarna och under semestrarna i sommarhuset i Öregrund: köpte på Saluhallen de fredagar då jag arbetade i Stockholm ofta tre sorters mjukt bröd, varav två alltid var estniskt surbröd och kumminbröd, och så handlade jag många olika goda pålägg i Konsum på Sveavägen; under semestrarna var det varor från Konsum i Öregrund som gällde.

En av de största vinningarna med pensionärslivet är att man normalt både kan sova ut och sen i lugn och ro äta frukost. Jag hör till den där typen som aldrig äter frukost på sängen eller i morgonrock – jag vill vara nyrakad och nyduschad och ha klätt på mig, innan jag sätter mig vid frukostbordet. Och sen vill jag sitta där i lugn och ro till dess att jag har läst ut den sista av våra tre morgontidningar – ofta tar jag dock kulturdelen av Dagens Nyheter plus en kopp kaffe med mig till länstolen i vardagsrummet och avslutar frukosten där, ibland vid tiden för det andra betraktar som lunchtid.

Mina frukostar är numera inte så lukulliska som de ibland var förr på lördagar och söndagar och under semestertid. Som diabetiker har jag fått lära mig att äta nyttigt och att sprida kaloriintaget mer jämnt över dagen.

Just morgonkaffet gav mig inte heller tidigare några problem av den typen: Jag slutade i mycket unga år att använda socker till kaffet.

Men jag håller igen på smörgåsarna och påläggen. Det blir en hård och en mjuk – OBS! inte sötat mjukt bröd – macka med lättmargarin och pålägg, oftast något tunt köttpålägg. Till mackorna dricker jag ett litet glas mager – bara 0,5 procent fett – Verum hälsofil och så ett litet glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött.

När det gäller mjukt bröd har jag allt sedan jul först gjort slut på dottern Kerstins hembakta estniska surbröd och sen sonen Mattis likaledes hembakta bröd. Det senare har legat skivat i frysen, och jag har varje förmiddag plockat fram någon skiva som jag har värmt upp i brödrosten och sen ätit med lite av värmen rinnigt margarin. Kerstins surbröd har gång på gång fått mig att tänka på det mörka estniska bröd min mamma bakade när jag var liten.