Ingen god helg utan fisk

När jag var barn i Estland, var min pappa som de flesta andra kustbor småbrukare och fiskare i kombination. Fiskeredskapen och båten vi gav oss av i blev en livlina i dubbel bemärkelse, och när pappa blev av med sin egenhändigt byggda fiskebåt – den ansågs av den återkomna sovjetmakten som ett stulet produktionsmedel – byggde han sig en ny fiskebåt. Under mina tidiga år i Sverige försörjde han oss genom fiske, och fiska fortsatte han sen på fritiden så länge han levde. I själva verket hade han tillsammans med en god vän varit på en fisketur även den dagen då döden, på natten, tog honom.

Det här har säkert bidragit till att jag och Birgitta, när vi till slut tyckte oss ha råd med ett sommarhus, hamnade i Öregrund, beläget på roslagskusten. Här ute har jag genom åren mött ester och estlandssvenskar som har fortsatt med sin gamla näring, fiske, fast nu på andra sidan av det hav som på estniska heter Läänemeri, Västerhavet.

En av våra första bekanta här i Öregrund när vi 1969 köpte vårt hus blev en estlandssvensk, Valter Erkas. Erkas drev OK-macken i hamnen och i anslutning till den en liten fiskbutik, där han sålde färsk och rökt fisk, vad jag förstår till stor del både fångad och beredd av den egna familjen.

Periodvis har det senare varit svårare att få tag på framför allt färsk fisk, men man har bland annat kunnat handla sådan i en av stans utkanter, hos Stora Risten fisk, som annars mer är ett grossistföretag, vars produkter man bland annat hittar på Saluhallen i Stockholm. På en ort som Öregrund finns det också fiskare som i mindre skala säljer både färsk och rökt fisk – vi har genom bekanta fått en sådan kontakt, och vår specielle fiskare kommer då och då och erbjuder oss saker som vi, med vår fäbless för fisk, sällan säger nej till. Men också Konsum här i Öregrund säljer fisk, färsk, inlagd och rökt, till stor del från den lokala grossisten Stora Risten.

Så redan under de första dagarna av sommarhalvåret här i Öregrund har vi frossat i fiskdelikatesser: Jag har bjudit på inlagd strömming, böckling (för den oinvigde: rökt strömming) och rökta laxfenor, det senare en delikatess.

Och just nu känner jag den underbara doften av stekt, avfjällat sikskinn. Det är en del av Birgittas långfredagsmiddag, egenhändigt gravad sik, faktiskt ännu godare än gravad lax. Att grava sik lärde hon sig av min farsa, fiskaren från Estland.

Och nu kallar Birgitta. Det är dags för långfredagsmiddag.

I dag mötte jag en författare på Konsum

Det är som sagt långt till vår i Öregrund, men i dag är det i alla fall solsken, och eftersom vi här i motsatt till vad som är fallet i stan inte har höga hus runt vårt eget och vårt hus ligger på en liten kulle, blir det ändå märkvärdigt ljust inomhus; man får en känsla av annalkande vår.

I morse gick jag i morgonrock ner till brevlådan vid grinden för att kolla om omställningen av våra tre morgontidningar hade fungerat. Det hade den: Vi hade redan fått tidningar hit i tre dagar, och det påskkort jag hade postat till Birgitta hade också kommit fram.

När jag är här ute i Öregrund, återgår jag till mina gamla vanor: kokar morgonkaffe och häller sen över kokkaffet i en gammaldags TV-termos. Där håller sig kaffet som nykokt hela dagen. Konsum här i Öregrund har, i motsats till vår mindre butik i stan, ett större urval av varor, bland annat några saker som jag helst vill ha till mitt morgonkaffe. Där finns inte bara surt finskt bröd utan också ett härligt gott knäckebröd från Roslagsbröd i närbelägna Gimo. Och till pålägg på de hårda mackorna köper jag rysk salami av det finska märket Kotivara. Carlshamns Runda Bords-margarin finns också i Konsum här ute.

Till lunch i dag köpte jag Ekströms konstsötade – jag är ju diabetiker – aprikoskräm plus mjölk. Jag köpte också hem Ekströms icke sockersötade blåbärssoppa och nyponsoppa, båda utmärkta för lätta luncher.

På Konsum träffade jag ytterligare en gammal bekant i personalen, Mats, som inte bara kom fram och hälsade utan också genast frågade hur det var med Birgitta, så han fick en hälsorapport.

I kassan träffade jag en bekant – han stod framför mig och handlade av Siv – författaren Ola F Nilsson. Inte så att vi känner varann närmare, men han hade – genom min blogg, antar jag – noterat mitt litteraturintresse och kom en sommar här om året in i vår trädgård och frågade mig, om jag ville köpa och läsa en av hans böcker, varvid jag slog till och köpte och läste hans ”Jätten”, som du kan hitta en recension av ovan under Kulturspegeln, Prosa lyrik.

Nu hade han, relativt nyligen, gett ut en ny bok som han frågade om jag ville köpa och läsa. Jag sa OK, så han dyker väl upp här endera dagen.

Öregrund är förvisso sen gammalt stad, en mycket liten sådan, men sådant här händer väl egentligen oftast när man bor på landet.

I Öregrund igen

Eftersom Birgitta och jag av våra hjärtan och vår fysiska kondition tvingas att ta det ganska lungt, har vi båda tagit det ganska lugnt med packningen inför flytten ut på landet i dag. Birgitta ringde också Öregrunds taxi och bad om hjälp med att få alla våra grejor – väskor med kläder, lådor med böcker och skivor, kartongerna med alla krukväxterna och så vidare – burna ut ur lägenheter och ner för trappan och sen inpackade i den stora skåpbil vi hade beställt.

Det brukar se ut som ett omöjligt projekt, men till slut hade alla grejorna ändå gått in i bilen. Chauffören som kom hade som tur var med sig hjälp, en tjej som var med av övningsskäl: även hon ska bli förare hos Öregrunds taxi.

Vi känner inte de här båda tidigare men kom under färden i ledigt samspråk med dem.

När vi hade kommit ganska långt, till trakten av Hökhuvud, uppstod plötsligt en lång bilkö, som snart stod helt still. Strax dess förinnan hade chauffören fått ett varningsmeddelande om svår trafikolycka, och han frågade oss också, om vi tyckte att han borde söka en kringgående väg. Men vi tyckte oss för vår del inte ha bråttom, och han fick för sin del en elektronisk uppmaning att stanna taxametern, så länge den här situationen bestod, vilket beräknades till 20 minuter.

Vi hade innan vi kom till det här stoppet passerat en ambulanshelikopter och en ambulans parkerade på var sin sida om vägen, och efter ett tag kom också ytterligare en ambulans från det håll där olyckan hade inträffat. Och snart började bilkön framför oss att röra sig. Vi kunde också på ömse sidor om vägen se de båda inblandade fordonen, två mycket illa tilltygade personbilar. Senare kollade jag UNT på nätet och såg att två personer hade förts till Akademiska, mot vad jag befarade faktiskt tydligen ändå inte livsfarligt skadade.

Vår chaufför hade tagit det hyggligt lugnt redan före den här händelsen, och han fortsatte på samma försiktiga vis även resten av vägen till Öregrund. Eftersom han själv inte är från Öregrund, visade jag honom vägen sista biten.

Vi hade färdats genom ett vinterlandskap, och även om inte snötäcket föreföll tjockt, var vi beredda på att det kunde bli problem, när vi skulle ta oss in genom vår grind och få upp alla grejorna upp till huset. Men grinden gick att få upp, och chauffören och hans kvinnliga lärling hade snart trampat upp en gångväg upp till huset. Jag låste upp båda dörrarna, och eftersom de var två, gick det hyggligt fort att få in alla pinalerna i vårt sommarhus. De gjorde ett effektivt och bra jobb, och de var väl värda den extra dusör Birgitta gav dem utöver den summa som taxametern visade.

Själv gick jag under tiden runt och satte upp elelementen samt drog upp persiennerna. Vi har på grundvärme även när vi inte är i huset, och det här plus en luftvärmeväxlare får inom inte alltför lång tid inomhustemperaturen att stiga till rimlig nivå.

Vi började ganska snart att packa upp: ställa saker där de ska stå, ställa ut krukväxter och så vidare. Men är överens om att ta det lugnt och göra det här i den takt våra skröpliga kroppar orkar – vi tänker sprida ut det över flera dagar.

Vi gjorde också ett avbrott för att gå till Konsum och bunkra lite, trots att det kändes avskyvärt kallt att ta sig dit. Det är Birgittas matlagningsdag, men särskilt när man måste handla mycket – vi har ju inte varit här sen i höstas – vill jag hjälpa till med att bära det tyngsta.

Att träffa våra vänner där – flera i personalen på Konsum känns verkligen som våra personliga vänner – fick mig omedelbart att överse med den pinande kallblåsten på väg dit. Det blev en rad möten i mycket hjärtlig ton. Marina plockade på stubinen fram min hälsofil och lovade försöka fixa hem Coop Prima apelsin- respektive äppeljuice, och så kom hon med en rad plastpåsar, där personalen har samlat skal av gul lök inför vår ankomst – på Konsum vet man sen gammalt att vi målar ägg på estniskt vis och ett par av tjejerna har för övrigt själva börjat följa oss i spåren. Också föreståndaren, Leif, kom ut och hälsade oss välkomna tillbaka och kunde berätta, att Konsum sen ICA i hamnen klappade ihop har fått många gamla ICA-kunder att i stället regelbundet handla i Konsum. På onsdag nu i påskveckan nyöppnas ICA nära i ny regi, så det ska bli intressant att se, hur detta påverkar kundernas beteende. Men jag tror att både han och vi är överens om att Konsum sammantaget har tagit ytterligare andelar, och för min del tror jag faktiskt att Konsum, både på grund av att det här är en mycket större och mer välsorterad butik och, framför allt, för att personalen där är så trevlig och serviceinriktad, även i fortsättningen kommer att behålla sin starkt marknadsledande ställning.

Nu håller Birgitta på att laga den här säsongens första öregrundsmiddag, och sen vill hon att vi ska se någon bra långfilm ur vårt per taxi hitsläpade förråd.

Varde vår och sommar! Jag vill se blommor och grönska i trädgråden.

Melodikrysset nummer 13 2012

I morse vaknade jag upp i ett pånyttfött snölandskap. Hoppas snön smälter snabbt. På måndag flyttar vi till Öregrund för sommarhalvåret.

Medan jag åt frukost och drack morgonkaffe lyssnade jag på ”Ring så spelar vi”. Där var det en kille som ville få höra ”Evert”, som Eddie Meduza gjorde 1995 men som sen, nu med Matz Stefanz med Lailaz, låg på Svensktoppen i 22 veckor 1997.

Killen som önskade få höra ”Evert” arbetade i Azerbajdzjan, vilket osökt leder oss vidare till Baku, där ju årets Euorvision Song Contest snart äger rum.

Thorsten Flinck försökte ta sig dit med ”Jag reser mig igen”, en bättre låt än han lyckades göra den till, men hamnade på åttonde plats.

Ännu tidigare åkte The Moniker (Daniel Karlsson) ut ur tävlingen. Med ”I Want To Be Chris Isaak” lyckades han sämre än när han tävlade förra gången.

Lyckades gjorde däremot Herreys 1984, när de vann Eurovision Song Contest med den i engelska öron egendomligt klingande ”Diggy-loo diggy-ley”. Men låten slog – här kan man verkligen tala om magiska under.

Helena Paparizou är född i Sverige av grekiska föräldrar och talar också grekiska. I Eurovision Song Contest 2005 tävlade hon för Grekland med ”My Number One”, som hamnade på prispallen som nummer ett.

I trakterna mellan Grekland och Azerbajdzjan ligger Kaukasus, där Noaks ark sägs ha strandat. Den ”Noaks ark” vi hörde i dag var dock hopsnickrad av Svante Thuresson.

Ett par elefanter av olika kön bör gubben Noak då också ha lyckats fösa ombord. Annars hade det väl sen inte kunnat bli några babyelefanter, ej heller någon ”Baby Elephant Walk” (som Henry Mancini skrev 1961). Dess värre har man sedan ändå försökt utrota elefanterna genom den giriga jakten på elfenben.

Några riktigt bra svenska schlager av olika årgångar spelades i dagens kryss.

Om jag där djärvs ta med ”Jag har bott vid en landsväg”, bortser jag dock från den version – med The Vikings – vi fick höra i dag. Nej, jag tänker då förstås på Edvard Perssons originalversion, den som förekom i filmen ”Kalle på Spången”, 1939.

Lena Phs och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti” är en sån där härlig gammaldags schlager som genast fastnar i musikminnet. Jag är inte något stort fan av Christer Sjögren, men hans engelskspråkiga variant ”Crying In the Moonlight” var inte så tokig den heller.

Och Orup – Thomas Eriksson – kan även han skapa det där som är riktiga schlager. Ett exempel är det vi hörde i dag, ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Också låtar med utländskt ursprung rotar sig ibland i den svenska myllan. Det är klart att Tom Jones är suverän i ”The Green Green Grass of Home” – men också Stikkan Andersson lyckades hyggligt med sin svenska version, ”En sång en gång för längesen”, eller möjligen ska vi tillskriva succén Jan Malmsjö och Hootenanny Singers, som båda 1967 gjorde hörvärda insjungningar.

Dagens musikklassikerfråga hörde väl inte till de svårare, även om Jacques Offenbach skrev sin ”Orfeus i underjorden” redan 1858. Dagens ljudillustration, ”Can Can”, spelas ju ganska ofta.

Och sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa, svaret på en riktig plojfråga: Nu skulle vi få höra något från Island! Och sen sjunger de här islänningarna Elvis’ gamla ”Tutti Frutti”, med de här orden fullt urskiljbara också i den isländska versionen.

4 x Magnificat

Den religiösa innebörden i ”Magnificat”, Marias lovsång, berör mig inte, men naturligtvis är jag tillräckligt beläst för att förstå den: Maria lovsjunger Gud, när hon av ängeln Gabriel har fått beskedet att hon ska föda Guds son.

Genom tiderna har det skapats stor musik på det här temat, och både känslomässigt och musikaliskt blev det en stor upplevelse, när vi i går, söndag, fick ta del av fyra olika tonsättares varianter av ”Magnificat”, verk av Alexander Öberg (född 1984), Johann Sebastian Bach (1685-1750), Arvo Pärt (född 1935) och Claudio Monteverdi (1567-1643). Konserten byggde en intressant bro mellan tider och stilar.

Djärvt, men fullt berättigat, var det att låta konserten inledas med ett nyskrivet verk, beställt av Uppsala universitets körcentrum, Alexander Öbergs ”Magnificat” (2012). Det här verket stod sig nämligen gott trots att det på det här sättet kom att kunna jämföras med verk av tre musikaliska giganter.

Bachs ”Magnificat” (1732) har ett vidare anslag och tog också kör, barockensemble (Rebaroque) och sångsolister i anspråk på det breda och klangfulla sätt som vi förknippar med verk av Bach.

Att särskilt notera är också att Stefan Parkmans instudering av de fyra Magnificat-verken på ett intelligent och ljudmässigt givande sätt utnyttjade själva kyrkorummet.

Inför framförandet av Arvo Pärts ”Magnificat” (1989) backade kören och befann sig således mycket längre från publiken.

Och under framförandet av Monteverdis ”Ave maris stella” och ”Magnificat” sjöng solister från predikstolen och från en plats på bänken framför mig och Birgitta, varifrån mängder av publik tidigare hade tvingats backa, eftersom den var upptagetmarkerad och vaktad av två damer som satt ytterst mot mittgången. Både den manliga och den kvinnliga delen av kören sjöng vidare växelvis från sidogången omedelbart till höger om oss.

Kvällens solister bör också nämnas vid namn: Karin Roman, sopran, Ann-Kristin Jones, mezzosopran, Johan Christensson, tenor, Ove Pettersson, bas, Magnus Fagerberg, baryton, och så Stefan Parkman själv, tenor.

En minnesvärd kväll.

För oss var den ändå inte riktigt slut, eftersom vi hade bestämt oss för att äta middag ute efter konserten.

Vi hade tänkt gå på Domtrappkällaren, som ju ligger nära och där vi inte har varit på länge, men där var söndagsstängt. Söndagsstängt hade också restaurangerna i Saluhallen.

Så vi irrade vidare och hamnade till slut på andra sidan ån, på restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30.

Vi startade med var sin liten Dry Martini, som vi smuttade på medan vi väntade på maten vi hade beställt, ytterfilé av vildsvin, panerad med champinjoner, valnötter och enbär och med en klick ansjovissmör ovanpå.

Till det serverades anyapotatis, som har lite nötaktig smak, och svartvinbärssky. En utmärkt rätt – möjligen tyckte jag att svartvinbärsskyn gjorde den lite för söt för min smak, men det kan ju ha att göra med att jag är diabetiker.

Till det drack vi rött vin. Men inte mer än att vi sen kunde ta oss hem per buss.

Grattis, Klara, sju år!

Vår dotterdotter Klara fyller sju i dag. Det firas med kalas för kompisar. Alla inbjudna är tjejer, men storebrorsan Viggo får förstås vara med.

Morfar och mormor är nog i äldsta laget för det kalaset, så vi var bjudna på eftermiddagskaffe i går, dagen före. Kerstin hade bullat upp med både tårta och annat hembakt då också, men eftersom jag är diabetiker, höll jag mig ståndaktigt till en slät kopp kaffe.

Mormor Birgitta uppvaktade med både hemsydda och köpta kläder plus leksaker från önskelistan, och även jag hade där hittat tre olika Zhu Zhu babies och en massa Littlest Pet Shop-djur att köpa. Dessutom fick Klara av mig som vanligt en massa böcker, både bilderböcker och läsa själv-böcker – hon kan nämligen läsa, även om det än så länge inte går så vansinnigt fort. Och så hade jag hittat ett pennskrin i form av en mjuk och fin vovve.

Storebrorsan Viggo har fördelsedag först i september – han fyller tio då – men vi brukar också ge det av syskonen som inte fyller år någon present med motiveringen att det är, som i det här fallet, Viggos nio och ett halvt-årsdag, vilket faktiskt stämmer ganska bra. Så också Viggo fick några böcker.

Barnens pappa, Bo, hjälpte Klara att få loss alla leksaksfigurerna från sina plastförpackningar men hann emellanåt också läsa lite på sin läsplatta.

Själv är jag på den punkten en obotlig bakåtsträvare, och jag indoktrinerar alltså barnbarnen med mängder av gammaldags böcker.

Creosa

Mitt kåseri om middagsbjudningen här om dan har fått en sur kommentar från en S-bloggare, som uppenbarligen tycker att man bara ska skriva om politik. En gång i tiden gjorde jag en Aktuellt i politiken (s) av magasinstyp: i den tidens AiP fanns förstås politik men också noveller, lyrik, recensioner, serier, personintervjuer, mediakrönikor, korsord och andra tävlingar, kåserier, satir, i julnumren matreportage, och så vidare. Den tidens AiP hade som bäst mer än 140.000 prenumeranter.

Dygnsgenomsnittet för antalet besökare på den här bloggen är just nu 1.593, vilket inte är så pjåkigt det heller. Också av kommentarerna är det uppenbart att det finns bloggläsare som tänker pröva mitt recept på äppelkaka à la estnisk rabarberkaka.

Och sen har en läsare hört av sig och vill ha ett utförligare recept på creosa, det hustrun lagade till en bjudmiddag i lördags.

Receptet har hon hämtat ur en kokbok av Pernilla Tunberger jag gav henne 1984, ”Pernillas bästa” (Wiken, 1983) – Pernilla och hennes recept läste Birgitta annars redan i unga år i Dagens Nyheter. Jag följer här kokboken:

Det här behövs

5-6 tomater (eller en liten burk konserverade)
1 färsk gurka + salt
1-2 paprikor (gärna en röd och en grön)
1 stor gul lök (Birgitta använde i stället en röd lök)
10 SMÅ ättiksgurkor – eller 3-5 vanliga svenska som är större än de franska
3 msk kapris
3 msk hackad persilja
1/2-1 1/2 tsk dragon – kraftig smak men fin
5 msk stark gul senap av dijontyp (inte söt alls)
5 msk vinäger – helst rödvinsdito
3 dl matolja

Gör så här:

1. Börja med tomaterna. Skär med vass kniv bort fästet på varje. Lägg sen tomaterna i kokande vatten någon minut.
Spola med kallt vatten. Skalen kan sen dras av lika lätt som på en kokt potatis. OM tomaterna är mogna i överkant kan de behöva ligga något längre i koket.
Klyv sen tomaterna. Krama ut kärnorna med handen och kasta dem. Hacka resten och lägg hacket i en sil eller så att det mesta av deras vätska rinner av. Låt ”hänga” minst 3-4 timmar, gärna över natt.

2. Hacka under tiden den färska gurkan och lägg den i en skål eller djup tallrik med rätt mycket salt. Den vätskar sig då mycket – det är bra. Spola efter 30-45 minuter bort saltet och vattnet som har bildats. Gurkhacket blir då alldeles lagom salt – smaka! Spola mer om så behövs. Låt rinna av väl.

3. Skär den råa paprikan (gärna både röd och grön) i småbitar. Likaså ättiksgurkor och lök.

4. Rör ut senapen först med vinägern, sen med oljan och blanda sedan detta med allt hacket plus kryddgrönskan.

Den här såsen blir bara bättre om den får stå några dagar eller upp till en vecka i kylskåpet.

Birgitta serverade den alltså till ungsstekt ankbröst med hasselbackspotatis, men Pernilla föreslår också kassler, kotlett eller vinmarinerad skinka.

Den som ursprungligen komponerade creosa, Roger Vergé, uppfann den dock som ett komplement till grillat kött. Så ett tips är att överraska era gäster på den kommande sommarens grillpartyn. En klar fördel i det sammanhanget är att man alltså kan göra i ordning creosan flera dagar i förväg och sen ha den stående i kylen, vilket den bara blir godare av.

Middag för gamla departementsgänget

Ett tecken på att Birgitta under sin tid som minister lyckades skapa ett väl fungerande arbetslag är att hon och flera av hennes forna chefstjänstemän, däribland flera av hennes statssekreterare, fortfarande umgås. De brukar äta middag tillsammans, och då deltar förstås också makor och makar – det är så jag kommer in i bilden.

I går var det vår tur att stå för värdskapet.

Tyvärr är det förkylningstider, så det blev ett visst manfall, vilket å andra sidan var bra med tanke på Birgittas snart kommande hjärtoperation. Vi fick alltså återbud från Rolf och Monica Annerberg – Rolf var en av statssekreterarna, och även Monica arbetade på departementet – och även från Kerstin Heden.

Men Kerstins man Håkan Heden, som var den som arbetade på Miljödepartementet, kom, liksom Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, så också det nuvarande landshövdingeparet i Västerås, Ingemar och Ingrid Skogö.

Under samlingen i vår lägenhet tittade gästerna på vårt milt talat väldiga bibliotek, på vår stora skivsamling – Bob Dylan diskuerades senare under middagen på den högra bordskanten – och på konst och konsthantverk som finns i vårt hem.

Under middagen diskuterades egentligen förbluffande lite politik – om man inte dit räknar hungerkravallerna runt om i Sverige under första världskriget, händelser runt unionsupplösningen och min familjs öde under andra världskriget. Vi pratade också om allt från vårt Musikens hus till Melodifestivalen.

Birgitta hade, vägar jag hävda, lagat en superb middag.

Den började med vattenkastanjer insvepta i bacon, liggande på en bädd av sallat. Till det här drack vi vitt vin.

Till huvudrätt serverades stekt ankbröst med apelsinsås, hasselbackspotatis, sallad och creosa, en gudomligt smakande röra av tomater, färsk gurka och ättiksgurka, ett par paprikor, en röd lök, kapris, hackad persilja, dragon, dijonsenap, rödvinsvinäger och matolja. Det här hade fått stå och dra och ta smak i flera dagar i kylen, och det serveras alltså kallt till de varma bitarna av ankbröst och den varma hasselbackspotatisen. De flesta råvarorna till den här middagen är köpta i vårt Coop Konsum vid Torbjörnstorg, men ankbrösten hittade Birgitta i en liten lantmatsbutik på andra sidan Svartbäcksgatan, en butik som säljer lokala och ekologiska produkter.

Till huvudrätten passade det förstås bäst med rött vin.

Och så avslutade vi med min äppelkaka à la estnisk rabarberkaka, serverad med vispgrädde, starkt bryggkaffe och Tokaj Aszu.

Innan gästerna lämnade för kvällen hann det också bli en och annan calvados eller cognac.

I dag har vi ägnat oss åt att diska.

I september möts det här gänget igen, då på landshövdingeresidenset i Västerås.

Äppelkaka à la estnisk rabarberkaka

I morgon ska vi ha gäster, forna medarbetare till Birgitta på Miljödepartementet och deras respektive. På min lott har fallit att stå för efterrätten, och jag har valt att laga en estnisk rabarberkaka men med äpplen i stället för rabarber.

Den gör man i två steg.

Först gör man en bottendeg, i princip en pajdeg:
250 g smör
1 dl socker
1 ägg
250-300 g vetemjöl
Några bittermandlar och det rivna skalet av en citron

Man rör smör och socker poröst och blandar sen i ägget och sist mjöl och riven mandel och rivet citronskal.

Det här brer man ut tunt i en smörad form. Pajbottnen gräddas i ugn, 175 grader, i 4-6 minuter eller mer – känn på pajskalet.

Man ska då ha skalat, kärnat ur och klyftat äpplen så att de med råge täcker pajskalet. Över äppelklyftorna strör man rikligt av en blandning av strösocker och kanel – kanelsmaken ska gå fram tydligt. Över detta häller man sen sockerkaksdeg:

Till sockerkaksdegen behöver man
4 ägg
4 matskedar socker
4 matskedar mjöl

Man startar med att röra ihop äggulor och socker poröst. Sen rör man i mjölet och sist de uppvispade äggvitorna

När man har hällt detta över äppelklyftorna, gräddar man i 175 grader, 15-20 minuter eller mer – känn efter med provsticka.

Serveras avsvalnad tillsammans med vispgrädde.

Själv gör jag oftast dubbel sats, och då behövs det här förstås stå längre i ugnen än om man följer grundreceptet.

Eftermiddag med Viggo och Klara

Dottern, Kerstin, mejlar: hon skulle behöva hjälp med hämtning av Viggo och Klara efter skoldagens slut – hon ska själv på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet i Uppsala.

Självklart ställer vi upp. Eftersom Birgitta fortfarande väntar på sin hjärtoperation och i väntan på den inte kan gå så fort, faller det på min lott att gå till Domarringens skola och hämta barnen. Birgitta åtar sig att laga middag.

När jag kommer in på skolgården, kommer Klara, snart sju, rusande och säger att hon har längtat efter att få komma hem till morfar och mormor. Hon går och hämtar ryggsäcken och cykelhjälmen, men vi måste först vänta en kvart på att Viggos – han går i trean – skoldag ska ta slut. Vi står och pratar om allt möjligt medan vi väntar: simträningen, Mattis och Karins lilla baby som kommer snart, besöket för en tid sen i farmors och farfars vinterland, Sollefteå.

Sen kommer Viggo, som har varit på syslöjd, och vi påbörjar färden hem till morfar och mormor. Barnen har cyklar men väntar ordentligt på morfar vid övergångsställena. De hittar utan vidare hem till morfar och mormor, fastän deras eget hem ligger åt ett annat håll.

Hemma hos oss väntar mormor, och barnen måste förstås först berätta om allt möjligt också för henne. Sen försjunker Viggo i sjätte delen av Harry Potter, medan Klara plockar fram sina mest älskade leksaker hemma hos oss, små plastpjäser förvarade i en påse i Birgittas arbetsrum. Sen läser hon Smurf-tidning också.

Mormor gör i ordning våffelsmet och dukar för middag. De färdiga våfflorna försvinner sen, en efter en – Viggo, annars kräsen med maten, äter sex våfflor.

Mormor har sparat våffelsmet, så när Kerstin kommer från sitt sammanträde, får också hon nygräddade våfflor.

Men nu börjar det bli dags för hemfärd; Viggo tjatar lite, och Klara verkar sömnig efter våfflorna och behöver piggas upp med ett glas apelsinjuice för att orka cykla hem. Och så cyklar då barnbarnen och deras mamma hem till sitt.

Det är en fröjd att ha barnbarn, framför allt när man får chans att umgås med dem!