Melodikrysset nummer 41 2012

I dag började Melodikrysset med en kombination jag för egen del aldrig skulle ha kunnat föreställa mig, Carola och Magnus Uggla. Ännu svårare att föreställa sig den här kombinationen blir det när man hör titeln, ”Jag vill ha dig baby”.

Som vanligt spelade Anders Eldeman åtminstone något som ligger helt utanför min musikhorisont, dansbndsmusik med Wizex. Själva frågan var å andra sidan desto lättare att besvara. Man hörde att sångerskan sjöng Åhus – låten heter ”Hem till Åhus” här i Sverige – och då är det ju ganska lätt att räkna ut att man i det danska original som jag aldrig heller har hört sjunger om Århus.

Eftersom jag följde Melodifestivalen 2011, måste jag ju ha hört Rasmus Viberg sjunga ”Social Butterfly”, men jag mindes honom inte ens när jag hade googlat fram hans namn.

Jag brukar inte se på såpor, varken australiska eller andra, men av signaturmelodin förstod jag, att dagens exemplar hette ”Neighbours”, på svenska ”Grannar” prövade jag på Google, och det stämde.

Inte heller har jag följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men jag förstod av rösten att det var Eva Dahlgren som sjöng ”This Is the Way”, tydligen en låt av E-type.

Annat var urlätt, bland annat mot bakgrund av att låten har varit med tidigare i krysset. Vi hörde Roger Whittakers ”Streets of London”, som ju i Pierre Isacssons svenska version blev ”Gatorna på Söder”.

Hur många gånger Evert Taubes ”Calle Schewens vals” har förekommit i krysset minns jag inte, men vi som kan vår Taube minns förstås oavsett detta att man där sjunger om nyslaget hö. Hela texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Men klassiker är klassiker, så jag hör gärna både den och Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”, även om jag hellre hör den med Frank Sinatra än som i dag i instrumentalversion – men annars hade det ju blivit för lätt.

En ungefär lika lätt klassiker är ”It’s Now Or Never”, stor i Elvis Presleys engelskspråkiga version. Fast i original heter den ”O sole mio”.

Det för oss naturligt vidare till den klassiska musikvärlden, närmare bestämt operavärlden. ”Don Juan” är en opera av Wolfgang Amadeus Mozart.

Musical kallas en modern variant av scenmusikaliska verk. Svenska storheter på det här området är Benny Andersson och Björn Ulvaeus, vars ”Chess” stod för en av dagens ljudillustrationer. Ur den hörde vi ”One Night In Bangkok”, som skulle ge oss ordet natt.

Uppsluppna verk för scen med mycket musik skapas också av Galenskaparna och After Shave. I dag fick vi höra Knut Agnred framföra ”Borås, Borås”, en svensk version av Frank Sinatras gamla hit ”New York, New York”.

Till allra sist har jag sparat ”Happy Birthday To You”. Just i dag är det ingen som fyller år här hemma, men vi har slagit ihop flera födelsedagar och har gemensam fest för främst Birgitta, vår dotter Kerstin, hennes son Viggo och lite grann, i efterskott, också för vår son Matti och hans fru Karin.

Happy birthday to you!

Bach, Mendelssohn och Beethoven

På gårdagens konsert med Uppsala kammarorkester fick jag åter gå ensam. Birgittas hälsotillstånd efter hjärtoperationen – hon är fysiskt svag och har ibland frusit så att hon har skakat – gjorde att hon inte klarade att gå heller på höstens andra abonnemangskonsert. Så jag gick dit ensam och fann åtminstone till min glädje att konserthusrestaurangen var öppen den här gången. Fast sen ångrade jag mitt val av mat, den vegetariska rätten: Potatis- och morotsgratängen var väl OK, men trattkantareller med brysselkål, äpple och morotschips simmande i smält smör var ingen höjdare.

Konserten började dock med något som måste betecknas som en höjdare, Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert för oboe, violin och orkester” i C moll. När det här verket faktiskt skapades och hur det exakt lät i original är höljt i dunkel – originalnoterna finns inte bevarade och det har rekonstruerats med hjälp av senare bearbetningar av Bach själv – men troligen har man hamnat tämligen nära. Hur som helst lät den smittsamt bra i orkesterns tappning i torsdags, och till detta bidrog i hög grad Klara Hellgrens och Kennet Bohmans solospel på violin respektive oboe.

Orkestern leddes i torsdags inte som brukligt av sin chefdirigent eller någon gästdirigent utan av violinisten Nils-Erik Sparf, kvällen till ära en smula upphöjd.

Vi fick höra honom och orkestern i Felix Mendelssohn Bartholdys (1809-1847) ”Symfoni för stråkar nummer 7” i D moll. Det här verket spretar åt lite olika håll i fråga om både tid och musikstil, och man kan där hitta sådant som vetter både åt Bach och åt Beethoven.

Konserten avslutades sedan med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 8 i F dur”, ett verk präglat av sitt häftiga tempo: allegro vivace e con brio, allegretto scherzando och allegro vivace – men näst sist ligger också en sats med beteckningen tempo di menuetto. Ett livligt slut fick konserten hur som helst.

* * *

Birgittas hälsotillstånd gör att vi tyvärr också måste ställa in vårt besök på vårt konserthus på lördag, då vi skulle ha sett en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Eftersom den konserten var tänkt som en födelsedagspresent åt henne vill jag inte gå ensam. Vi har sålt vidare biljetterna.

Samhället som inte längre är lokalt

Jag skrev nyligen om min gamla skola, Nylands skola, som har lagts ner.

Den nedläggningen är bara en av många effekter av den centralisering som präglar dagens samhälle.

Det samhälle där jag växte upp under fyrtio- och femtiotalen var det som lite senare kom att kallas för lokalsamhälle. Lokalsamhällen i den här meningen utmärks framför allt av att det mesta man behöver i livet är nåbart till fots eller per cykel.

Det finns fler exempel på detta än skolan, som jag skrev om.

I den mycket lilla del av dåvarande Njurunda kommun, senare inkorporerad i Sundsvall, som jag bodde och rörde mig i fanns då allt inom räckhåll, till fots och per cykel, vintertid per spark. Skulle man lite längre, till exempel specialhandla eller som jag gå i läroverket i Sundsvall, som låg 18 kilometer från Juniskär, åkte man buss. Framför allt under det tidiga femtiotalet förekom flera gånger namninsamlingar för att få till stånd fler bussturer. Få vanliga människor hade fortfarande egen bil. Under loppet av femtiotalet gjorde dock mopederna sitt intåg på landsvägarna.

Också arbetsplatsstrukturen var ganska finmaskig, anpassad till detta. Runt Ljungans utlopp, på fem-sex kilometers avstånd från vår lilla by, låg tre massafabriker, aningen längre in mot Sundsvall Stockviksverken, en kemisk industri där jag sommarjobbade i sena tonåren. Dess förinnan skaffade mig farsan sommarjobb på Svenska aluminiumkompaniet – han var själv då reparatör där – i Sundsvalls södra utkant mot Njurunda. Oftast åkte jag buss till jobbet, men ibland kunde jag få låna farsans moped.

I yngre år, från det att jag var tolv och framåt, jobbade jag som springsjas i Berglunds handelsbod i Juniskär. Det var långa arbetsdagar: man skulle vara där långt innan butiken öppnade klockan 09.00, och sen hjälpte det inte att butiken stängde för kvällen – särskilt på fredagarna, när sommargästerna kom ut till sina stugor, knackade de på och gick in bakvägen, och varje dag skulle ju butiken städas och skuras och hyllorna fyllas på innan man kunde gå hem.

Det där att fylla på i hyllorna ingick i mina arbetsuppgifter, likaså att hålla ordning i packboden (lagerlokalen), också notera när varor höll på att ta slut. I mitt jobb ingick också att ur fat ute på bakgården pumpa upp fotogen, ibland sköta den lilla bensinpumpen på andra sidan vägen. I en stor sjöbod nere vid kajen – många kunder anlände per båt – förvarades varor som masonit och tjära, i packboden spik i olika storlekar. Den tidens lanthantlar skulle tillhandahålla det mesta.

Men urvalet av matvaror var naturligtvis med dagens mått ganska litet. Folk köpte falukorv och fläskkorv och, när man skulle slå på stort, fläskkotletter. Mjölk köpte man fortfarande levererad till affären i jättestora plåtbehållare – den pytsades därifrån över till medhavd mjölkhämtare av plåt. Men många – under långa perioder också vår familj – hämtade varje kväll mjölk hos någon småbrukare i närheten, och långmjölk gjorde mamma själv med hjälp av tätört som man kunde hitta i skogen. Potatis odlade alla som kunde själva – annars kunde man köpa ett stort parti av någon bonde och, som vi, förvara potatisen i jordkällaren. Fiskade man inte själv, kunde man köpa strömming av kringcyklande fiskhandlare, men min pappa. som startade som yrkesfiskare, fiskade själv, så jag var ganska van att få sådant som strömming och lax och gravad och rökt sik och rökt abborre och ål samt givetvis böckling. Lingon och andra syltbär kom från skogen. Vi köpte svensk limpa hos Berglunds, men mamma hade också alltid surdeg på jäsning. Hon bakade ljuvligt doftande estniskt surbröd, på lördagarna ofta också vetebröd.

Till mina åliggande som springsjas i Berglunds handelsbod hörde att sommartid leverera varor till ortens pensionat – jag döptes av gästerna där, som såg mig släpa upp min tunga paketcykel uppför backen till pensionatet, för Dramaten. Pensionatet, med utsikt över viken, var en gammal trävilla med torn, den forna patronsvillan från tiden då även Juniskär hade ett av träkustens många sågverk. På Sågplan hölls varje sommar midsommar- respektive fiskarfesterna, som jag ska försöka återkomma till senare.

Berglunds var den här lilla ortens största men inte enda handelsbod.

Där vägarna mot Killingskär och Juni möttes fanns Modins, en betydligt mindre handelsbod. Modins hade som cykelbud Valle, en ung man som i dag inte skulle ha haft skuggan av en chans på någon del av arbetsmarknaden men som på det här sättet ändå tjänade en hacka. Den använde han dess värre till stor del till sprit, och legendariska var hans helgfärder hem, delvis ledande cykeln, delvis i något av dikena, på vägen längs standen.

Vägen från Juniskär till och från Nylands skola gick över Flintåsen, och där fanns ytterligare en liten livsmedelsaffär, Nordlinders.

Också Konsum hade köpt tomt i Juniskär, vid Svängen, stället där vägen från Kvissleby delade sig mot Skatudden och mot Juni. Något Konsum blev det aldrig i Juniskär, men det fanns faktiskt en konsumbutik i Skottsund drygt tre kilometer bort, nåbar för dem som bodde i Döviksjön men alldeles för långt bort från Juniskär under den billösa tiden. Under senare delen av femtiotalet körde en konsumbuss genom vår by, och bland annat min mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin brukade handla där. Senare, när Kjell hade skaffat bil, åkte han och mamma till Konsum i Kvissleby eller Njurunda och handlade, ibland rent av till den stora konsumhall som fanns i Forum-varuhuset vid Stora torget i Sundsvall. Men det här var efter min tid där, när jag redan hade flyttat till Uppsala.

Det bör också nämnas att lilla Juniskär hade en, under en period två kiosker, den senare ute på Skatudden, och så fanns det en kiosk i Döviksjön på gränsen till Skottsund.

Kiosken i Juniskär drevs av farbror Nilsson, som ortens buspojkar dess värre ibland bedrog genom att fråga efter något svåråtkomligt och sedan, när farbror Nilsson förgäves letade, pilsnabbt sno något godis genom kioskluckan. Farbror Nilsson var en hedersman, som jag stadigt köpte AT – Afton-tidningen – av. Han förde också Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet och lite senare alla de amerikanska kioskdeckarna som översattes och naturligtvis hela floden av serietidningar som är så karaktäristiska för det sena femtiotalet. Men han hade annan litteratur också. Jag köpte till exempel mitt livs första bok av Fjodor Dostojevskij, ”Vita nätter”, i hans kiosk, läste den också trots min relativt ringa ålder.

När jag var i matinéåldern fanns det två biografer, Palladium och Metropol, i Kvissleby, fyra kilometer bort. Det fanns kondis i Kvissle också, men så mycket pengar hade man aldrig – hade man lite mer än till biobiljetten kunde man handla lite godis i kiosken i Döviksjön, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att ta bussen till Kvissle. Oftast gick vi de fyra kilometrarna.

Under läroverkstiden i Sundsvall började jag förstås åka in till stan för att gå på bio på lördagskvällarna, vilket jag då ofta kombinerade med att besöka något av stans fik. Om biograferna och konditorierna i Sundsvall har jag skrivit tidigare i annat sammanhang. Vill du läsa mer om detta kan du gå vidare till min bloggtext ”Sundsvall på 1950-talet” som hittills har föranlett mer än 80 kommentarer från dem som var med – skriv in rubriken i sökrutan och tryck på sök!

Allt det här är så långt borta nu, i tid, i rum, till stor del till hela sin existens – i mitt gamla Juniskär och längs vägen till Kvissle finns i dag inte en enda livsmedelsaffär eller kiosk.

Men i minnet känns allt det jag har berättat om ändå så nära. En gång var allt det här mitt och alla andras liv.

En mycket god men lite för tidig middag på Västerås slott

Från Birgittas tid som miljö- och energiminister finns det kvar en vänkrets som brukar äta middag tillsammans någon gång per år. Makar/makor – bland dem jag – inbjuds att delta. Förre statssekreteraren Rolf Annerbergs hustru Monica arbetade för övrigt själv på departementet, och jag blev bekant med flera av de departementsanställda redan på den tiden det begav sig; jag har även rest tillsammans med några av dem. Monica påminde mig om en resa vi gjorde till Färöarna där jag en gång, när vi gemensamt strävade uppför en till synes oändlig backe och till slut gick förbi två mycket ensamma träd, lakoniskt konstaterade, att vi nu hade passerat trädgränsen.

Värdskapet för de här middagarna brukar växla, och den här gången stod Ingemar och Ingrid Skogö för middagen. Ingemar är numera landshövding i Västerås, så vi var bjudna till en middag på Västerås slott. Det här handlar om en ganska liten krets av människor, utöver de redan nämnda också Kjell Jansson och Ulla Svedjelid samt Håkan och Kestin Heden.

Middagen var läcker, och jag hade trevliga samtal med Ulla och Kerstin, som jag hade på var sin sida.

Vi hade varit i beråd när Ingemar ringde och frågade om vi kunde komma – bakgrunden till frågan var förstås Birgittas hjärtklaffsoperation och långa sjukhusvistelse, som avslutades bara en vecka före middagen. Jag var själv tveksam på grund av Birgittas aktuella tillstånd, men hon ville så gärna vara med: träffa sina gamla vänner och medarbetare och äntligen få göra något roligt, också återse Västerås där hon bodde som barn – hon fick på den tiden till och med vara brevbud åt pappa rektorn, när han ville skicka papper till den dåvarande landshövdingen på slottet.

Så vi tog länsbussen till Västerås och möttes på stationen av Ingemar, som skjutsade oss till slottet i bil. Och till en början fungerade allting bra.

Men Birgittas ork är mycket liten, och den sjunker snabbt så fort hon blir trött, så mot slutet av middagen började hon få schackningar, och när det blev dags för avslutande kaffe måste hon stödjas och stanna och vila på vägen till det rum där vi skulle vara.

Vi hade tänkt ta buss hem till Uppsala, men vid det här laget var nog alla utom Birgitta övertygade om att hon inte skulle orka klara en så ansträngande resa. Så värden beställde, med mitt samtycke, en taxi som skulle ta oss hela vägen till Uppsala.

Det var ett mycket klokt beslut. Med uppbjudande av Birgittas sista krafter och viss assistans av mig och chauffören kom hon upp för den sista halvtrappan och ganska snart därefter i säng, fullkomligt utmattad.

Nej, vi får nog ransonera sådana här utflykter ett bra tag framåt.

Men tack för en trevlig kväll och för all hjälp, Ingemar och Ingrid!

Melodikrysset nummer 39 2012

Som så ofta hörde inte dagens melodikryss, eftersom det var direktsänt, till de svårare. Direktsändningen gjordes från ett regnigt Norrköping, och följaktligen strök programledaren Anders Eldeman den lokala publiken medhårs genom att spela några artister med anknytnuing till staden och lndskapet.

Fast i mitt fall var det inte till någon hjälp: Jag varken brukar lyssna på Markus Krunegård eller kan placera honom geografiskt. Inte heller tycker jag att ”Hela livet är ett disco”.

I min ålder är det väl mer naturligt att känna till Zarah Leander, men jag kan föreställa mig att en del yngre lyssnare till att börja med till och med kan ha haft svårt att förstå att det var en kvinna som sjöng. ”Matroser ohoj” hette den här låten.

Nå, desto lättare hade de väl i så fall med att känna igen Lena Ph i ”Vart tog du vägen?”.

”Gå & fiska” med Gyllene Tider ligger i och för sig lite längre tillbaka i tiden, men Per Gessle är ju fortfarande i hög grad aktiv åven i dagens musikliv.

Nordman är också en grupp som envist återkommer. I dag hörde vi dem i ”När en man fått nog”.

”Min soldat” blev en jättehit under andra världskriget, då med Ulla Billquist, men den fick en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” med bland andra Janne ”Loffe” Carlsson. I dag hörde vi den i en menlös version.

”34:an” (i original ”This Old House”) förekom senast i förra veckans kryss. Oftast brukar vi få höra den med Per Myrberg, men i dag fick vi höra den med upphovsmannen till den svenska texten, Olle Adolphson. I mina skivhyllor finns, tror jag, allt han har gjort på skiva.

Sedan gammalt hyser jag också en stark kärlek till Lars Forssell, både som poet, som dramatiker och som vistextförfattare. Jag har träffat honom ett antal gånger genom åren, också fått hans tillstånd att publicera en av hans texter i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, Prisma, 1970. Till hans kulturgärning hörde att övesätta ett antal visor från det franska språkområdet. Ett exempel hörde vi i dag: Léo Ferrés ”Snurra min jord”. Pluras tolkning av den hade jag faktiskt inte hört tidigare, men jag ska skaffa den.

Min hustru har, på den tiden då hon var Riksdagens talman, faktiskt beställt ett musikverk med text av Lars Forssell.

Hon har också haft en del kontakter med Benny Andersson, som jag för min del aldrig personligen har träfat. Men jag tycker att han är en mycket skicklig musikskapare, med både bredd och djup. Dock var väl dagens BAO-fråga i lättaste laget, ”Du är min man”.

Povel Ramel har hört till mina favoritet ända sen mina unga år i Juniskär och Sundsvall – jag såg honom live redan då. Hos honom finns en ännu mer häpnadsväckande musikalisk bredd, vilket kan illustreras med ”Jag diggar dig” som han gjorde tillsammans med Wenche Myhre. Tidig rap, så tidig att begreppet inte ens var känt då.

Bland de många som samarbetade med Povel Ramel fanns också den mycket mångsidigt begåvade Beppe Wolgers. Själv är jag i den åldern, att jag har barn som har sett honom i ”Beppes godnattstund”, och jag minns följaktligen också signaturmelodin till det här TV-programmet, Bachs ”Air”. I dag ville Eldeman att vi skulle kunna att Bachs ”Air” normalt spelas med hjälp av en stråke.

Nu har jag en stund kvar innan vi ska ta en buss till Västerås, för en vänkretsmiddag för gamla medarbetare till en forn miljöminister, den här gången hos landshövdingen därstädes. Jag håller tummarna för att det ska gå bra. Birgitta är fortfarande ganska bräcklig efter hjärtklaffoperationen och lunginflammationen nyligen.

En gullunge och en konvalescent

När jag i lördags åkte upp på Akademiska för att hälsa på Birgitta, var rummet redan fullt – vi fick ta in en extrastol.

Sonen, Matti, var där för att hälsa på sin mamma, och med sig hade han också sin Karin och deras baby Ella. Rummet var fullt av blommor, som hade kommit med besökare och bud, detta med anledning av Birgittas 75-årsdag. Normalt får man inte ta in blommor på hjärtkliniken, men eftersom Birgitta hade enkelrum, gick det för sig.

Som överenskommet följde sen Matti och hans familj med mig hem. Det går buss direkt från Akademiska hem till oss i Svartbäcken. Matti & co fortsatte dock upp till Torbjörns torg för att handla i Coop Konsum. Matti hade nämligen, när han ringde mig om deras besök med övernattning, förklarat att han ville laga lördagsmiddagen.

Och den blev god: lax i ugn med färskpotatis från Öregrund. Vi satt i vår matsal med tända ljus och vår fina Arabia-servis på bordet.

Och överallt var lilla Ella med. Hon satt i vår fortfarande bevarade babystol, som nu har använts av flera generationer.

Hon har börjat äta annat än bröstmjölk, och nu fick hon för första gången smaka små, små smakbitar av laxen. Ella har mycket god aptit och gillar, tror jag, allt hon hittills har fått. Under det här besöket har också farfar fått mata henne med barnmat och vatten. Sen tjoade hon länge i farfars knä, mätt och belåten.

Nästa morgon åt vi frukost tillsammans och sen hjälpte Matti sina skraltiga föräldrar med att bära ner kläder till Birgittas källarförråd, som till största delen hade varit utrymt på grund av avloppsrenoveringen. Och så bäddade han om vår dubbelsäng inför Birgittas hemkomst från sjukhuset.

Ganska snart efter det att Matti, Karin och Ella hade åkt tillbaka till Stockholm på söndag, tog jag bussen till Akademiska för att hämta hem Birgitta.

Jag var där före utsatt tid för utskrivningen, men den drog ut på tiden, gick med förlov sagt obegripligt långsamt. Sen dröjde det också osannolikt länge innan den utlovade hemtransporttaxin kom, med ytterligare en passagerare i framsätet visade det sig.

Det här gjorde att min söndagsmiddag blev försenad – först måste jag ju gå och handla, men det motbalanserades av att det fanns mycket kvar av Mattis goda lax, som jag försåg med lite nya tillbehör, bland annat rädisor och en mix av av färsk gurka och saltgurka. Min egenhändigt komponerade gräddfilssås med bland annat fransk senap blev också lyckad.

Lite senare på kvällen såg vi på Kalle Moraeus med gäster och tog oss var sin liten cognac till de päron, druvor, salta kex och olika ostar jag hade köpt till efterrätt på Konsum.

Livet är bra mycket roligare när man är två.

Men i dag kunde jag konstatera att Birgitta fortfarande har en bit kvar till full vigör. Det tog en oändlig tid bara att ta morgonmedicinerna, och hon lyckades spilla ut två glas vatten innan det var klart.

Vi har haft hjälp med att höststäda våningen i dag, och medan städningen pågick, somnade faktiskt Birgitta på sin säng en ganska lång stund.

Det är bra. Det behöver hon.

Fransk musik

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå på utan sällskap av Birgitta; hon ligger som bekant på Akademiska efter att ha genomgått en hjärtklaffoperation. Men jag var förstås och hälsade på henne tidigare i dag – det gör jag varje dag, men i dag är det dessutom hennes 75-årsdag, vilket också märktes på alla blombuketter hon hade fått. Jag hade med mig ytterligare en plus biljetter till en kommande konsert med Ann-Sophie Mutter och en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Hemma väntar fler presenter.

Vi brukar oftast äta middag ute före konserterna i Musikens hus, men i dag fick jag äta ensam. Jag hade tänkt äta i restaurangen i Musikens hus, men den var stängd då – i stället hänvisades jag till en nyinrättad matservering på plan sex, där också den stora konserthallen ligger. Det enda som bjöds där var en ganska enkel buffé, och äta fick man göra vid gemensamma, provisoriskt ditställda bord en bit bort. Ganska trist. Mycket få åt där – ryktet har väl redan spritt sig. Vad är det för snille som har hittat på det här?

Mitt humör var därför kanske inte det allra bästa, när Paul Mägi inledde kvällens franska tema ”Musikens Paris” med Maurice Ravels (1875-1937) bagatell ”Pavane pour une infante défunte”, Pavane för en död prinsessa (1899). Jag avstår från att försöka tolka symboliken i titeln, eftersom även Ravel slog ifrån sig på den punkten, men pavane är i alla fall en starkt formbunden dans, som var mycket populär under 1500- och 1600-talen

Därnäst följde ”Les nuits d’eté” (1841), ett knippe sånger med musik av Hector Bérlioz (1803-1869) och text av Théophile Gautier (1811-1872). De här sångerna handlar om romantisk kärlek, och jag tyckte nog inte att musiken präglades av den kyla man ofta har förknippat med Bérlioz’ musik. Inte hellee har jag något att invända mot mezzosopranen Katarina Karnéus’ sångliga tolkning av dem.

Kanske var det mitt eget humör som gradvis blev bättre, men själv hade jag bäst utbyte av musiken efter pausen, George Bizets (1838-1875) ”Symfoni i C dur” från 1855 – varför den fick vänta i 80 år på sitt uruppförande förstår jag inte, även om den var ett ungdomsverk och nog har hämtat influenser från andra kompositörer. Dess tempo är också fascinerande.

* * *

I morgon ska jag börja dagen med ett besök hos min husläkare. Hon ska, på basis av prover jag var och tog i går, försöka diagnosticera vad det är för fel på mig – det är inte bara hustrun som är skraltig – och vad man i så fall kan göra åt det. Trots pacemaker och stent orkar jag inte gå mer än korta sträckor och i krypfart. Det är främst lungkapaciteten som inte räcker till – det senare tvingar mig också att delar av nätterna sova sittande upprätt i en stol. Fötterna är svullna och de och nedre delen av benen en smula domnade – sitter jag på golvet kan jag inte ta mig upp utan att använda armarnas muskelkraft.

Det är inte alltid livet är livat.

En dag på Akademiska

Birgitta hade kallats till Akademiska i dag för en rad undersökningar inför sin förestående hjärtklaffsoperation. Hon skulle vara där klockan åtta, så vi klev upp sex, duschade och åt frukost. Jag följde självklart med.

De många förberedande undersökningarna och alla samtalen med olika specialister och annan personal tog sin rundliga tid och var utspridda över hela dagen; jag var med om flertalet av dem och fick på så sätt reda på fakta, nyttiga att känna till också för en nära anhörig. Men det blev också longörer: väntetid däremellan för oss båda och ännu mer väntan för mig till exempel när Birgitta var borta för röntgen. Jag har läst alla dagens tidningar och löst korsord medan jag har väntat. Ett tag somnade jag.

Birgitta hade kunnat få sjukhuslunch, men eftersom jag var med, gick vi tillsammans till en källarcafeteria och åt var sin räkmacka.

Om inget oväntat tillstöter, tas nu Birgitta in på hjärtkliniken på söndag eftermiddag, och så följer operation på måndag. Jag räknar med att kunna göra ett besök på måndag kväll och kommer sen att meddela den övriga familjen när det kan vara lämpligt att börja göra besök.

Det kommer att finnas gott om tid för detta, även om det inte går att i förväg meddela exakt hur länge hon blir kvar på Akademiska.

Sen följer en mycket lång konvalescens hemma, i vilken ingår kontrollbesök och träning på sjukhuset.

Finska statliga Altia köper lettisk vodkatillverkare

Den av finska staten ägda alkoholtillverkaren Altia håller allt mer på att erövra den ledande position det av svenska staten ägda Vin & Sprit tidigare hade i Norden – en del av V & S’ mest kända spritmärken ägs nu för övrigt av finska statens motsvarande företag.

Altia har sedan tidigare dotterföretag både i Estland och Lettland, företag både med egen tillverkning och med distribution av Altias mer kända finska och svenska märken – Altias dotterföretag säljer där förstås också Renault cognac, numera ägt av finska staten.

Jag har några gånger varit inne på lettiska Altias hemsida och kollat sortimentet, men de inhemska märkena är helt obekanta för mig, och jag kan inte bedöma om något av dem skulle kunna ta sig in på svenska Systembolagets hyllor.

Nu förstärker Altia ytterligare sin närvaro i Lettland: Altia har just köpt 88 procent av Jaunalko SIA, enligt uppgift en av de större alkoholtillverkarna i landet. Uppenbarligen är det en rysk vodka, Arsenitch, tillverkad ända sedan 1860-talet, som har lockat Altia att genomföra det här köpet. Men Jaunalko tillverkar även andra vodkamärken, Kurland och Delo nr 5.

När jag går in på Jaunalkos hemsida – länk finns på det finska moderbolaget Altias hemsida – hittar jag där hela spektrat av spritsorter: cognac och brandy, gin, likör, tequila, vermouth, whisky… Men det finns bara ett enda märke jag tidigare över huvud taget har hört talas om, polska Gin Lubuski, som förr i världen ägdes av svenska V & S’ polska dotterföretag och som följde med i franska Pernod Ricards köp av V & S. Gin Lubuski har senare sålts vidare till tyska Henkel.

Jag har ingen aning om huruvida något av de där märkena har kvaliteter som skulle motivera försök att lansera det här i Sverige, men Arsenitch har kanske en chans.

Och så är det september

I fredags flyttade vi alltså in till Uppsala, och därefter har vi ägnat en stor del av tiden åt att packa upp och komma i ordning. De buketter med ringblommor, dahlior, luktärter, krasse och höstanemoner Birgitta plockade strax före avfärden från Öregrund lyser nu upp bord på olika håll i lägenheten.

En obehaglig överraskning väntade oss: Bostadsrättsföreningen ska, trots att badrummen och toaletterna renoverades för ganska kort tid sedan, nu specialbehandla rörstammarna genom något slags insprutning, och det betyder att vatten och toaletter måste stängas av – en barack med toaletter och duschar har ställts upp bredvid grannhuset. Har jag tolkat ett meddelande på anslagstavlan i porten rätt, kommer dock toalettstoppet att bli förhållandevis kort, vilket jag med mina gammelmansbesvär på nätterna är tacksam för.

Birgitta slipper den här värsta fasen, eftersom hon då kommer att vara inlagd på Akademiska sjukhuset för hjärtklaffsoperation.

Men dess förinnan måste vi utrymma ett av våra källarförråd där hantverkarna ska gå in i ett rör. I det där förrådet förvarar Birgitta bland annat alla sina aftonklänningar från tiden som talman. Ingen av oss är just nu i fysiskt skick att bära upp saker till lägenheten och till vårt andra förråd, men sonen, Matti, har lovat försöka åka till Uppsala för att bistå oss.

Han ringde i morse och berättade bland annat att hans och Karins lilla Ella just har börjat äta annat än bara bröstmjölk.

Våra barn visar all tänkbar omtanke om sin mamma, nu när hon ska genomgå den där operationen, som hon förstås ändå är lite orolig inför.

Anna var här hos oss i eftermiddags och fikade. Birgitta och hon – själv är jag ju diabetiker – åt av de kakor Kerstin bakade till vårt 75-årskalas i Öregrund. Samtalet rörde allt från Mona Sahlins debacle i Socialistinternationalen till mer privata och familjerelaterade saker.

Men egentligen var inte det vi talade om det viktigaste. Mycket viktigare är det att familjegemenskapen fungerar i besvärliga skeden av livet.

När Birgitta är tillbaka från sjukhuset och hyggligt återställd, ska vi ha familjekalas här hemma, ett samlat födelsedagskalas för Kerstin, 43, Birgitta, 75, och Viggo, 10.