Tillbaka hos Laboremus, 110 år

Föreningen Laboremus, vars ordförande jag var 1960-1961, firade i går kväll sitt 110-årsjubileum. Laboremus startades 1902 som en socialdemokratisk förening för studenter och arbetare, och den traditionen levde fortfarande kvar när jag var aktiv i början av 1960-talet – en del av de ledande i Uppsalas LO-fack var medlemmar och kom faktiskt också till en del av mötena. Men med tiden blev Laboremus förstås allt mer en studentförening, från 1931 ansluten till det då bildade Socialdemokratiska studentförbundet.

Också i den historik som delades ut vid gårdagskvällens jubileumsmiddag nämns mitt tidiga sextiotal som Laboremus’ storhetstid. Medlemstalet steg, från 125 när jag blev ordförande, till 254 när jag ett år senare lämnade över ordförandeklubban. Men jag var fortsatt aktiv, det närmaste året som vice ordförande; jag var sedan också redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas och deltidsanställd ombudsman i Studentförbundet. På relativt kort tid fördubblades medlemsantalet i Laboremus till 500 – som mest hade Laboremus 600 medlemmar.

Laboremus stod under den här perioden för en radikal socialdemokrati, men det intressanta är att det stora flertalet av oss som var aktiva under den här epoken förblev socialdemokrater, även när det runt decennieskiftet 1960-tal-1970-tal blåste mer revolutionära vindar genom studentvärlden. Det var också intressant att se att flera kamrater från den här epoken, gamla vänner till mig och Birgitta, hade kommit till jubileumsmiddagen.

Några av oss höll middagstal: Birgitta Dahl om vietnamfrågan; Gunnar Lassinantti berättade om de brytningsår jag har snuddat vid ovan, de som ledde till att Laboremus i ett decennium stod utanför den socialdemokrati den både före dess och efter dess har varit en förgrening av.

Jag harangerades av andra flera gånger men avstod själv från att tala. Dock hade jag möjlighet att ändå framföra något av det jag kunde ha talat om, detta eftersom jag satt bredvid Laboremus’ nuvarande ordförande, Elin Carlsson. Mitt emot mig hade jag för övigt Marika Lindgren Åsbrink, liksom jag själv förr sekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, och på min vänstra sida satt Milischia Rezai, som vi nyligen har sett tala i FN.

Jag kunde, när vi talade om Laboremus’ storhetstid på 1960-talet, ha talat om storslagna politiska möten med Ernst Wigforss, Tage Erlander, Olof Palme och andra. Jag kunde också ha berättat om det fantastiska spektakel jag ledde i en fullsatt universitetsaula med Harbert Tingsten och biskop John Cullberg som främsta kombattanter men som blev stor underhållning genom tre inlägg på raken från galningar i publiken – ”och Gud har givit Sverige berg som inte Danmark har” löd ett av budskapen – och som väckte munterhet på gränsen till jubel i publiken.

Men det jag främst valde att ge som råd för en framgångsrik verksamhet var att man, för att få en vidare rekryteringsbas än statsvetare och ekonomer, utöver det självklara ämnet politik – i det fallet för övrigt inte bara dagspolitik utan också ideologi – måste ha en bredd i verksamheten som lockar också andra. Vi hade författaraftnar, bland annat en recentiorsträff med Lars Forssell som huvudtalare. Vi ordnade teaterresor till Stockholm. På våra jättelika sista april- och julfester medverkade artister som Sven-Bertil Taube och Monica Nielsen. I en senare del av vårt bordssamtal nämnde jag att vi också hade filmaftnar, visade film i möteslokalen och gick på bio tillsammans.

Och som också framgår av den skriftliga redogörelsen i häftet som utdelades, var vi häftigt engaerade i internationella frågor som Spanien, Sydafrika, Moçambique, Sydrhodesia, Algeriet, Cuba och inte minst Vietnam – Birgitta berättade i sitt middagstal om Laboremus som föregångare i den svenska debatten om Vietnam. Häftigt mot EEC var vi också – jag kom under middagen att prata med mina bordsgrannar också om mitt senare motstånd mot EMU, en fråga där jag noterar att jag inte bara var med om att vinna folkomröstningen utan där jag nog i dag har långt flera än då som åtminstone i sitt stilla sinne är tacksamma för att jag och andra ställde oss på tvären när det begav sig.

Men allt är – och var – inte politik. Lördagskaffen och lördagsluncher på ett par av nationerna blev samlingspunkter, även om de innehöll ett element av politik, och senare blev den egna föreningslokalen på Tiundagatan en samlingspunkt främst på lördagarna. Efter de formella lördagsträffarna spelade ett stort gäng laboremiter fotboll på planen på Stabby gärde. Under en period badade ett gäng killar bastu på Centralbadet på lördagarna. Grunden för umgänget var gemensamma politiska värderingar, men stora delar av den växande föreningen hölls också samman av sociala aktiviteter och personliga vänskapsband.

Vid middagen i går sjöng vi många sånger tillsammans, vilket fick mig att påminna om de Laboremus’ sångblad med piratkopierade och hemsnickrade politiska texter jag gjorde åt föreningen och som i stencilerade häften spreds till alla medlemmar. Jag gjorde också flera mötesprogram med politisk musik som tema för Laboremus: spelade skivor ur min växande skivsamling med radikala sånger.

Efter middagssittningen valde de flesta ur vår generation att åka hem – flera av dem skulle till Stockholm. I samband med omdukningen av lokalen för dans samtalade jag och Birgitta med ytterligare några laboremiter ur yngre generationer än vår, och så småningom – när baren på övre våningen öppnade – inhandlade vi var sitt glas rödvin.

Vi satte oss vid ett bord längs väggen och tittade på de aktiviteter som pågick på dansgolvet, men ljudnivån var mycket för hög för våra öron – Birgitta har just varit hos öronläkaren – så när vi hade druckit ur våra glas, beslöt vi oss för att åka hem.

Men en rolig fest var det!

En strimma av ljus

I religiös mening betyder inte advent något för mig. Jag är inte troende.

Ändå ger adventsljusen en strimma av hopp i det kompakta vintermörkret. I den stora granen på gården utanför lyser det nu om kvällarna en ljusslinga, och barnbarnen har gjort en snölykta i snön som ligger på gräsmattan.

Inför den första adventsöndagen, hade vi fått hjälp av Kerstin att få upp både en adventlykta och en uppsalalykta – en lykta med fyra karaktäristiska uppsalabyggnader i svart silhuett mot röd botten – uppsatta i ett par av fönstren, och i går kväll tändes det första adventsljuset vid middagen inne i det rum där hon just nu bor; senare tände Birgitta ett adventsljus i vårt vardagsrum. Runt omkring i lägenheten kommer det snart att slå ut hyacinter. Och inne i barnbarnens rum hänger två paketadvetskalendrar, den ena av dem en gång i världen gjord av Birgitta åt Kerstin, när hon var liten.

Själv har jag köpt var sitt exemplar av TVs julkalender åt barnbarnen.

Både Kerstin och Birgitta har bakat pepparkakor, Kerstin också lussebullar. Men sånt får inte en diabetiker som jag äta, även om jag tycker att det luktar gott.

En glänsande jubileums-Caprice

När vi i lördags tog oss in motströms i universitetshuset, mötte vi bland dem som hade sett den första föreställningen en ström av glada och entusiastiska människor, som prisade jubileumscapricen – det var 50 år sedan capricerna startade – och rent av sa att det här var den bästa de hade varit med om.

Sådant kan diskuteras; jag har för egen del bara varit på de capricer som har getts under senare år, och jag har hört talas om några tidigare höjdare. Men jag håller med om att det var en glänsande föreställning.

Capricerna skiljer sig ju från vanliga OD-konserter – jag har varit på många sådana också – genom inlånet av gästartister från andra genrer, större musikalisk blandning och ett mer scenshowaktigt tilltal. Men innan vi kommer dit något om det mer traditionella materialet, i det här fallet körmaterialet.

Skulle jag göra en liten anmärkning mot den här jubileumscapricen, skulle det vara att det kanske blev just aningen för lite av det som ändå är ODs själ och röst, sånger för manskör. Men visst fanns där också sådana nummer, som Jaroslav Krickas ”On a Day Like Today” (dock med nyskriven text), ”Soldatkören” ur Charles Gounods ”Faust” och så Ture Nermans och Lillebror Söderlunds ”Den vackraste visan” i arrangemang av OD-nestorn Robert Sund. Det arrangemanget har Robert stor heder av – jag kan bedöma det, eftersom jag kan en del både om Nerman och om Söderlund – så jag hoppas att han tar åt sig av berömmet; jag vet att han ibland brukar titta in på min blogg.

Repertoarmässigt näraliggande var dock Elin Rombos sångnummer tillsammans med kören, till exempel den fantastiske Anders Hillborgs tonsättning av Gunnar Ekelöfs ”O dessa ögon” och arian ”É stranno” ur Guiseppe Verdis ”La traviata”.

Hon var också lysande i numren ur ”Jesus Christ Super Star”, som avslutade första akten och där hon, utöver av kören, assisterades också av Ola Salo och Henrik Dorsin. Den här trion återkom också, med överrasaknde goda prestationer från de båda herrarnas sida, i några nummer ur Giuseppe Verdis ”La traviata”.

Ola Salo har både röstresurser och scenisk dragningskraft, och han visade detta i till exempel ett par Queen-låtar i avslutningen. Sprängde lite gränser gjorde han också, både genom att ge sig in i operavärlden och genom att sjunga ”Jazzgossen”. Fast själv fångades jag ännu mer av den nästan magiskt fina version han gjorde av sin och The Arks schlagernummer ”The Worrying Kind”.

Henrik Dorsin, hemlig gäst för inte alls länge sedan, återkom och visade att han hade fått blodad tand, allt från den lite speciella versionen av säkerhetsmeddelandet till publiken i universitetsaulan till den faktiskt ganska tonsäkra Cornelis Vreeswijk-imitationen.

Slutligen några rosor dels till Trio X, dels till Folke Alin, men framför allt till ODs dirigent, den fantastiska Cecilia Rydinger Alin.

Efter konserten samlades delar av den upprymda publiken plus OD-folket för transport upp till slottet. Där väntade Stor-OD med middag: förrätten, lax- och göspaté med löjromsdressing samt syrad gurka med dill plus västerbottenbröd och öl och snaps var bäst. Men under den här middagen bjuds gästerna också på mycket annat och får även själva bidra med sång – ett suveränt gruppnummer från scenutrymmet med flera mikrofoner var också ett suveränt bevis på att den musik som i dag hörs i den här typen av musikkretsar har förändrats mycket. Och så underhölls vi, från en talarstol alldeles nära oss, av den oförliknelige Hans Dalborg.

Fast innan dansen började, gick de gamle hem, tog taxi genom ett vintrigt Uppsala för att vara mer exakt. Birgitta och jag orkar inte längre festa och dansa efter klockan 01.00.

Konsum på bettet igen

Det här var man handlar sin mat är en intressant fråga.

Själv är jag uppvuxen i lilla Juniskär, 18 kilometer söder om Sundsvall, och där fanns på den tiden – fyrtio- och femtiotalen – tre små affärer, alla privata. Vår familj handlade i Berglunds handelsbod, en ICA-ansluten affär, där jag från tolv års ålder fick jobb som springsjas och allt-i-allo flera sommarlov i rad och dessutom på julloven.

Konsum kom jag i alla fall också i kontakt med redan då. Vår ICA-handlare, Israel Berglund, hade ett förflutet inom Konsum Värmland, så ibland när någon väsentlig vara tog slut, ringde han till Konsum i Skottsund, och så fick jag åka dit och hämta varan i fråga. Och eftersom fru Lundkvist i backen ovanför handelsboden envisades med att vilja ha de tvättmedel som fanns bara i Konsum, tog han regelbundet hem även dem och sålde dem således via sin ICA-butik.

Under skoltiden – realskola och gymnasium – i Sundsvall kom jag i närmare kontakt med kooperationen, och samtidigt växte min politiska medvetenhet. ”Ej tjäna på andra, men tjäna varandra” löd en gammal konsumparoll som jag fogade till det jag skulle leva efter.

Så när jag som student kom till Uppsala 1959, lokaliserde jag omedelbart en Konsum-butik att gå och handla i i närheten av mitt hyresrum på Jumkilsgatan. Jag blev också medlem i Konsum och gjorde förstås många andra nödvändiga inköp – köksattiraljer, kläder med mera – i det då fortfarande relativt nya Forum-varuhuset i centrum av Uppsala.

Konsumbutiker fanns på den tiden i ett tätt nätverk över hela stan. Ytterligare en konsumbutik fanns i Stabby nära mitt studenthyresrum, och i Luthagen på vägen mot centrum och universitetet fanns åtminstone tre konsumbutiker till. När jag i mitten av sextiotalet tillsammans med Birgitta flyttade till vår nuvarande bostad i Svartbäcken, fanns det, utöver ett Konsum vid Torbjörns torg, inte bara ytterligare ett Konsum upp mot Bärby hage utan också två konsumbutiker längs Svartbäcksgatan på vägen in mot centrum.

Det här – de många små närbutikerna – blev sedan ett ok för Konsum. När massbilismen på allvar slog igenom, kändes de här små butikerna, ursprungligen höjden av modernitet, snabbköp, snabbt omoderna: de hade för litet sortiment, de var för dyra – kunde inte konkurrera med de externa köpladornas lägre priser – och de hade inga parkeringsplatser, eftersom de var planerade för att folk skulle kunna gå dit och handla. Här blev medlemsdemokratin också ett hinder – vem vill besluta om att lägga ner just sin butik?

Vårt Coop Konsum bevisar, just för att det finns kvar, riktigheten i den här tesen. Från betydligt mindre lokaler på andra sidan Torbjörns torg flyttade det in i den nybyggda fritidsgården Tunet, och där kunde man sen i ytterligare en etapp utvidga lokalerna. Och, mycket viktigt, utanför, på Torbjörns torg, finns det parkeringsplatser.

Jag har sett det här – i ännu större skala – fungera i Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret. Konsum byggde där en ny stor hallbutik med stort sortiment, och utanför finns en jättelik parkeringsplats. Till det kommer något som är minst lika viktigt, en trevlig och serviceinriktad personal.

Konsum i Öregrund slog under en tid helt ut det betydligt mindre (och dessutom illa skötta) ICA – ICA stängdes några månader, men har nu i alla fall återuppstått i sina gamla lokaler.

Priset då? Det är sant att Konsum med sina många små butiker halkade efter ICAs modernare och större hallar, men i dag tror jag att Konsum mest straffas för sina gamla synder. I dagens stora butiker kan man handla både billigt och dyrt, detta oavsett vilken kedja butiken i fråga tillhör.

Dessutom har det skett en ny stor kostnadsförändring: Bensinen är i dag så dyr att man inte längre kan negligera bränslekostnaderna, när man räknar ut kostnaderna för den dagliga maten.

Jag tror jag har en hygglig uppfattning om var de som bor i vår bostadsrättsförening, fyra höga punkthus, handlar. Vi har nämligen gemensamt soprum.

Många av oss paketerar, liksom jag, sina hushållssopor i plastkassar från affären där de handlar. Tidigare dominerade inte bara kassarna från ICA stort över dem från Konusm – många av dem kom dessutom från olika stormarknader utanför vårt bostadsområde, vilka man behöver kunna nå med bil för att kunna handla i.

Nu tenderar de senare att minska i antal, men särskilt påtagligt är det att konsumkassarna, trots att vårt Konsum ligger vägg i väg med ICA, har blivit påtagligt fler.

Till det kan det finnas flera förklaringar. Många nya barnfamiljer har flyttat in i vår förening, och barnfamiljernas utsatta ekonomi kan säkert ha fått dem att fundera över prisrationaliteten i att åka ut till någon köplada utanför stan för att handla. Vårt Konsum har tagit över Postkontoret i vårt område, vilket innebär att ganska många, som inte har haft för vana att handla i Konsum, går in dit i något postärende. Då ter det sig ju rationellt att åtminstone kompletteringshandla något på Konsum, när man ändå är där, och så upptäcker man kanske i nästa steg att Konsum är väldigt mycket bättre än sitt på åldrade fakta grundade dåliga rykte. Och så börjar man handla där.

Jag har själv kunnat se att antalet kunder i Konsum påtagligt har ökat, och när jag nyligen frågade vår nye konsumföreståndare, bekräftade han detta.

Men jag tror att den ökade kundtillströmningen också är hans förtjänst. Jag har sett personalen gå igenom varusortimentet hylla för hylla: hyllvärmare plockas bort och nya varor kommer in. Samtidigt har jag också redan erfarenhet av att det går att få en bortplockad vara tillbaka, om man har skäl för det, också att få butiken att ta hem sådant man saknar. Den nye konsumföreståndaren, som inte har någon tidigare erfarenhet av vårt område, är uppenbart intresserad av att ta del av sina kunders önskemål.

Han berättade i ett samtal jag hade med honom att han närmast kommer från Vivo i huvudstaden – längre tillbaka har han också arbetat inom ICA. Nu sa han sig vara inställd på att ge ICA-hallen vägg i vägg en match.

ICA-handlaren känner uppenbart flåset i nacken. Han har setts slinka in i fredagsvimlet på Konsum, av allt att döma för att se vad det är som drar hans kunder till konkurrenten.

Klara får en kompis i huset

Klara, sju, och Viggo, tio, bor varannan vecka hemma hos morfar och mormor.

Visserligen känner de sig sen gammalt hemma här hos oss – har sängplatser i biblioteket, som de betraktar som sitt rum, och det finns även barnböcker och lådor med laksaker där sen gammalt – men deras hälftenflytt hit har medfört, att de också har tagit en del egna leksaker med sig. Dessutom har de en egen dator med sig för spel och annat de vill använda den till. Och i blblioteket/barnkammaren finns sen gammalt en extra TV med video/DVD.

De går kvar på sin skola, Domarringen – i själva verket är det kortare väg dit härifrån än från huset där de bor sen gammalt, numera alltså varannan vecka. Morfar och mormor ger dem frukost – choklad är viktigast – och skickar i väg dem tillsammans i rätt tid för att hinna till skolan. Deras mamma, vår dotter Kerstin, börjar jobba tidigt, men på eftermiddagen är det hon som hämtar dem på skolans Fritids.

Känner sig hemma hos morfar ochj mormor gör Viggo och Klara alltså sen gammalt, men i ett avseende är den här omgivningen ny för dem. Jo, de har skolkompisar som bor i vårt grannskap, men vad är det för barn som bor just här i vårt hus? Också några barnfamiljer i huset har frågat lite om Viggo och Klara, och i går kväll ringde det på dörren.

Det var Jenny Zaine, som bor lite högre upp i huset, och hennes dotter Ellen. Jenny känner vi lite – hon är bland annat med i styrelsen för vår bostadsrättsförening. Också Ellen har vi väl hejat på, men vi är ju inte riktigt i samma ålder. Däremot går Ellen en årskurs över Klara på Domarringen, så hon tyckte att det nu kunde passa att hon och Klara lekte med varann. Det hade varken vi eller Klara något emot, så Ellen kom in, fick se sig omkring, och snart var leken i full gång. Sen blev det dags för middag, Kerstin nygräddade plättar och pannkakor med Kerstins egna sylter, dock Önos’ konstsötade äppelmos för mig. Efter middagen var Klara uppe hos Ellen en stund, innan det blev dags för kvällsrutinerna och så småningom läggdags.

I dag när jag var på Konsum köpte jag flera påsar godis och fyllde min gamla godisburk, den som jag själv inte längre får vittja, eftersom jag är diabetiker. Men man måste ju kunna bjuda barnbarnen och eventuellt också deras kompisar, åtminstone i morgon då det är lördag.

Konsum på offensiven

Nu har det skett som jag tidigare har aviserat skulle ske: När jag i dag fick redovisningen av min återbäring på Coops MedMera-kort, fanns bland de butiker där jag kan samla medlemsåterbäring några nya, fyra klädkedjor: Polarn o. Pyret, JC (Jeans Company), Brothers och Sisters.

De här klädkedjorna är inte uppköpta av KF, men Konsum Stockholm har gradvis köpt aktier i företaget som äger dem och har nu en tredjedel av aktierna.

Det här är så färskt att det ännu inte syns i en del annan tryckt information som i dag kom med Coops medlemstidning Mersmak. Men i nästa månad, då också vi konsummedlemmar köper julklappar till barn och barnbarn, bör den här informationen ha nått ut fullt ut.

Både i Mersmak och i ett medföljande reklamblad från Bokus och Akademibokhandeln finns ytterligare en nyhet: KFs fina ”Vår kokbok”, som i vårt hem vid det här laget finns i många olika upplagor, får sällskap av nykomlingen ”Vår julkokbok” av Sara Begner. Den ska jag givetvis skaffa.

Ytterligare ett Coop-förvärv har än så länge räckvidd bara i Dalarna: Sen 1 oktober äger Coop Grådö mejeri utanför Hedemora – koopeationen räddade ett mejeri som var nedläggningshotat. Men på sikt överväger kooperationen att där börja tillverka bland annat Änglamark-produkter.

Själv hör jag till dem som sörjer att konsumentkooperationen, av akuta ekonomiska skäl men ändå i flera fall, tycker jag, ogenomtänkt, sålde ut alla sina många egna produktionsenheter, bland dem rätt många fabriker som tillverkade livsmedel. Här skulle jag gärna se en gradvis återgång till egentillverkning, gärna i samarbete med den övriga nordiska och även baltiska kooperationen. Alla behöver ju inte tillverka allting, utan man kan specialisera sig och, för att pressa priserna, sälja varorna också till grannländernas kooperationer.

Och nu skickar vi barn till skolan på morgnarna igen

Som jag redan har berättat, har vi Kerstins barn, Viggo, tio, och Klara, sju, boende hos oss varannan vecka. Kerstin själv bor hos oss för jämnan ett tag fram över.

Kerstin håller också på att skola in sig till ett nytt jobb, på bageri. På bagerier har man tidiga morgnar, ibland supertidiga, så hon måste ge sig i väg innan det är skoldags för barnen. Fast det hjälper mormor och morfar gärna till med.

Så i morse var det vi som tittade in till barnen vid sjutiden på morgonen för att väcka dem. Det knepigaste med det är att morfar och mormor själva numera är lite ovana med så tidiga morgonvanor.

Barnen låg visserligen och drog sig lite, men upp kom de, klädde också på sig. Och så satt vi med vid frukostbordet, där barnen själva blandade till sin morgonchoklad. Stämningen var, trots den tidiga timmen, uppsluppen och trevlig. Och snart var det dags att börja ta på ytterkläderna och kränga på ryggsäckarna.

Morgonchokladen, i mitt fall med ett par limpmackor, och ryggsäcken minns jag från min egen skoltid oändligt långt tillbaka, på fyrtio- och femtiotalen. Jag hade lite längre väg till skolan, Nylands skola, just nedlagd har jag sorgset noterat.

Viggo och Klara har under sin hittillsvarande skoltid haft sällskap till skolan av någon av föräldrarna, och det är begripligt när man som de bor i en stad där åtminstone en del gator har mycket biltrafik. Men nu tycker Kerstin att de kan gå själva: dels är vägen hemifrån morfar och mormor kortare, dels har den enda tättrafikerade gatan de ska passera ett mycket effektivt trafikljus, inrättat just för skolbarnen; det slår om i stort sett på ögonblicket när man har tryckt, och lite äldre skolbarn agerar dessutom trafikvakter på ömse sidor av gatan på morgnarna.

Under min egen skoltid i forntiden skulle inga föräldrar ens ha kommit på tanken att följa barnen till skolan. Inte bara så att bilrafik på landsvägarna i våra trakter på den tiden var ganska sällsynt. Den tidens ungar ute på landet förutsattes klara sig själva – jag tror till och med att det skulle ha känts lite skämmigt om man hade haft en mamma – pappa jobbade ju och hade annat för sig – som hade följt en till skolan.

Det här gjorde förstås också att vi gjorde en rad äventyrliga saker på väg till och från skolan. Cykla utan att hålla i styret var bara en av de konster vi tränade – som tur var, var de flesta dikena inte våldsamt djupa. Vintertid var det sparkstötting som gällde. Särskilt hemfärden från skolan hade då ett roligt moment. Där vägen från skolan i Nyland mynnade ut på landsvägen från Kvissle till Juniskär, fanns en backe, vars krön kallades Ålunds tå efter den bondgård som låg i den där backen. Det här var en både brant och lång backe, så sparkstöttingen hann få upp avsevärd fart innan man hade kommit ner på den korsande landsvägen. På den skulle det verkligen ha kunnat ske allvarliga olyckor, om där hade förekommit tätare biltrafik. Jag har noterat att den där vägsträckningen senare har lagts om, så att det det inte längre är en så brant backe ner till den i dag betydligt mer trafikerade landsvägen mot Juniskär.

Men ibland valde vi vintertid att i stället åka skidor till skolan, till stor del för att kunna åka skidor på frukostrasten. Också då gick vår anlagda skidbacke tvärs över vägen, men det här var ju fråga om en ännu mindre trafikerad väg. Fast minst lika roligt med skidor till och från skolan var hemfärden, som då gick diagonalt över skog och berg, från Nyland till Flintåsen, bebyggelsen närmast efter Juniskär på vägen mot skolan eller, om man fortsatte rakt fram vid Ålunds tå, Döviksjön och Kvissleby. Det skidspår vi spårade upp för det här ändamålet hade åtminstone en ganska brant utförslöpa där det ibland kunde vara nog så svårt att stå på benen ända ner. Men oftast hade den snö man i de fallen hade fått på sig hunnit skaka av sista biten hem, där en intet ont anande mamma väntade med varm dryck, kakao som vi sa, te eller faktiskt inte så sällan kaffe.

Kaffedrickare har jag varit från mycket unga år. Det var då jag lärde mig älska kokkaffe.

Fars dag och sen syskonmiddag på Birgittas sida

Dagen började med att jag för ovanlighetens skull inte själv behövde göra i ordning min frukost. Dottern, Kerstin, som ett tag framåt bor hos oss och hjälper sina skruttiga föräldrar med både det ena och det andra, hade åstadkommit en fantastisk Fars dags-tårta, en smörgåstårta med bland annat havets frukter, dessutom helt professionellt formgiven. God var den också.

Sonen, Matti, ringde strax därefter. Han hade tänkt komma och hälsa på farsan i Uppsala, men han fick ändra sina planer, när han hade hört våra – jag återkommer strax till dem.

Av deras mor, min livskamrat, fick jag några böcker: ytterligare ett par av Karl Ove Knausgård, en sångbok och så Olaus Magnus’ berömda ”Historia om de nordiska folken”.

Efter farsdagsfirandet satte vi – Birgitta och jag – oss på Upptåget; vårt mål var Vallentuna, så vi blev hämtade i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Vi skulle alla hem till yngste brodern Dahl, Ragnar, och hans hustru Gunnel. På syskonlunch. Så strax efter oss anlände också den fjärde (i åldersordning tredje) i syskonskaran, Gunnar, och med honom hans fru Annica.

Gunnel och Ragge bjöd på en välkomponerad måltid, med älgstek som huvudrätt. Jag, diabetikern, syndade ockå lite, åt av chokladmoussen, eftersom Gunnel sa att den var mycket måttfullt sockrad. Fast sen, när jag efter hemkomsten mätte blodsockret, var det ändå på tok för högt.

Alla närvarande, samtliga numera pensionärer, visade sig för övrigt ha olika krämpor, som fordrade medicinering och försiktighet med det ena eller det andra. Så gissa vad måltidskonversationen handlade om!

Innan det hade hunnit bli särskilt sent bröt vi sedan upp och tog bussen till Upplands Väsby och sedan Upptåget till Uppsala.

Väl hemma kom, så snart vi hade kommit innanför dörren, Klara, sju, störtande och kramade om mormor och morfar. Själv hade hon just kommit hem från ett kalas – den här veckan ska hon och brorsan Viggo, tio, bo här hos oss. I morgon bitti ska morfar och mormor ge barnen frukost och se till, att de kommer i väg till skolan. Mamma Kerstins jobb på bageri börjar tidigt. Men det är sedan hon som hämtar barnen på fritids efter skolan.

Mitt nya liv

Minns i november

Svensk text: Gösta Rybrant, 1960 (till musikalen ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember”), 1960 (ur Broadway-musikalen ”The Fantasticks”)
Musik: Tom Jones, 1960

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Vädret är gråmulet och kallt – fast grått var det ju ofta också i september, och det har regnat mycket under det så kallade sommarhalvåret.

Man kan bli deprimerad för mindre.

Livet har också blivit märkbart annorlunda den här hösten. Birgitta har fått båda hjärtklaffarna förstärkta, men än så länge orkar hon mycket lite av det hon förr klarade av. Och själv har jag, som jag har berättat om, också legat på Akademiska sjukhuset för hjärt- och lungbesvär och fått en rad nya mediciner att hålla reda på, också fått börja injicera insulin. Det besvärar mig inte sen jag väl har lärt mig, men det känns uppriktigt sagt tungt att ständigt vara beroende av injektioner och mängder av piller. Dessutom måste jag med några dagars mellanrum gå till vårdcentralen och ta blodprov för att sen, per telefon, få besked om antalet Waran-tabletter jag ska ta de kommande dagarna.

Livet är inte längre vad det en gång var.

Men jag kämpar på med det som alltid har legat mig varmt om hjärtat: jag läser böcker och tidningar, ser på film, lyssnar på musik och skriver sen om det, förhoppningsvis på ett sätt som kan inspirera även andra.

Till livets glädjeämnen hör att jag har fått två av barnbarnen, Viggo och Klara, på ännu närmare håll än tidigare. Deras mamma, vår dotter Kerstin, bor hos oss under överskådlig tid framöver och hjälper oss skröpliga med att städa samt handla och laga en hel del mat, även diska.

Det gör att Viggo och Klara också bor här varannan vecka, till exempel just nu då de har höstlov. Eftersom deras mamma ska i väg till sitt jobb tidigt på morgnarna, har jag de senaste morgnarna ordnat frukost åt dem, och Birgitta har stått för lunch.

Det här är ingen betungande plikt, och barnen är dessutom jättesnälla. I morse kom Klara, sju år, och berättade stolt att hon själv hade bäddat sin och brorsans dubbelsäng och dessutom höll på att städa upp i deras rum, en gång i världen våra egna barns barnkammare, numera benämnt biblioteket (fast vi har böcker i alla andra rum också). Hon fick förstås beröm av morfar.

Jag försöker också hitta på trevliga saker med sikte på barnbarnen, så gott jag kan. I går, på väg hem från Vårdcentralen, gick jag in på konditori Trianon och köpte med hem tre wienerbrödsliknande bullar till eftermiddagsfikat: en till Viggo, en till Klara och en till Birgitta.

Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sånt är livet för oss diabetiker.

Det är Halloween på gång också, något som inte fanns i min egen barndomsvärld. Redan i går kväll ringde det på dörren: Det var två flickor utstyrda på det hemskaste sätt, och dom sa ”Bus eller godis!”. I brist på godis gav jag dem en slant var.

På kvällen knöt Kerstin ihop en av sina specialiteter, att baka, med den här spökhelgen. Resultatet kan du ta del av på Kerstins blogg – länk finns här intill.

Fast mitt eget, allt klenare hjärta känner mer för Tove Jansson och hennes ”Höstvisa” än för Halloween:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Try To Remember

Amerikansk originaltext: Harvey Schmidt (ur musikalen ”The Fantasticks”), 1960
Musik: Tom Jones, 1960

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow.
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow.
Try to remember the kind of September
When you were a tender and callow fellow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow.
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow.
Try to remember when life was so tender
That love was an ember about to billow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Deep in December, it’s nice to remember,
Although you know the snow will follow.
Deep in December, it’s nice to remember,
Without a hurt the heart is hollow.
Deep in December, it’s nice to remember,
The fire of September that made us mellow.
Deep in December, our hearts should remember
And follow.

Oktoberdagbok

Det verkar ha spritt sig i pensionärsorganisationerna, att jag med utgångspunkt i min och min familjs historia ibland brukar berätta om vår flykt från Estland, den som förde oss hit till Sverige hösten 1944. Ytterligare en person här i Svartbäcken i Uppsala, faktiskt i vårt hus, har bett mig komma och berätta om vad som hände och varför vi kände oss tvungna att ge oss i väg till ett främmande land med ett språk vi inte talade. Så i morgon är det dags för mig att berätta den här historien igen.

Det gjorde att hjärtkliniken på Akademiska sköt lite på de fortsatta kontrollerna – bland annat ska man gå in via strupen och kontrollera mitt inre närmare; också jag, alltså inte bara Birgitta, har drabbats av läckage i en klaff. Svullnaden i fötterna har efter ändring till kraftigare medicinering gått ner men inte försvunnit, och jag sover lite bättre om nätterna men vill gärna fortfarande sova en del av natten sittande. Nu ska jag i stället kontrolleras på måndag och tisdag. Jag måste kolla att jag på tisdag kväll kan gå på konserten med Anne Sophie Mutter, den som Birgitta fick i 75-årspresent av mig.

Birgitta har på grund av sin egen redan genomförda hjärtoperation varit så tagen, att hon inte har kunnat gå på två andra konserter efter den – en av dem gick jag på, men biljetterna till den andra sålde vi vidare. Den aktuella konserten är på tisdag kväll, och jag tror inte att någon av oss då kommer att vara i skick för att äta middag på restaurang som vi oftast brukar göra på konsertkvällarna. Vi får nog äta hemma.

Här hemma har vi fått en väldig avlastning. Vår dotter Kerstin, som såg hur eländigt det var med oss, har för en tid framåt flyttat hem till sina skraltiga föräldrar och hjälper oss nu med det mesta: hon bär hem tyngre matkassar, lagar en hel del middagsmat, diskar ofta, städar och kollar att vi inte i övermod gör saker vi inte riktigt orkar med. Det känns tryggt och skönt, och det gör att vi nu också i perioder har barnbarnen, Viggo och Klara, boende hos oss. Klara hittade redan en ny liten kompis på gården utanför vårt hus. När det gäller skolan, innebär det här inget problem, eftersom deras skola, Domarringen (för övrigt också Kerstins gamla skola), ligger mycket nära vårt hem.

I lördags hade vi även delar av den övriga familjen här hos oss för ett samlat gemensamt födelsedagsfirande. Då bidrog också Matti och Anna och Annas dotter Ella med olika maträtter och sedan diskade barnen, så bortsett från att Birgitta gjorde sin vanliga födelsedagsbål, behövde vi egentligen inte göra någonting.

Den här utökade närheten gör också att jag har kunnat se Viggo och Klara gå ut på gården med den hoppstylta jag gav Viggo i födelsedagspresent.

I dag blev middagen lite försenad, men av ett trevligt skäl: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel tittade in på väg hem till Vallentuna efter ett besök hemma hos deras dotter Lena, som numera med man och barn bor i Sala. Kerstin dukade med egenhändigt bakade bullar och kakor.

Också i det här fallet finns mer än familjebanden mellan Birgitta och Ragge: Gunnel bodde hos oss, i det som nu är mitt arbetsrum, under sin utbildning, och för övrigt har också deras dotter, Lena, under en tid bott hos oss.

Det är roligt när det finns en stor och varm familjegemenskap.