En blandad vintervecka

En del av er kanske tror att min tillvaro bara består av sådant som läsning och musiklyssning. Men vi är just nu i slutet av en vintervecka, som har innehållit många olika saker.

På trettondagen var vi som vanligt bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen – numera är det Peter Egardt som är landshövding här i Uppsala.

De som bjuds är inte precis någon exklusiv krets, så det var stor trängsel och köbildning i de båda rum där vi skulle hänga av oss kläderna. När vi hade hälsat på landshövdingeparet, vimlade vi runt bland alla människor – bland dem fanns också en rad partivänner (s) från olika delar av länet – och så bjöds det på ett glas vin och lite plockmat. Ett och annat seriöst samtal hinner man också med under en sån här tillställning, men eftersom våra samtalsparter inte är tillfrågade, avstår jag från referat.

Den 17 januari är det vår bröllopsdag. När vi till slut gifte oss 1986, hade vi i själva verket bott ihop sen 1964, så när vi, för övrigt efter ett sammanträde med Socialdemokraternas VU, på hemvägen slank in och genonmgick en kort borgerlig vigselceremoni, uppvaktades vi vid hemkomsten med pizzamiddag av vår dotter Kerstin.Det var bara våra barn som hade fått veta i förväg, att vi skulle gifta oss.

Men det har ändå blivit tradition att fira just bröllopsdagen, så jag var förstås i väg till vår lokala blomsterhandel och köpte en bukett till Birgitta. Sen åkte jag ner på stan i förväg: klippte mig, gick på Apoteket och köpte en bunt seriealbum på Akademibokhandeln/Lundeq.

Birgitta hade valt restaurang för årets bröllopsmiddag, och det blev gamla kära Domtrappkällaren, i dag ett betydligt flottare ställe än när vi en gång i världen kom till stan som studenter. Jag hade lovat bjuda, dagen till ära.

Jag startade med att bjuda på var sin dry martini.

Sen valde vi mat gemensamt:

Till förrätt halstrad pilgrimsmussla med rostat majsbröd, sötpotatis, lingonchutney och brynt smör. Var sitt litet glas vitt vin till det.

Till huvudrätt helstekt renytterfilé med potatiskaka, blomkål, honungsbakade tomater, torkad väddöskinka och havtornssky. Till det ett gott rödvin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee.

I dag var vi på begravning. Men det är en separat historia, och den ska jag skriva en separat text om.

En mycket sevärd version av ”Fanny och Alexander” på Uppsala stadsteater

Det har dröjt innan jag har haft möjlighet att se Uppsala stadsteaters uppsättning av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” i bearbetning av Armin Kerber och Linus Tunström och i regi av Linus Tunström. Men när jag nu äntligen har gjort det, kan jag bara konstatera att det rör sig om en i många stycken lysande föreställning. Några av de recensenter jag har läst har inte bara tyckt detsamma utan också funnit uppsalaversionen mer sevärd än Dramatens, som jag själv inte har sett.

Själv har jag sett Ingmar Bergmans egen filmversion, och eftersom jag i recensionen av den ganska utförligt har refererat innehållet, vill jag inte här upprepa detta utan hänvisar de läsare, som inte känner till ”Fanny och Alexander, att också läsa texten om den under Kulturspegeln, Film. Det betyder inte att de båda versionerna innehållsligt är helt identiska. I uppsalaföreställningen har man, trots att också den är mycket lång, gjort en del förkortningar. Men grundstoryn är densamma, och viktigare är att uppsalaversionen får sina särdrag med hjälp av scenbild, fokusering och skådespelarval, även musikval – och även om detta innehåller flera överraskande inslag, skulle jag själv främst vilja peka på musiken i den här uppsättningens slut: När familjen Ekdahl är återförenad, befriad, spelas Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing”.

Den aktuella uppsättningen i Uppsala särskiljer sig genom att inte bara i teateravsnittet utan också i de längre avsnitten om familjen Ekdal respektive från biskopsgården markera, att detta är teater. Den här infallsvinkeln markeras bland annat genom att ridån ibland, för att dölja eller markera något, delvis dras igen eller åt sidan. Och genom glipor i den gluttar barnen, särskilt Alexander, också då och då ner på oss i salongen.

Av de båda huvuddelarna i föreställningen är scenerierna från det ekdahlska hemmet, särskilt familjens julfirande, skildrade som ett virvarr av mänsklig lek och dito lustar. En del av detta, till exempel skildringen av hur Gustav Adolf lägrar både husan och hustrun, går aningen längre än filmversionen, och julkalaset blir i uppsalaversionen ännu mer av backanal.

När man sedan förflyttas in i det vergeruska biskopshemmet finns där en skillnad redan i scenbilden, som genom sin klaustrofobiska lösning – de agerande är instängda i ett slags boxar; Maja Ravns scenografi är här lysande – framhäver tvånget och ofriheten i den miljö Fanny och Alexander och deras mor, när hon efter familjefaderns, Oscar Ekdahls, frånfälle gifter sig med biskopen.

Också scenuppsättningen i Uppsala rymmer utomordentligt känslostarka partier, till exempel biskopens närmast sadistiska bestraffning av Alexander när han har fantiserat/ljugit och olika barnkväsande regler som biskopens syster tvingar på barnen.

Lysande gestaltade är också Isak Jakobis kuppartade befriande av barnen och det förhandlingssamtal med inslag av utpressning om både barnen och deras mor de överlevande bröderna Ekdahl har med biskopen.

Däremot tyckte jag att det som slutgiltigt bidrog till även moderns, numera biskopinnans, frigörelse – eldsvådan och hur biskopen omkom i denna – skildrades mindre konkret. Men förmodligen känner en mycket stor del av publiken redan tidigare till Bergmans grundhistoria och kan konkretisera det som skildras alltför symboliskt.

Skådespelarprestationerna är genomgående goda, men antalet agerande är, trots vissa dubbelbesättningar, så pass många, att jag här inte tänker nämna alla agerande, ja inte ens alla de som har någorlunda bärande roller.

Jag vill då särskilt nämna Peter Viitanen, som med bravur spelar Alexander. Pappa Oscar (Gustav Levin) förblir en levande gestalt även när han efter sin död uppenbarar sig för sonen Alexander. Av de fortfarande levande bröderna Ekdahl vill jag nämna både Carl (Axel Morisse) och, inte minst, Gustaf Adolf (Mathias Olsson), som är superb under utpressningsmanövern hos biskopen. Och självfallet måste också biskopen Edvard Vergerus (Claes Ljungmark) nämnas – hans rolltolkning skiljer sig förvisso från Jan Malmsjös i filmversionen, men detta ska inte tolkas som någon anmärkning. Och så kan man förstås inte gå förbi Isak Jakobi, i det här fallet spelad av Staffan Westerberg.

Bland kvinnorollerna vill jag särskilt nämna barnens mor Emilie (Maria Sundbom) och biskopens monster till syster Henrietta (Elisabeth Wernesjö). Att jag inte nämner fler kvinnor beror på att kvinnorollerna, varken i grundstoryn eller i den här uppsättningen, är lika markanta.

* * *

Efter föreställningen hade vi tänkt äta supé på teatern, men där bjöds bara – dessutom med vänster hand, verkade det som – på räksmörgås, som man, förstod vi av en kommentar, borde äta snabbt.

Så vi gick snett över Kungsgatan till gamla järnvägsstationen och fick bord på restaurang Stationen. Beställde där och åt med god aptit lammribs och drack bourgognevin därtill.

Det var förhållandevis lite folk där i går kväll, således ganska lugnt, men maten tror jag familjen Ekdahl skulle ha gillat.

Trettondagsafton i Konserthuset

”Trettondagskonsert” kallades lördagseftermiddagens konsert med Paul Mägi och Uppsala kammarorkester, fastän det bara var trettondagsafton.

Men festligt och hörvärt var det under alla förhållanden.

En myckenhet operaouvertyrer och några av genrens örhängen, men elegant framfört och festligt, dessutom med njutbara sångliga prestationer.

Själv var jag mycket förtjust i flera av de rent orkestrala delrna av programmet, till exempel ouvertyren till Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”, ”Toreadormarschen” ur George Bizets ”Carmen” och Franz Lehárs ”Gold und Silber”.

Men också de båda sångsolisterna gjorde mycket fina insatser.

När det gäller den ukrainskfödda sopranen Maria Fontosh, vill jag särskilt nämna ”Oh, mio babbio caro” ur ”Gianni Schicchi” av Giacomo Puccini och så, just på grund av hennes sångliga insats, ”Juvelarian” ur Charles Gounods ”Faust”. Hennes ”Meine Lippen Sie küssen so Heiss” ur Lehárs ”Giuditta” var hörvärd den också.

Tenoren Christian Juslin fångade mitt öra till exempel i Ernesto De Curtis’ ”Torna a Surriento” och ”Blomsterarian” ur Bizets ”Don José”.

I finalen gjorde båda tillsammans en mycket applådknipande ”Dryckesvisan” ur Giuseppe Verdis ”La Traviata”, varefter de förstås applåderades in igen och tillsammans gjorde ”Lippen schweigen” ur Lehárs ”Glada änkan”.

* * *

Konserthuset var fullt upp på läktarna den här kvällen, och före och efter konserten samt i pausen hälsade vi och sa god fortsättning till både bekanta ur Uppsalas politiska liv och andra gamla bekanta.

Efter konserten, när det fortfarande var tidigt på kvällen, gick vi över Vaksala torg och in på köpcentet Kvarnen, där vårt mål var thairestaurangen Amazing Thai.

Vi valde att äta Bad Pad Cha, wokad anka med äggplanta och thailändska örter, bland dem något mycket hett som servitrisen sa var ett slags stark grönpeppar. Till det drack vi riojavin och ganska mycket vatten.

Och så avslutade vi, eftersom det var helgdagsafton, med var sin Irish Coffee.

Bland nunnor och nazister i alpdalarna

Givetvis har jag sett filmen ”Sound of Music” i regi av Robert Wise (1965). Den är värd alla sina Oscar-statyetter – inte minst gäller detta Julie Andrews i huvudrollen som Maria. Dess panoreringar av alplandskapet är ibland betagande vackra, och musiken i den, signerad Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, sådant som titelmelodin ”The Sound of Music”, ”My Favorite Things” och ”Do-Re-Mi” har blivit örhängen – en alpklingande låt som ”Edelweiss” tror jag inte ens man längre automatiskt förknippar med den här filmen.

Vad inte alla vet är att ”Sound of Music” bygger på en självbiografisk bok från 1949 av Maria von Trapp, som alltså har funnits i verkligheten. Den ledde i sin tur till en tysk filmatisering 1956.

Men det som gav den här historien nytt liv, ja ett lyft, var musikalversionen från 1959, med manus för scen av Howard Lindsay och Russel Crouse och för vilken Rogers’ och Hammersteins musik skevs. Den gick i fyra år på Broadway. Jag har förstås inte sett den här originalföreställningen men noterar, att rollen som kapten Georg von Trapp spelades av Theodore Bikel, som jag har ett antal LP med.

När nu Uppsala stadsteater ger ”Sound of Music” (fyndig översättning av Erik Fägerborn) har jag över huvud taget ingen scenversion att jämföra med, men att vår stadsteter inte når någon broadwaynivå är ju ganska givet. Det är en fyndig och i flera avseenden bra föreställning, men den kommer förstås till korta när det gäller de sångliga prestationerna. Alltför mycket är amatörmässigt, men Frida Modén Treichl gör faktiskt, även sångligt, rollen som Maria med viss bravur, och Marianne Mörcks abbedissa är sångligt hörvärd även hon. Oscar Sundlings rollprestation som Rolf Gruber är heller inte så dum.

Robin Keller gör rollen som kapten von Trapp, och i den tycker jag att regissören Ronny Danielsson har låtit honom spela över i första akten. Senare lugnar han ner sig, men hur Maria har kunnat fatta tycke för denna skrikande och gapande disciplindåre, allt detta för övrigt i förhållande till sina egna barn, blir helt obegripligt. De sju barnen i varierande åldrar spelas av två lag, av vilka jag bara har sett det ena, och åtminstone de jag såg funkade på scenen.

Scenografin, signerad Rikke Juellund, var rätt så fyndig, och musikackompanjemanget, här reducerat till två pianon, trakterade av Sanna Hodell och Arnold Rodriguez, funkade.

I starkt förkortad och förenklad form är historien den här: Maria, som inte riktigt kan anpassa sig till livet i klostret, sänds av abbedissan som barnflicka till framiljen von Trapp, som förutom av pappan/kaptenen består av sju barn i varierande åldarar – mamman i familjen är död, och pappan har hittills ensam försökt fostra barnen i en anda av militär disciplin. Maria hamnar i konflikt med pappan om sättet att uppfostra barn – hennes sätt är mer milt och lekfullt, och de sjunger tillsammans – och trots hans försök till tillrättavisningar framhärdar hon med en air av orubbat lugn och auktoritet.

Det blir hon som drar det längsta strået. Barnen älskar henne, och det dröjer inte allt för lännge förrän hon har vunnit också kaptenens hjärta. Så de gifter sig med varandra – det här är en historia som andas kristlig moral.

Tyvärr blir Georg von Trapp, kapten i den gamla österrikisk-ungerska flottan (!), inkallad till tjänstgöring, nu i en flotta i det nazistiska Tysklands tjänst – Österrike har ju, ingalunda mot sin vilja, blivit en del av Nazityskland. För att vinna tid ställer han och familjen upp i en sångtävling med höga nazistiska beskyddare. Familjen von Trapp vinner tävlingen, men när de ska få sitt pris, är de försvunna. De är redan på väg mot Schweiz. På vägen dit får de hjälp av nunnorna i Marias gamla kloster, och så kan familjen von Trapp ta sig över bergen till det neutrala Schweiz.

* * *

”Sound of Music” är ju lite av en familjeföreställning, och det var ganska många barn med på den föreställning vi såg – Birgitta hade också gett Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, biljetter i julklapp. Jag såg att Viggo, 10, som satt bredvid mig, klappade i händerna flera gånger, och jag tror inte att det bara var för att andra gjorde det. Klara, 7, har sett filmversionen av ”Sound of Music” ett halvt dussin gånger, och jag tror att hon satt och jämförde med filmen.

När teaterföreställningen var slut bjöd Birgitta på middag på restaurang, och här fick barnen styra: De gillar kinesmat, och på Kerstins inrådan gick vi till Dragon Palace på Kungsängsgatan och hittade där ett bord att sitta tillsammsns vid. Det fina med den här typen av restauranger är att de har buffé, där barnen själva kan välja det som passar just dem. Särskilt den kräsne Viggo var lycklig över den mat han fick eller snarare själv valde, men också vi andra blev mätta och belåtna.

Väl hemma satte sig Klara och såg ”Sound of Music” ytterligare en gång, nu åter på DVD.

Inget tabberas – men väldigt gott var det

Tabberaset i Katthult minns vi alla.

Hos oss blev det inte rent bord, men vi åt alla med god aptit av läckerheterna. Själv startade jag med tre sorters heminlagd sill och två sorters heminlagd strömming plus sillsallad, fortsatts sen med skinka och paté och sylta och fullbordade med rostbiff och hasselbackspotatis. Jag åt estniskt surbröd till också. Med det som kom däefter måste jag av kända skäl vara försiktig, men jag åt lite öregrudnshallon utan socker.

Birgitta hade stått för det mesta av maten, även om också Kerstin och Anna hade bidragit. Döttarna diskade sen i lilla köket och jag i vårt vardagskök.

Matti hade fullt upp med lilla Ella, eftersom Karin var kvar hemma, förkyld. Men vi skickade en kasse klappar hem till henne med Matti.

Sällskapet var faktiskt ännu större, eftersom både Kerstins barn, Viggo och Klara, var med liksom Annas barn Sara, Amanda och Ella, dessutom Annas hund Sudden.

För min del fick jag bland annat skivor och två böcker, inhandlade i Tallinn.

Även lilla Ella fick paket men verkade än så länge mest intresserad av de färggranna omslagspapperen och de krusiga snörena.

Det jag kanske mest slogs av under det här julkalaset var hur trygg lilla Ella verakde vara bland alla dessa ibland ganska högljudda människor. Inte heller någon ledsen min när hon togs om hand av små och halvstora kusiner eller av oss vuxna, vilket knappast beror på att hon känner igen oss – för det har vi träffats för sällan.

Hon är – och det är säkert till stor del hennes pappas och mammas förtjänst – ett tryggt och harmoniskt barn: ser sig nyfiket omkring i världen och tror inte oss som hon inte träffar så ofta om något illa.

En vilsam och skön helg önskar jag er!

Hur man än bär sig åt, blir det alltid mycket slit och släp före jul. Att hitta rätt saker till hustrun, barnen och barnbarnen tar sin tid, och att bära hem det man köper blir inte lättare med åren. Och sen ska man ju slå in alltsammans i paket också.

Ändå har vi fått avlastning i år. Dottern, Kerstin, har hjälpt sina gamla skraltiga föräldrar med julstädningen, hon har lagat en del av julmaten och så tog hon över ett värv som i alla år har legat på mig: hon köpte gran, för övrigt en av de snyggaste och jämnaste på åratal, och klädde den sen vackert, i huvudsak med sina egna mycket smakfulla julgransprydnader, detta för att hennes barn som kom hit i går skulle få den rätta julhemkänslan. Klara, sju år, inredde mormorsmors tomtegrotta, som brukar stå bredvid julgranen. Men julgransklädningen fick hon och brorsan Viggo inte vara med om; den gjorde Kerstin när barnen hade lagt sig.

Jag hade överlåtit julgransklädningen åt Kerstin på villkor att några måsten i vår gran skulle vara med, bland dem ”hängda prästen” (en gammaldags prost med en sytråd om halsen att hänga den i granen med). Själv brukar jag hänga honom i grantoppen med ett par änglar och ett par svarta katter alldeles intill, men Kerstin hade på den punkten dämpat mina provokativa associationer. Katterna och änglarna fanns med fast på annat håll.

På julgransmattan, vackert broderad av Birgitta, placerade vi vuxna sedan några morgonklappar till varandra och till Kerstins barn.

Vid ettiden på natten kunde vi sen gå till sängs. När jag vaknade på julaftons morgon hade barnbarnen redan, tyst, tyst, tassat in i vardagsrummet och hämtat sina morgonklappar under julgranen, vars ljus spred sitt milda sken över det julpyntde vardagsrummet.

På förmiddagen tog jag min vanliga julaftonspromenad upp till blomsterhandeln vid torget, detta för att hämta ut mina sju långa blommande vita syrenkvistar till Birgitta, en julgåva hon får varje år.

Nästan hemma halkade jag på trottoaren – lätt nysnö på blankis – och föll raklång men klarade både syrenerna och kassen från Konsum. Själv överlevde jag den här gången också. Dessutom kom en vänlig yngre dam och hjälpte upp mig på benen.

Lite senare åt vi alla av ett rikligt julbord, däribland min estniska julsylta plus surkål med kummin som också ingick i min estniskpräglade barndoms julbord. Där fanns också flera sorters heminlagd sill, sillsallad, skinka förstås, paté och annat. Birgitta hade fortfarande lagat det mesta, men också Kerstin hade bidragit med en del, bland annat med tonsäkert hembakat estniskt surbröd. Kerstin hade också med Upplandskubb från sitt bageri – det gillade Klara. Hon och Viggo håller sig annars till det barntraditionella, prinskorv och köttbullar, men Klara gillar skinka också.

Sen blev det Kalle Anka och hans vänner i TV. Man måste ju hålla på de gamla svenska jultraditionerna.

Och därefter julklappsutdelning.

Melodikrysset nummer 51 2012

Tidigt i morse, långt före Melodikrysset, satte jag i gång årets långkok. Tre fläskläggar har i var sin gryta med vatten fått sällskap av kalvkött, seltin, skivad morot, några lagerblad, var sin uppskuren stor gul lök och så i varje gryta en hel burk av vardera hel svartpeppar, hel vitpeppar och hel kryddpeppar.

Köttet ska jag senare i dag – det är ett långkok; man måste då och då fylla på mer vatten – med kniv och gaffel tråda upp och skära i ganska långa bitar. Kryddor, morots- och lökbitar och lagerblad silas av ur kokspadet – det är det som ska bli syltans gele.

Därefter brukar jag blanda fläsk- och kalvkött och fördela det på ett dussintal stora aluminiumformar, där man sen fyller på med det avsilade spadet. Sist sätter jag ut dem, förstås med lock på, på balkongen för att svalna och stelna, och där får de sedan stå under helgen, medan de förbrukas eller tas med hem av något av barnen.

Prova gärna estnisk julsylta – servera med kokt potatis och saltgurka. I vårt hem är den ett måste. Jag lärde mig laga den redan när jag var barn och fick hjälpa min mamma.

Granen står så grön och grann, inte i stugan men väl på balkongen – dottern Kerstin var och köpte årets julträd – så snart kan vi sjunga ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Och ur radion strömmar julmusiken – det var 100 procent jul i dag hos Eldeman, både gammal och ny julmusik:

”Tänd ett ljus” med Triad har väl kanske inte riktigt sjunkit in i mitt julmedvetenade än, men även om E.M.D.- Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo – inte är mina idoler, har jag förstrås ett förhållande till den låt de sjöng, ”Det strålar en stjärna” eller ”När det lider mot jul”. Den skrevs för övrigt av en man som bodde här i Uppsala, Ruben Liljefors.

Och både svenskt och amerikanskt ursprung har ju de julsånger vi hörde med Agnetha Fältskog och hennes dotter Linda: ”Nej, se det snöar” är inhemsk, medan ”Bjällerklang” är amerikansk i original.

”Rudolf med röda mulen” tror många är svensk, men den är till ursprunget amerikansk. Här skulle vi i alla fall hitta ord ur den svenska texten: Rudolf hjälpte tomten, och han var en ren.

Vår egen Loa Falkman fick vi höra sjunga på engelska, om en vit jul: ”White Christmas”.

En helsvensk och långvarig julhit fick Adolphson & Falk med ”Mer jul”.

Mer jul? Just den kvantitativa sidan av julen står nog många upp i halsen. Och många glömmer bort att det finns både ensamma människor och barn som knappast får några julklappar alls. Det senare gäller förstås i ännu större utsträckning i de delar av världen där man har knappt om allt. ”Do They Know It’s Christmas?” frågade Band Aid, som man kanske också kan ifrågasätta, men jag tror nog att Phil Collins, Bob Geldof och de andra drivs av god vilja.

Den här gången hade Anders Eldeman också lyckats hitta en del jullåtar som inte spelas så ofta, även om artisterna är välkända.

Vi hörde till exempel Rod Stewart i ”Red Suited Superman”.

”Let It Snow” med Paul Anka hörs väl heller inte så ofta.

Och även ”Mrs Santa Claus” med Nat King Cole är väl en särling i dubbel bemärkelse.

”Santa Claus Is Coming To town” med just Boston Pops tror jag inte ens att jag har hört förut.

Och så var det då bara ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens sista fråga. Som mycket annat i julgenren har den ett religiöst innehåll som jag inte har något förhållande till, men det hindrar inte att jag kan lyssna på en gammal julpsalm som ”När juldagsmorgon glimmar”.

Nu ska jag för egen del återgå till julsyltakoket och annat julstök.

Och er alla där ute önskar jag en hjärtans god jul!

Hans Rosling ny hedersupplänning

Min hustru tillhör sedan länge kretsen av hedersupplänningar, och detta medför att jag varje år i hennes sällskap inbjuds till Uppsala slott för årets middag för hedersupplänningarna. Kretsen vidgas varje år, men reduceras också då och då. Sen sist hade Ingegerd Troedsson avlidit.

Årets nyutnämnde hedersupplänning var Hans Rosling som följaktligen hade placerats bredvid landshövdingens hustru, Lena Egardt, och som ni säkert anar, satt alltså Agneta Rosling bredvid landshövdingen, Peter Egardt. Några av de genom åren utnämnda är uppvuxna i Uppsala – Owe Thörnqvist, Hans Alsén, Stig Strömholm – men de ganska vida kriterierna för att utnämnas till hedersupplänning innefattar insatser i en eller annan mening för länet. Också Hans Rosling är uppsalapojke. Framför allt Birgitta känner honom sen länge, och både hon och jag brukade förr ofta träffa hans mor, Britta Rosling, som liksom vi själva var medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Själv satt jag vid en bordsända, mellan Berit Gullberg som var där i egenskap av partner till Owe Thörnqvist och Carl-Göran Ekerwald som är detsamma till hedersupplänningen Sigrid Kahle.

Det här är sammantaget en ganska blandad församling, bestående av också utanför vårt län kända pesoner: Anders Wall, Knut Knutsson, Hans Dalborg, den just i gör kväll inte närvarande Lasse Åberg, således människor som är kända från politiken, näringslivet, vetenskapen, kulturlivet och så vidare. Därav följer att de samtal som förs kring det här middagsbordet ofta blir betydligt mindre ytliga än de man tyvärr inte så sällan får höra runt middgabord med gäster, utvalda efter samhällsställning och liknande. Olika aspekter på det som diskuteras finns också representerade runt bordet.

Själv talade jag till exempel teater med Berit Gullberg, som är teaterförläggare, och bland annat om Baltikum och förlagsvärld med den mycket bildade författaren Carl-Göran Ekerwald.

Medan talen och middagskonversationen böljade fram, åt vi oss igenom en delikat middag: en entrétallrik med laxtårta, jordärtskockssoppa samt kesorulle plus ett glas Domaene Gobelsburg Grüner, till huudrätt kryddbakad biff, rotfrukter, fetaostcreme samt grönsaker och till det ett mycket gott strävt vin, Castello Di Uppsala, sedan en liten utflykt till ostbuffén och slutligen fryst espressotårta med vinbär och till det ett glas Nederburg Nobis Late Harvest.

Efter middagen förflyttade vi oss till ett angänsande rum för kaffe plus cognac eller calvados. Nu satt jag och Birgitta tillsammans, och till oss anslöt sig också Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, så småningom även Owe Thörnqvist och Berit Gullberg.

Det tog lite tid att få taxi i vinternatten, men så småningom kom vi också hem.

När ska konsumentkooperationen komma tillbaka till sin forna styrka och mångfald?

Konsumentkooperationen fanns under min uppväxttid på 1950-talet närvarande överallt, växte också på olika områden – hade, bland annat i USA, lärt sig moderna grepp och levde med i tidens våg. Bland annat var kooperationen tidigt brett ute med snabbköpen, som fick gamla tiders lanthandlar med disk att te sig urmodiga.

I min gamla skolstad Sundsvall fanns det inte bara konsumbutiker för livsmedel; Konsum hade också en självservering, där många skolungdomar åt, en blomsterhandel och ett mycket modernt café med ett stort utbud av tidskrifter, kallat Cafeteria rätt och slätt. 1959 öppnades det stora Forum-varuhuset vid Stora torget, ett helt köpkvarter med bland annat bokhandel, restaurang och stor livsmedelshall mot åsidan, där det fanns en stor parkering. Dit åkte mina föräldrar och deras hyresvärd Kjell Nordin regelbundet och handlade.

I dag finns nästan ingenting av det här kvar. Konsumhallarna i Njurunda och Kvissleby, där mina föräldar och Kjell också handlade, är nedlagda, och i hela gamla Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall, finns inte en enda konsumbutik. Också inne i det ursprungliga Sundsvall är det glest när det gäller konsumbutiker – kooperationen finns i huvudsak i form av varuhus på andra sidan om stan än där jag en gång bodde. Jag behöver väl inte nämna, att allt det där kooperativa jag minns från stadens centrum på 1950-talet i dag är väck. Varuhuset Forum stängdes 1995.

Också från Uppsala, dit jag flyttade som student, och Stockholm, där jag sen kom att arbeta, minns jag en livskraftig och inte minst mångförgrenad konsumentkooperation: centrumvaruhus, egna klädbutiker, egen järnhandel (John Wall ägdes på den tiden av Konsum), restauranger allt från bricklunchställen till finrestauranger som Wallonen och Gondolen, egen radio/TV-kedja, egna skobutiker (förr Skokonsum, senare Wedins), egna leksaksaffärer (Stor och Liten), hygienartiklar och skönhetsmedel (Kicks, numera sålt till Åhléns), Guldfynd och så vidare.

Antalet kooperativa livsmedelsbutiker har starkt reducerats, av kända skäl. Butiksnätet var anpassat för en tid utan massbilism, och de små och tätt utspridda enheterna kunde i längden inte konkurrerara med köpladorna i städernas utkanter.

Och eftersom KF reagerade för långsamt och dessutom i det här fallet fördröjdes av medlemsdemokratin, ledde de till slut nödvändiga ingreppen till panikåtgärder: för att klara ekonomin tvingades man sälja av praktiskt taget alla specialvarukedjor, men inte ens det räckte – pengarna räckte ändå inte till alla de nyinvesteringar som skulle ha fordrats för att ge konsumentkooperationen en ny och mer ändamålsenlig struktur och återge den dess forna styrka. Och då hade ändå också all tillverkning i egen regi – ett ämne som det finns anledning att separat återkomma till – sålts.

Nu verkar ändå nya vindar blåsa.

Det tillkommer nya stora och välförsedda livsmedelshallar här och var. I Uppsala har vi till exempel fått ett nytt stort Coop Konsum vid en av Uppsalas centrala knutpunkter, Uppsala C, där det dagligen passerar stora folkströmmar på väg till och från jobbet.

Hade jag något med KFs planering att göra, skulle jag nog också ta mig en allvarlig funderare över om man inte, i den ena eller den andra formen – skulle kunna återupprätta kooperationens cityvaruhus. Åhléns har ju visat, att varuhus av den gamla sorten kan överleva i city, men också som skal för lämplig egendriven fackhandel borde de ha en framtid.

KF äger sedan länge Akademibokhandeln och har nu – detta eftersom de båda kedjorna i de allra flesta fall har butiker på skilda orter – fått Konkurrensverkets tillstånd att köpa även majoriteten i Bokia, och bokhandlar behöver centrala placeringar i stadskärnor med stor kundgenomströmning.

Nyligen har konsumentkooperationen – egentligen den i Stockholm – köpt en betydande minoritetsandel i fyra klädföretag, och Med Mera-kortet gäller numera i Polarn O. Pyret, JC Jeans Company, Brothers och Sisters. Det här gör att det vore ganska naturligt att ge de här butikerna plats i egna centralt belägna cityvaruhus.

Om inte de ekonomiska omständigheterna hade varit som de hade varit, borde KF kanske aldrig ha släppt hela ägandet i de fackhandelskedjor man en gång helägde men sedan tvingades sälja – se ovan.

Nu lönar det sig föga att gråta över spilld mjölk, och KFs tillgängliga medel måste ju i första hand användas för att återupprätta ett större och på sikt livskraftigt butiksnät på livsmedelssidan. Dock undrar jag om inte KFs organisation här är ett hinder: Kan man till exempel från Umeå, där ledningen för Konsum i Västerbotten, Jämtland, Ångermanland och Medelpad i dag finns, verkligen göra adekvata bedömningar av var någonstans i ett område söder om Sundsvall det är lämpligt att placera en ny konsumhall?

Men om tillfälle erbjuds, skulle det ju gagna medlemsnyttan, om fler grenar av handeln kunde knytas till Med Mera-kortet. Läget, frmför allt KFs ekonmiska läge, talar ju inte för att man nu skulle köpa 100 procent av någon fackhandelskedja, men ett delägnde, som sedan eventuellt kunde bli lite större, skulle ju faktiskt kunna locka ägare av privata fristående handelskedjor att med hjälp av en liten Med Mera-rabatt kunde dra till sig en stor grupp kunder.

Närmast till hands ligger skobutiker, fler klädbutiker med bredare sortiment (åter en ägarandel I Kapp-Ahl?) samt radio- och TV. KF äger för övrigt redan en minoritetsandel i apotekskedjan Kronans Droghandel, som även den behöver bra och tillgängliga citylägen.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.