Enn Kokks 115de dröm

I natt vaknade jag och kom tydligt, under vånda, ihåg en dröm jag just hade haft:

Jag befann mig i Stockholm. Det var sen kväll, och jag skulle ta tåget hem till Uppsala men var hungrig och behövde en bit mat. Alltså gick jag till en restaurang alldeles nära Centralen. Jag tror inte att den finns i verkligheten, men jag minns att jag gick upp på andra våningen, där det också satt gäster.

Vid ett bord däruppe satt min forne arbetskamrat från 68an-Stefan Stern. Han frågade om jag mindes honom, och det gjorde jag ju, så jag satte mig ner vid hans bord och vi började prata, så där som man brukar göra när man inte har setts på länge. Några detaljer ur samtalet minns jag inte.

Men sen måste Stefan gå, och när jag nu såg mig omkring, hade alla andra gäster också försvunnit.

Eftersom det började bli dags att gå till tåget, ville jag betala notan, också för Stefan som plötsligt bara hade gått. Dock tog det frustrerande lång tid att få notan, och när jag till slut gick in i ett angränsande kontorsrum för att skynda på processen, satt där flera personer och räknade och räknade: delnotorna bildade en hög trave, så Stefan måste tidigare ha ätit middag med en hel drös personer. Druckit också kan man anta, eftersom den sammanlagda notan till slut uppgick till märkligt exakta 30.000 kronor.

Så mycket hade jag förstås inte på mig i kontanter, så jag fumlade i plånboken efter det plastkort jag en gång i världen hade, medan jag fortfarande var i partiets tjänst.

Men så kom jag ihåg att jag inte längre har något plastkort. Och vaknade med drömmen fortfarande kvar i hjärnan.

* * *

Jag lovar på heder och samvete att drömmen var exakt så här.

Men jag kan inte tolka den, ens om jag använder ”Bob Dylan’s Dream” eller ”Bob Dylan’s 115th Dream” som nycklar.

Hästhysteri

Det har utbrutit en fullkomlig hästhysteri i fråga om vad mat får respektive inte får innehålla. Själv har jag alltid gillat hamburgerkött som pålägg, och förr i världen, när vi ibland handlade kött i Saluhallen, hände det att vi köpte hästbiff.

Jag har inga fördomar mot att äta hästkött. Kanske har det här att göra med att min pappa, när jag som liten bodde i Estland, var småbrukare och med att jag också när vi sen kom till Sverige levde i en lantlig omgivning med många småbruk. Har man den erfarenheten, vet man, att kor och hästar och grisar och får slaktas och att det där som mamma serverade till middag – det var ju mamman i familjen som lagade maten på den tiden – även om det köptes i affär, hade varit levande djur som hade slaktats. Eftersom min pappa i mina yngre år också var fiskare, hade jag heller inte några felaktiga föreställningar om vad som ingick i fiskbullar eller en del av mammas soppor.

Att dagens många hästtjejer inte vill äta upp sina älsklingar går ju att förstå, men den just nu utbredda hästhysterin (i matsammanhang alltså) har nog en vidare grund. I dagens oerhört mycket mer urbaniserade Sverige har allt färre konkret kunskap om vad som egentligen finns i de där granna paketen med tjusiga namn som man hittar i de oändliga frysdiskarna i livsmedelsaffärerna.

Men även om jag alltså anser att hästkött kan vara en lika god matråvara som nötkött, finns det all anledning att kritisera livsmedelsleverantörerna för lurendrejeri. Om nu flertalet ingredienser i färdigrätter anges med vikt och/eller andel, är det ju ganska självklart att tillverkarna också lika noggrant bör ange i vilken utsträckning delar av olika djursorter ingår i rätten i fråga.

Själv skulle jag dock vilja gå ännu ett stycke längre. Det borde också vara obligatoriskt att få reda på ursprungsland (odling, uppfödning) för de olika ingredienserna i rätten i fråga.

Jag tvivlar på nyttan av att ingredienser i den mat vi äter, innan den hamnar i butiken där vi handlar, ibland har fraktats kors och tvärs mellan länder och världsdelar – det här kan rimligen inte vara energieffektivt. Själv köper jag gärna närproducerat.

Röd het chili från Norrbotten

Före vårt besök i onsdags kväll på Reginateatern, åt vi middag på närbelägna Oasia på Drottninggatan – äldre uppsalabor vet att det här förr var Stadshotellets lokaler, där det också förstås fanns restaurang. Jag har varit där med partidistriktet och arbetarekommunen för måltider med inbjudna talare men också varit där och dansat med unga damer. (Jag var själv ung på den tiden.)

Nu rådde där stillsam frid, kanske beroende på att det var vardagskväll och ganska tidigt. Annars är den här ostasiatiskt inriktade restaurangen med sina många smårätter faktiskt väl värd ett besök.

Ur menyn valde vi båda dels två smårätter som passade att intas med ett glas vitt vin, dels två smårätter som passade att intas med ett glas rött vin.

Menyn på Oasia är indelad i underavdelningar som Himmel & Jord, Hav och Trädgård. Vi startade med skaldjur, brioche, pepparrotsmajonnäs och vattenkrasse och fortsatte sen med halstrade pilgrimsmusslor, blomkålspuré och baconcrisp. Och så avslutde vi med grissida, vit kimchi och chilibönpasta samt koreansk BBQ-kyckling, gurkkimchi och het sås.

* * *

Därefter gick vi till Reginateatern på Trädgårdsgatan för en kväll med Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” heter den show han turnerar med just nu, och där han assisteras av Benneth Fagerlund, piano, och Martin Tallström, gitarr.

Men det är ändå Ronny Eriksson som med sina sånger och de mellanliggande monologerna dominerar scenen. Till att börja med ser vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märks på idiomet – men fram på scenen träder gradvis en man som har både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis får både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kommer undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han vet vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsar till Birgitta som står i garderobskön, så när jag efter föreställningen köper hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågar han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar är att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag har kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglas den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på den norrbottniska landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klär av centerledaren så det inte blir ett Lööf kvar.

Musikaliskt innehåller den här showen ganska mycket country, ofta accentuerat med klanger av banjo, så till exempel i den inledande ”Långt från kusinerna i stan”, i sin grundhållning också långt från Stureplan.

Men ”Prat om”, som övergår i ”Om bränslepriset”, vetter, liksom det första av de båda avslutningsnumren, ”Ronny Erikssons mardröm” – jo, han är dylanpåverkad – åt talking blues. Och en riktig blueshöjdare – musikaliskt det allra bästa den här gången – är ”Vischan blues”, till innehållet en underbar kampsång för rätten att få leva ett liv i ens egen, inte marknadsdjävulens tjänst.

Vischan blues

Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad

I dag så ska man ha om man ska ha det bra
villa i Djursholm eller på Lidingö
och jobba mitt i City i nåt företag
som rör sig i en internationell miljö
En liten gård på vischan
med några kor
kan ingen jävel leva på
Men ute här på vischan
sitter jag och min bror
och vi lever på ändå
Det känns rätt rätt
men känns det fel
så plockar brorsan fram
sitt gamla bälgaspel
ett spel som en gång varit Calle Jularbos
och jag jag letar fram
toapapper och en kam
sen delar vi en vischan blues

Behöver nån se över nånting i sin bil
så vet jag hur man gör som bilreparatör
jag byter brytarspetsar eller toppventil
men det är ingenting jag debiterar för
för ute här på vischan
kan man av en slump
i stället få en slaktad gris
den byter man på vischan
mot en oljepump
som byts mot en Rörstrands-servis
som man kan betala med
hos nån som har för mycket ved
och veden som man får den kan man byta hos
nån som är kapabel
att dra in en matarkabel
sen delar vi en vischan blues

Förmodligen så tjänar det väl ingenting till
Förmodligen är man en gammal idiot
Men när dom vill att man ska göra som dom vill
får man sån jävla lust att göra tvärtemot
Så vi stannar här på vischan
fastän dom har tänkt
att här ska ingen jävel bo
Vi stannar här på vischan
fastän dom har stängt
både koopera och postkontor
O rälsbussen har slutat gå
men vi har inte tänkt att åka med ändå
Det är redan alltför många som har rest sin kos
så om vi inte stannar
har våra grannar inga grannar
som kan dela deras vischan blues

”När jag var nio” gör han à capella, dock inte för att han är ensam kvar där ute på vischan.

Och hans ”Egentligen” har något kinesiskt över sig.

Mycket handlar om rötter. ”Gråtvals” handlar både om farsan och om kärva attityder (”Bit ihop nu pojk och spara dina tårar”, medan ”Far min” på ett muntert sätt berättar om en nedkomst – barnafödsel – i en eka på Lule älv.

Mycket är hårtslående politiskt. I ”Korv och makaroner” gisslar han kungahuset, vars medlemmar han vill rulla i tjära och fjäder. ”Det måste löna sig att vara rik” är en kampsång mot – formellt för – Moderaterna. Och i ”Å ena sidan” är det bland annat Annie Lööf som får sig en släng.

”Nu får ni ge er”, en historia som har sin begynnelse i Uppsala, är en predikan om vad det faktiskt innebär att vara människa.

Och så måste jag förstås nämna också avslutningslåten, en kär gammal vän: ”Lika bra att sluta drömma”, en sång om storvulna planer som lik förbannat slutar till exempel i Hudiksvall.

Den texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och vill ni höra sångdelen av ”Vad skådar mitt norra öga”, finns den på CD (Satellite Records SAT 06, 2012). Den är, för att citera omslaget, ”en levande inspelning från Söderhamn. Ronny Eriksson i lag med Benneth Fagerlund & Martin Tallström”. Skivan återger en livebandning gjord på Söderhamns teater den 20 september 2012.

Och så är mitt yngsta barn 40

Sonen – vårt yngsta barn – fyllde 40 i fredags. Då firade han födelsedagen ute med sin Karin – mormor och morfar satt barnvakt – och i lördags var det vännernas tur.

I söndags kom Matti och Karin och deras lilla Ella hit till oss i Uppsala för en födelsedagsmiddag med föräldrar och syskon. Syskonbarnssidan saknades – Viggo och Klara har sportlov och har tillsammans med pappa Bo åkt till farmor och farfar i Sollefteå, och Annas flickor var förhindrade; Ella som skulle ha kommit hade blivit förkyld. Men Anna själv var förstås här, och Kerstin bor ju för närvarande hos oss.

Matti ska bygga ytterligare en gitarr, och hans mamma och jag, som alltid har gillat och uppmuntrat hans musikalitet, gav honom en hygglig slant i 40-årspresent att köpa delar till gitarrbygget med.

Ens barn kan ju sins emellan vara ganska olika, och inget av dem brukar heller vara någon kopia av den ene eller den andra föräldern. Mellan Matti och mig finns i alla fall en utseendemässig likhet. Han är visserligen längre än jag, men liksom jag blond – ganska många som har sett ett foto av mig i yngre år i Hans O Sjöströms bok ”Klassens ljus” har slagits av likheten mellan mig där och Matti i motsvarande ålder. Också hans mor är musikintresserad, men jag tror att det finns fler musikaliska bryggor mellan mig och sonen. Och när han nu var här på vårt kalas med anledning av hans 40-årsdag, letade han genast fram en gemensam favoritskiva, Happy Traum’s ”American Stranger”, och spelade den.

Husets för närvarande alltså två damer, Birgitta och Kerstin, hade delat upp matlagningen mellan sig. Birgitta hade lagat en gammal favorit, citronkyckling med ris och currysås, och till den hade Kerstin mixat en gudomligt god sallad. Den tog jag av en extra gång – hennes randiga chokladmoussetårta med röda vinbär ovanpå – recept finns på hennes blogg – är tyvärr en förbjuden läckerhet för mig som är diabetiker.

Med hela tiden – gärna i festens centrum – var Mattis och Karins lilla Ella, ännu inte ett år men full av livslust och nyfikenhet. Hon är absolut inte rädd för oss som hon ju inte träffar regelbundet, ler soligt och har börjat säga ord. Och så har den unga damen god aptit och prövar gärna nya saker. På vardagsrumsgolvet hittade hon en tappad vindruva och åt genast upp den. Fast annars, berättade Matti, vill hon gärna äta samma sak som de stora, så det är tur att hennes föräldrar inte heller de hyser någon motvilja mot välling.

Valthorn, violin och ett lite ovanligt program

”Valthorn och violin” kallades Uppsala kammarorkesters torsdagskonsert, och de som med den äran trakterade dessa instrument var Fredrik Dickfeldt respektive Bernt Lysell. Dirigent var som oftast Paul Mägi.konsertmästare den här gången Klara Hellgren.

Konserten började med Jonas Olofssons (född 1987) prisbelönta ”Luci and the Garden”. Det här är ett stycke modern programmusik: dess Luci är Lucifer, alltså den ängel som Gud försköt, och i programhäftet fanns följaktligen en tolkningsanvisning. Jag som har svårt för musik som ska tolkas på det här sättet lyssnade mer på den bitvis fascinerande ljudbilden.

För mig är den engelska tonsättaren Ethel Smyth (1858-1944) lika obekant som den svenske nutidskompositören Olofsson, och på mig gav hennes ”Konsert för violin, horn och orkester” (1927) ett lite för splittrat intryck för att jag skulle omfamna det som helhet. Bäst gillade jag den långsamma satsen ”Elegy”.

Också i Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Symfoni nummer 1 i C-moll” (1876) är det andra satsen, andante, som tilltalar mina öron allra mest. Men jag har ofta lite svårt för Brahms, och också här fanns det partier som bidrog till ett splittrat intryck.

* * *

Före konserten gick jag och Birgitta som så ofta på restaurang – den här gången hade vi bestämt oss för att gå på näraliggande Katalin och äta middag.

Vi fastnade för schnitzel med persiljesmör, inlagd gurka och citron. Schnitzeln visade sig inte vara den konventionella stora utan bestod av två mindre, vältillagade skivor, och i en liten särskild bytta på tallriken fanns en mycket smakrik röra; däremot förekom det inga citronskivor med ansjovisfiléer och kapris, så som jag själv brukar laga till den. Till det drack vi ett gott Rioja-vin.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Om flykten från Estland hos PRO

Nyligen var jag hos SPF i Svartbäcken och berättade mina personliga minnen från andra världskrigets Estland, flykten därifrån i pappas fiskebåt, först till Finland, sen till Sverige, och sen om mina erfarenheter av att hamna i och så småningom integreras i en helt ny språkmiljö.

I dag gjorde jag samma sak för PRO i Svartbäcken – Bengt Kettner skjutsade mig och Birgitta dit och efter mötet hem igen, detta eftersom mötet hölls i Nyby servicehus.

Det som slog mig vid båda de här tillfällena var, hur många människor mötet hade samlat. Dagens pensionärer är ju i samma ålder som jag, och många av dem hade på sin tid estniska flyktingbarn som klasskamrater, och sen är det väl i dag många pernsionärer som gör kortare båtutflykter till Tallinn, också längre resor till Estland med alla sina svenskminnen och span. Bengt har, i regi både av Svartbäckens socialdemokratiska förening och nu PRO, lett baltikumcirklar och gruppresor till de baltiska staterna. Den här PRO-föreningen har just nu en studiecirkel i gång om Lettland, en aktivitet som senare i vår avslutas med en studieresa till Rîga.

I PRO lever uppenbart fortfarande den gamla folkrörelseandan: människor möts, samtalar, lär och har samtidigt trevligt tillsammans.

Mitt anförande inramas av dragspelsmusik, spelad av Bengt Lindén: många gamla välkända godingar, bland dem ”Någonstans i Sverige”, som ju har en anknytning till den krigstid (Ulla Billquist, 1940) jag skildrar, och sen avslutar han med Lars Hollmers ”Boeves psalm”, Lars Fernslöfs ”Att angöra en brygga”, en succé med Monica Zetterlund, ocm så örhänget ”Auf Wiederseh’n”.

Kaffe, och till och med macka, fick man också.

Ett ovanligt och ett ovanligt intressant konsertprogram

Birgitta och jag har årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester i stadens konserthus, populärt kallat Musikens hus.

Oftast rör det sig om konserter, utmärkta sådana, ledda av kammarorkesterns ordinarie dirigent Paul Mägi, men då och då bjuds det på gästspel av olika slag. Nu i torsdags leddes orkestern av en gästdirigent, Eva Ollikainen från Finland, som var här också för några år sedan. Och som solister framträdde Roland Pöntinen, piano – också honom har vi tidigare hört live – och så Bengt Fagerström, trumpet.

Också programmet var ovanligt – två av tonsättarna var helt okända för oss.

Programmet började med Konsert för stråkorkester (1948) av den polska tonsättaren Grażyna Bacevics (1909-1969). Här var det framför allt olika stråkinstrument som satte sin prägel på musiken.

Som andra nummer, i programmet inlagt närmast före pausen, fick vi höra ”Konsert numero 1 för piano, trumpet och stråkorkester” (1933) av Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975), en kontrastrik musik, framförd med briljans inte bara av solisterna utan också orkestern.

Sist, och det var alltså en omkastning i programmet, var det dags för Roland Pöntinen att visa upp sin virtuositet i ”Ballade numero 2” (1853), ett både dramatiskt och lyriskt verk av Franz Liszt (1811-1886).

Efter pausen fick vi åter höra musik som var helt ny för oss, ”Symfoni numero 2 för stråkar” (1941) av schweizaren Arthur Honegger (1892-1955). (Honegger var trots sin schweiziska börd född i Le Havre och avliden i Paris, men han kunde på grund av sitt schweiziska medborgarskap under den tyska ockupationen resa mellan Schweiz och Frankrike.) Också det här var en intressant musik att ta del av, inte minst genom trumpetens roll.

* * *

Applåderna var vid flera tillfällen starka i Stora salen i Konserthuset. Tyvärr kan jag inte applådera det vi för andra gången råkade ut för i samband med en konsert. Restaurangen, där vi hade tänkt äta, var stängd, och i stället hänvisades vi till en bar på konsertsalsvåningen där det serverades kall plockmat – och vi som hade längtt efter något varmt att äta denna mycket kylslagna kväll.

Andrea Geurtsen kan det bli en riktigt stor scenartist av

Birgitta och jag var i lördags på premiär på Reginateatern i Uppsala – eller på nypremiär om man så vill: den här föreställningen, producerad av Kesselofski & Fiske, är en uppföljare och kallas följaktligen för ”Play It Again Sam – 2”.

Gå dit, kära uppsalapublik – bry er inte om UNTs sura kommentar om förutsägbar låtlista. Ni kommer att få en rolig kväll med många musikaliska nostalgikickar.

Och gå dit, Linus Tunström – vill Stadsteatern fortsätta med att spela musikaler, får du inte missa att snarast anställa Andrea Geurtsen. Annars kommer någon annan stor scen att hinna före med att kontraktera henne.

UNT har förstås rätt i att låtvalet i ”Play It Again Sam – 2″ är förutsägbart – publiken har nämligen fått rösta fram sina filmlåtfavoriter.

Men nu är det ju så att just de här filmörhängerna ofta också har det där lilla extra som starkt har bidragit till att göra filmerna de ingick i till publiksuccéer, och det är faktiskt kul att få höra dem igen.

De här örhängerna görs, förbluffande bra och ibland med ett litet inslag av buskishumor från Paul Kessels sida, av en ensemble, som utom av Kessel, sång, består av John Fiske, gitarr och banjo, Grosse Grotherus, bas, Hasse Loelv, keyboards och dragspel, och Björn Sjödin, trummor.

Och så alltså av kvällens stjärna, Andrea Geurtsen, sång.

Så fort ni har hört henne i Marilyn Monroes gamla glansnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Frend”, kommer ni att förstå det jag försökte säga redan inledningsvis: A star is born!

* * *

Reginateatern serverar i och för sig vin till gästerna i salongen – man sitter vid bord – men vi hade inte ätit middag, så efter föreställningen gick vi över till Saluhallen och Jay Fu’s, en krog mycket omskriven för sin meny med en blandning av amerikanskt och asiatiskt.

Det var alldeles fullt i lokalen, men vi slog oss ned i baren med var sin dry martini och väntade. Och vi hade tur: en bordsbeställning hade återkallats, så vi fick ett bord och tog med våra drinkar dit och började studera menyn.

Mycket såg frestande ut, men vi fastnade för lätt grillad tonfisk med – visade det sig – perfekta tillbehör. Tonfisk är ju ett gränsfall, men vi valde att dricka ett relativt lätt rödvin till det.

Även restaurangbesöket bidrog till en hellyckad kväll.

Last chorus: Leif Gustafson

Min gamle arbetskamrat Leif Gustafson (1946-2012) är död. Jag minns honom väl och med värme från vår gemensamma tid på partiexpeditionen, Sveavägen 68 i Stockholm – Leif var en glädjespridare. Jag minns också när Mona Sahlin, som då var partisekreterare, berättade för oss det många av oss ändå hade förstått: att Leif var sjuk, dessutom att man inte visste, hur lång tid han hade kvar att leva.

Sen levde han förbannat länge ändå: tärd och tagen ibland, ibland pigg och glad som tidigare – kom, trots att han var arbetsbefriad, ganska ofta till partikontoret och bjöd då ibland också på egenhändigt bakat till eftermiddagskaffet. Eftersom han sen sin tid som pressekreterare hade utomordentlig kunskap om mediala frågor, hörde han till dem jag, när jag själv gick kvar på övertid efter min formella pensionering, engagerade i den gerillaverkasmhet jag organiserade för att få in insändre och debattartiklar i tidningarna, även inlägg i radio, alltsammans under pågående valrörelse.

Under senare år, efter min egen pensionering, var det inte så ofta vi träffades – vi har ju också bott på skilda håll, han i Stockholm och jag i Uppsala. Men på Första maj förra året kom vi att ses en sista gång. Jag hade åkt till Stockholm för att före mötet träffa och äta en bit mat med Matti och Karin och deras lilla Ella, och när vi hade tagit oss till Norra Bantorget, gick jag ut bland publiken för att också leta reda på Anna. Henne hittade jag aldrig. Däremot stötte jag på Leif där i folkhavet, ensam, mager, tärd. Jag stannade förstås till en stund: hälsade och pratade om det ena och det andra. Det blev alltså sista gången vi sågs.

Leif var en mycket speciell medarbetare på partikontoret redan under sin tid som pressekreterare. Det fanns journalister som älskade honom, detta trots att han egentligen inte hade någon egen journalisterfarenhet. Ja, den här killen hade nästan inte alls någon formell utbildning heller. Allt han kunde – att skriva, att göra radioprogram, att använda datorer, att hitta kontaktytor – han är en av de viktigaste impulsgivarna för Almedalsveckan – vittnar om en naturbegåvning av ganska unikt slag.

Och så var han en idéspruta, till den grad att han trots all sin entusiasm ibland nästan tog död på omgivningen. Till problemen hörde nämligen att han sprutade ur sig fler idéer än han själv orkade realisera, ibland inte ens föra ända frm till projektstadiet.

Entusiastiskt delgav han också oss kompisar sina planer på att skriva en självbiografisk roman – jag hör till dem som har tagit del av några texter. Jag har till och med läst i några skvallerpalter om den där boken som var på gång – men någon publicerad bok har vi sedan inte sett till. Jag frågade min och Leifs gamle arbetskamrat Bo Krogvig, som satt bredvid mig under samlingen efteråt, där det serverades en rejäl och matig och varm soppa, ett motgift mot vintervädret utanför, om den här gustafsonska boken, och även han kände till projektet men hade heller ingen aning om vad det hade blivit av det.

Det här är bara mitt pesonliga bidrag till minnet av honom. Vid begravningen och begravningskaffet i fredags, den 18 januari, och i minnesrunor i pressen har andra gett en ännu bredare bild av honom.

Det var jättemånga i kyrkan, Maria Magdalena kyrka på Söder, under begravningsakten, och de flesta stannade också kvar för att närvara vid samlingen efteråt. Stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen var där – framför oss i kyrkan satt Anna-Greta Leijon, och vid måltiden i församlingshemmet efteråt satt Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter till höger om Birgitta, bara för att nämna några vid namn. Och bland gästerna fanns också journalistvänner till Leif från hans tid som partiets ansikte mot media. Vid vårt bord satt också Leifs hustru, Inger Båvner.

Och så uppdagades, vid detta sista möte med Leif Gustafson, andra sidor av honom än den politiska, sådana som inte alls självklart hörde ihop med hans yrkesroll. En av dessa sidor var religiös, en annan musikalisk. Detta, berättade officianten vid begravningen Gunnar Olofsgård, hade bland annat yttrat sig i att Leif hade agerat som självlärd kantor. Prästens minnesord över Leif hade också all den bredd man önskade att en människa som lämnat livet bestods vid såna tillfällen – så sker ju som bekant inte alltid. Den här prästen förstod även Leifs politiska övertygelse och speglade den på ett rättvist sätt.

Och musikvalet var nästan märkvärdigt, från Johann Sebastina Bachs ”Ich ruf zu dir” till Benny Anderssons ”Tröstevisa”.

Jo, det sjöngs psalmer, men sådana som genom sin poetiska form talar också till oss irreligiösa: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset” (Svensk psalm 289) och gamla ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Men där förekom också annat som unison sång.

”Koppsången” med text av Py Bäckman och musik av Pererik Moraeus har jag inget personligt förhållande till, men när ”Vi bygger landet” av Karl Fredriksson (”Nordens Karlsson”) skallade mellan kyrkväggarna till lite märkligt orgelkomp, sjöng också jag med.

Som solosångare under begravningsakten fungerade Sofia Karlsson, dotter till Leifs och min arbetskamrat på 68an Leif Karlsson – han och Sofias mor Ann-Mari Wohlin fanns förstås också med bland begravningsgästerna. Sofia sjöng, ackompanjerad av Jocke Blomgren på gitarr, ”Höstens guld” och ”Alltid dig nära” men framför allt ”Jag spelar för livet”

Det senare skedde under avskedstagandet, som här hade getts en speciell och för mig ny form. Familjen hade i dödsannonsen undanbett sig blommor att lägga på kistan, och i stället för den sedvanliga defileringen kallades vi alla – samtidigt – fram att ställa oss runt kistan för slutceremonin. Och det var alltså där, då, som Sofia sjöng ”Jag spelar för livet”.

Då, och dess förinnan under samlingen, uppstod en varm gemenskap. Koret fylldes bit för bit av gamla vänner till både Leif och mig, Vi nickade vänligt till varann, och några gamla kompisar tryckte handen eller nöp mig i armen när de tyst tassade förbi för att hitta en plats i den växande ringen.