Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Två små lite större

Jag har hunnit skriva mycket lite den senaste tiden. Programmet har varit fulltecknat av annat; bland annat har vi flyttat ut till sommarhuset i Öregrund.

Men dess förinnan, i lördags, hade vi födelsedagskalas i Uppsala för Klara, som blev åtta år, och Ella, som blev ett. Första kalasmakare var Klaras mamma Kerstin, som utöver på god mat bjöd på läckerheter som morfar/farfar diabetikern måste avstå från, sådant som kanel- och mandelremoncebullar.

I födelsedagstårtan var det nio ljus, åtta för Klara och ett för Ella, och Klara, som fick blåsa, klarade pricksäkert sina åtta med ett enda blås.

Klara är i den där åldern då man samlar på vissa leksaksserier, och hon hade varit i en leksaksaffär och kollat och där listat de figurer hon ville ha, så jag slog till och köpte allt hon hade listat i den minidockserien. Och faktiskt kom det ett tjut, när hon öppnade det mycket stora paket jag hade fått hjälp med att förfärdiga i affären.

Ella fick en stor bunt böcker av farfar, men som man kan förstå av hennes ålder, är det här något hon först så småningom och gradvis kommer att ha full glädje av. Men hon kramade den kanin hon också fick och skrattade högt åt en handdocka, när den rörde sig på pappa Mattis hand.

Med på kalaset var också Klaras bror Viggo, Ellas kusin Ella, och så förstås lill-Ellas mamma Karin.

Till de två födelsedagsflickorna köpte morfar/farfar var sin bukett tulpaner.

Och självfallet hade också mormor/farmor Birgitta köpt jättefina presenter till barnbarnen.

En strålande konsertkväll

Torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester i Konserthuset i Uppsala rubricerades i programmet ”Mendelsohns italienska” efter kvällens avslutande stycke ”Symfoni nummer 4 i A-dur” (1833) av Felix Mendelssohn (1809-1847).

Det är intressant musik, och den framfördes med stark känsla av orkestern, för dagen under ledning av Daniel Blendulf.

Ändå låg konsertens tyngdpunkt före pausen, då vi fick höra en glänsande version av Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) ”Rokokovariationer för violoncell och orkester” (1877). Den som med virtuos instrumenthantering framförde de här variationerna var cellisten Erik Wahlgren – när han var klar, ville publikens jubel aldrig ta slut.

I det inledande stycket, ”Dumbarton Oaks”, konsert i Ess-dur (1938) av Igor Stravinsky (1882-1971) spelade en lite mindre ensemble ur kammarorkestern. Det är en komposition i Bachs anda, mycket hörvärd även den.

En mycket lyckad konsertkväll!

* * *

Annas tåg från Stockholm var försenat, så Birgitta och jag bestämde oss för att även den här gången äta middag i Konserthusets restaurang och beställa mat, så att den kom in så snart Anna hade anlänt.

Den här gången valde vi att äta kalvytterfilé med palsternackspuré (god!), konfiterad smålök, morötter och syrad dillsås. Och så delade vi på en flaska rödvin.

Vi (1913-2013) fyller 100 – ros och lite ris

Den 20 mars för 100 år sen kom det allra första numret av kooperationens tidskrift Vi eller rättare sagt Konsumentbladet, som den hette i början.

I eller i närheten av lilla Juniskär, där jag växte upp under 1940- och 1950-talen, fanns det inget Konsum, och följaktligen dröjde det ett tag innan jag kom i kontakt med konsumentkooperationens Vi. Det skedde någon gång under läroverkstiden på 1950-talet – jag fick syn på tidningen i kiosken i busstationen i Sundsvall och köpte ett provexemplar. Under gymnasietiden köpte jag lösnummer av Vi regelbundet, och när jag i slutet av 1950-talet flyttade till Uppsala för studier, blev jag konsummedlem och fick hem Vi med posten.

Hade Vi inte övergått till att bli månadstidning, hade jag gärna skrivit att Vi är Sveriges bästa veckotidning.

Innehållsligt har det väl gått lite upp och ner genom åren, men när det gäller layout och bilder har tidningen i dag knappast någon konkurrent att tala om i sin genre. Fototraditionen har Vi för övrigt länge vårdat, under en period till och med i en bild-Vi- edition. Foton ur arkivet ger i det aktuella jubileumsnumret en bild av den reportagemässiga vidden och den konstnärliga kvalitén i det Vis fotografer genom åren har fångat i kameraögat.

På två punkter, båda belysta i jubileumsnumret, finns det dock anledning att påminna om att Vi, hur elegant den än är i dag, i vissa avseenden var bättre förr.

För det första har jag en känsla av att Vi, förr en frestare för oss som gillar mat, inte minst vällagad vardagsmat, var en oumbärlig källa för tips och recept. Riktigt så är det nog inte i dag.

För det andra – och det sörjer jag ännu mer – hittar man aldrig numera regelbundet några skönlitterära inslag i Vi.

De förnämliga skönlitterära inslagen – novellerna, lyriken, även följetonger för barn – var ju förr ett kännemärke för Vi, och det framgår också med all önskvärd tydlighet av den här jubileumskavalkaden. Då tänker jag ändå inte främst på det som är reportagebetonat, sådant som Lubbe Nordströms rapporter om Lort-Sverige eller Jan Fridegårds, Moa Martinsons och Ivar Lo-Johanssons texter om statarna. Men i den här tidningen publicerades också noveller, lyrik och berättelser för barn och ungdomar av till exempel Karin Boye, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Lars Ahlin, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström, Harry Martinson…

Men för det skönlitterära finns i dag Vi läser, invänder någon kanske då.

Jaha, men var finns novellerna och dikterna i den?

Coop-ägda Grådö mejeri breddar sortimentet

Påsknumret av Coops nydesignade medlemstidskrift Med Mera har just anlänt.

Av den frmgår bland annat att Coops inköp av Grådö mejeri i Dalarna är till glädje för inte minst barnfamiljernas plånböcker. Mjölken, som tillverkas i det egna mejeriet, är nämligen 50 öre billigare per liter.

Grådö är ett mejeri som Arla hotade att lägga ner, och just nu är det 28 kontrakterde bönder – inte så många, men med stora djurbesättningar – som levererar den mjölk som blir Coop-märkt, både ekologisk och vanlig. Mejeriet levererar också fil och grädde.

Ambitionen är att utvidga ytterligare. Nåsta steg blir att tillverka gräddfil och crème fraiche. Man kan gissa att mejeriet då kommer att behöva fler anställda än dagens 31, och att fler leverantörsgårdar då också kommer att anslutas.

Ett aber i början har varit att konsumenterna har vant sig vid Arlas skruvlock, men nu ser jag på en av de bilder som illustrear artikeln, att Coops mellanmjölksförpackning har fått skruvlock.

Last chorus: Mona Hillman

Mona Hillman, vän och gammal arbetskamrat, är död. Det känns overkligt på många sätt. Mona, född den 13 april 1952 och död den 19 februari 2013, dog således vid blott 60 års ålder. En elakartad cancer ändade hennes liv. Själv minns jag henne som aktiv, levnadsglad, mångsidigt begåvad.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffades på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

Mästerlige Sparf tolkar mästaren Mozart

”Mozart och Sparf” kallades torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, i vart fall delar av den – antalet agerande musiker hade reducerats till det antal och den sättning som gällde, när Mozart skrev verken i fråga.

Kvällens öppningsstycke, ”Eine kleine nachtmusik” (1787), torde vara ett av Wolfgang Amadeus Mozarts mest älskade verk – också jag hyser en alldeles särskild kärlek till det – och den spelades här av en stråkkvintett med konsertmästaren och violinisten Nils-Erik Sparf inte bara i en självklar huvudroll – hans spel var magiskt.

Övriga fyra verk i kvällens konsert skrev Mozart tidigare.

Violinkonsert numero 4 i D-dur och Violinkonsert numero 5 i A-dur, den senare kallad ”Den turkiska” – tillkom båda 1775, då Mozart bara var 19 år gammal. Märk dock att det ”turkiska” i den senare kanske snarare är ett ungerskt inflytande. I de här styckena hade förstås orkestern utökats, och andra delar av den spelade en större roll.

Konserten avslutades med Symfoni nummer 29 i A-dur från 1774. Här korsas tyskt och italienskt, och formen är ännu inte fulländad – till exempel menuettsatsen, även om den här spelades synnerligen väl, saknade lite av menuettens lätthet.

Nils-Erik Sparf mottog med blygsamt återhållen självexponering publikens jubel och försökte i stället, förgäves, på känt dirigentmaner i stället få andra sektioner i orkestern att resa sig, men dessa valde medvetet att sitta kvar på sina platser. Sparf var värd att få det mesta ljuset på sig den här kvällen.

* * *

Med vid konserten var också vår Anna, som har fått biljettpengar i present av oss. De räckte till biljetter resten av våren, men hon är redan nu besluten att skaffa eget abonnemang till konserterna i höst och nästa vår. Vi har värvat en stockholmare (rinkebybo) till den fasta publiken i Konserthuset här i Uppsala.

Före konserten åt vi middag tillsammans med Anna i Konserthusets utmärkta restaurang. Vi valde att äta mjölkpocherad torsk med muskot, serverad med smörkokta rödbetor, kapris, pepparrot, räkor, ägg, dill och citronslungad färskpotatis. En utmärkt måltid med lite vitt Alsace-vin till.

Barnbarnens liv är också vårt liv

I går, när vi just hade satt oss för att se TV-programmet där jag intervjuades, kom Viggo hem från skolan. Ensam för ovanlighetens skull. Han och yngre syrran Klara brukar alltid komma tillsammans.

Det visade sig att Viggo hade mått illa i skolan, ringt mamma och berättat, och så fått gå hem ensam utan Klara, som i stället lite senare hämtades av mamma Kerstin.

Oron fanns ju förstås där, bland annat för att det skulle vara vinterkräksjukan. Så Viggo sjukanmäldes och fick stanna hemma i dag.

Barnen har, när de varannan vecka bor hos oss, hyggligt nära till skolan, men det är ändå en bit att gå – bland annat ska de ta sig över den ganska biltrafikerade Svartbäcksgatan. Men de har tillsammans klarat den här skolvägen bra utan att någon vuxen har behövt följa med dem.

Fast Klara som är yngst, – hon går i ettan – har hittills aldrig gått ensam till skolan. Så hur skulle vi nu göra?

Kerstin litar på sin flicka, och det gör hon rätt i. Så i morse var det bara Klara vi fick att gå upp och dricka morgonchoklad, och så småningom gick hon kavat – och lite stolt, tror jag – ensam till skolan. Och det gick bra!

Viggo låg kvar hemma och vaknade så småningom till liv även han. Medan han låg och tittade på TV, fick han mjukt tunnbröd och mineralvatten, och till lunch åt han lite ungsbakad lax men framför allt bitar av färsk paprika. Hinken som hade stått bredvid hans tillfälliga bädd på golve bredvid mammas säng hade inte behövt användas på natten och kom inte heller till användning under den påföljande dagen.

Det ser inte ut att vara vinterkräksjukan, tack och lov!

När vi åt middag, hade Viggo riktigt god aptit igen. Kerstin hade lagat strömmingsflundra, och det tyckte han om. Och det var väldigt gott tillsammans med hemmalagat potatismos, skirat smör, inlagd gurka och minitomater.

I morgon får han nog gå till skolan igen.

Jag säger det bara för att det ju är hans ”jobb” att gå i skolan, inte för att jag vill bli av med honom. Det är bara roligt för en gammal morfar att ha barnbarn hemma att tala med.

Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Det privata livet och det samhälleliga

Jag hade egentligen tänkt se om ”Vänd dem inte ryggen” (”Blackboard Jungle”) i eftermiddags – jag såg den när den var ny 1956, och sen dess har jag bland annat läst praktiskt taget allt av Ed McBain, som var manusförfattare. På det skulle det i sedvanlig ordning ha följt en filmartikel här på bloggen.

Men så ringde den barnledige sonen, Matti, från Stockholm och ville komma till oss och hälsa på tillsammans med lilla dottern, Ella. Och det tog förstås över både agendan och engagemanget.

Ella är ännu inte ett år men en nyfiken och orädd krabat. Hon känner sig uppenbart trygg med farfar och farmor även när pappa Matti försvinner ur rummet. Hon pratar oupphörligt, även om bara ett par av de ord hon återkommer till med lite god vilja kan tydas. Hon är jättenyfiken och undersökande, så vi tvingas för första gången på nu många år att lyfta undan ömtåliga prydnadssaker från bokhyllornas underskåp. Hon leker med de småbarnsleksaker vi plockar fram ur leksaksförrådet. Hon äter med god aptit, och hon vill absolut inte sova middag – miljön i vår lägenhet är uppenbart alldeles för intressant för det.

På eftermiddagen kommer Kerstin hem från sitt jobb och blir överraskad och glad över brorsans oaviserade besök. Sen ringer hon till skolan för att göra Viggo och Klara uppmärksamma på att lilla kusin Ella är hemma hos oss och hälsar på – och barnen kommer rusande hem, snabbare än de har gjort på länge.

Det är faktiskt en fröjd att sedan se dem sitta på golvet och leka med Ella – Ella accepterar dem genast som lekkamrater, och så här roligt tror jag inte att de större barnen heller har haft på mycket länge.

Matti beslutr sig för att tillsammans med Ella stanna också över middag – jag har tidigare bjudit på hemgjord pyttipanna och stekt ägg till lunch – så Kerstin snor ihop en kycklingmiddag på kort tid. Birgitta och jag ska nämligen gå på S-föreningens möte. Så vi hinner avsluta samvaron hemma med gemensam middag med barn och barnbarn.

Sen kilar jag och Birgitta i väg till ett möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening, årsmöte dessutom. Det hålls i en källarlokal inte långt från vårt hus, så vi hinner fram precis i tid.

Själva årsmötesförhandlingarna genomförs snabbt och effektivt och utan några konflikter, och om dem finns inte mycket att förtälja. I stället är det två andra frågor som väcker vår diskussionslust.

Inbjuden gästtalare är Johan Pelling, som skärskådar bostadspolitiken, allmänt men med tyngdpunkt i Uppsala. Det blir en livlig och bra diskussion om bostadsbrist, hyresnivåer, segregation och annat – både jag och Birgitta deltar i debatten.

Och under Övriga frågor informerar Inger Grandell om det hot om eventuell nedläggning av vår konsumbutik som uppenbart finns men som kringgärdas av hemlighetsmakeri.

Någon nedläggning ska i alla fall inte få ske bakom ryggen på trogna konsummedlemmar som Enn Kokk och Birgitta Dahl. Räkna med ett jävla liv, om det skulle vara sant! Lördagen den 2 mars klockan 12.00-15.00 finns både butiksföreståndaren och en representant för distriktsstyrelsen i butiken för en medlemsaktivitet, och då tänker vi se till att det blir en sådan.