Norska Coop lyckas med lågpriskedjan Coop Extra

Norska Coop gjorde nyligen en storsatsning genom att försöka öka sin marknadsandel genom att av ICA köpa dess norska kedjor ICA Supermarket och Matkroken. Ett av problemen med det här köpet är att norska Konkurrensetilsynet tar rundlig tid på sig för att granska köpet, och under tiden fortsätter de här butikskedjorna att tappa marknadsandelar.

Hellyckad är å andra sidan en av Coops egna satsningar, lågpriskedjan Coop Extra. Dess marknadsandel är ännu inte så stor men har ökat med 2,9 procentenheter. Och vad som är ännu bättre är att Coop Extra, enligt en artikel i Aftenposten, ”er best likt blant kundene”.

En middag för sossar i det sakrala Uppsala

Varken jag eller Birgitta är religiöst troende – vi tillhör mycket riktigt inte heller någon kyrka – men det är klart att vi, eftersom vi rör oss i Uppsalas offentlighet, genom åren har lärt känna en och annan med ämbete inom kyrkan. Kerstin Berglund har vi faktiskt vid något tillfälle ätit middag hos.

När vi nyligen var på Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av just Kerstin Berglund, var hon vänlig nog att skjutsa oss i sin bil till den efterföljande samlingen på Kalmar nation, och sedan kom vi också att sitta vid samma bord. Under den här sittningen frågade Kerstin Berglund, om vi hade lust att komma hem till henne på middag tillsammans med goda vänner, och vi tackade jag.

Den här middagen kom till stånd i går, söndag.

Kerstin bor på Vasagatan i Uppsala, vilket här betyder på Luthagen.

Birgitta skulle tidigare på dagen tillsammans med Anna gå på konsert, så vi kom överens om att separat ta oss hem till Kerstin, i mitt fall i taxi hemifrån. Jag tog också med den blomma Birgitta hade köpt till värdinnan.

Kerstin Berglund är inte känd som politiskt stående till vänster, så jag tror inte att det var partisympatierna hos de inbjudna som hade styrt sammansättningen av gästlistan. Inbjudna var, utöver Birgitta och mig, Hans och Karin Alsén (Hans har inte bara varit landshövding utan också kommunalråd med mera, s, i Uppsala), Per Silenstam som i yngre år var aktiv i Laboremus och sedan bland annat blev överdirektör i AMS och så, ur en något yngre generation, UD-mannen och diplomaten (i många år) i olika länder i Afrika Sten Rylander och hans hustru Berit. Pers fru Berit skulle också ha varit med men hade blivit förkyld.

Maten var god och vi lät oss väl smaka. Värdinnan hade tänkt också på oss som numera är helnykterister, så hon hade införskaffat även alkoholfria alternativ.

Det relativt lilla antalet middagsgäster gjorde det också lätt att konversera över bordet. Birgitta talade en del om Afrika med paret Rylander, medan Hasse, Per och jag drogs åt gemensamma 60- och 70-talsminnen med anknytning till Uppsala. Trevligt hade vi allesamman.

Så när Birgitta höll tacktal, inbjöd hon de närvarande (plus Pers fru) till ytterligare en middag, fast då i vår regi.

Innan vi skildes åt, sjöng vi också några sånger tillsammans, bland dem en text som innehöll en hyllning till Luthagens Livs, där värdinnan uppenbarligen handlar. Den gamla KF-chefen Hans Alsén tog det med fattning.

Och så spelade värdinnan ett kort klassiskt stycke på pianot, Bachs ”In dulci jubilo”, som en markering av att samvaron, åtminstone för den här gången, var slut.

Jag återerövrar världen igen, i dag tillsammans med Olof Palme

I veckan har jag varit på kontrollbesök på Vårdcentralen här i Svartbäcken. Den senaste svullnaden i vänsterfoten har till största delen lagt sig igen – uppenbarligen var den följden av den halkskada jag råkade ut för ute på Idrottsgatan.

Fast under tiden hann jag drabbas av en ny omgång snuva och hosta, något jag nu för tredje gången har bringat under kontroll med hjälp av den hostmedicin med bland annat ett morfinpreparat jag fick utskrivet sist jag var inskriven på Akademiska.

I morse blev jag också uppringd av Vårdcentralen och ordinerad att fortsätta med en medicin jag har, dock av en variant som inte gå så hårt åt njurarna.

Det här medicinerandet har i alla fall lett till att jag i torsdags för första gången på länge klarade av att ta nig ner till Coop nere vid Uppsala C och handla både det som var slut hemma och sådant jag ville laga till lunch och middag. Också Birgitta har varit där och provianterat. Konsum sätter verkligen vår köptrohet som kooperatörer på hårda prov.

Jag köpte förresten choklad till hustrun och dottern också, detta som ett ringa tack för all den vård och omsorg jag har fått.

I dag pallrade jag och hustrun i väg oss till Stockholm också, fast i olika ärenden.

Normalt brukar vi tillsammans gå på utdelningen av Olof Palme-priset, som årligen delas ut till någon förtjänt person.

Olof Palmepriset är ett svenskt årligt pris för särskilda betydande insatser i Olof Palmes anda.

Olof Palme-priset inrättades i februari 1987 och utdelas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en fond som instiftats av Olof Palmes familj och Socialdemokraternas partistyrelse för att hedra Olof Palmes minne. Priset består av ett diplom och 75.000 US dollar.

Som ni kan förstå är det i vår familj inte bara jag utan också min hustru som brukar delta i den här prisutdelningen, som oftast har ägt rum i Riksdagens andrakammarsal.

Men samtidigt ägde på Nordiska museet avtackningen rum av dess nu pensionerade styresman (chef) Christina Mattsson, och eftersom Birgitta länge var varit ordförande i museets nämnd (styrelse) och dessutom har ett hjärtligt och personligt förhållande till Christina, valde hon den här gången att gå dit – jag fick sen för ett stort antal av våra gemensamma vänner, bland dem även Lisbet Palme, förklara varför jag var där utan hennes sällskap.

Årets Olof Palme-pris gick till den kinesiske filosofiprofessorn Xu Youyu ”för hans principfasta arbete för demokrati och yttrandefrihet”, för hans konsekventa arbete för demokratisering av det kinesiska samhället.

Hans metod är dialog, inte våld, men nedslående nog har han – trots att han formellt inte är fängslad – inte beviljats utresetillstånd för att åka till Stockholm och personligen motta Olof Palme-priset.

Samma land men i en helt annan tid

Jag håller på att sammanställa mina gamla recensioner av Mikael Wiehes plattor till en text, som kanske kan bidra till helhetsbilden av honom.

Medan jag steg för steg lokaliserar de här recensionerna och sedan skriver av dem, hittar jag i min gamla tidning, Aktuellt i politiken (s), också helt andra saker som jag får lust att återpublicera: recensioner av dåtida böcker och dåtida musik, fortfarande värda att ta del av.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (17 oktober), ett kongressnummer, fastnar jag för och läser om det kåseri jag alltid publicerade på ledaruppslaget:

DET
HÄNDER

…att det kommer dagar av fullständig lycka.

Fredagen före kongressöppningen och kongressöppningsdagen var sådana dagar.

Människor är snälla och uppmuntrande. Säger vänliga saker om sånt som jag har skrivit.

Från Olof Palmes sekreterare, Ann-Marie Wilsson, anländer ett stort paket med skivor och sångböcker. Det är den norska arbetarrörelsens samlade utgåvor av arbetarsånger. Olof har varit i Norge och blivit imponerad av deras fina och levande sångtradition. (Jo, den är fin. Det kan inte ha varit på sina sånger som våra norska partivänner förlorade valet.) Och så har man kommit fram till att jag som sysslar mycket med sån här musik – skriver, ger ut sångböcker och så vidare – kanske kunde ha användning för materialet.

Från Cuba kommer Birgitta hem lagom till kongressen, brunbränd och full av intryck. (Hon har bland annat fått ett jättelångt samtal med Castro.) Med hem till vår gigantiska samling har hon fjorton LP med folkmusik och politiska sånger från Cuba.

* Och så kommer den musikaliskt helt enastående kongressöppningen på Konserthuset! Svanökören (och det fina bildspelet). Och så programmet efter pausen: Dompan, Bengt Hallberg och dom andra grabbarna – dom ser ut som medelålders gråsossar med kläder från Domus, säger Birgitta uppskattande. (Och dom spelar som gråsossar också. Det är jävligt fint att vara gråsosse!) Tjejerna – Sonya Hedenbratt som svänger som sin dubbla volym och så lillasyster Zetterlund, fru Åkerberg som hon själv säger. Tommy Körberg – vad bra han är nu, träffsäker, musikalisk – och Stefan Nilsson, nog allra bäst ändå. Han är ett av sin musikgenerations stora genier. (Jag har sagt det förr. Ni läser väl Spegeln?)

Thorstein Bergman och ”Internationalen” missar jag tyvärr. Jag måste gå ned och ställa mig i buffén för att hälla upp lättöl och plocka upp renklämmor.

På Hötorget efteråt är det nästan partimöte. Sakta strosar vi hem mot hotell Amaranten genom ett sensommarljumt Stockholm. I hotellhissen uppmanas vi att ställa om klockan. Det är vintertid.

Nästa morgon flinar Ingvar Carlsson i rummet bakom podiet: – Jag visste att en person skulle komma en timme för tidigt!

Vem? Jo, Olof Palme.

Salongskomedi som roar sin publik

Neil Simons ”Skvaller” i översättning och regi av Edward af Sillén och scenografi och kostym av Nina Fransson har nog alla utskikter till att bli en publiksuccé. Den är rolig utan att på allvar utmana vare sig den socialt väletablerade grupp den skildrar eller motsvarande publik på Uppsala Stadsteater.

Be mig inte att berätta pjäsens handling – det skulle jag inte gå i land med. (Och jag noterar att inte heller Stadsteatern gör något sådant försök i programmet.) Men de agerande är alltså värdpar och gäster på ett party (Katrin Sundberg, Ulf Eklund, Anna Carlsson, Gustav Levin, Lolo Elwin, Göran Engman, Mikaela Ramel och Aksel Morisse) plus en så småningom anländ polis (Christer Olsson). Flera av de här skådespelarna är mycket skickliga, och de missar verkligen inte att göra det maximala av de oneliners författaren, dessutom frikostigt, förser dem med, vilket resulterar i skratt och applåder i salongen. Dock haglar de här replikerna ofta så blixtsnabbt att jag, veterligen utan hörselproblem och med plats mitt i salongen, ibland har svårt att uppfatta dem.

Fast jag vill inte klaga. Även jag hade en rolig kväll.

* * *

Före föreställningen var vi i egenskap av stamgäster inbjudna till mingel med drink. Vi valde en alkoholfri som visade sig vara mycket smaklig.

På förmiddagen hade jag uppvaktat Birgitta på bröllopsdagen med en jättelik vårbukett, och vår plan var att efter teatern fira minnet av den här dagen med en bättre middag. Jag hade tänkt att vi skulle gå på relativt närbelägna Peppar, Peppar, men när jag ringde dit mitt på dan, var det fullbokat där. Så vi gjorde det enkelt för oss: gick i stället på China Garden i hörnet bredvid Stadsteatern.

Där har vi varit förut och vet att de har både japanska och kinesiska rätter, så vi öppnade med japansk Miso-soppa för att värma upp oss och fortsatte sen med var sin jätteportion ännu hetare – nu talar vi om kryddor – Szechuen-anka, ankan knaperstekt och god. Till det här drack vi en flaska alkoholfritt nyazeeländskt rödvin och förstås vatten.

Norska Orkla blir stort även inom kemisk-tekniska varor

Svenska konsumenter är knappast i allmänhet medvetna om att en mycket stor del av de svenska märkesvaror de köper i själva verket är norska. Abba, Kalles kaviar, Felix, Bob, Ekströms, Önos, Göteborgs kex, OLW snacks – och fler kända varumärken kunde nämnas – är alla ägda av norska Orkla. (Flera av de här märkesvarorna ägdes tidigare under en period av Volvo – jo, det är sant! – och några dess förinnan av svenska Statsföretag.)

Orkla har verksamhet även inom det kemisk-tekniska området (tvättmedel och liknande) men blir nu genom att förvärva ytterligare ett ursprungligen svenskt företag, Cederroth, en jätte på ett området, där det tidigare har varit verksamt genom enskilda produkter som Pierre Robèrt.

Nu fogas till det här ett helt spektrum av konsumentvaror, välkända för oss som handlar i livsmedelsaffärer och apotek: Grumme såpa och tvättmedel, Bliw flytande tvål, Stomatol tandkräm, Salvekvick plåster, Svinto tvålull, Blomstra, Samarin, Desivon, Idomin, Multiplex, Seltin, LdB, HtH – fler kunde nämnas. Grummebolagen, också tillverkare av Stomatol tandkräm, drevs en gång i världen även det av svenska Statsföretag.

Cederroths har fabriker i Sverige, Danmark, Polen och Spanien.

Nu är glada julen slut, slut, slut

I fredags var det syskonkalas på Birgittas sida i Vallentuna.

Birgittas syskon känner till mina aktuella hälsoproblem, så två av syskonfamiljerna hade gjort upp sins emellan om att skjutsa oss till Vallentuna och sen hem igen, och för det är jag dem innerligt tacksam – utan den här hjälpen hade jag knappast klarat att vara med.

Så vi blev hämtade av Hasse och Karin – Karin är Birgittas syster. De hann få en kopp kaffe innan det bar av mot Vallentuna.

Hem till Uppsala blev vi senare skjutsade av Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica.

Hemma hos Ragge – Ragge är yngst i syskonskaran Dahl – och Gunnel, värdar för just den här syskonmiddagen, bjöds vi på kalkon.

Den här syskonmiddagen genomfördes i god stämning, men jag noterade, att ämnet för middagskonversationen allt mer tenderar att bli alla de sjukdomar inte bara jag drabbas av i den här åldern.

I lördags hade vi, om inte julgransplundring så hjälp med att röja ut julen här hemma.

Medan jag gjorde Melodikrysset, packade husets damer ner julen här hemma. Kerstin plockade bort prydnader och ljus ur granen, och Birgitta städade undan övriga julprydnader.

Matti hade åtagit sig att i sin svärfars bil åka hit från Stockholm och sen frakta bort granen plus ett antal andra saker, mogna för en sopdepå. Med medförd avbitartång tog han av alla grenarna på julgranen och sen sågade han stammen i bitar. Det här plus alla barr åkte sen ner i ett par medförda plastsäckar.

Kerstin har senare burit ner julgransprydnaderna och en del annat i vårt källarförråd.

Det är fantastiskt att ha barn som på det här sättet utan att ens ha blivit anmanade hjälper oss allt skröpligare föräldrar, när vi behöver det. Det är värt mer än några julklappar i världen!

I dag var vi, i vanlig ordning, också bjudna till landshövdingens julavslutningsmottagning på Uppsala slott.

Fast Birgitta, som är en klok kvinna, har ju sett hur jag mår och dragit sina slutsatser, så jag blev djupt tacksam när hon föreslog att hon skulle åka ensam till slottet en stund.

Hon får väl hälsa värdparet och andra jag känner också från mig.

Trettondagskonsert

Uppsala kammarkorkester under ledning av Paul Mägi gav åter igen en festlig trettondagskonsert i Musikens hus. Det var festligt och fullsatt, och programmet bestod av idel örhängen ur den klassiska repertoaren.

Kammarorkestern var dagen till ära kompletterad med två sångsolister, sopranen Kerstin Avemo och tenoren Cataldo Caputo, och på mig imponerade Avemo allra mest: Hon intog scenen med skönsång och auktoritet i ”Care mio che il mio cor” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”. Ingenting i första delen av konserten – Bellini, Donizetti, mer av Verdi – kunde mäta sig med det, vilket också innefattar Caputos sångliga insatser.

Avemos bravur var inte mindre efter pausen, men i den delen hävdade sig också Caputo, till exempel i ”La donna e mobile” ur Verdis ”Rigoletto”.

I andra delen fanns också annat att glädja sig åt: Emile Waldteufels orkesternummer ”España” och de båda violinisternas, Klara Hallgrens och Nils-Erik Sparfs, spel i Pablo de Sarastes ”Navarra”.

* * *

Efter konserten gick Birgitta och jag tillsammans med Bengt, Inger och Anna på Stationen för gemensam middag: Anna åt råbiff medan övriga valde Biff Rydberg. Birgitta och jag drack lättöl till maten.

Bland arbetare och småborgare i trettitalets Stockholm

Erik ”Bullen” Berglund (1887-1963) var, utom för sitt värv inom teater och film, också känd som radiokåsör om mat och fick bland annat en pilsnerkorv döpt efter sig – den finns fortfarande.

Mindre känt är att han också hade en politisk sida. 1938 regisserade han till exempel en valfilm åt Socialdemokraterna, ”Knut löser knuten”, vars manus skrevs av Nils Beyer, filmkritiker och kulturskribent på socialdemokratiska Morgon-Tidningen.

Många av tidens mycket kända och av publiken älskade skådespelare och regissörer var övertygade socialdemokrater och gjorde också kommersiella spelfilmer med tydlig politisk tendens – jag har själv skrivit om det här; du kan läsa mer under Kulturspegeln, Film, Arbetarrörelsen och filmen.

”Jag gifta mig – aldrig” (1932) i regi av Per Hugo och Erik ”Bullen” Berglund hör dock inte hemma i den kategorin. Dess förlaga var en fars med samma namn med manus av Ernst Fastbom. Dock utspelar den sig, om än inte i Stockholms mest påvra miljöer, bland enkla människor som strävar efter att få ihop till sitt uppehälle.

Med tanke på Erik ”Bullen” Berglunds knytning till pilsnerkorven är det ganska passande att han i den här historien spelar korvgubbe. Det visar sig dock, att han i den här filmen, som är den första av sammanlagt sex i ”Den stora pilsnerboxen Vol 2”, snarare har en fallenhet för prima cognac än för pilsner.

Den skäligen enkla historien, om hans relation till änkan han bor hos och om de kärleksförvecklingar änkans två döttrar med högst olika egenskaper dras in i, kan vi lämna därhän. Och när jag studerar rollistan, slås jag av att flertalet av de ledande rollerna spelas av i dag helt okända skådespelare – bland de icke krediterade skådespelarna finns däremot Sickan Carlsson och Sigge Fürst, och vi möter också John Wilhelm Hagberg som gårdssångare och Nisse Lind som dragspelare.

Det sist nämnda leder oss osökt över till att det i äldre underhållningsfilmer av den här typen åtminstone i dag inte längre är handlingen som får oss att se dem till slut. Tidstypisk musik, skärgårdsutflykter, gatubilder, heminteriörer, klädsel och jargong är sådant som i stället roar oss.

I dödens väntrum

I söndags var även Anna här på julkalas hos oss tillsammans med döttrarna Sara, Amanda och Ella och hunden Sudden. Först i dag har jag dock kunnat smaka på hennes julklappsbröd av två sorter, efter ett förlorat dygn i mitt liv.

Jag hade lovat Birgitta och barnen att gå till doktorn med det samma efter helgerna, så på måndag morgon klev jag upp och gick, utan att först äta frukost, till Vårdcentralen, dels för den sedvanliga provtagningen för doseringen av Waran, dels för att få en bedömning av min ohälsa och lämplig medicinering av den. För det senare hamnade jag i en ganska lång väntekö.

Den kvinnliga läkare jag sen till slut fick träffa – ingen jag tidigare har mött – lyssnade bland annat på mina lungor och sa, att det troligtvis fanns vatten i den högra lungan, vilket inte föreföll osannolikt; jag har drabbats av det tidigare i år. Så jag fick omedelbart remiss vidare till Akuten på Akademiska tillsammans med en rekommendation om röntgenbesiktning av lungorna.

Allt det här är logiskt och rationellt, även om jag själv hade trott att besöket på Vårdcentralen skulle ända i ett recept på en mer effektiv hostmedicin.

Jag har långvarig – och god – erfarenhet av flera av klinikerna på Akademiska, men Akuten hade jag aldrig tidigare varit på. Den visade sig vara ett Inferno, vilket säkert hade att göra med att ingen uppenbarligen hade räknat med den anstormning som drabbade den första vardagen efter alla helgerna.

Man fick ta kölapp och sen sätta sig i en vänthall full av människor, så många att alla inte alltid fick sittplats trots att den här vänthallen var biografmöblerad med rad efter rad av stolar.

Så småningom blev det i alla fall min tur att i en samtals/bedömningslucka redogöra varför jag var där, ett samtal som ändade i att jag blev godkänd.

Fast det betydde inte att jag blev insläppt. Jag fick sitta kvar för att bli uppropad. Den här väntetiden drog ut, och jag hann faktiskt somna flera gånger innan jag blev en av de utvalda.

Läget där inne på Akuten var obeskrivbart – kaotiskt är ett för milt ord. Det låg människor precis överallt, alltså även ute i gångarna och längs informationsdisken. Personalen var otroligt stressad – märk att jag inte förtalar den; jag begriper fullt ut dess pressade situation. Till bilden av Inferno bidrog sådant som att en del av de intagna att döma av orörlighet eller ständigt mekanikt upprepade rörelser såg ut att befinna sig i dödens väntrum. På avstånd hördes en mansröst om och om igen skrika ”Jag vill hem!”, ”Jag vill hem!”. I början av natten ropade en man i närheten av mig om och om igen ”Jag vill kissa!” till dess att en kvinnlig anförvant till en annan patient helt resolut hämtade någon ur personalen och den personen hjälpte honom med ett bäcken.

Att personalen under de här omständigheterna måste koncentrera sig på sina egna mest akuta uppgifter är begripligt, åtminstone för mig som inte hörde till dem som var mest illa däran, men jag medger att jag började känna av en viss irritation när det dröjde, innan jag ens fick träffa en sköterska eller ett biträde – jag vet inte vilket – som förhörde sig om mitt tillstånd och tog ett antal prover. Hon agerade också föredömligt raskt när jag berättade, att jag är diabetiker och ännu inte hade fått något i mig: Strax fick jag ostsmörgås och osockrad nyponsoppa.

Sen skulle det bli fler omgångar ostsmörgåsar och osockrad nyponsoppa – Akuten har nämligen ingen servering av vanlig sjukhusmat. I motsats till vad jag hade hoppats blev jag nämligen kvar där mycket längre än vad jag naivt hade trott – och ingen jag frågade kunde heller ge mig besked om vad som skulle ske med mig och varför. Jag fick också flytta hit eller dit flera gånger.

Runt midnatt – jag har inte antecknat tiderna – fick jag äntligen träffa en läkare. Om jag har förstått saken rätt, berodde den här tidsutdräkten på att det bara fanns en läkare i tjänst, och han måste – helt naturligt – prioritera de mest akuta fallen. Den läkare som jag bara såg skymta förbi fick jag själv över huvud taget inte träffa; den som slutligen tog sig an mig måste ha gått på nattpasset.

Den unge läkare jag till slut fick ett samtal med gjorde både yrkesmässigt och personligt ett gott intryck på mig. Han tvivlade på att den möjliga vattensamlingen i lungorna hade ett direkt samband med den akuta infektion jag hade drabbats av, men tyckte att jag ändå borde skickas till röntgen för kontroll.

Sen blev det som vanligt (för den här miljön) igen: Läkaren hade antytt, att jag eventuellt, efter lungröntgen, kunde skrivas ut, men när det sedan dröjde och jag försökte fråga personal, fanns det ingen som visste, när den här undersökningen skulle bli av.

Så till slut drog jag – i viss beredskap: sjukhusskjorta på överkroppen men iförd långbyxor och strumpor – sjukhustäcket över mig och lyckades, trots det oväsen som pågick omkring mig, också somna. Dess förinnan hade jag fått mina kvällsmediciner – läkaren hade fått låna min aktuella läkemedelslista, på vilken jag i marginalen hade fört ut uppgifter om när under dygnet jag ska ta respektive medicin.

Runt fyra på morgonen – jag har som sagt inte fört exakt tidjournal – väcktes jag plötsligt och upplystes om att nu hade jag fått tid för undersökning på Röntgen. En pigg ung dam skjutsade mig dit, en trappa upp, i sängen.

Röntgen skötte sitt värv snabbt och effektivt, och på nolltid var jag och min säng tillbaka på Akuten. Där rådde vid den här tidpunken på dygnet ett nästan skrämmande lugn, så jag somnade omedelbart om.

Strax efter sex väcktes jag av en läkare, och han kunde nu ge besked:

Det fanns mycket riktigt en del vatten i lungorna, men det borde försvinna, om jag höjde morgonintaget av Furix från en till två tabletter. (Jag kan berätta att redan det nuvarande intaget av Furix starkt befrämjar lusten att kissa.)

Mot hostan skrev han ut en mer kraftfull medicin, som bland annat innehåller något morfinpreparat. (Hustrun är just nu nere på stan och handlar och har lovat att, med stöd av mitt leg, hämta ut medicinen.)

Sen fick jag en ostfralla igen, den här gången tillsammans med en mugg rykande hett te, och så bar det hem i en sjukhustaxi.