Melodikrysset nummer 24 2015

I dag har vi haft en underbar sommarmorgon här i Öregrund. Trädgården blommar, övervägande i nyanser av blått: förgätmigej, midsommarblomster, trädgårdsklint, akleja. Även syrenerna blommar fortfarande här på den nordliga upplandskusten, de flesta i blålila, några i vitt. Och liljekonvaljer, i vitt, sticker fortfarande upp i den tätnande grönskan under den stora asken nere vid grinden.

Fast den vita rosen, midsommarrosen, har inte slagit ut än. Detta sagt som en naturlig övergång till dagens melodikryss, där vi i grekiskt original fick höra ”Vita rosor från Aten”, på sin tid hit även på svenska med Ann-Louise Hansson.

Nära till hands att nämna när man som jag befinner mig i skärgården är också ”Fiskarna i haven”, insjungen 1995 av Idde Schultz.

Annat som spelades i dag lät ganska jävligt, främst då (utan konkurrens) ”Are You Lonesome Tonight” med Ingvar Oldsberg.

Men jag ger faktiskt inte mycket för Amy Diamonds insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” heller.

Sen hörde vi en artist som förekommer väldigt ofta i Melodikrysset, Jan Johansen, med en engelskspråkig version av hans bidrag i Melodifestivalen 1995, ”Se på mig”. Därmed inget ont sagt om Jan Johansen.

Lisa Nilsson förekommer då och då i krysset, men vem i helvete sjöng hon tillsammans med i ”Tears Never Dry”. Jag fick googla och hittade då en man jag aldrig har lagt märke till förut, Stephen Simmonds.

”Snö” med Laleh ur filmen ”Arn” (2007) har väl förekommit tidigare i krysset?

Mer främmande för dagens generation av krysslösare är väl optimisten (Ludde Gentzel) och pessimisten (Helge Harneman), ett välkänt par för min generation av radioter.

Också klassisk musik är svårt för många av dagens krysslösare, har jag förstått.

Det Robert Wells med flera spelade var ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

En mycket kär komposition för mig är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. Den brukade jag och hon som sen blev min hustru spela sena kvällar på hennes nyinköpta radiogrammofon på Sturegatan 20 i Uppsala, där hon hade lyckats få lägenhet och dit också jag, bok för bok och pryl för pryl, flyttade in.

Operetter får man väl också hänföra till den smått klassiska sfären. I dag fick vi höra en lokalrevyinsjungning med Sigismund ur Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita Hästen” (1930).

Och lite exotiskt är det väl också att få höra sitar spelas, detta trots att instrumentet bland annat har använts av The Beatles. Sitar förknippar vi väl annars mest med indiern Ravi Shankar.

Och då passar det väl bra att avsluta dagens krysskåseri med ”Jag vill ju va’ som du” ur Disneys ”Djungelboken”. Originalet, skrivet av Rudyard Kipling, utspelar sig nämligen i Indien.

Själv ska jag och Birgitta nu göra en kortare resa, en dagstur till Gräsö, den stora ön utanför Öregrund. Där har våra vänner och partivänner Jimmy och Margareta Mattsson sin sommarstuga, och sosseföreningen hemma i Svartbäcken i Uppsala är inbjuden hem till dem för sen lunch och umgänge.

Melodikrysset nummer 19 2015

Upptäckte ni att Karl Gerhard faktiskt förekom två gånger i dagens Melodikrysset?

Jag gissar att de flesta vet att det är Karl Gerhard som har skrivit texten till ”Nu ska vi vara snälla”, med musik av Jules Sylvain.

Rune Mobergs serie om Lilla Fridolf, förr känd både via radio och film, dessutom som tecknad serie, känner nog också de flesta till. Men signaturmelodin som spelades är till ursprunget dansk, och till Sverige kom den med text av samme Karl Gerhard – fast då hette den ”Lilla Frida och jag”.

Annars visade Anders Eldeman åter prov på sin fäbless för upprepningar.

Rednex förekom nyss i ett melodikryss och fick i dag återkomma med ”Cotton Eye Joe”. Ta nu inte det här som en invändning mot Rednex – jag gillar dem.

En stark fäbless har Eldeman också för Lars Berghagen. Berghagen är för all del ojämn, men ”En kväll i juni” är verkligen en bra låt.

Ytterligare en egenhet som Anders Eldeman har är att han regelbundet spelar kända låtar som när det gäller arrangemang och instrumentering görs på ett sätt som avviker från det som sitter i lyssnarnas musikminne.

Ett exempel på detta i dag var signaturmelodin till ”Mio min Mio”.

Ett annat är Lennart Palms version av ”Tre gringos”, där vi dessutom skulle komma i håg att man där gav sig i väg för att skaffa en saxofon.

Annat var relativt lätt att känna igen.

Ett exempel på det var ”Stick iväg Jack” (”Hit the Road Jack”) med Monica Zetterlund. Jag har allt av henne på skiva.

Och ”Rasmus på luffen” med Allan Edwall och Erik Lindgren har jag förstås i min DVD- och VHS-samling.

Men också flera av de utländska skivartisterna var, även om jag inte för egen del har samlat på deras plattor, välkända.

Ett exempel är Cher, vars ”Dark Lady” spelades i dag.

Ett annat är Van Morrison, i dag med ”Brown Eyed Girl”.

För egen del skulle jag också hänföra Mark Knopfler, i dag med ”Beryl”, till kategorin kända artister. Själv har jag lyssnat mycket på hans skivor – introducerade Knopfler för mig gjorde min son, själv en mycket skicklig gitarrist – men andra krysslösare skulle knappast hänföra honom till kategorin mycket kända artister.

Den sista frågan kvar att redovisa svaret på är ett gränsfall. Madonna är ju mycket känd, så också låten hon sjöng, ”American Pie”. Men vem var det som gjorde den? Jo, Don McLean.

Skrivet i Öregrund med ett väldigt blommande bigarråträd utanför fönstret.

Trädgård och musikalisk bakgård

Det blev mycket TV i kväll.

Mer av en slump såg jag en del av ”Go’kväll” – fastnade där för ett par inslag om trädgård och odling: dels råd från den kunniga Gunnel Carlson, dels ett besök i Tage Andersens orangeri, fyllt av kamelior.

Uppfylld av detta fortsatte jag med att efter Rapport se även det nya programmet ”Trädgårdstisdag” med Pernilla Månsson Colt som programledare. Det kommer jag aldrig att göra igen, eftersom programmet var en salig röra av restaurering av ett uthus (med hjälp av grejer som de flesta människor inte har), udda matlagning och lite om odling, främst gödsling. De medverkande, framför allt damen i de egendomliga trädgårdskläderna, får för min del gärna hamna i gödselstacken.

Sen såg jag ytterligare ett presentationsprogram av låtar som ska tävla i Eurovision Song Contest. De bedömdes av en liten jury, som bestod av tidigare deltagare i de svenska schlagerfinalena, bland annat Christer Björkman, och leddes av Sarah Dawn Finer.

Den här gången förstod jag mig inte på deras preferenser.

I mina öron lät i och för sig Österrikes bidrag ”I Am Yours”, som framfördes av The Makemekes, ganska bra. Så också i deras, men den hamnade inte tillräckligt högt upp i deras sammanvägda rankinglista.

Ännu längre ner i den hamnade Ungerns bidrag, ”Wars For Nothing” med Boggie (Boglárka Cseme). I mina öron hade den här låten den överlägset bästa melodin.

Jag gör verkligen inte det valet för att jag skulle gilla den politik Ungern för, och jag begriper därför inte de reservationer den här bedömningsgruppen gjorde mot Ryssland, alltså dess politik, inte dess tävlingsbidrag (som jag själv inte fann så bra som de gjorde).

Eurovision Song Contest är en tävling i populärmusik, inte politik. Och inte heller i dans, koreografi, ljuseffekter et cetera skulle jag vilja tillägga.

Påskägg på estniskt vis

Jag och min familj kom i slutet av andra världskriget via Finland till Sverige. Jag var sju år när vi kom hit, och vi anpassade oss ganska snart, lärde oss också svenska, men vårt eget språk, estniskan, fortsatte vi att tala i familjen och med andra landsmän, och även om estnisk kultur och estniska levnadsmönster är ganska lika dem vi mötte här i landet, vårdade vi oss också om våra estniska särdrag.

Det här gör att jag, också nu vid hög ålder, fortsätter att färga påskäggen på estniskt vis, på ett sätt jag lärde mig redan i min barndoms Estland. Min hustru är svenska, men hon och våra barn har alla lärt sig och lärt sig att älska det här estniska sättet att färga ägg. Jag gick nyss in på vår dotters – Kerstin Kokk heter hon – Instagram och såg där den första bilden av den estniska äggmålning hon i år, som andra år, genomför med sina barn, Viggo och Klara.

För det här estniska sättet att koka och samtidigt färga påskäggen, behöver man förstås ägg. För vår del kokar vi ganska många: I år blev det åtta för mig och tio för Birgitta. De här äggen blir små konstverk och ägg som inte går åt kan, om skalen är hela, sparas i en skål på skrivbordet. Många sparar också vackra skal till urätna ägg.

För att genomföra den här typen av äggfärgning/äggkokning måste man ha ganska generöst tilltagna tyglappar, till exempel 30 centimeter x 30 centimeter. Man kan till exempel klippa sönder ett uttjänt lakan. (När man sen är färdig med hela proceduren, kan man, efter att ha avskilt de färgande lökskalen med mera, köra omslagslapparna i tvättmaskin och sen använda dem på nytt nästa påsk.)

Den viktigaste ingrediensen i estnisk äggfärgning är stora mängder av skal från gul lök. Man kan ju spara lökskal undan för undan men också vittja bottnen i och underredet till löklådan i butiken där man handlar. Fast för vår del har vi välvilliga medhjälpare – framför allt Marina, som har estnisk mor – i Konsum i Öregrund: När vi flyttar ut till Öregrund veckan före påsk, har våra vänner i personalen på Coop redan fyllt hela plastpåsar med lökskal, som de ju ändå kontinuerligt måste befria löklådan och dess underrede från.

I princip räcker det att svepa in äggen, utlagda på tyglappar, i ett tjockt täcke av lökskal.

Men det finns andra ofarliga växter att använda för att få speciella färgeffekter. Flisor av albark ger till exempel brunare ränder.

I år, då påsken är tidig och våren inte riktigt syns till, finns det inte så mycket extra att hämta i trädgården, men man kan också åstadkomma ljusare konturer av blad till stensöta eller krokus eller, om påsken ligger lite senare, av kronbladen till blommande blå- och vitsippor. När jag själv var yngre, gick det att få intressanta färgbrytningar med hjälp av kräppapper eller fjädervipporna till påskriset, men de har blivit mer färgbeständiga sen dess, släpper alltså inte så lätt ifrån sig sin färg.

Jag har också, efter att ha sett tipset i en estnisk tidning på nätet, använt mig av lite blåbärssylt med hela blåbär i. Fast då kokade jag ett par såna ägg i en separat, liten kastrull – blåbär färgar mycket kraftigt.

Hur som helst: När du är klar med ett ägg, sveper du tygtrasan omkring det och det som ska avge färg, och så snurrar du och knyter till exempel björntråd omkring varje sådant äggpaket. Är ni flera om att dela en stor kokgryta, kan var och en spara en trådtamp (gärna i form av en ögla) på sina ägg och sen binda ihop dem löst med ytterligare en tråd. Gör man så här, underlättas sedan identifieringen, om olika personer har olika färg på sin tråd.

För att få någon effekt, måste man hårdkoka äggen – jag skulle säga i minst en kvart.

Sen spolar man kallt vatten på de kokta äggen, klipper upp tråden runt om med en sax och öppnar paketen. När du har spolat av äggen ska du finna, att du har skapat små underverk!

Nu har Kerstin lagt ut en instagrambild på sina estniska påskägg. Se på dem – de är faktiskt vackrare än mina.

Skärtorsdag

Påskens religiösa innehåll är oss främmande, men Birgitta pyntar lika fullt som alltid huset påskfint. I de redan en smula grönskande syrenkvistar hon här om dan tog in och satte i krukor med vatten hänger hon påskfigurer. På köksbordet lägger hon en stor duk med tussilagomönster jag köpte åt henne inför en annan påsk för länge sen – jag köpte den i en konsthantverksbutik i Stockholm där jag på den tiden jobbade. På bordet ställer hon utöver en bukett med överdådigt blommande tulpaner också påsktuppar i olika storlek – flera av dem, bland annat några stora och mycket vackra, har jag köpt åt henne; annat av det här slaget köpte jag hem när jag var på journalistresa i Portugal efter revolutionen där.

Rum efter rum får prägel av påsken och dess färger.

Själv går jag efter lunch en ärenderunda i vår lilla stad. Min vänstra fot är svullen och jag har svårt att få på mig en normal sko, men eftersom snön har smält, tar jag i stället de sandaler jag brukar ha på sommaren. Det är originellt till vinteröverrock, men vad fan gör man? Som vanligt drar jag med mig min tantväska på hjul.

Först går jag till vårt lilla apotek och hämtar ut medicin som håller på att ta slut. Vis av erfarenheten ringde jag dit för ett par dar sen och kollade, och de hade som jag befarade inte det jag behövde, men varorna beställdes och skulle finnas där i dag. Det gjorde de också.

Därifrån gick jag till det näraliggande Systemet. Nej, vi har inte börjat dricka alkohol igen, men Systemet har en viss bredd på sitt alkoholfria sortiment. För kvalitet borgar numera det faktum, att även de här alkoholfria vinerna tillverkas av kända och välrenommerade vintillverkare.

Med ett antal vinflaskor i rullvagnen gick jag sen vidare till Coop Konsum, också i de flesta andra ortboendes ögon Öregrunds bästa och mest välsorterade livsmedelsbutik.

Jag skulle kunna ge många exempel på att det är så men jag nöjer mig med att konstatera, att Konsum i Öregrund har sinne för att komplettera Coops ordinarie sortiment med varor som har det där lilla extra, gärna livsmedel med lokal anknytning. I fiskdisken köper jag hem böckling, rökt sik och rökta laxfenor från ett förnämligt fiskeföretag på orten, Stora Risten fisk. När jag var liten, var min pappa yrkesfiskare, och han fortsatte också senare att fritidsfiska, så jag tror att jag är kompetent att avgöra, hur fisk ska smaka när den inte har fraktats långt och har anrättats, i de här fallen rökts, snabbt. Till middag i dag serverade jag laxfenor med kokt svensk småpotatis och skivor av färsk gurka.

Det här serverade jag på Flora-tallrikar och Flora-fat och i en Flora-karott från finska Arabia, och till maten serverade jag ett lätt kylt alkoholfritt vitt vin.

Så här äter vi förstås bara för att det är påskvecka.

Birgitta tjuvstartade redan i går.

Också hon hade varit på Konsum och köpt fisk från Stora Risten, men i hennes fall var det fråga om strömming. Till middag serverade hon egenstekt strömmingsflundra. Det som inte gick åt, gjorde hon inlagd strömming av, en matlagningskonst hon tog i arv efter min nu sedan länge döda mamma.

Det här vet jag sedan gammalt att Birgitta kan till fulländning, och det blev över förväntan, men hennes lunch i går tog mig med jätteförtjust överraskning. Den har vi aldrig ätit förut, men jag hoppas verkligen inte att det blir sista gången. Receptet på shakshuka med ägg, hade hon hittat i söndagens UNT, där den beskrevs som en typisk frukosträtt från Mellanöstern, men Birgitta serverade den alltså som lunchrätt direkt ur stekpannan, som hon ställde på underlägg på matbordet.

Ingredienser för fyra portioner (men vi – två – åt upp nästan alltihop):

1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
1 burk körsbärstomater
1/2 tsk harissa (chilipasta)
1 tsk spiskummin
salt (vi använder seltin)
nymald svartpeppar
4 hönsägg (eller 8 vaktelägg)
100 g fetaost (eller 4-6 labneh-ostbollar)
färsk koriander eller bladpersilja
rostat bröd

1. Skala och hacka löken och vitlöken.
2. Hetta upp oljan och fräst det här på medelvärme cirka 5 minuter tills det mjuknar och utan att det tar färg.
3. Lägg i chilipastan och låt den fräsa med en minut.
4. Häll i körsbärstomaterna och mosa dem med en potatisstöt eller gaffel. Krydda med spiskummin och salt och peppar efter smak. Låt det koka ihop till en fin tomatröra.
5. Knäck i äggen och låt äggvitan stelna några minuter. Rör inte.
6. Smula över fetaost (Birgitta använde småtärnad sådan) eller lägg i labneh-bollarna. Klipp över koriander och strö gärna på chiliflagor/svartpeppar.
Ät med rostat bröd.

Ut till landet

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

Än håller vi oss kvar i vårt älskade sommarland

Nu när Viggo och Klara har börjat skolan igen, hjälper vi dem att komma upp och i ordning på morgnarna och ser sen till att de kommer i väg i rätt tid, från och med i år till var sin skola. Vi gör det inte hela tiden utan i pass: först tisdag-fredag, sedan halva nästa vecka. Därefter har vi en lika lång barnbarnsfri period. Under den och under veckohelgerna är vi i allmänhet ute i vårt sommarhus i Öregrund.

Inne i Uppsala har jag passat på att på Apoteket – jag talar om ett av de statliga apoteken, det i S:t Per – kompletteringshandla mediciner som var på väg att ta slut men också varor till badrummet, schampo, flytande badtvål, bomullstoppar, tandpetare med mera, alltsammans av Apotekets egna märken. Jag handlar numera nästan alla hygienvaror på Apoteket.

Något Coop Konsum har vi inte längre hemma i Svartbäcken. På ICA vill vi inte handla, så vi turas om att åka buss ner till Centralstationen i vars närhet det finns en stor relativt ny konsumhall. Med väska på hjul och busstransport går det, även om det tar tid.

I Öregrund – jag kom ut hit i dag – har vi mycket kortare väg till ett stort och välskött Konsum som har allt vi behöver. Jag var där och handlade i dag och valde middagsmat med tanke på Viggo, som efter skolan i dag åker buss tillsammans med Birgitta ut hit för att han så gärna vill åka färja över till Gräsö – när han tillsammans med syrran och mamma Kerstin var här i somras, blev just det inte av.

På vägen till och från Konsum hände det saker, som inger mig hopp inför valet. På väg mot glasåtervinningsmojen nedanför Konsum blev jag ikapphunnen av en dam som hälsade mycket vänligt, inte bara för att jag först träffade henne redan när hon var barn. Och så markerade hon att hon höll tummarna för en socialdemokratisk valseger. På väg hem med mina två stora tunga papperskassar med varor var jag gång på gång, med den eländiga hälsa jag har, tvungen att stanna och vila. När jag åter måste göra det, vid det laget faktiskt inte särskilt långt från vårt hus, kom en bil som hade kört förbi mig men sen vänt tillbaka, och ut klev en dam, till åldern tiotalet år yngre än jag. När jag försökte säga, att jag ju nästan var hemma vid det här laget, tog hon resolut mina båda kassar och ställde in dem i bilen – själv fick jag plats bredvid henne i framsätet. När vi kom fram till grinden bar hon till och med mina varukassar upp till huset. Jag hann få reda på att hon har varit anställd inom sjukvården och mycket väl kände till mig och Birgitta – inte som patienter utan i egenskap av partivän.

Jag berättade förstås för henne om mina hälsoproblem och om att jag tidigare i dag hade varit på provtagning på Ackis inför ett läkarbesök där nästa fredag. Akademiska har efter två tidigare kontroller under sommaren meddelat, att jag – bortsett från att hjärtat hålls i gång med hjälp av pacemaker – inte har något akut hjärtproblem, som skulle kunna förklara min akuta kroppsliga försvagning. Så jag ser fram emot att få en pratstund med min hjärtläkare om vad det då kan vara.

Min nya vän, den tidigare sjuksköterskan, hade själv noterat, att vi fick hjälp med trädgården av den mycket duktige Henrik. När jag kom ut hit i dag, hade han efter Birgittas anvisningar avverkat flera stora krikonträd som skuggade hennes växthus och dessutom tagit ner ett dött plommonträd och ansat döda grenar i ett äppelträd. Också den stora jasminen och rosorna mot gatan var ansade. En stor del av de avsågade grenarna har han redan fraktat bort men stammarna låg fortfarande kvar under den stora asken nere vid grinden. Sen klippte han gräsmattan där det behövdes och fixade dessutom det ena hjulet på min tantväska.

Och jo, vi tar regelbundet hjälp med att städa huset också. Man kan ha berättigade synpunkter på RUT, men det här systemet är vad som finns också för människor som i likhet med oss av ålders- och hälsoskäl inte längre själva orkar göra allt det där vi förr gjorde själva men som nu behöver viss assistens för att klara att behålla vårt älskade sommarhus.

* * *

Nyss ringde Birgitta från färjeläget. Mormor och dotterson börjar den senares lilla besök i Öregrund med en liten båtutflykt till Gräsö.

Här hemma väntar morfar och middagen.

På 75-årskalas i Vallentuna

Birgittas syster Karin blev 75 och firade i går detta med trädgårdsfest i hennes och Hasses trädgård i Vallentuna. Därför kunde jag inte som vanligt lyssna på och skriva om Sommar – jag återkommer separat till gårdagens program.

Vi åkte inledningsvis med buss 811 från Öregrund till Uppsala och försjönk snart i egna sysslor: Birgitta läste bok och jag löste korsord. Men vi hade inte hunnit våldsamt långt, när några nytillkomna passagerare plötsligt hejade på oss. Det var vår gamle vän från ungdomsåren Hans O Sjöström och hans hustru Lill. Det visade sig, att de hade varit och hälsat på en FiB-kompis, Knut Lindelöf, vars blogg jag för övrigt har länk till här bredvid. Vi fick sen sällskap nästan hela vägen – Hans O och Lill har flyttat till en lägenhet i närheten av Vaksala torg – och hann prata om mycket, innan våra vägar skildes åt. Men självklart var de besinningslösa israeliska attackerna mot Gaza-området ett av de ämnen vi pratade om. Hans O berättade bland annat att en ganska strid ström av israeler nu helt enkelt väljer att emigrera.

Själva fortsatte vi till 811ans ändhållplats vid Centralstationen, där Birgitta hade stämt träff med sin faster Karin, som också skulle med. Den Karin jag här talar om är namne med födelsedagsbarnet men mycket äldre, 93 år. När hon aldrig dök upp, blev vi förstås oroliga, men det visade sig bero på att hon dagen före i många timmar i nästan outhärdlig utomhusvärme hade deltagit i en solidaritetsaktivitet för de marterade palestinierna i Gaza-området. Nu orkade hon helt enkelt inte åka till Vallentuna också; hon hade ansatser till svindel.

Fast det fick vi veta först när vi hade kommit fram till Upplands Väsby, varifrån Birgitta lyckades nå henne per telefon. Det visade sig att Karin förmodligen hade befunnit sig i en sval dusch när Birgitta tidigare försökte ringa henne.

I Upplands Väsby möttes vi av Birgittas bror Gunnar och hans hustru Annica, som hade lovat att skjutsa oss i sin bil till kalaset hos Karin i Vallentuna. På gatan utanför Karins och Hasses hus väntade Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – syskonen med respektive hade kommit överens om en gemensam penninggåva och alla skulle också skriva på det åtföljande gratulationskortet.

Sen tågade vi i samlad tropp ner till gräsmattan i trädgården bakom huset och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den givna gratulationssången i familjen Dahl. Birgitta höll tal för syskonfamiljerna, och vi hurrade för Karin.

Vi hörde till de tidigt anlända, men Karins och Hasses barn (i separata kullar), nu med egna barn, fanns förstås redan där. Till dem som vi numera inte ser så ofta hör Karins son Jerk, som bor i Köpmanholmen i Örnsköldsvik – Jerks och systern Anna-Karins pappa, Bengt Sundmark, är sedan mycket länge död, men jag ser honom då och då i äldre svenska filmer; han var skådespelare.

Med Hasse har jag varit arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, där han var talarförmedlare. Han var under en period gift med en av mina andra arbetskamrater, Britt-Marie, som tillsammans med sin nuvarande man också var på festen för Karin. Och Hasses och Britt-Maries son Henning var förstås också där. Liksom förgreningar av ytterligare ett av Hasses äktenskap. Such is life numera.

Med tiden anlände det allt fler gamla vänner till Karin och Hasse, bland annat från den äldre socialdemokratiska generationen inom stockholmslänspolitiken och från folkdansvärlden – till det Karin gjorde efter det att hon och Hasse blev ett par var att dra in honom i den senare.

De yngre barnen gjorde det enda rationella i den rådande hettan: De badade i den mycket stora uppblåsbara pool som stod mitt i trädgården.

Vi äldre tog skydd under de soltak som skyddade ett antal trädgårdsbord och lät oss smörgåstårta och vin (i mitt och Birgittas fall avkylt alkoholfritt) väl smaka. Dess värre dök det också upp horder av getingar, som även de ville ha del av allt det goda. Till att värna oss fick vi då en batteridriven elektrisk flugsmälla, ett slags elektrisk stol för getingar.

Getingarna var ändå tysta redan innan de mötte sitt öde. Strax nedanför den Dahl-Strandinska tomten pågick dock renoveringen av Roslagsbanan med full kraft.

Karin och Hasse har normalt en station snett nedanför sitt hus, men jag förstod snart, att jag inte skulle kunna ta mig med Roslagsbanan in till Östra Station i Stockholm – jag hade nämligen planer på att efter festen ta mig till ABF-huset. Nu ordnade det här sig ändå: Ragge och Gunnel skjutsade oss till Upplands Väsby, varifrån jag och Birgitta tog SL-tåget åt var sitt håll.

Jag hade länge trott att det inte skulle gå att kombinera med födelsedagsfesten, men när det blev klart att jag inte ens skulle behöva bryta upp i förtid, bestämde jag mig i all hast för att åka in till Stockholm på Jan Hammarlunds releasefest för hans nya Malvina Reynolds-CD, till vilken jag hade fått en mejlinbjudan från Jan.

När jag kom fram, var där mörkt och låst, och när jag då kollade mejlet, fann jag, att klockslag, veckodag och lokal visserligen var rätt uppfattade, men att jag i hastigheten hade tagit fel på datum. Releasefesten äger rum först nästa onsdag. Men jag ska ta mig dit nästa onsdag också, var så säker! Jag gillar både Jan Hammarlund och Malvina Reynolds.

Barnbarnssommar

Det har varit nästan osannolikt varmt nu i juli, men sommaren infann sig på riktigt först när man hörde ljudet av lekande barn ute i trädgården.

Matti och Karin stannade en extra dag på Öland, eftersom deras lilla Ella var så förtjust i alla djuren på bondgården, där de hyrde en gäststuga. Men sen kom de med Ella till hennes farfar och farmor i Öregrund, och den här gången fann Ella sig genast till rätta: började blåsa de såpbubblor farfar hade köpt åt henne och kände helt uppenbart väl igen sig i vårt sommarhus, där hon var både i påskas och i midsomras. Hon mindes var leksakslådorna och barnböckerna stod – i barnboksbeståndet fanns den här gången en ny bok, en antologi av Katarina Kruusval – så snart kom hon också med böcker till farfar och farmor och ville att vi skulle läsa för henne.

Matti och Karin och Ella gjorde förstås utflykter till badviken i Tallparken – havsvattnet där har i högsta grad badtemperatur. Men Matti pumpade också upp den ganska stora men grunda bassäng vi förvarar i en bod och fyllde den med vatten. Och så riggade han nere vid vår uteplats upp den textila riddarborg jag en gång i världen köpte åt Viggo och Klara, Kerstins båda barn, numera skolbarn.

Mot slutet av Mattis, Karins och Ellas vistelse här anslöt Kerstin och hennes barn, så nu blev alla rum och sängar fulla med råge. Att handla och laga mat åt så här många tar tid och kraft, men samtidigt kan ju farfar/morfar och farmor/mormor runt det stora köksbordet bokstavligen se meningen med livet.

Det var också roligt att se hur kul lilla Ella tyckte det var att få vara tillsammans med de större kusinerna. Långa stunder var de ute och lekte tillsammans – sprang omkring på bergknallar och i snår, kröp in i riddarborgen, åt bär från bärbuskarna och bigarråträdet; Ella och den snart nedskvätta Klara badade vid ett tillfälle i den uppblåsbra bassängen med klädena på. Och så gick allesammans till Tallparken och badade. En dag åkte alla utom Viggo till Norrskedika på loppis.

När Matti och hans familj hade åkt hem till Stockholm, stannade Kerstin och hennes barn kvar. De regelbundna utflykterna till Tallparken fortsatte. Kerstin tog med sina barn till sina egna gamla smultronställen, sådana som Floras trädgård och det café som förr hette Lundeborgs.

Mot slutet av deras vistelse här kom det regn, efterlängtat framför allt av mormor Birgitta, som hade börjat bli ängslig för att torkan skulle skada hennes odlingar.

Men det gjorde inget, tyckte barnen. Uppe på vinden fanns det bland annat gamla Smurf-album.

Nu när alla har åkt och det är bara jag och mormor/farmor kvar här, är det förstås lugnt och tyst, och vi kan återgå till vårt vanliga vardagsliv på landet.

Men det är inte så dumt med liv och rörelse och barn och barnbarn heller.

Jag linkar in i sommaren

När barnbarnens, Viggos och Klaras, vårtermin tog slut och vårt morgonvärv som hjälp åt dem varannan vecka ändades, åkte Birgitta ut till vårt hus i Öregrund för de närmaste månaderna.

Själv hade jag fått tid hos en läkare på Vårdcentralen i Svartbäcken i Uppsala efter veckohelgen, så jag stannade kvar i stan så länge – jag orkade inte åka fram och tillbaka till Öregrund med min onda fot.

Det där onda finns nere i foten, och jag trodde aldrig riktigt på att stödstrumpor, som ju klämmer åt högre upp, skulle kunna bota det här – jag hade fått rådet att skaffa stödstrumpor av den förre läkaren jag konsulterade.

När jag den här gången linkade till Vårdcentralen, hade i och för sig den ibland svåra värken med centrum i högra stortån dämpats – men jag har vid det här laget lärt mig, att det går upp och ner med den. Lugnt och sakligt berättade jag för den unga kvinnliga läkaren, ny för mig, om mina symtom och pekade ut var centrum för det onda fanns, och hon slog med stor säkerhet fast vad det här med all sannolikhet berodde på: artros i stortåns grundled.

Artros kan opereras, berättade hon men föreslog som första alternativ byte till skor med hård sula som avlastar leden.

Specialskor av det här slaget finns, berättade hon, att köpa i en butik i närheten av Akademiska, och jag fick också adressen av henne.

Nästa vecka är jag ändå kallad till en undersökning på Akademiska sjukhusets avdelning för klinisk fysiologi, så då ska jag kombinera besöket där med att köpa de här skorna.

Men, som man kan förstå av kallelsen till Ackis: stortån är inte mitt enda problem.

Måhända är min fullkomligt pissiga kondition – jag måste, trots att jag drar en varuvagn på hjul, gång på gång stanna på vägen till och hem från Konsum – delvis förorsakad av min onda fot, men själv tror jag, att jag har andra problem, som rör hjärt-lung-komplexet.

Hoppas att jag får träffa en läkare också och inte bara får en hjärtundersökning.

* * *

En smula lättad över att åtminstone ha fått en vettig förklaring på mitt fotbesvär tar jag min packning, det mesta av den i min nya tantvagn, till buss 811 och åker ut till Öregrund, Birgitta och sommaren. Känslan i sinnet liknar faktiskt lite den från förr i världen, då jag åkte till Öregrund för midsommar- eller semesterledighet.

På vägen upp till huset passerar jag mitt stora stenparti, som Birgitta har varit snäll att rensa inför min födelsedag; stenpartiet lyser intensivt blått av akleja. Hon har nu använt sina ensamma dagar här ute till att rensa ännu mer i trädgården.

Hon har också hittat en för oss ny städfirma i Östhammar, som kan göra midsommarfint i huset. I går kom några damer därifrån, en av dem förresten boende här i Öregrund, och städade huset åt oss.

De skulle under eftermiddagen ha avlösts av fönsterputsare från samma firma, men när de anlände, hade det börjat regna, så de – en man och en kvinna – kom tillbaka i dag och putsade alla våra spröjsade dubbelfönster.

Birgitta har tvättat gardinerna och vid det här laget redan satt upp nystrukna sådana i sovrummet och köket.

Själv var jag i väg till Konsum och handlade mat – rökta laxfenor och färskpotatis – till dagens middag och ett och annat inför den stundande midsommarhelgen.

Fast dess förinnan, i morgon, är det min födelsedag; jag fyller 77.

Dottern, Kerstin, som jobbar då och inte kan komma har redan överlämnat sin födelsedagspresent, ett antal finska dricksglas i en serie som med åren har tagit allt minde utrymme i glasskåpet i vårt kök. Kerstin har stark och säker känsla för design, så det är inte bara sin egen barndoms glasförråd hon återställer.

Sonen, Matti, och hans drygt tvååriga dotter Ella kommer hit till Öregrund på födelsedagskvällen, och på midsommarafton ansluter också Karin, hans fru och Ellas mamma.

Lyckan är att ha barn och barnbarn som fortfarande bryr sig om en, när man är skraltig och fyller sjuttisju. Och att det inte verkar påtvingat.

”Åka farfar”, lär tvååringen säga enligt sin far.