Hurdalsrosen

Till mina finaste rosor hör Hurdalsrosen. Jag fick den på 60-årsdagen av Berith Andersson, Christina Örvi och ytterligare några kvinnliga arbetskamrater på 68an. Valet av presentros hade en klar anknytning till ett av mina dåtida värv: jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare, väl förtrogen med Hurdalsrosens hemland Norge.

Fast från Norge kom den ju inte ursprungligen. En norsk prästson lär ha hämtat hem den från Giessen i Tyskland. Det är en ros tillhörig Alba-gruppen, men dess exakta ursprung är inte känd. Lennart Mellbye skriver i sin ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att Rosa Alpina troligen finns i släkten. Lars-Åke Gustavsson skriver i sin rosbibel ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998), att den, ”vad gäller bladverk, glandelhår och blommor, uppvisar likheter med Rosa villosa ssp plommonros och sorten `Duplex´”.

Prästsonen tog hem den här rosen till prästgården i Hurdal, som ligger nordost om Oslo. Genom sin fantastiska blomning blev den populär bland släkt och grannar och fick sen vidare spridning, först i Norge, sen i Sverige, även i Holland.

Den här versionen finns hos både Mellbye och Gustavsson. Själv har jag hört ytterligare en variant, en mer romantisk och sorglig: Enligt den hemfördes den av en sjöman till sin käresta, som arbetade på prästgården i Hurdal. Hon hade dock under hans långa bortovaro hittat en annan. Men rosen fick hon, och den men alltså inte kärleken levde vidare.

Hurdalsrosen, en buskros, har en imponerande växtkraft. Den kan bli tre meter hög och upp till två och en halv meter bred. Jag har min i en liten rabatt, anlagd mot en bergknalle, och där trivs den. På ena sidan har den en Paradisbuske, som jag en gång fick i födelsedagspresent av Birgittas (nu döda) mamma Anna Brita; de här båda blommar samtidigt och harmonierar i färg. På dess andra sida finns en New Dawn-ros (sport av Dr W van Fleet), remonterande, 300-400 cm, vit till blekrosa; eftersom den är en klätterros, är den utmärkt att ha just mot en bergknalle.

Hurdalsrosen har stora halvfyllda blommor i omväxlande ljust och mörkt rosa, som hänger liksom i girlanger längs de utspärrade grenarna. Blomningen är riklig – den börjar kring midsommar och varar juli ut. Blommorna har knappast någon doft alls, men nyponen doftar.

Hurdalsrosen är mycket vacker att ha i buketter och står sig längre i vas än bondrosen, som jag nyligen skrev om.

Hurdalsrosen vore något för Göran Greiders Hagen, eftersom den kan odlas ända uppe i zon 7.

Frukost, en sommarmorgon

På bordet: Vit vaxduk och en Jobs-löpare med sommarblommor. En bukett med vita bondrosor. Ett glas Verum hälsofil. Ett glas Önos fläderblomsdricka (utan socker). Två smörgåsar – en (sten)hård från Roslagsbröd i Gimo med en skiva cognacsmedvurst, en skiva Polarbröd (osötat, 100 procent fullkorn) med italiensk Prosciutto Crudo. En kopp (Arabia Flora) med rykande, doftande nykokt kaffe. Morgontidningar.

Över bordet: en lampa med Malmsten-skärm med torkade löv.

Under bordet: en blå trasmatta.

Runt bordet: Pinnstolar och en gammaldags utdragssoffa (som barnen sov i en gång i världen) målade mörkblå med lackfärg.

Tvärs över bordet, bakom soffan: ett jättestort fönster, fönsterbänk, karmar och spröjs målade i samma mörkblå färg. I fönstret pelargoner; en vit blommar.

Utanför fönstret: Till vänster en ros, Nevada, (La Giralda x Rosa Moyesii), 200 cm, blomman vit med gyllene ståndare i mitten. (Den här rosen är köpt hos Kjell Eriksson på Ulva trädgård.) Till höger en stor äkta fläder, som just har börjat blomma på solsidan, gräddvit.

Där bortom: grönska och en oändlig blå himmel.

I midsommartid

I måndags, på min födelsedag, tog Birgitta ut mig på middag. Hon hade upptäckt, att Klockargårdens restaurang hade återuppstått efter att ha varit stängd i ett par år. Vi ville prova, vad den nya versionen gick för.

Det vimlar av restauranger i Öregrund, framför allt runt hamnen. De flesta har som koncept att förse sommargästerna och båtfolket med öl och till det något billigt tilltugg. Är man kulinariskt intresserad, väljer man då att i stället konsekvent laga maten hemma.

Det har gjorts några försök att etablera bättre restauranger i Öregrund, men den förra versionen av Klockargården föll väl på att pubgästerna från hamnen inte är beredda att betala för god och vällagad mat och kanske också på att Klockargården inte ligger längs hamnstråket utan nära klockstapeln; Öregrund har en kyrka med en klockstapel, uppförd separat en bit ifrån.

Nu gör några kulinariskt intresserade restaurangutbildade ungdomar från Stockholm ett nytt försök. Från den spännande matsedeln valde vi lammrostbiff med brynta svartrötter och rödbetsmos – gott! Till det drack vi, efter servitrisens kloka rekommendation, ett australiskt rödvin, som stod sig i konkurrensen med den kraftiga maten.

Man kan sitta inomhus, men i den varma kvällen valde vi att sitta utomhus. Har ni vägarna förbi Öregrund, rekommenderar jag Klockargården.

Efter middagen promenerade vi hem för att titta på det andra Evert Taube-programmet i TV.

***

Födelsedagsfirandet fick en fortsättning i onsdags kväll. Birgitta hade köpt biljetter till en konsert i Öregrunds kyrka.

Tre musiker medverkade, varav två trombonister. Dels Christian Lindberg, känd bland annat från Kungliga hovkapellet, Nordiska kammarorkestern i Sundsvall och Stockholms läns blåsarsymfoniker; Lindberg är, förutom trombonist, också dirigent och tonsättare. Dels Charles Vernon från Chicago Symphony Orchestra. På piano medverkade Eric Ewazen, professor i komposition vid Juilliard School. På programmet stod bland annat gregorianska sånger, sydtyska kompositioner för trombon från instrumentets barndom och en hyllningskomposition av Jan Sandström till vännen Christian Lindberg på dennes 40-årsdag. Programmet avslutades med att Vernons hustru Alice, som är operasångerska, sjöng en svit sånger, ”A Summer Journey”, med texter av bland andra Goethe.

Programmet, verkligen intressant och hörvärt, gavs i en nästan fullsatt kyrka klockan 22.00 på kvällen. Det filmades för ett senare TV-program om de båda trombonisterna. Öregrund som världens centrum!

***

Torsdagen använd jag och Birgitta till att göra fint till midsommar: Birgitta klippte gräset och rensade land, medan jag städade huset grundligt. Vi avslutade med att plocka in midsommarbuketter. En av mina bestod av rosa hurdalsrosor, kvistar av blommande paradisbuske (också rosa) samt blå och vit akleja. På grund av städningen flyttades den sedvanliga fredagsbastun till torsdag kväll. Skönt att efter städningen pusta ut under plommonträden!

***

Midsommarafton kommer med sol och vackert väder, fast senare på dan mulnar det på och kommer lite regn. Birgitta och jag firar en midsommar på tu man hand. Vi äter förstås den sedvanliga midsommarlunchen, sill och färskpotatis, och till det tar vi ett par nubbar av Birgittas hemkryddade brännvin. Min favorit är hennes kumminbrännvin.

När vi, en stund före 17.00, går i väg till det traditionsenliga midsommarfirandet vid Hembygdsgården, är det åter igen regnstänk i luften, så vi tar paraplyerna med oss. Birgitta är, jag vet inte för hur mångte gången, ombedd att hålla det lilla anförande som följer stångresningen. Hon talar om gemenskapen, glädjen, naturens skönhet och nattens ljus, allt det som gör midsommaren så efterlängtansvärd. Hon citerar två dikter som hon tycker mycket om (och som jag tidigare har återgett på bloggen), Harry Martinsons ”Juninatten” och Birger Normans ”Junisvit”. Men hon påminner också om att ”demokratin, freden, friheten, respekten för mänskliga rättigheter, alla individers lika värde, kräver vårt ansvar, vårt engagemang, varje dag” och om att vi alla, både individuellt och gemensamt, har ett ansvar för att försvara dessa värden: ”En god människa blundar inte, vänder sig inte bort, lämnande ansvaret till någon annan.”

Efter sånglekarna med spelmanslaget runt stången kommer ganska många – öregrundsbor så väl som sommarboende, även unga människor – fram och tackar henne.

Vi tar vår sedvanliga midsommarpromenad runt Öregrund på vägen hem. På Västergatan har någon hissat en flagga med texten ”MJAU” på flaggstången.

Det påminner mig om en annan midsommarpromenad för nu ganska många år sen. Bakom ett rött plank, nära Strandhotellet, höll en man just på med att hissa en papegoja i bur upp i flaggstången. Jag stannade till, och när mannen fick syn på mig, sa han förklarande:

– Han måste ju få komma ut och träffa kompisarna. Det är ju ändå midsommar!

Midsommar, denna fantastiska blandning av naturens ljuvhet, nattens ljus och mänsklig galenskap.

Nyligen skrev jag om dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. På den framför, noterade jag, min gamla vän och KSF-kompis Molly Åsbrink, nu tyvärr död, en visa, som ä r essensen av den svenska midsommaren:

VISA I MIDSOMMARTID

Text: Rune Lindström
Musik: Håkan Norlén

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.

Glad midsommar, alla läsare!

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Årets första fredagsbastu + Natttuppen

Torsdagen gick åt till att åka fram och tillbaka till Uppsala; jag hade sammanträde med kulturnämnden plus ett antal ärenden att uträtta. Bland annat var jag in på Musikörat och gjorde en större beställning på amerikanska CD, som man inte utan vidare kan finna i svenska skivaffärer. Jag passade också på att köpa ”Taking the Long Way” med Dixie Chicks och Peps Perssons samling ”Oh boy”.

På fredag kom Birgitta äntligen ut till Öregrund. Jag hälsade henne välkommen med rökt sik och kokt färskpotatis och nyplockade blombuketter från trädgården, en av dem enbart med vildblommor (liljekonvaljer, förgätmigej, humleblomster med mera).

På eftermiddagen klippte jag gräset, medan Birgitta packade upp. Det var olidligt varmt, och jag var tvungen att gå in och dricka kylskåpskall Vichy Nouveau flera gånger för att stå ut. När jobbet var klart, var jag alldeles darrig i kroppen.

Birgitta tyckte, att vi skulle starta årets fredagsbastuserie och skurade därför ur bastun och duschrummet/tvättstugan. Som bastukorv använde vi korvar inköpta i saluhallen i Budapest respektive i en Coop-butik i Kalocsa – vi är konsumtrogna till och med i utlandet. Till det drack vi i pauserna mellan de tre omgångarna bastu Kilkenny.

Efteråt satt vi, medan grillen fick lagom glöd, i morgonrock under plommonträden och drack var sin dry martini med is.

Middagen åt vi framför TVn; det var ett program om Evert Taube vi inte ville missa. Till grillmaten drack vi ett ungerskt vin, också det inköpt i saluhallen i Budapest.

Till mina lördagsmorgonsvanor hör att, medan jag dricker mitt nykokta kaffe, lösa melodikrysset. Det enda som vållade mig lite huvudbry var Linda Bengtzing, som jag dock hittade på Google. Jag är väl ingen riktigt vanlig melodikrysslösare: För mig är Burl Ives lätt att identifiera, och jag är hemma både på Olle Adolphson och Hilmer Borgeling.

Det i dagens melodikryss som fick hjärtat att slå ett par extra volter var Mel Powells signaturmelodi till Pekka Langers ”Natttuppen”, som jag förstås var hängiven lyssnare av under skoltiden på 1950-talet. Pekka, Pekka!

Jag kommer plötsligt ihåg när han vid ett tillfälle med djup inlevelse läste egenhändigt skriven poesi:

”Det sitter en duva på mitt fönsterbleck”
(konstpaus)
”och skiter och skiter och skiter.”

Välsignade regn!

De senaste dagarna har varit nästan outhärdligt varma. I går var jag dessutom tvungen att åka fram och tillbaka in till stan för att släppa in hantverkarna och vicevärden för en tiominuterskontroll av ventilerna på elementen; vi har speciallås i lägenheten sen Birgittas statsråds- och talmanstid. När jag kom tillbaka till huset i Öregrund, var luften i huset kvalmig och obehagligt varm. Nu måste man vattna krukväxterna varje dag. Detsamma gäller änglatrumpeterna i sina krukor utomhus, givetvis också det som finns i Birgittas växthus.

Värmen har drivit på det som händer utomhus: Min skära stora bondpion har slagit ut i slänten ner mot vägen, och runt omkring i trädgården har aklejorna, Birgittas favoritblommor, börjat blomma. Under asken nere vid grinden doftar det starkt av alla blommande liljekonvaljer, som trivs i det stora trädets skugga.

Rönnarna blommar, men äppelträden har blommat ut. Hoppas att det inte innebär, att rönnbärsmalen har tagit de små äppelembryona i besittning; äppelblom är de här krypens alternativ, när det inte finns blommande rönn att tillgå.

I går, när jag kom tillbaka från Uppsala, konstaterade jag, att jag, om det inte sker ett väderomslag, måste börja vattna trädgården. Trädgården är stor, med många rabatter och land överallt, och ska man slangvattna effektivt, tar det mycket lång tid att genomföra.

Men i morse var det mulet och lite svalkande vind, och när jag gick hem från Konsum efter att ha handlat, kom de första regndropparna. Sen har det fortsatt: ett milt, fint regn faller nu över trädgården. Välsignade regn!

Hoppas det kommer mera.

Tillbaka i den svenska sommaren

Vi kom tillbaka från donaukryssningen – som jag ska återkomma till – sent på kvällen den 6 juni. Tidigt nästa morgon åkte Birgitta i väg igen, nu till ett UNICEF-möte i New York; hon skulle dessutom träffa Jan Eliasson.

Eftersom jag kvällen därpå skulle ha styrelsemöte med Ordfront i Uppsala, kunde jag inte fortsätta ut till Öregrund. I avvaktan på sammanträdet och efter detta skrev jag bloggtexterna om Jörn Donners ”Rapport från Donau”, om Molly Åsbrink och ”Which Side Are You On” och olika svenska översättningar av den samt om Helmut Qualtinger.

För Ordfronts styrelse redovisade jag, att jag har fått Yvonne Hirdman att i oktober ställa upp för ett möte om Alva Myrdal – Yvonne kommer snart med en bok om Alva på Ordfront. Vi har fler spännande möten på gång också för hösten. Dem ska jag redovisa lite senare. När vi bröt kvällens möte, lovade Kjell Eriksson titta in hos oss i Öregrund, någon gång när han passerar på väg till Gräsö. Han vill bland annat titta på de rosor han har sålt till oss på den tiden då han var trädgårdsmästare.

Men jag kommer inte ut till Öregrund nästa morgon heller. På kvällen ringer vicevärden och meddelar, att den av bostadsrättsföreningen anlitade rörfirman nu – i morgon! – äntligen ska justera elementen i vår våning (liksom i alla andras) – saken har varit på gång i ett par år.

Väntan igen, och jag skriver in större delen av texten om Tom Lehrer i datorn. Först efter lunch på torsdag kan jag äntligen ta bussen ut till Öregrund.

Jag kör den första av fyra maskiner tvätt, efterbörden av donauresan, och hänger upp tvätten på strecket över natten.

Nästa morgon – nu är det fredag – fortsätter jag tvättandet. Det är lysande torkväder. Även de kraftiga marimekkoskjortorna torkar snabbt i solen. Själv sitter jag på tvättstuge-/bastutrappan och läser de senaste två veckornas tidningar. Jag väntar in brevbäraren för att få ut två veckors lagrad post. Den visar sig vara lagrad i Östhammar, men hon säger, att hon ändå ska dit på eftermiddagen och erbjuder sig att hämta vår post, vilket jag tacksamt tar emot.

Efter lunch tar jag itu med att klippa gräsmattan, som nu har fått växa ostört i två veckor. Gräset är högt. Eftersom tomten är stor med många fruktträd och delvis är kuperad, tar det tid, över tre timmar. Jag gör av med två fulla tankar bensin. Medan jag klipper körsbärsträdgården bakom huset – det som vi ibland kallar Körsbärsdalen – regnar det ner vitrosa blomblad, som lägger sig i håret. Det blommande täcket av tusensköna under körsbärsträden stryker också med, där jag far fram med gräsklipparen. Det skär i hjärtat, men jag vet ju av erfarenhet, att där snart kommer att finnas lika många blommor igen. Dessutom sprider gräsklipparen tusenskönorna till nya och nya ställen.

På lördag morgon kommer Birgitta hem från New York, närmare bestämt till Idrottsgatan. Dit åker jag också – vi ska nämligen senare på dagen åka till Stockholm för att fira Peter Larsson på hans 50-årsdag. Innan jag tar bussen in till Uppsala, tar jag en tur runt trädgården och plockar en födelsedagsbukett: trädgårdklint, lupiner, några exemplar av de snart utblommade tulpanerna (ett par grön/vita och ett par nästan svarta), jättegetrams och så bondsyrener; här ute har de senare just börjat blomma.

I sitt tal för Peter på födelsedagsfesten erinrar Birgitta om hur de tillsammans – han ordförande i Miljöförbundet och Linje 3are, hon energiminister och Linje 2are och sen både energi- och miljöminister – skrev en gemensam artikel på DN-debatt om att gräva ner stridsyxorna och gemensamt arbeta för en konstruktiv avvecklingspolitik samt för andra angelägna miljöpolitiska mål.

Både talaren och jubilaren mindes den här tiden – Peter blev sen medarbetare i miljödepartementet – som en lycklig och framgångrik tid. Det framgick att båda hade mycket övrigt att önska vad gäller fortsättningen – efter deras tid, alltså.

Som på alla födelsedagsfester förekom det förstås mängder av aktiviteter och hyss: den bordsgrupp jag hade tilldelats (med min gamla arbetskamrat Stina Andersson som ledare; vid vårt bord satt också teatermannen Kent Ekberg, som jag en gång i världen lärde känna genom Eva Swedenmark) skulle till exempel framföra ett fiktivt telegram, och jag åstadkom följande:

”Om du hör nåt i luften som surrar,
är det ett vindkraftverk som snurrar.

Birgitta Dahl”

Mycket sång blev det förstås också. Eftersom festkommittén och allsången leddes av Tjia Torpe, i sin ungdom anställd på MNW, blev det förstås mycket progg: ”Vi måst höja våra röster”, ”Stena Olssons Compagnie”, ”Livet är en fest” och ”Vem kan man lita på”.

En sång, given när så många miljöengagerade människor fanns församlade, var den här, som jag tyvärr missade, eftersom vi måste hasta i väg till sista tåget mot Uppsala:

ÄNGLAMARK

Text och musik: Evert Taube

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Miljöaktivister, jo. Annars var det påtagligt många medlemmar ur förnyarkretsen i Stockholms arbetarekommun med på den här festen. Till dem har jag ett ambivalent förhållande: Det är bra att de har angripit de auktoritära strukturerna i Stockholms arbetarekommun. Mindre förtjust är jag i att de inte är tillräckligt principfasta i förhållandet till den gemensamma sektorn – jag är en kommun- och landstingskramare, vill att verksamheten ska drivas i offentlig regi. De jag känner bland dem är förtjusande människor.

***

Under samlingen inför den egentliga festen kom jag i slang med Mats Engström från Aftonbladets ledarsida, också han före detta medarbetare på miljödepartementet. Det visade sig, att han läser – och till och med uppskattar, tror jag – min blogg. Han hänvisade till flera detaljer, så det kan inte vara fråga om ytlig och tillfällig läsning. Han visste till och med, att Ali Esbati läser och ibland länkar sina egna läsare till min blogg. (Till det senare ska jag snart återkomma.)

Kjell Eriksson berättade förresten vid sammanträdet här om kvällen, att han vid ett besök i Halland nyligen, i egenskap av uppsalabo, hade fått en positiv kommentar om min blogg. Bloggvärlden är märklig!

***

På söndag morgon skildes mina och Birgittas vägar igen. Birgitta har uppdrag hela nästa vecka och måste stanna i stan. Jag for ut till Öregrund och sommaren.

Nu är sommaren fantastisk. Luften dallrar av värme – i eftermiddags var det + 29 i skuggan. Jag åt en ensam lunch ute vid trädgårdsbordet: melon och skinka och till det iskyld cider light (Signum, med aspartam – jag är diabetiker).

På det dryga dygn jag har varit härifrån har körsbärsträden blommat över, också några av de övriga fruktträden. Men flertalet äppelträd blommar ännu, och syrenerna doftar runt vårt röda hus med vita knutar.

BONDSYRENER

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

(Ur ”Blått och svart”, 1957)

Enns grävvecka

Kristi Himmelsfärds-veckan kallades av mina kamrater på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) för ”Enns grävvecka”.

Min del av anläggningsarbetet under de år, då vi gradvis byggde upp trädgården i Öregrund, är till stor del utförd under just Kristi Himmelsfärds-veckan. Det här var en period av hårt arbete (i våra jobb som chefredaktör respektive riksdagsledamot) för både Birgitta och mig, en period då vi dessutom hade små barn. Kristi Himmelsfärds-veckan var som gjord för längre, sammanhängande projekt i trädgården i Öregrund. Under den här veckan var bara måndagen och halva tisdagen arbetsdagar för oss på socialdemokratiska partistyrelsen, och genom att ta semester eller kompledigt då kunde jag få en period på hela nio sammanhängande arbetsdagar ute på landet. (Birgitta anslöt på Kristi Himmelsfärdsdag.)

Eftersom tomten till största delen var rena vildmarken, när vi köpte den 1969, måste man för att få en trädgård köpa hem hela billass med jord, även singel och sand, för att förvandla det som i begynnelsen blev sjö, så fort det regnade – barnen seglade med balja i den – till det som nu är stora gräsmattan. Sänkorna mellan bergknallarna måste grävas ur och sen fyllas med matjord för att bli rabatter och, inte minst, Birgittas stora kryddträdgård. Genom åren har vi sen åstadkommit rosenhäck runt hela den stora tomten (drygt 2000 kvadratmeter), blomrabatter runt hela huset, från grinden upp till huset och på mängder av andra ställen, köksträdgård, potatisland, jordgubbsland, hela den fruktträdgård jag nyligen skrev om plus bärbuskar och så vidare.

Vilken väldig möda som ligger bakom en så här stor trädgård tror jag ingen förstår, som inte själv har egen erfarenhet. Som en parentes: Jag minns ett tillfälle, då den dåvarande kulturchefen för DN Kultur Arne Ruth, som har sommarställe i våra trakter, hade bjudit mig och Birgitta på lunch på värdshuset i Forsmark tillsammans med bland andra en kinesisk delegation. Kineserna var också hos oss, och en av dem frågade Birgitta, vem som skötte om hela den här väldiga trädgården. När Birgitta svarade ”Vi själva förstås”, såg han en smula misstrogen ut; hans erfarenhet (från Kina) av samhällets höjdare var nog en annan.

***

Under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag då och då om mina bondemödor; jag gjorde det i den kåserande spalten på ledarsidan, ”Det händer”. Här är ett exempel från nummer 10 1976 (10 juni):

DET
HÄNDER

…att jag åker ut till mitt sommarland, fast det är valår.

När detta skrivs håller äppelträden just på att slå ut i Öregrund. I rabatterna står tulpaner, påskliljor, fänrikshjärtan och pärlhyacinter frodiga och granna. Paradisbuskens skära blommor har gråberget som fond.

Försommargräs, trädgårdsbestyr och doften av stekt strömming gör att man för ett ögonblick glömmer Pomperipossa och allsköns elände.

Är det verklighetsflykt att låta sig bedövas av sommaren?

Är det småborgerligt att ägna sig åt stugan och ungarna, när man skulle kunna ägna sig åt att agitera?

* Just före det här veckoslutet kommer förslaget om utökad föräldraledighet. Vi ska få mer tid att vara tillsammans med våra barn.

Det måste väl gälla politiskt verksamma människor också?

Nu tänker jag inte bara på det självklara, att även våra barn har rätt till föräldrarna.

* Jag tror att mer tid för normalt familje- och fritidsliv är bra för politikerna själva också. Och då inte bara i meningen andhämtnings- och kraftsamlingspauser.

Arne Gadd, som är socialdemokratisk riksdagsman från Uppsala, brukar säja, att politiker borde ta sig tid att sitta och glo på TV om kvällarna. Då tänker han inte speciellt på nyhets- och samhällsprogram. Lika viktigt är det att se det som dom flesta ser på: engelska följetonger, deckare, sport, underhållning.

Politiker måste helt enkelt få tid att leva som folk gör mest. Annars blir dom dåliga politiker.

De allra flesta som vi vänder oss till med vårt budskap tänker ganska lite på vare sig politikens högstämda idéer eller dess teknik. I stället ägnar dom sig åt jobbet, trädgården, ungarna, TVn eller vad dom nu mest är intresserade av.

Det är politik det också, brukar man säja.

Fast ibland undrar jag om det inte är politikerna och inte väljarna som behöver upplysas om detta.

Så tänker jag, när jag skjuter skottkärran genom gröngräset.

* Fram mot eftermiddagen ser jag ett par killar, som arbetar på Forsmark, stanna till nere vid vägen för att prata med Birgitta. När dom går vinkar dom med handen och hojtar med syftning på valet:

– Det ska nog gå bra det här! Vi ska ta i och jobba!

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (den 1 juni) handlar om vårbruket:

DET
HÄNDER

…att jag ägnar mig åt vårbruket i stället för åt politiken.

Att vi sätter potatis har inte direkt att göra med den borgerliga svångremspolitiken.

Hur som helst har vi tagit upp ett gammalt potatisland på tomten i Öregrund. En hel dag jobbar min brorsa och jag med spade och jordfräs. Händerna får blåsor och kroppen blir darrig fram mot kvällen.

* Nästa morgon, när det känns trögt att komma i gång, säger Birgitta:

– Nä, nu sätter vi fräs, va!

Lillgrabben Matti, fem år, som verkar ha ärvt pappas lust att vitsa, replikerar snabbt:

– Jordfräs va?

Men med är dom, ungarna.

Både Matti och Kerstin sår blommor och grönsaker i egna land. Kerstin har en fin rabatt och ett stenparti. Matti har en bit trädgårdssäng med en sällsam blandning av blommor och grönsaker. Och dom gräver i potatislandet allt vad dom kan. Ibland så dom faller omkull med den alltför stora och tunga spaden.

* Det är roligt att påta i trädgråden på våren.

Vi rensar rabatter och gräver igenom land. Vi krattar löv. Vi sår och planterar.

Under pingsthelgen planterar jag två plommonträd och ett körsbärsträd. Och ett par krusbärsbuskar. Och rabarber.

Birgitta, vars lidelse är en egen kryddträdgård, sätter frö och plantor. Där växer salvia och citronmeliss, kyndel och mynta, vitlök och gräslök, timjan och mejram, det allra mesta av kryddor som går att odla i det här landet. Av det ska det bli många doftande grytor. Malört till egen bäsk växer där också. På eftersommaren när kryddträdgården blommar i olika blå nyanser summar den av ett myller av bin.

Centerpartisterna i riksdan, som inte riktigt gillar hennes insatser i energikommissionen, skulle bara se henne i kryddträdgården!

* Det påminner mig om att hon för ett tag sen i riksdagen bar en blommig sjal. En centerpartistisk riksdagsman som tyckte att den var vacker kom fram och komplimenterade.

Birgitta:

Det är nya forsmarksdräkten!

Enn Kokk

Till det bör sägas att Birgitta som energiminister blev den trognaste av alla dem som förordade kärnkraftens avveckling.

Var är dom nu, dom gamla Linje 2-partierna Folkpartiet och Kristdemokraterna? Och vad kommer Maud Olofsson att göra, om centern får möjlighet att bilda regering tillsammans med dessa två plus Moderaterna? Svika, som Fälldin – Shahen av Uran – en gång i världen?

Jag ska kanske också tillägga, att Birgitta inte har ändrat uppfattning om att kärnkraften bör avvecklas. Inte jag heller.

Den brorsa som hjälpte mig med potatislandet är Mikko. Det potatislandet förlorade vi tyvärr sen i samband med en tomtreglering – se nedan!. Vårt före detta potatisland är nu en del av Floraparken.

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1979 (21 juni) handlar om en av mina grävveckor:

DET
HÄNDER

…att jag överger politiken.

Mellan hägg och syren tillbringar jag en vecka i Öregrund, sen tio år vårt sommarland. Helger i kombination med semester ger ostörda grävdagar.

Vi har reglerat vår tomt, en gammal stadsäga som såg ut som en krokig linjal. Bortre delen har kommunen köpt som parkmark. På framsidan har tomtgränserna rätats ut.

Ett nytt hörn, ett riktigt blöthål där måsarna simmade under regnsommaren i fjol, har vi först täckt med fyllandsmassa. Jag kärrar därefter egenhändigt ut fyra lass sand, sammanlagt 24 kubikmeter. (Där ska bland annat bli potatisland.) Härnäst ska det bli ett lager mull.

Jag känner medelålderns glädje över att kroppen håller. När jag är klar med all sanden går jag och badar i den kommunala bastun. Det är skönt att bli ren och avslappad. (Med mig från min estniska barndom har jag samma slags bastutradition som den finska. Även i Estland fanns bastu på varje gård.)

Efteråt går jag runt i trädgården. Kvällen är ljum; solen skiner ännu. Tulpaner, pingsliljor och påskliljor blommar i rabatterna, förgätmigej lyser blekblå i gräsmattan.

Jag går in och lagar en ensam middag och dricker en kall öl.

Det är som en själens och kroppens rening att få uppleva en sån här vecka då man dag för dag kan iakkta naturens förvandling.

Det är klart att det mest är en privat glädje.

Men det är också en nyttig påminnelse för många av oss som springer runt i politikens ekorrhjul: För en stor majoritet svenskar är glädjeämnen och slit som de här mycket påtagligare och mer lockande än den ofta teknikbemängda politik vi håller på med (även om de naturligtvis är konkret berörda av vad vi kommer fram till). Jag menar att såna här upplevelser är en nyttig korrigering av ens perspektiv på tillvaron.

Sista eftermiddagen i Öregrund håller jag på med att plantera om en vinbärsbuske. Det är tungt och obekvämt att gräva fram rötterna och sen lyfta busken med en stor klump jord. Rätt vad det är ligger jag på gräsmattan med muskelbristning i vaden.

Så linkar jag in i sommarhagarna och den blomstertid nu kommer. Aktuellt och jag – och ni, hoppas jag – tar senester. Vi ses i valrörelsen i augusti! En gång i veckan.

Enn Kokk

Ett par förklaringar:

Det här var före om- och tillbyggnaderna. Senare har vi fått vår egen efterlängtade bastu, som kom att ersätta den gamla vedboden och utedasset.

Från mitt eviga kärrande av sand minns jag, att en förbipasserande stannade till och frågade, vad jag höll på med.

– Jag håller på att anlägga Öregrunds första öken, förklarade jag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1980 (den 11 juni) var det åter dags för rapport om en grävvecka:

DET
HÄNDER

…att våren dramatiskt ökar livskänslan. Så har det varit denna torra och kalla vår, som aldrig har velat gå över i försommar.

I Öregrund har vinden blåst kylig och ihållande över grepen. Trädens knoppar har varit ynkligt små vecka efter vecka – en förkrympt grönska som har hukat sig i kalluften.

Men min grävvecka runt Kristi Himmelsfärdsdag har jag ändå haft. Tio kubik jord och femton kubik sand har förvandlats till potatisland och gräsmatta. Annandag pingst blev jag klar.

Men de nyplanterade rosorna bryter. Och jag vet att när värmen väl kommer så kommer trädgården att explodera i grönska och förgätmigej och krikonblom.

* Söndan efter Kristi Himmelsfärdsdag åker jag och Birgitta och barnen från Öregrund och till Gävle, för vidare befordran till Norrsundet. Vi hälsar på hos Tommy och Siv; Tommy – Tommy Hedlund, ombudsman i Gävle arbetarekommun – har köpt biljetter åt oss till arbetarspelet ”De bröto bygd”.

Det är ett fint stycke teater, både roligt och allvarligt. Vad duktiga – i många fall på gränsen till professionalism – de här amatörerna, de flesta av dem skiftarbetare på bruket, är! Plötsligt lever de agerandes far- och morföräldrar här och nu!

Människan dör, partiet lever. En paroll från Cuba, tillämplig på Norrsundet.

* Människor dör.

Nu är jag i den ålder då människor jag har känt avlider i åldersgruppens sjukdomar, hjärtinfarkt och annat.

I Botkyrka gamla kyrka (från 1126!) begravs Aktuellt-medarbetaren Bertil G Nilsson, denne fantastiske journalist som hade de för yrkeskåren ovanliga egenskaperna försynthet och blyghet.

Och dagen efter är det dags för Svante Foerster, novellmedarbetare i (senast i förstamajnumret) och prenumerantvärvare för denna tidning.

Jag har av och till haft kontakt med honom sen gymnasieåren i Sundsvall, då jag höll föredrag inför klassen om honom.

När han var här med novellen till förstamajnumret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.

Enn Kokk

Om Svante Foerster ska jag vid tillfälle berätta mera.

***

I Aktuellt i politiken nummer 10 1982 (den 10 juni) finns ytterligare en grävvecksbetraktelse – men också en beskrivning av min personlighet:

DET
HÄNDER

…att jag flyr från den befolkade delen av verkligheten.

Runt Kristi Himmelsfärd tar jag ut några semesterdagar och tillbringar en vecka i Öregrund.

Främst för att kunna jobba hårt och ostört. Tolv kubik sand och tio kubik matjord per skottkärra och spade är veckans arbetspensum. Det är bra för kroppen. (Fast arbetsveckan börjar med feber och snuva.)

Själen får sitt även den. Det jag som stadsbo först från vuxen ålder saknar mest i mitt nuvarande liv är att kunna leva mitt i årstidernas växlingar. I Öregrund möter jag försommaren under årets första högtryck, som dock först i slutet av veckan bryter kustbandets blåst och kyla. Och ser naturen möta solen med en explosion av björklöv och blom.

Men jag har ett skäl till – under några dar får jag vara alldeles ensam. Det är en lisa. Jobbet gör mig mätt på människor.

Fast det har inte bara med jobbet att göra. Av naturen är jag ensamvarg, en sån där som helst vilar i sig själv. Hela mitt liv har jag gillat böcker, musik, ensampromenader.

Jag föredrar få nära kontakter framför ständig kommunikation med många människor. Jag gillar paradoxalt nog kongresser på grund av deras väldighet – man kan betrakta deltagarna ungefär som ett akvarium och, själv utanförstående, analysera det som sker.

Jag läser hellre snabbt in ett nytt ämne än deltar i studiecirklar. Jag föredrar kunniga korvstoppare framför dialogpedagogik.

Jag avskyr sammanträden och konferenser – och är en sammanträdesförstörare (med hjälp av skämt, lappar och opassande inlägg) av format.

Bäst skulle jag väl passa som ensamutredare eller författare.

Jag känner ingen lockelse att resa, i meningen att lära känna nya människor. Men att bo på stora, anonyma hotell i främmande städer känns fint. Och storstäder typ Paris där man kan röra sig i dagar utan att träffa någon man känner – promenera, gå på krogar – är trevliga.

* Ja, sån är jag.

Jag känner på mig, att om det inrättades en tjänst som folkrörelsepsykiater, så skulle jag bli hans första fall (genom tvångsremiss).

Enn Kokk

Ett litet PS: På en centerstämma, som jag bevakade som journalist, kom jag att tala med Dieter Strand, som var där i samma ärende. Han hade läst det jag ovan skriver om kongresser och konstaterade, med sympati, att han själv kände precis likadant.

***

Lustigt nog handlar försommarbloggen ”Det händer” i Aktuellt i politiken nummer 10 1983 (mitt sista redaktörsår), daterat den 2 juni, om en resa, och jag markerar där mitt behov av ensamhet. Men kåseriet ändar förstås som vanligt i Kristi Himmelsfärds-veckan i Öregrund:

DET
HÄNDER

…att jag reser längre än till Öregrund.

Några dagar i början av maj tillbringar jag i Nederländerna, främst Amsterdam.

Amsterdam är med sina vackra gamla hus, med sina kanaler och med sina museer – jag besöker Rijksmuseum med sextonhundratalsmästarna – en underbar stad. Min vana trogen går jag oändliga, ensamma promenader. Tillsammans med kompisar går jag på restaurang Bali och äter indonesisk rijstafel; en annan kväll går vi på den ålderdomliga och helt makalösa krogen Vijff Vlieghen (Fem Flugor) och äter fisk och dricker vitt vin.

* Men det finns en annan sida av Amsterdam, med ungdomsarbetslöshet och knark och prostitution, som gör mig djupt beklämd. Femton procent av dem som vill ha jobb får det inte, och av dessa är sexti procent ungdomar under tjugofyra år. I de så kallade röda kvarteren, berättar vänner (själv vill jag inte ens gå dit för att se), är hororna utställda i skyltfönstren. I det jättelika, gröna Vondelpark, dit vi går första aftonen, doftar det av hasch i försommarkvällen, och på Nieuwendijk – en gata nedanför Centralstationen dit våra tågluffande ungdomar anländer – sker haschkommersen helt öppet. Dit går poliserna bara två och två på kvällen, berättar man.

Ingen tycks bry sig om haschet. Inte heller vårt broderparti, Partij van de Arbeid, säger nej mer än till ”tunga” droger – en partifunktionär och två riksdagsledamöter försvarar aktivt flumliberalismen. Hasch är inte farligare än sprit och tobak tycks vara en utbredd holländsk doktrin. Bortsett från att det är en mycket diskutabel ståndpunkt – att haschet, med den kultur och de attityder som omger det, är ett hot mot det slags samhälle våra förfäder i så väl Nederländerna som Sverige har byggt upp, tycks inte bekymra någon. Tvärt om talar någon, i ett samtal om arbetsdelning, om den, enligt henne, tvivelaktiga lutheransk-reformerta moral som ser arbetet som livets mening.

* Från Amsterdam beger jag mig med en natts mellanlandning i lägenheten i Uppsala till Öregrund, för min årliga ”grävvecka” runt Kristi Himmelsfärdsdag. Det är majväder: moln och milt regn avlöses av solsken. I mitt anletes svett kärrar jag singel och sand. Att arbeta och vårda det man har – det är livet!

Enn Kokk

***

Till denna djupdykning i mitt förflutna inspirerades jag av ett inägg av min dotter Kerstin på hennes blogg – länk finns här intill – ”Tillbaka till Stabbyskogen”. Som väl har framgått av de ”Det händer” jag har återgett, har våra barn fortlevt sina somrar i vår trädgårdsvärld i Öregrund, också deltagit i arbetet med att skapa den.

Jag är övertygad om att det här är ett arv, som bärs vidare genom generationerna. I min kommentar till Kerstins inlägg visar jag, att jag tidigt hade ett starkt intresse för blommor och trädgård. Kerstin har, tidigare med sin och Bos kolonilott och nu med den egna trädgården runt huset i Bärby hage, visat, att pappas (och mammas!) känsla för odling och skönhet har förts vidare till henne. Och Viggo tycks gå i sina föräldrars fotspår, även i det här avseendet.

TILLBAKA TILL STABBYSKOGEN

Efter att Viggo och jag hade varit hos frisören igår skulle vi cykla och plocka blommor, och Viggo fick välja vart vi skulle. Stabbyskogen valde han. När vi bodde i lägenheten hade vi Stabbyskogen inpå knuten och var alltid där. Viggo var så lycklig när vi kom dit igen. Han hittar överallt. Hoppande och springande ropade han förtjust: “Nu tar vi den här stigen, mamma. Den här stigen är så fin. Och den här är gullig, och den är rolig.”

Jag plockade en bukett med mandelblom, gullvivor, vitsippor, daggkåpa, syren, förgätmigej, humleblomster, ängssyra, smörblommor, gökärt, liljekonvaljer, blåbärsris och midsommarblomster i knopp. Viggo tycker att liljekonvalj är ett så vackert namn. Han kan många blommor efter otaliga blomplockningsturer och läsande av Måns och Mari-böckerna och Ellens blombok. Jag älskar verkligen att plocka blommor. Det är en sån lycka. Hjärtat slår små volter.

Så långt Kerstin. Till det skrev jag följande kommentar:

Stabbyskogen och gärdena utanför lever i mitt hjärta.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hade jag aldrig tidigare bott i en stad. Ibland blev längtan efter landet svår. Jag hyrde rum på Jumkilsgatan, inte långt från Stabby gärde, så det var dit ut längtan efter blommorna och träden och komockorna förde mig.

På den tiden fanns det ännu kohagar strax utanför skogen. Där plockade jag blommor, kryssandes mellan korna.

***

Till Stabby kom jag även sen, när jag hade flyttat till rivningslägenheten i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan, att ha ett särskilt förhållande. Laboremus skaffade sig lokal i källaren på Tiundagatan 37, så jag var där ofta, ibland flera gånger i veckan. På lördagarna spelade ett gäng laboremiter fotboll på gärdet utanför Stabbyskogen – inte jag, men jag var där och sniffade likt tjuren Ferdinand på blommorna under korkeken. (En gång när Laboremus skulle ha julfest på Västgöta och det ännu inte var snö, var jag i skogsdungarna längre ut och plockade rönnkvistar med rönnbären kvar och annat liknande att ha på festborden.)

***

Låt oss gå längre tillbaka i tiden.

Under pojkåren i Juniskär visade jag ett för pojkar, då för tiden, ovanligt intresse för blommor.

Längs bäcken, som skär genom ett hörn av tomten, byggde jag en stenmur, och utrymmet bakom fyllde jag med jord: se där en självvattnande rabatt! Jag köpte nästan alla sorters blomfröer, som då fanns att köpa, och sådde dem huller om buller. Någon så sprängfull blomrabatt har jag aldrig senare sett. Blommorna stod tätt, tätt; ogräset fick väl helt enkelt inte plats mellan blommorna. (Fast kanske ändå: Jag minns en norrländsk sommarnatt av det där slaget, då natten nästan är dag, då jag stod där och rensade min rabatt.)

Jag älskade långpromenader runt Juni, Nyland och Flintåsen och sen tillbaka till Juniskär, särskilt när det nyss hade varit regn och luften ångade av markernas dofter. Nästan alltid kombinerade jag de här promenaderna med att plocka en stor bukett ängsblommor med hem till mamma. Men ibland också mindre buketter av till exempel styvmorsviol, en av de vildblommor jag älskar mest.

I Juni finns en lövträdsomgärdad bergknalle, där det, ner mot de åkrar som hörde till Norbergs gård, växer liljekonvalj och gökärt. Och där finns en väldig hägg. Jag har många gånger legat i gräset under den som bedövad av häggens söta doft och låtit solljuset spela mot ansiktet genom häggens gröna blad och vita blom.

Dit tog jag en sommar många år senare också Birgitta.

På ett ställe längs den här vägen, där Juni övergår i Nyland, finns en hasselbacke, där det växer gullvivor.

På ängsmarken nedanför brukar det, lite senare på sommaren, finnas gott om blåklockor.

Bland de FiB-böcker jag sålde i de här trakterna fanns en underbar bok av Alf Pröysen, “Trastsommar” (”Trost i taklampa” på norska). Det är en av de vackraste sommarböcker jag har läst, inte sämre av att där finns ett antal av Pröysens visor med noter och allt.

Boken handlar om en flicka som återvänder hem, på sommaren. Hon kommer i det hon kallar “blåklocksveckan”.

Det är en underbar metafor för det vi i minnets dunkel söker i vårt yngre förflutna.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-25 10:49 #

***

Nu lämnar jag snart Öregrund, mitt i den allra vackraste försommaren. På lördag åker jag och Birgitta på Donau-kryssning, från Wien och söderöver. Vi blir borta i drygt en vecka. Under resan kommer jag förstås inte att blogga, men jag återkommer senare med reserapporter.

***

När vi kommer tillbaka, är det juni, årets vackraste månad.

JUNINATTEN

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusets hav.

Ur ”Cikada”, 1953

Fruktträdens befrielsedag

När vi en gång i världen, 1969, köpte hus och tomt i Öregrund och började anlägga vår trädgård, förstod vi inte, att även hararna var intresserade av de äppelträd vi planterade. En följd av detta är att Mattis äppelträd ser ut som en snedväxt invalid. Men det lever och frodas och ger rikligt med frukt.

Visare av denna nya erfarenhet har jag, i takt med att fruktträdgården har vuxit, köpt allt mer hönsnät i ortens järnhandel. Den sätter jag varje höst i höga ringar runt fruktträden, främst äppelträden. Inte runt körsbärsträden – dem ger sig inte hararna på – och inte runt krikonträden. Plommonträden, som är nära släkt med krikonträden, hägnar jag också in med hönsnät – bäst att ta det säkra före det osäkra. Likadant med päronträden.

I eftermiddags, då luften var ljum och solen nästan sken igen efter regndagarna, var det dags att gå ut och avlägsna alla de här metallnäten runt fruktträden. Fruktträdens befrielsedag!

Körsrsbär, skuggmorell, hörde till det som växte vilt här och var på den föga trädgårdsbetonade tomten, när vi köpte den. Jag har tagit buskar, avkomlingar av nerfallna bär, och gett dem livsutrymme på annat håll i trädgården. Bakom huset har vi vår egen Körsbärsdal, stora träd som nu har rosa blomknopp och som snart kommer att explodera i en sky av ljuvliga blommor. Men vi har köpbär också: stora klarbär och så framför allt ett stort bigarråträd, Stella, där man senare på säsongen kommer att få kappas med fåglarna om man över huvud taget ska få några av de goda bären.

Vid det här laget har vi ganska många plommonsorter: Czar, Experimentfältets sviskon, Jubileum, Opal, Tunaplommon. Och framför allt har vi de plommonträd under vilka vi på fredagskvällarna i var sin trädgårdsstol vilar ut efter gräsklippning, städning och bastu: Reine Claude d´Ouillans med gröngul frukt och Victoria vars läckra frukt skiftar i rödviolett.

Päron har vi också, av flera sorter. Gråpäronträdet är vid det här laget jättelikt och ger ofta mycket frukt. Nära det står ett Göteborgs diamant, som ger större frukt, mycket god. Nära friggeboden och talldungen står ett Esperens herrepäron, som de senaste åren har tagit sig bra och börjat ge frukt. Och vid syrenhäcken, bredvid ingången till inre gårdsplan, står ett Augustipäron.

Men mest har vi av äppelträd. Genom åren har jag försökt hitta ständigt nya platser för allt fler sorter. Alice står bredvid min rabatt i en bergsslänt längst bort på tomten; där stod tidigare en rönn. Filippa står vid Paradisbusken som jag fick av Birgittas mamma, medan hon levde. Gyllenkroks astrakan är Annas träd; det står i ett kombinerat trädgårdsland och blomland Birgitta ömt vårdar; där finns allt från sparris och jordgubbar till jättehöga riddarsporrar. Ingrid Marie står vid min äldsta rabatt, nära gången bort mot körsbärsträdgråden. Intill den finns Lobo. James Grieve hittar man bakom min stol vid trädgårdbordet; mitt emot växer en Transparente Blanche med gula saftiga äpplen. Signe Tillich står nära stolarna under plommonträden, våra så kallade martinistolar (av Dry Martini). Oranie växer nära det vi kallar syrengrinden. Där finns också Sävstaholm.

Cox Pomona, som har underbart röda äpplen, som får mogna i trädet större delen av hösten, står i vinkeln mellan körsbärsträdgården, vinbärsbuskarna och ett land, där Birgitta just nu sliter med att ta död på åkervindan. I närheten står Melba.

Gravensteiner har vi vid lupinlandets hörn ner mot vägen. På gräsmattan mot vägen finns också Maglemar.

Utanför fönstret till rummet med datorn växer ett allt resligare Åkerö-träd. Det här var förr Kerstins rum, och Åkerö är hennes önsketräd. Jag har misslyckats med Åkerö två gånger tidigare på ett annat ställe, och även här höll det på att gå åt helvete. En kraftig höststorm fick delar av rotsystemet att släppa, och jag fick räta upp trädet och fylla på med mer jord. Sen stagade jag det med en påle och med rep, och lyckades!

Nu när hela gräsmattan också är åtkomlig, är det snart dags att klippa gräset för första gången i år. Men det är en svår balansgång. Nyss var delar av gräsmattan intensivt blå av scilla. Nu finns där ruggar av gullvivor och narcisser, de senare ett resultat av utplaningsarbete i gräsmattan med hjälp av kompost. Och snart kommer förgätmigej-tiden; jag såg de första blommande exemplaren i dag. De är ljust himmelsblå och växer i ganska stora klungor. Jag brukar skona dem så länge de blommar, köra runt dem med gräsklipparen.

När jag var klar med fruktträdsbefrielsearbetet, tog jag en långsam promenad runt hela Paradiset. Då såg jag, att liljekonvaljerna har vita knoppar. Vi har två stora och livskraftiga bestånd: dels under den stora asken, vårdträdet nere vid grinden mot gatan, dels i slänten bakom den klippås, som avgränsar Birgittas kryddträdgård. Där bakom har jag haft ett land, som en tid var jordgubbsland, senare har varit blomrabatt med inriktning på olika slags vivor och sippor (blåsippa, rosensippa, högst uppe höstanemon, även styvmorsviol. Nu håller konvaljerna på att helt ta över. So what!

Snart är den svenska sommaren som vackrast. Jag älskar den.

Samtidigt vet jag, att den inte bara har en början utan också ett slut. Ibland tror jag, att den inte skulle vara hälften så ljuvlig, om den vore evig; vi ser och uppskattar skönheten just för att sommaren, liksom vårt eget liv, är så kort:

HUMLAN

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Sträng inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Visa

Birgitta är åter borta nästan en vecka, på flera av sina många uppdrag. Hon suckar själv: tänk om hon missar syrenblomningen?

Just det tror jag nu inte, men jag citerar ur minnet en dikt av en poet, som vi båda tycker om, Alf Henrikson:

VISA

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.