Melodikrysset nr 15 2007

Äntligen vårvärme – Uppsala har säkert sommarvärme, men i Öregrund, här ute vid kusten, drar havet och havsbrisen ner temperaturen.

Jag har haft en bra morgon, fortfarande med dusch nere i bastun/tvättstugan. Varmvattnet är inte tillbaka i stora huset, men nu är problemet lokaliserat. En ny patron till beredaren anländer på måndag.

Under melodikrysset har jag druckit ett par koppar kokkaffe och utanför fönstret sett på krokusarna i rabatterna och scillan i gräsmattan.

Dagens melodikryss var svårare än förra veckans men inte omöjligt.

Allra lättast för mig var det att identifiera ”Jazzgossen”. Den som är nyfiken på varför kan ju kolla på Karl Gerhard och Magnus Uggla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Det enda i dagens kryss, som faller utanför det jag, åtminstone någon gång, har lyssnat på är Sophie Zelmani, hon med ”Baby, Don’t You Worry So”. Men visst känner jag till henne.

Norah Jones – född 1979 i New York – har vi faktiskt något av i våra skivhyllor. Dock inte just CDn ”Not Too Late” med ”Little Room”, som hon sjöng här.

Sarah Dawn Finer skulle jag inte ha klarat, om det bara hade handlat om hennes medverkan i Melodifestivalen. Men jag har lyssnat på henne i ett annat och mycket jazzigare sammanhang: Hon medverkade i den konsert med Putte Wickman, som sändes i TV efter hans död. Jag har skrivit om den här konserten här på bloggen, under rubriken ”Let the Good Time Roll”.

Och apropå Melodifestivalen: till de enklare frågorna i dag hörde ”La dolce vita” med After Dark.

Veckans musikal var Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Ur den hörde vi ”Gråt ej för mig, Argentina”.

Veckans opera var Rossinis ”Wilhelm Tell”. Han är känd för att skjuta med pilbåge.

Alf Robertson finns inte i våra skivhyllor, men jag har förstås hört honom sjunga ”Skomakare Anton” i radio.

Bette Midler har jag hört mycket på – har också en rad CD med henne. Rod Stewart kan man ju heller inte ha undgått att höra, men han finns inte våra skivhyllor. Deras duett i ”Manhattan” återfinns på hans ”The Great American Song Book, III”.

Det som den gamle jazzlegenden Tore Ehrlings band spelade var ”Siesta”, det ord som Eldeman förknippade med sydligare nejder.

Veckodagsfrågan klarade jag lätt med hjälp av första bokstaven: svaret skulle bli söndagar. Men vad hette dagen efter-låten, som frågan utgick från? Det måste vara en titel med måndag i. Jo, visst var det väl ”Monday, Monday”, som The Mamas and the Papas sjöng en gång i världen?

Titeln på låten, som skulle ge ett språk, kunde jag för mitt liv inte komma på. Men språket var utan tvivel japanska.

Sen fanns det en TV-filmfråga, som jag aldrig skulle ha klarat, om jag inte hade haft första och sista bokstaven i ett ord på tre bokstäver. Musiken måste vara hämtad ur TV-serien om Jan Guillous riddare Arn. Den har jag aldrig sett. Och jag har faktiskt aldrig någonsin läst någon enda bok av Guillou. Så obildad är jag!

***

Jagar du något svar till det allra senaste melodikrysset, ska du antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag (ibland söndag).

Isande kallt

Matti och Karin var alltså här under påsken, från påskafton till annandagen. Under påskdagen lockade de och Birgitta ut mig på en, från min sida motvillig, promenad. Det är trevligt att se trädgårdar med blommande krokus och mattor av blå scilla och intressant att med egna ögon se, vad man gör med anrika Hasselbacken – men fy vad kallt det är utomhus.

Vi får mest hålla oss inne i stugvärmen och i stället njuta av Birgittas påskmiddag: en ovanlig (och ovanligt god) variant av lammstek och, efteråt ute på glasverandan, wienerbrödsliknande smördegsbakverk med tre sorters sockerfri marmelad.

Till frukost fortsätter vi att äta av de estniska påskäggen; Birgitta, som vill spara dem som prydnader, äter dock inte fler av sina. När jag tar en tur till Konsum, träffar jag Marina, som berättar, att hon – med vägledning av vad jag skrev på bloggen – har lyckats med sina första estniska påskägg (hennes mamma är ändå estniska) och att hon från och med nu kommer att införliva det här sättet att måla ägg i sin familjs påsktradition.

Innan Matti och Karin åker på annandagen, anländer Mattis syster Kerstin med familj: maken Bo och barnen Viggo och Klara. Viggo är hemtam även i vårt sommarhus – han har bott här ensam med morfar och mormor – och går raka vägen till det som är ”hans” rum: där finns leksakerna och böckerna.

Han får följa med mormor till Konsum. Sen är mormor och han ute på tomten och även utanför den, ute på allmänningen som kallas Floraparken och som till stor del tidigare var en del av vår tomt. Han hittar dit där han plockade blåbär med morfar förra året, och han hoppar ner från alla stenar och bergknallar man absolut måste klättra upp på, när man är fyra år. Och sen tar Viggos mamma Kerstin honom med upp på den stora och spännande vinden, där de bland annat packar ner buntar av mamma Kerstins barnböcker i stora konsumkassar för att ta med hem och läsa; nu är det tid för kapitelböcker. Också det stora beståndet av Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-böcker, som har stått i en bokhylla i det som en gång var Kerstins rum (det som nu är datorrummet), får följa med hem. Här ska läsas för Viggo om Pippi Långstrump och Pelle Svanslös!

Under tiden är lillasyster Klara med morfar. När hon kommer in genom dörren, går hon raka vägen till morfar, som står vid spisen och lagar lunch, och ger honom en stor kram. I fortsättningen vill hon gång på gång komma upp i hans famn. Morfar visar henne spännande saker, gungar henne i sin gungstol från Nicaragua, och hon får busa med honom.

Men sen händer något tråkigt. Klara verkar trött och lägger sig på mormors säng, nu med sin mamma bredvid sig, får mormors gamla slitna gula morgonrock över sig och somnar. Den där morgonrocken sov också Kerstin middag under, men då var den förstås fräsch och fin.

Sen vill hon inte riktigt vakna, och när alla samlas i köket för eftermiddagsfika med memma, somnar hon om i kökssoffan. Något är på tok. Och när pappa Bo inför hemfärden på eftermiddagen tar upp henne för att klä på henne ytterkläderna, kräks hon plötsligt häftigt. Som alltid efter en sån där fors mår hon sen lite bättre, blir avtvättad och ombytt, och familjen kommer i väg.

När Birgitta sen ringer till Kerstin för att kolla hur det har gått, får hon veta, att Klara har kräkts en gång till, fast mindre. Alltså blir det inget dagis nästa dag, inte heller för Viggo; såna är reglerna. Och Bo får stanna hemma med barnen, eftersom det är hans tur den här gången.

Det fortsätter att vara kallt. När jag i morgonrock går ner till brevlådan för att hämta de tre morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, är det frost i gräset. Och Birgitta konstaterar, att tvätten hon hängde ut på tork i går är stelfrusen.

Det blir var sin tur i morgonrock ner mot grinden igen, till duschen som finns i tvättstugan. Vi lever fortfarande utan varmvatten i stora huset. Jag ringer den VVS-firma, vars namn jag har fått av elektrikern, Kent. De för Nibe men måste beställa hem termostat. Bytet kan därför ske tidigast på torsdag. Men vi klarar naturligtvis det också.

På morgonen kommer också en inspektör från Anticimex, som vi har en försäkring hos mot angrepp av hussvamp. (Vi hade ett sånt angrepp här om året, ett mycket regnvått år, och fick riva och byta ut en vägg och del av en annan.) Inspektören är mycket nöjd efter sin inspektion, men han ger oss ett tråkigt besked: Eftersom vi har krypgrund (husets äldsta del är från 1890-talet) och han inte kan kolla hur det ser ut under huset, kommer försäkringen från och med nästa år inte längre att ge fullt skydd. Det är inte han utan hans ledning som har bestämt det – innehållet i den ganska dyra försäkringen har alltså urholkats. Och då ska man veta, att ett hussvampangrepp, som inte upptäcks och hejdas snabbt, fullständigt kan rasera ett helt hus. Försäkringsbolaget bestämmer ensidigt. Sådan är kapitalismen.

Glad påsk!

Påsken inleddes med nya bekymmer: Varmvattenberedaren har lagt av igen. Jag ringer Kent, som hjälpte oss att få i gång den här om dan. Hans slutsats är att det är termostaten som har slutat fungera – den reglerar inte vattentemperaturen på inställd nivå, och när vattentemperaturen i beredaren stiger till allt högre nivåer, slår säkerhetssystemet av värmen. Det är alltså meningslöst att göra om det han gjorde. Jag får ringa en VVS-firma, som för vår typ av varmvattenberedare. Efter helgen. Jag får en adress.

Så nu blir det åter att värma diskvatten på spisen och att duscha nere i bastuns duschrum/tvättstugan.

Men jag ska inte klaga.

Medan jag är på Konsum, anländer min nicaraguanska gungstol, som har varit hos snickare i Stockholm för lagning. Jag får tillbaka min bekväma sittplats ute på glasverandan.

Stolen (plus ytterligare två likadana – en av dem har Birgitta och en av dem finns hos Kerstin) hade Birgitta med hem från en resa i Nicaragua. Stolarna, som är köpta hos en lokal hantverkare, togs hem per flyg – de var nerpackades i kartonger, i form av lösa delar à la IKEA; jag limmade sen ihop dem. Det är inte limningen som har gått upp utan den flätade sitsen som har nötts upp.

Efter lunch – resterna av min grekiska måltid här om kvällen (rökt lammfiol, fetaost, skivad tomat, lök och sallad, svarta oliver) – går jag ut i trädgården och även utanför den och samlar växter för påskaftonens estniska äggkokning: blommande blåsippor och blåsippsblad, blad av stensöta, krokusblommor, albark med mera.

När jag just håller på att avsluta den insamlingen, anländer sonen, Matti, med sin tjej, Karin, från Stockholm. Antalet ägg, volymen skal av gul lök och det där jag har plockat utomhus är anpassat för att de ska kunna vara med och måla ägg. Vi klär in äggen i färgande och avtryckslämnande höljen och sveper tyglappar och sytråd runt om. På spisen står två stora grytor, där vattnet puttrar.

Tio minuters kok, och under efter under blir synligt under den rinnande kallvattenskranen. Alla får några superfina ägg. Alla får några halvt misslyckade. Själv är jag mest stolt över ett ägg som är ganska brunt med små vita fläckar och så, i spetsändan, med tydliga bladmönster i ljust grönt.

Eftersom Matti och Karin skulle komma först efter lunch, har vi bytt vår vanliga påskaftonsordning för måltider så, att det som brukar vara lunch – ägg, sill och potatis – i stället blir middag. Vi har köpsill, Abbas ansjoviskryddade och brännvinssill, men Birgitta har själv lagt in tre sorters sill – inlagd sill, tomatsill och glasmästarsill – och så inlagd ansjovis (ansjovis i rödlök, riven citron, kapris, svartpeppar och jungfruolja, den senare hemförd av Matti och Karin från Italien). Särskilt den sist nämnda inläggningen, en nyhet för året, är mycket god.

Efter måltiden sitter vi på glasverandan och dricker nybryggt kaffe; de övriga äter också chokladägg. Vi lyssnar på en CD med sydafrikansk musik, som Birgitta köpte i Johannesburg på vägen hem från Malawi – jag återkommer till den.

Dagen har varit smått dramatisk med vad man brukar kalla aprilväder. Det har varit både sol och en rejäl hagelskur. I båda fallen har luften varit kall. Vårblommorna hukar i den kalla blåsten, och rådjuren har tagit dem som ändå har vågat sig lite längre upp: de botaniska tulpanerna och Birgittas fina röda blommande julros; hon svär ve och förbannelse över dem. Himlen har mellan molnen spelat i den där speciella sortens aprilblått och olika grå nyanser.

Kvällshimlen är fortfarande hänförande vacker, nu mörkblå med ljusare stråk. Över havet syns en rand av solljus, brandgul ner mot den mörka horisonten. Mot den här fonden rör sig trädens svarta grenar i blåsten.

Glad påsk, alla vänner och ovänner!

Vårpromenad

Jag har länge försummat de motionspromenader min läkare har ordinerat mig på grund av min åldersdiabetes. Vintern är liksom inte min årstid.

Men i dag är det sol och mild vårvärme, och när Birgitta vill promenera över till Bo och Kerstin, Viggo och Klara med de presenter hon har köpt åt dem under den nyligen avslutade malawiresan, följer jag med.

Vi går i sakta mak, tittar på trädgårdarna i Bärby hage. På en tomt pågår eldning av kvistar i en tunna.

På Kadettgtan, hemma hos familjen Kokk-Strömberg, råder söndagsfrid. Viggo, som har haft febertoppar av och till de senaste dagarna, ligger på sängen med en vaddtuss i ena näsborren – han har fått näsblod, men tar sig upp nu när mormor och morfar kommer. Klara kommer in i Viggos rum och ger morfar en kram utan någon särskild anledning.

Viggo visar oss var i trädgården det finns blåsippa, tussilago och krokus.

Sen sitter vi allihop ute på verandan. Jag, Birgitta och Bo dricker Bos goda starka kaffe. Kerstin och barnen äter glass. Det känns som riktig vår, nästan försommar.

Det här umgänget med barn (med respektive) och barnbarn hör till det som gör det meningsrullt att ha levt igenom ytterligare en vinter.

I går kväll var också sonen, Matti, hemma hos oss. Jag lagade middag, och sen lyssnade vi bland annat på dylanplattor.

Under den kommande veckan kommer hans Karin hem från Australien.

Vi för vår del flyttar ut till huset i Öregrund för sommarhalvåret.

Vi säger, att Matti och Karin, om de inte får annat för sig, gärna får komma ut och hälsa på oss under påsken, till exempel för att måla ägg på estniskt vis med oss på påskafton.

Även moderna hus kan vara värda att vårda och bevara

Jag sitter i kulturnämnden i Uppsala. Till kulturnämndens uppgifter hör att yttra sig i kulturmiljöfrågor, bland annat stadsbyggnadsfrågor. Då handlar det inte bara om att vårda äldre bevaransvärda byggnader, inklusive att förhindra om- och tillbyggnader, som förstör deras karaktär.

Till vår hjälp har vi, med skriftligt underlag och i viktigare ärenden i form av föredraganing, den mycket kunnige och omdömesgille stadsantikvarien Dan Thunman. Till det han brukar predika hör, att vi inte får göra oss blinda heller för de estetiska värden och den arkitektoniska karaktär, som utmärker mycket av det som har byggts i modern tid.

Dan Thunman har varit projektledare för en inventering av den bebyggelse som tillkom i Uppsala under åren 1951-1979 – man ska då komma i håg, att Uppsalas befolkning mer än fördubblades mellan åren 1950 och 1980.

Inventeringen, som ingår i det nationella projektet Det moderna samhällets kulturarv, har utförts av antikvarie Marja Eriksson vid Upplandsmuseet och bibliotekarien vid Stadsbiblioteket Ingemar Ehlin. Man har samlat in uppgifter om arkitekt, ritnings- eller byggår och, där så har varit möjligt, byggherre och byggmästare; uppgifterna har i första hand hämtats från stadsbyggnadskontorets arkiv samt ur den ganska omfattande litteraturen om Uppsala. Sen har man genomfört en fältinventering med dokumentation och fotografering.

Ett urval byggnader, som har ansetts särskilt viktiga, har sen lyfts fram stadsdel för stadsdel i den nära 200-sidiga boken i A 4-format ”Uppsala en växande stad – bebyggelse 1951-79” (Upplandsmuseet, Uppsala kommun och Länsstyrelsen i Uppsala län, 2007).

Redovisningen sker stadsdelsvis. Varje avsnitt rymmer karta, beskrivande text och mängder av färgbilder.

Till inventeringens få minussidor hör att den inte har innefattat småhus. Industribyggnationen, ett annat område som saknas i boken, finns dock dokumenterad på annat sätt. Men jag vill sammanfattningsvis betona, att det har blivit en mycket intressant och välgjord bok av den gjorda inventeringen.

I kapitlet om innerstaden hittar man förstås sådant som Stadshuset (Erik & Thore Ahlsén), Västmanlands-Dala nation (Alvar Aalto / Hans Nygren) och Forum-huset (KFs arkitektkontor / Dag Ribbing). Men också Tempo-huset (numera Åhléns) med sin tårtpappersfasad. När jag var ordförande i Laboremus, försökte vi få tillstånd från demonstationsledningen att i Första maj-tåget få bära banderollen Riv Tempo-huset! men fick nobben. Nu är huset alltså snudd på kulturminne!

Själv bor jag i stadsdelen Svartbäcken, på Idrottsgatan 12. Kapitlet om Svartbäcken handlar också om det näraliggande Tuna backar; vi har ju Torbjörns torg som gemensamt centrum. I stadsdelen finns fantastisk äldre bebyggelse som Domarringens skola och Gunnar Leches fantastiska skapelse av hus och lekmiljöer och innergårdar i Tuna backar. Men också nyare bebyggelse, som inventerarna fäster stort avseende vid.

Jag bor i bostadsrättsföreningen Helge, som består av fyra ljusa sexvånings punktkus med toppigt tak, vilket i folkmun har gett husen benämningen ”sockertoppshusen”. Våra hus får i boken inte mindre än en helsidesbild plus två panoramabilder (en av dem också med grannkvarteret Rolf med tegelröda hus med kontrasterande vita balkonger längs Folkungagatan och Torbjörnsgatan i sikte). Arkitekt för husen i båda de här bostadsrättsföreningarna är Hans Skoglund. I boken saknas uppgift om byggherre och byggmästare. Det kan jag bidra med. Byggherre var Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren AB, vilket väl måste tolkas som att byggherre och byggnadsfirma var identiska.

Husen byggdes 1965-1966 på det gamla tegelbruksområdet mellan Svartbäcksgatan och Fyrisån; det ersatte Uppsala Norra Tegelbruk. Vi var de allra första som flyttade in i vårt hus 12an; då saknades fortfarande balkongräcken, men vi bor på bottenvåningen.

Om våra hus kan man läsa följande:

”I den östra delen av kvarteret Helge står fyra punkthus i sex våningar, vilka skapar en fin fond för Idrottsgatan. Punkthusen utmärks av rena, enkla och samlade volymer. Mot söder är fönstren och de indragna balkongerna samlade i en asymmetrisk risalitliknande form, förskjuten åt ena sidan. Balkongernas fronter är ljusblå. De andra fasadernas ytmässighet betonas av de enkla fönsterbanden. Fasaden är putsad i slätputs i två ljust grå nyanser.”

Risalit = svagt framskjutande parti på en fasad från marken upp genom byggnaden.

Jag har alltid tyckt, att de här husen är vackra.

Dock har jag också alltid haft synpunkter på miljön runt husen: den är för steril och kal. Utöver syrenerna, som är fina när de blommar, skulle jag gärna se fruktträd och bärbuskar mellan husen, med fritt fram för var och en som vill skörda eller smaka.

De rabatter som finns längs husen och ut mot Idrottsgatan är dödtrista, är bevuxna med lättskötta men fula buskar. Jag skulle vilja ha rosor och mängder av vackra och färgrika perenner, på vårarna långt fler lökväxter än som finns där nu. Gärna också scilla och vårlök i gräsmattorna.

Vi har på marginalen gjort försök i den här riktningen, med tillstånd också från föreningens styrelse, men lupiner och annat som Birgitta planterade har ryckts bort av någon övernitisk och/eller blomsterokunnig vaktmästare – eller vem det nu var.

Men framför allt borde man ha en helt annan totalansats.

Vad de anläggningsfirmor, som har anlitats, än förstår sig på, så inte är det trädgård!

Linneansk kulturfrukost

I morse var det kulturfrukost om linnéåret i Uppsala, på länsstyrelsens restaurang Trean (Hamnesplanaden 3).

Med anledning både av platsen och landshövdingens roll i planeringen av linnéåret var det helt naturligt, att Anders Björck var förste talare. Det blev förstås mycket om Carl von Linné men nästan lika mycket om kungligheter, och då inte bara om det japanska kejsarparets besök i Uppsala – konungen skulle göra det ena och drottningen det andra. När också kronprinsessan Victoria visade sig ha en roll, skickade jag över en lapp till Peter Gustavsson, där jag undrade, varför prinsessan Madeleine och prins Carl Philip inte hade fått några uppgifter. Men där misstog jag mig. Strax nämndes också ett arrangemang, där Carl Philip figurerade.

Mariette Mankelow, projektkoordinator för linnéjubileet i Uppsala kommun, nämnde att cirka 250 evenemang och aktiviteter planeras i Uppsala under jubileumsåret 2007. I stället för att rabbla evenemang rekommenderar jag er att gå in på den hemsida, där man kan finna allt som planeras. För er som inte bor i Uppsala med omnejd skulle jag särskilt vilja rekommendera jubileumsveckan den 20-27 maj – Linné föddes den 23 maj 1707.

Övriga medverkande bidrog till att på olika sätt bredda bilden och minnet av Linné: Annika Windahl Pontén, projektledare för Linné 2007 på universitetet, uppehöll sig vid levande linnéminnen som Linnéträdgården, Linnés Hammarby och Botaniska trädgården. Linnésällskapets ordförande Carl-Olof Jacobson påminde om sidor hos Linné, som vi gärna glömmer: att många av hans och lärjungarnas resor hade till syfte att kartlägga (och i slutändan exploatera) naturen, också om hur snubblande nära Linné var evolutionsteorin. Roland Moberg, projektsamordnare vid universitetet, berättade om Linné som lärare, bland annat om hur Linné undervisade i det fria, i Linnéträdgården. Och Gunilla Ramberg, informationsråd vid Sveriges lantbruksuniversitet, berättade om markanvändaren Linné, också om den roll Linné via en av sina lärjungar hade för utvecklingen av veterinärkunskapen.

Som vanligt ramades de muntliga föredragningarna in av musik, den här gången från 1700-talet.

Under samlingen, medan vi drack kaffe och mumsade på ostfralla, spelade blockflöjtensemblen Pifferi (från kommunala musikskolan) musik av Bach och Bellman.

Senare spelade en kvartett från musikskolan (piano, två fioler och en cello) Pianokvartett i g-moll av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och så framförde operasångerskan Magdalena Hedman (med blomsterkorg och allt) och konserpianisten Susan Yondt ett program med samlingsnamnet Musica Botanica.

En fantastiskt intressant och trevlig kulturfrukost. Tack Birgitta Öman, Ulla Hjorton och kulturkontoret!

Vinterbesöket i Öregrund går mot sitt slut

Här om dan la sig ett pudersockertäcke av snö över trädgården. Täcke och täcke – marken är fortfarande mer grön än vit. Mycket vinter blev det alltså inte under årets nyårs- och trettonhelgsbesök i Öregrund.

Birgitta har eldat det ris hon inte hann elda upp i höstas, också ännu mer av det ruttnande virke vi har kvar i en trave efter om- och tillbyggnaden för nu rätt många år sen. (Det var uppsågat för att kunna användas till att elda med i öppna spisen i TV-rummet.) Vädret var perfekt för ändamålet: ingen brandfara.

Min insats utomhus bestod främst i att jag på nytt har låst fast grinden och den markstående brevlådan. Jag har tidigare berättat om att några slynglar en helgnatt när huset var tomt knipsade av det cykelslanglås och den plastade, alltför veka kabel ena grindhalvan och, vid den, brevlådan satt fast med. De bortburna grinden respektive brevlådan återfanns av grannar ute i terrängen; grannarna ställde tillbaka dem och ringde oss. Tack! Nu var jag på järnhandeln och köpte nytt, kraftigare cykelslanglås plus en stark stålvajer; den senare är fäst med vajerlås inne i den låsta brevlådan.

Jag inbillar mig inte, att ens det här hjälper, om någon vill jävlas. Men det blir svårare att göra det åtminstone.

I järnhandeln berättade dom att ett antal människor med plastbrevlådor har råkat ännu mer illa ut, fått dem sprängda med kraftiga fyrverkeripjäser.

De som måste roa sig med sånt här måste ha ett bra fattigt liv.

I fredags gjorde vi en tur- och returresa hem till Uppsala. Bo Strömberg, som är gift med vår Kerstin, fyllde år, och vi uppvaktade med böcker och orkidé. Vi uppvaktar verkligen inte av plikt. Bo är en jättefin pappa åt Viggo och Klara.

Viggo hade sovit dåligt och var på lite avigt humör. När jag försökte muntra upp honom, blev jag först avvisad. Men när jag hade fått i gång ett kuddkrig med honom i föräldrarnas säng, sken han upp och ville aldrig sluta. Senare kom han tillbaka och ville att jag skulle leka kuddkrig igen. Den här gången ville också lillsyrran, Klara, vara med, och vi hade faktiskt vansinnigt roligt tillsammans.

Vi blev sen bjudna på en mycket god chiligryta, som Bo hade smaksatt inte bara med peppar utan också med kaffe; till detta serverades sallad och pitabröd. Efterrätten fick jag med min diabetes tyvärr avstå från: mandelmusslor med hemgjord vaniljglass, hjortronsylt och vispgrädde.

Roligt var det också att få träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina Strömberg. Det blir inte så ofta. De bor i Sollefteå.

Om musik- och TV-kvällar här i huset i Öregrund har jag tidigare berättat. I går kväll såg vi en riktigt bra Sherlock Holmes-film. I kväll ska vi se dels Minnenas television med bland andra Hans Alfredson och Povel Ramel och, senare, minnesprogrammet om 1957.

Det var det året då jag och Birgitta fyllde 20 år.

I morgon städar vi, packar och åker hem till Uppsala.

Fars dag

Jo, vi firar Fars dag och Mors dag i vår familj. För oss är det ytterligare ett sätt att ses och höras av och visa uppskattning; vi är också annars en familj med stark sammanhållning – och inbördes kärlek, tror jag jag törs säga.

Redan i onsdags kväll var Anna här med sin egen nya kärlek Magnus, som vi tidigare inte hade träffat. Hon passade då också på att ge mig en orange lilja i kruka i farsdagspresent, en lilja som hon hoppas så småningom hamnar i jorden i Öregrund.

Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt Kettner. Bengt och hans fru Inger Grandell har, ända sen Anna var liten, bott ett stenkast från vårt hus på Idrottsgatan, och Anna har, även om hon mest har bott hos oss, alltså utan större besvär kunnat ambulera mellan de båda hemmen. Jag och Birgitta har umgåtts med Bengt och Inger inte bara i sosseföreningen här i Svartbäcken utan också familjevis. När Anna var liten till exempel alltid under en del av julaftnarna. Men vi har fortsatt att umgås även efter det att Anna blev vuxen, ätit middag hos varann och liknande. För att ta ett exempel: på tisdag, då jag och Birgitta ska medverka i ett så kallat vittnesseminarium om Baltikum på Södertörns högskola, har Bengt erbjudit mig skjuts (Birgitta är i Stockholm redan på förmiddagen); han är nämligen varmt intresserad av mitt gamla hemland Estland och vill gärna höra på.

Detta var en lång utvikning för att förklara familjesambanden. Hur som helst: Anna, med sina två hem, betraktar mig som en extra far; senast i morse, på fars dag, ringde hon och gav uttryck för detta.

På Fars respektive Mors dag pysslar Birgitta och jag om varann så där lite extra.

I morse uppvaktade Birgitta mig vid sängen med fyra böcker: Maja Hagermans ”Det rena landet” (Prisma, 2006), en bok ”om konsten att uppfinna sina förfäder”, Henning Mankells roman ”Italienska skor” (Leopard, 2006), Arto Paasilinnas ”Snablar!” (Brombergs, 2006) och så Magnus Ljungs ”Svordomsboken” (Norstedts akademiska förlag, 2006), en bok om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk. Jag kollar genast avsnittet ”Estniska svordomar”. Det upplyser mig om vad jag redan kan, till exempel ”Kurat!” (Fan!). Men där finns faktiskt också en del köns- och exkrementrelaterade grova uttryck, som jag aldrig har hört – de ingick inte i min familjs vokabulär.

Till vår familjetradition på Fars respektive Mors dag hör att man till frukost får hemlagad smörgåsbakelse. Birgitta hade åstadkommit något som såg ut som en mindre tårta – tallriken var rågad med mörkt hembakat bröd, kräftstjärtar, hamburgerkött, gurka och en fyllning, som bland annat hade tagit smak av pepparrot. Vi sparade var sin halv smörgåsbakelse till lunch.

På förmiddagen kom Kerstin över för att gratta sin pappa med en härlig bukett i rött, blått och vitt. Med sig hade hon Viggo och Klara; Viggo överlämnade en teckning av morfar, iförd enorma glasögon. Kerstin och barnen hade förstås tidigare, i morse, uppvaktat Bo, den genomtrevlige och snälle pappan i familjen Strömberg-Kokk.

Viggo hämtade genast leksaker från hyllan i mitt rum – han vet var han ska leta – och började köra en skördemaskin. Jag hämtade ett par varianter av klossar åt Klara. Sen ville Klara upp i min famn, och så gick vi runt lägenheten och tittade på alla roliga och spännande saker. I mitt rum hittade hon själv det inramade färgfotot med mig, Viggo, Kerstin och Bo och pekade förtjust och sa ”mamma” och ”pappa”. När jag frågade ”Var är morfar då?”, pekade hon på mig på fotot. Hon säger fortfarande inte ”morfar” och ”mormor” men pekar utan minsta tvekan ut oss, när man frågar.

Som vanligt slutade det med att Klara gungade på min fot; jag gungade ibland högt och ibland lågt, och så sjöng jag improviserade sånger om Klara som gungar. Så fort jag visade tecken på att sluta, sa hon ”Mera!”.

Också Matti kom hem på Fars dag. Han hade avtalat med Birgitta om att komma på middag. (Han var också i Uppsala och spelade med sitt band.)

Hans farsdagspresent var en DVD-film av Murray Learner, ”Festival!”. Den innehåller upptagningar från folkfestivalerna i Newport 1963-1966. Medverkandelistan känns fantastisk för människor med mitt slag av musikintresse: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Johnny Cash, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Peter, Paul & Mary, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry… Plus dessutom mängder av andra. Den här sonen vet, vad farsan gillar. Vilken fest det ska bli att se och lyssna på alla de här.

Middagen som Birgitta bjöd på var en höjdare den med. Till förrätt fick vi avocado med räkor och minicremefraiche. Till huvudrätt hade Birgitta lagat en riktigt spännande nyhet, bräserat oxkött, en smula fritt tillagad efter ett recept i Maggie Blacks ”Den medeltida kokboken” (Alfabeta, 1993). Birgitta hade valt att tärna köttet till grytbitar, som hon stekte och lagade som gryta tillsammans med hackad lök (däribland luftlök från vår trädgård i Öregrund), korinter, svartpeppar, kanel, kryddnejlika, ingefära, enbär, lagerblad, salt, persilja, rödvin och rödvinsvinäger. Den här grytan har både krut och en smula sötma.

Till det serverade hon sparrispotatis från Öregrund, gratinerad squash – också squashen är från Öregrund – samt en sallad med bland annat paprika, purjolök och grönsallat.

Som avslutning åt vi sockrade röda vinbär, i mitt fall sötade med Canderel; vinbären var förstås från bärbuskklyftan i trädgråden i Öregrund.

Vilken dag! Och ändå har jag reprisen av Melodikrysset kvar.

Om krukväxter och hemkänsla

Jag har skrivit ganska mycket om vår trädgård i Öregrund men inte om krukväxter. Eftersom jag just, till fars dag, har fått en brandgul lilja från Anna och en röd amaryllis från Birgitta, ska jag berätta något också om mitt förhållande till krukväxter.

När jag kom som student till Uppsala hösten 1959, bodde jag i ett hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Det försökte jag göra mer personligt: Jag fraktade per tåg min bokhylla med mina böcker (FiB-böcker och annan skönlitteratur) från Juniskär, rättare sagt från den station som då fanns i Njurunda, till Norra station i Uppsala, inte så långt från Jumkilsgatan. Jag skaffade ett litet soffbord och vann en bekväm stol på lotteri. Jag köpte en vas i bruna nyanser från Uppsala Ekeby och, fastän jag själv inte rökte, ett vackert askfat från Gustavsberg åt rökare som hälsade på. Och jag köpte ett par krukväxter: en Solanum, Korallbär, med lysande gula bär och så en Kristi törnekrona (Euphorbia milii), fruktansvärt taggig och med små röda blommor, som påminner om blodsdroppar.

Jag är uppvuxen med krukväxter i alla fönstren och även på glasverandan i Juniskär. Kristi törnekronan fanns där förstås, så det var inte konstigt, att jag skaffade mig en sådan, när jag flyttade till Uppsala.

En Kristi törnekrona finns följaktligen också i fönstret till mitt nuvarande arbetsrum på Idrottsgatan 12 nb.

Det slår mig, att flertalet krukväxter i arbetsrumsfönstret fanns också i mitt barndomshem.

Där finns till exempel en stor och fin Saintpaulia (Saintpaulia ionantha) med blålila blommor. Min förra återhämtade sig aldrig efter att ha stått utomhus i trädgården i Öregrund några kalla nätter, när vi var på donaukryssning. Det här fina exemplaret fick jag av Birgitta som ersättning. Det hade stått i vårt köksfönster på Idrottsgatan hela sommaren tillsammans med andra Saintpaulior – trots mycket sporadisk vattning, när vi råkade vara inne i stan, blommade de frodigt under hela vår bortovaro från vår till höst. Saintpauliorna trivdes också i min mammas mer skuggiga köksfönster i Juniskär.

En annan krukväxt som jag är uppvuxen med under barndoms- och ungdomsåren i Juniskär är Nerium (Nerium oleander) – jag vet, att den i svenska hem har kallats Oleander, men i mitt hem kallades den alltid Nerium. Min mamma hade ett grannt exemplar på glasverandan, och jag minns att jag på en auktion för 25 öre ropade in den vita piedestal den stod på. Jag har två Nerium i mitt arbetsrumsfönster, en vit och en rosa. När de blommar, är de helt underbara.

Ödesträd (Clerodendrum thomsoniae) hade min mamma inte, medan jag fortfarande bodde kvar i Juniskär, men hon skaffade sådana senare. Under de många besök vi gjorde i mitt föräldrahem fanns de på rad i TV-rummets fönster mot havsviken huset ligger vid; vi sov alltid över i det rummet. Blommorna är vita med rött ytterst ut. När mamma dog, tog vi med Ödesträden till Uppsala. Flertalet av dem lever och frodas i det rum vi av någon anledning kallar biblioteket. (Hela vårt hem är ett enda bibliotek.) Jag har förstås också ett exemplar i fönstret till mitt arbetsrum, dock inte något av dem som vi har ärvt efter mamma.

En krukväxt, som jag tycker mycket om, är Oxalis triangularis med sina mörka klöverartade blad i purpurton och sina små rosa blommor. Jag har alltid kallat den för Lyckoklöver, men i en av de böcker om krukväxter jag äger kallas den för Triangeloxalis. Enligt en annan krukväxtbok är det Oxalis lasiopetala som på svenska kallas Lyckoklöver. Vet någon något mer om detta?

Tyvärr har nu två exemplar av det jag kallar Lyckoklöver gått åt fanders sedan jag planterade om den första och planterade den andra i en självvattnande kruka. Så nästa exemplar jag skaffar ska jag plantera i en stor tegelkruka.

Andra blommor som jag har fått i present, företrädesvis orkidéer, finns i andra rum tillsammans med Birgittas orkidéer.

Naturligtvis finns det också krukväxter, som av den ena eller den andra anledningen har dött. Bland dem finns den sällsynta, från frö uppodlade pelargon som jag fick av min gamle vän och arbetskamrat, pelargonälskaren Sven Erik Rönnby vid avskedsmottagningen 2002.

Pelargoner (Pelargonium geraniacae), vita, rosa, röda, hör verkligen till det också jag älskar – och naturligtvis fanns de i mitt barndomshem. Men vi har dem inte inne i stan utan i det jättelika blå köksfönstret i huset i Öregrund. Vissa år vinterförvarar Birgitta dem i det kombinerade duschrummet (till bastun) och tvättstugan, men i år var de inte så fina, så hon slängde dem. Så nästa år blir det till att köpa nya.

***

Jag berättade inledningsvis om krukväxterna i mitt hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Därifrån flyttade jag till ett rivningshus på Kungsgatan 17, med ingång från Linnégatan. Jag, min bror Matti och en kille till hyrde en ruffig våning med tre rum och kök med gasspis och kokplatta; i köket och på toaletten fanns bara kallt vatten. Men vi målade om och donade och fick det ganska trivsamt där också. Matti fick nånstans ifrån en Hibiskus (Hibiscus rosa-sinensis), som hade ljuvliga röda blommor.

Eller har. Den finns kvar hos brorsan i hans lägenhet på Timmermansgatan 5 D.

Hibiskusen var väldig redan när den stod i köksfönstret i rivningshuset, ett fönster mot gården, där det stod ett päronträd; bakom det såg man Orangeriet och Linnéträdgården. Men det är ändå inget mot dess storlek nu i dag. Brorsan har skaffat den väldigaste kruka jag har sett inomhus, och i det står hibiskusen, nu ett träd av samma omfång som hibiskusar har i sin naturligare miljö i sydligare nejder.

Trädgårdsarbete i snön

Vi är i huset i Öregrund igen. Birgitta åkte ut onsdag förmiddag; hon skulle egentligen ha medverkat vid ett möte med landstinget i Gävle, men på grund av snöstormen gick det inga tåg. Jag följde efter sent på kvällen, efter ett styrelsemöte i Ordfront Uppsala.

Torsdagen gick åt till att skriva protokoll för Helga Henschens Vänner samt plocka ihop en dagordning för nästa styrelsesammanträde.

I morse, det är nu fredag, gick vi till miljöstationen vid brandstationen med ett jättelass tidningar, jag med en fylld skottkärra, Birgitta med kassar på cykeln. På den här punkten har servicen här i Öregrund blivit sämre. Tidningscontainern vid Konsum, som vi använde, har tagits bort. (Jag gissar att det beror på att ett antal idioter slängde en massa annat skrot i den.) En ideell organisation ordnar nu pappersinsamling med ojämna mellanrum, mycket för sällan i vårt fall – vi läser fem dagstidningar per dag, och golvet i verktygsboden blir snabbt täckt, ibland i dubbla varv. Återstår då att göra som vi gjorde i dag. Vi har ingen bil, inte ens körkort.

Resten av dagen har jag, ända tills det började skymma, arbetat i trädgården med att sätta hönsnät runt fruktträden. I vart fall äppelträdens bark är begärlig för hungriga harar fick vi erfara, när vi hade planterat de första äppelträden och inte visste att skydda dem. Mattis träd ser därefter ut som Ringaren i Nôtre Dame (men ger frukt). Ståltrådsnät runt träden över vintern hjälper, har vi lärt oss.

Det här är ju inget roligt jobb, när trädgården redan är snötäckt, bergknallarna är hala och pölarna på gräsmattan har frusit till is. Men jag ser bevis på att det här måste göras: i nysnön syns spår inte bara av katt och av fåglar utan också av rådjur och hare.

Fingrarna blir allt mer blåröda, och humöret sjunker. Jag låter det gå ut över Birgitta, som jag tycker är i vägen, när hon klipper och sågar av kvistar och grenar på träden; hon ska elda i morgon.

Sen går jag till Konsum och köper rosor åt henne.

I morgon ska jag, utöver att lösa melodikrysset, ta in trädgårdsmöbler och cyklar och trädgårdsredskap i friggeboden. Sen får vintern härja bäst den vill.