I dag är det Birgittas födelsedag

Birgitta fyller 72 i dag, kommer i kapp mig som kom upp i den här åldern redan före midsommar.

Vi firar varandras födelsedagar, även de födelsedagar som inte är storslaget jämna. Alltså har jag under den senaste tiden varje gång jag har varit inne i Uppsala passat på att handla presenter. Eftersom jag i går hade med mig en ansenlig mängd böcker, känner jag åter av mitt ryggonda. Men vad gör man inte för en kär gammal följeslagare från årtionden av gemensam möda och många minnesvärda stunder.

Sanningen att säga har jag ju också själv glädje av att familjens bibliotek utökas med de senaste böckerna av Alexandra Coelho Ahndoril (den om Mäster Palm), Kerstin Ekman (med Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som utgångspunkt), Per Agne Erkelius (om Auschwitz), Aris Fioretos, Carola Hansson, P D James, Anneli Jordahl (om Ellen Key), Anna Jörgensdotter (en kritikerrosad kollektivroman från Sandviken), Ola Larsmo, Håkan Nesser (med dedikation från författaren, som vi båda känner), Agneta Pleijel, Steve Sem-Samberg (om gettot i Łódź) och Dag Solstad.

De DVD-filmer jag har köpt åt henne ser jag likaledes fram mot att se tillsammans med henne: Fellinis ”La Strada”, Hitchcocks ”Sabotör” och så tre Stieg Trenter-filmatiseringar.

Och jag sitter gärna med på glasverandan, när hon ska lyssna på CDn ”Svenska jazzklassiker” med Arne Domnérus i centrum.

Slutligen gav jag henne en hel kasse med blomsterlökar. Dem får även jag glädje av, när de blommar kommande vårar.

Tidigt i morse var jag ute i trädgården och plockade en födelsedagsbukett: dahlior, luktärter och fackelblomster. Den ställde jag på köksbordet tillsammans med en smörgåstårta med havets frukter som jag själv dess förinnan hade förfärdigat. Från bryggaren på köksbänken doftade det av nybryggt kaffe.

Sen var det dags att öppna sovrumsdörren och sjunga för födelsedagsbarnet. Födelsedagsbarn, med tonvikt på barn, är man alltid, även när man fyller 72.

Melodikrysset nummer 38 2009

Ganska mycket i dagens melodikryss föreföll bekant från tidigare kryss.

Visst har vi väl tidigare hört ”En sten vid en sjö i en skog” med Gyllene Tider?

Och lejonet Elsa från ”Född fri” (”Born Free”, 1966) har väl varit med i krysset tidigare hon också?

Detsamma gäller ”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ur Jerry Bocks och Sheldon Harnicks musikal från 1964, ”Fiddler on the Roof” (”Spelman på taket”).

Även ”Jag har bott vid en landsväg” har varit med förr. Den var också med i en film från förr, ”Kalle på Spången” från 1939. Den som sjöng den var Edvard Persson, men sången skrevs av Lasse Dahlquist.

Även ”Sagan om ringen” har jag sett på bio – i den sjöng Enya ”May It Be”. Jag har med behållning läst Tolkien och tyckte också att filmen var bra. Min hustru fann den däremot för våldsam.

Däremot har jag aldrig sett ”Top Gun” från 1986. Den filmen skulle jag aldrig ha klarat utan Google (”Take My Breath Away”, Berlin). Landet däremot var, precis som Eldeman antydde, urenkelt: USA.

Därmed är vi inne på frågor som låg utanför min kunskapssfär. Jag har heller aldrig lyssnat på George Michael i ”Careless Whisper” (”Never Gonna Dance Again”).

Och varför skulle jag komma i håg ”Innan mörkret faller” med Emil Sigfridsson i 2004 års melodifestival?

Däremot kom jag spontant i håg den andra melodifestivallåten i dag, ”En dag” med Tommy Nilsson från 1989 års melodifestival. Fast har inte den också tidigare spelats i krysset?

Ännu lättare var det att komma i håg ”Vilken härlig dag” och att den sjöngs av Ewa Roos.

Och eftersom jag var ivrig radiolyssnare på 1950-talet, minns jag mycket väl Leon Landgrens och Åke Gerhards succé från 1953, ”Mjölnarens Irene”. Den blev först stor i en insjungning av Thory Bernhards, och sen följde ytterligare versioner med Lily Berglund, Britt-Inger Dreilick med flera.

”Vi gå över daggstänkta berg” fick vi lära oss att sjunga i folkskolan, så den känner jag igen även när den framförs i upprockad version. I den går man alltså på dagg.

Och så var det då bara ett frågesvar kvar att redovisa. Eftersom jag lyssnar på mycket klassisk musik både på skiva och i konserthallar, känner jag förstås igen ”Pomp and Circumstance” av Edgar Elgar.

Senare i dag ska jag först gå på konstutställning, därefter på teater. Politiskt vänster är jag också, vänstersocialdemokrat närmare bestämt. Säkert är jag därmed en del av det ”vänsteretablissemang” som KD-ledaren Göran Hägglund skäller på i sin artikel på DN-Debatt den 17 september, och jag medger gärna att jag hör till dem som till exempel vill att män och kvinnor i sina familjerealtioner ska leva ett jämställt liv.

Men Hägglund målar en bild som bra mycket liknar fan på väggen. Även människor som jag har i våra liv sidor, som KD-ledaren helt sonika väljer att radera. Man kan både vara samhällsengagerad på vänsterkanten och gilla att påta i den egna trädgrådstäppan, både läsa lyrik och serier, både gilla opera och tycka att det är kul att lösa Melodikrysset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På 40-årskalas hos Kerstin, politisk musikal och så thaimiddag

Dottern, Kerstin, fyller 40 i dag men startade firandet redan i går: den närmaste familjekretsen var bjuden på kalas.

Birgitta hade ett sammanträde i Stockholm i fredags, så på eftermiddagen tog även jag bussen in till stan, Uppsala, utrustad med inslagna presenter och nyplockad födelsedagsbukett från trädgården här i Öregrund: dahlior, höstanemoner och fackelblomster. Det här gav mig också möjlighet att i lugn och ro på lördag morgon lyssna på och lösa Melodikrysset.

Utöver mig och Birgitta var också Kerstins syskon med på den här delen av födelsedagsfirandet: Anna med dottern Ella och hunden Sudden och Matti med sin sambo Karin. Och så var Birgittas faster Karin, 89 senare i höst, också där, full av engagemang och aktivitet som vanligt.

Vidare träffade vi förstås Kerstins barn, Viggo och Klara, och deras far, Bo. Det är alldeles snart också Viggos födelsedag, och då kommer vi säkert att få träffa också släktingarna på hans fars sida. Men redan i dag – på den riktiga födelsedan – har Kerstin mera kalas, den här gången för några nära vänner. Och senare i höst lär det visst bli en ännu större tillställning.

Kerstin är en boren estet, som bland annat vurmar för porslin från den tid då hennes föräldrar var unga. Hennes önskelista upptog därför många inte alldeles lättåtkomliga tekoppar och andra porslinsföremål. Som smakprov på vad hon fick lägger jag ut länk till den kopp hon fick i present av Matti och Karin, Blå Lillemor från Gefle.

Andra koppar som finns i Kerstins samling syns på bilderna från det bord, där hon hade bullat upp med kakor och tårtor, allihop bakade av henne själv – du kan se överflödet här. Jag är stolt över att vara far till en dotter med den här kapaciteten men vill genast tillägga, att den här talangen främst är ett arv efter mor och mormor.

Bakom alla kakorna kan du förresten se den födelsedagsbukett jag hade med från trädgården i Öregrund.

Jag är ju diabetiker, sträng med vad jag äter, så jag bara tittade på den här härligheten, när de andra lät sig väl smaka. Men dess förinnan hade jag och alla de andra gästerna fått äta födelsedagsbuffé med hembakt bröd (även sockerfri variant), goda röror, hemtrillade köttbullar med mera. Jag noterade att flertalet födelsedagsdrycker, utställda på ett bord på verandan, sådana som Guldus, Rio, Portello och Trocadero, kom från Vasa bryggeri, som både jag och Kerstin tidigare har skrivit om på våra respektive bloggar. Fast jag drack förstås mineralvatten.

Nå, vid den presentudelning som följde visade det sig att Kerstin inte bara fick porslin – även Birgitta och jag bidrog med en eftertraktad sak på det området – utan också annat. Av mig fick hon DVD-filmer, CD och böcker. Men bland bokgåvorna fanns Tove Gyllenstiernas bok om ”designprinsen” Sigvard Bernadotte; från Birgitta fick hon också Ann-Marie Ericssons bok ”Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst”.

Tiden gick i trevligt sällskap, och så måste vi ändå skiljas åt till slut. Birgitta och jag hade bestämt oss för att delta i en av de många begivenheterna under Kulturnatten, Uppsalas fantastiska årliga evenemang.

Vi gick på Teater Cs musikteaterstycke ”När musiken tog slut”, som hade premiär på Reginateatern. Det var ett stycke både roande och oroande teater med ungdomsarbetslöshet som tema. Dag Thelanders manus har sin startpunkt i nittiotaskrisen, då pjäsens unga agerande alla tar studenten, och ändar i den nyliberalism som fortfarande dess värre är förhärskande. Intressant att se var att ett gäng kända socialdemokrater, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Bengt Dennis, med namns nämnande och projicerade foton, ställs till svars för hur det sedan gick – det här är kärnan i pjäsens kanske allra starkaste sångavsnitt, exekverat av Nils Jansson, mer känd som Kung Henry. Men också de övriga agerande, den i USA teaterutbildade Andrea Geurtsen, den skönsjungande Anna Haglund (som dock borde jobba mer på att få sitt tal gå fram), manusförfattaren Dag Thelander som alltså också själv agerar och så pianisten och kapellmästaren Johan Alex gör alla ett gott jobb. Musiken, som exekveras också av andra i den lilla ensemblen, har skrivits av Janne Tavares.

Jag är glad och stolt över att Reginateatern, Uppsalas egen gästspelscen, som delvis finansieras av kulturnämnden som jag tillhör, har medverkat till att ge den här unga ensemblen en chans. Om detta är jag helt överens med Peter Gustavsson (S), vice ordförande i kulturnämnden; vi träffades efter föreställningen, som han också hade sett, med entusiasm. För er som finns i eller nära Uppsala: den spelas även 14/9 klockan 10.00, 15/9 klockan 13.00, 16/9 klockan 10.00, 17/9 klockan 19.00, 18/9 klockan 19.00 och 19/9 klockan 18.00.

När vi kom ut från Reginateatern, var gatorna packade av människor som ville ta del av Kulturnattens många begivenheter. Vi passerade både en scen på Drottninggatan, flera gatubegivenheter och, på Forumtorget, den sedvanliga bugguppvisningen. Eftersom vi hade gott om tid – nästa öregrundsbuss skulle inte gå på länge – slank vi in på Amazing Thai på Bredgränd och lyckades faktiskt få bord. Vi bestämde oss för wokad anka med stark basilika, babymajs, paprika, långbönor och gul lök samt ris. Till det drack vi Rioja-vin.

Vi hade valt det bland annat för att det i meny betecknades som STARKT! Den thailändska servitrisen dubbelkollade ändå: Ville vi kanske ha det bara medelstarkt?

Men jag framhärdade.

Och det var jävligt gott!

Nu har ett rådjur ätit upp mangolden igen – för tredje gången i år

Under sena eftermiddagen kom Birgitta in, jätteledsen. Hon rensade i trädgården, och plötsligt stod hon öga mot öga med en råbock. När hon viftade och röt, drog sig rådjuret i sakta mak bort mot staketet och hoppade över detta och en rosenhäck. Ute på allmänningen stod det sedan kvar tills att Birgitta gick efter dit och körde bort det.

Så vad hade det här rådjuret ätit upp i dag då? Jo, vår mangold. Detta trots att det stod en stinkpinne med ammoniak och blodmjöl strax intill – den hade rådjuret buffat omkull.

Det är tredje gången i år som rådjuren har ätit upp vår mangold.

Jag ligger för ankar

Viggos hals- och öroninflammation gav sig också på morfar. De senaste dagarna har jag haft lite ont i halsen, till att börja med också i öronen, och framför allt har jag känt mig trött, trött, trött: jag har sovit långa stunder också dagtid.

Ömheten i öronen har lagt sig, men den i halsen kommer och går – jag bekämpar halsinfektionen med gurgling. I dag har jag också haft feber. Just nu känns det dock bättre, detta eftersom jag har tagit ett par febernedsättande tabletter. Vi får se hur det känns i morgon. Kanske går jag då till Vårdcentralen.

Birgitta har under tiden arbetat flitigt i trädgården. I går beskar hon rosenhäcken ner mot gatan. (Själv tog jag, innan jag blev sjuk, bort några långa rosskott på min sida om grinden och rensade också sträckan mellan gatan och grinden från gräs. Det pågick nämligen asfaltering av gatan utanför, och nu är också infarten till oss skinande asfaltblank och fin.) I dag tänkte hon också klippa gräs, fastän det egentligen är min tur. Men den relativt nya gräsklipparen gick inte i gång – automattändningen fungerade inte.

Jag satt en liten stund i trädgården tillsammans med henne, i stolarna under plommonträden. Hon kom dit från ett annat plommonträd, det som står vid staketet mot grannhuset, och hade där hittat de första mogna plommonen. Här om dan hittade jag under Transparente blanche-trädet de första näst intill mogna äpplena. I dag har Birgitta plockat upp också resten, dock slängt dem eftersom de är fågelhackade och anfrätta. Men det är mycket härligt ljusgrön frukt kvar i det där trädet: äpplena, söta med viss syrlighet, är mycket goda, men man får kappas med fåglarna om dem.

Fåglarna kan jag ändå stå ut med, men rådjuren gör mig – och ännu mer Birgitta – fortfarande ursinniga. Senast har de ätit upp tre stora plantor med tomater och allt, körsbärstomater (Chocolate Cherry).

För ett tag sen berättade jag om det Särö-träd Birgitta fick i gåva från Julita gård i Sörmland – en gammaldags äppelsort – och som vi fick hjälp med att plantera av två unga damer från Julita. De svepte in det i en rundel av hönsnät, men det lilla äppelträdet trivdes och växte och hade snart blivit dubbelt så högt – bara för att, blad för blad när det gäller den del som stack upp ovanför hönsnätet – en vacker dag bli uppätet av något av de förbannade rådjuren.

Birgitta för en ojämn kamp mot de här intränglingarna i vårt trädgårdsparadis. Hon har satt upp mängder av stinkpinnar indränkta i blodmjöl och ammoniak både vid grindarna och i utsatta land. Och så har hon hägnat in andra odlingar med blått plastnät. Så numera ser vi rosen Ingrid Bergman, av erfarenheten att döma en av rådjurens favoriter, blomma under ett sådant blått plastnät.

Men vad vi än gör, fortsätter rådjuren med att inte bara ta sig in i trädgården utan också hitta nya och nya växter att äta upp.

Så man får väl läsa i stället. När jag i veckan var inne i Uppsala för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, fick jag äntligen tag på ett exemplar av Pierre Magnans ”Kyndelälskaren”.

Melodikrysset nummer 34 2009

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svårare.

Det började och slutade med melodifestivalbidrag. 2005 deltog Martin Stenmarck med ”Las Vegas”. 2009 sjöng Malena Ernman ”La Voix”.

Eurovision Song Contest är ju det också ett slags stjärnornas krig, men i dag spelade Eldeman det musikaliska temat ur George Lucas’ film ”Stjärnornas krig”.

Ett annat tema i dagens kryss var dyrbarheter och längtan efter dessa.

”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ingick i Jerry Bocks och Sheldon Harnicks ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) från 1964.

En lite annan ingång hade ”En riktigt stor summa pengar” av och med Povel Ramel.

Marilyn Monroe sjöng ”Diamonds Are a Girls Best Friend” – fast här fick vi höra en instrumentalversion för att vi inte allt för lätt skulle komma på att diamanter ju ursprungligen kommer ur kol.

Och så hörde vi ett stycke ur Richard Wagners opera från 1869, ”Rhenguldet” (”Das Rheingold”).

Mindre egofixerad än flera av texterna ovan är då ”Man ska leva för varandra”, som vi i dag hörde med Leif Loket Olsson. Den skrevs av Bengt Sundström och blev 1968 en riktigt stor hit, bland annat på Svensktoppen, med Trio me’ Bumba.

Två låtar hörde till sådant som barn brukar sjunga.

Vi fick lyssna på ”Björnen sover”, där det ju sägs att han inte är farlig, bara man är varlig.

Den andra brukar sjungas som ringlek runt midsommarstången, ”Så gå vi runt om ett enebärssnår”. Det vi då går runt är således en en, och enens virke benämns ene.

Därmed befinner vi oss mitt i den sommar som fortfarande består, åtminstone för oss som är pensionärer.

Här ute i skärgården går tankarna gärna till Evert Taube och ”Calle Schewens vals”, eftersom vi ju ofta ser både tärnor och mås flyga förbi.

Mycket somrig är också ”Nannes sommarvisa”. Och vem sjöng den om inte Nanne Grönwall?

En förklaring till att också människor med måttliga inkomster i det här landet har sommarstugor är att sommarstugorna i många fall är arvegods. De nuvarande ägarna bor själva i städerna men återvänder gärna under några sommarveckor till det som Tom Jones i dag sjöng om, ”The Green, Green Grass of Home”.

Själv skulle jag nu gärna gå ut en stund i trädgråden, men av två skäl blir det inget med det. Dels regnar det i dag. Dels är jag förkyld, har haft ont i halsen och öronen samt lätt feber – en följd av snart sjuårige Viggos annars kära besök hos morfar och mormor veckan före hans skolstart.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Hej då, Klara och Viggo!

Penicillinet smakade äckligt trots att det blandades med Pepsi Max, tyckte Viggo, så det har tagit en oändlig tid innan han till slut har fått i sig varje dos.

Men penicillinet verkade, och i dag kunde morfar och mormor ta med båda barnen, inte bara Klara utan också Viggo, ner till stranden på en sista badutflykt före hemfärden. Det blåste kraftigt men vinden var faktiskt varm, och barnen tyckte det var häftigt att ta sig ut på de klippor som likt en liten ö avskiljer badviken i Tallparken från de stora vågorna som rullar in från Öregrundsgrepen.

När Viggo fortfarande inte var så pigg, tog hans mamma Kerstin lillasyster Klara med på en cykelutflykt till Gräsö. Klara tyckte förstås det var spännande att åka färja men hade heller inget emot att bada, när mamma hittade en badvik. Bilder från gräsöutflykten hittar du här.

Kerstin har tagit en del bilder från vistelsen med barnen här i Öregrund. Eftersom jag ibland skriver om vår sommarstad men aldrig har några bilder, länkar jag gärna till hennes bilder från en öregrundspromenad tillsammans med barnen – du kan se vår vackra lilla stad här.

Särskilt roligt var det att se att Kerstin tog sina egna barn till ett hål i en mur nedanför fyrskeppet, där hennes far en gång slog i henne själv att häxan Pomperipossa bodde i det där hålet. På Kerstins bilder – här – ser hennes barn inte särskilt rädda ut för Pomperipossa.

I går hade vi förresten ännu mer besök. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel var här en stund på eftermiddagen. Birgitta bjöd på hembakt gammaldags sockerkaka och kaffe i trädgården, och även Kerstin, som hade varit på loppisrunda i Norrskedika, anslöt till eftermiddagsfikat vid trädgårdsbordet under äppelträden. Ragge och Gunnel har goda vänner som nyligen har skaffat hus ett stenkast från vårt och skulle hälsa på och övernatta där. Tanken var att de skulle titta in en gång till i dag, men per telefon fick vi veta att Gunnel hade fått halsont och att de därför hade beslutat att åka direkt hem.

Även Kerstin hade ont i halsen från och med sent i går kväll, så – peppar, peppar – låt oss hoppas att jag och Birgitta klarar oss.

Vi har, efter det att Bo har varit här och hämtat hustrun och barnen, hjälpts åt att städa upp efter barnbarnens besök. Jag lagade innan de åkte en god lunch med rökt lax och nykokt nyupptagen färskpotatis – även barnen åt med god aptit.

Och nu har jag middag på återuppvärmning: rester av den middag jag lagade i förrgår kväll, persikokyckling efter ett aszerbadjanskt recept och till det ris. I kväll, när barnbarnen inte är här längre, blir det nog ett glas vin till också.

Melodikrysset nr 33 2009

Jag har barnbarn här, men mormor har hållit dem på lagom avstånd från den melodikryssande morfar.

Å andra sidan var det inte särskilt svårt i dag. Jag lyckades till och med lista ut att ”Only Love” var hämtad ur TV-serien ”Mistrals dotter”, som jag i vanlig ordning inte har sett. Visst sjungs den av Nana Mouskouri?

Jag kom även på att ”För att du finns” sjöngs av Sonja Aldén i Melodifestivalen. Att det var just 2007 måste jag dock googla om för att komma på.

Mer nutida svenskt: Vi hörde Sarah Dawn Finer sjunga duett med Patrik Isaksson i ”Du som tog mitt hjärta”.

Mycket mer spelad i radio, om än förr i världen, var ”Nu ska vi opp, opp, opp”, skriven av Jules Sylvain och Gösta Stevens. Den har vi hört med till exempel Ulla Billqvist, Lasse Dahlquist och, senare, Agnetha Fältskog.

Dagens finaste helsvenska bidrag var ändå visan om drömboken, ”Beatrice Aurore”, här framförd av Sven Bertil Taube. Men den är egentligen mycket äldre. Texten skrevs av Harriet Löwenhielm, och tonsättningen gjordes av Hjalmar Casserman.

Sen tar vi väl de närmaste grannländerna. Vi börjar med Danmark och ”Det var en lørdag aften”. Danska är ju ofta svårt att uppfatta för svenskar, men i skrift är det inte lika svårt – kolla själva:

Det var en lørdag aften

Tekst: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

Men frågan handlade egentligen om att räkna på fingrarna. Om nu utgångsdagen var lördag, vilken dag var då den fjärde därefter, dessutom skriven i pluralis. Jo, onsdagar.

Från Finland kom två av dagens ljudillustrationer.

Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar du Tove Janssons fina ”Höstvisa”, ett inte så oävet val denna lördag med lite stänk av höst i luften. Musiken skrevs av Erna Tauro.

Mindre finstämd är M A Numminens tolkning av ”Ode till glädjen”, som ingår i den nionde symfonin av Ludwig van Beethoven; originaltexten är skriven av Schiller. Den här sången är numera känd som ”Europahymnen”. Men den har tidigare ofta använts också av den politiska vänstern, sjungits in till exempel av Pete Seeger. Jag tog med den i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), då med en svensk text som sjöngs inom Unga örnar, dock en ganska rak översättning av den norske socialdemokraten och sångdiktaren Dagfinn Rimestads norska text.

Var tid har sina sånger. För egen del minns jag ”Diana” från min lumpartid i Sollefteå 1958-1959, detta eftersom den då och då sjöngs av en lumparkompis, måhända med egna rocksångarambitioner. Den var jättepoppis då; i radio hörde man den med Paul Anka, som hade sjungit in den 1957.

En annan gammal goding är ”Fly Me To The Moon” med Frank Sinatra. Här frågade dock Eldeman inte om månen utan om en position den kan ha. Ny var för kort, så det måste bli nedan.

En mycket fin, senare insjungning gjorde Eva Cassidy av Irving Berlins hit från 1932, ”Blue Skies”.

Ja, det var väl allt, och därmed är det ”Time To Say Goodbye” för i dag. Sarah Brightman sjöng tillsammans med Andrea Bocelli.

Jo, förresten. Om ni har vägarna förbi Öregrund i dag, är det kulmen för ”Badortsdagarna”. Här finns jättemycket roligt att se på, lyssna på och göra.

I Öregrund är ”Badortsdagarna” slutpunkten för den stora turistinvasionen. Men för oss som bor här är sommaren långt ifrån slut.

Trädgården blommar och grönskar länge än. Äpplen, päron och plommor är än så länge inte ens mogna. Och än kan det till och med bli baddagar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En liten kille med feber och en lillasyster full av spring

Barnbarnens vecka hos morfar och mormor blev väl inte i alla stycken som man kunde ha hoppats på. I vart fall inte för Viggo, som har haft problem med öronvärk och feber, över 39 grader. Han har haft ont, stackarn, och varit så dåsig, att han har sovit stora delar av dagarna.

Det har begränsat hans möjligheter till nya egna sommaräventyr. Äventyr har han i stället fått uppleva genom att titta på fler Harry Potter-filmer och genom att ha fått böcker lästa för sig. Mamma Kerstin har läst Enid Blytons ”Fem på rymmarstråt” för honom, och mormor Birgitta har läst Edith Unnerstads ”Översvämning på Kringelvägen”.

Själv plockade jag i går fram ”Visor och ramsor i Hellsingland”, sånger med text av Lennart Hellsing, och spelade den medföljande CDn medan jag visade de fina bilderna – jag har tidigare skrivit om den här boken. Viggo vilade sitt huvud i morfars armhåla medan han lyssnade och tittade, och lutad mot min vänstra axel satt lillasyster Klara – i hennes fall slutade det med att hon somnade, precis när boken var slut.

Bortsett från att Viggo har haft det akut besvärligt, har hans tillstånd oroat hans mamma också av ett annat skäl: På tisdag är det strax sjuårige Viggos allra första riktiga skoldag. Så i förmiddags lyckades hon få tid på Vårdcentralen här i Öregrund och fick läkaren att skriva ut penicillin. Det smakar äckligt även när det är uppblandat med Pepsi, tycker Viggo, men hans mamma och jag fick honom faktiskt att skratta, när vi gemensamt hittade på att det är Lord Voldemort som har förgiftat hans hals och ena öra, och att det pepsiutspädda penicillinet är en trolldryck som Harry Potter har satt in som motåtgärd.

Under sjukdomen är det inte mycket mat som har fallit Viggo på läppen, men några av mormors plättar slank i alla fall ner. Och så har han förstås, febrig som han har varit, ätit glass.

Båda barnen satt med vid gårdagskvällens lilla familjekräftskiva, givetvis med kräftor utan ”dessa drycker”, som Albert Engström uttryckte saken en gång i världen. Klara åt förresten inte bara plättar utan också tre kräftor, men hon blandade det som bjöds på ett intressant sätt. Se Kerstins bilder! Vi vuxna tog också för oss av mormors goda kantarell- och västerbottensostpaj.

Klara har för sin del haft lika mycket spring i benen som vanligt. Hon har varit på långpromenad runt Öregrund med mormor, och även morfar har hon följt både till Konsum och till lekparken. I går efter lunch gick hon med morfar till Tallparken för att bada. Det var soligt, men det blåste höga vågor och det var kallt i vattnet, så Klara bestämde sig snabbt för att i stället leka med hink och spade och formar i sanden. Det har varit kallt i vattnet hela veckan, som ni kan se av Kerstins bilder här. Lite synd är det, eftersom vi verkligen har en härlig kuststräckning mot Öregrundsgrepen – döm själva av Kerstins bilder från en promenad längs stranden.

Efter strandutflykten tog vi en liten, liten omväg och gick in på Floras café, där Klara har varit tidigare. Hon pekade vant ut tre småkakor hon ville äta – precis såna brukar mamma baka, förklarade hon – men hon ratade Coca Colas tre läsksorter och valde i stället vanligt vatten med sugrör. Men innan vi lämnade Flora, ville hon sen ha två kakor till, av samma sort.

Klara är en liten tjej med inte bara benen fulla av spring utan också huvudet fullt av lagom bus. Här kan du se ett exempel.

Och så har hon fantasi. Det här tänker hon om vår väldiga ask nere vid grinden.

Nu är i alla fall Klara på cykelutflykt med sin mamma. Färden gick till Gräsö. Mamma Kerstin är intresserad av loppisar, men Klara är mer intresserad av att åka färja.

Nu är barnbarnen här och sommaren här på riktigt

I går kom Bo och Kerstin och barnen Viggo, snart sju, och Klara, fyra. Birgitta bjöd på grillfest. Efter maten fick Bo lov att åka hem till Uppsala; han började jobba redan för en vecka sen, medan Kerstin har en semestervecka kvar att tillsammans med barnen tillbringa i sitt barndoms sommarland.

Medan jag diskade, gick hon tillsammans med Birgitta en lång inspektionstur runt trädgården. Barnen är sedan länge väl hemmastadda i vår trädgård. De började genast leka på bergknallarna som sticker upp mellan odlingarna, gungade på nya gungan i talldungen, använde också de riddarsvärd och riddarsköldar som morfar har nyköpt åt dem efter förra årets mordbrand. Men när Viggo, fortfarande försedd med svärd och sköld, kröp in i riddarborgstältet, hade Klara bytt sina mot sin mammas gamla nalle och Pippi Långstrump-dockan. Just när hon så utrustad också skulle krypa in i riddarborgstältet, förklarade hon:

– Jag är riddarmamman.

Under de sena kvällstimmarna såg vi alla tillsammans en Harry Potterfilm med tal på svenska. Barnen är redan väl hemmastadda i Harry Potters värld. Den enda som några gånger verkade bli rädd var mormor, som i motsats till morfar aldrig ens har läst Harry Potter-böckerna.

I dag var det baddags.

Men först skulle morfar gå till Konsum för att handla lunch- och middagsmat. Med sig, på sparkcykel, hade han Klara. Klara tog en shoppingvagn, en liten, även hon, och snart hade hon plockat i den mer varor än morfar hade i sin: Festis, sugrör, varm korv, bananer och allt vad det var.

Eftersom väderleksutsikterna för eftermiddagen såg en smula osäkra ut, bestämde vi oss för att göra en badutflykt redan före lunch. De vuxna promenerade, men barnen föredrog sparkcykel. Färden gick till familjebadstranden i Tallparken.

Där var vattnet jättelågt, men därmed var det också helt ofarligt att låta ungarna bada i den lilla viken mellan de i havet utskjutande bergknallarna. Morfar och mormor fann inte badtemperaturen inbjudande – på djupare vatten längre ut var det bara 14 grader i vattnet – men Kerstin tog sig ett dopp där ändå.

Så småningom lyckades morfar locka också ungarna upp på de flata hällarna ovanför den konstgjorda sandstranden – lockemedlet var var sin flaska Festis samt två olika sorterts kex.

Trots lite också för magen fick badutflykten inte bli för lång. Vi hade ju inte lunch med oss.

Medan morfar lagade lunch, kom lilla Klara två gånger in i köket och förklarade, att lunchen skulle ätas utomhus. Så morfar travade snällt med tallrikar och bestick och glas ut till trädgårdsbordet och dukade upp det plus mat och dricka i det fria.

Men precis när vi hade satt oss ned runt trädgårdsbordet alla fem, kom regnet. Ett milt och svalt och skönt regn – men i alla fall. Det var bara att plocka ihop alltsammans igen och ta det med in i köket.

Och där blev det till sist en riktig sommarlunch: nykokt potatis från mormors land tillsammans med fyra sorters lax: gravad, rökt, pepparlax, rökta laxfenor. Till det både färsk gurka och saltgurka.

Sämre sommar kan man ha!