I havsbandet

Gårdagen gick åt för att packa inför utflyttningen till sommarhuset i Öregrund. Proceduren var till och med mer omfattande än vanligt, eftersom det ska bli stamrenovering i lägenheten: Min garderob, som ligger i ett av de utrymmen som berörs, måste totaltömmas, vilket innebar, att lite mer togs med till sommarvistet – annat måste stuvas in i andra, icke berörda rum.

Dessutom packade jag som vanligt böcker, CD och DVD med filmer, som ska täcka alla möjliga behov under det närmaste dryga halvåret.

Överst i jättelasset i skåpbilen från Öregrunds taxi vi som vanligt hade beställt stuvades ett lager med alla krukväxterna.

Eftersom Öregrund ligger snett norrut sett från Uppsala och dessutom vid kusten, hade Birgitta ringt Roger och bett honom skotta fram grinden och en gång upp till huset, vilket han hade gjort med den äran. Vi har snö även i Uppsala, men det är vintrigare här ute i havsbandet. Birgitta fick ta på sig stövlar med höga skaft, när när hon gick ut i trädgården och hämtade in körsbärskvistar till påsk.

När man kommer ut till sommarhuset med allt bagaget, måste det ju packas upp igen och ställas på sina nya ställen. Själv har jag sorterat in kläder i garderober och skåp, sorterat in de medförda böckerna i bokhyllan, CDna i skivhyllan och så vidare.

I kväll måste jag tyvärr ta bussen in till stan igen. I morgon bitti har jag nämligen sammanträde i kulturnämnden, och jag vill ogärna behöva stiga upp i svinottan. Men sen kommer jag ut hit igen.

Matti och Karin kommer ut hit för att fira början av påskhelgen med oss. Och på annandan kommer Kerstin och Bo med barnen Viggo och Klara, som har lov från skolan respektive dagis veckan efter påsk och följaktligen ska stanna hos morfar och mormor hela veckan. Jo, deras leksaker och förrådet med barnböcker var också med i bilen hit i dag. Ett bestånd filmer för barn finns här sen tidigare.

Det är ju inte mycket till uteväder än här ute i havsbandet, men vi ska nog hitta på roliga saker att göra i alla fall!

Melodikrysset nummer 53 2009/2010

Veckans kryss, som jag löste med en kopp kokkaffe på bordet och snöfall utanför fönstret (jag är i sommarhuset i Öregrund), innehöll en del knepigheter, tyckte jag.

Lady Gaga, här med ”Paparazzi”, hör inte till de artister jag spontant kan, så här tog jag hjälp av Google.

Lite tankemöda beredde det mig också att komma på filmen med Carl-Gustaf Lindstedt – jag har nämligen aldrig sett den. Eftersom ett av orden såg ut att bli nolla, hittade jag till slut filmtiteln, ”En nolla för mycket” – filmen kom 1962. I den förekom en melodi, som användes som signaturmelodi i Hylands hörna, Carl-Henrik Norins ”Zero, Zero”. Lill-Babs sjöng in den på skiva men då med titeln ”Att vara förälskad”. Men det är kul att få något att bita i i krysset!

Carl-Gustaf Lindstedt, den gamle sossen, fanns förresten med på ytterligare ett hörn i dagens kryss, då som en av de drivande i Casino-revyn. Casinogänget sjöng ”Nu tar vi tagelskjortan på”, som här alltså skulle ge tagelskjorta i singularis.

När det gällde ”Teskedsgumman” som adventskalender i TV, spelades gumman av Birgitta Andersson, och hennes redskap var alltså en sked. Hennes gubbe spelades av Carl-Gustaf Lindstedt, och då kan det vara på sin plats att påminna om att inte bara han utan också Birgitta ställde upp för socialdemokraterna i flera valrörelser. Och om att han som skrev böckerna om Teskedsgumman, norrmannen Alf Prøysen, var trogen Arbeiderpartiet, skrev bland annat regelbundet kåserier i partiets tidning Arbeiderbladet. Hans sånger sjungs alltid på norska (S)-kongresser, vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte sett ”Buddy Holly – the Musical” på Göta Lejon i Stockholm, men ”Everyday”, som jag tror låten heter, sjöngs utan tvivel av Brolle, åtminstone förr med Jr påhängt på namnet.

Dagens melodifestivalmelodier var inte alltför svåra.

Från 2008 års tävling kom ”Lay Your Love On Me” med BWO där Alexander Bard är en central person. Den har en melodi som är ganska lätt att komma ihåg.

Detsamma gäller Py Bäckmans ”Stad i ljus”, som Tommy Körberg sjöng 1988.

Lätt att komma ihåg är likaså Orups ”Det gör ont” från 2004, som Lena Ph i Eurovision Song Contest framförde på engelska: ”It Hurts”.

Men Anders Eldeman hyser också kärlek till gamla gudar.

I dag spelade han till exempel Evert Taubes fina ”Som stjärnor små” och Karl Gerhards (KG) roliga ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, här dock i modern tappning med Magnus Uggla. Jag har faktiskt skrivit om Ugglas Karl Gerhard-CD – se Kulturspegeln, Musik.

Povel Ramel, en annan klassiker, hörde vi i dag i skepnad av Bunny Blom. Kul att höra potpurriet med alla damer: ”Min söta lilla Inga”, ”Anna, du kan väl stanna”, ”Är det nån som sett Maria?” och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?”.

Och bland klassikerna hör också Lasse Dahlquists ”Jolly Bob” hemma. Men är Bob verkligen ett efternamn?

Slutligen: även Tom Jones’ inspelning från 1966 av ”The Green Green Grass of Home” får väl vid det här laget räknas som en klassiker.

Fast utanför fönstret är det inget grönt gräs – där faller snön allt ymnigare.

Ett gott nytt år – gärna med en grön och solig sommar – önskar jag er, alla mina läsare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

Melodikrysset nummer 50 2009

Två frågor vållade mig visst besvär i dagens kryss.

Søs Fenger sjöng på danska en svensk låt, som jag inte riktigt kände igen, kanske för att jag inte har lyssnat särskilt mycket på upphovsmannen, Uno Svenningsson. Men efter lite detektivarbete med hjälp av de bokstäver jag hade kom jag på svaret: ”Under ytan” hette Unos låt.

En av de ledtrådar jag hade var då Aet i julsången ”Ave Maria”, som jag genast plockade hem.

Men under tiden fortsatte jag leta efter det svar, som skulle bli ”ytan”, och det bidrog till att jag tappade koncentrationen på sista frågan, karaokelåten, där svaret såg ut att bli ”en”. Men sen föll polletten ner: Visst var det väl ”Fångad av en stormvind”, som Carola vann Eurovision Song Contest med 1991?

Lika bra gick det inte för Magnus Uggla i Melodifestivalen 2007. Hans ”För kung och fosterland” tog sig inte till finalen.

Sanna Nielsen hamnade på andra plats 2008 med ”Empty Room”. Av telefonröstningen att döma vann hon i hög grad publikens gunst.

Men ännu större, att döma av antalet veckor på Svensktoppen, blev Helen Sjöholms insjungning av Benny Anderssons ”Du är min man”. Den får väl betraktas som en av tidernas största svenska schlager.

Helen Sjöholm förekom också personligen i dagens kryss, med ”Skenbart” i filmen med samma namn. Textförfattaren, Peter Dalle, har jag förresten mött några gånger i Konsum i Öregrund, på den tiden då han hade sommarhus på Gräsö.

Också Evert Taubes ”Änglamark” skrevs som filmmelodi – märk att det var sonen, Sven-Bertil Taube, och inte Evert själv som sjöng den i filmen.

Dagens båda operastycken har jag sett framföras på Operan.

Äldst av dem, från 1875, är Georges Bizets fantastiska ”Carmen”, som märkligt nog inte blev någon succé när den uruppfördes. I dag fick vi höra den fina ”Toreadorarian”.

Den andra operafrågeillustrationen var Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach (1881).

Men också i vår tid skrivs det musik som kommer att leva lika länge. Flera av Beatles’ låtar kommer att leva mycket länge. En av dessa är utan tvivel ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney.

Till våra stora trubadurer – Taube är tidigare nämnd – kommer också Cornelis Vreeswijk att räknas i framtiden. Liksom i Taubes fall har han lånat ett och annat och gjort det till sitt. Ett exempel är ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. I original heter den ”Monday Morning” och är en engelsk folkvisa.

Ja, sen är det väl bara en låt kvar att redovisa, och även den måste räknas till de svenska visklassikerna. Nils Ferlin skrev ”I folkviseton” (”Ditt hjärta är mitt…”), och det är i Torgny Björks tonsättning den kommer att leva vidare som visa.

Jag har ett personligt minne av den. Birgittas syster Karin sjöng den för sin Hasse vid deras bröllop ute i trädgården i Vallentuna:

I folkviseton

Text: Nils Ferlin
Musik: Torgny Björk

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Höst, höst, höst. Var ska man få tröst?

Dyster i hågen och trött i kroppen går jag ut på min dagliga motionspromenad. Har man nyligen haft en hjärtinfarkt, måste man hålla kroppen i gång, även om det tar emot alldeles förbannat.

Som så ofta ställer jag kosan mot det småhusområde som finns på andra sidan Svartbäcksgatan. Jag kan inte se långt i mörkret och det våta dis som ligger som ett täcke över gator och trädgårdar. Men i fönster efter fönster lyser adventsstjärnor och adventsstakar, och i trädgårdarna ser man ljusslingor på äppelträd och buskar.

Det är advent. För min del tror jag – lika lite som de flesta av dem som har illuminerat sina fönster och trädgårdar – på Herrens återkomst, men allt det här lyser ju ändå upp lite i senhöstmörkret. Även i ett par av våra fönster lyser det stjärnor och i vardagsrummets stora fönster en uppsalalykta.

Birgitta har jobbat hårt för att vi ska få helgfint: städat, satt upp de här sakerna i fönstren, tvättat och strukit gardiner. Nu har hon gått till Fyrishov för att basta och simma. Mig har hon medvetet hållit borta från allt som kräver kroppsansträngning. Ett så ojämställt liv har vi nog aldrig levt som nu efter min hjärtinfarkt.

Advent alltså. Vad kan en icke-troende hoppas på? En jul till med barn och barnbarn. Ytterligare en vår och sommar i Öregrund.

Jag kände mig riktigt pigg direkt efter sjukhusvistelsen, men nu känns det tungt. Jag somnar en stund nästan varje eftermiddag. De korta dagarna och det eviga mörkret gör väl sitt till också. På valkonferensen i lördags kom en man och pratade med Birgitta om att han för sin del hade haft tre hjärtinfarkter, och att det varje gång tar mycket lång tid att bli pigg igen.

Visa i molom

Text och musik: Alf Hambe

Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs.
Nu glider gladan slint i snögan snår.
I långa lopp och längslar
min kropp i molom går,
ty slokar sol på nattosamma näs.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen.
Min lyckas glada glejom,
när kommer du igen?
– Ty kommer du, skall vissomliga dö

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall,
när smältan sol förrinner ur min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klirrand bällromslag.
Från molom flyr min själ i svollna svall.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Men skriva kan man ju alltid, inte bara för sig själv utan också för andra. Skrivandet gör att jag i alla fall fortfarande känner att jag lever – min dotter Kerstin, som förstår sig bra på sin far, har fångat mig på en typisk bild.

Skrivom!
Levom!

Melodikrysset nummer 45 2009

Allra först: ett stort och varmt tack till alla er – kända så väl som okända – som har hörts av med omtänksamma och vänliga hälsningar med anledning av mitt, som det skulle visa sig, tillfälliga frånfälle. (Några av er har dessutom framfört hälsningar via min dotter Kerstins blogg, så tack också till hela personalen i Coop Konsum i Öregrund – vi ses nog som vanligt i mellandagarna.) Jag är helt överväldigad!

Några ord således också om det som hände. Birgitta och jag var i Öregrund för att vinterstänga huset, och jag var ute i trädgården för att sätta hönsnät runt fruktträden, ett bra sätt att hålla hararna borta. Jag har, som många av er vet, sedan tidigare pacemaker, men det här är ju, objektivt sett, inget tungt jobb. Men knäböjandet och resandet tog tydligen ändå på hjärtat, och bara efter en liten stund var jag trungen att avbryta på grund av smärta i bröstet. När det inte hjälpte att vila på sängen, ringde min resoluta hustru Vårdcentralen, och vi fick omedelbart tid. Vårdcentralen misstänkte genast att det var fråga om hjärtat och efter lite koll tillkallade man en ambulans för transport till Akademiska sjukhuset i Uppsala. På väg dit kollade man mitt hjärta och sände i väg resultaten till Uppsala; jag fick också tabletter. Sen in genom akutintaget, och efter några ytterligare kontroller blev jag mycket noggrant undersökt av en ung hjärtläkare, estländare liksom jag själv men hitkommen efter frigörelsen från Sovjetunionen och helt utbildad här. (Lite senare träffade jag vid en rond på ytterligare en est, en ung kvinna den här gången.)

För att göra den här historien någorlunda kort: Det visade sig att jag hade en förträngning i ett av kärlen från hjärtat, vilket man – helt underbart – numera hittar och åtgärdar genom att intravenöst gå från vänster handlov till förmaket. Genom en ballongsprängning vidgas kärlet och lagas sedan med ett konstgjort nät. Sen, vips, är smärtan och de övriga besvären av hjärtinfarkten (i mitt fall en lindrig) borta, och efter några dars vård och tillsyn plus diverse nya mediciner är man mogen att få åka hem igen och göra Melodikrysset.

Jag vill också tillägga att jag har haft en fantastisk uppbackning av familjen, utöver Birgitta barnen Matti, Kerstin och Anna. Jag har fått besök, farsdagspresenter och blommor, och Matti har stannat kvar i Uppsala ett par dar bland annat för att med den envishet han har ärvt från sin far se till att farsgubben också genast börjar motionera lite för att gradvis få upp konditionen.

Men efter en promenad efter lunch i dag kunde jag till slut äntligen sätta mig ner vid datorn och lösa veckans melodikryss.

Det var inte vansinnigt svårt men innehöll också musik, som jag inte var förtrogen med.

”Still Loving You”, rockballaden med Scorpions, tror jag till exempel att jag tidigare inte hade hört, inte heller ”Broken Strings” med James Morrison och Nelly Furtado.

Men mina läsare ska för den skull inte automatiskt tro att detta har sin bakgrund i att jag är 72 år. Dagens kryss avslutades till exempel med en låt av och med Lars Winnerbäck, ”Jag får liksom ingen ordning”. Den finns på hans senaste CD ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”, 2009. Den har jag inte bara lyssnat på utan också recenserat här på bloggen – kolla själva här!

Så där kan det också vara med film. Jag gillar att se film, men jämfört med i yngre dar ser jag mycket färre filmer på bio. ”Pirates of the Caribbean” har jag till exempel aldrig sett, men eftersom det sökta ordet för de agerande såg ut att bli pirater, måste det rimligen ha varit ur den som musiken var hämtad.

Kryssets andra film var äldre. På den punkten kan jag väl helt sonika citera en kommentar från min melodikryssvän Gunnar Bergquist: ”Ankaret opp” heter låten, tagen ur filmen ”Flottans glada gossar”’ från 1954 med bland andra Åke Söderblom, Egon Larsson, Äke Grönberg, Gunnar Björnstrand och Yvonne Lombard. Grabbarna har fått höra att båten ska gå till Monte Carlo och då brister de ut i sång: ”Nu går flaggan i topp, nu ska ankaret opp…”. Då måste man ha ankrat först.

Och när vi nu är ute på havet, kan vi väl också passa på att redovisa veckans Evert Taube. Han skrev ”Så skimrande var aldrig havet” 1948.

Mer drastiskt avslutade relationer avhandlas i Bengt Sändhs ”Drängen gick på ängen”. Sändh var en trubadur med starkt intresse för ämnen som snus, mus och brännvin och ägnade sig mycket riktigt efter att ha avslutat sångarkarriären åt att tillverka snus.

Men tillbaka till den mer trånande kärleken igen. Vi hörde Ray Charles i ”Georgia On My Mind”. Han fick en hit med den 1960, men låten hade skrivits redan 30 år tidigare, av Hoagy Carmichael.

Minns jag texten i ”Congratulations”, sjungen av Cliff Richards, rätt, handlar även den mer om kärlek än om att bli uppvaktad med presenter, vilket skulle vara svaret på den frågan i dagens kryss.

Sådan kärlek kan, åtminstone om den uppstår här i Sverige, ända i att man får behov av en brudmarsch, till exempel ”Brudmarsch från Delsbo” med Orsa spelmän.

På vissa håll i Sverige är det, förstår jag, redan dags att sjunga Felix Körlings år 1913 skrivna ”Nej se det snöar”.

Här i mina trakter är dock en annan sång som var med i dagens kryss mer aktuell, ”Regnet det bara öser ner”, den där Siw Malmkvist 1970 också sjöng ”och jag blir blöt om både skor och strumpor” – här skulle den få oss att tänka på ordet pöl. Melodin till den här, ”Raindrops Keep Falling On My Head”, hade året före skrivits av Burt Bacharach.

För egen del föredrar jag, åtminstone väderleksmässigt, Solstollarna (det vill säga Ola Ström och Per Dunsö), som vi i dagens kryss hörde i ”Tusen bitar”.

Ännu längre tillbaka, på 1970-talet, var det aktuellt med ”Tajta jeans”, som framfördes av ett annat scenpar, Brasse Brännström och Magnus Härenstam.

Men, som vi redan har varit inne på, snart är det nog dags att övergå till lite varmare byxor.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I höstrusket

Vi har tagit oss några dagar i Öregrund igen – trädgården fordrar ständigt nya insatser innan det är dags att vinterstänga huset. Birgitta har nu under en ganska lång tid gjort det mesta av trädgårdsarbetet, framför allt det tunga arbetet utomhus – hon har till exempel skött gräsklippningen, som vi annars brukar turas om med.

Skälet är min skraltiga hälsa och min usla ork. Jag har en hosta som aldrig tycks gå över, och så har jag en remiss från läkaren på Vårdcentralen här i Öregrund till hjärtkliniken på Akademiska. Jag har fått tid där men tyvärr först om någon månad.

Under tiden vet jag ju inte riktigt vad jag vågar anstränga hjärtat med. I dag har jag i alla fall i höstrusket varit ute i trädgården och plockat fallfrukt, äpplen: sparat fin frukt i papperskassar och slängt skadad ute på allmänningen. I min nuvarande kondition är det här ett besvärligt arbete. Att gå upp från knäböjande till stående innebär en svår kraftansträngning.

Dess förinnan planterade jag bergenior längs kanten på mitt renoverade stenparti. Jag har nio plantor i jord nu men skulle ha behövt tre till för att täcka hela kanten mot den icke renoverade delen under det gamla äppelträdet, den som fortfarande innehåller knölklocka. Men jag ska komplettera till våren.

De nysatta stenpartiväxterna har tagit sig, så också de rosor jag planterade om där. Bara en av de nya växterna, tråkigt nog den vackra Lewisian, har mystiskt försvunnit. Trivdes den inte där? Eller gillar dom förbannade rådjuren den här blomman?

Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar var här i förmiddags och levererade både mina bergenior och en hel binge växter, framför allt rosplantor, till Birgitta. Hon har använt eftermiddagen till att sätta dem i de rabatter där hon i förväg hade berett plats åt dem. Och sen, delvis när det redan hade börjat skymma, har hon satt alla sina födelsedagsblomsterlökar i jorden.

Hoppas man lever till våren och får se hela härligheten blomma.

Nu ska jag laga vardagsmiddag, falukorv, kokt potatis och vita bönor.

Efter TV-nyheterna ska vi se ytterligare en Poirot-film på DVD. Och sen, väl i säng, ska jag fortsätta läsa Anders Thunbergs nya bok om Karin Lannby, ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. Jag fick den per post från förlaget – tack, Anders! Jag återkommer med recension.

Slutet är nära

I går försökte jag, trots att morgonen var kylig med spår av nattfrost, fortfarande låtsas att livet här i vår lantliga idyll kommer att vara för evigt. Detta trots att vi under den senaste tiden har åkt som skottspolar mellan Öregrund och Uppsala och jag ju vet att tidningarna och posten från och med måndag kommer att gå till lägenheten i Uppsala.

Jag var ute i trädgården en stund, en alltför kort stund, men hann ändå plocka in plommon och päron, goda att äta som efterrätt framför TVn. Som väl många, många andra tittade vi på ”Här är ditt liv”, den här gången med Stina Dabrowski. Det blev ett program med värme, närvaro och liv – det märktes att Stina inte besvärades av den medianervositet som ofta präglar andra som utsätts för den här ”kidnappingen”.

Under den gångna veckan var jag och Birgitta förresten på en avskedsmottagning, en tillställning vars långa kö med paket och blommor för föremålet i fråga nog har lite ”Här är ditt liv” över sig. Vi fanns bland de många som köade för att avtacka Küllike Montgomery, som nu efter långt och väl förrättat värv går i pension från jobbet som chef för Bror Hjorts hus i Uppsala. Bror Hjorts hus, som består av Hjorts ateljé där hans målningar och skulpturer nu ställs ut, plus en nybyggd del som används för tillfälliga utställningar av konst av andra konstnärer, har formen av en fristående stiftelse men finansieras till stor del av Uppsala kommun genom kulturnämnden, där jag sitter. Jag har upplevt Küllike som en synnerligen kompetent chef, vilket jag verkligen inte säger för att hennes förnamn skvallrar om att också hon är en av alla dessa ester i Sverige, vilka jag tidigare har skrivit om.

På väg tillbaka till Öregrund, medan vi väntar på bussen, slinker vi in på Bistro Hijazz på Centralen för att äta middag. Vi har varit där förr, är på talefot med chefen, så han fixar fram en rätt som egentligen inte finns på kvällens meny: Kuzu guveç, en het gryta i lerkärl av lamm. champinjoner, aubergine, paprika, tomat. vin och bladtimjan. Gudomligt gott!

Sen är vi alltså tillbaka i Öregrund för några fattiga dagar. På måndag ska vi packa våra ägodelar – kläder, krukväxer, böcker, skivor, en del håvor ur trädgården – i en minibuss från Öregrunds taxi för transport till lägenheten i Uppsala. Det kostar en slant, men det är praktiskt och ekonomiskt försvarbart när man som vi inte har egen bil.

I morse när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna duggregnade det – och det märktes att det hade regnat ännu mer rejält under morgonsidan av natten. Jag läser tidningarna, länge och omständligt – vill inte kliva upp och börja packa; både kroppen och själen stretar emot.

Vi har nyss ätit lunch – rökta laxfenor med kokt potatis – och jag ska strax dricka en kopp av mitt kokkaffe och så läsa Aftonbladet.

Men sen måste jag packa.

Slutet är nära, som det brukar heta.

Mänsklig värme – men nu vänder det obönhörligt mot höst

Det är trösterikt att ha barnen och deras familjer.

I lördags var Matti och Karin och hälsade på – vi åt eftermiddagsmål, taco med sedvanliga tillbehör, och så fick Birgitta sina födelsedagspresenter: en fruktplockare med långt skaft och så blomsterlökar.

Eftersom familjen skulle fira Viggos sjuårsdag nästa dag, stannade Matti över natten. Medan Birgitta och jag var på teatern och såg ”Kristina”, servade han också våra datorer. När vi sedan kom hem, såg vi ”Här är ditt liv” i TV – vi känner båda Jan Eliasson och faktiskt också, en smula, Kofi Annan som var en av gästerna. Det var ett sympatiskt program, men jag tyckte kanske att det kunde ha haft mer av både spontanitet och djup.

Nästa dag, söndag, var det alltså dags för familjedelen av Viggos sjuårskalas, men också Birgitta fick sin 72-årspresent från Kerstin med familj: ”Pluras kokbok”. Av mig fick Viggo spel, bland annat Wall-E, film och en hel trave Fem-böcker. Och eftersom det, när man är fyra år, är svårt att se brorsan få alla presenterna, fick lillasyster Klara också några paket – vi sa att det var hennes fyra och ett halvt-årsdag.

Klara var uppspelt och glad, lekte både med morfar och farfar – farfar Olle och farmor Kristina hade kommit ner hela vägen från Sollefteå för att fira Viggo.

När det gäller födelsedagsfester för barn, måste ju paketöppningen komma först, men Kerstin hade bullat upp med både födelsedagstårta och middag. Eftersom jag är diabetiker, kunde jag varken smakar på tårtan eller bullarna, men du kan ta dig en titt på dem här. Men av den goda laxen med tillbehör lät jag mig väl smaka.

När så festen var över, skjutsade oss Kristina till öregrundsbussen. Sent på kvällen anlände vi åter till huset i Öregrund.

Sommarhalvårsvistelsen i Öregrund lider annars mot sitt slut. På sistone har det ju blivit allt fler utflykter både till Uppsala och till andra ställen, nu senast Malmö och Höör nere i Skåne. Snart upphör även eftersändningen av post och tidningar, så då blir lägenheten på Idrottsgatan i Uppsala åter vår fasta bas. Som vanligt känns det vemodigt att bryta upp från det lantliga livet i Öregrund, men nu känner man också på allvar att det är höst och dags att sätta punkt. Regnen avlöser varann, och de senaste dagarna har det blåst kraftigt. Birgitta har burit in fallfrukt – äpplen, päron och plommon – och på den stenlagda gången som går ner till grinden ligger det både höstlöv och mängder av krikon.

I morse steg jag upp tidigt och gick ner till Vårdcentralen för nya blodprov, fick genast också tid på torsdag för blodtrycksmätning. Från Akademiska väntar jag på kallelse för den hjärtkontroll läkaren här på Vårdcentralen har skrivit remiss om. Annars känner jag mig – men det är ju delvis en subjektiv känsla – lite bättre: värken i ryggen och på överkroppens framsida har äntligen släppt, och av hostan återstår bara små rester. Men kondisen är fortfarande usel; jag kände det senast när jag huttrande i den kalla morgonblåsten promenerade till Vårdcentralen.

I kväll ska vi åter in till stan, Uppsala. Vi ska vara med på ett samtal om Olof Palme på Stadsteatern – Kjell Östberg är inledare. Sen stannar vi i stan också under onsdagen: på kvällen ska vi se den pjäs på Stadsteatern om samme Palme som Birgitta och jag i våras deltog i förberedelsearbetet för; stora delar av gruppen bakom pjäsen var då hemma hos oss större delen av en dag. Vi var förstås inbjudna till premiären men kunde inte gå då, eftersom vi hade lovat delta i de evenemang i Skåne jag tidigare har berättat om.

Sent på onsdag kväll, efter teatern, kommer vi ut till Öregrund igen, nu för de sista dagarna av sommarhalvårsvistelsen i vår lantliga boning. I början av nästa vecka flyttar vi in till Uppsala.

* * *

Birgitta är, trots blåsten, ute i trädgården igen. I dag ska hon sätta alla sina blomsterlökar. Och så ska hon väl resa upp den ena av änglatrumpeterna igen, den som nu för så där femte gången har vält i den kraftiga blåsten, med kruka och allt.

Avveckla inte Seminarieparken – utveckla den!

Vid dagens sammanträde i kulturnämnden skedde något mycket sällsynt: en helt enhällig nämnd – samtliga partier från vänster till höger – sa nej till den föreslagna exploateringen av Seminarieparken.

Att omgärda de kulturhistoriskt minnesvärda byggnaderna med ny bebyggelse, som i praktiken skulle sluka i stort sett hela Seminarieparken, vore i sig en styggelse. Men till det kommer att själva parken är bevaransvärd och då inte bara utifrån det i och för sig mycket viktiga skälet, att annars ytterligare en av stadens större gröna lungor skulle komma att förstöras. I det här fallet handlar det också om att bevara seminarieträdgården med sina träd, bland annat fruktträd, och dessutom helst följa upp detta bevarande med att restaurera viktiga delar av den historiska seminarieträdgården, den som användes i undervisningen. På de flesta håll i Sverige har de här klassiska seminariemiljöerna skattat åt förgängelsen, men här finns alltså en unik chans att både bevara och återskapa.

Göra man så och gör parken mer tillgänglig, blir seminarieområdet en fantastisk tillgång för alla uppsalabor, inte bara de kringboende.