Glad midsommar, kära läsare!

I går kväll var det dags för midsommarbastu.

Birgitta hade skurat huset, och själv hade jag lyckats slutföra rensningen av hela främre delen av den igenvuxna rabatten. När jag hade förberett middagen och Birgitta plockat in midsommarbuketter, den ena mer prunkande än den andra, var bastun lagom varm. Av åkte alla jordiga och svettiga kläder, och efter var sin tur in i duschen satt vi båda på bastulavarna och kände svettningen komma i gång.

Jag som är estländare har badat bastu ända sen jag var liten. Liksom i Finland hade varje anständig gård ute på landsbygden i det Estland där jag föddes 1937 egen bastu, och bastuseden tog alla vi flyktingar också med oss hit till Sverige. I vårt fall tog vi oss regelbundet till den kommunala bastu som fanns i Njurunda, men sen byggde vår hyresvärd i Juniskär Kjell Nordin, som var byggnadsarbetare, en kombinerad tvättstuga och bastu nere vid bäcken.

Men tillbaka till Öregrund:

Vi har för vana att göra tre vändor i bastun, och mellan de här bastuvarven sitter vi en stund i var sin korgstol: pratar, dricker kall Grolsch och smakar på bastukorven.

Före middagen svalkar vi sen av oss i trädgården. Vi tar med oss var sin dry martini med mycket is och sätter oss i de trädgårdsstolar vi, inte minst för det här ändamålet, har stående under plommonträden. Så här års är då solen fortfarande uppe, men luften svalkar våra bastuångande kroppar, och vi omges av den lummiga trädgård vi under årens lopp gemensamt har anlagt.

Det känns fint att sitta där mitt i sitt eget livsverk och dessutom veta att det kommer att bestå långt efter det att ens egen kropp har gått till förgängelsen.

När vi köpte det här stället 1969, inför vår dotter Kerstins födelse, var de två små husen på tomten mycket primitiva och trädgården i det närmaste obefintlig; det som finns här i dag är summan av årtiondens slit.

Dock fanns det rester av gammal trädgård att utgå från: krikonträd, syrener och kanske framför allt den vita midsommarrosen, Rosa alba maxima. Den är ovanligt sen i år, men Birgitta har i alla fall fått ihop till en bukett på sovrumsbordet.

På en av de finaste bilder som finns i vårt fotoalbum står barnen, Kerstin och Matti, på gången upp till huset, omgivna av den här doftande jungfrurosens vita blomsterprakt. Med den här bilden – just publicerad på Kerstins blogg – från midsommar 1975 sänder jag en midsommarhälsning till alla er runt om i landet som kanske liksom jag den här helgen befinner er på just er älskade plätt på den här underbara jorden.

Trädgårdsarbete

I dag klippte Birgitta gräsmattan inför midsommarhelgen. Det är ett styvt jobb även med motorgräsklippare. Tomten är stor, delvis kuperad och innehåller många små rum som man måste lotsa in gräsklipparen i.

Vädret har de senaste dagarna varit vackert, med blid och livlig värma redan på morgonen för att citera sommarpsalmen. Jag har mycket att ta igen i trädgården efter ett par års elände med hjärtinfarkt och andra fysiska krämpor plus åtföljande usel kondis. Våren och försommaren har mestadels varit kalla här vid kusten, så vädret har heller inte lockat ut mig för att ta ett nappatag med ogräset.

Så det har växt på sina håll. Min allra äldsta rabatt är till exempel full av både ogräs och högt gräs. Men mitt i alltihopa prunkar pioner och lupiner och aklejor, så när vädret blev mänskligare, beslöt jag mig för att återerövra den här rabatten.

Nu har jag i flera dar kämpat med ogräsjärnet och fingrarna – det är alldeles svart under naglarna – och klarat större delen av det här besvärliga landet, men det återstår fortfarande mycket att rensa – dessutom kommer man, hur noggrann man än är, inte åt alla gräsrötter, så det blir snart dags att börja om från början. Renset bär jag, balja för balja, ut på allmänningen utanför tallgrinden. Där har nu många av våra perenner på det här sättet slagit rot och börjat blomma. Tack vare oss gör den här delen av allmänningen skäl för områdets namn, Floraparken.

Vi pausar båda två då och då, vid trädgårdsbordet. Dricker kaffe, pratar, läser – jag för min del blir i dag klar med Aftonbladet Kryss. Just där vid trädgårdsbordet kommer jag på ett ord, som Anna Hagberg har förvillat mig med i sitt Svåra krysset, och då faller också alla övriga bitar på plats.

Sen blir det middagstid och dags att sluta. Birgitta bjuder på ungsbakt sik med örtkryddor plus färskpotatis.

Men är vädret lika gynnsamt i morgon, fortsätter jag då med att rensa mitt igenvuxna land.

Födelsedag post festum

Jag fyllde 73 i går. Sonen, Matti, var här i Öregrund och firade mig: lagade lunch och middag, gav mig en ny darttavla (och satte upp den på den faluröda bodväggen, med en blanksvart-målad masonitskiva som skydd bakom), ett par lewisior till mitt stenparti och så ett nummer av Mojo med en CD, där Tom Waits har valt inspelningar av en rad andra artister.

Senare på kvällen, när sonen redan hade åkt tillbaka till Stockholm, anlände Birgitta från bröllopsfestligheterna i huvudstaden. Jag var och mötte henne vid bussen, och sen satt vi en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden och drack bubbel som hon hade köpt med anledning av min födelsedag.

I morse blev jag sedan, alltså med en dags fördröjning, födelsedagsfirad av henne på det sätt som är brukligt i vår familj: Hon kom in i sovrummet med presenter, sjungandes ”Röda små smultron”, och sen bjöd hon på egenhändigt förfärdigad smörgåstårta och kaffe vid köksbordet, där det stod en vas med nyplockade blommor, bland annat pioner, från trädgården.

Presentkort med pengar till ännu fler nya växter blev det också. Och en ny fin marimekkoskjorta.

Som den läsande människa jag är fick jag förstås böcker: Sture Linnér, Birgitta Stenberg, Michael Connelly. Och så vet min kära hustru hur barnsligt förtjust jag, vid 73 års ålder, fortfarande är i barnkultur: I ett paket låg en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson med den passande titeln ”Sagan om den lilla farbrorn”. Och så fick jag på DVD filmatiseringarna av Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter” och ”Flickan på Stenbänken”.

På dotterns, Kerstins, blogg får jag också en födelsedagshyllning. Hon publicerar där bilder, tagna här i vår trädgård i Öregrund när hon själv var nästan fyra och hennes lillebror Matti knappt var ett halvt. Och så där såg alltså jag och Birgitta ut då, för ett helt liv sen.

Melodikrysset nummer 23 2010

Något ”Plocka vill jag skogsviol”-väder är det inte direkt här i Öregrund i dag. Det har regnat ymningt, och nu blåser det. Men visst minns jag den här vackra visan från småskoletiden i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

På den tiden spelade man ofta i radio en annan av dagens ljudillustrationer, Ulf Peder Olrogs ”Tjo och tjim och inget annat” från 1946. ”Handklaver och klarinett ska det va” heter det i den.

Från radion på 1950-talet skvalade – snyft, snyft – ofta även ”Vildandens sång” med Thory Bernhards, som här skulle ge and.

Mera djur: ”Noaks ark” tror jag att jag minns med Svante Thuresson.

På Svensktoppen låg, fast kort, år 1978 ”Musik ska byggas utav glädje” med Lill Lindfors. Lill har själv skrivit den tillsammans med Björn Barlach.

Annat i dagens kryss låg längre från det jag spontant kan.

VM i fotboll intresserar mig inte nu och intresserade mig heller inte 1998, då Ricky Martin gjorde ”Allez, allez, allez”.

Och Idol har jag aldrig följt. Men någonstans har jag ändå hört vinnaren 2009, ”Higher”, och snappat att det var Erik Grönwall som sjöng den.

Melodifestivalerna följer jag men numera nog mest för att snappa nyttiga saker för Melodikrysset.

Så årets tvåa, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kom jag faktiskt fortfarande i håg.

Och efter lite grävande i minnets gömslen kom jag också i håg ”Just a Minute” med bröderna Rongedal, av vilka den ene alltså är den andres bror och tvärt om.

Uttrycket ”just a minute” kunde vara hämtat ur ett telefonsamtal, och telefonens uppfinnare, Graham Bell, förekom också i dagens kryss, fast i en annan fråga. Det som skulle få oss att tänka på Bell och hans telefon var Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You”.

Evert Taubes fina ”Nocturne” (”Sov på min arm”) för också den tankarna till kärlek. Dock måste jag bekänna att jag aldrig tidigare hade hört Mia Skäringer sjunga den och att jag heller aldrig har sett en minut av TV-serien ”Solsidan”, där hon tydligen medverkar.

Tom Paxton förde med ”I Give You the Morning” kärleken ett litet stycke längre fram i dygnets gång. Av den gjorde Fred Åkerström en fin svensk version 1972, ”Jag ger dig min morgon”. Både Paxton och Åkerström är rikligt representerade i mina skivhyllor.

Där finns också allt av Allan Edwall, vars skivor jag för övrigt var med om att ge ut på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Alltså känner jag också genast igen hans ”Sommarvisa”, där han med en liten släng åt Taube sjunger ”Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir”.

Det kan bli stor poesi av sådant också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Paradisrapport

Nu blommar syrenerna som besatta. Äppelträden håller på att slå ut – humlorna tumlar omkring i äppelblommen, så det blir nog äpplen också i år. Under den stora asken nere vid grinden finns en tät matta av sötdoftande liljekonvaljer, och i askens undervegetation lyser också midsommarblomstren.

Det är den vackraste tiden på året.

I bara skjortärmarna tar jag en tur i härligheten, men nu måste jag lämna den.

Fast bara för ett par dar.

Melodikrysset nummer 22 2010

Det är lite tidigt på dagen att sjunga snapsvisan ”Sjöbloms dass”, även om hustrun just kom hem från New York medförande bland annat en flaska Finlandia vodka. Sjöblom var namnet alltså.

”Ja, då är det vår”, heter det i texten – men i veckan som var kom ju sommaren så att det dånade om det. Så i dag hade Anders Eldeman förstås plockat fram en av sina favoriter, Lars Berghagens ”Då är sommaren säkert här”, där Jan Malmsjö också är med och sjunger. Vi minns – den har varit med i krysset tidigare.

Men annars kryssade Eldeman som vanligt mellan årstiderna.

Inte är det väl till exempel riktigt dags att skörda lin än? Detta apropå att vi fick höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”.

Långt är det också till älgjakten, som föranledde James Hollingworth att skriva ”Älgarna demonstrerar”.

Eldeman spelade vidare ”April, april” som vann Melodifestivalen 1961 och som vi minns med Siw Malmkvist.

Därmed är vi inne på melodifestivallåtar, och jag passar därför på att ta frågan om vem som i årets tävling sjöng ”Doctor, doctor”. Jo, Elin Lanto.

Lite äldre är Darins singelsuccé ”Money For Nothing”, som har Robyn som viktig ursprungskälla.

Ännu äldre är Åsa Jinders fina text ”Av längtan till dig”.

Den minns säkert de flesta, men hur är kunskaperna om äldre schlager?

Kanske kommer många ändå på att dagens Jules Sylvain-melodi hette ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men vad av metall finns det i textens inledning? Jo, texten börjar: ”Ett gammalt solur jag har”.

Kring djur rörde sig en av dagens dubbelfrågor. ”Björnen sover”, som här skulle ge ide, klarade nog de flesta. Men för att klara den andra delen av frågan måste man kunna äldre schlager. Den här aktuella hette ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”, och för att göra frågan lite knepigare ville Eldeman inte leda oss till den djuraffär som texten ju handlar om, utan till en kennel.

Som mina läsare vet är jag en ogudaktig typ, men barndomens psalmer minns jag, i många fall med glädje. Så fort jag hör melodin, kommer också orden, ett resultat av småskolans psalmtragglande. I dag fick vi höra en klassiker, Lina Sandells och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Annat verkar aldrig fastna i mitt musikminne. Till den kategorin av musik hör TV-signaturer. Jag har till exempel sett praktiskt taget alla avsnitt av Skavlan, men jag skulle aldrig ha klarat signaturmelodin, om jag inte hade fått ledtrådar och ledbokstäver.

Leonard Cohen har jag lyssnat en hel del på. Sven Wollter är en utmärkt skådespelare men knappast en sångare av Cohens kaliber. Lite kul är det ändå att höra Wollter sjunga Cohen, här ”Tag min vals”, vars svenska text har skrivits av Rikard Wolff.

Jag går i dag i mål med en gammal favorit, ”The Rose” med Bette Midler. Henne har jag en bunt välspelade LP av i skivhyllorna.

En ros vill jag också skicka till Kristina Strömberg i Sollefteå, 70 år i dag. Hon är mamma till Bo, gift med vår Kerstin och pappa till Viggo och Klara. Kristina ska få rosor att plantera i trädgården också, fast senare – vår plan att handla trädgårdsväxter i går havererade på grund av ett förargligt tåghaveri.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kulturstipendieutdelning – till Uppsala i syrenernas tid

I går var jag tvungen att avbryta mitt trädgårdsarbete och ta bussen in till Uppsala. Jag var inne på det nya statliga Apoteket i S:t Per och tog ut diabetesmedicinen Metformin och hann sen också in på Åhléns, där jag köpte två jättekassar med tidskriftssamlare.

Men mitt egentliga mål med stadsresan var Reginateatern på Trädgårdsgatan, förr gemenligen kallad Biogatan efter de tre biografer som då låg där tätt intill varann – inte någon av dem finns kvar i dag, men Reginateatern är inrymd i en av dem.

Där anordnade kulturnämnden, som jag tillhör, sin årliga utdelning av stipendier till kulturskapare i det fria kulturlivet. Jag anlände mycket tidigt men fick ett glas vitt vin och satte mig uppe på övervåningen och väntade.

Så småningom började det strömma till människor, stipendiater, ledamöter och tjänstemän i kulturnämnden och andra. Många kom fram och hälsade; jag känner ju vid det här laget många av dem som finns i den lokala kultursfären. Bland dem som hälsade fanns Margareta och Per Löfblad, som driver den mycket fina dockteatern Teater Spektaklet. Margareta har av kulturnämnden tilldelats ett av de båda stora stipendierna om 100.000 kronor. Bland dem som kom fram och hälsade och pratade fanns också trädgårdskonstnären och konsthantverkaren Paula von Freymann och så Gunilla Lindberg, som i sina kåserier i Upsala Nya Tidning levandegör Uppsalas stadsmiljö och historia.

Jag träffade också en för mig helt ny bekantskap, Anneli Östlund, en mycket ung dam med koreanskt utseende. Hon däremot visste uppenbarligen vem jag var, till och med var jag bor i Uppsala – det visade sig att hon känner Martin Landahl som liksom jag bor i Svartbäcken, dock i en lite annan del.

Anneli är författare och har fått ett stipendium på 20.000 kronor – av hennes både spirituella och svarta tacktal på scenen lite senare på kvällen framgick det att livet som fri litteratör långt ifrån är någon dans på rosor.

Jag tänker inte räkna upp alla pristagarna – du kan själv här kolla hela listan och motiveringarna.

Men jag vill avslutningsvis ändå nämna den som hade fått det andra stora arbetsstipendiet om 100.000 kronor, musikern (pianisten) och kompositören Anders Widmark. Han arbetar mycket, men inte uteslutande, med jazzmusik och har bland annat hunnit med att samarbeta med sådana som Clark Terry, Louise Hoffsten, Helen Sjöholm och Rebecka Törnqvist.

Som avslutning på stipendieutdelningen gör han, solo på piano, tre stycken som vibrerar av känsla och är uttryck för perfekt behärskad teknik, och det slår mig då att jag inte har någon enda av hans skivor. Det måste jag snarast göra någonting åt.

Men vid det laget är det sen kväll, och jag ilar i väg mot öregrundsbussen.

I den varma kvällen, på min väg längs Trädgårdsgatan och sen ner över Västgötaspången, känner jag doften av blommande syrener.

Försommaren är här – och med den längtan ut i trädgården

Våren har varit kylig, kanske inte bara här ute vid upplandskusten. Jag tycker inte om att frysa, och eftersom min ork på grund av en rad fysiska tillkortakommanden – en hjärtinfarkt med mera – är nedsatt, har jag mest hållit mig inomhus.

Birgitta har inte tjatat på mig – i stället rensade hon, som är av en härdig och envis sort, också mitt stenparti, innan hon åkte till USA. Det tackar jag för, men jag har hela tiden haft för avsikt att jobba ute i trädgården, så snart värmen kom.

I söndags såg den ut att vara här. Luften var milt varm och lockande – men så kom det mörka moln och ett ganska kraftigt regn.

I går, däremot, var det skön, solig försommar.

Så jag kravlade mig ut i trädgården och rensade övre delen av stenpartiet, den del som finns uppe på en bergknalle och går fram till staketet. Bar sen ut renset på allmänningen utanför staketet, där på det här sättet allt fler trädgårdsblommor rotar sig.

På Konsum hade jag köpt några knölväxter som jag satte: vit och rosa flocklilja och så blålila martorn. Ett par trädgårdsprimulor, som hade spritt sig ut i gräsmattan, grävde jag upp och planterade om i stenpartiet.

Både i går och i dag på förmiddagen har jag suttit ute vid trädgårdsbordet: druckit av mitt goda och starka kokkaffe, läst tidningar och tidskrifter, löst ett och annat korsord. Men inte alltför länge. Efter lunch i dag kommer det att bli ett besvärligare trädgårdspass än i går: Jag ska börja rensa min allra äldsta blomrabatt.

Trädgården prunkar försommarfin. Det är tulpantid nu, och märkligt nog tycks tulpanerna få stå kvar – kanske är det stinkpinnarna med rå-odör som Birgitta har satt upp som håller rådjuren borta.

Både körsbärs- och krikonträden blommar; i delar av trädgården kunde man tro att man befinner sig i Körsbärsdalen i ”Bröderna Lejonhjärta”. Också päronträdens blomning har börjat. Äppelträden har stora rosa knoppar, men trädens blad är samtidigt ynkligt små – när värmen som i år dröjer, får det såna här effekter.

Även syrenerna börjar skifta i en smula lila allra längst upp, men det är än så länge bara en lila aning, inte mer än knoppar.

I går öppnade jag dörren till Birgittas växthus och kände då en pust av värme slå emot mig. Där var inte torrt, men jag bar dit kanna efter kanna med vatten och vattnade vindruvor, tomater, sallat, rädisor och allt vad det var. Sen vattnade jag också de blommor Birgitta odlar i krukor vid de båda trapporna in till huset.

Om det vackra vädret fortsätter kommer jag att ha trädgårdspass varje dag den här veckan.

Med tiden kommer nog då kondisen att också bli bättre.

I hänryckningens tid

Pingsthelgen började med soligt försommarväder. I fredags gick vi ut i den ljumma förkvällen och satte oss en stund i solen med var sin dry martini. Birgitta hade ställt ett par trädgårdsstolar vid sin kryddträdgård, den som hon nyligen rensade och gjorde vårfin.

Hon har arbetat flitigt utomhus, faktiskt oberoende av väder och vind. Rosor har klippts. Land efter land har rensats och toppats med en säck ny jord. Allium som hotar mota undan riddarsporrarna har flyttats ut på allmänningen utanför tallgrinden – hoppas de kan bidra till att hålla rådjuren borta. Den rå-odör hon har satt upp på stänger över hela tomten verkar faktiskt också ha en viss verkan.

I lördags, på pingstafton, klippte hon vår väldiga gräsmatta för första gången i år – nu har ju den vackra blå scillan till slut blommat ut. Det här är ett tungt jobb, vet jag av många års erfarenhet, i vissa släntlägen kanske i tyngsta laget för en snart 73-årig kvinna.

Men denna snart 73-åriga kvinna vill skydda sin snart 73-årige man: höstens hjärtinfarkt indikerar att man kanske inte ska leka med sådant som kräver fysisk ansträngning. Helt obefogad är Birgittas oro inte. På 68an hade jag en arbetskamrat, Ernst Lind, vars hjärta slutade slå mitt i gräsklippningen.

Jag försöker kompensera med sådant som jag kan göra, till exempel städa badrummet inför pingsthelgen. Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag gör lika mycket som Birgitta.

Jag är ju inte religiös, men visst har jag många gånger i mitt liv upplevt pingsten som hänryckningens tid. Förr, när jag skrev den kåserande spalten ”Det händer” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), beskrev jag ofta i hänryckta ordalag försommarens fägring i vårt sommarhus i Öregrund.

På den tiden, på Palmes tid, kände jag mig också, liksom i ännu yngre men lika röda år, politiskt hänryckt. Jag har ingalunda bytt politisk uppfattning, och det är kanske det som är problemet. Den som drömmer, inte om just nya himlar men definitivt om en ny jord, har också andra vyer än den som tycks bo innanför de stockholmska medelklassväljarnas villa- och radhusstaket.

Werner Aspenström, en av mina favoritförfattare, har i en dikt i diktsamlingen ”Trappan”, 1964, betonat, att livets stora och lilla perspektiv kan förenas, ett credo som också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Ute har det regnat hela morgonen och förmiddagen.

I slänten ner mot vägen har bigarråträdet slagit ut i blom.

Syskonmiddag med öregrundssik

I söndags var det åter dags för en av de regelbundet återkommande syskonmiddagarna på Birgittas sida. I dem deltar förstås också vi som är ingifta i den dahlska syskonkretsen.

Birgitta hade fejat huset och plockat in buketter ur den egna trädgården: narcisser förstås, men till köksbordet mycket vackra småbuketter med bland annat vivor, pärlhyacint, balkansippa, en blekgul botanisk tulpan och vitsippor. För egen del hittade jag i blomsterhandeln här i Öregrund en mycket årstidsavvikande bukett och köpte med hem: pioner, när jag köpte dem fortfarande i knopp.

Efter samråd kom vi fram till att gräsmattan ännu inte borde klippas. Den är fortfarande full av blommande blå scilla, och vi ville visa upp trädgården utifrån dess nu allt mer förföriska vårliga sida. I olika delar av gräsmattan hittar man också bestånd av vitsippa, gulsippa, balkansippa, vårlök, viol och förgätmigej.

Birgittas syskon med sina respektive anlände per bil: Gunnar och Annica, Ragge och Gunnel, Karin och Hasse. Åker man bil, måste den ene/ena i paret avstå från alkohol, så vi började med familjens sedvanliga frukt- och läskbål, med möjlighet för den som ville att spetsa den med alkohol. Det bjöds också på välkomstkaffe med sockerkaka efter mamma Anna Britas recept.

Vädret var försommarfagert, till och med med värme i luften. Flaggan, som Birgitta hade hissat, fladdrade i vinden, och gästerna hade inget emot att sitta runt trädgårdsbordet, medan den ene/ena av värdfolket rumsterade i köket.

Birgitta stod för förrätten: egenhändigt lagad kycklingleverpaté med cumberlandsås, cornichonger, syltlök och fräscha salladsblad.

Det hade fallit på min lott att laga huvudrätten. Till den hade jag skaffat öregrundssik, fyra ganska stora exemplar, som jag redan före gästernas ankomst hade ställt i ordning: rensat från huvud, stjärt och fenor, fjällat och sen sköljt i rinnande kallt vatten. Sen pudrade jag dem ut- och invändigt med vitpeppar och salt (i mitt fall seltin), och sist fyllde jag de urtagna fiskarnas magar med smör, citron, gräslök, dill och en smula libbsticka. Större blad av libbsticka använde jag för att svepa in sikarna i. Jag skulle nämligen grilla sikarna, och den här libbstickesvepningen bidrar till att skydda sikarna från att brännas – dessutom har libbstickan egenskapen att förhöja fiskens egen smak.

De fyra sikarna lades i två stora halster, två i varje, och fick ligga så där ute i den kalla farstun och ta smak i avvaktan på grillningen.

Under tiden skalade jag en gryta potatis, fyllde på vatten och smaksatte med dillstjälkar och seltin.

Och så gjorde jag i ordning en stor bunke sallad: lätt krispiga salladsblad, skivor av tomat och gurka och inte minst rädisor – smaksatte sen med citronsaft, majsolja, svartpeppar och seltin.

Vid det laget hade jag också tänt grillen för att den skulle få rätt glöd inför grillningen, som jag genomförde under lock. Då och då vände jag på halstren, så att sikarna inte skulle få för mycket värme på en sida och möjligen inte bli genomgrillade på den andra. Nå, den här grillningen lyckades.

Till siken och den kokta potatisen serverade jag en sås som jag har lärt mig att göra med hjälp av en jämtländsk kokbok. Jag använde två förpackningar gräddfil och blandade gräddfilen med två rågade matskedar majonnäs och två rågade matskedar fransk senap. Detta smaksätter man sen ytterligare genom att röra ner italiensk salladskrydda samt finklippt dill och persilja. Jag lovar att det här smakar delikat till grillad sik!

Som en extra aptitretare bjöd jag också på rökta laxfenor.

Som om detta inte hade varit nog, bjöd nu Birgitta på den efterrätt hon hade lagat under förmiddagen: rabarberpaj på egen rabarber med vispgrädde. Det plus kaffe (samt cognac och andra starka drycker) serverades på glasverandan, dit vi nu förflyttade oss.

Birgittas rabarberpaj är underbart god, tyvärr inget för en diabetiker som jag: Hon gräddar först ett pajskal av smör, mjöl och riven mandelmassa. Rabarbern smaksätts med socker och kanel – hon använder också lite potatismjöl för att rabarbern inte ska avge väta ner i pajskalet. Och så över alltsammans ett marängskal.

Vad vi pratade om? Allt och ingenting som det brukar vara vid såna här tillfällen.

Efteråt var vi överens om att det hade blivit en mycket trevlig syskonmiddag. Sen återstod bara all disken.