Regndagar och besök i Floras trädgård

Vi har fortfarande Viggo, snart 8, och Klara, 5, på sommarviste hos morfar och mormor i Öregrund, och hela tiden försöker vi variera både program och meny.

I går kväll, lördag kväll, hade vi tänkt gå ut och äta pizza, något som barnen gillar, men vädret var inte lämpat för att sitta utomhus i någon av de många pizzarestaurangerna nere i hamnen. Så Birgitta travade i väg ensam i duggregnet och handlade hem pizza.

I morse hade det hunnit regna ganska ordentligt, vilket är mycket bra för trädgården. Duggregnandet fortsatte, men eftersom det nästan var uppehåll, beslöt vi oss för att göra en lunchpromenad med barnbarnen – alltför mycket innesittande och filmtittande kan bli enerverande i längden, om man är i deras ålder.

Så vi styrde kosan mot Café Floras trädgård, ett trevligt ställe där barnen har varit tidigare. Det drivs i ny regi i år, men Birgitta och jag hittade matiga lunchmackor att beställa in, och åt Klara fanns det pannkakor. Viggo har ett litet och kräset matval, men åt honom lyckades vi specialbeställa hårdmacka, ost på Falu rågrut. Nu visade det sig att någon av ingredienserna ändå inte föll honom på läppen, så till slut fick han sockrad kanelbulle med mjölk till lunch.

Efter måltiden stannade vi kvar en stund i caféets fina trädgård. Barnen passade på att gunga.

Därifrån var det sen inte långt till kyrkogårdsmuren, som två av oss förstås då måste balansera på.

Vi besiktigade också Ankargården, som har en snarlik lunchmeny att ta del av en annan gång.

På Rådhusgatan fanns det en glasservering: dags för efterrätt.

Och så murvandring igen som avslutning, den här gången på den före detta skolans, numera Fiskeriverkets stenmur.

Sen gick Birgitta hem med barnbarnen, medan morfar tog en lov in på Konsum för att bland annat handla spagetti.

Det gäller att välja mat med omsorg, när man har fint besök.

En trädgård full av blommor och barn

Det händer att jag ångrar att jag har en blogg utan bilder. Som när jag nyligen berättade om växterna i mitt restaurerade stenparti – ett par läsare efterlyste då foton. Nu kan jag erbjuda ett sådant, via länk till dotterns blogg – här finns hennes bilder från vår trädgård. Ytterligare några färska trädgårdsbilder från vår trädgård finns här.

Där finns mer att se: lejongapen vid husknuten, ringblommorna vid uteplatsen, vinrankorna i växthuset, rosor runt om i trädgården, mogna skuggmoreller, Klara på den stenlagda gången upp till huset, Viggo på en av sina hemliga stigar, riddarborgstältet och den alldeles nya barnsimbassängen längst nere på tomten.

Barnbarnen är alltså här nu. Morfar hade förberett ankomsten bland annat genom att köpa racketar plus både tennisboll och badmintonbollar, även såpbubblor på Konsum. Att föräldrarna, Kerstin och Bo, gav sig av för att resa till goda vänner i München bekymrade inte Viggo och Klara. Barnen är vana vid både morfar och mormor och vid vårt hus och vår tomt, full av omväxlande natur och hemliga rum, här i Öregrund. På måndag kommer deras mamma hit för att tillbringa sin allra sista semestervecka med barnen och oss, här i hennes eget barndomsland.

Mormor läser saga för Klara första kvällen; vi turas om att göra det varannan kväll. Viggo, snart åtta år, läser själv, Harry Potter.

Nyss åt vi frukost tillsammans. Sommaräventyren har bara börjat.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

I går samlades vi i Rinkeby för att fira två av Annas döttrar, som fyller år med en dags mellanrum: Amanda som blev 16 och Sara som blev 18.

Amanda, ungt mattesnille som också spelar fiol, fick av Birgitta noter och av Annas kusin Anna-Karin med familj – Anna-Karins dotter Cecilia spelar ihop med Amanda – en CD.

Det är roligt att kunna konstatera att båda de här systrarna dras till kulturakvititeter: storasyster Sara går teaterlinje på gymnasiet. Presenterna till Sara präglades av att hon nu blir myndig – bland annat ska hon tillsammans med Birgitta få välja ut ett Kalevala-smycke, alltså ett slags smycke som både hennes mor och mormor bär.

Det blev förstås ett roligt kalas med inte bara familjemedlemmar i vid mening utan också vänner närvarande, även ett par hundar. Vi var ganska många, och det var tur att vädret tillät många av oss att sitta ute – det finns trädgård både på fram- och på baksidan av radhuset Anna och hennes flickor bor i. Bilder på både Kerstins – här – och Bos bloggar – här – visar upp en miljö många kanske inte förknippar med Rinkeby – men de är i så fall fördomsfulla. Också Anna har för övrigt det trädgårdsintresse som finns i vår familj.

Ett av Kerstins foton visar exempel på förtäringen, chokladtårta – som jag med min diabetes dock inte tog av. Men jag serverades faktiskt diabetikeranpassad glass och bål, välsmakande i båda fallen. Också grillmiddagen var god.

Jag har nämnt det förr, men jag upprepar åter igen att familjemönstret i vår familj är en smula komplicerat, dock inte så ovanligt – det ovanliga skulle i så fall ligga i att upplösta äktenskap inte måste leda till att man sedan inte kan umgås på vänskaplig fot.

När Anna var liten skildes Birgitta från Annas pappa, Bengt, och i stället flyttade hon och jag efter en tid ihop och fick två gemensamma barn, Kerstin och Matti, som nu förstås var med och firade storasysters två äldsta döttrar.

Anna bodde, när hon var liten, i huvudsak hos oss, men hennes pappa Bengt och hans nya fru Inger skaffade lägenhet mycket nära vår, vilket gjorde det möjligt för Anna att lätt kunna röra sig mellan sina båda föräldrars hem. Dessutom har de här båda familjerna inte bara setts inom ramen för sosseföreningen i Svartbäcken i Uppsala utan också umgåtts privat i respektive hem, vilket faktiskt har fortsatt även efter det att Anna för länge sen hade upphört att vara en förenande punkt.

Så den här gången åkte vi allihop i Bengts bil till Rinkeby och senare på samma sätt hem igen.

Pappan till Annas flickor, Cai, som Anna är skild från, var förstås med på döttrarnas födelsedagskalas och gjorde stora insatser i köket. Med på kalaset var också Annas nuvarande sambo Enver.

Brutna relationer är aldrig enkla att hantera, men jag föredrar vida den här sortens hantering framför de många fall där förutvarande kontrahenter tycks vilja klösa ögonen ur varandra i evigheters evighet.

Hela kalaset präglades av fridfull stämning och glad samvaro. Annas äldsta flickor stod förstås i centrum, men själv gladdes jag också åt att träffa Kerstins och Bos båda barn, Viggo och Klara. Klara sökte också kontakt – lite buskontakt – med morfar, som en liten förövning till barnbarnens sommarvistelse i Öregrund, den som börjar på tisdag.

En skogsarbetare härjar i vår trädgård

Sonen, Matti, är på besök här i Öregrund och erbjuder sig – ung och stark som han är – att göra jobb som hans allt äldre och allt mer skraltiga föräldrar inte riktigt orkar med.

På en så stor tomt som vår växer det snabbt upp sly, som ibland hinner bli mindre träd: lönn och ask och skuggmorell och krikon hör till det som självsår sig. Ser man inte upp, förvandlas trädgården till slut till en skog.

Och så händer det att vildrosroten på inympade rosor tar över, så att man i stället för gammaldags rosor plötsligt odlar törnrosor.

Birgitta gick runt med sonen och visade honom vad som borde tas bort, och han skred till verket, effektiv som en skogshuggare.

Det svåraste jobbet var att ta bort ett grovt gammalt körsbärdsträd, som nu dels sträckte sig snett över staketet in på granntomten, dels i den ena av sina förgreningar hade ett obebott skatbo. Med hjälp av stege och motorsåg och ett av grannen lånat rep gick det till slut.

I morse var jag ute med sonen och visade var han skulle lagra de väldiga mängder kvistar och grenar och stammar han nu hade lagt i tillfälliga högar. De ska mellanlagras i avvaktan på senhöstens risbränning.

Matti och Karin har just nu gett sig i väg på cykelutflykt. När de kommer tillbaka, har jag för min del åkt in till Uppsala.

Men vi ses i morgon i Rinkeby, på Saras och Amandas födelsedagskalas.

Tid för umgänge

Sommaren är en härlig tid, med rikliga möjligheter att träffa barn och barnbarn.

Först ute på banan i år är Matti och hans Karin. De kom hit till Öregrund i går. Birgitta serverade ugnsbakad röding, och sen tittade vi allihop på kvällens rätt förvirrade Miss Marple-deckare. I dag har de tagit en långpromenad runt Öregrund, barndomens sommarland för Matti. Och så har Matti hjälpt sin gamle och hjärtsvage far med att sortera in alla mapparna med trädgårds- och veckotidningar respektive serietidningar och seriealbum till sina utvalda platser långt in på den heta och svårforcerade vinden.

Jag har lagat fisksoppa till lunch, och till middag får vi grillmat, lagad av Matti och Karin.

På lördag ska vi allihop till Rinkeby för att fira Annas flickor, Sara som blir 18 – får rösta för första gången nu i september – och Amanda som blir 16; de har födelsedag med en dags mellanrum och blir därför båda firade på den mellanliggande dagen. Jag ska sova i Uppsala natten mot lördag för att under lördag förmiddag kunna hinna med också Melodikrysset. Sen blir vi skjutsade till Rineby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger.

I dag ringde också Kerstin från Uppsala. Hon, Bo och barnen, Viggo och Klara, har semester och har gjort en massa roliga saker tillsammans, senast varit på Furuvik – kolla gärna bilderna på Kerstins blogg! Dess förinnan var barnen en vecka hos farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå, och nu är det morfars och mormors tur att få besök. Barnen kommer att lämnas här på tisdag, varefter deras pappa och mamma åker till Tyskland veckan ut för att hälsa på goda vänner. På måndag kommer Kerstin hit till Öregrund och stannar ytterligare en vecka här med barnen – det är hennes sista semestervecka, medan Bo då redam har börjat jobba igen. Bo och Kerstin gör som många andra småbarnsföräldrar: semestrar lite om lott för att ge ungarna en så lång sommarledighet som möjligt.

Morfar och mormor är beredda. Vi ska plocka fram både riddarborgen och de andra uteleksakerna, även göra badturer med ungarna. Dock saknar vi efter mordbranden här om året en uppblåsbar pool. Birgitta var i järnhandeln och tittade på den som fanns där, men den var alldeles för liten. Men vi ska försöka lösa det här till dess att barnen kommer.

Morgon efter regn

Julihettan har varit kvävande. Trädgården har flämtat efter vatten. Inomhus har det ändå gått att vara – vi har installerat luftvärmepump, som reglerar värmen också åt andra hållet.

I går kväll, efter ”Allsång på Skansen” och ”Morden i Midsomer” i TV, gick vi ut i trädgården en sväng, Birgitta för att stänga av vattenspridarna, jag för att ta in tvätt. Visserligen såg det utlovade regn- och åskvädret ut att ta en något annan bana och därmed missa upplandskusten, men man kunde ju alltid hoppas…

Och vid femtiden i morse vaknade jag av regnet: det slog mot sovrumsfönstret och taket; vattnet rann i stuprännan på hörnet. Åskan var inte helt nära, men man hörde mullret på avstånd.

Vi gick båda ur sängarna för att titta på det underbara, livgivande regnet.

Det varade inte länge, hade nästan upphört när vi somnade om.

Men när jag längre fram på morgonen som vanligt gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det fortfarande vått i rabatterna, och i mitt stenparti hade ett par rosor slagit ut.

Morgonen var solig och mild men inte så där kvävande het. Man kände hur trädgården andades ut.

Stenpartiet vackrare än någonsin

När jag efter hjärtinfarkt och annat elände under lång tid hade försummat min del av trädgårdsarbetet, fick jag som present av Birgitta fackhjälp med att restaurera mitt igenvuxna stenparti. Allt sen dess har jag med jämna mellanrum rensat det noga, också gradvis planterat in nya växter i det.

Bland födelsedagspresenterna i juni fanns pengar till ett växtköp i Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Så jag var där och valde, och sen var Eva-Lotta i samband med ett annat uppdrag här och levererade de växter jag hade köpt.

Nu är stenpartiet genomrensat igen och de nya stenpartiväxterna planterade.

Beståndet av Alunrot (Heuchera sanguinea) har fått sällskap av ytterligare ett exemplar. De här växterna har vackra klockvippor, och de olika underarternas bladverk har granna färgvariationer.

Längs stenpartiets högra kant, avgränsad av en impregnerad trästock, har jag tidigare planterat Bergenia (Bergenia cordifolia), men det fanns en liten lucka kvar längst upp. Så nu har jag där planterat ytterligare två bergenior, som ska hjälpa till att hålla den ständigt invasionsbenägna Knölklockan borta.

Där uppe till höger hamnade också några nykomlingar: Allra högst upp satte jag en gammalrosa småblommig Fingerborgsblomma (Digitalis), Rosmari. Och en bit ner satte jag två exemplar av Gulnattljus (Oenothera fruticosa).

Längre ner, där berget här och var går i dagen och jorden inte är lika djup, satte jag mer traditionella stenpartiväxter. Dels en variant av Kaukasiskt fetblad (Sedum spurium), som blommar i rosa. Dels flera sorters Taklök: Sempervivum calcareum Tederhei, gul, Marmoreum Silberkarniol, rosa, och Rubin, röd.

Och längst nere till vänster, mot den impregnerade trästock som gränsar av stenpartiet mot syrenerna, har jag satt ett par blå Veronica.

Jag noterade åter igen under rensningen, att vid sidan om ogräset också några blommor har vildsått sig i stenpartiet: vallmo, akleja och förgätmigej. Dem tog jag förstås inte bort.

När arbetet var klart, handvattnade jag de nyplanterade blommorna, och sen kom Birgitta med vattenslangen och spridaren. Det är mycket för torrt i trädgården nu. Det skulle behövas ett rejält regn.

Men efter gårdagens plantering och bevattning är just nu mitt stenparti en fröjd för ögat.

Melodikrysset nummer 27 2010

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt – men vad som är det ena respektive det andra beror ju på vad det är för musik man själv lyssnar på.

Jag börjar med att redovisa svaren på de frågor jag själv tyckte var knepiga men där jag fann svaren bland annat med hjälp av Google.

Irländaren Ronan Keating finns inte i mina skivhyllor, men det var han som sjöng ”This Is Your Song”.

Den amerikanska sångerskan Melody Gardot, som sjöng ”Baby I’m a Fool”, knäckte jag med hjälp av Anders Eldemans hänvisning till Skavlan.

Erik Grönwall, i dag med ”Leave a Light On For Me”, har jag inte hört mycket av, bland annat för att jag aldrig ser på Idol.

Kent är hyggligt representerad i min skivsamling, men jag har inte senaste plattan ”En plats i solen”, den där dagens ljudillustration, ”Skisser för sommaren”, förekommer.

”Rötter” har jag aldrig sett i TV, men jag känner till serien liksom boken med samma namn av Alex Haley. Den är en viktig påminnelse om mörka inslag i USAs politiska och sociala historia.

Den försvenskade ”Tennessee-valsen” var väl inte av samma kvalitet som originalet, men Sten & Stanley känner man ju igen, även om man inte är dansbands-fan.

Resten var lugna gatan.

”Jag är ute när gumman min är inne” sjöng Ernst Rolf.

Och vad kan huvudpersonen i ”En sjöman älskar havets våg” tänkas göra när han anländer till respektive lämnar sitt fartyg? Jo, han går förstås på en landgång.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, så det är ju inte särskilt svårt för mig att känna igen melodierna där, till exempel ”The Winner Takes It All”.

”Du ska inte tro det blir sommar” sjunger lilla Ida i ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Evert Taube får väl ses som en omistlig del av den svenska sommaren, så i dag fick vi höra inte mindre än två taubevisor i krysset. Den ena var ”Havsörnsvalsen”, som här skulle ge kryssvaret örnar. Den andra var ”Sjösala vals”, där vi får höra att solen står på Orrberget.

Men just nu är sommaren så varm här i Öregrund, att det inte skulle skada trädgården, om en helt annan sångtitel besannades: ”Regnet det bara öser ner”,

Last chorus: Inga-Lill Andersson

I går kväll var vi i Öregrunds kyrka, för konsert.

I dag var vi åter i den här vackra kyrkan, den här gången för att vara med om begravningen av en vän.

Inga-Lill Andersson hade många vänner. Det vittnade den fullsatta kyrkan om, liksom de många blomsteruppsättningarna – men vad skulle man annars hedra minnet av ortens blomsterhandlare med om inte med blommor. Birgitta och jag hade för vår del strax före begravningen varit ut i trädgården och plockat var sin handbukett med bland annat rosor och små pioner.

Det sägs ibland att folket här ute i vår lilla roslagsstad inte så lätt släpper sommargäster och andra utsocknes in på livet, i vart fall inte gör dem till sina vänner. Här ute i kustbandet blir man vägd och befinns ibland väga för lätt, men man kan visst få vänner.

I fallet Inga-Lill började det hela med att jag och Birgitta med jämna mellanrum besökte hennes blomsterhandel med tillhörande växthus och bakgård med plantor, och innehavaren fann snart att den här politikern från Uppsala faktiskt kunde något om den miljö hon predikade om och om de växter framför allt handelsträdgårdsdelen av blomsterhandeln sålde. Kontakt uppstod damerna emellan, och de upptäckte snart att de båda hade skinn på näsan. Kontakten blev inte mindre hjärtlig av att Inga-Lill, en mycket aktiv person i ortens företagarförening och med ett finger med i allt som ägde rum i Öregrund, visade sig vara socialdemokrat. Men det är bäst att genast tillägga att hon inte var någon mesig partigängare – partivänner i kommunen som inte skötte sig fick sina fiskar varma.

Jag har, bland annat av talen under minnesstunden efter begravningen i dag, förstått att Inga-Lill hade ett fullkomligt enormt nätverk av kontakter, ofta samtidigt vänner. Men Birgitta blev en av de här utvalda: togs med på fisketurer och svamputflykter, fick till och med två hasselbuskar från Inga-Lills barndoms Gräsö att plantera i vår trädgård – de lever och frodas. Birgitta bjöd för sin del Inga-Lill till talmannens vårmiddag i riksdagen. Även jag kom med på ett hörn: Birgitta och jag har haft äran att bli hembjudna på middag hos Inga-Lill och hennes Kent.

I affären lärde vi också känna deras dotter Anna, en trevlig ung dam som har kört hem många säckar jord hem till oss för vidare användning i vår trädgård.

Anna fick ta över allt mer av ansvaret för blomsterhandeln med vidhängande handelsträdgårdsförsäljning när Inga-Lill blev sjuk och det upptäcktes att hon hade ALS. Det var sorgligt att se hur den här hemska sjukdomen bröt ner krafterna på den här lilla men kraftfulla och i hela sitt liv mycket aktiva kvinnan – men in i det sista kunde man träffa på henne i rullator, i sin gamla butik, nu med ny ägare, eller i Konsum.

Begravningen i Öregrunds kyrka var ovanlig, inte bara för att det var så många människor där, och så många blommor.

I grunden var det en religiös begravning med dess vanliga ingredienser, men psalmerna var mycket väl valda med tanke på vem som begravdes. Unisont sjöngs ”En vänlig grönskas rika dräkt” (svensk psalm 201) och ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm 200).

Men Inga-Lill hade också bett prästen att sjunga Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, och prästen gjorde det, till eget gitarrackompanjemang!

Som ofta vid begravningar förekom det också annan solosång. I dag fick vi lyssna till en visa, passande för en flicka från Gräsö och med arbete och hem i Öregrund, en sång som trots några kanske för somliga utmanande fraser kändes alldeles rätt vid just den här begravningen:

Öppna landskap

Text och musik: Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Efter begravningsakten vandrade vi i väg till Perssonhallen, där det bjöds på landgång, öl och vatten, sen kaffe och tårta, det senare dock inte något för mig som ju är diabetiker.

Nästan alla som hade varit med i kyrkan var med där också.

Ingen av oss ville liksom släppa taget om Inga-Lill.

Trädgård, musik och så Agatha Christie

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha Christies ”Hemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!