Blåbär vid färgning av estniska påskägg

I min svenska familj lever en påsktradition från min estniska barndom vidare: att färga påskägg med lökskal och växtdelar.

För det här behöver man mycket skal av gul lök – man kan vittja den ask som finns under löklådan i affären. (De trevliga damerna på Konsum här i Öregrund hjälper oss att ta undan mängder av lökskal, som ju annars slängs bort; de har för övrigt börjat färga ägg på estniskt vis de också, efter att först ha frågat vad jag skulle ha lökskalen till och sen undrat hur man gör.)

Vi talar här om naturfärgning av ägg: Man lägger varje ägg på en tygtrasa, till exempel från ett uttjänt lakan, och sveper in ägget i ett tjockt lager skal av gula lökskal och annat som kan naturfärga. Albark ger brun färg. Andra växter färgar inte direkt men kan utnyttjas genom att läggas närmast äggskalet, och så får man ljusare konturer av krokusblad, stensöta och så vidare mot den lite brunare lökskalsfärgade ytan runt omkring. Trasan försluts till ett litet paket runt ägget, och runt om virar man försiktigt björntråd, så att växtdelarna hålls kvar mot äggskalet.

Är man flera om att dela en stor kokgryta, kan man hålla reda på sina egna ägg genom att knyta ihop trådändarna.

Ska färgningen ta, måste man koka äggen åtminstone dubbelt så länge som vanligt, och de blir alltså hårdkokta. Det underlättar alltså om man har en eller ett par stora grytor med redan kokande vatten på spisen, när äggen ska läggas i.

När kokningen är klar, tar man upp äggen med en hålslev och spolar dem under kallvattenskranen. Där klipper man också upp tråden, öppnar tygpaketet och spolar rent ägget. Fram träder då de mest underbara påskägg man kan få se!

Hur man gör och hur äggen blir kan du med instruktiva bilder se på vår dotter Kerstin Kokks blogg. Länk finns här intill.

Fast nu vill jag komplettera med att lära Kerstin och andra intresserade ett också för mig helt nytt estniskt äggfärgningsknep. I en av de estniska dagstidningar jag dagligen läser på nätet hittade jag en stor, färgbildsillustrerad artikel om estnisk påskäggsfärgning, i huvudsak det jag lärde mig i min egen estniska barndom och som jag skriver om ovan.

Men där fanns också ett för mig nytt tips: Man kan få intensivt blå färg på påskäggen genom att använda blåbär.

Så under påskaftonens äggfärgning i år gjorde jag ett experiment. Jag hade inte blåbär men blåbärssylt hemma, så jag svepte in två av äggen med de vanliga färgingredienserna ovan men klickade dessutom också på en tesked blåbärssylt. Den fuktade förstås igenom tygtrasan runt ägget, så jag kokade upp vatten i en särskilt liten kastrull och la de här båda äggen där.

Det visade sig, när jag sen öppnade de här båda paketen, att de lökskals- och växtfärgade delarna av äggskalet hade blivit mörkare, men blåbärssylten hade också satt ett blåfärgat avtryck och, under över alla under: på det det ena äggets skal såg man bokstavligen bilden av tre blåbär!

Nästa år ska jag prova att också använda djupfrysta blåbär.

Ett tips till: Kasta inte trasorna du använder. Skölj av dem och maskintvätta dem sedan – de kan åter användas nästa påsk.

Melodikrysset nummer 14 2012

Det här Melodikrysset har jag lyssnat på och löst i sommarhuset i Öregrund, dit vi lagom till påsk flyttade ut. Inte minst med tanke på krysset fick jag rejäl skrämselhicka här om dan, då datorn – faktiskt relativt ny – började konstra och sen inte gick att skriva på. Men som ni ser fick jag i gång den igen.

Vi har i omgångar fått snö och det ligger ganska mycket kvar, men några rabatter i solläge är nu åter snöfria, och där lyser det av blommande krokus och snödroppar. Men någon fjäril ser man inte till här och väl inte heller på Haga, detta apropå Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång nummer 64 från 1791.

Men i Paris är det möjligen vår, detta apropå att Eldeman i dag spelade ”April In Paris”. Det är en underbar låt som vi har hört med Glenn Miller, Count Basie, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Frank Sinatra och otaliga andra. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för en broadwaymusikal. Yip Harburg var förresten en amerikansk radikal, som också skrev en sång om massarbetslösheten i början av 1930-talet, ”Brother Can You Spare a Dime?”, på svenska ”Köp de arbetslösas sång”.

Samhällskritik i sånglig form kan göras på många olika sätt, också med humor. Ett exempel på det är Stefan Demerts ”Till SJ”, den som börjar ”SJ, SJ, gamle vän”.

Jag har tidigare berättat om när Gösta Linderholm valturnerade tillsammans med min hustru – hustrun och en kvinnlig partifunktionär (s) kastade upp ett par damunderbyxor modell större på scenen, när Gösta sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”. Det är faktiskt en fin låt, så också hans ”Rulla in en boll och låt den rulla”.

I enklaste laget var två frågor med låtar ur årets melodifestival.

Vi fick åter igen höra ”Mirakel”, med Björn Ranelid och Sara Li, av vilka den andra kan sjunga.

Och så fick vi på nytt ta del av ”The Girl” med Charlotte Perrelli.

Om en annan flicka, ”Angela”, sjöng en begåvad men tyvärr bortgången artist, Ted Gärdestad.

En mångsidig artist var också Laila Westersund, även om jag personligen inte tycker att just ”Singel och sand” hör till det bästa hon har gjort.

Dansbandsmusik hör som bekant inte till det jag älskar mest här i livet, men jag medger att Ingmar Nordströms lyckades riktigt hyggligt med sin version av ”The Elephant Song”, den som var nyckeln till ordet elefant i dagens kryss.

Nya versioner av gamla låtar görs det ju ideligen, inte alltid med gott resultat. Men det finns lysande undantag. Ett exempel är Taco Ockerses version från 1982 av den gamla godingen ”Puttin’ On the Ritz”, tidigare insjungen av Fred Astaire 1946. Dess förinnan hade den förekommit i en film från 1930 med samma namn.

Mer filmmusik fick vi också höra i dag, ur filmen ”Blade Runner”, som jag dess värre inte har sett. Den här musiken är skriven av en man som kallar sig Vangelis, men som egentligen heter Evánghelos Odysséas Papathanassíou. Han är som man kan förstå grek.

Och sen är det bara en italienare kvar, Luciano Pavarotti. Han ser själv inte ut att vara lätt som ett dun, men han kan med bravur sjunga ”La Donna è Mobile” ur ”Rigoletto”.

* * *

Har ditt sökande efter något svar till det allra senaste krysset fört dig hit? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, elelr med att klicka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

I dag mötte jag en författare på Konsum

Det är som sagt långt till vår i Öregrund, men i dag är det i alla fall solsken, och eftersom vi här i motsatt till vad som är fallet i stan inte har höga hus runt vårt eget och vårt hus ligger på en liten kulle, blir det ändå märkvärdigt ljust inomhus; man får en känsla av annalkande vår.

I morse gick jag i morgonrock ner till brevlådan vid grinden för att kolla om omställningen av våra tre morgontidningar hade fungerat. Det hade den: Vi hade redan fått tidningar hit i tre dagar, och det påskkort jag hade postat till Birgitta hade också kommit fram.

När jag är här ute i Öregrund, återgår jag till mina gamla vanor: kokar morgonkaffe och häller sen över kokkaffet i en gammaldags TV-termos. Där håller sig kaffet som nykokt hela dagen. Konsum här i Öregrund har, i motsats till vår mindre butik i stan, ett större urval av varor, bland annat några saker som jag helst vill ha till mitt morgonkaffe. Där finns inte bara surt finskt bröd utan också ett härligt gott knäckebröd från Roslagsbröd i närbelägna Gimo. Och till pålägg på de hårda mackorna köper jag rysk salami av det finska märket Kotivara. Carlshamns Runda Bords-margarin finns också i Konsum här ute.

Till lunch i dag köpte jag Ekströms konstsötade – jag är ju diabetiker – aprikoskräm plus mjölk. Jag köpte också hem Ekströms icke sockersötade blåbärssoppa och nyponsoppa, båda utmärkta för lätta luncher.

På Konsum träffade jag ytterligare en gammal bekant i personalen, Mats, som inte bara kom fram och hälsade utan också genast frågade hur det var med Birgitta, så han fick en hälsorapport.

I kassan träffade jag en bekant – han stod framför mig och handlade av Siv – författaren Ola F Nilsson. Inte så att vi känner varann närmare, men han hade – genom min blogg, antar jag – noterat mitt litteraturintresse och kom en sommar här om året in i vår trädgård och frågade mig, om jag ville köpa och läsa en av hans böcker, varvid jag slog till och köpte och läste hans ”Jätten”, som du kan hitta en recension av ovan under Kulturspegeln, Prosa lyrik.

Nu hade han, relativt nyligen, gett ut en ny bok som han frågade om jag ville köpa och läsa. Jag sa OK, så han dyker väl upp här endera dagen.

Öregrund är förvisso sen gammalt stad, en mycket liten sådan, men sådant här händer väl egentligen oftast när man bor på landet.

I Öregrund igen

Eftersom Birgitta och jag av våra hjärtan och vår fysiska kondition tvingas att ta det ganska lungt, har vi båda tagit det ganska lugnt med packningen inför flytten ut på landet i dag. Birgitta ringde också Öregrunds taxi och bad om hjälp med att få alla våra grejor – väskor med kläder, lådor med böcker och skivor, kartongerna med alla krukväxterna och så vidare – burna ut ur lägenheter och ner för trappan och sen inpackade i den stora skåpbil vi hade beställt.

Det brukar se ut som ett omöjligt projekt, men till slut hade alla grejorna ändå gått in i bilen. Chauffören som kom hade som tur var med sig hjälp, en tjej som var med av övningsskäl: även hon ska bli förare hos Öregrunds taxi.

Vi känner inte de här båda tidigare men kom under färden i ledigt samspråk med dem.

När vi hade kommit ganska långt, till trakten av Hökhuvud, uppstod plötsligt en lång bilkö, som snart stod helt still. Strax dess förinnan hade chauffören fått ett varningsmeddelande om svår trafikolycka, och han frågade oss också, om vi tyckte att han borde söka en kringgående väg. Men vi tyckte oss för vår del inte ha bråttom, och han fick för sin del en elektronisk uppmaning att stanna taxametern, så länge den här situationen bestod, vilket beräknades till 20 minuter.

Vi hade innan vi kom till det här stoppet passerat en ambulanshelikopter och en ambulans parkerade på var sin sida om vägen, och efter ett tag kom också ytterligare en ambulans från det håll där olyckan hade inträffat. Och snart började bilkön framför oss att röra sig. Vi kunde också på ömse sidor om vägen se de båda inblandade fordonen, två mycket illa tilltygade personbilar. Senare kollade jag UNT på nätet och såg att två personer hade förts till Akademiska, mot vad jag befarade faktiskt tydligen ändå inte livsfarligt skadade.

Vår chaufför hade tagit det hyggligt lugnt redan före den här händelsen, och han fortsatte på samma försiktiga vis även resten av vägen till Öregrund. Eftersom han själv inte är från Öregrund, visade jag honom vägen sista biten.

Vi hade färdats genom ett vinterlandskap, och även om inte snötäcket föreföll tjockt, var vi beredda på att det kunde bli problem, när vi skulle ta oss in genom vår grind och få upp alla grejorna upp till huset. Men grinden gick att få upp, och chauffören och hans kvinnliga lärling hade snart trampat upp en gångväg upp till huset. Jag låste upp båda dörrarna, och eftersom de var två, gick det hyggligt fort att få in alla pinalerna i vårt sommarhus. De gjorde ett effektivt och bra jobb, och de var väl värda den extra dusör Birgitta gav dem utöver den summa som taxametern visade.

Själv gick jag under tiden runt och satte upp elelementen samt drog upp persiennerna. Vi har på grundvärme även när vi inte är i huset, och det här plus en luftvärmeväxlare får inom inte alltför lång tid inomhustemperaturen att stiga till rimlig nivå.

Vi började ganska snart att packa upp: ställa saker där de ska stå, ställa ut krukväxter och så vidare. Men är överens om att ta det lugnt och göra det här i den takt våra skröpliga kroppar orkar – vi tänker sprida ut det över flera dagar.

Vi gjorde också ett avbrott för att gå till Konsum och bunkra lite, trots att det kändes avskyvärt kallt att ta sig dit. Det är Birgittas matlagningsdag, men särskilt när man måste handla mycket – vi har ju inte varit här sen i höstas – vill jag hjälpa till med att bära det tyngsta.

Att träffa våra vänner där – flera i personalen på Konsum känns verkligen som våra personliga vänner – fick mig omedelbart att överse med den pinande kallblåsten på väg dit. Det blev en rad möten i mycket hjärtlig ton. Marina plockade på stubinen fram min hälsofil och lovade försöka fixa hem Coop Prima apelsin- respektive äppeljuice, och så kom hon med en rad plastpåsar, där personalen har samlat skal av gul lök inför vår ankomst – på Konsum vet man sen gammalt att vi målar ägg på estniskt vis och ett par av tjejerna har för övrigt själva börjat följa oss i spåren. Också föreståndaren, Leif, kom ut och hälsade oss välkomna tillbaka och kunde berätta, att Konsum sen ICA i hamnen klappade ihop har fått många gamla ICA-kunder att i stället regelbundet handla i Konsum. På onsdag nu i påskveckan nyöppnas ICA nära i ny regi, så det ska bli intressant att se, hur detta påverkar kundernas beteende. Men jag tror att både han och vi är överens om att Konsum sammantaget har tagit ytterligare andelar, och för min del tror jag faktiskt att Konsum, både på grund av att det här är en mycket större och mer välsorterad butik och, framför allt, för att personalen där är så trevlig och serviceinriktad, även i fortsättningen kommer att behålla sin starkt marknadsledande ställning.

Nu håller Birgitta på att laga den här säsongens första öregrundsmiddag, och sen vill hon att vi ska se någon bra långfilm ur vårt per taxi hitsläpade förråd.

Varde vår och sommar! Jag vill se blommor och grönska i trädgråden.

Ett parti som söker sin själ

En kris så djup som den socialdemokratin sen länge befinner sig i måste rimligen, åtminstone till stora delar, vara självförvållad.

I går kväll, efter mitt sedvanliga besök hos Birgitta på Akademiska, gick jag på Uppsala arbetarekommuns representantskap, den här gången förlagt till Alfvénsalen i Orphei Drängars lokaler. Jag är inte ombud, men medlemmar har rätt att närvara.

På något sätt var det symtomatiskt för tillståndet i mitt parti att ingen i den lokala partiledningen förrän efter kaffepausen kom på att nämna den mest omvälvande händelsen på mycket länge i partiet, att vi, bara en kort tid in på mandatperioden, har bytt partiledare.

Över huvud taget spårar jag hos min lokala partiavdelning en viss osäkerhet om kursen.

Nå, i det stycket är mycket faktiskt också positivt. Den lyckade opinionbildnings- och namninsamlingskampanjen för att Upplands lokaltrafik ska fortsätta driva busslinje 801 till Arlanda är ett exempel på att vår rörelse fortfarande kan vara en gräsrots- eller folkrörelse i klassisk mening. Det välskrivna (av Lena Sommestad, som dock själv inte kunde delta i gårdagens möte) och positiva yttrandet över en motion om att snarast ta hem den svenska truppstyrkan i Afghanistan är ett annat exempel på att mitt parti nu rör sig i riktning mot mer kända banor. Vid gårdagens arbetarekommunmöte delade man också ut information om ett möte med Pierre Schori, ”Ska Sverige delta i kriget i Afghanistan?” i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket tisdagen den 28 februari klockan 18.00.

Motionen och motionsyttrandet ingick i behandlingen av sammanlagt 26 motioner till partidistriktets kongresss. De flesta av både motionerna och även yttrandena var långa, välskrivna och genomtänkta och kunde också tas utan debatt.

Men framför allt två motioner om vård och omsorg vållade i alla fall diskussion, även om styrelsens yttranden vann i den efterföljande voteringen. Framför allt kom debatten att handla om nyckelkravet i den långa, välskrivna och välartikulerade motionen från Eriksbergs socialdemokratiska förening, ”att all skattefinansierad vård och omsorg i kommuner och landsting utförs i egen regi och att vård och omsorg i privat regi avvecklas”.

För egen del har jag principiellt samma syn och inkluderar i principen även skolan.

I den efterföljande debatten anfördes både principiella och ekonomiska skäl mot att gå så långt, men det var helt uppenbart att den uppsaliensiska socialdemokratin liksom den i stora delar av landet i övrigt nu har dragit öronen åt sig, när det gäller vård och omsorg utförd av bolag, som medger vinstuttag. Kan man nå dit, är det naturligtvis ett stort framsteg – men jag skulle egentligen, även om det måste ta tid att nå ända fram, vilja gå ännu längre. Märk att vård och omsorg (och även skola) som utförs helt i offentlig regi också de kan erbjuda en variationsrikedom som tillgodoser olika önskemål från brukarnas sida. Kommunal drift måste inte vara liktydig med likformighet!

Också en annan aktuell debattfråga poppade upp på mötet – den måste läggas till på dagordningen. Jag talar om vad som ska ske med det gamla seminarieområdet, för övrigt beläget ganska nära det Svartbäcken där jag själv bor.

I den här frågan har det sent omsider, bland annat på nätet, uppstått en ny debatt också inom den uppsaliensiska socialdemokratin, som – tillsammans med bland annat Moderaterna – stöder en nu något mer varsam utbyggnadslinje. Seminarieområdet är både en grön lunga och en kulturhistoriskt värdefull miljö, värd att bevara och vårda, och jag har själv – på den tiden då jag satt i kulturnämnden – hört till dem som har gått på bevarandelinjen.

Problemet med den här frågans ärendegång är att de tongivnde krafterna finns på annat håll i den kommunala beslutsapparaten och att dessa tenderar att alltid sätta de i och för sig inte oviktigta byggintressena främst. Arbetarekommunens ledning har naturligtvis en poäng i att Uppsala kommun, om den hade velat något helt annat med den här tomten, på ett långt tidigare stadium i så fall borde ha köpt in seminarieområdet – nu ägs det av ett privat byggbolag. Men orkar man inte rulla tillbaka ärendet till starten igen – detta skulle naturligtvis bli mycket dyrare nu – kan väl vårt partis lokla ledning åtminstone dra slutsatser för framtiden av det idiotiska som har skett: att bygga fler bostäder är viktigt, men det finns också gröna frågor och kulturmiljöfrågor, som ibland måste få företräde.

Min mammas ödesträd

I fönstret i vår forna barnkammare, det som numera benämns biblioteket men där Viggo och Klara brukar sova när de stannar över natten hos morfar och mormor, står det fyra Ödesträd.

Just nu blommar de överdådigt, så överdådigt att jag önskar att jag hade en kamera som medgav publicering på bloggen. Den är kransblommig: själva blomman är liten men intensivt röd, och sedan får den en fyllig prakt genom att den har ett vitt klockformat foder. Blommorna sitter i flockar uppe i grentopparna och gör sig fint mot de mörkgröna bladen. Det är väl därav den har fått sitt andra namn, Brokklerodendrum.

Dess latinska namn är Clerodendrum thomsoniae, där Clerodendrum kommer från grekiskans kleros, öde eller lott: dendron, också det grekiska, betyder träd. Senare delen av namnet har den efer skotten Thomas Thomson. Men från Skottland kommer den förstås inte, utan från Västafrika, där den i vilt tillstånd kan få rankor som blir upp till fyra meter långa. Längden håller man dock nere genom beskärning under senvåren.

Man ska inte låta sig förledas av att den under sommarhalvåret brukar tappa alla blad. Under sommaren, då den ser ganska risig ut, brukar Birgitta ställa ut våra i trädgården, därefter – som en övergång till vintern och blomningen – i växthuset i Öregrund.

Hur min mamma gjorde på den punkten vet jag inte, men våra fyra ödesträd är ärvda efter henne. I huset i Juniskär stod de alltid i ett fönster mot havet i TV-rummet där vi brukade sova när vi hälsade på. Det här rummet samt sovrummet bredvid fanns inte när vi flyttade in där 1945, men vår hyresvärd, Kjell Nordin, byggde till dem, i slutet av 1950-talet om jag minns rätt. Nu bor där andra människor som enligt vad jag har hört har slagit samman de här båda rummen.

Även hus har sina öden.

Trädgårdsfredag

Också i dag har jag kappats med det tidigt fallande mörkret. Jag har fortsatt att skörda vinteräpplen men framför allt plockat undan och fraktat bort fågelhackad, delvis ruttnande och jordig fallfrukt. Det blev till slut en rågad skottkärra av den gammaldags rymliga sorten.

Det går hyggligt att stå och göra den här sortens jobb, det vill säga att plocka av trädet. Det jag med min nuvarande kondition har svårare att klara är att från knäböjande/sittande på huk gå upp till stående igen. Och det måste man ju ideligen göra, när man plockar upp fallfrukt från marken.

Men till slut hade jag ändå lyckats rensa en ganska stor yta och kunde, precis när mörkret började göra det svårt att jobba ute, ställa in skottkärran i boden för vintern.

Kassarna med äpplen har jag ställt i tvättstugan i avvaktan på hemfärden till Uppsala i morgon. När jag kom till tvättstugan med den sista, stod Birgitta där och manglade lakan. Nu finns det ett förråd sådana klara också, när vi här näst – det vill säga i mellandagarna – kommer hit till vårt hus i Öregrund.

Trädgårdsfinal

Medan jag själv är på senhöstutflykt till Öregrund, har sonen – Matti – varit på besök i lägenheten i Uppsala och i mitt arbetsrum där installerat den nya och kraftigare dator jag nyligen köpte. Sist jag bytte, nu för ett antal år sen, gjorde jag jobbet själv, men jag är glad för att jag har fått assistens: datorerna blir inte bara kraftigare utan också krångligare. Nu gäller det att lära sig alla nyheter som brukar följa med ett byte. Men det ska nog gå. Jag är inte teknikrädd, vilket brukar underlätta.

Huset jag vistas i här i Öregrund är helg- och vinterfint nu. Ett gäng damer kom per bil i morse och tog omedelbart itu med allt från golv till spis och skåp. Nu gäller det bara att låta bli att dra in nedfallna löv, när man har varit utomhus.

Medan städpatrullen jobbade, gick jag till Konsum. Utanför affären stötte jag på ett par gamla bekanta som genast frågade, hur det var med Birgitta. På en sådan här liten ort sprids genast ryktet – alla vet allt om alla. Och inne i affären möttes jag med hjärtlighet, inte bara av Mats som satt i kassan utan också av i tur och ordning Annica och Marina, som båda var i tjänst i dag.

När jag kom hem igen och hade ställt in varorna i kylen, var städpatrullen fortfarande inte klar, så jag gick ut igen och började plocka äpplen i en dubbel papperskasse – skadade äpplen la jag i skottkärran. Jag har startat med att plocka Cox Pomona, härligt röda i ett annars kalt äppelträd. Lutar betänkligt över ett närliggande trädgårdsland gör det här trädet också. Min teori är att det grävlag vi hade här för att lägga om dräneringsröret och anlägga en avloppsbrunn lyckades kapa rötterna på det här trädet på ena sidan, varför det har lättat där och nu lutar åt det andra. Jag får se om jag lyckas hitta något lämpligt rep att staga det med och jord att tynga rotsystemet med – jag har gjort något liknande förr och lyckats, men det återstår förstås att se om jag själv orkar göra det här. Annars får jag väl tinga hjälp av Henrik, som mot betalning gör en del tyngre utomhusjobb åt oss, nu när vår egen ork är begränsad.

Fast också Birgitta har varit ute och jobbat en sväng i trädgården: plockat in trädgårdsredskap i boden och tömt ett par stora krukor där hon under sommarhalvåret odlar blommor.

Efter lunchen la jag mig på sängen och läste alla tidningar jag hade köpt på Konsum – vi ställer ju inte om våra tidningar för en enstaka långhelg. Somnade till och med en stund.

Nu faller skymningen snabbt och det är för sent att gå ut för en ny äppelplockarrunda i trädgråden.

Men i morgon är det en ny dag.

Senhöstbesök i Öregrund

I morgon bitti kommer det ett gäng för att göra den stora höststädningen i vårt hus i Öregrund – som jag tidigare har berättat är vår egen fysiska förmåga inte längre vad den var en gång; vi har båda hjärtbesvär. Så vi åkte ut hit i dag för ett lite tidigarelagt allhelgonabesök.

Vädret är milt för årstiden, men när vi kom till Öregrund i eftermiddags, var det redan nästan mörkt. Jag hann dock gå en runda i trädgården – man måste ju kolla att allt är som det ska. Det var det.

När vi var här sist, var gräset nyklippt och alla nedfallna löv pulvriserade med gräsklippare, men nu har det trillat ner nya löv, de flesta dock relativt små. En del fallfrukt ligger i gräset och måste sorteras: en del kan tas med till Uppsala, men det mesta får nog skatta åt förgängelsen. Ett äppelträd, som är lövlöst, lyser fortfarande av röda vinteräpplen och framför allt åt dem ska jag ägna en del möda i morgon. De blir vackra – och goda – att ställa fram i jul.

Jag ska också försöka hitta en lämplig plats åt den rödmålade fågelholk jag fick i ”arvode” för mitt föredrag om flykten från Estland i Fyrisgården för ett tag sen. Småfåglar är roligt att ha i trädgården; under nyårsvistelsen här brukar jag också mata kvarstannande småfåglar med frön i ett par fågelbord och så talgbollar som jag hänger upp i syrenerna.

Jag sover längre nu när jag är pensionär och själv kan bestämma min dygnsrytm, och eftersom vintertiden gör att det blir mörkt tidigt, blir den ljusa tid som återstår för arbete utomhus ganska kort.

Men stugvärmen och läsljuset inomhus är inte så dumma de heller. God mat, böcker, musik och filmer hjälper också till med att få en att överse med den här årstidens obestridliga avigsidor.

Melodikrysset nummer 42 2011

Själv tyckte jag dagens melodikryss var relativt lätt, mycket lättare än förra veckans. Men allt sådant beror ju på vad man har lyssnat på och dessutom minns.

För att ta ett exempel: Visst hade jag hört ”Living Next Door To Alice”. Men vilka var det nu som gjorde den? Jo, Smokie. 1976 närmare bestämt.

Men det finns naturligtvis luckor också i mitt musiklyssnande. Jag måste bekänna att jag egentligen aldrig, mer än tillfälligtvis, har lyssnat på David Bowie. I dag hörde vi honom i ”Let’s Dance” från 1983.

Eftersom jag genom åren relativt regelbundet har följt program som Svensktoppen och Melodifestivalen, har jag också lärt mig att känna igen en del låtar som inte direkt har imponerat på mig. I Melodifestivalen 1975 fanns en sån låt, ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” med Ann-Christine Bärnsten. Vart hon sen tog vägen vet jag inte, men av någon outgrundlig anledning fastnade ändå låten i mitt minne.

I Melodifestivalen 2009 förekom en låt, som jag för min del anser vara bra mycket bättre, ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas. Den kom tvåa – men det skulle faktiskt ha varit kul att få se hur det hade gått för den, om den – i stället för Malena Ernmans vinnarlåt, i och för sig också bra enligt min mening – hade fått gå vidare till Eurovision Song Contest.

Det var väl i ”Allsång på Skansen” jag för första gången hörde, och hörde talas om, Eva Eastwood, hon som i dag sjöng ”Han är kung”. Varifrån kom hon? Från USA? Nej, från Örebro, visade det sig – egentligen heter hon Östlund.

En av mina tidiga sextiotalssomrar i Uppsala – jag var student men hade lyckats få sommarjobb – lyssnade jag ofta på ”Torstigste bröder”, Povel Ramels suveräna Bellman-pastisch. Skivan ägdes av min rumsgranne Curt Fredén, men jag hade hans tillstånd att låna den.

Om ni nu tror att all musik jag gillar är från forntiden, tar ni fel. Jag gillar också till exempel Bo Kaspers Orkester, vars ”Morgonfågel” vi i dag fick höra.

När det gäller populärmusik, kan jag inte se något enkelt och tydligt mönster för vad som slår respektive inte slår och vad av allt detta som fastnar i just mitt musikminne. Men när den då mycket unga Anita Hegerland 1970 sjöng ”Mitt sommarlov”, den som i dagens kryss skulle ge lovet, fastnade den hur som helst för evigt i mitt musikminne.

Sommarlovet är väl för övrigt inte särskilt aktuellt just nu, då vi höststädar i trädgården; själv förbereder jag just nu mitt stora stenparti för vintern. Eldemans årstidsanpassning är över huvud taget ofta märklig. I dag fick vi som ytterligare ett exempel höra ”Längtan till landet”, den där man sjunger ”Vintern rasat ut”. Den här sången, som vi bland annat brukar höra med OD, skrevs 1838 av Herman Sätherberg och Otto Lindblad, och åtminstone folk i min ålder har väl också fått sjunga den i skolan.

Mycket populär under min folkskoletid, fast då via radion, var Harry Brandelius insjungning från 1944 av ”Nordsjön” eller ”Gamla Nordsjön” som den väl oftare kallas. Själv förknippar jag den för evigt med Maud Reutersvärds sena kvällsprogram ”Endast mamma är vaken” dagen före julafton varje år. Martin Nilsson skrev den dock redan 1931, som ett beställningsverk åt KF, Kooperativa förbundet, som 1935 använde den i en reklamfilm.

Då är det väl bara filmfrågorna kvar, inte särskilt svåra i dag, eftersom de musikaliska ledmotiven i filmerna i fråga är mycket välkända, dessutom bra.

Burt Bacharach skrev ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”, som förekom i ”Butch Cassidy And Sundance Kid” från 1969. I Sverige blev den året därpå en landsplåga med Siw Malmquist och hette då ”Regnet det bara öser ner”.

En fantastisk låt är också Paul Simons och Art Garfunkels ”Mrs Robinson”, som 1967 förekom i ”Mandomsprovet” med bland andra Dustin Hoffman.

Edvard Perssons filmer visas väl fortfarande ibland i förmiddags-TV. I ”Kalle på Spången” från 1939 förekom ”Jag har bott vid en landsväg”, som skrevs av Alvar Kraft och Charles Henry (Henry Carlsson). Tur att TV regelbundet visar äldre svenska filmer, alla kanske inte pärlor men många fortfarande högst sevärda. Men ska också yngre generationer kunna ta del av det här svenska filmkulturarvet, måste de både visas på helger och kvällar och finnas tillgängliga på DVD.