Vädrets nycker

Under måndagen för en vecka sen drabbades Öregrund av något för årstiden mycket ovanligt: plötsligt var trädgården och gatan utanför täckta av ett vitt täcke – det såg ut som efter en vinterstorm. Dess förinnan hade ljudet från radion i köket dränkts av ett kulspruteliknande smattar mot köksfönstren. Det som förorsakade detta var en intensiv hagelstorm.

Det tog flera timmar innan det här istäcket försvann.

Nu är det sedan flera dagar mycket vackert väder – vi har något som känns som sommarvärme.

Men hagelstormen vållade stora skador i trädgården. De blommande krassarna och en del annan höstprakt försvann. Äpplen slogs ner. Krukväxter Birgitta hade ställt utomhus skadades.

Men vädret är underbart igen. Vi får se hur länge det varar.

Med en motsträvig kropp i en underbar trädgård

Min kropp är i ett uselt skick, men när jag anstränger mig har jag fortfarande mer av fysisk råstyrka än Birgitta. Så när hon under rensandet av sitt hallonland hittar en lönn, som har slagit rot där, får hon inte upp den och ber mig om hjälp. Jag sätter alltså på mig gummistövlarna och går och hämtar en större spade än den hon använder. När jag bänder med den, går skaftet av – en bidragande orsak är nog att det är en gammal spade. Men jag går och hämtar en nyare och bättre spade, och efter en stunds bändande får jag verkligen upp lönnen.

Det är blek, lite höstlig sol över trädgården, så när jag ändå är i gång för första gången på länge, hämtar jag kärl att plocka fallfrukt i. Transparente blanche och ytterligare en äppelsort är mogna att ätas, så jag plockar ätbar fallfrukt i en dubbel papperskasse från Konsum.

Sen fyller jag en stor plastbunke med tre sorters ätmogna plommon. De är vackert gula, blå respektive rödlila, men få av de sist nämnda känns ännu ätmjuka. Hoppas vi är här när det är dags att plocka dem och innan fåglarna har hunnit ta dem.

En del av det här fruktskördsjobbet fordrar att jag gå ner på knä. Jag klarar inte att gå böjd. Men sen är det ett helvete att ta sig upp på benen igen. När jag var klar med det sista plommonträdet, var jag tvungen att sätta mig i en trädgårdsstol och vila en bra stund.

Det känns i alla fall tillfredsställande att ha plockat den här frukten, dessutom att veta att den har odlats helt utan några gifter.

Jag ska ta med frukt in till stan och bjuda också Klara, Viggo och Kerstin.

Skördetid

Det är skördetid i trädgården – som ni förstår har vi åter åkt ut till sommarhuset i Öregrund.

Birgitta har redan under någon tid plockat mängder av hallon samt röda och svarta vinbär. Men nu börjar det också finnas mogna äpplen.

I dag har jag varit ute och tagit vara på den finare delen av den fallfrukt som fanns runt tre av våra äppelträd. De anfrätta, ofta fågelhackade äpplena har jag slängt, men jag fick också ihop en binge goda ätäpplen. Jag har smakat på dem, så jag vet att de är ätmogna.

Med fara för att slå ihjäl mig tog jag mig också över en klipprygg, bakom vilken vi har två plommonträd. Det visade sig, att plommonen just är på väg att mogna. De flesta är ännu inte ätmogna, men jag hittade också en del plommon som hade blånat och mjuknat i solen. Gott att, tillsammans med de egna äpplena, ha framför TVn i kväll.

Henrik, som – givetvis mot betalning – hjälper oss med en del av det tyngre trädgårdsarbetet, hade varit här och klippt gräset medan vi tidigare i veckan var i Uppsala.

Naturligtvis orkar vi själva inte längre hålla trädgården i det slags trim den var i under vår krafts dagar. Men framför allt Birgitta har kämpat på i sommar, när jag var mer eller mindre utslagen på grund av mina synproblem, och nu ska väl också jag gradvis kunna och orka göra mera.

Jag har fortfarande problem med synen på morgnarna, men ögondropparna jag är ordinerad att ta verkar, och så småningom släpper disigheten och jag ser riktigt bra. Just nu skriver jag detta utan att behöva använda ens glasögon.

Sommar med Enn Kokk

Jag har tidigare berättat om mina tilltagande synproblem.

Under sommaren har de märkbart tilltagit.

Nu senast, när vi var en vecka på bussresa runt Ísland – jag ska berätta mer om det sen – var jag tvungen att hoppa över en del utflykter till fots, där jag av tidigare erfarenhet visste, att jag skulle få mycket svårt att klara terrängen och hänga med i de andras takt. Så jag hoppade över utflykterna till fots till Myvatn och Gullfoss, tröstade mig med att jag ju hade varit där förut.

Och sen är det ju det här att jag ser allting, allt från Ísland till Öregrund, som i en dimma. Särskilt tydligt är det här i skarpt solsken.

Jag hittar ju lätt till Konsum här i Öregrund, men särskilt i motljus har jag svårt att känna igen människor jag möter, åtminstone om jag inte har dem på nära håll. Så jag ber gamla bekanta om ursäkt – det är inte fråga om högfärd, om jag inte hejar.

Också vår trädgård i Öregrund bereder mig problem, eftersom den är anlagd på en naturtomt med bergknallar och andra höjdskillnader. I går eftermiddag lockade mig Birgitta att komma ut och dricka en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. Det blev en skön stund tillsammans, men jag var tvungen att fråga henne om hon såg några päron i det stora päronträdet strax intill.

Efter det där fikat tog jag en promenad runt vårt sommarparadis: såg rosor i blom i mitt sorgligt försummade stenparti, åt ett par lågt hängande skuggmoreller (men fåglarna har tagit alla våra fina körsbär, kanske när vi var på islandsresa), hittade efter mödosamt klättrande ett par röda krusbär i bergsklyftan med krusbärsbuskarna, bjöds på ett par klasar söta svarta vinbär av Birgitta, som plockade bär lite längre ner, men tvingades konstatera att jag inte kunde se om det fanns några plommon på de båda plommonträden längs staketet – vägen dit över en bergsrygg – lutning först upp, sen ner – är fullkomligt livsfarlig för en person med min begränsade syn.

Som kvällsnöje väljer vi gärna att lyssna på musik. Öronen är det inget fel på, så det har blivit både Martin Fröst och den mycket unge Bob Dylan, avlyssnade sittande i de nicaraguanska gungstolarna på glasverandan. Jag skulle gärna vilja skriva mer om skivor, men det tar emot när man inte kan läsa texten i texthäftena.

Av samma skäl har jag travar av olästa böcker. I våra många prenumererade tidningar plus kvällstidningarna nöjer jag mig oftast med rubriker och ingresser. Riktigt begärliga artiklar stavar jag mig fortfarande igenom men då med stor möda och med hjälp av det stora förstoringsglas jag har ärvt efter min mamma, också hon med synproblem. Men serier med liten text i pratbubblorna har jag gett upp att läsa.

Till mina nöjen i livet brukade höra att lösa alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz. Numera är det ett vida större problem att, även när jag använder förstoringsglas, se vad det står i nycklarna än att komma på svaren.

I går såg jag och Birgitta, som söndagens kvällsnöje, ”Varg Veum” i TV4. Jag klarar norska hyggligt bra, men jag vill ju inte heller missa några nyanser, så jag vill gärna läsa den svenska texten. Lösningen har visat sig vara att jag sätter min laminostol snett framför TVn – på en halv meters avstånd ser jag både bilden tydligt och kan, när jag behöver, läsa texten. Birgitta sitter i sin stol på sin vanliga plats – TVn är snett vänd åt det hållet. På så sätt kan vi båda, utifrån våra respektive synförutsättningar, ta del av filmen.

Hur jag fortfarande klarar att skriva blogg? Jag har ökat storleken till 150 procent.

En julivecka med Matti och hans familj

Kerstin och hennes barn Viggo och Klara tillbringade en vecka i morfars och mormors sommarhus i Öregrund, och sen var det dags för Matti, Karin och lilla Ella att hälsa på, så den här veckan har vi varit farfar och farmor.

Vi överlämnade en rysk docka-i-docka-i-docka, köpt under vår östersjökryssning, åt Ella, och Karin, som snart fyller år, fick lite i förväg ett par Iitala-lyktor, inköpta i Helsinki. Även jag uppvaktades, eftersom jag fyllde 76 strax före midsommar. Jag fick två CD med Rodriguez – jag har lyssnat på båda i kväll, så jag återkommer.

I julklapp från Matti hade Birgitta fått löfte om att få ytterdören och dess karm ommålade. Som så mycket annat hos oss är färgen där mörkblått och vitt, så Matti gick till den lokala färghandeln här i Öregrund och skaffade färg – skrapa och stålborste och en del andra attiraljer fanns redan i boden nere vid vägen – och Matti la ner mycket omsorg först på grundarbetet och sen på att i omgångar, med torkperioder emellan, måla om ytterdörren. Det blev både snyggt och professionellt. Jag kan bedöma det, eftersom jag själv har utfört en hel del måleriarbeten.

Det gällde förstås att hålla lilla Ella borta från det här, så hennes mamma gick med henne både till Tallparken för att bada och runt i vår trädgård, som alla barn älskar. Matti hade också pumpat upp en barnbassäng nere i trädgården och fyllt den med vatten.

Ella har i och för sig varit här tidigare men mindes knappast det: nyfiket utforskade hon vårt sommarhus; en del dörrar stängde Matti dock helt sonika, eftersom Ella går och springer själv nu och inte längre kan passas vareviga minut. Men vi har tre lådor med leksaker för barn i lite olika åldrar här, och hon gillade uppenbart en korg med frukter av plast.

Det leder mig osökt över till måltiderna. Ella äter det mesta med god aptit och vill absolut ha samma mat som de vuxna, så i hennes mycket rymliga mage slank det ner både frukostgröt (som även hennes föräldrar äter) och, för att ta ett helt annat slags exempel, bitar av de kryddiga korvar jag bjöd på till en av måltiderna.

Alldeles i början höll hon sig mest till sin mamma och pappa, men snart fick både farmor och farfar god kontakt med henne.

Fast Matti och Karin hann, tillsammans med lilla Ella, både hälsa på kompisar, som har sommarhus här i Öregrund, och göra en bilutflykt i Öregrunds omgivningar, ja ända till Gimo. Och så var det så att Karins bror Nisse också befann sig i Öregrund – han skulle vara med och arrangera ett par goda vänners bröllop i Societetshuset.

I dag har Matti, Karin och Ella åkt – Matti har fått låna Annas bil på några dagar – och då blev det riktigt tomt och tyst.

Men efter middagen satte jag och Birgitta oss på glasverandan och lyssnade där på Rodriguez.

Öregrundssommar

Eftersom min blogg är bildlös, undrar väl mina läsare ibland hur det egentligen ser ut i de miljöer jag ofta skriver om.

Nu har dottern, Kerstin, och hennes barn, Viggo och Klara, tillbringat en semestervecka i det som var hennes egen barndoms sommarland. Och hon tar bilder!

Så på hennes blogg – länk finns här intill – finns nu flera texter och massor av foton från besöket i Öregrund: vårt köksbord, inre gårdsplan där man kan sitta på trappen och äta frukost, bilder av trädgård och rosor, massor av bilder från badklipporna i Tallparken, fika i Floras trädgård och en hel del annat.

Välkomna att hälsa på på det här sättet, via Kerstins blogg!

Vivaldisommar

Till slut kom vi då ändå ut till Öregrund – Birgitta har haft mycket att ordna efter hemkomsten från båtresan under vilken hon blev av med bland annat leg och plastkort, och polis och banker finns i Uppsala. Själv har jag varit på Vårdcentralen för sedvanlig provtagning, och så har jag bland annat köpt ny smokinggördel – jag glömde kvar min gamla på kryssningsfartyget – hämtat ut mer kontanter på banken och lämnat in två smokingskjortor och en ljus blazer på kemtvätt.

I går eftermiddag kunde vi äntligen åka ut till Öregrund. På väg hem från bussen mötte jag Kerstin, Klara och Viggo på väg att ta ännu ett dopp i Tallparken. Barnen strålar av sol, bad och sommarlov, och när de kom hem igen, gick Kerstin till Konsum och handlade ingredienser till en snabbt hopsnodd men mycket somrig middag. Barnen ska med sin pappa till farmor och farfar i Sollefteå i morgon och Kerstin själv ska jobba ett par veckor igen, men de var kvar här ytterligare en natt, hann också med ytterligare en badutflykt till Tallparken, innan det blev dags att ta bussen till Uppsala.

I kväll har mormor och morfar varit ensamma i sommarhuset, som just nu är omgivet av en trädgård i nästan bedövande vacker blomning. Mormor har tvättat flera maskiner – finns det något mer somrigt än streck med tvätt på tork ute i trädgården?

I dag var det också Birgittas tur att handla och laga mat, och jag har fått lammkotletter med färskpotatis ur henne egen odling, senare på kvällen – ute på glasverandan – en gudomligt god fruktsallad.

På glasverandan, med sin kubiska form ett underbart ställe att lyssna på musik, har vi lyssnat på Anne-Sophie Mutter och Trondheim-solisterne. Den här CDn (Deutsche Grammophon 463 259-2, 1999) , som Birgitta fick i julklapp av mig, har som huudnummer Antonio Vivaldis (1678-1741) ”Le Quattro Stagioni”. Förra hösten, en av de kvällar då jag egentligen var inlagd på sjukhus, hörde vi Mutter och trondheimsolisterna spela det här verket, helt suveränt, i Musikens hus i Uppsala, och skivversionen, som jag gav i julklapp åt Birgitta, låter inte sämre.

Möjligen får man, med all trädgårdsgrönska runt glasverandan, lust att gå direkt på ”L’Estate”, ”Sommaren” – men också Vivaldis skildring av våren är bedövande vacker.

På skivan finns också ett hörvärt verk av en annan italienare, Giuseppe Tartini (1692-1778). Hans sonata in sol minor ”Il Trillo del Diavolo”, är mycket hörvärd också den men ändå, trots sin titel, inte lika emotionellt upphetsande som Vivaldis årstider.

Några intensiva dagar i början av juli

Vi hinner träffa Kerstin, Viggo och Klara när vi kommer hem från vår östersjökryssning, också lämna över några inköpta presenter.

Kerstin kan ta ut en extra semestervecka genom att ta ut kompledighet, och eftersom väderleksutsikterna för början av veckan är strålande, åker hon och barnen ut till vårt hus i Öregrund. Och där blir det precis så härligt som prognoserna har utlovat: trädgården prunkar, och badklipporna i Tallparken är lika underbara som i Kerstins barndom. Jag har sett hennes bilder på Twitter. Särskilt Klara vill inte lämna Tallparken.

Birgitta gör också en sväng ut till sommarhuset i Öregrund: vill vattna både i växthuset och i trädgården. Men hon kommer hem till Uppsala till middag – jag har köpt isterband och färskpotatis – eftersom vi och särskilt hon har en del ytterligare värv här.

Tisdagen är fullspäckad för oss båda. Vi ska på Hasses 70-årskala i Vallentuna, och tar tillsammans med Birgittas faster Karin SL-tåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel – det är hon som kör – möter med bil. Och eftersom vi hr gott om tid på oss, stannar vi också till vid kyrkan i Vallentuna och besöker mamma Anna Brita Dahls grav.

Sen åker vi vidare hem till Hasse och Karin, där redan bror Gunnar med hustru Annica plus ett par barnbarn väntar. Tillsammans tågar vi ner i trädgården bakom huset, sjunger och hurrar, och så får Hasse ett bidrag till sitt modelljärnvägsprojekt.

Solen gassar obarmhärtigt, men i trädgården står i dag bord, försedda med soltak, Där nere serveras både smörgåstårta, vanlig tårta och bullar, som tur är även bland annat mineralvatten. För trakteringen står, om jag har förstått rätt, Jerks familj, som har bilat ner från Norrland.

Gradvis strömmar det in allt fler gäster, till exempel ett gäng socialdemokratiska kommunalpolitiker, flera av dem numera också pensionerade, från länet. I det här gänget finns flera gamla bekanta – bland annat träffar jag för första gången på mycket länge min gamla arbetskamrat från 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Britt-Marie, under en period Hasses fru. Det var länge sen vi sågs; jag har däremot träffat hennes och Hasses son Henning lite oftare. (Han är förstås också med på festen.)

När Jerks storasyster Anna-Karin till slut också har anlänt – hon har skött sitt värv som rektor, men vi vill få en chans att åtminstone hälsa – bryter vi upp. Birgittas bror Gunnar kör oss och faster Karin till Upplands Väsby. Där lyckas vi dock först välja fel perrong, så avfärden hem mot Uppsala dröjer ytterligare.

Faster Karin, 92, är fortfarande mycket engagerad och talar bland annat om politik på tåget. Men hon har också andra intressen och har nyligen till Birgitta skickat ett recept hon har prövat: jprdgubbar med färsk, hackad chilipeppar, rödlök, malen vitpeppar, honung, salt och kanske något mera. Det här serverades som sallad till stekt fläskkotlett och kokt färskpotatis. Pröva det här – det är gott!

Till efterrätt åt vi sen lite jordgubbar med vispgrädde, alltså på vanligt sätt.

Sen blev det mycket TV.

Vi såg nyheter och sen Allsång på Skansen med bland andra Håkan Hellström och Louise Hoffsten. Därpå följde ett timslångt program med Håkan Hellström med gäster, till exempel Helen Sjöholm. Och så avslutade vi kvällen med ”Morden i Midsomer”. Och nu hade jag problem: Trots att jag flyttade min stol halvvägs fram till TVn, hade jag ofta svårt att följa textningen. Eftersom min engelska är hygglig, försökte jag då gå över till att i stället lyssna på replikerna, men ofta tappade jag koncentrationen och/eller sammanhanget.

Det är bara att konstatera att min syn ytterligare har försämrats. Och det går fort utför, skrämmande fort.

Men jag bet ihop, och innan jag la mig, diskade jag midagsdisken.

Ut till Öregrund kan vi inte åka i dag heller. Birgitta, som i Tallinn blev bestulen på en plånbok med inte bara kontanter utan också alla sina kort, även ID-kort, ska ägna den här dagen åt att skaffa sig nya kort och förhoppningsvis även kunna ta ut pengar.

Under tiden har jag bistått henne med sådana. Jag äger inga plastkort – vill inte ha några – och har kontanter i en plånbok som förvaras i en för ficktjuvar tämligen oåtkomlig ficka.

–

Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.