Åter till Öregrund

Jag stannade kvar i lägenheten i stan lördag kväll och söndag förmiddag, detta för att få vara tillsammans med Birgitta. Hon bjöd mig på sparris med hemgjort örtsmör, kalvstek och hallon från trädgården i Öregrund. Sen lyssnade vi på en ny Dan Andersson-CD, en skiva med verkligen annorlunda tolkningar, som jag ska återkomma till.

I dag åkte hon på långresa: först, i egenskap av ordförande i svenska Unicef, till Vietnam, sen till Hong Kong för ett internationellt Unicef-möte. Hon kommer inte tillbaka förrän 10 maj, och inte heller då kan hon, på grund av andra uppdrag, återvända till Öregrund.

Jag får inte bara sköta krukväxterna utan också vattna i hennes växthus.

Jag åt lunch – rökt lax – inne i stan och tog sen buss 811 till Öregrund.

Jag läste som vanligt större delen av vägen, men mot slutet av resan började jag reflektera över namnen på busshållplatserna, så välkända för mig efter årtionden av resande på den här sträckan. Gråboviken och Stenskärs vägskäl indikerar att vi befinner oss nära kusten. Skomakarmyren väcker fantasin. Och Brudgrind – så vackert!

I Öregrund, som ju ligger vid havet, är det ännu inte så grönt som inne i Uppsala. Men trädgården blir dag för dag allt mera ljuvlig. Nere vid grinden möter mig en matta av Rysk blåstjärna, Scilla sibirica, ett resultat av många höstars planteringsmöda. Under den väldiga asken frodas vitsipporna. I långa rabatten upp mot huset blommar nu inte bara narcisser utan också de första röda och gula tulpanerna – rådjuren har inte satt i sig alla! – och tuvor med gul trädgårdsprimula.

I Birgittas växthus har det kommit upp en rad med rädisor; jag får vattna där igen i morgon, eftersom jag kommer att vara borta en del också under den kommande veckan.

Som tur är är det regndropp i luften. Trädgårdslanden behöver kontinuerlig tillförsel av vatten så här års.

I morgon är det redan sista april.

Och sen är det Första maj. Jag åker in till Gimo och demonstrerar och lyssnar på SSUs mycket kompetente och radikale – jag har träffat honom i olika sammanhang, så jag vet en del om honom – Mattias Vepsä.

Var ska ni demonstrera?

Katrine Kielos om identitetspolitik

Katrine Kielos – länk finns här intill – fortsätter att publicera intressanta och tänkvärda inlägg om politik. Just nu ligger en text ute om Mona Sahlins förkärlek för identitetspolitik framför analys av och åtgärder mot strukturellt förtryck.

Läs och begrunda!

Röda små smultron

Morgonen kom med blid och livlig värma.

Jag gick en runda i trädgården, som doftade jord och spirande växtlighet. I luften ljumma droppar av ett milt regn.

Jag hade lovat Birgitta, som redan var inne i stan, att plocka en födelsedagsbukett åt Gunnel på hennes 60-årsdag. Och en fin bukett blev det: narcisser i olika gula och vita nyanser och så körsbärskvistar med stora, brun-gröna knoppar, strax färdiga att sprängas.

Efter mellanlandning med lunch i lägenheten i Uppsala tog vi bussen till centrum och gick till Uppsala C. Där väntade Birgittas faster Karin, Karin Dahl, denna stridbara gamla dam, som, som vanligt, började prata politik så fort hon fick syn på oss. Tillsammans tog vi Upptåget till Upplands Väsby.

Där hämtades vi i bil av Hans Strandin, gift med Birgittas syster Karin – vi hann också göra en sväng hem till dem för att hämta upp Karin. Hasse och senare även Karin berättade livfullt om sin resa med transsibiriska järnvägen, genom Ryssland med uppehåll både i Mongoliet och i Kina.

I Kina har också vi varit, men vi är förstås särskilt nyfikna på Mongoliet. Jo, de har, trots att de aldrig har ridit förut, ridit på mongoliska hästar, Karin även på kamel. Jag, med min speciella böjelse för verbal humor, frågar Hasse:
– Vad dricker dom, när dom vill bli på kamelen?
Jo, vodka. Och den heter förstås ”Djingis Khan”.

Utanför födelsedagsbarnets port inväntar vi ytterligare ett syskon till Birgitta och Karin, brodern Gunnar Heijbel med hustru Annica. Och så går vi i samlad tropp uppför trapporna, ringer på, öppnar och klämmer samfällt i med den sång, som är ett måste vid födelsedagsfirande i släkten Dahl:

“Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt,
läggas kring brickan sirligt och skönt
för i dag är det Gunnels födelsedag!”

Gunnel står mitt och även Birgittas hjärta nära allt sedan hon som ung, under sin studietid, under en period var inhyst i det rum i vår lägenhet, som i dag är mitt arbetsrum. Vi hade mycket roligt tillsammans under den här tiden – bland annat lärde hon sig av mig att gilla Pete Seeger och av Birgitta den afrikanska musik – bland annat Miriam Makeba och highlife – hon hade släpat hem från sina resor. Jag tror nog, att den här bonddottern också radikaliserades politiskt under de här åren, blev medveten. Jag har aldrig frågat henne, men jag skulle inte bli förvånad om hon i något av sina första val röstade på socialdemokraterna. Men det är preskriberat nu; hon är sedan länge ledande folkpartipolitiker i Vallentuna. Dock socialliberal.

Hon och Birgittas yngste bror Ragnar Dahl, som hon är gift med, är folkpartister. Bror Gunnar och hans Annica är moderater. Och så är jag och Birgitta plus Hasse och Karin sossar.

Som man kan förstå av detta är födelsedagsgästerna av mycket blandad politisk kulör. Jag träffar till exempel en ung centerpartipolitiker från Vallentuna, som jag inte känner sen tidigare: lik förbannat har han hört en historia om mig från min tid som journalist på centerstämmorna, den om när Birgitta ringde till Ronneby brunn (där det årets centerstämma hölls) och bad att få tala med Enn Kokk och av växeltelefonisten, tre försök i rad, möttes av:
– Ett ögonblick så ska ni få tala med köket!

Jag träffade också Gunnar Andrén, under centerstämmornas tid journalistkollega och också god vän, numera riksdagsledamot för folkpartiet. Vi hann utbyta tankar om den pågående krisen i folkpartiet, och han ledde in mig på ett intressant spår, som varken han eller jag lär kunna bevisa. Men jag vill inte vara indiskret – gamla vänförbindelser ska man vårda.

Också många, många andra var där, bland dem Gunnels och Ragges barn Lena och Anders med respektive, Karins dotter Anna-Karin Lundström (vars blogg det finns länk till här intill) och så mina och Birgittas Kerstin och Matti.

Så visst var det i grunden ett släktkalas, ett mycket trevligt sådant – även om jag som vanligt har skrivit en massa om politik.

Katrine Kielos genomför en lustfylld massaker

Kartine Kielos är tillbaka i bloggosfären! Jag blev varse detta, när jag fick en kommentar från henne till vad jag skrev om Mona Sahlin och hennes debatt med Sverigedemokraterna – kommentaren innehöll en länk till hennes återupprättade blogg. Besök den gärna: hon producerar intelligent text i rasande tempo – länk finns här intill. Och hon är inte bara intelligent utan också rolig; jag har till exempel där lärt mig det nya begreppet ”sahlinisterna” av henne.

Hon begår ett veritabelt lustmord på den pocketbok, som 68an för närvarande sprider, ”På väg – om drömmar, vilja och ilska”.

Den ska tydligen sprida Budskapet (s) efter kongressen.

Själv har jag inte fått den än – om det beror på att jag fortfarande, efter kongressen, är persona non grata eller på att eftersändningen hit till Öregrund inte har fungerat, vet jag inte.

Men jag vill gärna ha boken efter att ha läst Katrine Kielos’ referat, till exempel följande:

”Vi måste bli ett konstruktivt, framåt och piggt oppositionsparti, givetvis med utgångspunkt i människors vardag.”

Kielos’ kommentar:

Någon som är för att vi ska vara ett okonstruktivt, bakåtsträvande trött maktparti givetvis utan kontakt med människors vardag?

Är det meningsfullt att debattera med Sverigedemokraterna?

Jag är inte debatträdd, tycker också att man ibland måste ta debatter av rent moraliska skäl.

Alltså känner jag viss sympati för att Mona Sahlin för några dar sen genomförde debatten med Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna. Jag tyckte också att Sahlins debattinledning var snygg, liksom jag tyckte att hennes grepp att lyfta fram det faktum, att Sd inte betraktar Zlatan som en riktig svensk var effektivt.

Jag har noterat, att flera av de bloggarkolleger, med vilka jag delar många värderingar, har haft invändningar mot den här debatten, också mot att det var just Mona Sahlin som tog den. Den som är intresserad av att ta del av några läsvärda inlägg kan, via de länkar som finns här intill, själva ta sig vidare till Joel Malmqvists, Johan Sjölanders och Kerstin Berminges bloggar. Jag delar många av deras synpunkter; redan när jag hade sett debatten, tyckte jag, trots den uppriktigt menade uppskattning jag ovan ger Mona Sahlin, att det ändå inte blev den övertygande knockoutseger för Sahlin man kunde ha hoppats på.

Min poäng är att det kanske över huvud taget, varken för Sahlin eller någon annan, går att besegra Sverigedemokraterna på det rent verbala planet.

Jag ska återkomma till detta, men först några reflektioner av annat slag.

Flera både i och utanför bloggosfären ställer frågan, om det inte, på grund av den legitimering av partiet detta ger, är att ge Sverigedemokraterna en skjuts framåt att ta en debatt med dem på partiledarnivå. Joel Malmqvist gör på sin blogg den tänkvärda reflektionen, att just Mona Sahlin kanske är helt fel person, om man vill vinna tillbaka s-väljare som har gått till Sd: ”Här har vi ett parti som hävdar att de är `de riktiga socialdemokraterna´ som vill tillbaka till ett nostalgiskt skimrande 50-tal med industrijobb åt alla och utan bögar och invandrare.” Det är de här s-väljarna Sd vänder sig till: ”personer som känner att de inte är med på tåget, som är skeptiska till globalisering och skiter i utbyggnaden av högskolan. En grupp som gillade Göran Persson för att han kom från landet och hade mage och var född på 1940-talet men inte fattar vad Mona Sahlin håller på med med sitt storstadsperspektiv och sina hbt-frågor.”

Alltså, blir Joel Malmqvists slutsats, måste den som tar debatten med Sd vara en person som dessa i förra valet till Sd förlorade socialdemokrater över huvud taget är beredda att lyssna på.

En sådan person skulle också ha mycket större förutsättningar att hamra in de sanningar om att Sd är ett högerparti som Sahlin bara kort och inledningsvis nämnde. Malmqvist utvecklar resonemanget:

”I sakfrågorna ska Sverigedemokraterna brännmärkas för att de är ett högerparti, inte bara när det gäller invandringen utan även i ekonomiska frågor. I sina handlingsprogram vill Sd ’öka inslaget av privat verksamhet i den offentliga sektorn’, att ’arbetsrättslagarna bör revideras’ och att ’facket fått alltför stort inflytande’. Partiet vill riva upp Las och skriver att ’om det blir mindre komplicerat än idag för arbetsgivarna att säga upp personer kommer också fler företag att våga nyanställa och fler människor att bli anställda’. I Jimmie Åkessons politik ingår att avskaffa förmögenshetsskatten, men också utdelningsskatten och reavinstskatten vid försäljning av hus och aktier. Skatt på egendom ses av Sverigedemokraterna som ’en kränkning av äganderätten’. Sd har samma uppfattning om ekonomisk politik som vilken Muf:are eller Kdu:are som helst. Det måste bli känt att en röst på Sd är en röst mot facket, tryggheten på jobbet, omfördelning och rättvisa.”

Johan Sjölander gör en klarsynt analys av varför Sverigedemokraterna lyckas vinna väljare:

”Alliansen lyckades i höstas vinna valet på ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd i välfärdslandet Sverige. Vi har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. En miljon är i utanförskap. Kriminalitet och otrygghet breder ut sig, vilket inte minst drabbar de äldre.

Exakt samma strängar är det som Sverigedemokraterna nu spelar på. Men där alliansen skyller allt på sossarna och Göran Persson, lägger (sd) till invandrarna också.”

I ett annat inlägg visar Johan, med ett citat från Henrik Brors i DN, hur svårt det blir att argumentera mot Sd i invandrar- och flyktingfrågorna, ”när diskussionen kommer in på konkreta frågor som problemen i Rosengård i Malmö. De etablerade partierna har misslyckats med integrationen av många invandrare och Sverigedemokraternas enkla lösning ’Stoppa invandringen’ blir därför svår att bemöta i en kort tv-munhuggning.”

Jag håller helt med Henrik Brors och skulle dessutom vilja göra ett tillägg. Det finns en tendens hos välmenande socialdemokrater, och då inte bara under alltför korta TV-debatter, att bara gå till motangrepp på Sverigedemokraterna. Man lyfter, helt korrekt, fram de fördelar som finns med invandringen men skyfflar alltför hastigt undan nackdelarna med åtminstone en mycket snabb ökning av antalet invandrare och flyktingar: ghettoiseringen, de bristande språkkunskaperna och kunskaperna om det svenska samhället, värderingskollisionerna. Kort sagt den bristande integrationen (vars ena sida förvisso är bristen på inlevelse från svenskarnas sida men vars andra sida är ett nödvändigt mått av assimilation från de nyanländas sida). Jag törs säga det här, eftersom jag är ett flyktingbarn med bevarade rötter i en annan kultur och ett annat språk, samtidigt en hängiven anhängare av det svenska samhället och den svenska kulturen. Men det är som om många infödda svenskar inte törs föra ett allsidigt resonemang om invandring och flyktingskap, ett resonemang som skulle öka möjligheterna att nå och övertyga också de många frustrerade, vars lägsta instinkter Sd nu vädjar till.

Kerstin Berminges ”Motvallsbloggen” innehåller resonemang, som i viktiga avseenden, som jag ser det, kompletterar den här analysen. Jag tror visserligen för egen del inte, att socialdemokratins politik i regeringsställning har haft som medveten strategi det som Kerstin hävdar, men i ljuset av det faktum att klyftorna, framför allt under åren av ekonomisk restaurering, otvivelaktigt har ökat och inte minst därför att så stora grupper av mindre lyckligt lottade medborgare upplever samhället på det sätt Kerstin beskriver, är hennes analys intressant:

”De etablerade partierna har inte en chans mot sd i en debatt, och deras ledare borde inse den saken.

De kan ju inte stå inför svenska folket och tala om att de senaste 17 årens politik har haft som målsättning att omfördela landets resurser från de sämre ställda till de rika, och att man hade fört denna politik även om vi inte hade haft en enda invandrare, att situationen hade varit densamma utan sådana i landet alltså.

Det går ju inte att stå där och säga att man försämrar pensionerna och de ekonomiska stöden för de sämre ställda och håller uppe arbetslösheten alldeles medvetet, som ett led i denna samma politik, den politik som syftar till att tvinga ner lönerna för vanligt folk – för att få en ’fungerande arbetsmarknad’ där arbetssäljarna ska konkurrera om jobben och där det måste finnas många arbetssökande för att ’marknaden’ ska fungera i enlighet med teorin.

De etablerade partierna har förlorat kampen mot sd redan på förhand vare sig man ger sig in i debatt med dem eller inte. En debatt med dem nu blir bara en ren fördel för sd, på grund av den nyliberala politik som förts de senaste 25 åren, Man ger därmed sd en chans att föra fram sina populistiska åsikter och att skylla allting på invandrarna och vad dessa kostar, en bestickande såväl som publikfriande förklaring till nedmonteringen av välfärden och jakten på vanliga människor som råkar illa ut på grund av den nyliberala ekonomiska politiken, hur osann denna förklaring än är.”

Den viktigaste slutsatsen av vad Kerstin skriver är att det aldrig kommer att gå att vinna någon debatt mot Sd i invandrar- och flyktingfrågorna, så länge de väljare, som attraheras av Sverigedemokraternas enkla och skruvade budskap i dessa frågor, upplever sin egen och grannarnas och arbetskamraternas sociala och ekonomiska situation på det sätt som är kontentan av det Kerstin skriver.

Det går inte att vinna en debatt, där ord står mot ord.

Vill socialdemokratin vinna den här debatten, måste partiet prestera ett trovärdigt program för att minska de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället samt för att minska det utanförskap som finns både hos marginaliserad svensk arbetarklass och det proletariat de nyanlända hamnar i.

Socialdemokratins problem nu är att partiet inte längre kan lösa problemen med hjälp av den makt regeringsinnehavet (och innehavet av majoritet i många av de kommuner, där problemen är som mest akuta) kunde ge. Men vi kan ju åtminstone formulera tydliga program och högljutt opponera mot den allianspolitik, som ytterligare ökar de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället.

Men alldeles lätt blir det inte, detta av ytterligare ett (och en annan sorts) skäl.

Går vi tillbaka till arbetarrörelsens genombrottsår eller bara några årtionden tillbaka, var det ju även då så, att det fanns populistiska missnöjesvågor, ibland berättigade, ibland oberättigade, som partiet hade att hantera.

Skillnaden mot nu är att det då fanns en arbetarrörelse i meningen folkrörelse: Var de marginaliserade och mest utsatta inte själva partimedlemmar, var de åtminstone omgivna av grannar och vänner och arbetskamrater som var det och som både kunde föra deras missnöje vidare eller, när det krävdes, tala dem till rätta.

Så är det inte längre.

Slutsatsen är att vi för att klara debatten om invandrare och flyktingar behöver organisera många, många flera, och då tänker jag i första hand varken på invandrarna eller på den välbärgade svenska medelklassen.

Fast de är ju, av andra skäl, välkomna de också.

Socialdemokratisk distriktskongress

I söndags var jag och Birgitta med som gäster på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress, förlagd till Folkets Hus i Heby – Heby är sen årsskiftet övefört från Västmanlands till Uppsala län. Som vanligt var det kul att träffa vänner och bekanta från hela länet. Bland ombuden fanns till exempel mina bloggarkolleger Peter Gustavsson från Uppsala och Erik Laakso från Tierp. Båda har skrivit rapporter från kongressen på sina bloggar – länkar hittar ni här bredvid.

Erik föreslogs för övrigt, vid sidan om valberedningens förslag, av SSU-distriktets ordförande Manuel Firpo att ingå som ordinarie ledamot i distriktsstyrelsen. Även två andra föreslogs av Firpo: Anna Rejment från Heby och så förra miljöministern Lena Sommestad från Uppsala.

Det blev sluten votering, och, som jag hade väntat mig, blev Lena Sommestad invald mot valberedningens förslag, däremot inte de andra.

Att någon annan från Uppsala då skulle åka ut, var det också lätt att räkna ut. Till min överraskning och ledsnad (observera att jag helhjärtat var för invalet av Lena Sommestad) blev det kommunalrådet Lena Hartwig som åkte ut. Jag hade väntat mig, att man snararare skulle ha petat någon annan uppsalabo, som vid det här laget har lämnat sina viktigaste politiska uppdrag bakom sig. Men kongressen bestämde så här. Och Lena tog resultatet väldigt fint. Det är bra, eftersom hon är vår klokaste kommunpolitiker – hon kommer att behövas i nästa valrörelse.

Men valet av Lena Sommestad är icke desto mindre välkommet. Före distriktsstyrelsevalet fick hon också visa klorna för kongressen: Hon redovisade den valanalys, för vilken hon har varit huvudansvarig. Det handlade om en självkritisk och insiktsfull valanalys, också med rekommendationer i fråga om sättet att arbeta.

Partistyrelsens representant, Tomas Bodström, höll också ett bra tal med berättigad angrepp på regeringen, inte bara de dominerande moderaterna utan också Trötter, Mutter och Luther som han med P C Jersild kallade mittenpartiledarna. (Trötter har förresten vid det här laget avgått som partiledare.) Min enda invändning mot hans anförande är att han radade upp allt från arbetarna till företagarna som våra uppdragsgivare. Ibland tror jag, att en del av socialdemokratins i dag ledande politiker inte ens förstår klassperspektivet på fenomenet socialdemokratin.

Trots distriktsstyrelsens framgångsrika taktik att ständigt säga ja till motionernas innehåll men inte deras att-satser (och ibland tvärt om) blev det också en del motionsdebatter. Särskilt gällde detta om uppsalaföreningen Katapults motion om att sänka riksdagsledamöternas arvoden till 70 procent av prisbasbeloppet. Här vann inte Katapult, men diskussionen ledde till att kongressen tog Peter Gustavssons tilläggsförslag att ge distriktsstyrelsen i uppdrag att genomföra seminarier om de växande inkomst- och välfärdsklyftorna i samhället. Läs mer om detta på Peters egen blogg!

Medan vi väntade på sammanräkningen av distriktsstyrelsevalet, gav presidiet ordet till Birgitta Dahl för ett gästanförande. Det var ett tal, trots valförlusten fullt av framtidstro och kampvilja, och det fick långa applåder.

När det var klart och Birgitta tillbaka bredvid mig nere i salen, kom nyvalde distriktsordföranden Thomas Östros fram till henne. (Vår förre ordförande, Gunnar Hofring, har avlidit; jag har skrivit om hans begravning.) Thomas ville säga, vilket bra tal det var, och undrade, om Birgitta hade skrivit det i förväg.

Jag intygade, att hon inte alls hade jobbat med det här anförandet i förväg, bara plitat ner några punkter medan förhandlingarna pågick.

Med risk för att få spe vill jag säga, att Birgitta under sina år i politiken gradvis utvecklades till en av socialdemokratins riktigt stora folkmötestalare.

Det här anförandet var bara ytterligare ett exempel.

Folkpartiet – ett övertaktiserande parti

Jag hann knappt publicera mitt ”Slutet är nära”, förrän Lars Leijonborg hade avgått.

Från min sida var det inte fråga om en gissning.

Jag vet sedan gammalt, att folkpartiet är känsligt som ett lackmuspapper: uppstår där en reaktion, kommer färgomslaget väldigt fort.

Från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns jag ett talesätt, att det räckte med att ett par-tre personer ringde till folkpartiets motsvarande expedition, så uppfattade partiet det som en folkstorm. Det var en lätt överdrift men bara en lätt.

Och när nu länsförbund efter länsförbund ville byta partiledare och till slut också Stockholms län ställde sig på den sidan, handlade det bara om timmar innan Leijonborg skulle annonsera sin avgång.

Jag hyser inga personliga sympatier för Lars Leijonborg – dessutom har han fört sitt parti åt höger – men jag tycker samtidigt, att det är så typiskt folkpartiet att försöka lösa sina problem genom ett personbyte i toppen.

På ett sätt är Leijonborgs påtvingade avgång naturligtvis välförtjänt: partiet gjorde under hans ledning ett katastrofalt dåligt val, vilket, som Leijonborg själv medgav vid presskonferensen, till inte obetydlig del hade som orsak nätspionaget på socialdemokraterna i valrörelsen. Vad han inte sa, men som är en naturlig slutsats, är att många folkpartister sannolikt har misstänkt, att Leijonborgs fingrar inte var så rena som han har gjort gällande.

I ljuset av detta blir det särskilt märkligt, att den som nu oftast nämns som Lars Leijonborgs efterträdare, Jan Björklund, var den som drog den mest konkreta nyttan av spionaget. Jag tänker förstås då på den skolrapport i svarsform Jan Björklund offentliggjorde omedelbart efter det att socialdemokraterna hade publicerat sin motsvarande rapport.

Åter igen detta ständiga taktiserande, i det här fallet genomfört med hjälp av en olaglighet.

Partisekreteraren, som konkret fick ta smällen för dataintrånget, var en av dem som drev folkpartiet in på den högerkurs, som partiet fortfarande har. Jag säger inte, att folkpartiet har fel på absolut varenda punkt, när det gäller frågor som skola, invandring och kriminalitet, men rörelsen åt höger har där varit så markant, så massiv, att man måste vara både blind och döv för att inte lägga märke till den.

Och på skolans område har marschen högerut taktfast letts av – major Björklund.

Och den skulle man nu alltså välja till ny partiledare i syfte att återge folkpartiet dess själ och socialliberala profil?

Slutet är nära

Länsförbund efter länsförbund i Folkpartiet överger Lars Leijonborg. Slutet är nära.

Som nästa partiledare omnäms Jan Björklund. Då är slutet verkligen nära.

Hallå, alla melodikrysslösare!

Jag ser på sitemetern att det som vanligt har varit ett antal melodikrysslösare, som har varit inne på min blogg för att se vad jag har kommit fram till.

Tyvärr har jag missat melodikrysset i dag; jag har varit gäst på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress i Heby, också det en trevlig upplevelse.

Melodikrysset ska jag försäka knäcka på söndag, på webben.

Claes Arvidsson: Olof Palme. Med verkligheten som fiende

När jag kommer hem med Claes Arvidssons ”Olof Palme. Med verkligheten som fiende” (Timbro), gör vi som många andra: kollar först våra egna namn i registret.

Birgitta hittar genast ett fel, som gäller henne själv: Hon omnämns som ”ordförande i vänskapsförbundet Sverige-Kampuchea”. Något sådant har hon aldrig varit. Hon var, när det begav sig, ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, senare Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Denna kommitté hade som uttrycklig policy att stödja de indokinesiska ländernas oberoende, däremot inte ta ställning för de regimer, vilka de nu var, som kunde tänkas komma efter fredsslutet. Hon har följaktligen varken varit ordförande eller medlem i det av Arvidsson nämnda vänskapsförbundet. Ett sådant bildades visserligen, men kommittén sa, med Birgitta som drivande kraft, uttryckligen och formellt nej till varje form av samarbete mellan kommittén och vänskapsförbundet.

Också i övrigt är avsnittet om folkmordet i Kambodja genom sin ensidighet inkorrekt – det redogör inte för varför Birgitta Dahl och kommittén tog fel i fråga om vad som hände i Kambodja – vilket hon för övrigt har bett om ursäkt för – och spär därmed på den spridda vanföreställningen, att hon – den socialdemokratiska riksdagsledamoten – skulle ha varit Pol Pot-anhängare.

För min egen del är flertalet av de fem referenserna oförargliga. Dock menar jag, att påståendet, att Olof Palme i min bok om IB, ”Vitbok”, bara skulle skymta som en skugga, är skruvat. Boken är ju väsentligen en intervjubok; Olof Palme var vid tiden för dess tillkomst sen länge död, men visst är en av bokens slutsatser, att Palme mycket väl visste, vad militärens IB med hjälp av specialvärvade socialdemokrater hade för sig.

Jag förekommer för övrigt även i andra sammanhang än där detta noteras med en fotnot med källhänvisning. Ett exempel är att Claes Arvidsson refererar mitt kapitel (om EEC) i Laboremus-boken ”Förändringens vind”. När det gäller den boken, gör Arvidsson ytterligare en av sina skruvade uttolkningar. Det är sant att boken, som han säger, ville bygga broar mellan Sverige och tredje världen, också att dess författare besjälades av antikapitalism. Men att den skulle ha förordat ”ett närmande till Sovjetunionen” är en märklig slutsats – vi var motståndare inte bara till kapitalismen utan också till öststatskommunismen.

Arvidssons bok, en lunta på 480 textsidor, är späckad med fotnoter, vilket inte gör att den för den skull, granskad med statsvetar- eller motståndarögon, riktigt lever upp till sin image av strikt vetenskaplighet. Mellan de citat, som har försetts med fotnoter, finns resonemang och slutsatser, ibland till och med citat, som inte beläggs med hänvisning till någon källa. Och i ett alltför stort antal fall leder fotnoten till ”Personlig information till författaren”, detta utan att man som läsare får någon chans att bedöma, om källan i fråga är trovärdig eller inte.

Mina invändningar betyder inte, att Arvidssons bok är någon hatbok mot Olof Palme. Ofta gör författaren beaktansvärda försök att tränga in i hur hans objekt kan ha tänkt eller reagerat. Han väger också för och emot. Så här skriver han sammanfattande om Olof Palme – men vilken stor politiker rymmer inte de drag av motstridighet som texten speglar:

”Han var smart, begåvad och minnesgod. Rationell och emotionell. Han var levande. Intensiv. Nyfiken. Öppen för samtal. Han sökte kontakt med författare och kulturpersonligheter som besökte Sverige. Det är lätt att förstå att människor tyckte om och respekterade honom. Andra berättelser visar dock en annan sida: nedlåtande, ointresserad, aggressiv, långsint. Besatt av politiska motståndare.”

Men naturligtvis märks det, att boken inte är skriven med statsvetenskaplig utan med politisk ambition; Claes Arvidsson är till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Jag läser med intresse avsnitten om utrikespolitik, ideologi, säkerhetspolitik med mera, påminns om en epok då jag själv befann mig i politikens centrum. Oftast delade jag då (och delar fortfarande) åsikt med Olof Palme och ställer mig på hans sida, när Arvidsson gör invändningar.

Här har jag som läsare fördelen att kunna materialet, också kunna lägga till skäl, som Arvidsson bortser från eller förminskar. Frågan är hur en mer normal läsare upplever Arvidsson och hans slutsatser. Kan han eller hon göra de invändningar jag gör?

Jag ska ge ett exempel. En av Claes Arvidssons teser är att ”Palme bidrog till att göra Kuba rumsrent” (sidan 352). I ett senare avsnitt (sidan 456), som också det handlar om Palmes besök på Kuba 1975, skriver han: ”Vid sitt besök på Kuba 1975 deltog Palme i ett massmöte i Santiago de Cuba. Den svenske statsministern talade till massorna och sade:

Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer och frigöra medborgarna från beroende av varje slags medborgargrupper utanför dess kontroll (Applåder).

Ja, herregud vad revolutionärt! Det Olof Palme sa till massorna i Santiago de Cuba var nästan ordagrant ett citat ur 1975 års partiprogram, i sin tur hämtat ordagrant från Tage Erlanders partiprogram från 1960, i sin tur hämtat från det partiprogram Ernst Wigforss skrev 1944!

Jag vet, för det var jag som skrev inledningen till 1975 års partiprogram.