Melodikrysset nummer 51 2018

Nej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.

Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).

Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.

”När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.

Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.

Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.

Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).

Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.

På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.

Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).

I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.

Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.

Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.

För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.

Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.

Jag saknar honom.

Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.

Var rädd om arbetarrörelsen, Stefan!

Jag hörde till dem som förordade Stefan Löfven till posten som ordförande för Socialdemokraterna. Inte minst gillade jag tanken att partiet då åter skulle få en ledare med arbetarbakgrund, i hans fall med fackliga meriter från If Metall, där han, när partiledarskapsfrågan blev aktuell, var förbundsordförande.

Jag är heller inte principiellt emot blocköverskridande politiskt samarbete, har till och med personliga vänner bland på sin tid framstående centerpartister, fler – gissar jag – än Stefan Löfven har.

Problemet i dag är, för att hålla oss kivar vid Centern, att detta parti i dag leds av ett gäng som i viktiga avseenden närmast måste betecknas som nyliberaler. Jag har tidigare här på bloggen publicerat Centerns ganska mörkblå kravlista i regeringsförhandlingarna, och uttryckt lättnad, när dessa sprack. Skulle Stefan Löfven ha gått med på ännu mer än han tyvärr gjorde, skulle socialdemokratin ha blivit ytterligare ett i raden av borgerliga partier.

Förhandlingar måste ju, för att leda till resultat, ge samtliga deltagare något, men att socialdemokratin bara skulle lägga sig för Centerns och Liberalernas krav är en helt absurd tanke. Inte heller centerpartister och liberaler som är för ett konstruktivt samarbete över blockgränsen gillat sina partiers ultimativa krav. Det har båda partierna fått betala för i de senaste opinionsundersökningarna. Övergångar till (S) från framför allt Centerpartiet men också i viss utsträckning från Liberalerna har lett till markant ökat stöd till Socialdemokraterna.

Men skulle de här nytillkomna väljarna verkligen stanna hos (S) om partiet tog på sig oket att genomföra en nyliberalt präglad politik? Och det kan bli mycket värre: Om inte (S)-ledningen tänker sig för, kan det den gör få väljare med hjärtat till vänster att i stället stödja Vänsterpartiet.

Jag känner sen gammalt LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson – vi var en gång i världen arbetskamrater på Socialdemokraternas centrala partiexpedition och har fortsatt en hjärtlig relation, vilket inte har som bakgrund att vi för den skull har identiska åsikter om allting, men just nu delar jag hans oro över var förhandlingarna med de båda mittenpartierna kan sluta. Alltså: hellre extraval än förändrad arbetsrätt – att släppa anställningsskyddet vore politiskt självmord.

De borgerliga har i regeringsförhandlingarna rest ytterligare ett krav, som om det förverkligades skulle ställa de närmast berörda, hyresgästerna och fastighetsägarna, åt sidan: fri hyressättning i stora delar av hyresbostadsbeståndet.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som är en klok person, gör i båda fallen tummen ner och får stöd av bland andra Byggnads’ ordförande John Lindholm.

Självfallet behöver en socialdemokratisk regering i dag ett bredare stöd även från anställda i tjänstemannayrken, men redan på min tid var inställningen densamma (och själv har jag skrivit in i två olika partiprogram en argumentation för att tjänstemännen i egenskap av löneanställda har gemensamma intressen med de i LO-fack organiserade arbetarna.

Men det betyder inte att det i grunden marxistiska klassperspektiv, som partinamnet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna speglar, i dag skulle sakna vikt och mening.

Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har, även i geografiskt närbelägna länder där jag har arbetat på partiuppdrag, brutit sina historiskt starka band, och detta är en av förklaringarna till det minskade politiska stödet till Socialdemokraterna i val.

Alltså: Gör vi som de ovan nämnda fackliga ledarna säger, har vi i ett eventuellt kommande val en chans att ytterligare öka i styrka.

Alternativet att vi dansar efter Mittens pipa innebär att vi raskt kommer att förlora väljare i LO- och hyresgästleden till Vänsterpartiet.

Last chorus: Villy Bergström (1938-2018)

Sist jag träffade Villy Bergström var den 18 januari 2017, vid en återträff med laboremiter från det tidiga 1960-talet. Min hustru, Birgitta Dahl, hade bjudit hem ett antal av de mest aktiva och tongivande medlemmarna i det tidiga sextiotalets Laboremus. Gästerna bjöds på middag, men huvudsyftet med den här återträffen var att, med Sverker Gustavsson som inledare, diskutera den i politik och samhälle allt mer utbredda populismen, och debatten blev både livlig och intressant.

Bland de inbjudna gamla laboremiterna fanns, ganska självfallet, Villy Bergström, ett år yngre än jag och Birgitta och samtida med oss i Laboremus, ett närmast självklart föreningsval för en brukspojke från Smedjebacken. Jag var, när jag valdes till ordförande i Laboremus, humanist men kom sen också att plugga statskunskap och sociologi. Villy kom att inrikta sig på nationalekonomi och blev med tiden allt mer känd och respekterad inom det fältet. Ingen av oss släppte någonsin vårt radikala samhällsengagemang.

Vi var båda aktiva under första hälften av 1960-talet, som nog måste betecknas som Laboremus’ storhetstid, och jag syftar då både på politisk ovh kulturell verksamhet och på medlemstal. När jag i början av 1960 blev medlem, hade föreningen 125 medlemmar. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade den 254 medlemmar. Under nästa verksamhetsår, då jag hade posten som vice ordförande, ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemstalet uppe i drygt 500, och som mest hade föreningen över 600 betalande medlemmar.

Villy pendlade både under den aktuella tiden och senare mellan politiskt engagemang och vetenskap:

Han medverkade 1967 i Socialdemokratiska studentförbundets bok om inkomstfördelningen under efterkrigstiden, ”Välståndsklyftor och standardhöjning” och satt 1965-1970 i redaktionen för partiets idétidskrift Tiden. 1963-1981 var han forskare och lärare på Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet och blev 1981 filosofie doktor och docent. Men det här betydde inte att han klippte banden till arbetsliv och arbetarrörelse. 1981-1984 arbetade han på Arbetslivscentrum. 1985-1995 var han chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. 1995-1999 återvände han till barndomens och den tidiga ungdomens trakter och var chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. I början av 1999 utsågs han till vice riksbankschef och var det till slutet av 2005.

Till den här svårslagbara meritförteckningen skulle jag vilja lägga ytterligare en mycket intressant uppsats av Villy, ”Ljuva drömmar: Mötet med verkligheten”, publicerad i den bok jag var med om att ge ut till Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Det här är en drygt 20 sidor lång essä om Villys livslånga förhållande till socialdemokratin. Han gör här, med ett bibehållet kritiskt perspektiv, en mycket intressant genomgång av socialdemokratins idéutveckling, till exempel Nils Karlebys, Ernst Wigforss’ och Alva Myrdals positioner och förslag, försvarar också idén om löntagarfonder och kritiserar den rörelse han själv alltid har varit en del av för att ha släppt jämlikhetsmålet.

Mot den här bakgrunden kan det tyckas vara förvånande att Villy, nu när han inte längre finns bland oss, har fått så varma minnesord både på Svenska Dagbladets ledarsida (av Benjamin Kazeff Silberstein) och på SvDs och Dagens Nyheters avdelningar för eftermälen (av Hans Tson Söderström, som själv betecknar sig som ”forskarkollega. trätobroder och jaktkamrat”.

Den respekten inför döden borde vi alla visa rakryggade människor, även sådana som inte delade just våra egna uppfattningar. För egen del har jag verkligen inga problem med Villys radikalism; jag gillar mycket hans hållningar och analyser.

Det var ett av de bärande skälen till att han inbjöds till det seminarium med gamla laboremiter jag startade med att nämna.

Det enda som förvånade mig den kvällen var att just Villy inte sa så mycket.

Varför förstod jag inte då, och Villy själv berättade inte.

Men nu förstår jag.

Jag känner förstås sorg men är ändå glad för att jag kan berätta lite om det som förenade oss genom åren. Mitt djupaste deltagande till Villys familj!

* * *

Det här sa jag, fast i lite friare form, vid minnesstunden i dag på Västmanland-Dala nation på S:t Larsgatan 13 i Uppsala. Också andra gamla laboremiter höll minnesanföranden: Peter Wallensteen och Lena Gonäs, Per Silenstam, Sverker Gustavsson och Carl Lindberg. För familjen talade Villys och Evas dotter Ylva.

Dess förinnan hade vi och många bekanta från 1960-talets Laboremus (plus en samtida meningsfrände, Olle Svenning, under det röda sextiotalet en av de ledande i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, sedan många år bosatt i Stockholm och skribent bland annat i Aftonbladet) deltagit i begravningsceremonin i Stillhetens kapell i Uppsala fredagen den 14 december. Officiant var Tone Tingsgård, och programmet innehöll inte något enda religiöst inslag. Tone läste själv ett par dikter: Olle Svenssons ”Att samla spillsäd” och Dan Anderssons ”Paiso”. Dan Andersson förekom också i tonsatt form, Hootenanny Singers’ ”Omkring tiggarn från Luossa”, men annars spelade Erik Lundberg, Leif Österlund och Jan Algander jazz med tonvikt på Duke Ellington-låtar (”Creole Love Call”, ”In a Mellow tone”, ”Black and Tan Fantasy”). Under defileringen blev det mer Ellington, och så slutade ceremonin, mycket välvalt, med Harry Warren’s ”There Will Never Be Another You”.

Förhandling är inte liktydigt med förnedring

Jag skrev en analys av de svårigheter Stefan Löfven skulle komma att ställas inför i de pågående regeringsförhandlingarna utan att i förväg ana hur rätt jag skulle komma att få.

Centerpartiet, för att ta det i sammanhanget mest intressanta partiet, det som många, däribland Löfven, har hoppats bli nyckeln till framgång, har i till och med större utsträckning än jag befarade visat sig kapabelt att, i det de låtsades vara förhandlingar, förnedra partiet de förde samtal om regeringsprogram med. Syftet var aldrig att ge och ta, hitta den balanspunkt som kunde stoppa de så kallade Sverigedemokraternas framgång. Syftet var i stället att skada Socialdemokraterna och för lång tid sätta vårt parti ur spel. Ett led i detta var också kravet att (S) måste lämna varje form av samarbete med Vänsterpartiet. Man kan ha många kritiska synpunkter på (V), men ett parti av det slag det var på Hilding Hagbergs tid är det ju inte.

Jag engagerade mig tidigt i socialdemokratin – har alltid sett mig själv som vänstersocialdemokrat – och jag har i samtliga val sen jag först fick rösträtt lagt min röst på Socialdemokraterna, inte ens någon gång låtit bli att rösta. Jag har skrivit ledare i socialdemokratisk dagspress och i nio år varit chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s). Jag har varit kultursidesmedarbetare i och skrivit debattartiklar i de åtminstone förr ganska många socialdemokratiska dagstidningarna.

Allt det här har inte hindrat mig från att i unga dar sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker också till läshungriga bondmoror i mina gamla hemtrakter i det som numera är en del av Sundsvall, och när jag flyttade till Uppsala och sen fick jobb på Socialdemokraternas huvudkontor i Stockholm, blev jag i många år en trägen gäst på centerstämmorna och fick också mängder av personliga vänner bland centerpartisterna jag mötte.

Den här gamla bryggan mellan socialdemokrater och centerpartister, arbetare och bönder, finns fortfarande kvar lokalt här och var, även om Annie Lööf och gänget kring henne i realiteten har styrt Centern långt åt höger, åt det nyliberala hållet.

Det finns åtminstone en fortfarande levande centerledare, Olof Johansson, som kan användas som exempel på att Centerpartiet en gång mer var ett småfolksparti än ens ett utpräglat borgerligt parti. När Ingvar Carlsson i augusti 1995 offentliggjorde att han avsåg att avgå från statsministerposten, hade han redan meddelat sina avsikter till talmannen, min hustru Birgitta Dahl. Men att Birgitta och även jag sen blev inbjudna till en kräftskiva den 18 augusti på Harpsund hade nog inget att göra med hennes post i Riksdagen och min egen på partiexpeditionen – Ingvar var den som, när Olof Palme fortfarande levde och var statsminister, kontaktade Birgitta och föreslog att hon skulle väljas in i partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister, till slut också Riksdagens talman.

Men när vi den 18 augusti 1995 av Ingvar Carlsson blev bjudna på kräftskiva på Harpsund, handlade det inte om att vi hade haft den ena eller den andra formella rollen. Vi som var inbjudna och sen satt i kvällssolen mot sjösidan var inte ditbjudna på grund av vår formella ställning i partiet eller Riksdagen eller något annat sådant. Vi var bjudna för att vi alla i något skede hade haft nära kontakt med Ingvar, och bland de inbjudna fanns följaktligen också medarbetare och sekreterare som han hade fått en särskild relation till.

Och så den egentliga poängen med den här berättelsen: Bland gästerna fanns också Olof Johansson.

Och det fanns ingen taktisk avsikt bakom den här inbjudan. Ingvar Carlsson och Olof Johansson gillade varann.

* * *

Jag vill inte Stefan Löfven något ont, men jag måste tillstå att jag drog en suck av lättnad när Annie Lööf visade sitt rätta ansikte. Hon och hennes nyliberala maktklick i Centerpartiet hann komma alldeles för långt i att idka utpressning mot Stefan Löfven och sen försöka kasta honom för vargarna.

Det här leder rimligen till att den socialdemokratiska regeringen måste avgå, men bättre det än att förnedra sig och förlora sin själ.

Motsatsen skulle ha lett till att socialdemokratin för överskådlig tid hade lämnat över sin klassiska roll till Vänsterpartiet.

Melodikrysset nummer 49 2018

I dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.

BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).

Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.

Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!

Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.

Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.

Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.

Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.

Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.

Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.

I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.

Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.

Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.

Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.

Crane, Roy: Buz Sawyer (= Buzz Cooper)

Två äventyr med ”Buz Sawyer” (i Sverige tidigare kallad ”Buzz Cooper”) publiceras i Semics specialalbum 2018 av Agent X9. Jag minns inte just de här två avsnitten, men jag har med all säkerhet läst ”Buzz Cooper” tidigare. Det kan till exempel ha skett i gamla Stockholms-Tidningen, som mina föräldrar prenumererade på på den tiden då den hade sidor på estniska, eller senare när den blev socialdemokratisk och jag regelbundet läste tidningen. Den gick också i Seriemagasinet 1973-1990.

Hur som helst – den här serien, text såväl som bild, var ett verk av Roy Crane, men när Crane gjorde just de här båda avsnitten, i Sverige kallade ”Heroinsmugglarna” och ”Den giftiga djungeln”, vet jag lika lite som när och var de först publicerades på svenska.

Roy Crane skapade Buz Sawyer/Buzz Cooper 1943, men många av äventyren utspelar sig under kalla kriget. De här återpublicerade avsnitten har dock ingen särskilt tydlig sådan tendens. ”Heroinsmugglarna” handlar förstås om spridning av droger – men i avsnittets inledning sägs att heroin smugglas och sprids som ett vapen i kalla kriget, och i ”Den giftiga djungeln”, som har handlingen förlagd till Filippinerna, förgiftas en amerikansk underrättelseagent. I båda fallen får Sawyer/Cooper i uppdrag att sköta utredningarna.

Men i allt väsentligt är det i båda fallen fråga om ganska normala serieäventyr.

För att hitta de ansvariga bakom heroinsmugglingen spelar Buz/Buzz rollen av lite naiv sjöman, och med till Hong Kong följer då även hans hustru. Där får han av ett par lokalt verksamma i underrättelsetjänsten tips om att kolla ett skrädderi. Där blir han ombedd att frakta kläder till skräddarens kusin i Japan och blir som tack för besväret lovad nya egna plagg, vilket gör att han slår till. I en ficka i den gamla kavajen hittar skräddaren dock en lapp med namnen på de två personer som har gett den amerikanske agenten i uppdrag att gå till just det här skrädderiet, och skräddaren förstår då, att Cooper/Sawyer är där i andra avsikter än att beställa kläder. Så han söver agenten med en spruta i axeln och förklarar sticket med att han stack en synål fel. Två amerikanska sjömän lyckas dock rädda honom ur den rickshaw han är på väg att fraktas bort med. Han hamnar så småningom i en fyllefinka, där hans hustru Christy till slut hittar honom och får ut honom genom att avslöja att han arbetar för underrättelseväsendet.

Jag ska inte berätta hela historien, men jag måste i alla fall berätta, att Christy Cooper sen används som pivatspanare och att hon, efter att också ha blivit avslöjad och svävat i livsfara, spelar en avgörande roll för upplösningen och också bli belönad.

I den andra historien, ”Den giftiga djungeln”, är Paul Casa, som arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten, på väg att avlägga en rapport och skickar den till posten med en båt. Tillbaka vid hotellet blir han för andra gången antastad av en blomsterförsäljare som, när han åter avböjer, sticker blombuketten framför hans ansikte och säger ”Men lukta”. Ansiktet bränner, och han kan inte se, och då förs han nedsövd bort av blomsterförsäljaren och en medhjälpare. Därefter gnids hans bara bröst in med hjälp av barken på ett träd och han blir blir förlamad. Under tiden bordas och rånas postbåten.

Samtidigt hittas amerikanen död, med utslag i ansiktet och bröstet.

I Washington, USA, får Buz Sawyer/Buzz Cooper ett nytt uppdrag, att åka till Filippinerna och undersöka, vad som ligger bakom agentens egendomliga död. Av lokal polis i Manilla får han höra också historien om den rånade postbåten, så han beger sig till Bongolo och låtsas vara amerikansk filmare. Men sen börjar det hända märkliga saker: en förgiftad – utbytt visar det sig – blombukett, en knuff ner i havet där det finns giftiga sjöborrar, en inställsam dam som vill filma… Han träffar också författaren till två böcker om tropiska giftväxter, Dr Seed.

Dennes trädgård visar sig innehålla växter med livsfarliga egenskaper, och på den punkten är det här avsnittet verkligen originellt. Den här trädgården innehåller inte bara jättelika insektsätande växter. Här finns också växter som är livsfarliga för människor och därför måste skötas av personal med heltäckande skyddsdräkter, blommor som äter fåglar – det ena värre än det andra. I den här trädgården blir Buz/Buzz och en medhjälpare fångade – den senare dör och han själv kedjad och inlåst. Ändå lyckas han till slut hitta en underjordisk flyktväg ut, full av faror av ett slag som är svåra att föreställa sig.

Till slut får mannen med trädgården sitt slut – hur får ni själva läsa. Medan dvärgen, som har varit i hans tjänst och hans mor (som förde Buzz/Buz dit) har lockats att gå över till agentens sida – denne har inte bara varit vänlig utan också lockat med en karriär i den amerikanska underhållningsvärlden.

Melodikrysset nummer 48 2018

Jag har drabbats av ett obegripligt trassel på datorn, men som tur är har också hustrun en i sitt arbetsrum, och den har jag fått låna.

Själva krysset innehöll i och för sig ingen för mig helt olöslig fråga, men som vanligt fanns det ett par frågor som jag måste grunna lite på.

Den allra sista kryssfrågan löste jag därför att jag kunde gissa svaret med hjälp av alla de bokstäver jag hade fått fram genom att lyssna på ljudillustrationerna till en rad tvärgående frågor: Icona Pop- Men egentligen har jag inte lyssnat på dem. Här hörde vi dem hur som helst i ”Rythm In My Blood” (2018).Och nu har jag lärt mig att de båda sångerskorna heter Aino Jawa och Caroline Hjelt.

Amanda Jenssen hör väl inte till de sångartister jag brukar lyssna på, och samma sak gäller ”Så mycket bättre”. Men jag känner ändå till henne, fast jag hade ldrig tidigre lyssnat på hennes version av ”När planeterna stannat”.

Sen envisas Anders Eldeman att ställa dubbelfrågor, där de båda ingående frågorna inte har något rimligt samband med varann. Gör han det för att reta mig och likasinnade, kan jag meddela honom att jag kommer att fortsätta kritisera honom ända tills han ändrar sig, i annat fall tills jag själv dör. Själva delfrågorna var lätta i dag. Beatles har jag allt av på skivor- I dag fick vi höra George Harrisons ”Here Comes the Sun” från 1969. Och sen fick vi höra ”Till Österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet.

Andra dubbelfrågor innehöll delfrågor, som hade ett inbördes samband.

I det första fallet skulle vi klara vilken grupp som hade spelat in låten som spelades (”Fernando” skriven av Björn, Benny och Stikkan) och vem som var sångsolist. Jo ABBA 1976 och Anni-Frid Lyngstad, kallad Frida- Minns jag inte fel, var det här en inspelning på spanska.

Robban Broberg har jag massor av skivor med och har dessutom hört live på scen, så för mig var det inte särskilt svårt att känna igen ”Båtlåt” från 1966, som här skulle leda oss till singularen båt.

Thomas Funck har jag faktiskt sett live, vid en midsommarfest i Juniskär. Dessutom hörde jag hans berättelser om Kalle Stropp och hans vänner, bland annat Grodan Boll i radio och senare på skiva, och jag har förstås de här berättelserna också i bokform, har även läst dem för egna barn. Så jag ler saligt, när jag i dag hör Grodan Boll i ”Skiffle i ett skafferi”.

Därifrån är steget inte långt till Walt Disneys tecknade filmversion från 1967 av Rudyard Kiplings ”Djungelboken” från 1894 – jag har för övrigt både filmen och originalboken. Här skulle ”Jag vill va som du” leda oss till svaret apor. Ni minns väl King Louie?

När jag 1959-1960 läste nordiska språk, ingick det att läsa skönlitteratur på danska och norska, och bland de danska böcker jag hade valt fanns H C Andersens ”Eventyr”. Men jag är ett stort fan av Danny Kaye också och gillar hans ”Wonderful Copenhagen” (1952), en film om H C Andersen. Det här för oss till Danmark med landförkortningen DK.

Cornelis Vreeswijk, som jag har allt på svenska utgivet av på skiva, var under sin tid på Socialinstitutet medlem i den socialdemokratiska studentklubben, och när jag i mitten av 1960-talet var ledarskribent på Örebro-Kuriren, skrev jag en uppskattande ledare om en konsert i Brunnsparken i Örebro. Sen gjorde han en kort visit i Vänsterpartiet men återvände sen till socialdemokratin: valturnerade tillsammans med min hustru, satt i juryn för en valvisetävling i min tidning, Aktuellt i politiken (s), och gav ut skivor på a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland det han har skrivit svensk text till finns ”Jag och Bosse Lidén”, en försvenskning 1964 av Kris Kristoffersons ”Me And Bobby McGhee”. Jag har lyssnat en del på Alf Robertson också, men jag har faktiskt inte uppmärksammat, att också han har sjungit in den här sången på skiva.

Jag och Bosse Lidén

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1974
Amerikansk originaltext och musik: Kris Kristofferson (”Me And Bobby McGhee”, 1970)

Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans..
Åkte tåg från Kiruna, klämde ett par malt,
hade ganska trevligt, vad jag minns..

Så jag plocka fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna, och konduktören sa
medan norrlandsskogen dundrade fram:

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet, kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

Ifrån Malmö till Brasilien, det är en iskall trav
Mönstra på i Santos, om du kan..
Jag blev av med passet mitt, i någon konstig stad!
Bosse såg en flicka och försvann.

Så jag tog en båt till Panama
på ett pass jag tjingsat till mig,
och en riktig mördare den skeppar’n var!
Men så kom vi till S:t Louis, och gissa vad jag såg!
Där satt Bosse, ensam på en bar!

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

”Fågeldansen” är väl mest känd här i Sverige i Curt Haagers’ dansbandsversion från 1982, men egentligen är den här låten äldre och kommer från Schweiz.

Jag kan inte hjälpa det, men för egen del föredrar jag vida ”Mr Tambourine Man” (1963) med och av Bob Dylan. Jag tror jag till och med har dansat till den.

Sista låten att redovisa i dag blir då ”Sång om syrsor” från 1961, skriven av Jules Sylvain och Gösta Rybrant. Zarah Leander hade en stor hit med den, men både text och melodi bidrar starkt till framgången:

Sång om syrsor

Text och musik (1961): Gösta Rybrant och Jules Sylvain:

Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist
Men det är en överkomlig brist
Syrsans sång är inte någon oersättlig sång, men ändå jag minns en gång

Det var då det var en vår, jag var knappa 17 år
Och han var förstås min unge Casanova
Han sa varmt och ömt
Vad? Det har jag glömt
Men det var nånting han lova’
Evig kärlek, ja jag tror att det var nå’ sånt han svor
Jag var drakens fånge, han var sagans prins
Liksom vaknad nyss, utav prinsens kyss
Jag såg honom i ögonen och syrsor sjöng sin serenad
Jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns

En dag kan det hända, det kan hända ganska snart
Tekniskt går ju allt med sådan fart
Att vi kurar hop oss i ett skrymsle på vår jord
Någon söker efter ord

Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd
Men den var vårt hem, och syrsor sjöng om kvällen
Vårar kom i grönt, allt var ganska skönt
Åtminstone på vissa ställen
Nu har solen blivit skymd, i Aniaras isblå rymd
Och vi tvivlar på att goda gudar finns
Men jag minns en gång, syrsor sjöng sin sång
För den som hade öra till att höra
Kärlek, tro och hopp – ja, nåt vi då fann opp
Men det är nästan allt jag minns

Ingenting är längre som förut

Ingenting är längre som förut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls

sjöng Anders Fugelstad en gång i tiden.

Och nu när partierna inte längre står för de idéer som ursprungligen vägledde dem har hans text blivit giltig också för den politiska kartan.

När hörde ni senast ledande socialdemokrater plädera för en demokratisk socialism?

De svenska kommunisterna och deras sovjetberoende vet jag ganska mycket om – jag var förr i världen Socialdemokraternas främste ”kommunistdödare” – men på den tiden välkomnade vi före detta kommunister som hade blivit demokratiska socialister till socialdemokratin. Numera, då den helt överväldigande delen av Vänsterpartiet måste betecknas som demokratiska socialister verkar ledande socialdemokrater helst vilja hålla dem på armlängds avstånd. Vore det på grund av att det forna kommunistpartiet nu försöker göra sig till ett radikalt socialdemokratiskt parti, skulle jag förstå det, men problemet för stora delar av den socialdemokratiska partiledningen tycks snarare vara att (V) för att stödja (S) kräver radikala, ursprungligen socialdemokratiska reformer.

Missförstå mig nu inte: Jag skulle aldrig, med den erfarenhet jag liksom andra estländare har av kommunismen, kunna tänka mig att rösta på (V), men jag skulle inte ha något emot att större delen av dagens vänsterparti tog steget över till socialdemokratin och bidrog till att återföra partiet till sin ursprungliga kurs.

Jag har en hustru – hon heter Birgitta Dahl – som under perioden innan hon blev Riksdagens talman var en mycket radikal och framgångsrik miljöminister, och när jag i egenskap av huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission 1990 fick partikongressen att anta ett nytt, mycket miljöpräglat partiprogram, där jag bland annat utgår från Helga Henschen-parollen Min gröna dröm är röd, blev socialdemokratin programmatiskt inte bara ett rött utan också grönt, således rödgrönt parti.

Riktigt alla sossar blev naturligtvis inte övertygade om nödvändigheten av till exempel kärnkraftens avveckling, och möjligen bidrog detta till att man så småningom överlät miljöpolitiken till Miljöpartiet. De gröna fick bilda koalition med (S), men Socialdemokraterna tog samtidigt själva över ansvaret för utformningen av energipolitiken, bland annat kärnkraften, och där sköts avvecklingen gradvis fram mot en allt längre bort liggande framtid.

I andra frågor än de miljö- och energirelaterade saknar Miljöpartiet politisk kompass, och jag är inte förvånad över att partiet, till exempel i huvudstadsregionen, har bytt politisk sida.

För socialdemokratin borde slutsatsen av det här bli att partiet upphör med vänslandet med Miljöpartiet, självt åter börjar driva både en radikal miljöpolitik plus snarast möjliga kärnkraftsavveckling och därmed, som förr, blir ett naturligt hem för vänstersinnade miljöengagerade.

Centerpartiet var förr både ett grönt parti och det ledande antikärnkraftspartiet, men det är inte mycket av det som återstår i dag. Och partiets ursprung som småjordbrukarnas och landsbygdens företrädare i politiken – liksom socialdemokratin ett parti för kroppsarbetare – verkar nästan bortglömt i dag, även i partiet självt. Dagens centerledare är en arrogant antisocialist, som egentligen accepterar socialdemokratin bara om den blir ytterligare ett borgerligt parti.

Annie Lööf, som säger nej till att Centern skulle ingå i en (S)-ledd regering, ställer en rad ultimativa krav för att släppa fram en. åtminstone formellt, socialdemokratisk regering. Hennes krav är följande:
– Allt samarbete med Vänsterpartiet måste upphöra.
– Undantag för turordningsreglerna i företag med färre än 50 anställda.
– Förändrad arbetsrätt.
– Sänkta skatter på jobb och företag.
– Säkrad valfrihet i välfärden.
– Liberaliserad bostadsmarknad.

Jan Björklund föreföll till att börja med mer öppen, men diskussionen inom Liberalerna blev lång och svår – det fanns delar av partiet och även enskilda liberaler i hög position som motsatte sig regeringssamverkan. Björklund vet ju att hans parti ligger nära spärren och har därför i slutändan valt att hålla partiet utanför regeringen men stödja tillkomsten av en (s)-regering om partiet är berett att göra ”en rejäl högersväng”.

Och så ställer han liksom Annie Lööf en rad konkreta krav:
– Vänsterpartiet får inte ingå i regeringen.
– Värnskatten måste avskaffas.
– Rotavdraget måste utvecklas, det vill säga omfatta fler frågor.
Detta är bara exempel. I morgon kommer det en längre lista.

Därmed står de båda gamla mittenpartierna båda på högerflanken, och om Stefan Löfven i flertalet av de nämnda frågorna reviderar den socialdemokratiska politik hans parti har gått till val på, måste han ju inse att partiet kommer att förlora mängder av normala sosseväljare till Vänsterpartiet.

Så för helvete, Stefan: Säg nej till de båda före detta mittenpartiernas arroganta krav! Gå i opposition och värna det egna partiet. Släpp det i dag orealistiska kravet att bilda en blocköverskridande regering och hjälp inte det borgerliga block som då kommer att bildas i voteringarna i Riksdagen – vill de då få majoritet, får de söka stöd hos Sverigedemokraterna, vad dessa än själv säger en brunsvart pesthärd i svensk politik.

Dem är Kristdemokraterna, förr ett parti med ambition att bli blocköverskridande, numera ett rejält högervridet parti, plus stora delar av Moderaterna villiga att samarbeta med.

Moderaterna är för övrigt kameleontpartiet i svensk politik, Förr i världen var de Högerpartiet att lita på. Sen blev de också liberaler, som om det inte redan fanns nog av liberala partier. I nästa steg ville de till detta lägga att de också var ett ”arbetarparti”. Och i dag vill alltså stora delar av partiet samarbeta med Sverigedemokraterna.

Så jag slutar med några reder ur en Hoola Bandoola-låt:

”Då kommer mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?”

Kanske Dagens Nyheter då, om frågan gäller politisk dumdryghet.

I huvudledaren den 4 november kunde man läsa följande:

Allianspartierna bör för egen del ”avstå från att malas ned i en koalition med S. I stället skulle de kunna låta Löfven regera sig igenom den kommande lågkonjunkturen och få igenom liberal politik med hjälp av det slags ansvarslös makt som V njutit av under den gångna mandatperioden.”

Och den 14 november fortsätter DN på ledarplats med adress Löfven:

”Vilka möjligheter finns till en reform som sänkta skatter för de lågavlönade som du säger dig värna om? Kan du tänka dig skarpa diskussioner om medlemskap i Nato, eller fortsätter du att lyssna mindre på allianspartierna än på Socialdemokraternas egen pacifistiska falang?”

Melodikrysset nummer 47 2018

Jag var uppe till jättesent (eller snarare jättetidigt) i natt för att hinna lägga ut min recension av konserten i torsdags kväll innan det var dags för den här lördagens melodikryss. I morse var jag som vanligt på lördagarna uppe 07.00: läste två av våra tre morgontidningar och åt frukost och blev klar med detta lagom till Melodikrysset.

Krysset var inte särskilt svårt i dag och dessutom (åtminstone i Aftonbladets TV-bilaga, där jag brukar lösa det) rätt numrerat. Det mesta kunde jag spontant, men som vanligt förekom det ett par frågor, där jag måste ta nätet till hjälp.

Eddy Grant, ursprungligen från Guyana, har jag egentligen aldrig lyssnat på, så det tog en stund att på nätet hitta vem som gjorde ”Give Me Hope” ((1988).

Londongruppen Coldplay, i dag med ”Hypnotised” från 2011, har jag heller inte lyssnat på. Men i det fallet fick vi ju lite vägledning av Anders Eldeman.

Moneybrother känner jag däremo till, vet till exempel att sångaren heter Anders Wendin. Men jag kan inte deras repertoar särskilt bra, och här konstrade Eldeman till frågan genom att spela deras – OBS inte den kända – ”Stormy Weather”.

Dess amerikanska namne för oss över till lättare domäner, där jag oftast inte behövde nätsöka mer än lite årtal.

Frank Sinatra, ofta kallad Frankie Boy, hördes i en mycket känd låt, ursprungligen från 1930: ”On the Sunny Side of the Street””. Men Frankie var inte först med att spela in den på skiva – vi hörde honom sjunga den kompad av Billy May. Den här låten har sjungits av en hel rad mycket kända amerikanska sångartister.

En annan amerikansk artist, som Eldeman ofta spelar, är Cher, som vi i dag hörde i”The Shop Shop Song” ur filmen ”Kärleksfeber” från 1990. Cher är född i Kalifornien, men hennes efternamn skvallrar om armeniskt påbrå: Cherilyn Sarkisian.

Agent 007 är ju en brittisk skapelse, men hans många filmade äventyr för honom till alla upptänkliga delar av jorden. I ”Agent 007 med rätt att döda” (1962), där han spelas av Sean Connery, hamnar han till exempel på Jamaica. Där har jag också varit en vecka, dock utan att råka ut för några läskiga äventyr.

Voodoo förekommer vad jag vet inte i Sverige, däremot ringlekar och folkdanser, sådana som ”Nu ska vi skörda linet i dag”, som nog en eller annan gång har dansats runt midsommarstången i vårt sommarviste, Öregrund. Här skulle den här låten leda oss till kryssvaret lin.

Från den här folkdansvisan är steget ganska långt till Caroline af Ugglas och ”Nothing Left To Say” från 1989, men jag gillar också henne.

På enträgen begäran av min melodikrysskollega Vonkis spelade Eldeman också en låt med text av Py Bäckman, 1994 hit med Nordman. ”Vandraren” heter den. Själv vandrade jag varje dag å väg till mitt jobb över Adolf Fredriks kyrkogård, där Olof Palme kom att begravas och såg då alla kransar från människor som ville hedra hans minne, bland dem en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Därmed är vi inne i den socialdemokratiska sfär ddr jag själv hör hemma.

Var Magnus Uggla hör hemma politiskt har jag ingen aning om, men den låt han sjöng, ”Jazzgossen”, skrevs av Karl Gerhard 1922, och Karl Gerhard, som jag själv har hört sjunga på en artistturné i regi av gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, förde en enveten kamp mot det sena trettitalets och andra världskrigets nazister – han skulle behövas i dag igen. Just ”Jazzgossen” är ju inte politisk, men likväl har en känd filmregissör, Hasse Ekman, som själv var socialdemokrat, gjort en Karl Gerhard-film med just namnet ”Jazzgosen”.
plus noter och ackord var då att redovisa är en fråga, som trots svaret ”Min gitarr” också har anknytning till socialdemokratin. Texten skrevs nämligen 1964 av Thore Skogman, en brukspojke som lite senare var på valturné (s) med Sten Andersson, och jag vet att han gjorde det av övertygelse. Men ”Min gitarr”, som blev en stor hit med Sven Ingvars, har naturligtvis inte någon politisk text:

Min gitarr

Text: Thore Skogman, 1964
Musikförlaga: Anna-Lisa Öst, Lapp-Lisa

Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.
Den är min allra bästa skatt, och den vill jag ha kvar,
ja min gitarr, ja min gitarr.
För varje dag som gått jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Gitarren är mitt allt, gitarren är mitt stöd.
Den ger ej mycket pengar, inte mer än dagligt bröd,
ja min gitarr, ja min gitarr.
Den gammal är och nött och inte vacker alls,
men det är skönt att lägga sina fingrar om dess hals
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

För varje dag som gått, jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt,
på min gitarr, ja min gitarr.
.
Ja min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Texten finns med noter och ackord i ”Våra älskade sånger” (i urval av Ingemar Hahne, Notfabriken 2009).

Melodin och den ursprungligen religiösa svenska texten kom till i USA 1902 och det är i den versionen den sjöngs av Lapp-Lisa, Anna-Lisa Öst, som själv verkade inom Frälsningsarmén:

Guldgrävarsången

Text: Amerikanska Fräsningsarmén, 1902
Musik: Traditionell amerikansk melodi

En gång i fjärran väst, vid Stilla havets kust
jag fann mig själv en sommardag,
mitt hjärta slog med lust och snart med mod
på land jag stod.
Jag tänkte gräva guld, bli rik och få det känt,
men mina planer gick omkull och jag fick ej en cent,
men aldrig förr mig bättre hänt.

Ty jag blev frälst, ja, härligt frälst
och jordens skatter får vem som helst.
Jag byter ej bort den skatt jag fått
för millioner, jag mår så gott.

Jag reste hit och dit, att söka guld och glans,
jag strävade och med all flit att vinna ärans krans
jag ville opp till högsta topp.
Jag tänkte ej uppå att när min famn var full,
jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull
på denna jord, och själv bli mull.

Ty jag blev frälst…

Man slåss om torvorna, idag just liksom förr
och ser ej stackars Lasarus där utanför sin dörr
blott för sin skatt — och sen blev natt.
Då klappar döden på, vem kan då hjälpa, vem?
Den rike mannen måste gå från guld och vinning slem.
Men Lasarus han fick gå hem.

Ty han var frälst…

Att vinna ära här det aktar jag ej stort.
Mitt namn i himlen skrivet är och genom himlens port
en gång jag går och kronan får.
Betyder minus här om kassan ej är full.
Att vara himmelsk miljonär är mera värt än gull,
ty banken där går ej omkull.

Själv är jag inte ett dyft religiös, men jag är mycket road av gamla folkrörelsesånger.

* * *

Krysslösarkollegan Stefan H påpekar i en kommentar att jag har glömt bort att redovisa svaret på en fråga. Jag har själv klarat frågan – svaret finns på rätt plats i kladden – men tydligen har jag sen glömt att redovisa det men av misstag markerat det som redovisat. Vi hörde Tove Lo i ”Don’t Ask, Don’t Tell”.

En mycket hörvärd konsert

I torsdags var det abonnemangskonsert i vårt Musikens hus i, konserthuset Uppsala.

Före konserten hade vårt eget lilla konsertsällskap – utöver mig och Birgitta Bengt och Inger samt Anna och Käthe – bord beställt på Lucullus för gemensam middag. Vi hann beställa mat, men innan vi hade fått den gav Birgitta, som under ett par dygn hade haft ont i magen, upp och åkte hem. Jag blev naturligtvis orolig men beslöt att i alla fall fullfölja konserthusbesöket. Jag åt smörstekt gösfilé med kronärtskocka i citronsås, och det smakade utmärkt.

Sen gick vi över till konserthuset – jag lämnade i garderoben också in den kasse med fyra uttjänta marimekkoskjortor jag hade med mig till Anna, som väver mattor av dem, plus Birgittas kasse med hennes egenstickade ylletröja, nu med förlängda ärmar, att av Anna tas med hem till dottern Ella, och sen tog jag hissen upp till konserthallsfoajén, där jag fick programmet och började läsa det.

Själva konserten visade sig bli den bästa på länge, faktiskt rätt igenom mycket hörvärd. Allt som spelades hade knytning österut: Finland, Estland, Ryssland och Ukraina. Bara ett av styckena som ingick i det här programmet hade någon knytning till rubriken i det tryckta programmet, ”Accordeonkonsert”, men också den delen, som jag ska återkomma till, var värd att lyssna på.

Programmet inleddes med ett verk av Lotta Wennäkoski, född 1970 i Finland: ”Verdigris”, komponerad 2015 och med verkstitel som betyder koppargrönt, är starkt inspirerad av Sibelius’ ”En saga” men verkligen inget plagiat.

Kvällens gästdirigent var estländaren Olari Elts, och det är märkligt att lilla Estland har lyckats frambringa så många skickliga dirigenter, kända också här i Sverige. Uppsala hade ju under en lång period Paul Mägi som chefdirigent, på Operan dirigerade Eri Klaas och Göteborgs symfoniker hade länge Neeme Järvi som dirigent.

Och eftersom det i Estland också finns mycket hörvärda kompositörer, valde Elts också att spela en av dem, Erkki-Sven Tüür, född 1959. Av honom hade Elts valt att spela ”Prophecy” (2007), ett profetiskt verk som tidigare har spelats med Olari Elts som dirigent. Det här är ett ganska särpräglat stycke, eftersom det är en konsert för accordeon och orkester. Det i sådana här sammanhang ovanliga soloinstrumentet spelades här av ukrainskan Irina Sarotyuk.

Av den redan nämnde Jean Sibelius (1865-1957), vars verk jag har på mängder av LP-skivor, spelades ”Tuonelas svan” ur Lemminkäinen-sviten, komponerad under påverkan av Richard Wagner. Men Lemminkäinen förekommer också i det finska nationaleposet ”Kalevala” och i den estniska varianten ”Kalevipoeg” (Kalevs son). Det senare bör ha bidragit till att Olari Elts har valt att dirigera just ”Lemminkäinen-sviten”.

Efter pausen spelades Dmitrij Sjostakovitjs (1905-1975) ”strong>Symfoni nummer 9 i Ess-dur”. Sjostakovitj var en uppburen kompositör i Sovjetunionen, men när han 1945 spelade det här verket, blev Josef Stalin rasande för att Sjostakovitj inte i sitt nya verk hyllade Sovjetunionen för segern i andra världskriget., och det är, antar jag, ett viktigt skäl för en estnisk dirigent att spela just Sjostakovitjs nionde symfoni. Men hur som helst: det här är en lysande komposition alldeles oberoende av denna bakgrund, det bästa jag har hört i vårt konserthus på mycket länge.

Birgitta bidrog av ovan redovisade skäl till att publiken denna kväll lämnade åtskilliga platser tomma, vilket verkligen var synd, eftersom både programmet och orkesterns framförande var lysande.

Tillsammans med Bengt och Inger åkte jag, salig över vad jag hade fått uppleva, hem i taxi.

Birgitta, som alltså hade åkt hem, satt då framför TVn och såg en Beck-deckare, regisserad av Harald Hamrell, under gymnasietiden kompis med vår Anna – vi kände också hans föräldrar, Sven Hamrell och Sonja Lyttkens. Jag anslöt, och även om vändningen för Birgitta kom först under natten, kan jag avslutningsvis meddela, att hon i dag är på benen igen.