Eftertanke om försvaret, tack!

Jag ska inte hyckla: som socialdemokrat känner man naturligtvis en viss skadeglädje över att den tredje moderate ministern på mindre än ett år känner sig tvingad att lämna regeringen. Och det är ju heller inte vilken minster som helst det handlar om den här gången. Försvarsminister Mikael Odenberg är en av de tunga moderatpolitikerna, starkt förankrad i sitt eget parti och med långvarig erfarenhet från riksdagen.

Den här avgången kommer – trots att Odenberg har varit strongt återhållsam i sina kommentarer till den – knappast att förbättra regeringens dalande opinionssiffor, om man säger så.

Jag har verkligen ingenting emot att spara på försvaret – om och när det går. Men ändå tycker jag att det ligger mycket i Odenbergs argumentation: Den nu aviserade nedskärningen börjar i galen ände.

För Odenberg har ju alldeles rätt i att man, innan man börjar fastställa försvarsanslagens storlek, borde utreda sådant som vad försvaret ska användas till, vad just den svenska försvarsmakten ska kunna klara, hur man ska kunna få tillgång till nödvändigt försvarsmaterial också under kris- och krigstid och annat liknande.

Att jag känner sympati för Odenbergs hållning kan ha att göra med att jag för min del fortfarande envisas med att Sverige ska vara alliansfritt och alltså ha ett försvar som klarar sina uppgifter utan att det samordnas med EUs eller, ännu värre, Sverige går med i Nato. Jag är också anhängare av ett folkförsvar, vilket – om ordet ska ha någon mening – betyder fler, inte färre värnpliktiga.

En realistisk kostnadsanpassning av försvarets utgifter bör förvisso genomföras. Men vi har gott om tid för att utreda och behöver inte, mitt i en högkonjunktur med strålande statsinkomster, göra oss någon brådska.

Ännu mindre finns det några vettiga skäl till att låta handling gå före eftertanke, när man vet att de frigjorda pengarna ska användas till sådant som pigavdrag, vårdnadsbidrag och skattesänkningar.

Dödsstraff för datorer som skickar ut spam!

Varje dag tvingas jag använda tid för att utplåna meddelanden om preparat vars namn jag inte vill nämna och som jag ännu mindre någonsin tänker använda.

Jag önskar att det på tangentbordet funnes en speciell knapp med vars hjälp man helt sonika kunde totalkvadda de datorer från vilka alla de här oönskade meddelandena utgår.

DN i världen

Med dagens DN följde en bilaga, DN i världen. I den presenteras DNs utlandsbevakning: porträtt av korrarna, världskarta med deras placeringsorter och en del annat.

Det är sammantaget ett imponerande bevakningsnät – men ändå är min egen reaktion stor förvåning: Är de verkligen så här många? Hur ofta rapporterar de i tidningen? Gör tidningens redigerare tillräckligt för att lyfta fram deras artiklar?

Vad jag menar är att mitt subjektiva intryck av DNs bevakning av världen är av något som jag uppfattar som något mycket mindre än det egentligen tycks vara.

Det kan ju vara mitt, läsarens, eget fel.

Men samtidigt minns jag det starka intryck som gamla Stockholms-Tidningens utlandsbevakning gjorde på mig, när Victor Vinde var chefredaktör. Och vem minns inte DNs egna legendariska utlandskorrar, Sven Öste och andra.

På den tiden tyckte man sig som tidningsläsare befinna sig mitt i världen.

Kvällstidningarnas bilagor

Jag är sedan unga år en inbiten tidningsläsare. Jag har också alltid läst kvällstidningar, om än med tiden allt snabbare och med stigande vämjelse. Den som undrar vad jag syftar på kan ju läsa I kvällstidningarna en vanlig sommardag på Kerstin Berminges Motvallsbloggen.

En praktisk sak med Aftonbladet (och för den delen också med Expressen) är att sporten görs som lös bilaga. Den lyfter jag alltså dagligen omedelbart ur tidningen och förpassar till närmaste papperskorg. Jag önskar att man kunde göra så också med det övriga som finns mellan kulturen och serierna.

I Aftonbladet läser jag numera mest bara kultursidorna och serierna, någon gång också en och annan ledarartikel som inte förefaller att ha någon alltför förutsägbar vinkel.

Expressen köper jag inte längre sedan tidningen slopade serierna.

Var och varannan dag kan man också köpa den ena eller den andra bilagan med Aftonbladet. Den klart bästa och mest användbara (också för lördagens melodikryss) är Aftonbladet tv; den ligger alltid i närheten av vår TV. Förr i världen prenumererade vi på Röster i radio/TV, men sen den försvann är det Aftonbladets TV-bilaga som gäller.

I övrigt finner jag specialiserade bilagor med ämnen som intresserar mig, till exempel Mat & vin, läsvärda och köper dem därför.

Jag köper också fortfarande Aftonbladet Söndag. När den en gång i världen introducerades, var den bitvis läsvärd. Jag tänker på sådant som de långa personintervjuerna med människor som faktiskt hade något intressant att säga, inte bara fanns där i egenskapen av kändisar. Gradvis har mitt intresse för söndagsbilagan dock reducerats; oftast bläddrar jag mig bara gäspande igenom tidningen, tills jag, längst bak, hittar det som fortfarande gör att jag köper Söndag: Bit för bit. Nu under sommaren har Bit för bit för övrigt tilldelats tre sidor.

Skulle också Bit för bit försvinna, ser jag för min del inget skäl att fortsätta köpa söndagsbilagan.

Min hustru är ännu mindre än jag intresserad av de veckotidningsliknande kvällstidningsbilagorna, så ointresserad att hon inte kan skilja dem åt.

I går, söndag, kom hon alltså hem med lördagsbilagan Härligt hemma, uppenbart i tron att hon hade köpt den där tidningen jag envisas med att vilja ha på söndagarna.

Som gammal tidningsmakare var jag ändå tillräckligt nyfiken för att bläddra igenom den här bilagan, som vi normalt inte köper. Och jag fick en häftig déjà vu-upplevelse: Den här tidningen är förvillande lik Hemmets Veckotidning (och andra liknande veckotidningar), som jag understundom tog del av på 1950-talet.

Det startar redan med loggan på omslaget – en utstuderad kopia av gamla veckotidningar, när det gäller stilval och layout.

Och sen kommer alltihop: Recept. Gripande människoöden. Virka. Tips för hem, hushåll och trädgård. Följetong av Känd Författarinna. Antikviteter. Hälsoråd och frågespalten ”Fråga doktorn!”. Familjerådgivning. Och en hel drös korsord – måtte de inte konkurrera ut Aftonbladet Kryss, som jag köper varje måndag och löser under veckans lopp.

Det enda jag saknar från 1950-talets Hemmets Veckotidning är evighetsserien ”Svenska slott och herresäten” och så ”Pigge och Gnidde”.

För all del – det är ganska oförargligt alltihop. Men skulle det verkligen inte gå att göra – och sälja – kvällstidningsbilagor med ett mer seriöst innehåll, både roande och bildande, kanske till och med ifrågasättande?

Men tydligen är det inga såna ambitioner tidningsmakarna på Aftonbladet har. Det räcker med att kasta en blick på tidningens fredagsbilaga, kändisbladet Klick!, för att inse att idealet är att fördumma läsekretsen

Ungdomens yrkesval kartlagda av GRÖFO

I juninumret av Grönköpings Veckoblad (nummer 6 2007) läser vi att grund- & högskolerektor L Hagwald har låtit opinionsinstitutet GRÖFO undersöka, vilka yrken som det uppväxande släktet avser att ägna sig åt i framtiden:

Programledare i TV – 37 procent
Singer/songwriter (låtsjungare & -skrivare) – 18 procent
Kläddesigner – 12 procent
Professionell idrottsman/kvinna – 11 procent
Kändis i allmänhet – 8 procent
Konstruktör av dataspel – 5 procent
Nätpokerspelare – 4 procent
Innehavare av secondhandbutik (begagnade grejor) – 3 procent
Genusteoretiker – 1 procent
Övrigt (läkare, lärare, jurist med mera) – 1 procent

Och vart tog övertygelsen vägen? Fanns den?

Jag hade tänkt kommentera Göran Perssons uppdrag för lobbybolaget JKL, men allt väsentligt i ämnet har redan sagts av Olle Svenning i Aftonbladets ledare den 9 maj.

Jag håller med om att Göran Persson har ”devalverat sitt politiska anseende till småmynt”. Här kommer mera:

”Persson imiterar Gerhard Schröder, Carl Bildt och Björn Rosengren och gör därmed en grimas åt Tage Erlander och Ingvar Carlsson, inriktade på folkbildning och internationellt arbete sedan de lämnat partiledarskapet.

Gränserna mellan det politiskt-demokratiska arbetet och lobbyismen är knivskarpt tydliga. Medan den förra världen arbetar med öppenhet och folkligt deltagande, styrs den andra av beställarens kapital och makt. Drivkraften är vinstintressen, inte samhällsnytta. Insynen är oftast noll. JKL nämner inte klienternas namn. Bolagets högerkurs läggs fast av koncernchefen: `Det är av Bush och den amerikanska högern man ska lära.´

Maktens män är en attraktiv marknadsvara för lobbyisterna. De köper deras kontakter, inflytande, telefonböcker, manipulativa förmåga och drar fördel av vänskapskorruption.”

Avslutningen i ledaren är magnifik, genom att den vänder ett Persson-uttalande om efterträdaren mot honom själv:

”Den periodvis framgångsrike Göran Persson tycks, med en gest som tagen ur en absurd fars, vilja visa att det är kommunikation – inte tänkande – som är hans starka sida.”

Vart tog övertygelsen vägen? Fanns den?

Och var i helvete finns moralen?

Joel Malmqvist om pigavdragen

Joel Malmqvist har skrivit ett klokt inlägg om de pigavdrag, som nu kommer. Läs här!

Malmqvist har nyligen meddelat, att han kandiderar till posten som ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet. Väljs han, är både studentförbundet och partiet, till vars VU han i så fall kommer att bli adjungerad, att gratulera!

PS. En kul animerad kommentar finns också på Kerstin Bermingens Motvallsbloggen.

Skriva ledare i SvD i sommar?

Svenska Dagbladet söker vikarierande ledarskribenter till sommarmånaderna, läser jag i en annons på tidningens ledarsida:

”Som ledarskribent deltar du i SvD:s opinionsbildning genom att kommentera aktuell politik och samhällsfrågor i tiden. Skrivandet för papper och nät är det grundläggande, men du förväntas också delta aktivt i idédiskussioner och praktiskt redaktionellt arbete. Du är allmänbildad och har ett stort intresse för nyheter och idédebatt. Du bryr dig om vad som händer både i Sverige och utomlands. Du kan arbeta självständigt och trivs med tempot i en daglig tidning. Du är uppslagsrik och uttrycker dig väl i skrift.”

Jag tror nog jag kan leva upp till de angivna kriterierna; jag har ju till och med varit ledarskribent i ett stort antal år.

Men jag misstänker att det finns ytterligare någon hake. Så jag tror inte att jag söker jobbet.

Korta meningar

Jag måste bekänna, att jag har varit en sammanträdesförstörare av rang: en som, apropå något som har sagts runt bordet, har skrivit små lappar, som har gått runt bland deltagarna och ofta fått dem att totalt tappa koncentrationen.

Det gick så långt att arbetskamraterna, både när jag skulle fylla 50 och när jag skulle fylla 60, smygsamlade mina sammanträdeslappar och gav ut dem i tryckt form. När jag fyllde 50 som ett anspråkslöst A 5-häfte i kontorsoffset, när jag fyllde 60 i form av en riktig trycksak i A 4-format och med omslag i fyrfärg.

Det senare hette Enn Kokk: Långt mer än 60 korta meningar.

Långt ifrån allt i den här tillfällighetsgenren blir naturligtvis till guldkorn. Dessutom blir kommentarerna ibland obegripliga, om man själv inte har varit med i den situation då de fälldes.

Ett exempel: Informationschefen, Bo Krogvig, sänder under ett VU-sammanträde runt en ny broschyr, som fokuserar på den för övrigt närvarande partiledaren Göran Persson. Där nämns bland annat att Persson kommer från Vingåker. Varvid jag skickar runt följande lapp: VIN VET JAG VAD DET ÄR. MEN VAD ÄR GÅKER?

Här några blandade karameller från 60-årsboken, begripliga eller inte:

Veterinär, så kallad koordinator

BEKÄMPA ARBETSSLÖHETEN!

VÄLKOMNA ATT ANSLUTA ER TILL MITT LEDAINSTITUT!

En nation i arbete
Av Jules Verne

Med dagens opinionssiffror bör vi väl arrangera en unhappy hour?

Åkerremiss, som dom säger i LRF

Gökar, en urbefolkning

Masmedia, som det heter i Dalarna

Det är skillnad på utbildning och inbillning

Tror ni det blir livat efter detta?

Vi bör inte byta fot förrän på partikongressen.
Sten Olsson

Nämn en enda Persson som har uttryckt sig så!

Förlorarna får väl ta sig en vinare

Kan det ändå inte vara fråga om sovjetiska minkar? Från Minsk

Som schnitzlarna säger: Vi vill vara delaktiga i paneringen!

A-lotterierna, med vinster från försvarets underskottslager

Om man gav ut dr Hegel i pocket med vackra läkare och undersköterskor på omslaget, kunde det kanske bli en riktig kioskvältare

Finns det några förslag om när själva arbetet ska utföras?

Målstyrning: Lunchen serveras exakt klockan 12.00

Den dominerande arbetsmetoden i det här partiet är inte rådslag utan dårslag!

Apropå fjällvärlden, står det något om fiskar i det här programmet?

FRED I MELLANÖSTERN – OCH PÅ KONGRESSEN

Kommunal gräsklippare, så kallad offentlig sekatör

Förslag till julfesten:
Kör bestående av alla under året frånskilda sjunger Internationalen med alternativ text:
”Det dånar uti äktenskapet”

En blick på herr Persson säger mig att han är mer intresserad av efterrätt än av arbetsrätt

Nu kommer vi till huvudfrågan, sa bödeln

Presentation av vårpropositionen:
Jag säger bara OH!

Vårdhemmet Dr Alzheimers Minne

Nästa socialdemokratiska valfilm:
”DOM KALLAR OSS DOM(S)”
(Regi: Stefan Jarl)

De säkra väljarna, som är gamla, har tappat närminnet

Medbestämmande på fångvårdsanstalterna, så kallad interndemokrati

Uppställning av fångarna på rastgården, så kallad internmobilisering

Där nere i Europa handlar det väl mest om avlatsrörelse?

(Lapp överlämnad till Margot Wallström
Socialministern bara mururoar sig!

Ledningsgruppen, en basorganisation

Lönetillägg till avdelningschef, det så kallade basbeloppet

Socialdemokratins framtidsdebatt präglas av ett lungsiktigt perspektiv

Lotsarna kräver grundtrygghet!

Enligt finansministerns mening bör det heta riskdagen

Alla viktiga beslut fattas av en osynlig kraft, den så kallade markanden

Om man ska permanenta valberedningen kan man inte ha flintskalliga medlemmar

LRF och dess siloorganisationer

Den största gruppen är röriga väljare

En uppgörelse med centern i EMU-frågan skulle kunna innebära införandet av lokala valutor, till exempel UME i Västerbotten

Snart är enda sättet att öka antalet socialdemokrater att använda kloning

Det enda som går uppåt för partiet är att misstron mot regeringen ökar

(s)-kommentar:
TEMO – är inte det ett tvättmedel?

Skarprättarna är väl också huvudmotståndare?

Undergrupper är väl mer för Livets Ord?

Till känd melodi:
”Jag är Enn och jag har mina lappar”

Per Tenggren om Enn Kokk och Mona Sahlin

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Per Tenggren, Perten kallad, har på sin blogg kommenterat det jag har skrivit om Mona Sahlin:

”Gamle biträdande partisekreteraren Enn Kokk har på sin blogg haft synpunkter på Mona Sahlins eventuella partiledarkandidatur. Slarver är hon och så saknar hon ideologiskt djup. Efter att ha arbetat på samma expedition som Enn Kokk kan jag nog med viss sannolikhet säga att vi är alla slarvrar i Enns ögon. Jag kommer ihåg mina första PM som kom tillbaka i internposten, kriarättade med röd penna. Jag har aldrig sett så mycket rödfärg i mitt liv, vare sig före eller efter.

Men det där med ideologiskt djup stör mig lite. Man undrar vem som passerar Enns ideologiska nålsöga. Messing? Nuder? Någon annan? Mona tycker jag har en god ideologisk känsla och framför allt en osedvanligt god kommunikativ förmåga. Mona har också känsla för nya strömningar i samhället. Jag känner Enn som en klok person. Men här är Kokk vilse i pannkakan.”

Det var nog ingen PM av Per Tenggren jag rättade utan snarare ett utkast till ett partistyrelseprotokoll – jag var huvudansvarig för de här protokollen. Jag kan trösta Per med att det blev bra till slut. Ingvar Carlsson sa till mig, när han satt och läste VU- och partistyrelseprotokoll för sina memoarer, att det var ovanligt välskrivna protokoll.

Jag noterar med intresse, att Perten inte gör något försök att vederlägga mig i sakfrågan. Och hur skulle han kunna – vi vet ju alla som var med, att min beskrivning är korrekt.

Pertens försvarslinje blir i stället, att vi ju alla (i Enn Kokks ögon) är slarvrar. Nå, inte alla. Men om vi tar Pertens utsaga som en självbekännelse, vill jag gärna mildra kritiken genom att tillägga, att han, ibland, var en mycket charmfull och trevlig slarver.

I vilka avseenden lämnar jag därhän, eftersom ju Per Tenggren veterligen inte kandiderar till partiledarposten.

Den andra delen av hans resonemang bommar totalt måltavlan – Per Tenggren skulle inte skriva så, om han hade läst allt vad jag har skrivit på den här bloggen i den aktuella frågan.

För det första har jag aldrig bestridit att Mona Sahlin också har goda sidor, till exempel några av de egenskaper som Per T nämner.

För det andra vet alla som har läst mina inlägg i partiledarfrågan, att min huvudkandidat hela tiden har varit Wanja Lundby-Wedin.