Med en motsträvig kropp i en underbar trädgård

Min kropp är i ett uselt skick, men när jag anstränger mig har jag fortfarande mer av fysisk råstyrka än Birgitta. Så när hon under rensandet av sitt hallonland hittar en lönn, som har slagit rot där, får hon inte upp den och ber mig om hjälp. Jag sätter alltså på mig gummistövlarna och går och hämtar en större spade än den hon använder. När jag bänder med den, går skaftet av – en bidragande orsak är nog att det är en gammal spade. Men jag går och hämtar en nyare och bättre spade, och efter en stunds bändande får jag verkligen upp lönnen.

Det är blek, lite höstlig sol över trädgården, så när jag ändå är i gång för första gången på länge, hämtar jag kärl att plocka fallfrukt i. Transparente blanche och ytterligare en äppelsort är mogna att ätas, så jag plockar ätbar fallfrukt i en dubbel papperskasse från Konsum.

Sen fyller jag en stor plastbunke med tre sorters ätmogna plommon. De är vackert gula, blå respektive rödlila, men få av de sist nämnda känns ännu ätmjuka. Hoppas vi är här när det är dags att plocka dem och innan fåglarna har hunnit ta dem.

En del av det här fruktskördsjobbet fordrar att jag gå ner på knä. Jag klarar inte att gå böjd. Men sen är det ett helvete att ta sig upp på benen igen. När jag var klar med det sista plommonträdet, var jag tvungen att sätta mig i en trädgårdsstol och vila en bra stund.

Det känns i alla fall tillfredsställande att ha plockat den här frukten, dessutom att veta att den har odlats helt utan några gifter.

Jag ska ta med frukt in till stan och bjuda också Klara, Viggo och Kerstin.

Melodikrysset nummer 35 2013

Dagens melodikryss var lätt – det mesta var välkänt. En av de få låtar jag inte hade hört tidigare var ”När ska vi ta semester” med Uno Svenningsson, men det var lätt att komma fram till hans förnamn när bara mittenbokstaven fattades, och så vet vi ju, att Anders Eldeman uppenbarligen gillar Svenningsson.

Detsamma gäller Eldemans förhållande till Patrik Isaksson. I dag fick vi höra hans ”Du var den som jag saknat”.

”Så mycket bättre” har jag i och för sig inte heller följt. Men det var ju relativt lätt att känna igen Timbuktu – ni som inte är så bekanta med honom fick ju en ledtråd genom passningen till publiken; dagens kryss sändes live från Lund – och det var väl inte heller så svårt att lista ut, att låten han sjöng, ”Snart tystnar musiken”, i original gjordes av Tomas Ledin.

Som avslutning i dag fick vi höra ”Farbror Frej” och något mer, hämtat från ”En himla många program” med Galenskaparna/After Shave från 1989. Farbror Frej gestaltades av Anders Eriksson.

En himla många melodifestivalbidrag var det också i dag.

Från Melodifestivalen 2003 härstammade ”Maria” med Östen med resten.

Arja Saijonmaa sjöng ”Högt över havet” redan 1987.

Och ”I Love Europe” med Christer Sjögren hörde vi så sent som 2008. Men jag lät mig inte påverkas – jag har fortfarande en sval inställning till EU.

Mer svensksinnad var Makoolio, själv född i Finland: Han besjöng ”Svensk sommar extra allt”.

”Only Sixteen” var poppis i slutet av femtiotalet. Fast här gällde det inte bara att minnas siffran i titeln – man skulle minska den med fyra också: tolv.

Ännu äldre var ”Gamle Svarten”, på sin tid en stor hit med Cacka Israelsson. Här skulle vi kunna att Gamle Svarten var en häst. Det är ju barnsligt enkelt, men det gör ju inte ”Gamle Svarten” till barnvisa, vilket Eldeman försökte hävda att den var.

Hästar finns ju också i schack, en något skruvad övergång till nästa fråga: Vi hörde ett stycke ur ”Chess”, som gjordes av Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Tim Rice och Richard Nelson år 1986. Jag har den på skiva men har aldrig sett den på scen.

Jag har också allt, signerat Carl Michael Bellman, på skiva. Så visst känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång numero 21, och ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel numero 81.

Ni läsare har inte märkt någonting av det, men den här veckan har jag faktiskt mått urdåligt – jag har varit så svårt förkyld – snörvlat och hostat – att jag trots det ljuvliga vädret med Bellman har haft lust att sjunga

Märk hur vår skugga, märk Movitz, mon frère
Inom ett mörker sig slutar
– – –
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv

Men jag lever fortfarande.

En mycket aktiv pensionär

Vi känner Rolf Annerberg sedan mycket länge. En gång i världen var han Birgittas statssekreterare på Miljö- och energidepartementet. Att vänskapen har hållit genom åren har att göra både med hans öppna personlighet och med den blandning av sakkunskap och kreativitet som utmärker en bra statssekreterare.

Birgitta hade näsa för att rekrytera mycket duktiga statssekreterare, senare Kjell Jansson och Ingemar Skogö. En intressant sak med den här kretsen (i vilken det också ingår andra) är att den har fortsatt att träffas år efter år, i form av middagar hos varann, dit även respekive, bland dem jag, blir inbjudna. Det här handlar i första hand om människor som trivs ihop, säkert också om gemensamma värderingar, men våra gamla vänner på de här posterna har också tagits i anspråk av nya regeringar med annan kulör än den Birgitta satt i – Rolf har nu senast, efter att först ha handplockats av Margot Wallström till närmaste medarbetare i Bryssel och sedan efter hemkomsten ha fått nya uppdrag av den sittande regeringen, varit generaldirektör för Forskningsrådet Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, som är ett svenskt forskningsråd i form av en statlig myndighet. Formas stödjer grundforskning och behovsstyrd forskning inom de nämnda områdena. Det syftar till att främja en ekologiskt hållbar tillväxt och utveckling i samhället, mång- och tvärvetenskaplig forskning samt internationellt forskningssamarbete. Formas ansvarar vidare för information om forskning och forskningsresultat inom sitt område.

Rolf, som nu går i pension, kommer som många andra eftertraktade kreativa personer i hans ställning, att även fortsatt utnyttjas – den sortens kunskaper vore det ju också huvudlöst att inte fortsätta ta till vara.

Till avtackningmottagningen, som hölls på Piperska muren i Stockholm, hade det kommit mängder av människor från alla de institutioner och sektorer Rolf har arbetat i. (När en avtackare från Jordbruksdepartementet hade nämnt också Rolfs insatser för samerna, sa jag till Rolfs hustru Monica, som jag känner sen gammalt, att man ju av den här digra uppräkningen kunde få för sig, att Rolfs liv hade varit ett lappverk.) När vi själva så småningom var på väg därifrån, mötte vi, på väg in, miljöminister Lena Ek, som stannande till och pratade med oss. Svensk politik är inte större än att de som är aktiva i den känner varann.

Men det är klart att vi också mötte andra, som står oss politiskt närmare, till exempel Måns Lönnroth, Peter Antman och Margot Wallström – alla kom fram och pratade en stund.

Sen åkte vi tåg till Uppsala och tog därefter buss 811 till Öregrund. Vi lever som vi lär i miljö- och energipolitiken.

Melodikrysset nummer 34 2013

I dag tog det lite tid att lösa Melodikrysset. Inte så att det genomgående var svårt, men en del av de låtar som spelades låg utanför det jag brukar lyssna på, och så fick jag – märkvärdigt nog – besvär med Elvis Presley-frågan. Skälen till det senare är dubbla.

1956, när Elvis spelade in ”When My Blue Moon Turns To Gold”, var jag knappast elvisfan, och den här låten hör ju heller inte till hans mest spelade. Men finns det också en svensk version, och vem i helvete har i så fall spelat in den? Skälet till att jag inte känner till det är att svaret – eller svaren; det finns, visade det sig, flera olika inspelningar – fanns att hämta i dansbandsvärlden, och dansbandsmusik lyssnar jag aldrig mer än slumpmässigt och oftast ofrivilligt på. Inspelningar av ”Du har gjort min värld till guld igen”, som den har döpts till på svenska, har gjorts av Cool Candys, Matz Bladhs och Vikingarna, inhämtar jag till slut på Google.

Starship med ”Nothing Gonna Stop Us Now” hade jag heller inte hört – inte heller den här sortens 80-talspop är riktigt min grej.

Och Jimmy Jansson och hans bidrag i Melodifestivalen 2008, ”Vi kan gunga”, hade jag helt enkelt förträngt.

Detsamma gäller ”Innan mörkret faller” i Melodifestivalen 2004 – fyra – med Emil Sigfridsson. Den här låten hade jag heller inget minne av längre.

Papegojorna och Gastarna hade som paroll ”Börja dagen med en schlager”, och dem minns jag gärna – de förekom i ett radioprogram som hette ”Refrängen”.

”Kör långsamt” med Family Four sitter också som berg i musikminnet. Originalet, ”Cab Driver” med Mills Brothers, är verkligen inte sämre det!

En kär gammal bekant är också ”I en klosterträdgård” med en visslande Jan Lindblad. I original heter den här låten ”In a Monestary Garden”.

Men för att återvända till den svenska populärmusikens värld: Helen Sjöholms insjungning av Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång” har jag både sett på bio, i filmen ”Så som i himmelen”, och hört på Svensktoppen. Den har verkligen schlagerkvaliteter!

Och för att gå över till en annan, mer humoristisk genre: Stefan Demert gjorde ”Den kaxiga myran” – i krysset skulle vi dock skriv det sista ordet i obestämd form, myra.

Flera av mina personliga favoriter förekom i dagens kryss.

Vi fick inte höra Cornelis Vreeswijk personligen men väl en instrumental version av hans ”Somliga går med trasiga skor”. Även här skulle vi hålla oss till obestämd form, singularis: sko.

Skivor i stor mängd med Eric Clapton finns i våra skivhyllor, så även om låten i fråga i dag sjöngs på finska, kände jag igen ”I Shot the Sheriff”.

Och också med John Fogerty har jag mängder med skivor, så visst känner jag igen ”Bad Moon Rising”.

Nu är det redan lunch, och sen ska jag nog gå ut i trädgården. Någon bad moon tror jag inte det blir i kväll.

Skördetid

Det är skördetid i trädgården – som ni förstår har vi åter åkt ut till sommarhuset i Öregrund.

Birgitta har redan under någon tid plockat mängder av hallon samt röda och svarta vinbär. Men nu börjar det också finnas mogna äpplen.

I dag har jag varit ute och tagit vara på den finare delen av den fallfrukt som fanns runt tre av våra äppelträd. De anfrätta, ofta fågelhackade äpplena har jag slängt, men jag fick också ihop en binge goda ätäpplen. Jag har smakat på dem, så jag vet att de är ätmogna.

Med fara för att slå ihjäl mig tog jag mig också över en klipprygg, bakom vilken vi har två plommonträd. Det visade sig, att plommonen just är på väg att mogna. De flesta är ännu inte ätmogna, men jag hittade också en del plommon som hade blånat och mjuknat i solen. Gott att, tillsammans med de egna äpplena, ha framför TVn i kväll.

Henrik, som – givetvis mot betalning – hjälper oss med en del av det tyngre trädgårdsarbetet, hade varit här och klippt gräset medan vi tidigare i veckan var i Uppsala.

Naturligtvis orkar vi själva inte längre hålla trädgården i det slags trim den var i under vår krafts dagar. Men framför allt Birgitta har kämpat på i sommar, när jag var mer eller mindre utslagen på grund av mina synproblem, och nu ska väl också jag gradvis kunna och orka göra mera.

Jag har fortfarande problem med synen på morgnarna, men ögondropparna jag är ordinerad att ta verkar, och så småningom släpper disigheten och jag ser riktigt bra. Just nu skriver jag detta utan att behöva använda ens glasögon.

Min hustru kommer att ge ut sina memoarer

Min hustru har nu under lång tid varit sysselsatt med att skriva sina memoarer. De är preliminärt antagna av ett förlag, men hon har fått ytterligare lite tid på sig för att finputsa/slutputsa manus.

Under den hetaste delen av sommaren har manuset fått vila, men nu har hon tagit fram det för slutjustering. I den vevan bad hon också mig att läsa manus och ge synpunkter.

Jag har faktiskt inte läst hennes manus tidigare – det här är ju en berättelse om hennes liv, skriven utifrån hennes personliga utgångspunkter – men nu bad hon mig alltså uttryckligen att läsa och ge förslag om ändringar/tillägg.

Vi har delat liv i många årtionden, och jag känner också ganska väl till hennes tidigare livshistoria, men jag har här försökt läsa med den gamle redaktörens/manusredigerarens ögon och har gett en del synpunkter. Vad av detta hon vill ta till sig är hennes sak – det är henens bok om hennes eget liv.

Mer berättar jag inte. Ni övriga får vänta tills boken föreligger i tryck. Men jag tror att den här boken är värd att vänta på.

Tillbaka i stan

Efter syskonfamiljemiddagen hos Gunnel och Ragge i Vallentuna återvände vi till Öregrund för resten av veckohelgen. För egen del avslutade jag dagen med att sent på kvällen lösa Melodikrysset på nätet. På söndagen skrev jag om säsongens sista Sommar-program, det med Mando Diao, medan Birgitta var ute i trädgården och skördade. Hon komponerade också jättefina buketter att ta med in till stan, både åt oss själva och åt Kerstin.

Vädret var mycket vått, nästan höstlikt, när bussen anlände till Uppsala, och då gjorde jag en tabbe som jag aldrig tidigare har gjort under alla de årtionden vi har åkt den här sträckan: Jag glömde kvar den axelväska som jag hade lagt i utrymmet bakom/under det säte jag satt på. Halvvägs till taxin vi hade tänkt ta hem, frågade Birgitta plötsligt, var jag hade min stora bag, och då störtade jag genast tillbaka – bara för att se bussen förvinna ner på Kungsgatan. Vi gick in på Centralstationen för att anmäla vad som hade hänt, men klockan var så mycket, att Upplands lokaltrafiks kontor hade hunnit stänga.

Så fort vi i morse hade skickat i väg Viggo och Klara till höstterminens första skoldag, kontaktade jag UL men fick höra, att deras hittegodsavdelning öppnade först 09.00. Vid niotiden hängde jag på telefonen, bara för att få höra, att någon väska inte hade lämnats in.

Sen måste jag i väg till Ögonkliniken på Akademiska för att kontrollera, hur starroperationen i förra veckan hade lyckats.

Själva kontrollen utföll väl, men jag berättade att jag hade blivit av med ögondropparna och varför – och fick genast recept på nya.

Vid Akademiska hittade jag sen en ledig taxi, som jag bad att få bli körd i till ULs hittegodsavdelning. Det visade sig att inte heller chauffören kunde lokalisera den adress jag hade fått av receptionisten på hittegodsavdelningen, men hon hade också nämnt stadsdel, och efter mycket letande (och telefonguidning av samma receptionist) hamnade vi till slut rätt, långt ute på det som nyss var vischan. Jag bad taxichauffören att vänta, bara för att snart få beskedet att min väska inte hade hittats, kanske för att busschauffören från i går kväll var på kurs.

Så i stället för att åka hem i taxin bad jag föraren att skjutsa mig till centrum, i närheten av det apotek där jag brukar handla. Och så fram med hela listan över mina försvunna läkemedel. Det visade sig dock att fyra av dem, alla vitala, inte fanns i lager – om jag beställde dem nu (vilket jag gjorde), kunde jag förhoppningsvis få hämta dem sent följande dag.

Ja, vad gör man?

Jag åkte hem med det jag hade lyckats få ut – vår son Matti ringde nämligen i går och ville komma och hälsa på oss med sin lilla Ella, och självfallet ställde farfar och farmor upp.

Ella-besöket blev mycket lyckat, och också Viggo och Klara kom hem tidigt från skolan för att kunna träffa sin lillkusin. Farmor hade lagat lunch, och Ella åt med god aptit. När farmor sedan hade varit på Konsum och handlat, bland annat frukt, gick det åt sådant också. Jag lade märke till något jag också tidigare har iakttagit: Lilla Ella väljer att helst leka med Klara, som trots att hon går i tvåan storleksmässigt står Ella närmast. Och Klara är förstås jätteförtjust!

Mitt under det här ringde ULs hittegodsavdelning och meddelade, att min väska nu har kommit till rätta. Som en vänlighet erbjöds jag av damen som ringde – den jag tidigare hade pratat med – att få min väska levererad till Centralstationen för att där hämtas upp hos UL, ett erbjudande som jag förstås tacksamt tog emot.

Så långt som det är till ULs hittegodsavdelning där ute på upplandsslätten hade jag i dag ändå inte kunnat lämna över presenterna från islandsresan, om jag hade åkt ut dit och sen tillbaka. Så Ella får sin lunnefågelsdocka och sin mugg nästa gång hon kommer och hälsar på.

Sommar i P1 med Björn Dixgård och Gustaf Norén

Jag medger gärna, att oddsen för att jag skulle ha börjat lyssna på Mando Diao inte var så stora förrän de gjorde sin Gustaf Fröding-CD, ”Infruset”. Men det fanns faktiskt också ett annat skäl till att jag kom i kontakt med deras musik: Vår son, Matti Dahl, fick i uppdrag att tillsammans med sitt band agera förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

Det jag medger inledningsvis är alltför ofta ett tecken på människors benägenhet att hålla sig kvar inom tryggt kända musikaliska revir – själv tror jag mig i och för sig ha en hyggligt bred musiksmak, som får mig att lyssna på musik från ganska olika musikaliska genrer, men vi har alla våra begränsningar.

För egen del skulle jag, i dagens Sommar-program, för övrigt säsongens sista, kanske ha velat höra lite mer om varför det här rockbandet från Dalarna fastnade för just Gustaf Fröding, men uppenbarligen hade den här genrevidgningen mycket att göra med vännen och musikern Kristian Gidlunds insjuknande i cancer och hans kamp mot sjukdomen.

Björn Dixgård och Gustaf Norén berättade växelvis också om sin uppväxt och skoltid, om den proggiga och vänsterinriktade miljö åtminstone den ene av dem är en produkt av, om de första försöken på källarbandsnivå, om låtsasengelska som måste korrigeras när de först fick ge ut en skiva och så om de stora framgångarna som förde dem till fjärran länder som Japan.

Dialogsamtalet i programmet höll en sympatiskt lågmäld ton, och man fick verkligen känslan, att det rörde sig om vanliga grabbar från Dalarna, killar som fick pröva sig fram för att hitta sin begåvning och framför allt framgång. Men nånstans fanns där väl ett kreativt jävlaranamma: Annars hade väl den ene av dem aldrig ha valt att sjunga Jussi Björling-slagnumret ”Till havs”, det som uppenbarligen bidrog till att föra de här två tillsammans.

Som väntat innehöll programmet en del musik som jag inte är förtrogen med, men till dem som spelades hörde också Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Paul Mccartney och Randy Newman, märkligt nog också James Last.

Sin egen Gustaf Fröding-skiva spelade de inte, däremot Frödings ”Anita” med Sven-Erik Magnusson. Och så fick vi höra ett smakprov, ”If I Don’t Have You”, på något som kanske kommer att finnas med på en kommande Mando Diao-CD.

Melodikrysset nummer 33 2013

Nej, det är inte synen som har konstrat igen. Efter starropeationen har jag nu fått en synskärpa jag inte har haft på länge – dock måste det nyopererade ögat inledningsvis vårdas med två sorters ögondroppar tre gånger om dagen.

Men vi har haft släktlunch på den dahlska sidan, i Vallentuna och i regi av Gunnel och Ragge. Syskonen Dahl med respektive samt de av deras barn med äkta hälft och deras barn som kunde var också inbjudna. Från vår del av familjen deltog således vår dotter Kerstin med barnen Viggo och Klara.

Men det är ju inte om detta det här ska handla – jag bara förklarar varför det har dröjt innan jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset.

Dagens kryss började ganska lätt med signaturen till TV-serien ”Macken” – dock sjöngs signaturmelodin av Lill Lindfors.

Det här krysset innehöll för övrigt mer som var TV-relaterat.

Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömsen kände vi igen på deras göteborgska idiom, och vi minns dem i rollerna som Albert och Herbert.

Den bortgångne Larry Hagman minns vi som JR i ”Dallas” – det var Larry som i dag sjöng ”My Favorite Sins” för oss.

Dagens barnfråga var, milt talat, en repris – det medgav också Anders Eldeman. Själv vet jag inte hur många gånger vi i Melodikrysset har fått höra Gyllene Tiders ”Sommartider” förklädd till en av Bamses dunderhits, ”Dunderhonung”.

Mer sommartider skildras i Evert Taubes filmtema ”Änglamark”, här i en engelsk version.

Och ytterligae sommar: Åsa Jinder sjöng ”Som en sommarvind”.

Fast nu är det ju redan kräfttider, och då kan det, med tanke på de drycker som dricks till kräftorna, vara på sin plats med en klassisk påminnelse: ”It’s Only a Paper Moon”. Dock fick vi i dag inte höra texten; låten exekverades på munspel av Filip Jers.

Den här låten är en amerikansk klassiker, bland annat med Ella Fitzgerald, så då tar vi väl också några låtar med anknytning till andra länder och kontinenter.

I en gala för Afrika 1985 , ”USA for Africa”, förekom Michael Jacksons och Lionel Richies ”We Are the World”.

Och med en välvillig tolkning kan man ju i gengäld se Lasse Dahlqvists ”Hallå, du gamle indian” som en solidaritetssång med de amerikanska urinvånarna.

”Cabaret” (1966) av Fred Ebb och John Kander är förvisso amerikansk, men den bygger på en för övrigt utomordentligt läsvärd roman, ”Farväl till Berlin” från 1939 om nazisternas övertagande av agendan i Tyskland, och boken är skriven av en engelsman, Christopher Isherwood.

Och sen kan vi väl avsluta landraddan med Frankrike: I dag fick vi också höra Jean Gabin i ”Manintenent je sais”.

Och så avslutar vi kryssredovisningen med en utmärkt svensk sångerska, Melissa Horn – jag har henne på skivor – och ”Innan jag kände dig”.

Sommar i P1 med Katrine Kielos

Jag har tillfälligt träffat och då hejat på Katrine Kielos, men jag känner henne inte personligen. På den tiden vi råkades var hon aktiv i min gamla socialdemokratiska studentförening Laboremus, och därifrån berättade hon också en ganska nedslående historia om hur folk inom Uppsala arbetarekommuns ledning, flera av dem för övrigt med ett eget förflutet i den här föreningen, kuppade mot en befarad vänstervridning på ett årsmöte.

Det som förde Kielos, själv inte av klassbakgrund eller familjevärderingar destinerad att bli socialdemokrat, till min gamla förening var i stället, berättade hon, feminismen – hennes första steg in i politiken utgjordes av en feministisk studiecirkel. Det är gott så, men uppenbart är hon inte lika förtrogen med den röda, radikala tradition som präglade sextiotalets mycket mer framgångsrika Laboremus, det som var mitt Laboremus. De namn med laboremusanknytning hon nämnde i progrmmet var följaktligen Thomas Östros och Magdalena Andersson.

Jag upptäckte relativt tidigt Katrine Kielos och såg hennes begåvning, men det var via hennes blogg. Senare har jag följt henne framför allt i Aftonbladet, först som ledarskribent, numera som söndagskrönikör. Som krönikör har hon i svensk press i dag få som kan konkurrera med henne.

Som söndagskrönikör har hon – eller vågar hon ta sig – större manöverutrymme än hon tyckte sig ha som ledarskribent. Att vara ledarskribent är – fråga mig; jag har varit det både i dagstidning och i Socialdemokraternas huvudorgan – mer av en balansgång. Men jag kan uppriktigt säga, att jag aldrig har skrivit något som har stridit mot min egen övertygelse.

Att jag uppriktigt beundrar Katrine Kielos som politisk skribent betyder inte, att jag i riktigt alla avseenden är överens med henne. I hennes sommarprogram i dag fanns en antinationalistisk linje som jag till stora delar delar, men för min del tror jag att hon lite för lite fäster avseende vid en del närliggande saker, som också formar våra liv och våra värderingar: geografisk och kulturell och språklig hemhörighet. Och kanske finns det ett frö till en sådan insikt också inom Katrine Kielos: Avsnittet i hennes Sommar om hennes egna familjerötter i Polen och Litauen hörde avgjort till det mest intressanta i det här programmet.

Om Katrine Kielos’ förhållande till musik vet jag inget. Hennes musikval i programmet var trevligt men inte våldsamt brett. Men jag lyssnade gärna på till exempel Joni Mitchell, Elton John, George Michael och inte minst Georg Friedrich Händel, också han under en viktig del av sitt liv för övrigt utlokaliserad till London.