När världen är närvarande på ett arbetarekommunmöte

I går var jag och Birgitta på Uppsala arbetarekommuns möte i Missionskyrkan. Mötena hålls där numera, eftersom vi inte har något Folkets Hus längre.

Det var ett vanligt månadsmöte, med fokus på landstingspolitik och sjukvård, men ändå intressant i ett alldeles speciellt avseende. Den politiska verkligheten i Uppsala och i Sverige har ändrats avsevärt sen jag för drygt femtio år sen blev medlem i den här arbetarekommunen:

Den som inledde både debatten om sjukvårdspolitiken och sedan var arbetarekommunstyrelsens föredragande i en motionsfråga var landstingsrådet Vivianne Macdisi, själv bördig från ett land vars fortsatta öde oroar oss varje dag, Syrien.

Och så presenterades en ny förening inom arbetarekommunen, en förening för och bildad av arabisktalande socialdemokrater. Bland dess medlemmar finns människor från hela det arabisktalande området i Västasien och Nordafrika, bland dem även kurder.

Pengar samlades också in till de katastrofdrabbade på Filippinerna. De kanaliseras vidare genom Palmecentrets solidaritetsfond, PG 570-2.

Skänk en slant du med – märk gåvan ”Filippinerna”.

Vaför tappar så många bloggare orken eller lusten att skriva?

Min bloggroll omfattar inemot trettio bloggar, som jag faktiskt dagligen kollar av. Att just de här bloggarna har hamnat där är ingen slump – jag har valt dem efter noggrann prövning. Några av dem har jag valt för att de har åsikter som jag sympatiserar med i vid mening, men min bloggroll innehåller också länkar till personer som jag vet inte röstar som jag men som har meningar, som jag finner intressanta, om fenomen som politik och kultur.

Fast den dagliga kollen av de här bloggarna gör mig just nu ganska besviken. Några gör så långa uppdateringsuppehåll, att normala bloggläsare hinner tappa lusten att återvända. Att inte skriva alls under veckor, ibland månader fungerar inte i bloggosfären.

Själv skriver jag oftast minst ett nytt inlägg per dygn och försöker då – även om jag utgår från mina egna intressen och preferenser – variera innehållet. Som jag tidigare har skrivit: det finns ju heller inga normala tidningsläsare, som skulle fortsätta att läsa en avisa som bara innehöll en ledarsida.

En del av er som jag här vänder mig till (utan att peka ut någon) hänvisar säkert till brist på tid. Och, ja: tid är en bristvara, åtminstone om man inte – som jag – är pensionär. Men att skriva en kort reflekterande bloggtext i valfritt ämne går faktiskt att tränga in i ett aldrig så trångt tidsschema.

Melodikrysset nummer 48

Nej, det var inte Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach som vållade mig huvudbry under dagens melodikrysslösande.

Men det här krysset innehöll annan musik som jag inte är så förtrogen med.

Dansbandsmusik är ju till exempel, som mina läsare vet, inte riktigt min grej, men med lite ledbokstäver listade jag i alla fall ut att det var Arvingarna som sjöng ”Ta mig tillbaka nu”.

Eric Saade känner jag förstås till via Melodifestivalen, men inte skulle jag störta i väg till skivaffären för att köpa ”Coming Home”.

Sting har jag däremot på skiva – men inte ”Hadaway” som vi hörde i dag.

Pojkband, till exempel Boyzone, finns inte i mina skivhyllor. Däremot lyssnar jag ibland på musik av Andrew Lloyd Webber. Fast ”No Matter What” ur musikalen ”Whistle Down the Wind” var jag tidigare inte bekant med.

The Who har jag förstås hört tidigare, men deras rockopera ”Tommy”, ur vilken vi i dag hörde ”Pinnball Wizard” (tror jag det var), har jag aldrig hört.

Mer slängd är jag då på barnvisor. Sådana spelades ganska mycket här hemma när våra egna barn var små, och till exempel Alice Tegnérs visor har jag senare köpt också åt mig själv på CD. Så självfallet känner jag igen ”Bä, bä vita lamm” och vet att den produkt som där efterfrågas är ull. Och för att ta också den andra delen av den här dubbelfrågan: Jag börjar genast nynna med i ”En sockerbagare här bor i staden” och vet genast att han/hon ju huserar i ett bageri. Det vore bra skämmigt om jag inte visste, eftersom vår dotter arbetar i ett bageri.

Orphei Drängar, OD, som vi i dag hörde i ”Hej dunkom”, är bekanta för mig inte bara för att jag är uppsalabo. Min hustru är så kallad moster i den här manskören, och vi brukar regelbundet gå på deras framträdanden och även slottsmiddagar.

Också ”Hönan Agda” är mig välbekant, eftersom jag har allt (åtminstone på svenska) av och med Cornelis Vreeswijk. Både jag och min hustru hade kontakt med honom medan han levde: Hustrun valturnerade tillsammans med honom, och jag engagerade honom en gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som medlem i en valvisejury.

När det gäller ”Jopp hej-di” undrar jag om inte Anders Eldeman i dag serverade en slamkrypare med ledtråden käck visa som sjungs av personer som visar sig vara – vadå? Jo, redo, antar jag, om det handlar om scouter. Det knepiga med den här sortens äldre folkrörelsesånger är att de ofta användes inom olika folkrörelser, och jag vet att den till exempel i en textvariant användes inom IOGT-NTO. Den här visan tog jag med i min egen arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp” (1970), eftersom den var obligatorisk i många upplagor av ”Tidens sångbok”. Melodin är en tysk studentvisa, men den svenska text som socialdemokraten Bror Ejve (1897-1962), redaktör på Tidens förlag och bland annat VD i Folkrörelsernas konstfrämjande, skrev var en relativt fri tolkning av en tysk originaltext, skriven av publicisten/journalisten och socialdemokraten Max Kegel (1850-1902).

Låt oss stämma upp en sång,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
lagom vacker, lagom lång.
Jopp hej-di, hej-da.
Om hur gode borgare
oss med sina brillor se.

Refräng
Jopp hej-di, hej-di, hej-da.
Jopp hej-di, jopp hej-da.
Jopp hej-di, hej-di, hej-da,
Jopp hej-di, hej-da!

När vi i fabriken gå.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
När vi plöja eller så,
Jopp hej-di, hej-da.
alltid när vi knoga brått
gillas vi i rikligt mått.

Jopp hej-di…

Gäller det betala skatt,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
tar man också mot oss glatt.
Jopp hej-di, hej-da.
Vi blir lika präktiga
som de stora mäktiga.

Jopp hej-di…

Men om vi i samlad hop,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
höja några klagorop,
Jopp hej-di, hej-da.
blåser strax en annan vind,
man blir både döv och blind.

Jopp hej-di…

Därför ökom nu vårt lag.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
Så vårt tramp en vacker dag
Jopp hej-di, hej-da,
borgarns ro så grundligt stör
att han både ser och hör.

Jopp hej-di…

Amerikanska ”Red River Valley” blev i svensk version ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den här sången har jag också hört på inuit, på kongress med mina grönländska partivänner, Siumut. Jag har tidigare återgett den grönländska texten här på bloggen.

En annan gammal goding är ”Barndomshemmet”, som börjar med textraden ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Själv förknippar jag den främst med Harry Brandelius’ insjungning från 1959, men den sjöngs in redan 1919 av Ernst Rolf och året därpå av Jussi Björling.

Kvar att redovisa då är ”Sommar’n som aldrig säger nej”, som vi en gång i världen hörde i Melodifestivalen och sen i Eurovision Song Contest med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp. Musiken skrevs av Carl-Axel och Monica Dominique, som jag har träffat bland annat i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och den mycket omdiskuterade texten av författaren Lars Forssell. Första gången jag träffade Lars Forssell var när han under mitt ordförandeår i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala medverkade i vår recentiorsafton på temat ”Att protestera i Sverige”. Senare fick jag hans tillstånd att publicera hans svenska tolkning av Leo Ferrés ”De fattigas piano” i min redan nämnda sångbok ”Upp till kamp!”. Och jag har därefter träffat honom också i samband med arrangemang i regi av Svenska Akademien och Riksdagen.

Melodikrysset nummer 47 2013

Dagens melodikryss var delvis lätt men innehöll också en del knepigheter.

Den gode Eldeman hade lagt ut en fälla redan i början av krysset. Jag hade ingen som helst svårighet med att genast känna igen Robert Brobergs ”Båtlåt” – jag har det mesta av och med honom på skiva, och jag har också sett honom på scen – men intet ont anande skrev jag, och gissar jag många med mig, först ”båtar” som svar på frågan om vad farkosten har omkring sig. Men som svaret på nästa fråga indikerade: svaret måste här i stället bli bojar.

Detta på grund av att det ju var Jussi Björling som sjöng Rossini i dagens klassiska fråga.

Sen kom en fråga som ligger helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag vet mig aldrig någonsin ha hört Avicii, långt mindre albumet ”True” med ”Make Me Up”.

Radion står på hela dagarna, och på kvällstid ser jag ganska mycket TV, men tro inte att jag för den skull lyckas lära mig några programsignaturer.

Så i mitt fall var det en svår uppgift att identifiera signaturen till ”Svar i dag”.

Och förvisso har jag en gång i världen sett en del avsnitt av ”Mash”, men det var nog inte dess signatur som fångade mitt intresse.

Vi kan väl ta allt bökigt på en gång. Inte så att jag hade svårt att känna igen den melodi ur ”A Little Night Music” (Stephen Sondheim med flera), ”Send In the Clowns”, som förekom här fast på tyska. Men vad heter den här melodin egentligen på svenska? Vad jag förstår heter Beppe Wolgers’ – Eldeman refererade till honom – svenska version ”Var finns den clown”, men då går varken första och tredje ordet i titeln – det var de som efterlystes – in. När Mattias Enn sjunger den, sjunger han ”Ta in en clown”, och det var helt solklart första och tredje ordet i den versionen Eldeman efterlyste. Ändå undrar jag om någon är kapabel att reda ut det här åt mig.

Resten hade jag inga problem med.

Jag har i och för sig inte sett den nya tecknade versionen av ”Emil & Ida i Lönneberga”, men både musiken och textinnehållet kändes välbekanta.

Jag är fortfarande lite paff över den usla placering – nummer 18 – Ola Salo fick i Eurovision Song Contest 2007, detta eftersom ”The Worrying Kind” faktiskt var värd en mycket bättre placering. Men det är mycket med ESC jag inte förstår. (Och jag förstår ännu mindre av utfallet i de svenska melodifestivalerna under senare år.)

Även om somliga säkert tror motsatsen, har jag verkligen inget horn i sidan till populärmusikgenren.

Jag tycker till exempel att Lena Ph är en utmärkt företrädare för den. Hennes tolkning av ”Månsken i augusti” är ett exempel på det.

Personligen gillar jag ännu mer Lisa Nilsson, som vi i dag hörde i ”Sånger om oss”.

Och jag tycker att Edda Magnason gör ett inkännande och pricksäkert porträtt av Monica Zetterlund i filmen om henne – ni hittar mina recensioner av filmen respektive skivan, från vilken vi i dag fick höra ”Sakta vi gå genom stan”, under Kulturspegeln, Film respektive Musik.

Hoppet därifrån till ”Should I Stay Or Should I Go” med punk-bandet Clash kan tyckas vara långt, men jo, jag tyckte det var kul att höra dem också.

”Should I Stay Or Should I Go” är för övrigt en frågeställning som har varit aktuell för mig nu i ett par veckor, på nätterna, i dubbelsängen. Jag har nämligen en envis hosta, särskilt i ryggläge.

Mer Vysotskij av Fria Proteatern

Vladimir Vysotskij (1938-1980) har med tiden erövrat också en stor svensk publik. Även andra har sjungit Vysotskijs sånger både på scen och på skiva, men det är utan tvivel Fria Proteaterns vysotskijföreställning på Scalateatern i Stockholm 1986 som har blivit mest berömd. Jag har den på CD med Fria Proteatern; skivan följde med sångboken ”Vargjakten” (Karneval, 2007), som innehåller 48 sånger av Vysotskij, tolkade av Carsten och Ola Palmaer och med notskrift av Stefan Ringbom.

Vi känner Stefan Böhm en smula från hans tid som teaterchef vid Uppsala stadsteater, men eftersom han inte längre arbetar i Uppsala, blev jag glatt överraskad, när jag för några dar sen fick telefonsamtal från honom. Hans ärende var att bjuda mig och Birgitta på en av de två allra sista föreställningarna av ”Hoppets lilla orkester. Nya sånger av Vysotskij och hans vänner” – också den har getts och ges (sista föreställningen ges den 24 november klockan 16.00) på Scalateatern.

Vi tackade förstås ja: träffade också Stefan i foajén när vi hämtade biljetter och efter föreställningen, då vi tackade honom för en fin upplevelse. Vi åkte till Stockholm så pass tidigt, att vi hann äta middag ute före föreställningen. Det blev pizza på italiensk restaurang nära teatern.

Den här gången tillskrivs sångerna som ingår i föreställningen ”Vladimir Vysotskij och hans vänner”. Det har nämligen visat sig att några av de sånger, som har förknippats med Vysotskij, inte är hans egna. Den fina ”Om jag skulle bli sjuk”, i den här föreställningen framförd av Tomas Bolme, har till exempel skrivits av Jurij Vizbor och Jaroslag Smeljakov. ”När du och jag möttes”, sjungen av Stefan Ringbom, är skriven av Andrej Tarkovskij. Titellåten ”Hoppets lilla orkester”, som sjungs av Bo Hülphers, är i själva verket skriven av poeten Bulat Okudzjava. Och här finns också traditionellt material, bra sådant, till exempel ”Ös på med dragspelet Aljosjka”. Jag citerar här dess refräng:

Ös på med dragspelet, Aljosjka!
Här dansar kärringar och våp,
här dansar hallickar och torskar
så glasen klirrar i mitt skåp.

Men flertalet sånger, till exempel ”Vad kan man säga om vår korta tid” (Hasse Björk) och ”Sång om en vän” (Pär Lindblom), är förstås Vysotskijs egna.

Några av de nämnda har varit med i Fria Proteatern ända från början; några av de andra har tillkommit senare men har nu ändå varit med ett tag. Men det är också roligt att notera, att Fria Pro av i dag vid sidan av veteranerna rymmer utmärkta nytillskott som Sofia Berg-Böhm, sång, och Anna Holm, sång och fiol – fler kunde nämnas.

Till det fascinerande med Fria Proteatern hör också, att nästan alla som agerar inte bara sjunger utan också trakterar olika instrument.

Som extranummer fick vi i den entusiastiskt klappande publiken höra tre sångerr, hämtade ur den förra Vysotskij-föreställningen, bland dem den fantastiska ”Vargjakten” med dess starka politiska associationer.

Melodikrysset nummer 46 2013

Till dem bland er som kanske tror att jag är något slags musikdator vill jag säga följande: Jo, jag har hygglig bredd i mitt musikkunnande, men där finns luckor.

Dagens för mig svåraste fråga var sålunda vågrätt 1, där jag först fick lov att fylla i varannan bokstav – begynnelsebokstäverna i de lodräta svaren – innan jag förstod, att den som sjöng ”Mirrors” var Justin Timberlake.

Å andra sidan klarade jag, på det ena eller det andra sättet, ganska lätt de övriga frågorna.

I och för sig kom jag inte på vad det var för ett musikstycke som spelades som illustration till v 9, men det behövdes inte heller. Det som efterfrågades var vad det var för instrument som hördes vid sidan om pianot, och det var inget tvivel om att det var en cello.

Anders Eldeman använder sig numera ganska ofta av låtversioner ur ”Så mycket bättre”, så jag har nu till slut börjat se på det här TV-programmet.

Jag hade i och för sig inte hört Titiyo sjunga ”Blåjeans och stjärnljus”, ursprungligen känd i Lill Lindfors’ insjungning, men eftersom jag har sett båda i den pågående programserien, var det inte så svårt att koppla dem till varann och sen googla.

Äldre delar av ”Så mycket bättre” har jag över huvud taget inte sett, men Darin (Zenyar) har en rätt så karaktäristisk röst, och Magnus Uggla, vars ”Astrologen” han sjöng, har jag ganska mycket av på skiva.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Cliff Richard med ”Congratulations” och vet också att det hör till god ton att gratulera, när någon i ens närhet fyller år.

Jag har förstås också hört Peter, Paul and Mary sjunga ”Puff the Magic Dragon”, också den svenska versionen ”Puff en pappersdrake”, som tydligare ger svaret på Eldemans fråga om material: papper. Den svenska versionen sjöngs först in av Ann-Louise Hansson, lite senare även av Jan Malmsjö.

Och jag är tillräckligt gammal för att minnas ”Mosebacke monarki”. I dag hörde vi Bobo Slacke (Moltas Eriksson) göra ett besök hos läkaren, spelad av Tage Danielsson. Också Olle Palin medverkade i det här inslaget.

Eftersom min stora skivsamling bland annat omfattar progg, har jag förstås också en bunt Ola Magnell-skivor i den. Så så fort jag hör hans röst i ”Kliff”, känner jag igen den.

Och jag delar Anders Eldemans vurm för M A Numminen, har följaktligen många skivor med honom. I dag hörde vi honom på sitt oefterhärmliga sätt framföra ”All of Me”.

”Evita” har jag faktiskt aldrig sett, men hur många gånger har jag inte hört sången om fru Peron, ”Don’t Cry For Me Argentina”?

En av Fredmans sånger, Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, hördes också.

Och sen är det bara ett svar kvar att redovisa. Ljudillustrationen var lätt igenkänd: Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen”. (Märk uttalslikheten med Bellmans Fjäril’n.) Men i kryssvaret skulle djuret som förekommer i den här barnvisan skrivas ekorren.

En farsdagshyllning som värmde hjärtat

Jag har blivit gratulerad på Fars dag av både barnen – även Anna vars biologiska far jag inte är – och deras mor.

I går när jag kom hem från Reginateatern stod det en vas med blommor på diskbänken, och vattnet i den var fortfarande varmt – Matti, som hade ställt den där, hade tyvärr just gett sig i väg; han visste ju inte var vi var och när vi skulle komma hem.

Men ännu mer än blommorna gladde mig det mejl han också skickade till mig.

Min blygsel förhindrar mig att citera det ordagrant, men andemeningen var i alla fall, att han av sin egen pappa hade lärt sig att det är självklart att en pappa ska ta lika stort ansvar som mamman för de genensamma barnen. Och så fick jag på fars dag ett tack för att han själv från början har funnit det självklart att leka och gosa med sin egen lilla Ella, också stanna hemma när hon är sjuk och inte kan gå på dagis.

Det stod mer av det här slaget i mejlet.

Jag blev alldeles varm om hjärtat.

Och Fars dag kändes verkligen inte som en pliktskyldig gest.

En eftermiddag med Monica Zetterlund

Monica Zetterlund är åter ett hett namn. Nyligen såg vi filmen om henne med Edda Magnason i rollen som Monica, och jag har också lyssnat på CDn med musiken ur filmen – recensioner av båda finns ovan under Kulturspegeln, Film respektive Musik. Och i farsdagspresent från Birgitta fick jag Klas Gustasfsons Monica Zetterlund-biografi, ”Enkel, vacker, öm”.

I går var det dags för mer Monica Zetterlund: På Regina-teatern i Uppsala gavs ”Zetterlund i våra hjärtan”, en föreställning med Lina Bergvall, sång, Maria Kvist, piano och sång, och Linus Kåse, saxofon.

De båda sångerskorna sjöng växelvis och ibland i samma låt. Linus Kåse sjöng också med i någon enstaka sång men spelade mest sax, vilket passade utmärkt, eftersom så många av låtarna i grunden är jazzlåtar eller av Monica Z gjordes med drag av jazz. Och Maria Kvist visade sig vara inte bara en utmärkt ackompanjatör utan också en pianist som passade för att göra såna här låtar.

Flera av de låtar som sjöngs och spelades härrörde från Monicas samarbete med pianisten Bill Evans, till exempel ”Monicas vals” (med text av Beppe Wolgers), ursprungligen ”Walz for Debbie”, ”Once Upon a Summertime” (ursprungligen fransk, ”La valse de lilas”, signerad Michel Legrand), ”Come Rain or Come Shine” (Johnny Mercer-Harold Arlen) och, tror jag, något mer som jag inte hann anteckna.

Beppe Wolgers är redan nämnd som textmakare, så jag fortsätter på den linjen: ”Katten Felix” (med musik av Georg Riedel) och ”Sakta vi gå genom stan” (urprungligen ”Walkin’ My Baby Back Home” av Fred E Ahlert och Roy Turk).

Därifrån är inte steget långt till Povel Ramel: ”Underbart är kort” och ”Den sista jäntan”.

Men många har inte klart för sig att det är Stikkan Andersson som har gjort den svenska texten till ”Gröna små äpplen”, ursprungligen ”Little Green Apples” av Bobby Russell.

Andra tror förmodligen att det är Jan Johansson som har skrivit ”Visa från Utanmyra”, men det är en svensk folkmelodi.

Monica Zetterlund var ju i grunden jazzsångerska, och en som försåg henne med material var Lars Färnlöf. I det här programmet ingick ”Farfars vals” och så ”Att angöra en brygga”, vilket senare för oss vidare till Hasses & Tages film med samma namn.

Det här paret använde också Monica på scen, och ur deras material fick vi höra både ”Men tiden går” (Herman Hupfelds ”As Time Goes By”) och den underbara och sorgliga och politiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Gloria Sklerovs och Henry Lloyds ”Where Did They Go?”).

Över huvud taget hade Monica Z också en känsla för det sorgsna i tillvaron. Ytterligare ett exempel från söndagens scenshow är Olle Adolphsons ”Trubbel”.

Men programmet avslutades med en gungigare och muntrare låt, Hasses och Tages ”Bedårande sommarvals”, i original av Toots Thielemans kallad ”Bluesette”. Fast här saknade jag förstås Toots’ munspel.

Det uppstår bestående vänskapsband också mellan människor i den politiska sfären

Birgitta har ju bland annat varit minister för energi och miljö, och till det bestående roliga från den delen av hennes liv hör ett umgänge med några av hennes tjänstemän, flera av dem i rollen som statssekreterare, från den tiden. Både tiden och nya uppgifter har sedan skilt dem åt, men de brukar ändå träffas och äta middag tillsammans minst en gång per år. Och då bjuds också deras äkta hälfter med.

En av dessa statssekreterare, Rolf Annerberg, senare bland annat närmaste medarbetare åt Margot Wallström i Bryssel, har en hustru, Monica, som också arbetade på departementet, så dem har jag känt mycket länge. Eftersom jag då och då var med på Birgittas resor i Norden och Baltikum, områden som jag hade många egna värdefulla känningar i, och det hände att inte bara Rolf utan också Monica var med på ministerns utlandsbesök, blev jag bekant med båda, och eftersom vi trivdes i varandras sällskap, angjorde paret Annerberg med barn också ibland under sin semester hamnen i Öregrund.

Också Kjell Jansson, även han statssekreterare, och hans hustru Ulla Svedjelid har vi träffat privat, som par. Ulla har en konstnärlig ådra, och vi har faktiskt ramat in ett par av hennes teckningar och hängt upp den i sommarhuset.

Ingemar Skogö och hans hustru Ingrid träffade vi senast på en sådan här departementsanknuten middag, som avhölls på Västerås slott – Ingemar har till helt nyligen varit landshövding i Västerås, ett exempel bland flera på att även den sittande regeringen har sett utomordentliga kvaliteter hos formellt opolitiska tjänstemän men med tydliga socialdemokratiska värderingar.

Den ende jag personligen inte kände tidigare (före de här kompismiddagarna) var Håkan Heden, och därav följer att jag inte heller kände hans hustru, Kerstin.

Fast vid just den här middagen kom jag att prata mycket med Kerstin tvärs över bordet. Jag var för övrigt helt omgiven av trevliga damer: bredvid mig satt Ulla Svedjelid, och vid bordsändan satt värdinnan, min gamla reskompis Monica Annerberg. Vi hade mycket roligt vid vår bordsända – dock steg ljudnivån under middagens lopp ibland till något som gjorde det svårt att höra vad som sas tvärs över bordet.

Mot slutet av middagen klingade jag, eftersom jag satt bredvid värdinnan, i ett glas och tackade för maten, den goda grytan med bland annat långkokt vildsvin och så – särskilt roligt för mig – estnisk korv, inköpt i Tallinn.

Men eftersom samtalet runt bordet bland annat hade rört en legendarisk departementsresa till Färöarna, legendarisk främst för att nästan alla blev sjösjuka under resan dit ombord på ett fartyg från Smyril Line, kryddade jag mitt tacktal med en historia, som jag hade snappat upp under en egen resa till Färöarna:

Två kompisar hade besökt Färöarna, och den ene av dem – men inte den andre – hade fått lunnefågel, även kallad havspapegoja, till middag.

Han som inte hade fått någon lunnefågel frågade nyfiket sin reskamrat:

– Hur smakade det då?

– Det smakade väl som all annan papegoja.

Fast sen skyndade jag mig förstås att säga, att den här historien inte var tänkt att vara någon recension av kvällens middag.

Melodikrysset nummer 45 2013

Dagens melodikryss hörde kanske inte till de svårare, men det började svårt med en normalt lätt igenkänd melodi. Nanne Grönvalls ”Avundsjuk” misshandlades svårt i en karaokeversion.

Det övriga i mitt fall svåra handlade om skivor så nya, att jag inte har hunnit höra dem.

Men att det var Peter Jöback som sjöng ”Annars vore jag inte jag” var ju helt uppenbart.

Även Björn Skifs stämma kände jag igen, och fastän jag inte har sett Spök från 1982, letade jag mig fram dit.

”Colors”, titelspåret på nya CDn med samma namn med Laleh (Pourkarim) kände jag dock igen – den måste jag ha hört någonstans.

Till det svårare i dag hörde faktiskt ”En gång för alla” med Nina och Kim, med efternamnen Ilhammar respektive Kärnfalk. Den hamnade på sjunde plats i deltävlingen i Karlstad i Melodifestivalen 2004. Varför måste vi minnas den?

Nu har jag faktiskt tittat på en av omgångarna i ”Så mycket bättre”, så jag vet att Ebbot Lundberg medverkar där. I dag hörde vi honom sjunga ”Fri som en vind”, ursprungligen mer känd med en annan av deltagarna, Lill Lindfors.

Sen var det bara låtar och frågor kvar, lämpliga för gamla stötar som jag.

Av Carl Michael Bellman, som dock levde före min tid, har jag allt han gjorde på skiva, till exempel dagens ljudillustration i Sven Bertil Taubes tappning, ”Nå skruva fiolen”, Fredmans epistel numero 2.

Och då kan vi väl ta farsan Taube också, Evert: I dag fick vi höra hans ”Calle Schewens vals” från 1932, den där det doftar av nyslaget hö. Kolla själva ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Karl Gerhard har jag sett på scen och har det mesta av på skiva. Så visst minns jag hans presentation av sig själv: ”Tack ska ni du ha, Karl Gerhard heter jag”.

Owe Thörnqvist har jag rent av träffat ett antal gånger – liksom min hustru är han så kallad hedersupplänning. I den sång vi hörde med honom i dag, ”Rumba i Engelska parken” förde han oss till en för oss uppsalabor välkänd miljö, belägen bakom universitetsbiblioteket Carolina.

Välkända trakter för en barnboksälskare som jag är också Astrid Lindgrens Bullerbyn. I dag fick vi höra ”Falukorvsvisan”, tonsatt av Georg Riedel och ett musikaliskt inslag i filmen ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Det var nästan bara svenskt i dagens kryss (även om Riedel och Laleh ursprungligen kommer från andra länder), men ett riktigt markant undantag förekom det ändå: Vi hörde ”Born In the USA”, i dag visserligen inte framförd av men ändå skriven av Bruce Springsteen. Jag har allt också av honom på skiva.