Matti, 41

Barnen blir allt äldre, men i familjekretsen fortsätter vi att fira deras födelsedagar även när de fyller ojämnt. Som nu Matti 41.

Och så är ju födelsedagar, jämna så väl som ojämna, alltid trevliga anledningar att träffas, äta gott och umgås.

Så i går kom Matti tillsammans med sin Karin och inte minst lilla Ella, snart två, för att, lite försenat, fira sin födelsedag också i sin gamla familjekrets.

Från Stockholm, mer preciserat Rinkeby, kom också Anna, den här gången bara med en av döttrarna, Sara, med sig. Fast Sara hade med sig sin sambo, Caroline, som vi på det här sättet fick tillfälle att lära känna lite mera.

Hemma hos oss bor ju numera åter vår dotter Kerstin, som mycket substantiellt hjälpte till med födelsedagsfirandet: dukade långbord, bakade bullar och tårta.

Birgitta stod för maten: en mycket välsmakande gryta med nötkött, kycklingfilé, fläskfilé och kantareller och till det kokt ris och sallad, dessutom ugnsrostade rotsaker: kålrot, rödlök, morot, palsternacka och jordärtskocka, alltsammans ekologiskt.

Före och under presentutdelningen serverade Birgitta sin sedvanliga födelsedagsbål med skivor av gurka, citron och apelsin, alkoholfri, med juice, läsk och kolsyrat vatten som ingrediens.

Till maten serverades lättöl och läsk.

Kerstins båda barn, Viggo och Klara, hade kvällen före kommit hem från sportlov hos farmor och farfar i Sollefteå, och fastän de ska vara hos sin pappa, Bo, också nästa vecka, var de här hos oss för att fira morbror Matti.

Ett bidragande lockemedel var nog också att lilla Ella skulle komma hit: De älskar att leka med Ella, och man märker varje gång Ella är här, att hon allra först, omgiven som hon blir av människor som hon inte träffar varje dag, tyr sig till de andra barnen. Hon är för övrigt nu van att leka med andra barn, eftersom hon går på dagis.

Det roliga med att träffa Ella den här gången var att hennes talförmåga hade blivit så mycket större, kanske också det delvis ett resultat av de dagliga vistelserna på dagis. Hon kan säga flerordsmeningar, och man förstår utan svårighet vad det är hon vill.

Hon blev också väldigt förtjust i att se ett porträtt av sig själv på en av våra bokhyllor, och där lärde hon sig snart också att känna igen fotona på de båda närvarande yngre kusinerna, fastän de här bilderna var tagna när de var betydligt yngre.

Och så kunde hon peka ut både farfar och farmor. Gissa om vi blev glada och stolta!

* * *

Min insats blev att, när gästerna hade gått, diska efter maten. Det tog sin rundliga tid.

Sista delplasket i melodifestivalträsket

Som jag tidigare har konstaterat, har Melodifestivalen inte längre mycket med begreppet schlager att göra.

I den sista deltävlingen, sänd från Örnsköldsvik, gick ändå den låt direkt vidare, som i åtminstone några avseenden hade schlageregenskaper, ”Blame It On the Disco” med Alcazar.

Men att Anton Ewald, som är bättre på gymnastik än på sång, också gick direkt till final med ”Natural” utgör en effektiv dementi av att den här tävlingen skulle ha något med musikalisk kvalitet eller inriktning att göra.

En smula förståelse har jag för att den en smula rockiga ”Raise Your Hands” med Ammotrack gick vidare till andra chansen.

Men varför Ellinore Holmer gjorde det med ”En himmelsk sång” är faktiskt obegripligt.

Den enda glädjen med den sångens framgång är att den bidrog till att putta ut Linda Bengtzing och ”Ta mig” ur tävlingen.

Tycker ni att jag är elak nu?

Nej, jag har faktiskt ansträngt mig för att vara återhållsam.

Melodikrysset nummer 8 2014

Man kunde tro att jag, gamle republikan, skulle ha mest problem med frågor som den allra första i dagens kryss, där svaret skulle bli drottning. Men icke – det är klart att jag har hört ”God Save the Queen”.

Däremot får jag regelbundet, så även i dag, problem främst med det växande antalet frågor, som förutsätter att man troget följer TV 4 och program av typen Idol. Men det gör alltså inte jag – även om jag, främst genom Melodifestivalen, likafullt kommer i kontakt med artisterna (?) därifrån.

Så visst har jag tidigare hört Robin Stjernberg yla vinnarlåten ”You”.

Inte heller har jag något musikaliskt förhållande till Markus Fagervall, i dag med ”She Will Be Loved”.

Och David Hellenius’ program i TV 4 ”Hellenius hörna” har jag över huvud taget aldrig sett.

Inte heller ”Rosen” med Arne Qvick, för att gå till något mycket äldre, var precis något musikaliskt mästerverk, men den lever tack vare den kultstatus dess dålighet har gett den här låten.

Men oftare fastnar ju schlager i ens musikminne av andra skäl: genom en oemotståndlig melodikrok, genom en textfras, genom att förmedla en stämning, en röst.

”Världen är full av violer” förknippar jag för min del med Ulla Billquist. Jag har förresten en hel CD-box med alla hennes insjungningar.

Robert Karl Oskar Broberg har jag likaså det mesta av i mina skivhyllor; jag har även haft nöjet att se och höra honom live. I dag hörde vi honom vråla ”Carola”, och den låten hittar man på LPn ”Tjejjer”, som vi här skulle transformera till normalstavningen tjejer.

Musik ur musikaler och filmer tycker jag mer hör hemma i Melodikrysset än vad bidrag ur TV 4s idolprogram gör.

Claes Malmberg medverkade, med den äran, med ”Herre i sitt hus” (”Master of the House”) där han fick en smula assistans av Beatrice Järås, i musikalen ”Les Miserables”.

Lasse Berghagen var en av upphovsmännen till musikalen ”Världens galenskap” med bland andra Inga Gill. Ur den fick vi i dag höra ”Kom in i mitt liv”.

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” blev också film. I filmversionen skrevs titelmelodin av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Bara två utländska musiknummer förekom i dagens kryss.

Den ena var den mycket välkända ”Take Me Home Country Road” med John Denver.

Och Sinead O’Connor är ju inte direkt okänd hon heller. Henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Till allra sist har jag sparat veckans Evert Taube, mycket välkända Calle Schewens vals. I den sjunger Taube bland annat om tärnor och mås.

Ack, vore det snart påsk så att man fick åka ut till tärnorna och måsarna i Öregrund.

Sången som vapen: Pete Seeger

Läsarna har förmodligen observerat, att jag de två senaste dagarna har publicerat sånger, inte skrivna av Pete Seeger men mycket kända i just hans insjungningar: den sydafrikanska protestsången ”Senzenina”, i min översättning till svenska ”Vad har vi gjort?”, och så Malvina Reynolds’ stillsamma kampsång med miljötema, ”God Bless the Grass”, i Jan Hammarlunds fina svenska version ”Tack och lov för gräset”.

Det här hänger samman med att jag förberedde ett musikföredrag med ljudillustrationer om Pete Seeger för Socialdemokratiska föreningen Veteranerna i Uppsala. Jag hade fått inbjudan att göra ett musikprogram vid den här föreningens årsmöte i dag i Länkborgen på Timmermansgatan 22, inte så långt från vårt hem på Idrottsgatan.

Jag valde ur min skivsamlings CD-del ut nio sånger, sjungna av Pete Seeger, somliga av dem skrivna av honom själv, andra stora genom just hans insjungning. Med mellansnack blev det här ett cirka timslångt program.

Jag valde att börja programmet med den oavkortade versionen av hans Carnegie Hall-insjungning från 1963 av ”We Shall Overcome” och berättade sedan om sångens religiösa, fackliga med mera bakgrund samt om hur denne vite sångare mycket aktivt bidrog till att göra den till medborgarrättsrörelsens kampsång framför andra.

Jag nämnde förstås också Roland von Malmborgs svenska text men spelade här Seegers amerikanska insjungning.

Jag berättade sedan Pete Seegers egen personhistoria, nämnde också att han i unga år under en period var medlem av det amerikanska kommunistpartiet, för vilket han också fick sota under McCarthy-eran, fastän han vid det laget hade lämnat kommunistpartiet.

Till det som ställde till problem för många idealistiska kommunister, också i USA, hörde Hitler/Stalin-pakten, så när den upplöstes, möttes detta av befriat jubel av vänstern. Som musikillustration spelade jag här ”Round and Round Hitler’s Grave” (på melodin till ”Old Joe Clark”) med The Almanac Singers, som bland andra Seeger och Woody Guthrie var medlemmar av.

Men Seegers uppställning för den amerikanska arbetarrörelsen var mer varaktigt inställd på fackföreningsrörelsen. Som exempel spelade jag The Almanac Singers’ insjungning av ”We Shall Not Be Moved”, vars svenska titel är ”Ingen rubbar oss” (text Gösta Åberg).

Jag berättade sedan om Pete Seegers pyramidala framgångar med sånggruppen ”The Weavers”. Som exempel nämnde jag Leadbellys ”Goodnight Irene”, hit också i Sverige under namnet ”Godnatt Irene”. Seeger och The Weavers hade stora framgångar med musik hämtad från eller nära besläktad med folkmusiksfären, men de drabbades hårt av McCarthy-förföljelserna – och de var ju dessutom inte heller en allt igenom opolitisk sånggrupp. Flera av medlemmarna var vänsteraktivister och sjöng också gärna sådant som Seegers och Lee Hays’ (även han medlem i både The Almanac Singers och The Weavers) ”If I Had a Hammer”, senare en hit också med Trini Lopez.

Som exempel både på Seegers förmåga att skriva hits med meningsfull text och på hans fredsaktivism spelade jag ”Where Have All the Flowers Gone?” (i Beppe Wolgers’ svenska version ”Inga blommor finns det mer”). Jag berättade om hur Seeger hämtade sångens tema från Michail Sjolochovs ”Stilla flyter Don” och nämnde berömda inspelningar som de med The Kingston Trio och, på tyska, med Marlene Dietrich – men här spelade jag den med Seeger själv.

Ändå var Pete Seeger för egen del inte radikalpacifist – han gjorde militärtjänst. Innehållet i ”Waist Back In the Big Muddy” ser formellt ut att redovisa erfarenheter av militär stupiditet från den tiden, men när den här låten kom på skiva, 1967, läste alla som lyssnade in kritik av vietnamkriget i den, och senare, under irakkriget, kom den förstås att få ytterligare en ny innebörd.

Näst sist – före ”God Bless the Grass” – spelade jag ytterligare en låt med text och musik av Malvina Reynolds, ”Little Boxes”. Det är en lättsam och rolig sång om småborgerlighet, i Gösta Åbergs svenska översättning ”Små lådor”. Titeln syftar på de där små prydliga dockhusen så många av oss bor i.

Jag vill tipsa om att alla nämnda sångtexter går att hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Annica blev 70 den här gången

Annars var allting sig likt.

Vi trakterades som vanligt med god mat.

Samtalen fördes i trevlig ton.

Ingen föreföll ha bytt politisk åsikt.

(De två senaste utsagorna ska ses i ljuset av att den dahlska familjen rymmer högst varierande politiska åsikter.)

Och Annicas bror frågade mig åter igen, om det verkligen är sant, att det inte är jag som är Bo Balderson.

Melodikrysset nummer 7 2013

Nej, jag uppskattade inte att behöva stiga upp före halv sju i morse och sen – före morgontoalett och frukost – starta lördagen med att lösa Melodikrysset. Det tog en stund att få i gång hjärnan.

Dessutom spelade Anders Eldeman i dag ganska mycket musik, som jag inte genast spontant kände igen.

Lady Gaga, i dag med ”Applause”, hör till exempel inte till de artister som jag brukar lyssna på.

Och för att hoppa över till en person som jag gillar både som skådespelerska och som – faktiskt! – politisk aktör: Lena Endre förknippar jag inte med sång, så det tog en stund innan jag kom på, att det var hon som sjöng ”Akta dig”.

Jag är ju, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men lustigt nog klarade jag däremot omedelbart Arvingarna som upphovsband till ”I vår undervattensvärld”.

Inte heller har jag sett ”Beverly Hills Cop”, på svenska ”Snuten i Hollywood”, men jag känner åtminstone till den. I det här fallet använde jag signaturmelodin, ”The Heat Is On”, till att få min teori om TV-serie bekräftad.

The Doors ingår inte i min ansenliga och breda skivsamling, men till slut kom jag i alla fall på att det var de som gjorde ”Light My Fire”.

Som jag tidigare har bekänt, har jag inte förrän nu på slutet följt ”Så mycket bättre” i TV, men trots detta var det ganska lätt för mig att komma fram till att den som vi hörde i Lena Phs gamla hit ”Det gör ont” var Darin (Zanyar).

Därmed glider vi över på de – för mig – lätta frågorna.

Många äldre schlager hade – i motsats till flertalet låtar som förekommer i dagens Melodifestivalen – lätt för att fastna i musikminnet.

En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, som vi minns bland annat med Carli Tornehave.

En ännu mer minnesvärd skapelse är skalden Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson. Miljön i den är Ven. ”Flicka från Backafall” finns förstås också med i filmen ”Flickan från Backafall” från 1953.

Jag har varken läst Jan Guillous bokoriginal eller sett filmatiseringen av ”Arn”, men i det fallet har Anders Eldeman redan tidigare spelat ”Snö” med Laleh, så inte heller det var svårt.

The Beatles har jag allt av och med på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem genom ”Maxwell’s Sliver Hammer”.

Och för att hoppa till något helt annat: Sven Arefeldt, en mycket känd artist i mina yngre år, var alltid trevlig att lyssna på. I dag fick vi inte höra honom själv utan Roland Cedermark i en låt som Arefeldt gjorde på svenska, ”Hjärtats röst”, i original C&W-sången ”Jealous Heart”.

Och så slutar vi med lite TV-program:

”Gäster med gester” var, framför allt i sin första version, ett mycket underhållande TV-program.

Kakmonstret, vars svenska röst var Ernst Günther, fanns med i ”Sesam”, i original ”Sesame Street”.

Och ”Norge, Norge, det är ett ruttet land” sjöng Moltas Eriksson i ”Mosebacke Monarki”. Den svenska texten var Hasses och Tages, men i Lonny Donegans engelska original sjunger man ”Lively”.

Nu ska jag äntligen göra morgontoalett och äta frukost.

Lite längre fram på dan ska jag och Birgitta åka till Åkersberga för att fira Annica som fyller 70. Grattis, Annica!

Grånade socialister möts igen

Dagen börjar för min del med ett besök på Vårdcentralen, ett av många i raden för att fastställa den dagliga Waran-dosen. Provet skickas till Hjärtmottagningen på Akademiska, och därefter får jag besked om hur många tabletter jag ska ta per dag under den närmaste tiden.

När jag är hemma igen, ringer telefonen; Birgitta tar samtalet. Det visar sig, att den som ringer är bådas vår vän från ungdomsåren, Hans O Sjöström.

Jag har redan länge vetat, att Hans O och hans hustru Lill har sålt sitt hus en bit från Märsta och i stället skaffat en lägenhet här i Uppsala. Men de bor inte i vårt bostadsområde, och vi har heller inte kommit oss för med att hälsa på hos dem eller bjuda dem hit till oss. Så nu föreslår Birgitta, att vår gamle vän , som snart ska gå på promenad, ska titta in hos oss. (Hans hustru har fortfarande lärartjänst, men snart ska även hon gå i pension.)

Under senare år har vi setts bara i samband med jämna födelsedagar, så det finns mycket att berätta om hur vi har det. Grånade, äldre och fysiskt svagare är vi alla tre, och vi har också drabbats av likartade åkommor, hjärtproblem och annat sådant. Under ungdomsåren hade vi väl också hjärtproblem, fast av ett helt annat slag.

Nu blir det en hel del om barn och barnbarn.

När våra vägar en gång i världen momentant skildes, tillhörde Hans O under en period den vänster som såg ljuset komma från Kina. Men i dag tror jag nog att han, oavsett vilket parti han röstar på, värderingsmässigt står mig nära – vilket senare säkert också har att göra med att jag för min del, i motsats till en del andra i mitt parti, faktiskt inte har rört mig åt höger jämfört med ungdomsåren.

Utöver om politisk kurs talar vi om böcker och musik och om kulturpolitik, inte minst lokal sådan. Hans O och Lill bor numera alldeles nära Musikens hus. Vi tipsar dem om bra restauranger i närheten av var de numera bor. Vällagad mat hör även det till livets goda.

Vi kommer nog att ses mer i fortsättningen, hemma hos varandra.

Melodikrysset nummer 6 2014

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We’ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

Melodikrysset nummer 5 2013

Helt oaviserat las Melodikrysset i dag en timme tidigare. Som tur var, var jag uppe och hade radion på.

I stort sett klarade jag frågorna utan större problem. Dock kände jag inte igen den allra sisat melodin som spelades, möjligen beroende på att det var en filmschlager ur någon film jag inte har sett. Men eftersom bara mittenbokstaven fattades för mig och svaret skulle vara ett ljudfenomen, måste V 13 rimligen bli eko.

Mer film: ”Hajen” har jag aldrig sett, men den hotfulla musiken och ett antal ledbokstäver pekade entydigt på att det var den filmens titel vi skulle hitta.

Också ”The Way You Look Tonight” skrevs ursprungligen (av Jerome Kern) för en film, ”Swing Time”, där den sjöngs av Fred Astaire. I dag hörde vi den med Olivia Newton-John.

Från bio går vi över till musikalscen. Den intogs en gång i världen av Jan Malmsjö, i ”La Cage Aux Folles”. Sen dess har vi otaliga gånger hört honom sjunga ”Vår bästa tid är nu”.

Till Eldemans små knepigheter i dag hörde att spela ABBA på spanska. Jo, ABBA sjöng in en del låtar på spanska, bland dem ”Knowing Me, Knowing You”.

Och så testar Eldeman då och då, om vi har hört och sett ”Så mycket bättre”. Själv har jag inte gjort det förrän nu på slutet, men så våldsamt svårt var det ändå inte att känna igen Olle Ljungströms ”Jag och min far” i Magnus Ugglas tappning.

Melodifestivalens nya omgång startar snart, och som uppvärmning fick vi höra ett antal äldre melodifestivallåtar.

Mona Wessman sjöng Peter Himmelstrands ”Gå och göm dig, Åke Tråk” redan 1968.

”I din himmel” sjöngs av Sonja Aldén så sent som 2012.

Och Lena Ph fick vi se ”Dansa i neon” i Melodifestivalen 1987.

Det senare leder oss tämligen osökt till andra sorters förflyttning, till exempel ”Walkin'”, i dag utövad av Willie Nelson med stöd av Norah Jones.

Ytterligare ett rörelsemönster hittar vi i ”Dansa min docka”, där vi dock skulle nämna den tilltalade i pluralis, bestämd form: dockorna.

Förflytta sig kan man också på havet. Som det heter i visan: ”En sjöman älskar havets våg”.

Och eftersom jag i går var på begravning – se nedan – har jag sparat dagens psalm till allra sist. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” inleds svensk psalm numero 249.

Fast själv ska jag nu fortsätta till ett möte där det inte råder begravningsstämning, Uppsala socialdemokratiska arbetarekommuns representantskapsmöte.

Fore! Fyra golfhistorier av P G Wodehouse på Reginateatern

Före vårt besök på Reginateatern var vi på Güntherska och åt, Birgitta räkmacka och jag laxdito. Gott och mättande – men vi skulle lika gärna ha kunnat äta på vårt egentliga mål, Reginateatern, som den här gången hade servering en trappa upp.

På Reginateratern gavs John Fiskes ”Fore!”, fyra enaktare baserade på historier av P G Wodehouse och med golf som tema.

För egen del har jag aldrig spelat golf – känner inte ens till termer eller regler. Fast ett och annat går ju ändå hem, och den rutinerade Paul Kessel är skicklig nästan vad han än gör.

Primadonna i föreställningen är Andrea Geurtsen, som utöver att kreera golfanknutna roller i samtliga fyra enaktare framför allt sjunger, som vanligt med bravur. Både Björn Sjödin och Anders ”Grosse” Grotherus förtjänar ett omnämnande som kompmusiker.

Min enda invändning mot musiken gäller att varken Duke Ellington (”It Don’t Mean a Thing”) eller Irving Berlin ”(Putting on the Ritz”) hörde hemma i England.

Fast låtarna satt fint i de sammanhang där de hade satts in.