Melodikrysset nummer 15 2014

Om Melodikrysset mest innehöll gamla svenska schlager, skulle såna som jag ha ett lätt jobb på lördagsmorgnarna.

Nu finns det ju annan musik som heller inte bereder mig några större problem, men till exempel pojkband har jag aldrig lyssnat på (förutom då förstås i Melodikrysset). One Direction, i dag med ”What Makes You Beautiful”, har jag garanterat aldrig hört förut.

Inte är jag så värst mer förtrogen med ”The Jackson 5″ och deras ”I’ll Be There”.

Tyska Scorpions minns jag heller inget med, och inte blir det bättre av att jag hör deras låt, ”Still Loving You”, på finska med Simo Salminen.

Också dagens filmmusikfråga beredde mig besvär. Vi hörde musik av Dimitri Sjostakovitj, men vad är det för brittisk TV-serie han har försett med musik? Ledbokstäverna leder entydigt till att den handlar om en spion, men vad kan det vara för TV-serie? Efter idogt nätletande hittar jag till slut en som verkar passa in, ”Reilly, Ace of Spies”.

Den andra filmen i dag har förekommit tidigare i krysset och är därför mycket lättare att komma på: ”Born Free”, om lejonet Elsa, född fri.

Inte minst för Melodikryssets skull ser och lyssnar jag troget på allt som har att göra med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Senast i går kväll såg jag ytterligare en binge av de melodier som ska vara med i finalen – varför är i flera fall svårt att begripa.

Det Eldeman spelade för dagens kryss ut de svenska melodifestivalerna stod sig faktiskt hyggligt i den konkurrensen.

Jag tänker då till exempel på ”Underbart”, från 2012 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

Och Anders och Karin Glenmark var väl inte så illa de heller i Melodifestivalen 1984 med ”Kall som is”.

Årets nummer ett, ”Undo” med Sanna Nielsen, hör väl heller inte till de sämsta bidrag vi har skickat till Eurovision Song Contest.

Jag förstår ju behovet av omväxling, och Lykke Li har förvisso sina förtjänster, men riktigt i Lill Lindfors’ klass är hon ändå inte, när hon gör ”Du är den ende”.

Jag har Kent på skiva, och jag gillar också deras ”La belle epoque”, men i musikalisk mening hittar jag oftare la belle epoque tidigare i mitt liv.

Sådant har sina banala förklaringar: På 1950-talet gick jag i dansskola i Sundsvall och lärde mig dansa bland annat till musik av Glenn Miller. Så ni får ursäkta mig, om mitt hjärta slår lite extra, när jag hör ”Little Brown Jug”, låten som i dag skulle ge oss färgen brun.

Men som sagt var – jag är ingalunda fastlimmad vid min egen ungdoms musik. Så jag lyssnar gärna på Björns och Bennys ”Chess”. Och eftersom jag – och nu är vi åter tillbaka i min ungdom – då och då spelade schack med både brorsan och farsan, vet jag, att man där förflyttar en schackpjäs men att detta inte alltid leder till vare sig vinst eller förlust utan ibland till remi.

Jules Sylvain måste förstås också få vara med i Melodikrysset, i dag med ”Titta in i min lilla kajuta”. Farsan hade en stor ruffad motorbåt, så på somrarna sov jag och mina brorsor ibland längst framme i ruffen.

I morgon bär det förresten av för sommarsäsongen ut till havet, till vårt sommarhus i Öregrund. Så i eftermiddag ska jag packa.

Melodikrysset nummer 14 2014

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.

Utslagen

Ni som brukar läsa mig regelbundet – ofta flera inlägg per dag – undrar kanske vart jag har tagit vägen.

Jag är utslagen, sjuk. Drabbad av en ständigt rinnande näsa, ibland hosta, nu under flera dagar drabbad av feber och frossbrytningar. Ingen annan i familjen har drabbats av det här, så jag undrar vem som ha smittat ner mig.

Jag återgår till normalt skrivande, när jag har blivit bättre.

Melodikrysset nummer 13 2014

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.

Melodikrysset nummer 12 2014

Tomas Ledin är en artist som många har lyssnat på, men han har i sin långa kommersiella karriär undvikit sina rötter – jag tänker här inte bara på de rötter han har i Ångermanland. Nu på äldre dar har han blivit djärvare i det här avseendet, och därmed intressantare. Jag såg i TV hans musikaliska återvändande till Höga kusten, för övrigt en benämning som inte fanns förr, varken när jag eller han växte upp. Men de här musikaliska memoarerna är intressanta både musikaliskt och språkligt. I dagens kryss fick vi höra honom, ackompanjerad av Höga kusten-kapellet, sjunga ”Hammarn unner bönninga”:

Jag trodde knappt mina ögon när jag tittade upp,
där stod farfarn min upp på stegen, högst upp vid takets nock.
Stegen gunga betänkligt, och farfar han vingla till.
Men med ett stadigt grepp, höll han sej kvar och hooo,
hur nu det gick till.

Jag ser det tydligt framför mej hur rädd jag blev just där och då,
hör farfarn min hur han ropa, vars nå ä hammarn, skynda på.
Ja det va alltid nått som va trasigt,skulle lagas, fixas till.
Å det va alltid mej han ropade på å hooo,
tror du jag fick sitta still.

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång

Jag flög över spången, springandes, hitta hammarn och lite spik.
Ett evigt flängande fram och tillbaka, det var en bra bit.
Min farfar han gorma och spika på, va jag minns i alla fall.
Och jag stod där svettig med andan i halsen och, hooo
tänk att jag stod pall

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång,

Whohoo, whohoo
Whohoo, whohoo

Hämta hammarn

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång
Dom ropen skalla dagen lång, dom ropen skalla dagen lång

(Bönninga betyder byggnaden)

Man skulle kunna tro att en gammal stofil som jag inte hade hört talas om Daniel Adams-Ray, men jag har faktiskt tidigare hört honom sjunga – känner således inte till honom bara tack vare hans radiokända morsa. I dag fick vi höra Daniel i ”Innan vi suddas ut”.

”Junge, komm bald wieder” mindes jag rent melodimässigt, men sångarens namn kom jag inte i håg. Så jag googlade på melodititeln och hittade Freddy Quinn.

Maggie Riley har jag inget som helst förhållande till, men jag kände omedelbart igen ”Moonlight Shadow”. Den har jag tidigare hört med dess upphovsman, Mike Oldfield. Hans musik blev jag en gång i världen bekant med genom att sonen, Matti, spelade honom.

ELO – Electric Light Orcestra – har förekommit tidigare i krysset, så de och deras musik är också bekanta för oss gamla kryssrävar. I dag hörde vi dem i ”It’s a Living Thing”.

Och så fort jag hörde dagens version av Jerome Kerns ”Smoke Get’s In Your Eyes”, förstod jag, att den som sjöng var Bryan Ferry – fast här skulle vi förknippa honom med gruppen Roxy Music.

Lite svårare hade jag faktiskt med ”Piff puff paff” med Galenskaparna och After Shave. Här fick jag googla lite, men eftersom svaret verkade bli ”en”, kom jag snart fram till att det här numret måste vara hämtat ur ”En himla många program”.

Då är jag mer förtrogen med Björn J:son Lindh. I dag fick vi höra Janne Schaffer spela hans välkända ”Brusa högre lilla å”, som här skulle ge oss det sökta ordet brusar.

”Gamle Svarten” har travat många gånger i Melodikrysset – i dag fick vi höra den här låten i Roland Cedermarks instrumentalversion. Men det senare gjorde det inte märkbart svårare att komma på att den som hade Svarten som kamrat på vida färden red.

Lite lurig var frågan som illustrerades med ”Visa vid midsommartid”. Ja, låten var ju lätt att känna igen – ni hittar förresten texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – men här skulle svaret vara blomsterkrans, inte midsommarkrans.

Småknepig var också inledningsfrågan, den där vi fick höra ”Woman In Love”. Ja inte på grund av låten, inte heller på grund av artisten – men det gäller att stava hennes förnamn rätt, Barbra Streisand.

Jag är ju filmfreak – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – så dagens filmfråga var ganska lätt för mig. Vi hörde musik, signerad Ennio Morricone. Det senare är nog inte vad de flesta minns – däremot minns säkert många Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettivästern ”För en handfull dollar”.

Och så går vi i mål med ett stycke operamusik, som många nog hade svårt att känna igen – men inte jag: Det vi hörde var ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergei Prokofiev. Fast här skulle vi skriva apelisenerna i obestämd form, apelsiner.

Melodikrysset nummer 11 2014

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst, men Kevin Walker hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Fast sen fick vi ju låttiteln, ”Belong”.

Då ligger Beatles betydligt närmare mig. Här om kvällen var jag på närbelägna Fyrishov och såg och lyssnade på en riktigt kul dansk föreställning med låtar, signerade John Lennon och Paul McCartney. Fast i dag fick vi höra en låt av George Harrison, ”Something”.

USA var med på ett enda litet hörn i dag: Vi hörde alls icke oävna Katy Perry i ”I Kissed a Girl”.

Fast mittåt: Vi hörde ju signaturmelodin till ”Lilla huset på prärien” också. Jag har förstås sett TV-filmatiseringen, men jag vill ännu mer rekommendera originalet, Laura Ingalls Wilders bokserie.

En central del av det europeiska musikaliska kulturarvet fanns också med i dagens kryss, ett musikaliskt skämt signerat Wolfgang Amadeus Mozart.

En svensk klassiker, dock inte en musikalisk sådan, är ”Fritiofs saga” av Esaias Tegnér. Vi läste den i realskolan på 1950-talet, och många av dikterna sitter fortfarande kvar i minnet, dock kanske inte främst ”Vikingabalk”. Tonsättningen har jag faktiskt aldrig hört förut.

En klassiker är också Tage Danielssons antikärnkraftmonolog ”Om sannolikhet”. Det råkar vara så att den nämns i ett mejl, som min hustru här om dagen fick från Birgitta Hambraeus, en kvinna som i motsats till sitt gamla parti, Centern, står fast vid ett principfast kärnkraftsmotstånd. Birgitta Dahl nämns i det här mejlet med respekt, medan texten andas djup misstro mot den sittande fyrpartiregeringens energipolitik.

Allt mer lutar också åt att dess tid snart är till ända. Det hjälper nog inte ens att med Karl Gerhard sjunga ”Nu ska vi opp, opp, opp”.

När vi nu ändå är inne på snurriga riktningar, kan vi ju passa på att redovisa också svaret pariserhjul, ett fenomen som förekom i en film med Siw Malkmkvist, ”Förälskad i Köpenhamn”.

Och i en annan film, ”Köp hjärtan”, fanns originalet till den låt Povel Ramel med Sune Mangs’ hjälp förvanskade. ”Orvars sång” hette den i den här versionen, men i originalversionen sjöng man ”så är mitt namnanrop, jag älskar dig”.

Jag har sett Agnes Carlsson göra Lill Lindfors’ gamla hit ”En sån karl” i ”Så mycket bättre”. Det här greppet att låta nya artister göra gamla hitar är inte så tokigt och lyckas ibland överraskande väl, men i just det här fallet är originalet bättre. Det jag säger här ska inte ses som ett allmänt omdöme om Agnes – hon visade också upp överraskande sidor och gjorde bra tolkningar.

Sen återstår det ytterligare ett par gamla svenska schlager att redovisa.

”Ålefeskarns vals”, en stor succé i Kjell Krages insjungning, har förekommit tidigare i krysset. Den här gången skulle vi veta, att ålefeskarn fiskar ål och minnas tredje ordet i refrängen: ”De va en gång jag skulle ut å feska ål”.

Och i den allra sista låt som återstår att redovisa, gällde det tydligen att förhindra att någon skulle åla sig ur greppet på dansgolvet: ”Säg inte nej, säg, kanske, kanske, kanske”, som Sven Ingvars uttryckte saken.

På 80-årskalas hos en fortfarande rosigt ung flicka

Vår vän – framför allt Birgittas vän allt sedan ungdomsåren – Käthe Elmgren har kommit upp i den aktningsvärda åldern 80. Detta firades i går kväll, lördag kväll, med ett jättelikt kalas i det komplex på Östra Ågatan 73 där Käthe bor, formellt en bostadsrättsförening men med servicefunktioner och generöst tilltagna gemensamma utrymmen, bland annat den samlingssal där vi höll till.

Där stod långbord efter långbord uppdukade, och Käthe höll själv på med finjusteringarna, när vi anlände. Vid varje kuvert låg stora vackra namnlappar med akvarellillustrationer, i mitt fall gröna äpplen plus en liten, liten röd pepparfrukt.

På bussen från Svartbäcken till hållplatsen närmast festlokalen fick vi sällskap av Bengt och Inger, och allt efter som gästerna anlände, slogs jag av att de numera – några av dem har jag också träffat i yngre dar – är gamla och gråhåriga.

Ganska många av dem – jag har redan nämnt Birgitta, Bengt och Inger – träffade jag i början av 1960-talet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, beläget på Sturegatan 12. Rätt många av dem dricker numera alkohol – till måltidsdryck bjöds rött eller vitt vin. Jag och Birgitta är i det här fallet avvikare: av hälsoskäl har vi återgått till ungdomens helnykterhet. Men det serverades ett riktigt gott alkoholfritt vin också.

Och maten och brödet var mycket goda. Vi visste genom vår dotter Kerstin att Trillers, där hon jobbar, var leverantör, och när Birgitta senare i sitt tal till Käthe nämnde, att Kerstin hade bakat brödet, hördes ett uppskattande bifall från de församlade. Birgitta gjorde förresten en snygg inledning med att påminna om att Käthe och Ingvar Carlsson inte bara är jämngamla utan också båda kommer från Borås.

Talarna var många, flera av dem gamla vänner från arkaåren, men naturligtvis var inte alla lika ålderstigna som jubilaren. Hennes tre barn plus ett barnbarn höll fina tal, och denna yngre generation av elmgrenare sjöng också för familjens matriark. (Också den länge sjukdomsdrabbade och sedan tidigare döde maken, Hans, fick förresten komma till tals genom ett antal kvicka formuleringar som citerades.)

Bland gästerna stack ytterligare en person åldersmässigt ut, Birgittas och Bengts dotter Anna, som höll ett fint tal till Käthe om sina mycket unga år på Arken, däribland den gemensamma omsorg barnen där bestods, inte minst av Käthe.

Och så bröts raden av hyllningstal då och då av sång, oftast gemensamt framförda bordsvisor ledda av dottern Maja men faktiskt också solosånger och instrumentala inslag. De som samlades för fest i går hör i ordets bästa mening hemma i en bildad borgerlighet.

Jag fick ganska snart erfara också att ett antal av deltagarna i festen brukar läsa min blogg, somliga förstås främst för melodikrysskåseriernas skull – men en dam som kom fram till mig ville också hälsa från en man som har skrivit kommentar till min bloggtext om Sundsvall förr i världen.

När festen sedan, ganska sent, gick mot sitt slut, erbjöd sig en annan gammal arkabo, Lennart Källströmer, att skjutsa oss hem i sin bil.

Så efter att vi hade tackat Käthe och hennes barn för en trevlig fest, åkte de gamle hem. Alla gamla förresten.

Men också vi gamlingar har rätt att, efter vår förmåga, njuta av livets goda. Som det heter i första strofen i ”Biskop Franzéns bordsvisa”, den som Maja fick oss att sjunga på sin mors 80-årsfest:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad; på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Melodikrysset nummer 10 2014

Jag börjar tro att det pågår en idrottsvärldskonspiration mot oss som löser Melodikrysset. Även nästa lördag börjar krysset en halvtimme tidigare.

Jag hör alltså till dem som hellre brukar musikminnet än tar del av sportprestationer, men eftersom jag nästan aldrig heller ser TV-serier, fann jag delar av dagens kryss svårt: Vi fick höra signaturerna till dels ”Mad Men”, dels ”The Sopranos”.

Svår tyckte jag även att frågan om ”Sway” var. Melodin känner jag förstås igen, men inte minns jag B0bby Rydell.

Då är jag mer bekant med The Velvet Underground, som vi i dag hörde i ”Pale Blue Eyes”. Dessutom var Lou Reed en bra ledtråd.

Både Willie Nelson och Dolly Parton har jag på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem i duetten ”To All the Girls”.

Bruce Springsteen har jag hittills skaffat allt av på skiva, så jag ska köpa den senaste också, ”High Hopes”.

Och en låt, som möjligen många tyckte var svår i dag, ”Dueling Banjos”, har jag sen länge på CD. Jag har också sett filmen den fanns med i, ”Den sista färden”, och vet att där förekom kanot och således paddel.

Som övergång från det engelskspråkiga till det svenskspråkiga kan väl ”It’s My Party” tjäna – överflyttad till svenska och insjungen av Lill-Babs hette den ”Leva livet”. Den som skrev den svenska texten var Stikkan Anderson.

”Flickorna på TV två” hörde vi en gång i världen med Gyllene Tider, men i dag fick vi höra den i Lennart Palms version, det vill säga instrumentalt.

Då återstår bara Evert Taube. Han förekom till och med i två olika frågor i dagens kryss.

Vinden i hans ”Valsen på Sunnanö” är rimligen sunnan.

Och djuret i ”Oxdragarsång” är förstås en stut, kastrerad eller, som Anders Eldeman uttryckte sig i en omskrivning: ”ett ungt åtgärdat exemplar”.

Med minnena av barndomen som stolpar

Dagen börjar med att Klara, snart nio, känner sig hängig och har aningens aning feber. Per telefon får hon sin mammas tillstånd att stanna hemma från skolan i dag tillsammans med mormor och morfar.

Fast morfar börjar för sin del dagen med att gå till Vårdcentralen för sedvanligt PK-prov.

När han kommer hem och just tänker slå sig ner för att äntligen äta frukost, ringer det. Det är UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, som ringer.

Ja, herregud, det är tydligen i dag jag har lovat tala på ett UPS-möte – i årets almanacka har jag inte skrivit in det här; jag minns inbjudan, men jag fick den redan förra året.

Så jag ringer omedelbart efter en taxi och beger mig till Träffpunkten på Storgatan 11. Där ber jag den församlade ganska stora publiken om ursäkt – jag brukar verkligen inte slarva med sådant här – och sätter i gång att prata utan vare sig manus eller stolpar.

Nå, ämnet är ”Flykten från Estland”, och eftersom jag vid det här laget har berättat den här delen av min personhistoria ett stort antal gånger, känner jag med detsamma att det bär. Men så innehåller ju också den här personhistorien mycket som publiken, mina jämnåriga och äldre, aldrig har behövt uppleva: rysk och tysk ockupation, historien om när min pappa höll sig gömd på vinden undan sovjetisk inkallelse, min yngsta morbrors berättelse om hur han såg människor avrättas i ett grävt dike ute i skogen, flykten i båt först från Estland till Finland, sedan från Finland till Sverige, bombningarna av Helsingfors, den ständiga hungern i det finska flyktinglägret, mina båda andra morbröders öden efter det att de hade slagits i en estnisk styrka i den finska armén: den ene återvände i krigets slutskede till Estland och föll på den estniska östfronten och den andre, som hade gift sig med en finsk tjej och fått två barn med henne, utlämnades till ryssarna och återsåg aldrig sin finska familj. Fast senare träffade han i Estland en ny kvinna, som han inte kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Till andravärldskrigstidens märkligheter eller kanske vardag hörde att barnen i de här båda kullarna kunde träffas först efter Estlands återerövrade självständighet på 1990-talet.

Själv kom jag att växa in i det svenska samhälle dit vi tog vår tillflykt, började rent av använda dess språk, svenskan, som mitt yrkesverktyg. Men det är en annan historia.

Min barndomshistoria fick varma applåder, och jag fick många frågor. En, från föreningens ledning efteråt, var om jag inte ville komma tillbaka till dem och göra ett av mina musikprogram.

Melodikrysset nummer 9 2014

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt.

Det började lätt: ”Ta mig i din livbåt” (”Take Me In Your Lifeboat”) är kanske inte någon av Alf Roberstsons mest kända låtar, men hans karaktäristiska röst är lätt att känna igen.

Ännu lättare var det att identifiera Caroline af Ugglas, i dag med ”Snälla snälla”. Den kommer man i håg, fastän den förekom i Melodifestivalen 2009. Varför innehåller årets melodifestival inget som fäster sig i melodiminnet på det där sättet?

Men inte allt som Anders Eldeman plockar upp ur tidigare melodifestivaler hör till det som blir evergreens. Ett exempel ur dagens kryss är ”Desperados” med Pernilla Andersson från Melodifestivalen 2011.

Lättare att komma i håg är då Petra Nielsens ”Tango tango” från 2004, delvis för hennes kuriösa uttal: ”Tängo tängo”.

Fredrik Kempe kommer man ju i håg för att han så flitigt år efter år förekommer som låtmakare i melodifestivalerna. Men att han själv sjöng ”Finally” i Melodiestivalen 2004 hade jag glömt.

Dagens svåraste uppgift tyckte jag för egen del annars var att identifiera Katarina Ewerlöf i ”Icke så”.

Då är jag mer bekant med Mats Rådberg, som tillsammans med Rankarna framförde ”Du kan lita på pojkarna över 35″. Just den här låten hör väl inte till det bästa han har gjort, men han har gjort en hel del annat som inte är så dumt. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), hade vi en porträttartikel om honom, där researchen en smula underlättades av att hans båda föräldrar, Sven och Karin, jobbade på tidningen, med reklam respektive distribution. Mats har förresten några gånger skrivit kommentarer här på min blogg.

Monica Zetterlund har jag också kommit i kontakt med, bland annat när hon turnerade med Tage Erlander och senare Olof Palme. Min tidning, Aktuellt i politiken (s), gjorde förresten en artikel om henne och min egen hustru, Birgitta Dahl, på besök hemma hos Monica. Utgångspunkten för det här dubbelporträttet var att de här båda damerna var födda samma år, samma månad och samma dag. I dag hörde vi dock inte just Monicas version av ”Gröna små äpplen”, i original ”Little Green Apples”. Allt detta för att vi till slut skulle komma fram till svaret på vad äpplen kallas i sin första begynnelse: kart.

I dag förekom för övrigt ytterligare en fråga, som hade anknytning till ytterligare en artist med partikoppling (S). Jag tänker då inte på Thore Skogmans budskap ”ja, se pengar, ja, se pengar, är till bekymmer för fattig och för rik” utan på att han – och jag lovar att det var av övertygelse; han var en brukspojke – ställde upp i Socialdemokraternas kampanj 1968.

Också Karl Gerhard har jag mött i folkrörelsesammanhang. Han medverkade då och då i Folket i Bild, till vars ombudskår jag hörde under 1950-talet, och han medverkade också i FiBs turnéprogram. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”, vars melodi har skrivits av Jules Sylvain.

”Knäpp upp, relax, koppla av” var ett budskap från Povel Ramel. Också Povel har jag lyssnat på live i olika skeden av hans liv, bland annat i Knäpp upp-tältet, vid just det här tillfället uppställt på läroverksplan i min gamla skolstad Sundsvall.

Povels gamla primadonna Brita Borg sjöng 1969 in ”Ljuva sextital”, en utmärkt låt, signerad Björn & Benny och Stikkan Andersson.

Nostalgikänslor väcker även ”We Are All the Winners”, som vi minns med Nick Borgen.

I kväll tävlar de låtar i Melodifestivalen som har gått vidare till andra chansen. Alla där är verkligen inte vinnare.