Sommar i P1 med Ingalill Mosander

Ingalill Mosander är en känd journalist, känd bland annat från Aftonbladet och Gokväll i TV. Just därför är jag lite besviken på bristen på fokus i hennes Sommar-program i P1.

Åtskilligt av det hon har att berätta är värt att ta del av, men det blir lite för många disparata inslag, och till min förvåning lyckas hon inte ens när hon berättar om Costa Concordias dramatiska förlisning och hennes och maken Jan Mosanders – också han känd journalist – räddning i en till att börja med konstrande livbåt riktigt förmedla känslan av den panik hon och alla andra drabbades av. Lustigt nog tycker jag det tänder till först när hon i sin yrkesroll ringer en lite trög jourhavande på Aftonbladets redaktion.

Fast hon försöker verkligen bjuda på sig själv: Ger glimtar av sin uppväxt i ett arbetarhem, som lät henne studera vidare. Berättar om författare hon har mött i sin egenskap av bokintroduktör.

Jag uppskattade verkligen historierna om mötena med Margaret Atwood, P D James och Joseph Brodsky, vilkas författarskap även jag är väl förtrogen med. Historien om John Irving på Daniel Westlings gym i Stockholm var också kul.

Musiken kändes ibland välfunnen, som när hon efter historien om Costa Concordia spelade ”Att angöra en brygga” med Monica Zetterlund.

Den spände över vida fält: Robert Wells och Charlie Norman i ”Jump Up Boogie”, Count Basie (”Splanky”), ”Mack the Knife” med Ella Fitzgerald, Jean Sibelius’ ”Finlandia”, ”Halluljah I Love Her So” med Ray Charles, ”September” med Earth Wind & Fire och låtar med Diana Krall, Kylie Minouge och Keith Jarrett. Men inte allt var det bästa tänkbara – ett par exempel: ”Over the Rainbow” med Nikki Yanofsky och ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” med Angelique Kidjo.

Sommar i P1 med Simon Kyaga

Jag har aldrig träffat Simon Kyaga, så när jag ska lyssna på hans Sommar-program försöker jag förstås ta reda på varifrån hans ovanliga namn kommer. Ganska långt in i programmet berättar han själv om sin bakgrund: Han är född i Sverige, men hans morfar som var jude tvingades av kända skäl lämna Tyskland. Hans far och farfar har sin bakgrund i Tibet, ett annat land med invånare som drabbas av förtryck.

Annars var Kyagas program nästan kemiskt befriat från det strikt personliga. I stället speglade det, med både lidelse och viss detaljrikedom, hans bana som forskare – till yrket är han överläkare i psykiatri. Det är ingen tvekan om att han tillsammans med kolleger med stor energi har ägnat sig åt att spåra samband mellan genialitet och galenskap och har, vad jag förstår, också lyckats belägga, att det finns ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativa yrken. Däremot har han inte funnit, att det skulle finnas någon vetenskaplig förankring för den ganska vanliga fördomen, att psykiskt sjuka oftare blir kriminella.

Hans framställning av det här var stringent och lättbegriplig också för oss som saknar specialkunskaper på området.

Minst lika imponerad är jag av hans musikval.

Som exempel på bredden och kvaliteten i det han valde att spela kan jag nämna Franz Liszts ”Ständchen” i en version med Vladimir Horowitz, Koops och Cecilia Stalins fantastiska ”Waltz For Koop”, ”Left And Right” med rapparna Method Man, Redman, D’angelo och Q-Tip och ”Do I Wanna Know” med brittiska neopunkbandet Arctic Monkeys.

Dessutom vittnar en hel rad av låttitlar om att musiken i programmet med fantastisk pricksäkerhet var vald för att passa hans ämne: ”Frontier Psychiatrist”, ”Happy”, ”Normal Person”, ”Ultraviolence”, ”Down” med flera.

Melodikrysset nummer 26 2014

I går, när Birgitta och jag åkte till Stockholm för att delta i Anna-Greta Leijons 75-årsfirande, jävlades min onda fot mer än någonsin, fastän jag använde mina nyinköpta fotriktiga skor.

Men i dag är fötterna ljuvligt problemfria.

Tämligen problemfritt var också dagens melodikryss.

”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor” sjöng Klas Klättermus i Thorbjørn Egners barnklassiker, välkänd i vår familj när barnen var små.

Det leder oss osökt vidare till en annan barnklassiker, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”. I filmversionen, signerad Victor Fleming, hittar man sången ”Over the Rainbow”, som efterlystes i dag. Den som vill läsa mer om det här verket kan gå upp under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur.

Från filmens värld hade Anders Eldeman hämtat ytterligare en fråga, den med ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. ”Men tiden går” hette den i Hasses & Tages version, som sjöngs av Monica Zetterlund.

Så många gånger som Anders Eldeman har använt sig av filmen ”En officer och en gentleman”, måste även jag försöka se den. Till det som lockar hör filmmusiken, i dag ”Up Where We Belong”, signerad Jack Nietsche och Buffy Sainte-Marie, den senare en av mina gamla favoritet.

Tyvärr såg jag heller inte Marguerite Monnots och Alexandre Bufforts ”Irma la douce”, när den gick upp i Stockholm 1959 – det här var det år då jag började vid Uppsala universitet, och jag hade väl mycket annat för mig då.

Ur den revy, där ”Men tiden går” med Monica Zetterlund ingick, ”Glaset i örat”, hade Eldeman i dag hämtat ytterligare ett sångnummer, som skulle ge oss det sökta kryssordet arg: ”Alltid blir jag så förbannad” med Lena Nyman och Martin Ljung.

En oftast hörvärd estradör är Magnus Uggla; hans ”Kung i baren” finns även i min skivsamling.

Oskar Linnros finns inte där, men hans ”Från och med du” är faktiskt inte så dum.

Inte heller har jag något med Loreen, vars ”We Got the Power” vi hörde i dag. Men jag måste tillstå, att hon har stigit i min aktning, musikaliskt så väl som politiskt, det senare på grund av att hon i samband med eurovisionsschlagerfinalen intresserade sig också för de villkor människorna i det land där den ägde rum lever under.

Däremot har jag Anna-Lena Brundins tolkningar av Édith Piaf. Varför i helskotta har det som spelas i Sveriges radio blivit så ensidigt angloamerikanskt? USA och England står för jättemycket jättebra musik – det är inte det – men det finns också mycket hörvärd musik att hämta även från ett helt spektrum av länder och språk runt omkring i Europa, till exempel, som i det aktuella fallet, Frankrike.

Dagens enda anmärkning gäller valet av ”Stand By Me” med Ben E King. Om nu svaret skulle bli King, finns det ju flera andra att välja på.

Men sen gå vi i mål med en fullkomligt härlig tolkning av ”Good Morning, Good Morning”, en klassisk filmmelodi som kom att bli signaturmelodi för klassiska radioprogrammet ”Fukostklubben” med Sigge Fürst som programledare. Då sjöng man ”God morgon, god morgon”, men i dag gjordes den i original av underbara Miss Li. Henne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, men det är inte därför jag kallar henne underbar.

Dagens krysskåseri vill jag avsluta med en sak som hör samman med den stockholmsresa jag berättade om inledningsvis. När vi på hemvägen klev av tåget i Uppsala, träffade vi på perrongen vår gamle vän (och partivän) Peter Gustavsson, som numera arbetar på ABF-förbundet. ABF och Leopard förlag har tillsammans gett ut en ny arbetarrörelsesångbok med Peter och Emeli André som huvudredaktörer, ”Röda sångoken”. Det är en politisk sångbok med oerhört mycket modernt material, men när det gäller några av de klassiska arbetarrörelsesångerna har jag på olika sätt bidragit med en del uppgifter, så i slutet av boken får jag ett tack med namns nämnande.

Jag satt som klistrad vid ”Röda sångboken” hela vägen på bussen till Öregrund, och jag kommer att återkomma till den.

Den finns att köpa i bokhandeln.

Sommar i P1 med Johan Theorin

Johan Theorin är en av Sveriges bäst säljande deckarförfattare, men om hans böcker har jag inget att säga – jag har nämligen inte läst dem.

Fast när jag lyssnade på hans sommarprogram, slogs jag ganska snart av att vi hade att göra med en van berättare. Ur radion strömmade en rad historier, flera av dem om svårförklarliga men fantasikittlande ting. En del av de här historierna, som gammelfarmors på Öland om tomten i skogen, snuddar vid det mytologiska, andra, som historien om mannen som begravdes av föräldrarna och sedan ändå fortsatte att skicka oundertecknade vykort från Sydamerika, pendlar mellan spökhistoria och deckarintrig. Annat finner så småningom en naturlig förklaring, som de tyska turisternas larm om en ubåt och en grodman som stiger i land.

Musiken Johan Theorin har valt att spela i det här programmet spretar åt lite olika håll, och det är inte allt han spelar jag är förtrogen med eller tar till mig. Men till det som gick hem även hos mig hör ”The Gnome” med Pink Floyd, ”Balladen om flykten” med Thorstein Bergman, ”Fishermans Blues” med The Waterboys och ”Som sker vid sommarvakan” med Olle Adolphson.

Sommar i P1 med Antje Jackelén

I mina öron låter Antje holländskt, men när jag kollar namnets spridning och ursprung, visar det sig, att namnet – som för övrigt är en variant av Anna – också förekommer i lågtyskan. Att jag gör det här – typiskt mig! – har förstås att göra med att vår (nåja, inte min – jag är inte medlem av Svenska kyrkan och inte religiös heller) relativt nya ärkebiskop har varit sommarpratare i radion.

Min personliga ateism har inte hindrat mig från att då och då – till exempel på stor-OD – föra vänliga och intresserade konversationer med några av de senaste ärkebiskoparna, och jag har också i andra sammanhang kommit att umgås med präster. Förmodligen kommer jag att träffa Antje Jackelén också, förutsatt att hon, i likhet med sina företrädare och min egen hustru, kallas att bli i hennes fall moster i OD.

Att döma av den musik hon spelade i sitt sommarprogram, kommer hon att platsa i OD också.

Vi kan väl därför börja med musiken i hennes Sommar.

Det fanns ofta ett religiöst stråk i den, också om man bortser från uppenbara exempel som ”Änglabrödet” och stycket med Sankt Petersburgs kammarkör. Men förhållandet till tron förekom också i många andra låtar, befriande respektlöst uttryckt i Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag i en version med Bo Kaspers orkester.

Det jag också är imponerad av är att de låtar hon spelade – ”Democracy” med Judy Collins men skriven av Leonard Cohen, ”Du måste finnas” ur ”Kristina från Duvemåla” med Helen Sjöholm, ”Respect” med Aretha Franklin, ”All My Tears” med Ane Brun – ofta var så väl funna som illustrationer till det hon hade att säga.

Också den avslutande låten, ”As Time Goes By” med Frank Sinatra, passade bra där den förekom – men själv skulle jag där, med tanke på att hon citerade ”Predikaren”, ha valt att spela ”Turn! Turn! Turn!” med Pete Seeger.

Mycket av det hon sa var sympatiskt, till exempel hennes plädering för tolerans och respekt, och de glimtar hon gav ur sitt personliga liv – ankomsten till Uppsala och Sverige, hennes hämnd på en vetenskapsman som hade förolämpat henne och annat sådant – trevliga att lyssna på. Och jag gillade förstås ärkebiskopens predikan mot främlingsfientlighet.

Men hennes Sommar-program var också till stora delar inte bara en predikan utan också ibland hållen i lite för abstrakt ton, och där tappade hon möjligen en del av den breda publiken.

Hjärtundersökning och fotbot

I går kväll åkte jag in till Uppsala och sov över i vår lägenhet där. Jag hade tidigare kallelse till avdelningen för klinisk fysiologi på Akademiska men hade också lyckats lägga ett morgonbesök av hantverkare i lägenheten samma dag.

Senare fortsatte jag till Akademiska, dit jag hade kallats för en kompletterande undersökning av hjärtat, som för relativt kort tid sen undersöktes där. Hur det här avlöpte får jag förhoppningsvis snart veta av min hjärtläkare, som själv inte var närvarande i dag. Eftersom jag har mer jag vill berätta om mitt tillstånd, begärde jag på den här avdelningens expedition ett telefonnummer att ringa och fick då ett nummer inte till läkaren utan till en läkarsekreterare, som fungerar som mellanhand.

Andfåddheten och bensvagheten består, kunde jag åter konstatera, när jag därefter hungrig – jag hade inte fått någon lunch, fast det var långt in på eftermiddagen – promenerade till sjukhusrestaurangen. Där blev det en liten macka, ett glas Ramlösa och sen en kopp kaffe. Jag köpte också dagens tidningar i kiosken bredvid.

Därefter hittade jag en taxi som kunde ta mig till den fot- och skospecialist som enligt en läkare på Vårdcentralen hemma i Svartbäcken säljer fotriktiga skor, lämpliga om man som jag lider av artros i högra stortåns grundled. Smärtan har visserligen avtagit, men det är säkert en tillfällig lindring.

Den här butiken, som ligger på det gamla regementsområdet, visade sig trots sitt avsides läge ha andra kunder än jag, dessutom ett stort urval av fotriktiga skor av olika slag. Med en vänlig och kunnig expedits hjälp provade jag mig fram till ett par svarta skor, lämpliga för mina korta och Kalle Anka-breda, i vristen höga fötter – dessutom har de – och det är en av poängerna med dem – en tjock och oböjlig sula. Jag köpte dem i svart färg, men använda som finskor ser de ändå lite ovanliga ut. Expediten tröstade mig med att jag ju, om jag skulle gå till exempel på frackmiddag, kunde synda lite och ha vanliga lackskor.

När jag ändå var där, valde jag också ut ett par sandaler med liknande kvalitéer att kunna använda som fritidsskor.

Det här är inte precis reavaror; 2.300 kronor kostade kalaset – men om de nyinköpta skorna kan göra livet mindre smärtsamt och funka som alternativ till operation med åtföljande sjukskrivning, är det faktiskt värt pengarna.

Sen tog jag taxi – samma chaufför dök upp med sin bil när expediten hjälpte mig att ringa – ner till Apoteket i S:t Per. Det gäller att kombinera stadsärendena.

Och så bar det med buss 811 av mot Öregrund, där Birgitta väntade med en sen middag. Fläskkotlett och stekt potatis, om ni vill veta.

Sommar i P1 med Johan Croneman

Jag hör till dem som gärna läser Johan Croneman i Dagens Nyheter, inte för att jag alltid tycker som han utan för att hans synpunkter på ganska varierande fenomen alltid är intressanta att ta del av. Med cirka tio års mellanrum har han dock, bekände han i dagens Sommar, kört in i väggen, en gång med droger som motor.

Johan Cronman är nästan 20 år yngre än jag, men trots att vi av allt att döma delar många värderingar (och uppenbart gillar samma slags musik), har vi inte en identisk värdering av de sextio- och sjuttiotal han har sina rötter i. Jag tycker till exempel att han underskattar bredden av det vietnamengagemang som fanns i Sverige under Palme-epoken och som fanns också hos människor utanför dåtidens FNL-grupper.

Mycket av den musik Croneman spelade i sitt program har jag med uppskattning recenserat i Aktuellt i politiken (s) och senare här i bloggen: Ulf Lundell, Ensamma hjärtan, Peter, Paul and Mary, Randy Newman, Blå Tåget, Olle Ljungström, Neil Young, Vladimir Vysotskij. Musikaliskt blev Johan Cronemans sommarprogram en riktig nostalgitripp.

Det jag också uppskattade med det här programmet var dess tidskänsla och många illustrerande bilder hämtade ur Cronemans eget liv.

Melodikrysset nummer 25 2014

Sonen, Matti, är hos oss i Öregrund över midsommar tillsammans med sin Karin och deras mycket försigkomna, bland annat mycket pratsamma tvååring, Ella. Vi har ätit gott och umgåtts, och i går på midsommarafton var vi på Hembygdsgården och dansade runt midsommarstången. Det vill säga, jag med mina många krämpor dansade inte, och Birgitta höll mig sällskap och tittade på. Men de yngre deltog med liv och lust i sånglekarna.

Som så ofta när Matti är här – han är mycket musikkunnig och spelar själv – hjälpte han mig en smula med Melodikrysset. Fast den här gången var det egentligen bara den allra första frågan jag behövde få lite hjälp med. Jag har nämligen aldrig sett åttiotalsfilmen ”Flashdance”, men Matti sa, att musiken, ”What a Feeling”, kom därifrån och att den kvinnliga sångerskan hette Irene Cara.

First Aid Kit behövde jag däremot ingen hjälp med. Dem gillar jag, och av Matti fick jag till min 77-årsdag den 19e juni deras nya CD ”Stay Gold”.

Men för att återvända till scen- och filmmusik:

Giacomo Puccini är en av de stora operakompositörerna, och hans ”Tosca” från år 1900 kan jag, med eller utan medverkan av José Carreras, identifiera tämligen lätt.

Men som ni som följer min blogg vet, är min musiksmak mycket bred, och jag har inte bara sett utan älskar också att höra Marilyn Monroe i ”I Wonna Be Loved By You”. Den förekom i ”I hetaste laget”, ”Some Like It Hot” från 1959. Min recension av Billy Wilders film hittar ni ovan under Kulturspegeln, Film.

Av någon anledning har det aldrig blivit av för mig att se Harvey Fiersteins och Jerry Hermans ”La cage aux folles” – men nummer ur den här musikalen har jag ju ofta hört i radion, och jag förknippar också Jan Malmsjö, som vi hörde sjunga i dag, med en känd svensk uppsättning.

Jag är ju – inte bara men kanske också – på grund av min höga ålder fast rotad i äldre musik, så även om jag själv inte var född 1920, är jag förtrogen med Irving Berlin och hans musik, i dag ”Always”.

När jag själv var ung, spelades franska visor och schlager ofta i radio, så människor ur min generation minns för evigt Charles Trenet i ”La mer” och känner också igen den när den, som i dag, i stället spelades av Acker Bilk.

Förr var det över huvud taget nästan omöjligt att, med det fåtal populärmusikprogram som förekom i radion, undgå att höra och lära sig schlager som hade det där lilla extra. Så redan när jag hör de första tonerna av ”Under ekars djupa skugga” minns jag den i Carli Torehaves insjungning – men i dag vill inte Eldeman ha hans namn utan vad det är för träd, i singularis, sången handlar om: ek.

Musikaliska möten ger ofta hörvärda resultat. Ett exempel spelades i dag, ”Where Or When” med Lisa Ekdahl och Rod Stewart.

Sen är jag också förtjust i att man ibland, i stället för att bara satsa på det nya, också speglar det förflutna.

Marie Bergman var förr en mycket uppskattad sångerska, och det är kul att hon på nytt har fått förekomma i TV. I dag hörde vi henne i ”Varje människa bär en historia”.

Och Tomas Ledin har valt att, på CDn ”Höga kusten”, gräva i sin och sin familjs ångermanländska historia, som också rymmer rödare inslag än vad många kanske hade anat. I dag hörde vi ”Ljuvliga minnen”. Läs mer om den här skivan ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så här i midsommartid passade det väl bra, att dagens melodikryss också innehöll ”Uti vår hage”, en mycket fin svensk folkvisa.

Hätila ragulpr på fåtskliaben (min alltså, inte Nalle Puhs)

I morse tassade Birgitta tidigt ut i köket, men innan hon tog itu med födelsedagsbestyren där, gick hon, trots regnet, ut i trädgården och plockade födelsedagsbuketter: en med vita bondrosor (Rosa alba maxima) plus en mindre sådan att ställas bredvid min frukostassiett, en med akleja, lupin och en rosa ros och så en med skär och vit pion plus jättedaggkåpa.

Redan i går kväll hade hon i smyg börjat bygga en fantastisk smörgåstårta, överdådig både till smak och utseende. Den räckte både till frukost och till lunch, och det blev ändå en bit över.

Men innan vi tog itu med den, kom hon in i sovrummet, bärandes paket och sjungandes ”Röda små smultron”, som seden bjuder i vår familj.

(Jag har därefter hört ”Röda små smultron” sjungas en gång till, fast då i telefon. Det var Gunnel och Birgittas bror Ragge som ringde och gratulerade. Och ännu senare gratulerade Birgittas bror Gunnar med fru Annica per telefon. Och på kvällen hittar jag ett födelsedagsmejl från Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, avsänt från deras sommarstuga i Järbo.)

Åldern – jag fyller 77 år i dag – hindrar inte att vi blir firade som de barn vi nog fortfarande är i våra hjärtan. Och som vanligt fick jag en mängd paket, en ny fin Marimekko-skjorta, en Woody Allen-film (”Blue Jasmine”), biljett till Operans gästföreställning i Uppsala av Mozarts ”Trollflöjten” och så en hel bunt böcker: Torgny Lindgrens ”Klingsor”, E M Forsters ”Maurice”, Pooneh Rohis ”Araben”, Johannes Anyurus ”En storm kom från Paradiset”, Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”, Anneli Jordahls ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”, Gunilla Palmstierna-Weiss’ ”Minnets spelplats” och Tuula Karjalainens ”Tove Jansson – Arbeta och älska”. Dessutom fick jag två barnböcker: H C Andersens ”Den lilla sjöjungfrun” illustrerad av Charlotte Gastaut och så ”Blåsippor, videungar och sockerbagare”, barnens bästa visor av Alice Tegnér & Elsa Beskow.

Jag tror inte att jag behöver orda om kvalitén på det här men möjligen om mängden. Allt det här är inte alls köpt nu inför min födelsedag. Hustrun är med i Böckernas klubb och beställer regelbundet ur deras månadserbjudanden det bästa nya; vi är båda läsgalningar. Men inför min födelsedag (och även inför julen) lägger hon undan en del av det nyinköpta, och sen blir man alltså firad på det här överväldigande sättet.

Vid middagstid anlände sonen Matti och hans lite drygt tvååriga dotter Ella – Ellas mamma Karin kommer efter i morgon.

Matti och inte minst Ella som ivrigt hjälpte mig att öppna paket grattade mig med CD-skivor: First Aid Kits nya CD ”Stay Gold”, ”Wynton Marsalis and Eric Clapton Play the Blues” (en liveinspelning från Lincoln Center), Paul McCartneys ”New” och Chuck Berry med ”Best of the Chess Years”. Nu kan det få regna hur mycket det vill i sommar.

Men i morgon, på midsommarafton, ska jag och Birgitta gå med Matti och Karin och inte minst lilla Ella till midsommarfirandet vid Hembygdsgården här i Öregrund. Där ska midsommarstången resas och dansas kring till tonerna av ett spelmanslag. Det blir något nytt för Ella.

Men här hos oss i Öregrund känner hon redan igen sig: rör sig frimodigt hit och dit i huset, plockar fram leksaker ur leksakslådorna, busar och pratar som en fors – sex-sjuordsmeningar säger hennes pappa som är psykolog. Äter bra gör hon också. Hon ville ha om och om igen av Birgittas hemlagade födelsedagsmiddag, stek och hasselbackspotatis.

Ha det bra också under ert midsommarfirande!

Jag linkar in i sommaren

När barnbarnens, Viggos och Klaras, vårtermin tog slut och vårt morgonvärv som hjälp åt dem varannan vecka ändades, åkte Birgitta ut till vårt hus i Öregrund för de närmaste månaderna.

Själv hade jag fått tid hos en läkare på Vårdcentralen i Svartbäcken i Uppsala efter veckohelgen, så jag stannade kvar i stan så länge – jag orkade inte åka fram och tillbaka till Öregrund med min onda fot.

Det där onda finns nere i foten, och jag trodde aldrig riktigt på att stödstrumpor, som ju klämmer åt högre upp, skulle kunna bota det här – jag hade fått rådet att skaffa stödstrumpor av den förre läkaren jag konsulterade.

När jag den här gången linkade till Vårdcentralen, hade i och för sig den ibland svåra värken med centrum i högra stortån dämpats – men jag har vid det här laget lärt mig, att det går upp och ner med den. Lugnt och sakligt berättade jag för den unga kvinnliga läkaren, ny för mig, om mina symtom och pekade ut var centrum för det onda fanns, och hon slog med stor säkerhet fast vad det här med all sannolikhet berodde på: artros i stortåns grundled.

Artros kan opereras, berättade hon men föreslog som första alternativ byte till skor med hård sula som avlastar leden.

Specialskor av det här slaget finns, berättade hon, att köpa i en butik i närheten av Akademiska, och jag fick också adressen av henne.

Nästa vecka är jag ändå kallad till en undersökning på Akademiska sjukhusets avdelning för klinisk fysiologi, så då ska jag kombinera besöket där med att köpa de här skorna.

Men, som man kan förstå av kallelsen till Ackis: stortån är inte mitt enda problem.

Måhända är min fullkomligt pissiga kondition – jag måste, trots att jag drar en varuvagn på hjul, gång på gång stanna på vägen till och hem från Konsum – delvis förorsakad av min onda fot, men själv tror jag, att jag har andra problem, som rör hjärt-lung-komplexet.

Hoppas att jag får träffa en läkare också och inte bara får en hjärtundersökning.

* * *

En smula lättad över att åtminstone ha fått en vettig förklaring på mitt fotbesvär tar jag min packning, det mesta av den i min nya tantvagn, till buss 811 och åker ut till Öregrund, Birgitta och sommaren. Känslan i sinnet liknar faktiskt lite den från förr i världen, då jag åkte till Öregrund för midsommar- eller semesterledighet.

På vägen upp till huset passerar jag mitt stora stenparti, som Birgitta har varit snäll att rensa inför min födelsedag; stenpartiet lyser intensivt blått av akleja. Hon har nu använt sina ensamma dagar här ute till att rensa ännu mer i trädgården.

Hon har också hittat en för oss ny städfirma i Östhammar, som kan göra midsommarfint i huset. I går kom några damer därifrån, en av dem förresten boende här i Öregrund, och städade huset åt oss.

De skulle under eftermiddagen ha avlösts av fönsterputsare från samma firma, men när de anlände, hade det börjat regna, så de – en man och en kvinna – kom tillbaka i dag och putsade alla våra spröjsade dubbelfönster.

Birgitta har tvättat gardinerna och vid det här laget redan satt upp nystrukna sådana i sovrummet och köket.

Själv var jag i väg till Konsum och handlade mat – rökta laxfenor och färskpotatis – till dagens middag och ett och annat inför den stundande midsommarhelgen.

Fast dess förinnan, i morgon, är det min födelsedag; jag fyller 77.

Dottern, Kerstin, som jobbar då och inte kan komma har redan överlämnat sin födelsedagspresent, ett antal finska dricksglas i en serie som med åren har tagit allt minde utrymme i glasskåpet i vårt kök. Kerstin har stark och säker känsla för design, så det är inte bara sin egen barndoms glasförråd hon återställer.

Sonen, Matti, och hans drygt tvååriga dotter Ella kommer hit till Öregrund på födelsedagskvällen, och på midsommarafton ansluter också Karin, hans fru och Ellas mamma.

Lyckan är att ha barn och barnbarn som fortfarande bryr sig om en, när man är skraltig och fyller sjuttisju. Och att det inte verkar påtvingat.

”Åka farfar”, lär tvååringen säga enligt sin far.