Sommar i P1 med Edda Magnason

Edda Magnason gjorde, fullkomligt lysande, titelrollen i långfilmen om Monica Zetterlund och belönades också med en guldbagge för den prestationen. Hon har också, ganska idiomatiskt, där tolkat en rad av Monicas sånger, så när man i dagens Sommar-program hörde henne tala sin naturliga skånska – hon är uppvuxen i Ystad – kunde man nästan inte tro, att det rörde sig om samma person.

Som hennes namn antyder, har hon emellertid isländskt påbrå: Hennes far kommer från Ísland, och hon berättade i sitt sommarprogram bland annat om ett besök i pappans Ísland. De här isländska rötterna markerades också med att hon spelade Björk.

Edda – jag följer här isländsk namnsed och använder förnamn – beskrev i stort sett sitt liv i kronologisk ordning, allt från barndomens diabetes till det genombrott rollen som Monica Zetterlund gav henne, men gjorde det oftast utan dramatik och känslostyrka.

Det enda som riktigt brände till var historien om när hon vid 22 års ålder vistades i New York en månad och då, efter en shoppingutflykt till Manhattan, på T-banan fick påhäng av en obehaglig man, som sen följde efter henne och också lyckades bryta sig in i hennes bostad i Brooklyn.

Om jag fattade hennes livsfilosofi rätt, handlar den om att vänta och se och sen gripa tillfället när det kommer. Hon verkade också anse att vi styrs mer av vårt undermedvetna än av vårt intellekt.

Ett och annat i hennes musikval kan relateras till händelser i hennes eget liv. Hon spelade till exempel ”Världen är full av violer” med Ulla Billquist, vilket säkert har sin bakgrund i att hon har fått Ulla Billquist-stipendiet.

En del de artister och grupper hon spelade – Joni Mitchell, Tom Waits, Bob Hund, Esbjörn Svensson – är välkända även för mig, men hon spelade ofta ovanliga artister med, faktiskt, spännande låtar. Skönt också när en sommarpratare vågar utmana lyssnarna med sådant som experimentell jazz.

Ibland fick jag intrycket att friheten att välja låtar betydde mer för henne än att få möjlighet att berätta som sitt eget liv.

Melodikrysset nummer 27 2014

I dagens kryss fanns det en del att bita i.

Ibland fastnar man också i det till synes lätta. Så var det med allra sista frågan i dag: Galenskaparna och After Shave och Claes Eriksson känner jag förstås till – men jag har faktiskt aldrig sett deras ”Leif” från 1987 om Rotums kanoner och krut. Wikipediavägen testade jag tänkbara filmer och hittade till slut rätt.

I andra filmfall finns det ofta någon melodi, som lever mycket längre än filmen själv. Jag gissar att inte särskilt många av dagens krysslösare har sett filmen ”Lyckans gullgossar” från 1932, men den innehöll en sång som har fortsatt att spelas, ”Det ordnar sig alltid”, signerad Fred Winter (som egentligen hette något mer töntigt svenskt, Sten Njurling).

Gamla Edvard Persson-filmer visas däremot så ofta i TV, att även yngre tittare (som över huvud taget är beredda att se gamla långfilmer) lär sig känna igen hans sångröst och skånska idiom. I dag inleddes krysset med sagde Persson och ”Min lilla hatt”.

Från filmvärlden är steget inte långt till TV-världen.

För egen del har jag kanske sett något enstaka avsnitt av ”Nord och Syd”, men jag minns den mycket vagt. Dock tillräckligt för att komma på de sökta orden i den svenska titeln.

Däremot var det ingen match för mig att identifiera dagens opera, George Bizets ”Carmen”. Den har jag sett på scen.

1970-talet var ett årtionde då jag jobbade oerhört hårt, och jag ägnade ofta sena kvällar – efter barnläggningen – åt att lyssna på all musik, till exempel proggmusik, jag recenserade i den tidskrift jag var redaktör för. Radiolyssnandet drog jag av dessa skäl ner till ett minimum, och det förekommer därför då och då att jag har svårt att placera mer kommersiell musik (inte menat som kvalitetsomdöme) från den här epoken. Själva låten som föranleder den här reflektionen, ”If You Leave Me Now”, mindes jag i alla fall vagt när jag nu åter hörde den, men vad hette gruppen som gjorde den? Jo, Chicago.

Men ”We Are the Champions”, också den från sent sjuttiotal, minns jag ögonblickligen, vet också att den gjordes av Queen.

ABBA var väl inte, för att hålla fast vid tidsperspektivet, riktigt älskade i proggkretsar, men så småningom bet sig deras hits, till exempel ”I do, I do, I do, I do, I do”, fast även i min skalle.

Däremot lyssnade jag nästan alltid på Svensktoppen – ofta som en ljudkuliss, men jag har haft stor nytta av det här i mitt mångåriga lösande av Melodikrysset. Det märkliga med Svensktoppen var också att lyssnarna genom sitt röstande premierade musik ur många olika genrer och av högst skiftande kvalitet. En artist och låtskapare som höjde sig högt över genomsnittet var Ted Gärdestad. I dag fick vi höra hans ”Jag vill ha en egen måne”.

”Beautiful”, för att låna en titel från en annan i dag spelad låt, sjungen av Kylie Minogue och Enrique Iglesisas.

Allra sist ett tack till Anders Eldeman för att han som kryssillustrationer använder musik från olika epoker.

I dag spelade han till exempel en gammal favorit, ”Rumba i Balders hage”, signerad Ulf Peder Olrog, och efter den ”Call My Name” med Tove Styrke, en redan stark sångerska som har alla chanser att bli ännu större.

Sommar i P1 med Morton Narrowe

Den nu 82-årige rabbinen i den judiska församlingen i Stockholm Morton Narrowe kom från USA till Sverige 1965 men har sedan blivit kvar här. I sin nya församling mötte han många judar med radikalt andra erfarenheter än hans egna, många av dem människor som, ibland på ett mirakulöst sätt, hade undkommit nazisternas förintelseläger.

I sitt Sommar-program i dag talade han ganska mycket utifrån sin roll som rabbin, vilket kanske inte talar så mycket till just mig, inte för att jag har något horn i sidan till just judendomen utan för att jag inte omfattar någon religion. Men jag känner respekt för att han, enligt vad han själv berättade, tidigt insåg klyftan mellan sina egna och många församlingsmedlemmars erfarenheter och försökte överbrygga den.

Hans berättelse om sitt liv innehöll också ett och annat som var roligt att lyssna till. Jag tänker då främst på Abba Ebans svarsbesök i Stockholm på dåvarande utrikesministern Sten Anderssons besök i Israel. UD anordnade i sedvanlig ordning en stor middag för Eban plus inbjudna gäster, bland dem rabbi Narrowe. Enligt den senare var det ingen höjdarstämning under middagen, men under minglet efteråt blev Narrowe till sin förvåning kallad till ett samtal med Eban, som han inte kände sen tidigare, och han undrade förstås vad den höge gästen ville honom. Det visade sig att Eban var less på tillställningen och ville gå, men eftersom hedersgästens uppbrott också skulle bli en signal till övriga att de nu kunde gå, vågade han inte ens titta på sin egen klocka utan frågade rabbinen hur mycket klockan var.

Hans musikurval rymde ett par låtar, hämtade från det som genom tjänsten i Stockholm skulle bli hans nya hemland. Dels en sång ur den religiösa svenska sångskatten – rabbi Narrowe är ekumeniker: ”Gammal fäbodpsalm” med Busk Margit Jonsson och Monica Dominique. Dels ett nummer hämtat från Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, ”Visa från Utanmyra”.

Men mycket av det övriga var hämtat ur den judiska musiktraditionen i vid mening, och där spelade han bland annat artister som finns också i min skivsamling, sådana som Barbra Streisand, Leonard Cohen, Theodore Bikel och Tom Lehrer. Särskilt uppskattade jag här – ett exempel är Leonard Cohens ”Hallelujah” – att Narrowe utförligt berättade om varför han hade valt just den låten, ofta på grund av dess religiösa anknytning.

Fast avslutningslåten, ”Hey Jude” med The Beatles, hade han valt av ett mer världsligt skäl – han kallar sin hustru för just Jude.

Sommar i P1 med Andreas Dregen

Dregen, född som Andreas Svensson, numera med namnet Andreas Dregen, finns trots sina framgångar med både Backyard Babies och The Hellacopters inte representerad i mina skivhyllor. Hårdrock tål jag förvisso, men den är inte direkt min favoritmusik.

I dagens Sommar-program hårdstartade han med att spela Ac/Dc, Kiss och Sex Pistols, och sedan följde en hel del av samma slag. Men man fick också höra Bob Dylan i ”Girl From North Country” och John Lee Hooker i ”One Bourbon One Scotch One Beer”, vilken senare passar väl in i ett av Dregens huvudtemata, alkohol och ännu vådligare droger, som han medgav att han hade missbrukat i sådan mängd, att det till slut ledde till en krasch. Jag kan förstå att turnélivet frestar till det här, men kanske borde han tidigare ha tagit varning av faderns alkoholism, som slutade i självmord.

Det som till slut fick honom att välja en annan hållning var uppenbart det barn han efter många försök och mödor lyckades få med sin älskade, Pernilla Andersson. Pernilla förekom också i det här sommarprogrammets musikdel, dels med ”Runmaröpsalm”, dels tillsammans med Dregen i ”Jag och min far”.

Hon fanns också med i ett av det här programmets (och inte bara dess) mest dramatiska händelser, tsunamin i Thailand julen 2004. Det här paret hörde till dem som sveptes med i den första tsunamivågen men som klarade sig tillsammans, så småningom genom att klättra upp på ett tak.

Sommar i P1 med Evabritt Strandberg

Dagens sommarpratare, Evabritt Strandberg, har jag förstås sett både på film och på teater, och en av hennes sammanlagt rätt många makar, Sven Wollter, talade jag med under en middag för inte så vansinnigt länge sedan. Mitt första riktigt starka intryck av henne fick jag genom LPn ”En sång, ett vapen”, utgiven 1965. En av sångerna på den, sjungen av Jan-Olof Strandberg, den antifascistiska ”Den svarta tuppen”, spelade hon för övrigt i sitt Sommar-program i dag i samband med en ganska dråplig historia om när hon utan att först ha bett om lov lånade Sven-Bertil Taubes sommarhus i Spanien. För egen del tog jag med den här motståndssången i min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Fast Evabritt Strandberg personligen har jag aldrig träffat.

Som sommarpratare har en person som Evabritt Strandberg två uppenbara fördelar. Dels är hon med sin mångåriga rutin från scen och film en livfull berättare som man verkligen lyssnar på. Dels finns det i det hon berättar om ganska mycket som åtminstone jag som teater- och filmintresserad och även samhällsintresserad lyssnare kan relatera till.

Ännu bättre blev det här av att hon var så personlig, i något fall utlämnande. Hon berättade om en barndom, som rymde föräldrarnas konfliktfyllda skilsmässa och moderns knapra ekonomi. Ännu djärvare var det att berätta om inspelningen av samlagsscenen i Widerberg-filmen ”Kärlek 65”, som ett tag blev så intensivt intim, att Keve Hjelm måsta avbrytas innan det hela övergick till att bli ett riktigt samlag.

Roligt var det också att få en glimt av hur det gick till, när hon, trots att hon var självsvåldig och ibland hade svårt att passa tider, blev antagen på Dramaten av Ingmar Bergman, som hade noterat dessa hennes brister men ändå ansåg att hon var ”en begåvad jävel”.

Musiken i hennes sommarprogram var genomgående värd att lyssna på: Gipsy Kings, Charles Trenet, Frank Sinatra & Quincy Jones, Cornelis Vreeswijk, Peggy Lee, Liza Minelli, Monica Zetterlund. Kul också att låtlistan innehöll en del som var lite mer ovanligt: Lina Wollter och Kongo Allstars med ”Only Dead Fish Follow the Strem” (ett bra politiskt budskap!) och ”Bellmans epistel numero 9” med elever från Kungsholmens gymnasium.

Skicka henne dit där hon hör hemma – annars dukar Jimmie Åkesson under

Från Visby kördes i kväll programmet Kall sång i Almedalen med Jimmie Åkesson som körledare.

När det var klart, slog vi om till den andra SvT-kanalen och såg där Allsång på Skansen.

Där var det värme och glädje, och i publiken syntes, sjungandes svensk allsång, en ung dam i hijab.

Sommar i P1 med Helene Ripa

Helene Ripa tog guld på längdskidor 15 kilometer i Paralympics i Sochi i år. Jag hör till kategorin som aldrig någonsin läser sportnyheterna i media, vare sig de rör handikappidrott eller annan idrott, men jag ser och hör ju till exempel nyhetsprogrammen i etermedia, så jag har åtminstone noterat den där guldbragden.

Jag är ingen idrottshatare men för mig är särskilt tävlingsdelen av idrotten helt främmande. Likväl kan jag förstå lusten hos en handikappad tjej – Helene Ripa fick vid 14 års ålder på grund av en elakartad cancer ena benet bortopererat – att ändå prestera, i Ripas fall som simmare och skidåkare, det senare rimligen en mycket svårare idrottsgren i ett fall som hennes.

Till plussidorna med hennes Sommar-program hörde också att hon ibland, genom ett litet darr på rösten, visade sina egna känslor inför det hon berättade.

När det gäller musiken i programmet, spelade hon mest låtar som förmodligen speglar den fart och fighting spirit som säkert har bidragit till att ta henne vidare.

Bara några få av de artister hon spelade – Eric Gadd, Elvis Presley, Bee Gees – är bekanta för mig, men jag noterade med glädje att hon hade använt Lars Hollmers mycket vackra ”Boeves psalm” som bröllopsmarsch på sitt eget bröllop.

Anna-Greta Leijon, 75

Vår gamla vän Anna-Greta Leijon firade sin 75-årsdag i fredags, den 27 juni – fast hennes riktiga födelsedag inföll först i går, den 30 juni. Både jag och Birgitta är hennes vänner från ganska unga år – jag hade till och med en kort romans med henne när hon liksom jag pluggade i Uppsala – och sedan har vi hållit kontakten på olika sätt: skickat julkort, ringt när vi har känt att det behövdes, träffats med ojämna mellanrum.

Jag hade gräsligt ont särskilt i min högra fot fastän – eller på grund av att? – jag hade mina nya fotriktiga skor på mig, men jag är inte den som sviker en gammal kompis på hennes stora dag.

Så vi infann oss bland många många andra på Ekermanska malmgården, belägen på Ekermalms gränd 3-5 på Söder. När vi hjärtligt hade gratulerat festföremålet, hittade jag en stol att sitta och vila benen i i det lusthus, där de två tavlor, målade av festföremålet självt och priser i ett speciellt födelsedagslotteri, ställdes ut. Men vi hörde inte till vinnarna vid dragningen som kom senare.

Många kom till det lilla lusthuset för att titta på Anna-Gretas målningar, och där inne och lite senare på lusthusets trappa fick jag tillfälle att hälsa på gradvis nyanlända, till exempel Lena Hjelm-Wallén och hennes make Ingvar, och där fick jag också en pratstund med min gamle vän från studentförbundstiden och inte minst Socialdemokraternas programkommission, Anders Ferm.

Vid det bord i serveringstältet där vi sen fick plats satt bland andra en gammal laboremuskompis från Uppsala, Göran Andersson, som jag hann prata ganska mycket med. Jag träffade förstås också hans fru, den förra statssekreteraren Gun-Britt Andersson, en annan god vän från uppsalatiden.

Alldeles bakom mig, vid bordet intill, satt Ingrid Iremark, som jag senast såg på en OD-middag men som jag förstås känner från hennes tid i statsministerns kansli – numera är hon generalkonsul på Åland.

Det skulle kunna bli en hel Gala Peter-sida av det här, men jag väljer att avsluta med att nämna att vid bordsändan på samma bord satt Leif G W Persson.

Tal skulle inte hållas, men två av Anna-Gretas nu vuxna barn, Britta och Kalle, höll ett mycket roligt och trevligt stafettal till sin mor – Anna-Gretas tredje barn, sonen Svante, befann sig tyvärr utomlands.

Men yngste sonen Kalles far, Leif Backéus, fanns bland gratulanterna. (För er som inte vet: Anna-Greta och han är inte ett par längre.)

Efter kaffet tog vi med en hjärtlig trekram farväl av festföremålet och tog oss, i mitt fall haltande, tillbaka till Öregrund.

Sommar i P1 med Anders Bárány

Jag pluggade i Uppsala i början av 1960-talet, samtidigt som Anders Bárány, men jag tror inte att vi möttes då, vilket inte är så konstigt mot bakgrund av att våra studiebanor är helt olika – men jag minns honom heller inte från någon förgrening av det mycket livaktiga föreningslivet bland studenterna. Senare har vi rimligen – eftersom han är en framstående företrädare för Vetenskapsakademien – setts i samband med nobelprishögtidligheterna, men vi känner inte varann.

Hans vetenskapliga meriter kan jag, eftersom jag är humanist och han doktor i teoretisk fysik, inte bedöma, men hans Sommar-program i dag hade heller inte fokus på det. Vi fick en del glimtar av hans familjeliv, men stommen i hans berättelse var historien om hans farfar Robert, som i första världskriget hamnade i rysk fångenskap. Robert Bárány var före inkallelsen bosatt i Wien, huvudstad i Österrike-Ungern, men hade av namnet Bárány (Lamm) att döma rötter i Ungern. Dock var den här familjen judisk, och när Robert fick nobelpriset i fysik, ifrågasattes detta – möjligen på rasistiska grunder – av kolleger och konkurrenter i Wien.

Fast dess förinnan hade meddelandet om nobelpriset aktivt bidragit till att befria Robert Bárány från den fångenskap han hölls i i den asiatiska delen av det dåtida Ryssland.

Facit av alltsammans blev att familjen Bárány, innan nazisthelvetet på allvar bröt ut, emigrerade till Sverige och bosatte sig i Uppsala.

Eftersom Anders Bárány bland annat har arbetat med atomfysik, kan det ju hända – men det är en gissning – att vi inte är helt överens om nyttan med kärnkraft.

Fast jag gillar i högsta grad den musik han spelade. Jazz, till exempel ”West End Blues” med Louis Armstrong, ”Jumpin’ at the Woodside” med Count Basie, ”Man With a Horn” med Anita O’Day, ”Now Is the Time” med Charlie Parker. Olle Adolphsons klassiker ”Signatur Karlsson – Evig vår”. Lotte Lenya med ”Wie Man Sich Bettet So Liegt Man”. Och klassiker från både mina och Báránys yngre år: Bob Dylan med ”The Times They Are A-Changin’”, Muddy Waters med ”They Call Me Muddy Waters”, Janis Joplin med ”One Night Stand” och Peps Persson med ”Nils-Udes Blueskatarr”.

Sommar i P1 med Fredrik Wikingsson

Både jag och Fredrik Wikingsson finns bland femtontalet kända elever på Wikipedias sida om Hedbergska skolan i Sundsvall, den som på min tid hette Högre allmänna läroverket. Det är inte det enda som förenar oss. Vi har båda bott i Juniskär 18 kilometer söder om det ursprungliga Sundsvall – numera är min gamla hemby inkorporerad i staden.

Men vi har aldrig träffats. Förklaringen är enkel: Vi hör till olika generationer. När Fredrik bodde i min gamla hemby och gick i min gamla skola, hade jag för länge sen flyttat till Uppsala.

Fredrik Wikingsson är tillsammans med sin parhäst Filip Hammar känd främst via en rad program i TV – men han träffade sin blivande parhäst när båda jobbade på Aftonbladet.

Det finns en sorts galenskap i deras programmakande, och den galenskapen präglade också Wikingssons Sommar-program i dag.

Redan formen – programmet gjordes på äldreboendet Granngården i Trollhättan med Fredriks 90-åriga farmor Kerstin Wikingsson och en del andra gamlingar närvarande – avvek från dem som är gängse i det här sammanhanget, och Fredrik inte bara hyllade henne och berättade historier med personlig anknytning till henne utan fick också inpass från henne.

Just mot den här bakgrunden var det djärvt av honom – samtidigt så typiskt av honom – att inte dra sig för att berätta sådant som att han i yngre dar i smyg provade farmors kläder och smycken, till och med stal en behå av henne. Det är bäst att tillägga, att Fredrik Wikingsson så vitt jag vet är heterosexuellt gift.

Men han har en påtaglig dragning åt det aparta, ibland till historier som i vart fall inte väcker min entusiasm. Som den från lumpartiden i Östersund då killen som körde traktorn med andra värnpliktiga på släp snabbstoppade på vägen och pulsade ner i en djup snödriva intill och sket.

Över huvud taget präglades han Sommar-program av abnormala beteenden och oväntade reaktioner. Jag är nog inte någon själsfrände till Fredrik Wikingsson.

Det senare gäller också musiken. Någon gång knyter han i sitt program an till farmor och de andra åldringarna, som när han spelar ”Min soldat” (fast i en märklig version) och ”Drömmen om Elin” med Tommy Körberg. Det är annars glest mellan de artister jag för min del känner för – Fleetwood Mac, Emmylou Harris, Wilco – och ibland, som i fallet ”Hey Jude”, väljer han också avvikande versioner. Om en låt och artist tycks vi dock vara helt ense: ”It’s All Over Now Baby Blue” med Bob Dylan.