Melodikrysset nummer 6 2015

För egen del tyckte jag inte just något var särskilt svårt i dagens melodikryss, men när jag ibland hör Anders Eldeman berätta om lösarnas reaktioner, inser jag att mycket av det jag tycker är urenkelt är svårt för andra, medan det jag får fundera över är hur lätt som helst för många andra.

Vi kan ta det sista först.

Det är klart att jag som gammal melodifestivallyssnare känner igen Carolas ”Fångad av en stormvind”, men vem var det som sjöng den här? Ledbokstäverna, inte rösten, gör att jag kommer fram till att det var Amanda Jenssen, som jag knappast skulle komma på idén att skaffa skivor med. Den här insjungningen visar sig dessutom härröra från en säsong av ett TV-program, ”Så mycket bättre”, som jag inte har sett något alls av.

Däremot, för att fortsätta med det TV-anknutna, minns jag mycket väl Charlotte Nilssons segermelodi i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1999, ”Tusen och en natt”, även om den här gjordes i engelskspråkig version, ”Take Me To Your Heaven”.

Vi kan fortsätta på linjen svenska örhängen.

CajsaStina Åkerström fick ett sådant med Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Och en ännu mer långlivad landsplåga blev ”Sånt är livet” med Anita Lindblom (som här inte sjöng den på svenska).

Owe Thörnvist har jag musikaliskt följt allt sedan 1950-talet, så småningom också blivit personligt bekant med. Jag har det mesta av och med honom. I dag hörde vi honom tillsammans med Ulla-Bella i ”Titta, titta” (1956).

Monica Zetterlunds samtliga skivor finns i min samling, men när jag i början av dagens kryss hör ”Sakta vi gå genom stan”, hör jag genast, att det inte är hon utan Edda Magnason som sjunger. Jo, jag har sett filmen och har Eddas CD.

Ishockey är ju inte precis mitt intresseområde, men en gång i världen var Sven Tumba Johansson ett så stort namn inom sporten, att alla till och med förlät honom för insjungningen av ”Ishockey-Polka”.

Som en övergång till det utrikiska kan vi ta ”All of Me”, ursprungligen en stor hit genom inspelningar av till exempel Billie Holiday och Frank Sinatra men här hörd i en svensk version med Sone Banger och Ove Lind. Ove Lind har jag faktiskt hört live vid en av de legendariska midsommar- eller fiskarfesterna – jag minns inte vilket – på Sågplan i min gamla hemby Juniskär söder om Sundsvall.

Och självklart hör jag till dem som förr i världen följde ”Familjen Adams” i TV.

Därmed är vi definitivt inne på dagens utrikiska inslag.

Sista ordet i ”Musica e” hittar man på nätet med olika och olika placerade accenter, men nog var det Eros Ramazotti – none of my favorites – som sjöng, och han kommer från Italien.

Fast jag är ju ingen stor Roy Orbison-fan heller. ”In Dreams” hette låten han hördes i.

Om ”Miss Saigon” har jag ingen riktigt berättigad uppfattning, eftersom jag inte har sett den. Men det var alltså ur den ”The Last Night of the World” var hämtad. Och jag har lärt mig, att den har anknytningar till ett verk jag känner till, ”Madame Butterfly”.

I kväll ska jag faktiskt se en scenföreställning, fast av ett helt annat slag.

En middag för sossar i det sakrala Uppsala

Varken jag eller Birgitta är religiöst troende – vi tillhör mycket riktigt inte heller någon kyrka – men det är klart att vi, eftersom vi rör oss i Uppsalas offentlighet, genom åren har lärt känna en och annan med ämbete inom kyrkan. Kerstin Berglund har vi faktiskt vid något tillfälle ätit middag hos.

När vi nyligen var på Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av just Kerstin Berglund, var hon vänlig nog att skjutsa oss i sin bil till den efterföljande samlingen på Kalmar nation, och sedan kom vi också att sitta vid samma bord. Under den här sittningen frågade Kerstin Berglund, om vi hade lust att komma hem till henne på middag tillsammans med goda vänner, och vi tackade jag.

Den här middagen kom till stånd i går, söndag.

Kerstin bor på Vasagatan i Uppsala, vilket här betyder på Luthagen.

Birgitta skulle tidigare på dagen tillsammans med Anna gå på konsert, så vi kom överens om att separat ta oss hem till Kerstin, i mitt fall i taxi hemifrån. Jag tog också med den blomma Birgitta hade köpt till värdinnan.

Kerstin Berglund är inte känd som politiskt stående till vänster, så jag tror inte att det var partisympatierna hos de inbjudna som hade styrt sammansättningen av gästlistan. Inbjudna var, utöver Birgitta och mig, Hans och Karin Alsén (Hans har inte bara varit landshövding utan också kommunalråd med mera, s, i Uppsala), Per Silenstam som i yngre år var aktiv i Laboremus och sedan bland annat blev överdirektör i AMS och så, ur en något yngre generation, UD-mannen och diplomaten (i många år) i olika länder i Afrika Sten Rylander och hans hustru Berit. Pers fru Berit skulle också ha varit med men hade blivit förkyld.

Maten var god och vi lät oss väl smaka. Värdinnan hade tänkt också på oss som numera är helnykterister, så hon hade införskaffat även alkoholfria alternativ.

Det relativt lilla antalet middagsgäster gjorde det också lätt att konversera över bordet. Birgitta talade en del om Afrika med paret Rylander, medan Hasse, Per och jag drogs åt gemensamma 60- och 70-talsminnen med anknytning till Uppsala. Trevligt hade vi allesamman.

Så när Birgitta höll tacktal, inbjöd hon de närvarande (plus Pers fru) till ytterligare en middag, fast då i vår regi.

Innan vi skildes åt, sjöng vi också några sånger tillsammans, bland dem en text som innehöll en hyllning till Luthagens Livs, där värdinnan uppenbarligen handlar. Den gamla KF-chefen Hans Alsén tog det med fattning.

Och så spelade värdinnan ett kort klassiskt stycke på pianot, Bachs ”In dulci jubilo”, som en markering av att samvaron, åtminstone för den här gången, var slut.

Melodikrysset nummer 5 2015

Jag behöver faktiskt inte väckarklocka för att komma upp till Melodikrysset på lördagsmorgnarna – i morse vaknade jag redan sju. Det gör att jag hinner äta frukost och läsa våra tre morgontidningar innan det är dags att sätta i gång.

Genomgående behöver jag inte anstränga mig för våldsamt för att lösa krysset, men det finns alltid ett och annat som ligger utanför mitt så att säga spontana kunnande.

Hos oss står radion nästan alltid på, men den är inställd på P1, och även där är det främst nyheter och liknande jag mer aktivt lyssnar på. Det här bidrog till att det jag i dag hade lite problem med var den dubbelfråga som illustrerades med signaturerna till ”Tio i topp” respektive ”Rally”.

Annars är jag hyggligt kunnig på det mesta Anders Eldeman brukar spela utom möjligen då dansband.

Det betyder dock inte att jag tycker, att allt som i övrigt spelas i Melodikrysset är ljuv musik i mina öron. Nog har jag till exempel hört bättre versioner av ”Tomorrow” ur ”Annie” än den vi i dag hörde med Amy Diamond.

Och som mina läsare vet, tycker jag att även sångare som Magnus Carlsson och hans Barbados kan gå an – i dag hörde vi dem till exempel i ”Världen utanför”.

Kalle Moraeus är utmärkt både som musikant och programledare, framför allt det förra – men just ”O sole mio” är kanske ändå inte riktigt hans grej.

Monika Bring har jag sett/hört live i några olika sammanhang, och jag tycker fortfarande att det finns en viss charm över henne och Svenssons Treooo, när hon till exempel – som i dag – gör ”Du är min man.

En amerikansk underhållare/sångerska med bland annat armeniska rötter och med bibehållen charm är Cher (Cherilyn Sarkisian), som vi i dag hörde i ”The Shoop Shoop Song” (”It’s In His Kiss”).

Inte heller Bryan Ferry är dum – i dag hörde vi honom i ”You Can Dance” från ”Olympia”.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av och med på skiva, så jag kan hans persongalleri, både Fredrik Åkare (som vi hörde besjungas i dag) och Polaren Per som efterlystes.

Och Povel Ramel har jag följt ända sedan mina mycket unga år. Alltså känner jag genast igen ”Det är de små, små detaljerna som gör det” och vet också, att den handlar om ur.

(Kan ni för resten Povels snapsvisa: ”Vi äter inte klockor men dricker gärna ur.”?)

Sedan återstår då att redovisa svaren på tre frågor, som utgick från i ordets vidare betydelse klassisk musik.

Dit vill jag föra även Gunnar Wennerbergs ”Gluntarne”, som jag regelbundet brukar få lyssna till i samband med Orphei Drängars Stor-OD på Uppsala slott – hustrun är så kallad moster i OD, så även jag brukar få delta i de här tillställningarna som har både musikaliska och kulinariska kvalitéer. I dag hörde vi Glunten och Magistern.

Som musikintresserade är hustrun och jag också bekanta med Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

Och romansen ur Lars-Erik Larssons – LEL – ”Pastoralsvit” var väl faktiskt vackrare än ganska mycket av det som spelades i dagens melodikryss?

Det senare inte menat som något nedsättande om den musik ur andra genrer, som ännu oftare spelas i Melodikrysset.

Jag återerövrar världen igen, i dag tillsammans med Olof Palme

I veckan har jag varit på kontrollbesök på Vårdcentralen här i Svartbäcken. Den senaste svullnaden i vänsterfoten har till största delen lagt sig igen – uppenbarligen var den följden av den halkskada jag råkade ut för ute på Idrottsgatan.

Fast under tiden hann jag drabbas av en ny omgång snuva och hosta, något jag nu för tredje gången har bringat under kontroll med hjälp av den hostmedicin med bland annat ett morfinpreparat jag fick utskrivet sist jag var inskriven på Akademiska.

I morse blev jag också uppringd av Vårdcentralen och ordinerad att fortsätta med en medicin jag har, dock av en variant som inte gå så hårt åt njurarna.

Det här medicinerandet har i alla fall lett till att jag i torsdags för första gången på länge klarade av att ta nig ner till Coop nere vid Uppsala C och handla både det som var slut hemma och sådant jag ville laga till lunch och middag. Också Birgitta har varit där och provianterat. Konsum sätter verkligen vår köptrohet som kooperatörer på hårda prov.

Jag köpte förresten choklad till hustrun och dottern också, detta som ett ringa tack för all den vård och omsorg jag har fått.

I dag pallrade jag och hustrun i väg oss till Stockholm också, fast i olika ärenden.

Normalt brukar vi tillsammans gå på utdelningen av Olof Palme-priset, som årligen delas ut till någon förtjänt person.

Olof Palmepriset är ett svenskt årligt pris för särskilda betydande insatser i Olof Palmes anda.

Olof Palme-priset inrättades i februari 1987 och utdelas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en fond som instiftats av Olof Palmes familj och Socialdemokraternas partistyrelse för att hedra Olof Palmes minne. Priset består av ett diplom och 75.000 US dollar.

Som ni kan förstå är det i vår familj inte bara jag utan också min hustru som brukar delta i den här prisutdelningen, som oftast har ägt rum i Riksdagens andrakammarsal.

Men samtidigt ägde på Nordiska museet avtackningen rum av dess nu pensionerade styresman (chef) Christina Mattsson, och eftersom Birgitta länge var varit ordförande i museets nämnd (styrelse) och dessutom har ett hjärtligt och personligt förhållande till Christina, valde hon den här gången att gå dit – jag fick sen för ett stort antal av våra gemensamma vänner, bland dem även Lisbet Palme, förklara varför jag var där utan hennes sällskap.

Årets Olof Palme-pris gick till den kinesiske filosofiprofessorn Xu Youyu ”för hans principfasta arbete för demokrati och yttrandefrihet”, för hans konsekventa arbete för demokratisering av det kinesiska samhället.

Hans metod är dialog, inte våld, men nedslående nog har han – trots att han formellt inte är fängslad – inte beviljats utresetillstånd för att åka till Stockholm och personligen motta Olof Palme-priset.

Melodikrysset nummer 4 2015

Jag har inte velat plåga läsarna med ytterligare rapporter om mitt hälsotillstånd, men den senaste veckan har faktiskt varit mycket plågsam. Jag har knappt klarat att gå, och det här blev ännu svårare att klara av, när jag – utan att få någon påtaglig hjälp – hade varit på Vårdcentralen och visat upp min onda fot. Gikt, som jag nyss har fått medicin mot, kunde det ju inte vara, och inte heller var det rosfeber, som läkaren också tog prov för.

Jag berättade själv att jag på väg hem från just Vårdcentralen i fredags föregående vecka hade halkat omkull i snömodden men blev inte skickad till Röntgen, men eftersom plågorna nu äntligen har lagt sig, tror jag faktiskt att jag kan ha fått någon skada i foten, som utlöste allt det här.

Hustrun har varit en vårdande och hjälpande ängel – handlat, lagat mat, diskat, gjort allt det som även jag normalt gör min andel av – och dottern, Kerstin, har lagat vardagsmiddagarna.

Tack! Tack vare hustrun och dottern tar jag nu nya tag ”Och går en stund (till) på jorden”, för att citera dagens första låt i Melodikrysset, signerad Ulf Lundell. Ni läser väl förresten hans blogg? Länk finns här intill.

Beatles’ ”All You Need Is Love” känns också passande att citera. Men jag har ju ingen att ropa ”Hey Jude” till.

Dagens kryss tyckte jag var lätt. Dansband är ju i och för sig inte mitt gebit, så inte heller ”Deja vu” signerad Thorleif Thorstensson från Thorleifs. Men ett f i slutet på namnet räckte för att jag skulle komma på det.

Från f till f: Betydligt mer förtrogen är jag med Rune Mobergs skapelse för radio och film Lilla Fridolf. En när det gäller könsroller och skämt mycket femtiotalistisk skapelse. En passant kan jag berätta, att när jag på sextiotalet hade skrivit en debattartikel mot biblar på sjukhus och i hotellrum, fick jag en skopa ovett från Rune i en ledare i Se, rubricerad ”Enn Kokk för mycket”.

Nå, jag hade ju heller inte väntat att Rune Moberg skulle spela Edgar Elgars ”Pomp And Circumstance” för mig.

Femtiotalet var ju annars en period, då åtminstone jag läste mycket Pär Rådström. Rådström var det också som skrev den svenska texten till ”Minns du den sommar”, som Gunnar Wiklund fick en hit med.

Pursvensk var Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek, banne mej”, som Claes-Göran Hederström kom femma med i Eurovision Song Contest 1968.

Så också Uno Svenningssons betydligt senare ”Vilken dag det kommer bli”.

Och, trots titeln, ”Touch Me”, med Weeping Willows.

För egen del tycker jag, annars en ivrig lyssnare till ”Dagens eko”, ekot, att det också är roligt, när Anders Eldeman slår broar till det förflutna.

Så jag tycker att det var roligt att i dag få höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”, där det sökta ordet ur växtriket således skulle bli lin.

Och jag hyser en evig kärlek till gamla svenska schlager som ”Konvaljens avsked” – den inleder för övrigt Fritz Gustaf Sundelöfs ”Svenska schlager”, som kom ut på Prisma 1968. (Jag kom senare att samarbeta med Fritz Gustaf om en arbetarrörelsesångbok på samma förlag.) ”Konvaljens avsked” är förresten en svensk bostonvals från 1905 och blev en mycket känd och älskad schlager. I textens första rad finns, i lite annan form, det ord Eldeman sökte i dag, susar.

Ack om det blåste en ljuv susande mild sunnanvind där ute!

Sonen och hans familj i nytt hem med bra kommunikationer också till farfar och farmor

Matti, sonen, bor med sin Karin på Söder i Stockholm, väl valt med tanke på bådas jobb.

Men sen har det kommit en liten Ella, det första av barnbarnen som kallar mig farfar och Birgitta farmor. Och lite längre fram i vår är det dags igen. Ella kommer att få ett syskon.

Mattis och Karins lägenhet på Söder är väldigt fin men inte riktigt dimensionerad för en växande barnfamilj, och den saknar, vad värre är, hiss. Så de har nu ganska länge med hjälp av annonser och besök kollat lägenheter som skulle passa och, lika viktigt i dag, som de skulle ha råd med utan att allt de tillsammans tjänade gick till bostaden.

Här om dan gick i alla fall deras plan i lås: I Älvsjö, alltså åt södertäljehållet, hittade de ett parhus som passade en växande barnfamiljs behov. Ett alldeles nybyggt hus; ingen har bott där tidigare. Och på rimligt avstånd från stationen, där det för övrigt finns en stor och välförsedd Coop-butik.

Våldsamt billigt var det ju inte, i alla fall inte med gamla tiders mått, men ändå billigare än mycket av det övriga sonen och hans hustru har varit och sett på. Och att äga en bostadsrätt på Stockholms Söder, en lägenhet som nu kan säljas, kommer ju att ta ner priset på den nya bostaden till rimliga nivåer.

Till det bästa med den här nya bostaden, sett från farfars och farmors utgångspunkt, är att det går SL-tåg mellan Älvsjö och Uppsala.

Melodikrysset nummer 3 2015

På det hela taget tyckte jag att dagens melodikryss inte var våldsamt svårt: Det innehöll den där mixen av schlager, filmmusik, barnvisor och lite klassiskt som jag väntar mig av ett melodikryss.

Dock fanns det en medverkande, som jag över huvud taget aldrig har hört talas om. Ledbokstäverna antydde, att hon hette Lisa, men ingen av de Lisor jag känner till har ett efternamn på fyra bokstäver. Men sen fick man hjälp: Den här Lisan har tydligen medverkat i Idol, ett program som jag aldrig skulle komma på idén att titta på. Det och låttiteln ”Unbelievable” fick mig i alla fall att till slut via Google hitta namnet Lisa Ajax.

TV4as ”Så mycket bättre” har jag åtminstone sett lite av, dock inte den säsong då Kajsa Grytt sjöng ”It Takes a Fool To Remain Sane”, en låt man annars förknippar med Ola Salo. Fast i de här båda fallen finns det skivor i min skivsamling, och jag har också sett och hört Ola Salo på scen.

Phil Collins, som fick inleda dagens kryss med ”You Can’t Hurry Love”, var inte heller så svår att identifiera.

Så inte heller Arja Saijonmaa – åter igen med ett antal skivor i mina skivhyllor – som vi i dag fick höra i ”Vad du än trodde, så trodde du fel”.

Som gammal radiot känner jag förstås också till Johnny Bode, faktiskt inte främst genom den genre Eldeman gjorde antydningar om. Vad låten som spelades hette undgick mig dock.

Från Johnny Bode är steget långt till Ghiacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” – men de musikaliska kliven hör ju till det bästa med Melodikrysset.

Och så fanns det i dagens kryss också en visa, som vi fick lära oss att sjunga under min folkskoletid på 1940-talet, ”Höga berg och djupa dalar”.

Barnvisor och barnfilm (byggd på en berömd serie barnböcker) vimlade det av i dagens kryss.

Alice Tegnér förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels avslutades dagens kryss med hennes ”Sockerbagaren”, som i dag skulle ge oss ordet ugn.

Dels spelades hennes ”Majas visa”, som utspelar sig under en årstid jag längtar efter så här års: ”Det var i maj, då göken gol”.

Jag vet inte om det var det faktum, att haj rimmar på maj, som fick Anders Eldeman att i en av dagens filmfrågor efterfråga en viss djurart. Fast det som band samman det svaret till svaret på en dubbelfråga, vars andra svar var ET, var den gemensamma kompositören till båda filmmelodierna, John Williams.

Ytterligare en filmfråga illustrerades med musik ur ”Kungen och jag”, ”Hello Young Lovers”. Den här filmade musikalen skulle ge oss ordet kung.

En höjdare både som bok – eller snarare en serie böcker, skrivna av C S Lewis – och som film – också en hel serie – är berättelsen om Narnia.

Har ni inte läst/sett Narnia-serien, har ni fortfarande en härlig upplevelse framför er.

Ur en gubbjävels liv

I går, när jag var på Apoteket, fick jag klart för mig, att recepten hade gått ut för flera av de mediciner jag hade tänkt köpa – bland dem en som tar slut om ett par dar.

Så i förmiddags gick jag igenom hela lakanet med utfärdade recept och fann att ytterligare ett par gick ut efter årsskiftet.

Författade därefter ett brev till min husläkare, där jag bad om förnyade recept, gick själv över till receptionen i den relativt närbelägna Vårdcentralen och lämnade där brevet till husläkaren i receptionen.

När det var klart, gjorde jag en extra runda ner till OK-macken på Svartbäcksgatan lite längre ner mot centrum och köpte dagens Aftonbladet.

Jag var klädd i ytterrock och keps och halsduk och grova skor, men vädret var ändå sådant att jag frös som en hund. Näsan rann, och jag fick stanna och snyta mig, allt medan jag försökte hitta bästa vägen mellan iskanor och vattenpölar.

Jag klarade mig också nästan ända hem.

Inne på Idrottsgatan, strax nedanför vårt hus, tappade jag fotfästet och föll handlöst i gatan. Förutom att det gjorde ont, hade jag också på gammelmansvis svårt att ta mig upp. Som tur var kom det en ung man med barnvagn i andra riktningen och hjälpte mig upp på benen. Jag tackade förstås men fick också en förmaning om att använda broddar.

Sen linkade jag in.

Som tur var blev det inga allvarligare men, men runt vänstra knäet, under vilket jag hade fått ett litet skrubbsår, sved det länge.

Nu är glada julen slut, slut, slut

I fredags var det syskonkalas på Birgittas sida i Vallentuna.

Birgittas syskon känner till mina aktuella hälsoproblem, så två av syskonfamiljerna hade gjort upp sins emellan om att skjutsa oss till Vallentuna och sen hem igen, och för det är jag dem innerligt tacksam – utan den här hjälpen hade jag knappast klarat att vara med.

Så vi blev hämtade av Hasse och Karin – Karin är Birgittas syster. De hann få en kopp kaffe innan det bar av mot Vallentuna.

Hem till Uppsala blev vi senare skjutsade av Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica.

Hemma hos Ragge – Ragge är yngst i syskonskaran Dahl – och Gunnel, värdar för just den här syskonmiddagen, bjöds vi på kalkon.

Den här syskonmiddagen genomfördes i god stämning, men jag noterade, att ämnet för middagskonversationen allt mer tenderar att bli alla de sjukdomar inte bara jag drabbas av i den här åldern.

I lördags hade vi, om inte julgransplundring så hjälp med att röja ut julen här hemma.

Medan jag gjorde Melodikrysset, packade husets damer ner julen här hemma. Kerstin plockade bort prydnader och ljus ur granen, och Birgitta städade undan övriga julprydnader.

Matti hade åtagit sig att i sin svärfars bil åka hit från Stockholm och sen frakta bort granen plus ett antal andra saker, mogna för en sopdepå. Med medförd avbitartång tog han av alla grenarna på julgranen och sen sågade han stammen i bitar. Det här plus alla barr åkte sen ner i ett par medförda plastsäckar.

Kerstin har senare burit ner julgransprydnaderna och en del annat i vårt källarförråd.

Det är fantastiskt att ha barn som på det här sättet utan att ens ha blivit anmanade hjälper oss allt skröpligare föräldrar, när vi behöver det. Det är värt mer än några julklappar i världen!

I dag var vi, i vanlig ordning, också bjudna till landshövdingens julavslutningsmottagning på Uppsala slott.

Fast Birgitta, som är en klok kvinna, har ju sett hur jag mår och dragit sina slutsatser, så jag blev djupt tacksam när hon föreslog att hon skulle åka ensam till slottet en stund.

Hon får väl hälsa värdparet och andra jag känner också från mig.

Melodikrysset nummer 2 2015

Eftersom jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset är jag rädd för att ses som något slags allvetare, rent av besserwisser.

Men även jag har luckor i mitt musikkunnande, och jag är inte rädd att visa upp dem.

I dag förekom en fråga, vars svar ligger helt utanför mitt musikvetande. ”Idol” i TV har jag över huvud taget inte sett någon gång, och inte heller kan jag påminna mig om att jag har hört talas om Kevin Walker eller hört hans ”The Real Thing”. Och ännu mindre hade jag kläm på att den här killen spelar fotboll – men fotboll är ju heller inte något ämne som intresserar mig. (Fast lite senare dyker det upp ett dunkelt minne i bakhuvudet: Var inte den här killen med i ”Allsång på Skansen” vid något tillfälle?)

Mitt nuvarande fysiska tillstånd hindrar mig från att dansa, men det är inte därför mitt intresse är så svalt för dansband. Men tydligen finns det ett dansband som heter Fernandoz, och det var alltså dem vi hörde i ”En bättre man”.

Resten av krysset hade jag inga våldsamma svårigheter med, och jag tillstår gärna att jag mycket hellre hör på Pink Floyd – i dag i ”Money” – än på dansband.

Det här betyder inte att jag allmänt hyser förakt mot musik som gillas av många andra.

Ted Gärdestad gjorde till exempel mycket som var oerhört bra – i dag fick vi till exempel höra hans och brorsan Kenneths ”Sol, vind och vatten”.

Och ”The Worrying Kind” med Ola Salo, som vann Melodifestivalen 2009, har jag alltid tyckt var en suverän hitlåt – varför den hamnade först på plats 18 i Eurovision Song Contest är fullkomligt obegripligt för mig.

Jag har genom åren lyssnat väldigt mycket på musik som har legat på Svensktoppen, så Lill-Babs är en artist jag har lyssnat ganska mycket på. Den här mångåriga förtrogenheten med hennes repertoar gör, att jag omedelbart känner igen de två låtar som i dag spelades: ”En tuff brud i lyxförpackning” och ”It’s My Party”, i Stikkan Anderssons svenska version ”Leva livet”.

Ni som regelbundet läser min blogg vet, att jag gärna ser (och ofta skriver om) äldre filmer. Fast ”Aj, aj, aj, vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens och som i filmen ”Ombyte förnöjer” (1939) sjöngs av Tutta Rolf, minns jag också från forna tiders ångradio.

Jag är faktiskt tillräckligt gammal för att även minnas Jimmy Durante.

”Snobbar som jobbar” – snobbarna som jobbade var Roger Moore och Tony Curtis – minns jag från den lite senare TV-epoken.

Från film och TV kan vi väl sedan gå över till scenens värld.

En mycket slitstark musikal är ”Don’t Cry For Me, Argentina”, på svenska ”Gråt inte mer, Argentina” – för det i titeln nämnda landet skulle vi även kunna landkoden: AR.

Där var ju, på sin tid, även Evert Taube. Fast hans ”Sjösala vals” utspelar sig på närmare håll – kolla gärna texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. I texten förekommer Orrberget, vilket – om man går över till djurlivet där – borde innebära, att det fanns en och annan orre där.

Men tiden går, och det är dags att avsluta, i dag med ”As Time Goes By”, sjungen av Monica Zetterlund och med svensk text av Hasse och Tage.