Från Andra chansen till final

Jag såg förstås också Andra chansen i Melodifestivalen.

Och jag förstår fortfarande inte varför just de här låtarna gick vidare till final och hur det tekniskt gick till.

Jag har tidigare uttryckt viss sympati för Hasse Andersson och ”Guld och gröna skogar”. Det handlar dock mer om att ”Guld och gröna skogar” är den enda låten i den här tävlingen, som har lite tycke av schlager, än om att den skulle ha en chans i Eurovision Song Contest.

Och också i gårdagens utslagstävling noterade jag, att ”Forever Starts Today” med Linus Svenning åtminstone har ansatser till riktig refräng.

Men varför de övriga två låtarna, ”Make Me (La La La)” med Dinah Nah och ”Groupie” – förstår de där barnen som röstar över huvud taget vad ordet kan ha för innebörd? – med Samir & Viktor, gick vidare till final förstår jag inte.

Jag har nog för klent förstånd.

Melodikrysset nummer 10 2015

Dagens, åtminstone för mig, svåraste fråga var nog den som hade en signatur till ett radioprogram som nyckel – jag har nämligen som musikalisk blotta att liksom inte lägga märke till signaturmelodier. Men snart hade jag nog med ledbokstäver för att komma på att det måste röra sig om ”Efter tre”.

Av de även i dag få utländska bidragen låg egentligen bara Smokie, i dag med ”Needles And Pins”, utanför det jag brukar lyssna på.

Gipsy Kings känner jag då till bättre. Med dem fick vi i dag höra ett knippe melodier, bland dem ”Bamboleo” och ”Volare”.

Fast lättast av de utifrån kommande melodierna var det att identifiera ”Yesterday”. Jag har allt Beatles har spelat in.

Utländsk härkomst har också ”Rhum And Coca Cola”, en gång i världen känd genom Andrew Sisters men i dag i en version med Tropical Touch. På svenska handlade den om Rom och Coca Cola, även om Anders Eldeman försökte föra oss på villovägar genom att hänvisa till Cornelis, som ju gjorde en annan version, framförd av Östen Warnerbring, som sjöng om hembränt och varm choklad.

Nämnas i den här räckan bör också dubbelfrågan med två utländska klassiska kompositörer, Igor Stravinskij och Edvard Grieg.

Fast Anders Eldeman har också en viss kärlek till svenska klassiker – Cornelis är redan nämnd.

Ofta återkommer han till Evert Taube, så också i dag, då han spelade Taubes ”Änglamark”. Den börjar ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om ni vill”. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel är en annan svensk klassiker, som Eldeman ofta återvänder till. I dag hörde vi en inte så särskilt känd ramellåt, ”Digga Darwin”.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson kommer med all säkerhet också att räknas till de svenska klassikerna. I dag inleddes krysset med deras ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” från 1995. Den sjöngs av Peter Jöback.

Från dem är inte steget långt till Agnetha Fältskog. I dag fick vi visserligen höra hennes ”Om tårar vore guld” med den danska sångerskan Susann Lana, men den svenska refrängen lyder i alla fall: ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Ett snäpp vassare – när det gäller text och musik och sång – är dock ”Om du lämnade mig nu” med Miss Li och Lars Winnerbäck, låtens upphovsman.

Vi fick vidare höra en låt ur filmatiseringen av Jan Guillous Arn, ”Där du andas” av Anders Glenmark och framförd av Marie Fredriksson. Nä, jag har varken läst eller sett.

Björn Skifs är liksom de senast nämnda värd beröm, men jag har lite svårt för ”When You Tell the World You’re Mine”, på grund av det sammanhang han tillsammans med Agnes (Carlsson) framförde den vid, vilket inte ska tolkas med personlig udd.

Det handlar om demokratiska principer. Det lär väl bli efter min död, men förr eller senare kommer även Sverige att avskaffa monarkin.

Melodikrysset nummer 9 2015

Åter igen, som vanligt utan att behöva använda väckarklocka, har jag gått upp tidigt på lördag morgon för att hinna raka mig, duscha och äta frukost (medan jag läser morgontidningarna och samtidigt lyssnar på ”Ring så spelar vi”) innan det är dags att lösa veckans melodikryss.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de allra lättaste.

Fast troligen tyckte andra lyssnare/lösare att det jag hade problem med var urlätt.

Jag har i och för sig läst nästan alla smurfalbum och har också några smurffilmer för besökande barnbarn, men smurf-CD har jag inga. Alltså kunde jag inte gå till någon skivhylla för att kolla vem som sjöng ”High Life”. Saken blev inte lättare av att jag inte har några skivor med Nelly Furtado.

Jag har tidigare bekänt, att jag är ganska sparsmakad när det gäller TV-serier. Don Johnson minns jag i alla fall från ”Miami Vice” från sent 1980-tal, men ”Heart Beat”, som han väl har spelat in senare, kände jag inte till.

Mer bekant för mig är då Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), som vi i dag hörde i ”Four Five Seconds”.

Eftersom jag, i motsats till hustrun, som just nu ofta ser skidsport i TV, inte är ett skvatt intresserad av idrott, har jag heller inte imponerats av idrottsstjärnor som spelar in skivor. Men Mats Wilander känner jag förstås till, och eftersom jag hade en bokstav av fyra i hans förnamn, var det inte omöjligt att lista ut att det var han som sjöng ”När man funnit glädjen”.

”Elda för kråkorna” minns jag, om jag anstränger mig lite, från tidigt 1950-tal. Men jag har inte hört den på mycket länge, och den instrumentalversion Laxblecket gjorde av den skilde sig också, tyckte jag, från schlageroriginalet.

Annars är jag ganska pricksäker på sådant som jag antar att yngre lyssnare/lösare kan ha problem med.

Så det är klart att jag genast känner igen Ulf Peder Olrogs ”Bullfest”, som Sigge Fürst sjöng in.

Riktigt lika stort genomslag fick väl aldrig melodifestivalaren från 1963 ”Rosen och vinden” med Lily Berglund. Men henne minns jag väl som schlagerstjärna. Och Owe Thörnqvist, som skrev låten, har jag så småningom personligen blivit bekant med vid middagarna för hedersupplänningar – han och min hustru är sådana – på Uppsala slott.

Från min skoltid minns jag Charlie Normans spel i ett program man hörde på innan man gav sig i väg till skolan, ”Schooldays”.

Varför Anders Eldeman måste spela flera låtar med Svante Thuresson – ”Leva mitt liv”, ”Den sista valsen” och någon till – för att lyssnarna/läsarna skulle klara hans namn förstår jag inte riktigt. Han har ju en mycket karaktäristisk och fin röst.

Jag är verkligen ingen fiende till populärmusik, alltså inte heller av yngre märke än Thuressons. Men jag tycker att de som vill spela in skivor och sjunga inför publik gärna bör kunna just sjunga. Anna Ternheim, född 1978, är ett exempel på det senare – jag menar att hon kan sjunga. I dag hörde vi henne i ”Walking Aimlessly”.

Och nåd inför mina öron finner även Tommy Nilsson, som vi i dag hörde i ”Amelia”,

Som jag antydde ovan är idrottsliga bragder inte riktigt min grej. Så inte heller den mer aggressiva nationalism som bär upp partier som Sverigedemokraterna till höga tal i opinionsmätningarna. Men det betyder inte att jag inte ser poänger med nationell kultur och särart. I dagens allt mer multikulturella värld är det något att slå vakt om.

I dag spelades i Melodikrysset instrumentalt ”Sverige”, med musik av Wilhelm Stenhammar och text av Verner von Heidenstam. Också en naturaliserad svensk med rötter i grannlandet Estland, förd hit i en flyktingvåg i andra världskrigets slutskede, kan av hela sitt hjärta känna sig hemma i rader som dessa:

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Födelsedagskalas är trevliga också bortsett från presenterna

Hustrun och dottern hade sinsemellan delat upp förberedelserna för sonens födelsedagsmiddag. Birgittas höns med ris och curry plus sallad tilltalade inte bara födelsedagsbarnet, som hade önskat sig det här. Vad jag kunde se av de andras reaktioner runt middagsbordet, var också Kerstins egenkomponerade tårta en succé. För min del får jag, eftersom jag är diabetiker, inte äta sådant, men det omtänksamma födelsedagsbarnet överlämnade en påse med två sockerfria – mycket goda – småbakelser.

Senare på kvällen, när födelsedagsbarnet och hans familj hade åkt hem, blev det min tur att göra en insats, att diska.

Anna och hennes flickor kunde inte komma på den här festen – de är förkylda, och det var nog klokt att inte ta risken att smitta ner Mattis – födelsedagsbarnets – fru Karin, som ganska snart ska föda deras andra barn.

Med sig hade de sin snart treåriga solstråle Ella, som numera snabbt känner sig hemma också hos farfar och farmor. När det blev dags att hämta kyckling med tillbehör i köket, puffade hon fram farfar före sig i kön, angelägen om att också han skulle få mat.

Ella lekte annars mycket med de lite äldre kusinerna Klara och Viggo, barn till faster Kerstin, och fick också låna en del begärliga leksaker av Klara. Medan vi delade ut presenter till pappa Matti, föredrog hon därför att sitta och leka på golvet i rummet intill. När vi var klara med presentutdelningen till Matti, gick jag ut till Ella och gav också henne ett paket från farfar och farmor, en bok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.

När det har blivit varmt ute igen ser jag fram mot att få besök av Ella med mamma och pappa och lillasyster i vårt sommarhus i Öregrund.

Och så måste ju jag och Birgitta åka och hälsa på dem i det hus de har köpt men ännu inte har flyttat in i i Älvsjö.

Melodikrysset nummer 8 2015

Det var nästan bara svenskt i dagens melodikryss, och när vi undantagsvis hörde något på något annat språk, var det ”Don’t Know Why” med Norah Jones, som verkar vara en av Anders Eldemans egna favoritet. (Nå, också jag har något med henne i skivhyllorna.)

Fast på den klassiska sidan förekom det också musik med utländska rötter.

Dels fick vi höra ouvertyren ur Giuseppe Verdis opera ”Otello”, som i sin tur bygger på William Shakespeares pjäs ”Othello” – märk den lilla men inte minst i korsordssammanhang betydelsefulla skillnaden i stavning.

Dels fick vi höra Jussi Björling sjunga ”Guds lov i naturen”, komponerad av Ludwig van Beethoven.

Steget från Björling till Östen med resten och deras ”Grilla, grilla” kan synas långt, men jag tycker att också Östen & co och matlagning i naturen har sin charm.

Vi kan ju fortsätta med dem som i övrigt har deltagit i Melodifestivalen.

Martin Stenmarck, som 2005 deltog med ”Las Vegas”, hör väl inte till mina personliga favoriter, men betydligt värre har jag hört i de här tävlingarna. Fast i dag hörde vi den med Lennart Palm.

Den Bamse-hit som spelades i dag, ”Ut på äventyr”, har som förlaga ”Genom eld och vatten” med Sarek i Melodifestivalen 2003.

Fast ska vi hålla oss till sånt som barn gillar, vill jag för egen del framhålla ”Olyckans sång” med Ted Åström och Electric Banana Band.

Att Håkan Hellström ganska ofta förekommer i Melodikrysset, i dag med ”Äntligen på väg”, känns ganska självklart.

Men själv blir jag också glad när Eldeman spelar någon som man inte har hört på ett tag. Ett exempel ur dagens kryss: Brolle med ”Alla rosor har en tagg”.

Glad blir jag också, när Eldeman spelar riktiga schlager, sånger som slog.

Ett exempel från början av dagens kryss är Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”.

Två andra gav Eldeman i form av en dubbelfråga. Som ljudillustrationer där spelades dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som jag själv helst minns med upphovsmannen, Thorstein Bergman, dels ”Gamla stan”, som Edvard Persson och Gideon Wahlberg gjorde i filmen ”Flickorna från Gamla stan”, 1934.

Då kommer vi också tämligen osökt över på den allra sista frågan i dag, den som illustrerades med ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, skriven av Karl Gerhard. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och som jag tidigare har påpekat, går kritiken i den av oss gubbar inte heller av för hackor.

Hustrun vill uppenbarligen inte att jag ska se ut som ett gammalt troll

Birgitta och jag åkte ner till centrum i eftermiddags, utrustade med var sin tantvagn. Det var Birgittas tur att gå till Coop vid Uppsala C för att handla. Jag skulle bland annat på Apoteket köpa medicin som har tagit slut samt fylla på badrumsförrådet av hygienartiklar. Och så skulle vi båda handla presenter till Matti, sonen, vars födelsedag – ingen jämn – vi ska fira här hos oss i helgen.

Vart vi gick och vad vi köpte vill jag inte nämna – sonen är läskunnig.

Men i början av vår delvis skilda färd passerade vi Rolan’s, stans kanske bästa herrmodebutik, och fann att där var rea. Själv skulle jag kanske inte förnya min garderob lika flitigt, om jag inte hade hustrun som pådrivare – men här om dan var jag faktiskt tvungen att köpa nya handskar, eftersom jag troligen hade glömt det förra paret i en taxi. Kanske var det det faktum, att jag i rullväskan hade en kasse med bland annat byxor till mina mörka kostymer för inlämning till kemtvätt, som gjorde att hustrun undrade, om jag inte behövde en ny kostym, och ryckte med mig in på Rolan’s och också erbjöd sig att betala.

Vi provade en fin och mycket förmånligt prisnedsatt kostym, men den passade tyvärr inte min estniska kropp. Men vips hade jag med hustruns och affärsinnehavarens – vi känner honom sen länge – hjälp hittat en kombination där kavaj och byxor var av olika storlek men i övrigt hörde till samma kostym. Dessutom hittade mina båda assistenter ett par fina udda byxor. Byxbenen måste man i båda fallen korta lite.

Sen gick jag alltså bland annat till Apoteket. Nästan allt i mina egna skåp på toaletten jag använder och det jag använder under morgonduschen i badrummet kommer numera från Apoteket, är dessutom av Apotekets egna märken. Men genom ett reklamblad från Apoteket hade jag också blivit varse, att de har en egen herrserie, (c/o), så jag testköpte deodorant, Shaving Gel och Aftershave Balm.

Kan någon av de här låtarna också bli en schlager?

Jag rör mig, mer än de flesta, tror jag, mellan mycket olika musikgenrer. Bland annat ser jag i TV på uttagningsomgångarna i Melodifestivalen, de här tävlingarna som ska utkristallisera låten som ska representera Sverige i Eurovisionsschlagern.

Förr blev de bästa av låtarna som tävlade regelmässigt just schlager, låtar som dels slog, dels sjöngs också av publiken som hörde på.

Nu tycks den ambitionen inte i någon större utsträckning finnas med som riktmärke i tävlingen.

En av de få låtar som hade ansatser åt det hållet, en refräng att haka upp musikminnet på, ”Nontheless”, åkte omedelbart ut ur tävlingen, kanske, i det fallet rättvist nog, för att de båda rutinerade sångerskorna, Marie Bergman och Sanne Salomonsen, inte verkade riktigt samsjungna.

Om den andra låten som också åkte ur, ”Där och då med dig” med Emelie Irewald, klottrade jag i protokollet vid första lyssningen ner ”ballad utan charm”.

Å andra sidan skrev jag i protokollet ”hopplös” om ”Groupie” med Samir & Viktor, så så mycket är min bedömningsförmåga värd. Den gick nämligen vidare till Andra chansen.

Att också Linus Svenning gick vidare till andra chansen med ”Forever Starts Today” förvånar mig däremot inte – den hade till exempel ansatser till riktig refräng. Dessutom är Svenning tidigare känd i den här tävlingen.

Överlägset mest känd, dessutom mycket rutinerad, är Magnus Carlsson, som i det här fallet fångade publikens gunst med en mycket snabb låt, ”Möt mig i gamla stan”. Dessutom borde han ha extrapoäng för att han sjunger på svenska. Men här bar det hur som helst raka vägen till final.

Det gjorde det också, inte helt orättvist, tyckte jag, för Mariette. Hennes låt, ”Don’t Stop Believing”, var delvis skriven av en av mina favoriter, Miss Li, men i det här fallet tyckte jag faktiskt, att framförandet var bättre än låten. Det var till och med mycket mindre av scenshow runt det här framförandet än i flertalet övriga fall.

Sen återstår det att se, om någon av de här låtarna faktiskt kan bli en schlager.

Cellospelet och violinen bättre än det samlade programmet

Före konserten på Uppsala konsert och kongress i torsdags skulle vi tillsammans med några andra äta middag i restaurangen på bottenvåningen. Det blev en pärs, men det var absolut inte restaurangens fel. Jag tappade aptiten för att ett par av dem vi hade stämt träff med kom en timme för sent.

Buffémiddagen på UKK är riklig och varierad och väl värd sitt pris. Nu ser jag i UNT att en fegt anonym anmälare – en konkurrent? – har anmält den här restaurangen till Konkurrensverket. UKK anklagas bland annat för att med skattemedel dumpa priserna för restaurang- och konferensverksamheten. UKKs styrelseordförande, Lena Hartwig (s), tillbakavisar med kraft detta. De 30 miljoner UKK får i årligt bidrag från kommunen går till att täcka förluster i konsertverksamheten, inte subventionera restaurangpriserna.

En alternativ förklaring till det här är att restaurangen drar folk, eftersom den är bra. I City-bilagan i fredagens UNT belönas UKK som årets lunchkrog: ”Höga ambitioner i luftig miljö. UKK är ett ställe att lita på.” I den bakomliggande texten nämns att det här stället har ”noga koll på gluten- och laktosfritt. Maten är dessutom kravmärkt.”

* * *

Mer blandade intryck fick jag av torsdagskvällens abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress med Uppsala kammarorkester, för kvällen under ledning av Eivind Aadland.

Aadland är norrman, och jag vet inte om det var därför som den här konserten inleddes med två stycken av Edvard Grieg (1843-1907). Jag tycker för egen del att Grieg har åstadkommit mycket bättre musik än den som spelades här: Som man konstaterar också i programbladet, är hans ”I folketone stil” ett ganska osjälvständigt verk, och inte heller duon ”Kulokk – Stabbelåten” – kulokk är när man lockar på korna – hör till det man önskar få höra.

Roligare var det att få stifta bekantskap med musik av Dmitrij Kabalevskij (1904-1987), en för mig tidigare okänd sovjetrysk tonsättare. Till det här positiva intrycket bidrog i hög grad kvällens gästsolist, cellisten Marko Ylönen.

När det gäller Joseph Haydn (1732-1809), som fick avsluta den här konsertkvällen, finns det oerhört många verk att välja på, och jag blev inte riktigt klok på varför man hade valt att spela just ”Symfoni nummer 98 i B-dur”. Men OK – det här blev ändå vida mer intressant än inledningen med Grieg. Och konsertmästaren, Bernt Lysell, gjorde egna insatser på violin för att befästa det intrycket.

Melodikrysset nummer 7 2015

Här i Uppsala är det vinterlov kommande vecka. Viggo och Klara, våra barnbarn, kommer att bli hämtade av sin pappa, Bo, för sportlovsresa – per tåg, som tur är – till farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå.

Sollefteå – jag har gjort lumpen där – är, liksom mitt eget gamla Juniskär utanför Sundsvall, beläget i ett mycket mer utpräglat vinterland än det vi har här. Precis så här gjorde vi själva när våra barn, till exempel Viggos och Klaras mamma Kerstin, var små. Kerstin har åkt spark på vintervägar med sin farfar och farmor, vintervägar som alltid delvis lämnades osandade, eftersom folk ju per sparkstöttning måste ta sig till exempel till skolan eller livsmedelsaffären.

Den enda övergång från det här till dagens melodikryss jag hittar är Jules Sylvains och Sven-Olof Sandbergs ”Vintergatan” från 1927 – men den handlar ju egentligen om något helt annat än halkiga vägar.

Annars tycks Anders Eldeman i dag inledningsvis ha fastnat för just gator: Vi fick också höra ”Lyckliga gatan”, som Anna-Lena Löfgren 1967 låg 14 veckor med på Svensktoppen.

En annan gata, Karl Johann i Oslo, förekommer i Cornelis Vreeswijks ”Turistens klagan”, som här skulle ge oss ordet turist.

Högre upp, om än inte så högt som till vintergatan, för oss Harold Arlens och Yip Harburgs ”Over the Rainbow”, som förekom i filmen ”Trollkarlen från Oz” (1939) med Judy Garland. Jag har skrivit om både filmen och boken bakom – du kan kolla ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Det var över huvud taget många gamla kändisar i dag.

Till dem får man väl räkna ”Drömmen om Elin”, som vi hörde med Calle Jularbo, som gjorde den känd – Peter Himmelstrands text är senare, från 1969. Men Jularbo hade faktiskt en förlaga, ”Borgholmsvalsen”.

Sången om Axel Öman, signerad Waldemar Dahlquist och Fred Winter, fick vi likaledes höra instrumentalt.

Också flera av Magnus Ugglas låtar, i dag ”För kung och fosterland”, börjar få klassikerstatus.

Och Bill Haley’s ”Rock Around the Clock”, ursprungligen i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, har verkligen blivit en populärmusikklassiker. Fast i dag hörde vi den i en finsk version med Harmony Sisters, ”Tunnista toisen”.

Riktigt allt i dagens kryss var inte lika gammalt.

Vi hörde till exempel Love Antell sjunga Ola Salo i ”Så mycket bättre”.

Lite äldre, från 1985, är ”There Must Be An Angel”, som vi förknippar med Annie Lennox.

Och självfallet spelades, i dessa melodifestivaltider, några låtar som har förekommit i de här tävlingarna.

Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig” 2005.

I den avslutande frågan förekom dels ”Stad i ljus” (Tommy Körberg 1988), dels ”Se på mig” (Jan Johansen 1991).

Förr förekom det i melodifestivalerna bidrag, vars melodier och texter fastnade i minnet.

Tio år med Regina

I lördags kväll firade Reginateatern tio framgångsrika år med en galaföreställning.

Regina, belägen på Trädgårdsgatan i Uppsala, rymde ursprungligen en biograf, Skandia – längs Trädgårdsgatan fanns, när jag kom till stan hösten 1959, tre av stans mest besökta biografer, så den här gatan kallades på den tiden allmänt Biogatan.

För tio år sen fanns det gent emot oss som satt i kulturnämnden ett växande tryck att inrätta en gästspelsscen vid sidan om Stadsteatern, och en sådan skapades också genom att alltså en av stans biografer steg för steg byggdes om för det här ändamålet. Eftersom en sådan här scen på grund av stridande viljor som slåss om inriktning och utrymme lätt hamnar i ett anarkistiskt kaos, las den under kulturnämnden och försågs med en driftig och idérik, samtidigt viljestark chef, den från England till Uppsala flyttade Paul Kessel.

Också jubileumsprogrammet i lördags hade komponerats av Paul Kessel, men kvällen till ära gjorde också ett par S-politiker inledningsvis små inhopp på scenen, dels den nuvarande ordföranden i Kulturnämnden, Peter Gustavsson, dels han som tillsammans med nämndens dåvarande chefstjänsteman Anna Starbrink sjösatte det här lyckade projektet, Kees Geurtsen.

Paul Kessel, också känd som Kesselofski, sparkade i gång jubileumsprogrammet tillsammans med kumpanen John Fiske men bytte sedan ut sig själv mot sonen Sam Kessel.

Den ledning med engelska rötter Reginateatern har haft har för övrigt medfört, att man ofta på den här scenen har fått möta skådespelare med engelska som arbetsspråk. Ett exempel i gårdagens jubileumsprogram var Compagnia do Chapitó, som man kan ana av namnet med portugisisk bakgrund men normalt verksamma i England.

Kvällen avslutades så småningom också på engelska, med en fruktansvärt rolig soloprestation av en man vars namn jag skämmigt nog har glömt – hjälp mig, gärna, någon!

Och så valde Henry Bowers, också känd som Kung Henry, att ur sitt förråd av slam poetry framföra två verk på engelska.

Jag vet inte om några i publiken hade problem med Emil Jensens skånska idiom, men vilken begåvad och tänkvärd och radikal samhällskommentator är han inte!

Andra återkommande och kära gäster på den här uppsalascenen är Lise och Gertrud, sångligt och musikaliskt mycket hörvärda, och så även Ika Nord, känd både från TV och scen.

Lokalt mycket känd, bland annat genom medverkan med kåserier i UNT, är Jacke Sjödin, som här dessutom gjorde många av oss i publiken hjärtevarma genom att lyfta fram den tyvärr bortgångne samarbetspartnern Lasse Eriksson.

Ett par suveräna musiker fanns också med i programmet, båda med lång kontakt med Reginateatern.

Den ene var gitarristen Gunnar Danielsson.

Den andre var Claes Jansson, känd från Good Morning Blues och otaliga fina skivinspelningar.