Tio år med Regina
9 februari 2015 19:08 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 9 kommentarerI lördags kväll firade Reginateatern tio framgångsrika år med en galaföreställning.
Regina, belägen på Trädgårdsgatan i Uppsala, rymde ursprungligen en biograf, Skandia – längs Trädgårdsgatan fanns, när jag kom till stan hösten 1959, tre av stans mest besökta biografer, så den här gatan kallades på den tiden allmänt Biogatan.
För tio år sen fanns det gent emot oss som satt i kulturnämnden ett växande tryck att inrätta en gästspelsscen vid sidan om Stadsteatern, och en sådan skapades också genom att alltså en av stans biografer steg för steg byggdes om för det här ändamålet. Eftersom en sådan här scen på grund av stridande viljor som slåss om inriktning och utrymme lätt hamnar i ett anarkistiskt kaos, las den under kulturnämnden och försågs med en driftig och idérik, samtidigt viljestark chef, den från England till Uppsala flyttade Paul Kessel.
Också jubileumsprogrammet i lördags hade komponerats av Paul Kessel, men kvällen till ära gjorde också ett par S-politiker inledningsvis små inhopp på scenen, dels den nuvarande ordföranden i Kulturnämnden, Peter Gustavsson, dels han som tillsammans med nämndens dåvarande chefstjänsteman Anna Starbrink sjösatte det här lyckade projektet, Kees Geurtsen.
Paul Kessel, också känd som Kesselofski, sparkade i gång jubileumsprogrammet tillsammans med kumpanen John Fiske men bytte sedan ut sig själv mot sonen Sam Kessel.
Den ledning med engelska rötter Reginateatern har haft har för övrigt medfört, att man ofta på den här scenen har fått möta skådespelare med engelska som arbetsspråk. Ett exempel i gårdagens jubileumsprogram var Compagnia do Chapitó, som man kan ana av namnet med portugisisk bakgrund men normalt verksamma i England.
Kvällen avslutades så småningom också på engelska, med en fruktansvärt rolig soloprestation av en man vars namn jag skämmigt nog har glömt – hjälp mig, gärna, någon!
Och så valde Henry Bowers, också känd som Kung Henry, att ur sitt förråd av slam poetry framföra två verk på engelska.
Jag vet inte om några i publiken hade problem med Emil Jensens skånska idiom, men vilken begåvad och tänkvärd och radikal samhällskommentator är han inte!
Andra återkommande och kära gäster på den här uppsalascenen är Lise och Gertrud, sångligt och musikaliskt mycket hörvärda, och så även Ika Nord, känd både från TV och scen.
Lokalt mycket känd, bland annat genom medverkan med kåserier i UNT, är Jacke Sjödin, som här dessutom gjorde många av oss i publiken hjärtevarma genom att lyfta fram den tyvärr bortgångne samarbetspartnern Lasse Eriksson.
Ett par suveräna musiker fanns också med i programmet, båda med lång kontakt med Reginateatern.
Den ene var gitarristen Gunnar Danielsson.
Den andre var Claes Jansson, känd från Good Morning Blues och otaliga fina skivinspelningar.
9 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Ja, Jacke som vi känner till och Nicke,hans far som vissa av oss även haft som lärare, känner vi till och Lasse som många av oss kände.
Vissa till namnet , viss till personen och vissa till båda.
Personligen båda.
Många luncher med Lasse kommer man ihåg, inte för att det var Lasse utan för den allvarlige och ibland lite kufiske, introverte, tänkande, sökande och underfundige Lasse som fick vara sig själv bland oss som lunchade tillsammans på Kungsgrillen. Ofta dagligen men oftast många dagar i veckan iallafall.
Lasse var verkligen Mr Jekyll och Mr Hyde med sitt sökande och delande av sitt intellekt.
Ett lysande intellekt som tyvärr doldes av hans tidiga berömdhet som lustigkurre och rolighetsminister.
Men var Lasse rolig?
Jovisst, men under allt det roliga som clownen gör finns den sorg som clownen döljer och använder som spegel i sin sceniska konst.
Lasse älskade att stå på scen och han kunde det med bravur. Han visste var hans publik fanns och vad den förväntade sig och han gjorde nog sällan sin publik missnöjd med sin gestalt.
Att hans liv skulle ändas på scen var nog mer än en scenkonstnär egentligen önskar sig…….men.
Gonatt.
Comment by Urban Sjölander — 2015 02 09 21:45 #
Till Urban Sjölander: Själv träffade jag Lasse på tillställningar av typen landshövdingens trettonhelgsmottagning på Uppsala slott, och vi brukade då alltid prata med varann. Som jag upplevde det, kom vi bra överens.
Comment by Enn Kokk — 2015 02 09 22:01 #
Min första tanke när jag läste detta var ”’Skandia’, nog var det väl Camera som låg där?”. En snabb googling visade dock att det är en generationsfråga, eftersom bion bytte namn från Skandia till Camera 1972. Även i mitten av 1970-talet var det här stans biogata.
Comment by Olof Öberg — 2015 02 10 7:54 #
Till Olof Öberg: Biografstrukturen hör till det som mest har ändrats i Uppsalas kulturliv. Min egen utgångspunkt är där förstås de biografer som fanns när jag kom till stan hösten 1959 och åren därefter.
SF hade två av biograferna på Trädgårdsgatan, utöver den redan nämnda Skandia också Röda Kvarn ett snäpp längre ner åt svandammshållet. Röda Kvarn finns i dag kvar men som en del av SFs stora biokomplex med ingång från Fyriså-hållet.
Snett över gatan från Skandia sett fanns och finns Grand, men i dag är det ju inte längre någon biograf.
Bevarad, fast inte heller primärt som kommersiell biograf, är även den på Nedre Slottsgatan belägna Slottsbiografen. Slotts och den numera försvunna både större och modernare Fågel Blå var på den tiden delar av Folkets Hus-rörelsens biografkedja.
Och så fanns det en biograf med namnet Saga på Svartbäcksgatan, ungefär där bron över till Luthagen börjar eller slutar, beroende på hur man ser det.
En klenod var redan på den tiden lilla Fyris uppe vid universitetet. Där visades inte minst sommartid repriser av filmklassiker. Fyrisbiografen har ju senare fått fler fast små salonger och har fått en ny ägare i Folkets Bio, men på den tiden drevs den av en filmentusiastisk familj.
Comment by Enn Kokk — 2015 02 10 8:59 #
Framför allt Röda Kvarn, Camera, Grand och Slotts såg jag en hel del film på i mitten av 1970-talet, mest matinéer. Nån gång blev det Sandrew eller Fågel Blå också.
—
Var faktiskt på Regina för ett par veckor sen, såg och lyssnade på Lise&Gertrud. Makalöst svängigt cellospel. Fast hade gärna avstått från de utdragna mellansnacken till förmån för mer musik.
Comment by Olof Öberg — 2015 02 10 11:33 #
Och när den nybyggda biografen öppnade 1925, hette den förstås Regina. Men tydligen bytte den namn till Skandia redan efter 1½ år.
Comment by Magnus Andersson — 2015 02 10 16:08 #
Till Magnus Andersson: Ja, det där var till och med före min tid.
Comment by Enn Kokk — 2015 02 10 17:07 #
Hej Enn! Den rolige engelsmannen heter Al Pitcher.
http://www.alpitcher.com/
Comment by Per Lundberg — 2015 02 17 14:10 #
Till Per Lundberg: Tack! Vi fick inget skriftligt program, och jag hörde säkert hans namn nämnas, men man sitter ju inte och antecknar sånt i salongens mörker.
Comment by Enn Kokk — 2015 02 17 15:50 #