Nej, jag är inte död än

En socialdemokratisk veteranförening i Stockholm där jag är medlem har av misstag dödförklarat mig. En förtvivlad och ursäktande medlemsbladsansvarig ringde mig och bad om ursäkt – tydligen hade någon blandat ihop mig med någon med ett snarlikt efternamn. Dess bättre hade meddelandet om min död bara hunnit gå ut till ett fåtal medlemmar innan misstaget upptäcktes, berättade vederbörande.

Själv tyckte jag det här var en vansinnigt rolig historia, och följaktligen bad jag personen som ringde att bara ta det lugnt.

Lever gör jag, nämligen. Det fick jag konstaterat senast i morse, när jag var på Vårdcentralen för provtagning.

Fast sen höll det på att gå åt helvete. När jag hade varit inne på OK och köpt dagens Aftonbladet och var på väg över gatan, tappade jag balansen i blixthalkan och föll handlöst. En bilist, en ung kvinna, stannade och hjälpte mig upp igen. Nej, inga ben brutna.

Senare ringer medlemssekreteraren i veteranföreningen igen och meddelar, att meddelandet om min död dess bättre inte har sänts ut till någon.

Synd, tycker jag. Det här tar lite grann kål på om inte mig så i alla fall en bra historia.

Julslutsmottagning som ändade med IB

I dag var vi, inbjudna av landshövding Peter Egardt och hans hustru Lena, på den traditionella julslutsmottagningen på Uppsala slott, vimlade där bland kända och okända gäster. Det bjöds på plockmat, men eftersom vi just hade ätit en stadig lunch, nöjde vi oss med var sitt glas alkoholfritt vitt vin. I vimlet på slottet hälsade vi på mängder av människor och växlade ord med några av dem: landstingsråden (s) Vivianne Macdisi, Bertil Kinnunen och Börje Wennberg, våra vänner från Reginateatern Paul Kessel och Maria Björk och så Göran Kåver som vi brukar träffa både vid konserterna på Musikens hus och på Stor-ODna på Uppsala slott.

En stund stod vi och pratade med ett par, som vi träffar på middagar då och då, senast hemma hos dem på Luthagen: Sten och Berit Rylander. Sten berättade för Birgitta, att hon förekommer i hans nästa, snart utkommande bok, vilket har att göra med att båda har vistats mycket i Afrika.

Det för mig personligen mest intressanta samtalet hade vi dock med justitierådet, förre justitiekanslern Göran Lambertz och hans fru Susanne. Göran började fråga mig om en av mina böcker som han inte mindes titeln på, och det visade sig så småningom vara den bok jag tillsammans med andra laboremiter utgav till Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, debattboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Lambertz har, åtminstone i unga år, varit organiserad socialdemokrat, så jag kan förstå att han är intresserad av den här boken.

Men innan jag förstod vilken boktitel han trevade efter i minnet, föreslog jag min bok om IB, ”Vitbok Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” från 2001, detta eftersom Lambertz är jurist. Och då blev både han och hans hustru intresserade av den, ännu mer när jag berättade, att jag hade försett den statliga IB-utredningen med material – IB-chefen Birger Elmér hann till exempel avlida, innan den statliga utredningen hann träffa honom, men jag hade haft ett långt samtal med honom – och också själv fått ett par användbara tips av en av sekreterarna i den offentliga utredningen. Boken är vid det här laget slutsåld, men jag tror nog att Lambertz kan hitta ett exemplar till exempel på bibliotek.

Melodikrysset nummer 1 2016

Alla helgerna har gjort att jag lite har tappat kollen på vad det är för veckodag. Så när jag i morse vaknade en stund före åtta, gick jag först och la mig igen. Men så ringde hustruns väckarklocka, och efter en stund kom jag på, att det ju var lördag och melodikryss. Sen gick jag raskt upp och gjorde mina vanliga morgonbestyr: rakning, dusch, kläder på och sen ett par mackor, osockrad juice, lättfil och nybryggt kaffe.

Så jag var på bästa humör, när Melodikrysset startade, och den musik Anders Eldeman i dag spelade gjorde mig genomgående ännu gladare till sinnet.

Allt från Monica Zetterlund med ”Gröna små äpplen” (Stikkan Anderssons översättning av ”Little Green Apples”) till M A Numminen med ”Haren satt i gropen”. Jag har allt som Monica har gjort på skiva och det mesta också av M A Numminen.

”Allt går ju mä elektricitet”, elström alltså, sjöng Tage Danielsson i ”Elektricitetsvisan” – vilket inte hindrade att han var mot kärnkraft.

Två exempel på filmmusik fick vi också, båda hämtade ur filmer som jag minns med glädje. Vi fick höra ”Zorbas dans” ur Michael Coroyannis’ ”Zorba” (1964), där Anthony Quinn gjorde titelrollen som Zorba. Och så fick vi höra ”April In Paris” ur filmen med samma namn (1952) med Doris Day i en av huvudrollerna. Men melodin är mycket äldre, från 1933, och skriven av Yip Harburg, den amerikanske radikalen jag tidigare har skrivit om.

En tidig vänsterman, fast i Sverige, var också Martin Koch. Han var både arbetarförfattare och diktare, tonsatte själv också egna vistexter. Till de mest kända hör ”Lyckan”.

Tänker man efter vad ”Euphoria” egentligen betyder, är steget faktiskt inte så långt till titeln på Martin Kochs visa. Loreen, Lorine Talhaoui med marockansk familjebakgrund, vann segern i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 2012 med den här låten.

År 2000 vann Roger Pontare Melodifestivalen med den låt vi i dag fick höra på engelska. Men i svenskt original hette den ”När vindarna viskar mitt namn”.

1961 gjorde Neil Sedaka ”Happy Birthday Sweet Sixteen”, bättre i original, tycker jag, än Flamingokvintettens svenska version, ”Hon är sexton år i dag”. Men i båda versionerna finns alltså en tonåring.

Fast ännu bättre, åtminstone i min smak, är Nina Simone i ”My Baby Just Cares For Me”.

Jag är inte det minsta religiös, men jag lyssnar gärna också på religiös musik, om den har musikaliska och/eller textmässiga kvalitéer. En sån där sång som det svänger om är ”There Goes My Everything”, i Pelle Karlssons svenska version ”Han är min sång och min glädje”.

Fast själv håller jag med Jan Malmsjö när han sjunger ”Vår bästa tid är nu”, åtminstone om man med det menar medan man är i livet. I just det här fallet fick jag dock googla, om kompositören. Han visade sig heta Ture Rangström – men det handlar alltså inte om den Ture Rangström som vi som lyssnar även på hans sort av musik först kommer att tänka på.

Har ni som läser det här andra meningar än jag om dagens musikillustrationer, får ni gärna avge avvikande mening. Att jag har infört förhandsgranskning av inkommande inlägg har att göra med att jag inte vill att min mycket lästa blogg ska bli ett skyltskåp för rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Sådana stryker jag utan pardon.

Det lilla livet, till exempel det allra minsta

Som jag tidigare har berättat, hade vi sedvanligt julkalas för barn och barnbarn. Från sonens, Mattis, familj kom dock bara han och dottern Ella. Mattis hustru, Karin, och deras yngsta, Sofia, var fortfarande drabbade av den förkylning hela familjen hade råkat ut för lagom till julen.

Men vi ville förstås träffa de båda sistnämnda också, så vi gjorde upp om att Matti och hans familj skulle komma till oss på trettondagen, och den här gången kunde alla komma.

Julklapparna till Karin och lilla Sofia hade vi därför sparat till det här tillfället, och faktiskt hade vi sparat några julklappar till Ella också, både för att hon, som också är ganska liten, inte orkade öppna fler paket på det första julkalaset och för att hon inte skulle gripas av alltför stor rivalitetskänsla, när babysyster fick sina paket.

Jag vädjade, gammal och erfaren som jag är, till och med framgångsrikt till Ella att hjälpa lillasyster med paketen, men snart var det pappa Matti, i vars famn Sofia satt, som hjälpte till med paketöppningen. Jag tror inte ett ögonblick att Sofia förstod det här med jul och julklappar, men nog blev hon påtagligt intresserad av de nya leksaker hon fick. Men det gick bra att leka med snöret till något paket också.

Det var min tur att laga mat, och jag som är fiskarson och uppvuxen med fiskrätter hade efter eget huvud komponerat en mycket matig fisksoppa med olika slags atlantfisk som huvudingrediens. Också Ella åt av den med god aptit. Till efterrätt serverade jag med tanke på samma lilla person olika sorters glass. Till glassen fick de stora starkt nybryggt kaffe.

Ella är tillräckligt stor för att komma i håg farfar och farmor och sina tidigare besök både i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund – vi pratade med henne om att komma och hälsa på i vårt hus med stor trädgård också kommande sommar.

Lilla Sofia satt under middagen i babystol mellan sin pappa och mig, och efter en stunds tillvänjning började hon intresserat titta också på sin farfar (fast det vet hon inte vad det är). Så småningom kom det stora leenden, och innan Matti och hans familj åkte hem till Stockholm, satt hon faktiskt utan att protestera en liten, liten stund i farfars famn.

Som ni som känner mig och ni som läser mig vet, har jag ägnat en stor del av mitt liv åt det stora livet, åt politiken.

Men det betyder inte – det vet ni som brukar läsa den här bloggen – att jag tycker att det lilla livet är mindre viktigt.

Melodikrysset nummer 53 2015-2016

Det är fortfarande mörkt ute, när jag, för att hinna göra morgontoalett och äta frukost, går upp tidigt på morgonen. Lite trött känner jag mig till att börja med, men två koppar nykokt kaffe gör underverk.

För egen del tyckte jag att dagens kryss innehöll en del knepigheter, vilket jag uppskattar.

Till det jag själv inledningsvis hade lite problem med var den allra första låten. Det lät som Niklas Strömstedt, men eftersom jag inte brukar se ”Så mycket bättre”, hade jag aldrig hört honom sjunga ”Drake”. (Och den som har gjort originalet tror jag att jag över huvud taget aldrig har hört.)

”One Night With You” har jag förstås hört, men vem var den belgiske artisten som sjöng den här? Jo, Helmut Lotti, kom jag fram till efter diverse googlande.

Lite mer bekant, mest genom Eurovision Song Contest, är irländaren Johnny Logan. Det var han som sjöng ”Galway Girl”.

På 1980-talet var jag upptagen av annat än att lyssna på internationell, till exempel tysk, popmusik. Så sorry, Sandra (Menges), hon med ”I’ll Never Be) Maria Magdalena” från 1985, har jag inga som helst minnen av.

Betydligt mer bekant är jag med amerikansk populärmusik av traditionellt slag. Ett exempel ur dagens kryss är ”The Man I Love”, med text av Ira Gershwin. Den som vi hörde sjunga den var Liza Minnelli.

Och faktiskt behärskar jag en del av operarepertoaren. I dag fick vi höra ett smakprov på ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Lasse Dahlquists många låtar, till exempel för Edvard Perssons filmer, är välbekanta för mig. I dag hörde vi, fast instrumentalt, ”Kalle på Spången”.

Ulf Peder Olrogs låtar är också välkända för mig, bland dem ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.

Ytterligare ett par av det här landets stora sång- och musikmakare förekom i krysset, fast i båda fallen instrumentalt.

Dels spelades Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, som skulle ge oss kryssordet Stockholm.

Dels spelades, mycket väl av Ulrik och Mikael Neumann, Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”. Den börjar ju ”Det är måndag morgon…”. Men här ville Anders Eldeman som svar ha nästa dag, det vill säga tisdag.

Men jag har ingenting mot traditionella schlager heller. Ett exempel är ”Mälarö kyrka”, som skrevs 1968 av Sven Lindahl. Här spelades den på trumpet, men i texten förekommer ju en orgel. Fast vad Eldeman ville veta, förstod jag så småningom, var vad den kallas som spelar på orgeln. Jo, organist.

Kvar sedan är bara Tage Danielsson, kär i åminnelse. Kaffe och bullar sjöng han om i ”Lådan”, 1966.

Och sen återstår det bara för en allt äldre man att önska läsarna ett gott nytt år.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

Familjejul – och så är det vardag igen

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela Kindbloms ”Den svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

Melodikrysset nummer 52 2015

Jul eller inte – vi trogna melodikrysslösare sätter oss vid radioapparaten även när det är annandagsmorgon. God jul alla likasinnade, förresten!

I dag startade Anders Eldeman med en ljudillustration många av oss – några av er hördes av här på bloggen – hade väntat sig i förra veckans kryss, det så kallade julkrysset: ”O helga natt”, skriven av Adolphe Adam och därför allmänt kallad ”Adams julsång”.

Dagens kryss var annars inte lika julpräglat som förra veckans, men en känd julpsalm, med ursprung i tyskt 1800-tal, spelades i alla fall: ”När juldagsmorgon glimmar”.

Våldsamt svårt var det väl inte.

Själv hade jag inledningsvis svårt att komma på att busringaren i radio ju kallade sig Kalle Sändare – i det avsnitt som återgavs hade han ”missförstått” begreppet ansiktsmask.

Och för att hoppa i tiden: Zara Larsson, i dag med ”Lush Life”, har jag väl inte heller lyssnat tillräckligt mycket på.

Men resten var egentligen bara en fråga om att fylla i rätt svar och då stava rätt.

Till exempel veta hur Tom Waits skriver sitt efternamn. Det var alltså han som hade gjort originalet, ”Jersey Girl”, till det vi hörde Sten & Stanley sjunga, ”Då och nu”.

Några av de frågor som förekom i dag var rent av löjligt lätta.

Det är klart att jag som inbiten melodifestivallyssnare så här efteråt åtminstone kommer i håg några av de sångbara bidragen.

Sådana som ”Tango, tango”, fast ändå kanske mest för att Petra Nielsen 2004 sjöng den som ”Tängo, tängo”.

”The Worrying Kind” från 2007 tyckte jag för egen del var en suveränt bra låt. Ola Salo, som sjöng den, har jag själv sedan också hört live vid en OD-konsert här i Uppsala.

Och för att fortsätta på det här personliga spåret: Jag har alla skivor med The Beatles och alla med Simon and Garfunkel. I dag fick vi lyssna på en Beatles-melodi, ”I Will”, med Art Garfunkel.

Evert Taubes samlade produktion och egna insjungningar har jag, utöver på en del gamla LP-skivor, samlade i ett par CD-boxar – den som är road av ämnet Taube kan ju gå upp under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter. Sonen, Sven Bertil Taube, har också gjort många förnämliga insjungningar av faderns sånger. I dag hörde vi honom tillsammans med Lisa Nilsson sjunga ”Som stjärnor små”.

Evert Taube är ju – inte mig emot – en återkommande gäst i Melodikrysset. Lite svårare har jag för att i andra fall samma låt, om än i lite olika varianter, återkommer i krysset. Därmed har jag inte gjort något musikaliskt fördömande av till exempel ”My Way”, i franskt original ”Comme d’habitude”.

Lite roligare är det då att höra omgjorda varianter. I dag sjöng till exempel Mora Träsk om kaviar. Fast det var ju inte särskilt svårt att känna igen melodin, ”Cadillac”, och då lista ut att det Eldeman ville ha till svar var bil.

Gamla schlager är lite av mitt gebit, så jag blir också glad varje gång Eldeman spelar någon sådan. I dag fick vi till exempel höra Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Och så går vi då i mål med ”Dream a Little Dream of Me” med The Mamas and the Papas. Så vad hette Mama Cass egentligen? Jo, Cass Elliot.

God jul en gång till, den här gången till alla Mamas and Papas, de som här om dan gladde barn och barnbarn med att uppfylla några av deras drömmar.

Jul med förhinder – men till slut ändå jul

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf Starks ”Kan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

När blir det jul igen?

I förmiddags spelade några grabbar fotboll på gräsmattan utanför vårt hus. Gräset är alldeles grönt.

Ska det aldrig mer bli jul igen?