Pensionärsliv

Pensionärslivet är ganska omväxlande, detta trots att framför allt min fysiska ork har avtagit, vilket senare innebär, att det mest är Birgitta som står för trädgårdsarbetet. Men när det gäller tyngre trädgårdsjobb och gräsklippning, lejer vi hjälp. Och just nu håller ett par målare på med en nödvändig ommålning av huset och ett av de två uthusen: faluröda väggar och vita dörrar och fönsterkarmar. En gång i världen, när vi köpte vårt sommarhus i Öregrund, gjorde jag själv det här målningsarbetet. Jag hade viss kunskap och rutin allt sedan jag under ett par somrar i ungdomen jobbade i en målarverkstad tillhörig en fabrik, som också ägde personalbostäder.

Birgitta har inte bara rensat sina egna rabatter utan även mitt stora stenparti, också lagt säckvis med torvmull på det. Och så har hon nu senast planterat en mängd rosor och andra växter, nylevererade av Lotta på Eds trädgård i Östhammar.

Men det händer förstås att vi åker både till Uppsala och ibland till Stockholm i olika ärenden. Birgitta har sedan sin ministertid en gammal vänkrets av likasinnade statssekreterare/departementstjänstemän, en krets som med jämna mellanrum äter middag hos varandra, håller gamla minnen levande och, mycket kunnigt, recenserar den aktuella miljöpolitiken. De som träffades den här gången, hemma hos Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, som bjöd på utsökt god middag, var, förutom Birgitta och jag, Rolf och Monica Annerberg samt Ingemar och Ingrid Skogö. Två av de nämnda herrarna har åkommor, som fordrar operation – i vår ålder är jag inte ensam om att ha krämpor.

Birgitta har mängder av värv inne i stan, även nu, vilket råkade passa bra med tanke på att bostadsrättsföreningen i förmiddags ville ha tillträde åt en rörfirma, som skulle rensa köksavlopp i samtliga lägenheter. Rörisarna fixande också en dålig avrinning i badrumstvättstället, berättade hon per telefon.

Fast vi träffades så sent som i går kväll. Jag hade tid hos min tandläkare på Folktandvården – han reparerade två tänder i överkäken – och sen gick jag över till IOGTs/NTOs Drabanten, där arbetarekommunen hade möte. Jag kom mitt under Ardalan Shekarabis anförande men hittade en plats bredvid Birgitta först lite längre fram. I programmet ingick också presentation av verksamheten inom tre av arbetarekommunens medlemsföreningar. En kvinna från en förening utanför själva stan var en av dem som stod för en av de här presentationerna, och när hon var klar, ville också hennes lilla dotter, som hade följt med mamma fram till mikrofonen, ha ordet. Hon fick det och sa till de församlades jubel:

– Jag är också socialdemokrat!

Att Birgitta inte följde mig tillbaka till Öregrund beror på att hon två dagar i rad har återträffar med sin gamla gymnasieklass i Statens Normalskola, först ett besök på ett av Stockholms museer, sen en klassträff av det vanliga slaget.

Jag åker in till Uppsala på fredag för att på lördag morgon som vanligt hinna göra Melodikrysset.

På lördag är det nämligen kusinträff i Uppsala på Birgittas sida. Inte hos oss, men även jag och andra makar/makor är medbjudna.

Därefter åker jag och Birgitta ut till stugan i Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 19 2016

Efter middag hos vänner i Stockholm, med gamla vänner och arbetskamrater till Birgitta sen hennes tid som minister, kom vi tillbaka till vårt sommarviste i Öregrund först långt in på natten, men jag kände mig ändå hyggligt pigg och utvilad när det var dags för Melodikrysset.

Dagen till ära var det bara bidrag från Eurovision Song Contest i dagens kryss. Och eftersom jag har följt de här programmen genom åren, minns jag inte bara de svenska bidragen utan också ganska många av vinnarna i övrigt – Sverige har ju faktiskt också vunnit några gånger.

När jag normalt redovisar svaren i Melodikrysset, brukar jag ju inte följa ordningen i programmet utan gruppera musik och svar i grupper efter mina egna associationer.

Men i dag, då det bara var eurovisionslåtar, känns det inte meningsfullt att göra så, utan den här gången tar jag frågorna i Eldemans ordning.

Bröderna Olsen/The Olsen Brothers från Danamrk sjöng 2000 ”Fly On the Wings of Love”/”Smuk som et stjerneskud”.

Purunga Kim från Belgien sjöng 1986 ”J’aime la vie”. Undrar om hon gör det fortfarande när hon har blivit äldre.

Nicole från Tyskland sjöng 1982 ”Ein Bisschen Frieden”, på engelska ”A Little Piece”. Texten har ett fredstema, som gör den högt aktuell också i dag.

Aleksander Rybak kom ju från Vitryssland, men hans föräldrar hade sökt sig till Norge, som han 2009 representerade med sin ”Fairytale”.

Tommy Körberg sjöng 1969 ”Judy min vän”, på engelska kallad ”Dear Mr Jones”.

Vi hörde en av Bamses dunderhits, ”Bulleri-Bång”, men bakom den döljer sig ju Greklands vinnande bidrag från 2005, ”My Number One” med Helena Paparitzou.

Jag gillar både Lasse Holm och Monica Törnell och jag minns följaktligen väl deras bidrag 1986, ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”. Fast här spelade ju Anders Eldeman i stället en engelskspråkig version, ”Another Kind of Loving”.

Sen kom ytterligare en Bamse-version, den här gången av ”Never Let It Go”, som ursprungligen gjordes av Afro-Dite 2002. Jag glömde den här frågan i svarsredovisningen, eftersom jag först trodde att det var något fel på mina klottriga anteckningar, när Bamse förekom på två ställen.

Som ljudillustration spelade Eldeman en version med Orsa spelmän, men det de spelade, ”La det swinge, la det rock ’n roll”, gjorde ju av Bobbysocks 1984.

Tomas Ledin sjöng 1986 ”Just nu”, på engelska ”Right Now”.

Med åren – den gjordes 2011 – har jag lärt mig att fördra även ”Popular” med Eric Saade.

Carola har jag aldrig lärt mig att fördra, men hennes ”Främlig” från 1983, tycker jag är OK, kanske för att ovan nämnde Lasse Holm är inblandad i dess tillblivelse. Och visst minns jag inledningsraden: ”Främling, vad döljer du för mig”.

Och jo, jag är tillbaka i Öregrund och kan nu faktiskt lyssna på årets mellofinal i kväll och sen också skriva om den.

Melodikrysset nummer 18 2016

Sommarvärme redan i början av maj. Scillan blommar som vackrast i gräsmattan. Under de här förhållandena känns det helt rätt att få höra Lars Roos spela ”De sista ljuva åren”, annars mer känd i Lasse Stefanz’ version. Den här ljudillustrationen skulle leda oss till kryssvaret år.

Fast som en påminnelse om min höga ålder spelade ju Anders Eldeman också Beethovens ”Ödessymfonin”.

Men om jag ska ta också det som beredde mig lite huvudbry:

Will Smith, han som sjöng ”Switch”, kan jag inte påminna mig att jag har hört förut. Men när jag hade fått både inledningsbokstaven W och avslutningsbokstaven L i hans förnamn, var det ju lätt att gissa vad det skulle bli. Sen kombinerade jag det förmodade förnamnet med ledtrådarna hollywoodskådespelare och rapartist, och si, det blev Will Smith.

Det andra jag hade lite trubbel med var ”99 Luftballons”. Jag kom i håg melodin men mindes inte vem som sjöng den. Jo, Nena. Och de två bokstäver av fyra jag fick ut med hjälp av lodräta svar ledde mig till att siffrorna i titeln måste vara nior.

Det tredje jag fick grubbla över var en låt vi hörde i Lennart Palms version: ”Lilla fågel blå”, skapad av Staffan Hellstrand.

Något annat hade jag inte de här svårigheterna med.

För visst var det Little Jinder vi hörde i första delen av krysset, och det hon sjöng var tydligen ”Super 8″.

Ännu lättare var det att komma i håg Siw Malmkvists insjungning av Peter Himmelstrands ”Mamma är lik sin mamma”. Hon gjorde den 1968, och året därpå gjorde hon den tyska version vi fick höra i krysset, ”Frauen sind doch nur Frauen”.

Därmed är vi definitivt inne på ämnet låtar som slog. En annan sådan var ”We Are All the Winners” som Nick Borgen kom tvåa med i Melodifestivalen 1993.

Min personlig musiksmak är dock riktad åt annat håll, så Otis Redding finns i motsats till de två senast nämnda artisterna i min egen skivsamling. I dag spelade Eldeman ”Sittin’ On the Dock of the Bay”.

Tre frågor kvar, alla knutna till filmer.

Den första ljudillustrationen kom från Edvard Perssons film från 1936, ”Söder om landsvägen”.

Och de två övriga var hämtade ur utomordentliga barnfilmer.

Vi fick höra en instrumental version av ”Du käre lille snickerbo”, som är knuten till Emil i Lönneberga.

Och så spelade Art Garfunkel ”Bright Eyes”, som förekom i ”Den långa flykten”, som i sin tur byggde på Richard Adams’ bok från 1972. Läs den gärna! Det djur Eldeman efterlyste och som boken handlar om är kanin.

Själv ska jag avsluta morgonpasset med en extra kopp kokkaffe, en del av livet på landet.

Första maj: Var var alla ni andra som också har ert hjärta till vänster?

Första maj blev en vändpunkt. Åtminstone väderleksmässigt – nu är vårvärmen här.

Politiskt är det kärvare. Miljöpartiets galopperande kris har med full kraft drabbat också dess samarbetspartner i regeringen, men socialdemokratins kris har varat för länge för att inte också vara självförvållad. Jag är historiematerialist, men om jag ska använda bildspråk, tror jag partiets kris har att göra med att partiet under en lång period ser ut att ha förlorat sin själ. De röda fanorna plockas fram igen till Första maj, men allt färre samlas bakom dem, och jag tror inte att det beror på fanornas röda färg.

I Uppsala hade Vänsterpartiet, om jag får tro Upsala Nya Tidning, tre gånger så många deltagare i sitt tåg. Och också i Göteborg hade Vänstern, om jag får tro Dagens Nyheter, fler deltagare än (S), som ändå hade Stefan Löfven som talare. Jag har minnen av de fantastiska möten Olof Palme en gång i världen hade i Göteborg.

Det här har inget att göra med att Stefan Löfvén och, i fallet Uppsala, Gabriel Wikström, skulle vara usla talare, låt vara att Olof Palme var ett strå vassare.

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikströms tal möttes gång på gång, bortsett från passusen om flyktingkrisen (som ändå inte innehöll någon främlingsfientlighet), av gillande applåder, och jag önskar verkligen, att ännu fler hade kommit på mötet – det var långt fler där än i tåget – och hört budskapet, sådant som fler offentliganställda, 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa och ett absolut nej till de skattesänkningar de borgerliga ständigt predikar.

Fast det allra mest glädjande med hans tal var enligt min mening, att socialdemokratin nu ideologiskt knyter an till partiets tema från palmeepoken, ökad jämlikhet. Jämlikhet är socialdemokratins hjärtefråga och särmärke, säger jag som i slutet av 1960-talet satt i sekretariatet för partiets och LOs av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgrupp. Tryck upp vår gamla rapport igen, studera och läs – samhällsutvecklingen under senare år har på nytt gjort jämlikhetsbudskapet brännande hett.

Och jag har faktiskt förhoppningar, detta för att så många andra socialdemokratiska Första maj-talare runt om i landet också pläderade för ökad jämlikhet. Det här måste ha funnits med i de talarstolpar partiexpeditionen brukar sända ut till alla talarna.

Jämlikhetstemat fanns med också i de två rent lokala Första maj-talarnas anföranden, båda uppskattade av publiken genom stormande applåder.

Maria Gauffin Röjestål från LO-distriktet höll ett tal som vi i publiken tog till vårt hjärta, både därför att hennes anförande handlade om personliga hot från högerextrema och om modet och plikten att stå rak.

Även Gustaf Silenstam från SSU-distriktet visade sig vara en utmärkt och engagerande talare. Också hans tal avbröts av applåder, inte minst när han slog fast den moraliska plikten att fortsatt ta emot människor på flykt.

I publiken skymtade jag, längre bak, bland annat min gamle vän från Laboremus-tiden Per Silenstam – och kanske fanns också hans bror Erik där, fast jag inte såg honom. Deras far, som var prost i Värmland, lär en gång vid ett besök i Uppsala ha hört mig, som då var Laboremus-ordförande, i en stor offentlig debatt i Universitetets sal X och till Per ha sagt något mycket berömmande om mig som debattör. Jag kan nu kvittera genom att säga något berömmande om en yngre Silenstam.

Eftersom mina ben numera inte orkar med några långa marscher, ännu mindre marscher i uppförslut, avstod jag även i år från att gå i Första maj-tåget. Birgitta gick däremot i tåget, så jag satte mig på första raden i Parksnäckan och läste Aftonbladet medan jag väntade på tågets och hustruns ankomst. Jag markerade också en plats åt henne på min vänstra sida.

Före henne kom emellertid Gabriel Wikström och de andra talarna samt folk från Arbetarekommunens ledning, och Gabriel Wikström tog platsen närmast intill den jag hade vikt åt Birgitta. Men först kom han fram och hälsade och berättade också det jag redan visste, att han här om dan – på kungens födelsedagsmottagning – hade haft ett samtal med Birgitta om lokala saker som kunde vara bra att veta inför Första maj-talet. (Då ska man veta, att Gabriel under sin studietid tillbringade ett par år i Uppsala, som alltså inte är nytt för honom.)

På min högra sida placerade sig en ung dam, som presenterade sig genom att säga, att ”ja, vi har ju båda varit redaktörer för Libertas”. Libertas är alltså Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift, och hon heter Madeleine Bengtsson. Jag måste då säga, att jag, trots att jag betalar medlemsavgift i Laboremus, inte får Libertas, vilket betyder att jag inte vet, hur den tidning hon gör numera är. Hon lovade kolla det här och att ordna, så att jag får mitt gamla skötebarn, och jag tror henne, en så aktiv åhörare hon var under hela Första maj-mötet.

Till höger om henne satt, åtminstone periodvis, Emmy Sjöblom, som är Uppsala arbetarekommuns nya ombudsman. Vi har setts på arbetarekommunmötena och på distriktskongressen och hejar även om vi egentligen inte känner varann. Jag har frågat Peter Gustavsson, som är arbetarekommunens ordförande, om vem hon är och hur det går, och han verkar mycket nöjd med vår nya, blott 27-åriga ombudsman. Att jag inte tidigare känner henne beror på att hon bor i Gustavsberg och tydligen dagligen pendlar; hon har tidigare varit SSU-ordförande på Värmdö. När jag googlar på henne, ser jag, att hon tidigare har arbetat på Fotografiska museet, vilket förklarar en sak: Nästan jämt, när jag ser henne, nu senast på Första maj, fotograferar hon med en hyggligt avancerad kamera.

Jo, hon tog bilder av mig och Birgitta också, nu på Första maj.

Sång och musik hör också till Första maj. Tåget marscherade anfört av musik, och mötet öppnades med ”Arbetets söner”. Och så avslutade vi genom att sjunga ”Internationalen”.

Att det här plus de röda fanorna skulle skrämma bort några tror jag inte ett dugg på.

Men kanske skulle det bli fler mötesdeltagare, om vi inte envisades med att förlägga vårt möte till Parksnäckan långt inne i Stadsparken. Inget fel på Parksnäckan, men nog vore det lättare att locka spontanlyssnare, om vi i stället hade vårt Första maj-möte på något ställe, där förbiflanerande hade en chans att lyssna och kanske ansluta.

Melodikrysset nummer 17 2016

Jag höll på att få spader i morse, när det var dags för Melodikrysset. Radio Uppland, som jag lyssnar på även här i Öregrund, skulle inte sända Melodikrysset i dag, detta för att man i stället skulle sända från forsränningen, det spektakulära evenemang som studenterna varje sista april anordnar i Fyrisån. Jag har inget att invända mot radioprogram om det eller om sportevenemang, som ligger samtidigt med Melodikrysset, men jag tror inte att jag är den enda melodikrysslösaren som önskar, att krysset ska sändas varje lördag på samma tid i samma kanal. Så om sådant som sport och forsränning ska gå före i P4, föreslår jag kanalbyte för Melodikrysset.

Nå, jag hittade i tid en annan station – Gävle tror jag – som sände Melodikrysset.

Men jag startade mitt krysslösande i lite stressat tillstånd, uppfattade nog inte riktigt vad det var Anders Eldeman ville ha svar på. Men svaret skulle, trodde jag mig ha hört, vara både en dans och en geografisk plats, och när jag hörde musiken, förstod jag, att det handlade om charleston. Vi har en hel LP med bara charleston, vilket underlättade för mig att hitta rätt svar.

Den enda för mig riktigt svåra frågan i dag var den avslutande frågan, där Eldeman ville ha namnet på gruppen som spelade. Det tog sin tid att komma på rätt svar, eftersom Coldplay inte hör till det jag brukar lyssna på – men sen fick vi ju titeln på låten, ”Adventures of a Life Time”.

Melodifestivalmusik måste det väl vara i dessa festivaltider. Jo, jag har sett också de hittills två presentationerna av låtarna i Eurovision Song Contest och finner flertalet av de låtar jag har hört som provokationer mot mina öron – nå, ja har hört ett par låtar också som finner nåd hos min musiksmak.

Men är ens de senare schlager i den ursprungliga bemärkelsen, att de levde vidare genom att melodi och text fastnade i lyssnarnas/tittarnas musikminne? Gamla schlager sjöngs av folket runt om i landet. I dag behövs det helt andra attiraljer, men vem har ljus- och rökeffekter plus ett gäng dansare till exempel vid radion i köket?

Det var bättre förr på den här punkten. Lena Philipssons ”Dansa i neon” har till exempel fastnat i mitt musikminne, vilket jag verkligen inte kan säga om flertalet av de låtar jag numera hör i Melodifestivalen.

Men jag vill gärna säga, att det fortfarande finns undantag. Årets vinnare, Frans med ”If I Were Sorry”, förtjänade förstaplatsen, så det är alltså han som kommer att representera Sverige i årets Eurovision Song Contest, som går av stapeln i Stockholm.

Men för att återvända till det tema jag redan har tagit upp: låtar som ska bli riktiga schlager, måste fastna i folks musikminne och med större eller mindre bravur kunna sjungas också av publiken.

En sån låt var ”Sånt är livet”, som ursprungligen gjordes av Anita Lindblom men som vi i dag hörde med Anne-Lie Rydé.

En annan sån där riktig schlager var ”Två små fåglar på en gren” av Åke Söderblom med flera.

En ypperlig vismakare, vars visor ofta blev schlager, var Ulf Peder Olrog. Ett exempel är hans ”Violen från Flen”, som vi i dag fick höra på portugisiska med Miriam Aida.

Visor kunde, åtminstone förr, bli schlager. Ytterligare ett exempel på det i dagens kryss var ”Flicka från Backafall”, en dikt av Gabriel Jönsson, tonsatt av Gunnar Turesson. Backafall finns på Ven, och flickan hette Ellen.

Lite svårare var en annan geografiskt anknuten fråga i dagens kryss. Vi fick först höra en nationalsång, som jag absolut inte kände igen, och sen en Michalel Jackson-låt som sades handla om samma land. Låten heter ”Liberian Girl”, så svaret måste bli Liberia.

Lättare för mig, som har en Chuck Berry-samling och har skrivit om åtminstone någon samlingsskiva, var det att känna igen hans ”Roll Over Beethoven”. Jag har den för övrigt också med The Beatles.

Och skulle jag inte känna igen ”Maskeradbalen” av Lennart Hellsing, som jag har hur många böcker av som helst och ett antal skivor med inspelningar av hans sånger? Så Krakel Spektakel är mig bekant, i vissa avseenden till och med en själsfrände. Jag har också träffat Lennart Hellsing, vid min hustrus, på den tiden talman, vårmiddag i Riksdagen. Vi satt vid samma bord, och han höll tacktalet – för säkerhets skull redan i början av middagen, när min hustru, hans bordsdam, hade hälsat gästerna välkomna.

Nu ska jag åka in till Uppsala, där hustrun redan finns – hon var, i egenskap av mångårig talman, inbjuden till kungens födelsedagsfirande i går.

Vi stannar över natten i Uppsala, för i morgon, på Första maj, är det demonstration och sen möte med Gabriel Gräslök (där var Hellsing igen!), mittåt, Gabriel Wikström som talare. 12.30-13.30 är det samling på Vaksala Torg, 13.30 avmarsch och 14.00 möte i Parksnäckan.

Last Chorus: Gustav Persson

Gustav Persson (1925-2016) har gått ur tiden – han blev 90 år gammal.

Jag minns nu inte längre när jag först lärde känna honom, men han var infödd uppsalabo och jag kom till Uppsala hösen 1959 och valdes våren 1960 till ordförande i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus, vilket innebar, att jag ganska snart lärde känna många av de aktiva i den socialdemokratiska arbetarekommunen och dess föreningar runt om i staden. Hur som helst kom Gustav att lite senare bli ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, och vi var båda under en period också ledamöter i studentförbundets jämställdhetsutskott, populärt kallat ”sexutskottet”. Under sin tid på LO skrev han för övrigt boken ”Daghemsfrågan – ett arbetsmarknadsproblem”.

Nu leder den här knytningen av Gustav till Studentförbundet ändå tanken en smula fel. Gustav var en långvägare, uppvuxen i arbetarklassen och med rötterna kvar där under hela sitt liv. Vid 15 års ålder började han jobba på Posten, och redan där och då fick han i uppdrag av AGA Carlsson på arbetarekommunen att organisera sina jobbarkompisar även politiskt.

AGA – som jag själv har mycket att tacka för – hade en förmåga att se andras möjligheter och kapacitet och spelade stor roll för att Gustav sökte till Brunnsviks folkskola. De här studierna förde honom vidare till Socialinstitutet, där det också fanns en klubb, ansluten till Socialdemokratiska studentförbundet.

Den starka knytningen till den fackliga grenen av arbetarrörelsen behöll han genom hela sin livsgärning. Genom Rudolf Meidners försorg fick han anställning på LO, där han var talskrivare åt två ordförande och bland annat arbetade med att bevaka arbetsmarknads- och socialpolitik, två frågor som var helt grundläggande för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Gustav fick ytterligare möjligheter att arbeta med dessa hjärtefrågor, när han 1982-1991 satt i Riksdagen för Socialdemokraterna. Och eftersom politiska förändringar för att komma till stånd i praktiken måste genomlysas och beslutas inte bara på en enda beslutsnivå, tog Gustav inte bara på sig rollen som utredare utan också den som beslutsfattare både på länsnivå och kommunnivå. Han var vidare både ordförande för Försäkringskassan i länet och satt i styrelsen för Uppsala universitet.

En sådan här människa, en medmänniska i ordets bästa mening, lägger inte av ens när han pensioneras. Gustav var ordförande i PRO-distriktet och dessutom aktiv i den socialdemokratiska föreningen Veteranerna samt i Arbetarrörelsens historieförening.

Det var närmast självklart att Birgitta och jag skulle vara med vid hans begravning, som ägde rum i dag, i Stillhetens kapell i Uppsala, den lokal jag för övrigt valde för ceremonin vid min bror Mattis begravning, nu för ganska länge sedan.

Dagens begravning var, liksom min brors, en icke-religiös akt, med mycket musik, uppläsning av en dikt av Stig Carlson och minnesord av Hans Alsén, som för övrigt hade samma roll vid min brors begravning.

Bland de många musikinslagen fanns Johann Sebastian Bach, Benny Anderssons ”Kärlekens tid”, Dan Anderssons ”Till min syster” och Charlie Chaplins ”Smile”.

Avskedstagandet inramades musikaliskt av Albinonis ”Adagio”, och som utgångsmusik spelades ”Byssan Lull”, känd genom Evert Taubes bearbetning.

Jag hade blivit uppringd om den planerade begravningen av Henrik Brändén, en gång i världen SSU-kompis till vår dotter Kerstin, och bland deltagarna fanns en mängd äldre socialdemokrater, som alla var där för att de kände och tyckte om Gustav – jag tänker inte räkna upp dem alla, eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri utan handlar om en begravning.

Men någonstans inom mig fick jag under begravningsceremonins gång känslan, att det här var en samling för oss som såg arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar som en självklar enhet, ibland – som i fallet Gustav Persson – förenade i samma person.

Vi är en krympande skara, som jag efter begravningen konstaterade i ett samtal med en gammal kompis allt sedan laboremustiden, Villy Bergström, och ytterligare en gammal vän från då, Per Silenstam, hörde också på.

Melodikrysset nummer 16 2016

Jag var inne i Uppsala i går, var kallad till en av de återkommande kollmötena med min husläkare. Det här besöket resulterade bland annat i att jag fick en salva att stryka på ryggen, där jag har fått utslag. Och så fick jag en remiss till Akademiska för lungröntgen, eftersom jag berättade att jag utan att vara förkyld hostar när jag intar ryggläge.

Jag passade då också på att gå till det näraliggande konditori Trianon, som säljer mycket välkomponerade smørrebrød, och valde ut några att ta med till fredagskvällens middag i Öregrund.

Där hade hustrun och jag sen en helkväll framför TVn och såg, utöver nyheter, programmet om Hannah Arendt, den ganska taffliga men ändå trevliga ”Mord i Paradiset” och så ett program från en konsertturné med Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij, två artister som jag uppskattar mycket.

Därmed har vi kommit över på ämnet musik och fått en naturlig övergång till Melodikrysset.

Och eftersom jag ovan berättade om mitt och hustruns TV-tittande, kan vi ju ta de TV-anknutna frågorna allra först.

Två sådana staplades på varandra. Av dem hade jag ganska lätt att känna igen Jan Johanssons pianospel i den låt som användes som signaturmelodi till ”Hem till byn”, som jag också känner till som TV-serie. Eftersom jag generellt ser få TV-såpor, hade jag till en början svårt att placera den andra signaturmelodin, men sen fick jag rätt många ledbokstäver och kunde gissa mig fram till att det här rörde sig om ”Solsidan”.

Jag är en skivsamlare av stora mått, men jag samlar då på artister och genrer som av den ena eller den andra anledningen intresserar mig. Inte så att jag har något mot Rihanna, men jag har inget av henne i min egen skivsamling. Fast när jag hade fått inemot hälften av hjälpbokstäverna, såg jag, att det, som jag hade anat, var hon som sjöng ”Close to You”.

Jag har generellt svårt för dansband, men dagens två dansbandsanknutna frågor hade jag inga problem med.

Krysset inleddes i dag med ”I mina skor”, som många minns i Lasse Stefanz’ version, men i dag fick vi höra låten sjungas av den som skrev texten, Alf Robertson, och som jag tycker gör den bättre.

Krysset avslutades också med något dansbandsartat, nämligen ”Du kommer med sol” med Rolandz, där Robert Gustafsson, mer känd i egenskap av komiker, är sångare.

Till Anders Eldemans egenheter som krysskonstruktör hör att försöka lura oss krysslösare genom att använda alternativa inspelningar och andra språk än det vi normalt förknippar låten i fråga med.

I dag hade han till exempel hittat en inspelning där Nat King Cole sjöng ”Love” på tyska.

Och fastän jag har publicerat den tänkvärda texten till Elvis Presley-hiten ”In the Ghetto” – som här skulle skrivas getto – här på bloggen (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), hade jag till en början svårt att känna igen den i den här versionen.

Ibland fordrar Eldeman ett flerstegsresonemang av oss som löser krysset. Det var till exempel inget svårt att komma på att det var Kalle Moraeus (ackompanjerad av BAO) som sjöng klassikern ”O sole mio”. Men sen fordrade Eldeman av oss, att vi skulle kunna, att den här melodin är napolitansk. Och inte nog med det: Vi skulle också veta, att det finns en Pizza Napoletana. Den är i själva verket min favoritpizza. Jag gillar dess smak av sardeller, svarta oliver och kapris.

Det finns Pizza Hawaii också, men den är jag inte riktigt lika förtjust i. Detta apropå att det bland dagens ljudillustrationer också fanns ”Mitt eget Honolulu”, som väl en gång i världen lanserades av Bing Crosby.

Och på tal om pizza. Eldeman spelade också en gammal schlager om kulinariska nöjen: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men för att återvända till det italienska. Inte heller ”Pinocchio” är ett Walt Disney-original, även om jag håller hans filmversion högt – historierna om Pinocchio skrevs under tidigt 1880-tal av italienaren Carlo Collodi. Fast frågan i krysset var, vad den man hette, som hade skapat den där trädockan, som fick liv men allt längre näsa när han inte talade sanning. Jo. Geppetto hette han.

Till sist har jag sparat två artister, som jag har praktiskt taget allt av i min stora skivsamling, vilket ska ses som ett tecken på hur mycket jag gillar dem.

Olle Adolphson har jag en gång i världen faktiskt hört live, på en krog i Stockholm; hans ”Mitt eget land” till text av Beppe Wolgers finns också med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Någon kampdiktare är han ju inte för det mesta, men för det mesta hittar man i hans visor sådant som passar alla de olika stämningar vi drabbas av i livet. I dag fick vi höra något hugnesamt, ”Nu är det gott att leva”.

En annan sån där följeslagare genom livet har varit norrmannen Alf Prøysen, och också av honom hade Eldeman valt något trösterikt, ”Du ska få en dag i morgon”, med fortsättningen ”som ren och öppen står”, i norskt original ”Du ska få en dag i mårå”. (Både Carl Antons svenska text och Prøysens norska original hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.) Prøysen är väl här i Sverige mest känd för den TV-filmatiserade ”Teskedsgumman”, men hans register var brett och mycket folkligt.

Jag kom i kontakt med hans skapande i unga år, då jag var ombud för gamla Folket i Bild i vars folkbokserie man gav ut hans underbara ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), och jag älskade många av hans visor, när de sjöngs in på svenska.

Under min tid som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna var jag ofta över i Norge, bland annat på Arbeiderpartiets kongresser, där man alltid unisont sjöng Prøysen, och vid ett sådant tillfälle köpte jag också på ett bokbord en flerbandsutgåva med alla hans sånger. Och vid varje besök i Oslo kammade jag igenom skivaffärer och butiker för begagnade skivor för att gradvis komplettera min prøysensamling.

Jag önskar er alla inte bara en dag i morgon utan en hel vår där världen står vid och öppen framför er!

Melodikrysset nummer 15 2016

Här om natten snöade det här i Öregrund. Marken blev alldeles vit igen. Men när jag på morgonen skulle gå ner till postlådan och hämta morgontidningarna, hade snön redan smält på gången och på trapporna, och under dagens lopp kom den av Birgitta vårstädade trädgården fram igen. I dag lyser solen över de tidigblommande lökväxterna i rabatterna och i gräsmattan.

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste. Många brukar tycka att den klassiska musik Anders Eldeman ibland spelar i krysset är svårt, men dagens exempel, Bachs ”Air”, har väl de flesta hört någon gång. För att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman den i dag med Ekseption.

Till Eldemans vanor som kryssmakare hör att ibland spela flera låtar med samma artist eller av samma upphovsperson.

Ett exempel i dag var två nummer med anknytning till Evert Taube.

Svårast av dem var nog frågan där han som ljudillustration spelade Taubes ”Tarantella (i dårarnas gränd)”. Fast här skulle vi identifiera sångerskan, som var Jeja Sundström.

I det andra fallet skulle vi till den instrumentalt spelade ”Nudistpolka” ange upphovsmannens initialer, E T. Och så ville Eldeman veta, vad de som förekom i visan gjorde, nämligen näckade. Här i Öregrund har vi för övrigt ett officiellt, skyltat nakenbad, men jag skulle tro att näckandet där inte riktigt har kommit i gång än för säsongen.

Ytterligare en sådan här upprepning förekom i dagens kryss.

GES – Anders Glenmark, Thomas Eriksson och Niklas Strömstedt – var det som gjorde ”När vi gräver guld i USA”, som vi i dag hörde Amanda Jensen sjunga.

Nämnde Strömstedt var det också som gjorde ”Från Djursholm till Danvikstull”, som vi i dag hörde instrumentalt med Lars Roos.

Tomas Ledin förekommer då och då i krysset. Jag har inte hans senaste platta, där han sjunger ”Livs levande”, som vi hörde i dag, men jag har ett antal skivor med honom.

Andra artister förekommer också relativt ofta, bland dem Povel Ramel, vars ”Underbart är kort” från 1955 i dag förekom som ljudillustration.

Och Hasse och Tage är likaså återkommande kryssgäster. I dag fick vi höra en låt ur Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” från 1975, insjungen av Jan Malmsjö. Men vad måste personerna i handlingen, alltså fångarne, först vara? Jo, arresterade. Och jo, jag har sett filmen.

När vi därmed ändå är inne på filmer, kan vi passa på att ta även den andra filmfrågan. Walt Disneys ”Pongo och de 101 dalmatinerna” kom 1961, och, jo, jag har sett även den, tillsammans med något barn kanske. Den som sjöng i ljudillustrationen var Cruella del Vil. Kryssvaret skulle bli dalmatiner.

Eftersom jag är av en generation, då praktiskt taget alla killar fortfarande gjorde lumpen, är jag förstås också förtrogen med ”Muckarpolka”. För er som på grund av ålder inte känner till terminologin kan jag berätta, att det man gjorde, när man äntligen var klar med militärtjänstgöringen, var muckade.

Kvar då att redovisa är svaren på två låtar, exekverade av två utländska artister.

Jag minns fortfarande Bonnie Tylers framträdande i Eurovision Song Contest och minns att jag förvånades över att hon och hennes ”Believe In Me” inte lyckades bättre.

Och sist i dag hörde vi Rod Stewart, still going strong i den lite irländskklingande ”Love Is”.

Förlåt – jag har ingen ordning på min almanacka

I kväll var Birgitta och jag inne i Uppsala på konsert – jag återkommer till den.

När vi som vanligt drack kaffe i pausen, fick en man syn på mig och kom fram och frågade, om det inte var jag som var Enn Kokk, en förmodan som jag genast bekräftade.

Han sa då, att jag i onsdags hade sumpat ett SPF-möte i Eriksberg, i det här fallet en stadsdel i Uppsala. Mötet, för övrigt med ganska mycket folk, skulle ha handlat om flykten från Estland. Man hade försökt ringa hem till mig, men ingen hade svarat.

Det senare kunde jag bekräfta – vi flyttade ju måndagen före påsk till Öregrund över sommaren. Men mitt uteblivande, som jag bad så hemskt mycket om ursäkt för, berodde inte på det eller ens nonchalans. Jag brukar hålla det jag lovar.

Sanningen är nog, att jag trots min ålder har haft ganska mycket att göra efter nyår, så mycket att jag ännu inte har övergått till årets fickkalender (som i och för sig är inköpt). Alltså har jag skrivit in läkar- och tandläkartider, möten (både sådana jag har lovat tala vid och till exempel partiaktiviteter av olika slag), familjerelaterade träffar, konsert- och teaterbesök och så vidare i den stenkorta årsöversikt som finns i slutet av förra årets kalender. Det betyder att det ibland blir trångt på den aktuella raden, och om jag med telefonluren i ena handen skriver med den andra direkt i almanackan, har jag sen ibland svårt att tyda, vad det hela handlade om. I det aktuella fallet kan det också ha haft att göra med att jag helt nyligen var på en annan SPF-förening och talade om samma ämne.

Jag försöker inte bortförklara min miss, bara förklara vad den kan ha berott på.

Och jag ber verkligen av hjärtat om ursäkt – det här är inte min stil!

Alla tillsammans

I lördags var Birgitta och jag i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna att delta i det socialdemokratiska uppsaladistriktets årskongress, i år förlagd till Tierp.

Kongressen genomfördes i den nedlagda möbelfabriken därstädes, helt nära järnvägsstationen, dit vi och en del andra kongressdelagare anlände med hjälp av Upptåget. Den gamla möbelfabriken är numera förvandlad till ett kommunalt allaktivitetshus, där människor i högst skiftande åldrar normalt samlas för högst skiftande aktiviteter. Där finns följaktligen också konferensutrustning och möjligheter att som i detta fall servera ett stort antal människor lunch.

Men det var ju inte primärt för att äta, ens dricka kaffe tillsammans, alla dessa ombud från partiorganisationer i alla kommuner i vårt län plus distriktsstyrelsen och alltså några veteraner/gäster hade samlats. Fast visst finns det en återseendets glädje i att träffa partibekanta också från förr plus ett representativt urval av de nu aktiva. På gästplatserna längst fram hade vi sällskap av till exempel Hans Alsén och Mary Erixon från Uppsala och Mats O Karlsson från Enköping. Under kaffet efter lunchen kom vår nye distriktsordförande, Ardalan Shekarabi, och satte sig med Birgitta och mig. Vi har träffats tidigare, men nu hann jag kort berätta lite om min egen långa partibakgrund; jag nämnde bland annat att jag i unga år valdes till en distriktskongress med högsta röstetal och att jag också har suttit sekreterare vid kongresser för så länge sen, att han (för övrigt liksom jag med utländsk bakgrund, i hans fall Iran) varken var född eller hade kommit till Sverige.

Jag nämner det här som en ingång till vad som avhandlades på kongressen. En del av de församlade, främst från Uppsala arbetarekommun, gjorde försök att något luckra upp den ganska invandrarrestriktiva hållning den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen tills vidare förespråkar, och Peter Gustavsson, ny ordförande i Uppsala arbetarekommun, lyckades också nyansera kongressens ställningstagande en smula.

Men i den här frågan liksom i alla andra som aktualiserades i motioner hade distriktsstyrelsen kongressen i ett stadigt grepp. Missförstå mig inte – debatten var fri och öppen, och ombuden, särskilt många av de yngre, gav fritt uttryck för sitt hjärtas mening, men när votering begärdes, vann distriktsstyrfelsen nästan utan undantag.

Riktigt så här var det inte i vår, Birgittas och min, ungdom. Birgitta var en gång i världen en av anförarna i en av Laboremus, Broderskap med flera organiserad revolt i vietnamfrågan, en revolt som slutade i att den dåvarande distriktsstyrelsen trots uppbackning av flera statsråd fick storstryk. Ibland är det rätt att göra uppror!

Ett par programpunkter utanför kongressförhandlingarna i strikt mening kom att bli några av de mest intressanta.

Anders Lindberg, som flertalet av er känner till som ledarskribent på Aftonbladet (s), gjorde en mycket intressant analys av vårt partis läge och möjligheter. Eftersom jag råkar veta, att Anders Lindberg privat bildar par med Åsa Westlund, vars EU-entusiasm jag inte delar, var hans slutkläm ganska intressant. Lindbergs anförande handlade inte alls om EU, men i slutbilden framhöll han Anders Ygeman som ett attraktivt ledarämne för vårt parti, vilket jag verkligen inte vill invända mot.

Men jag vill gärna påminna om att Anders Ygeman på sin tid (liksom jag) slogs mot Sveriges anslutning till EEC (EG). Den omröstningen förlorade vi. Men sen gjorde vi tillsammans en mer segerrik insats i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den segern tror jag en majoritet svenskar inte minst i dag har anledning att tacka oss för.

Det andra som engagerade mig var ett seminarium om den framtida länsindelningen. Börje Wennberg, ledande landstingspolitiker i vårt län, och Marlene Burwick, ledande kommunpolitiker (s) i Uppsala, presenterade tillsammans en fråga, som är en het potatis inte bara i vårt län eller i det gigantiska område vi nu föreslås bli sammanslagna med: Sörmland, Västmanland, Örebro, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. (Och likadant blir det enligt det här förslaget i övriga landet.)

Jag förstår att främst sjukvårdspolitikerna med sitt behov av ekonomiskt underlag för verksamheten dras till lösningar av det här slaget, men som jag i ett inlägg om det här sa, är förslagets gigantomani en uppenbar risk för demokratin. Jag (och även hustrun som i den här frågan tycker som jag) har under vår aktiva tid besökt nästan alla delar av landet för valmöten, distriktskongresser, arbetarekommunmöten och seminarier, men det betyder ju inte att ens vi kan tillräckligt mycket till exempel om lokala förhållanden och lokala opinioner. Flertalet medborgare har dessutom ingen aning om vilka de där kandidaterna från andra delar av de planerade storlänen är. Genomförs det här, kan vi glömma det personvalsmoment, ytterst den persontillit, som åtminstone i någon mån i dag påverkar vårt partival. Jag vill påminna om att redan dagens län i vissa fall är så stora, att placerings- och servicefrågor är roten till uppkomsten av särskilda sjukvårdspartier. Jag kan inte hjälpa, att idealet i själv verket är naturliga, stora länscentra, med ett omland av kommuner, som kommunikationsmässigt – vi talar här både om resandeströmmar, var man söker arbete, utbildning och vård och, viktigt, med gemensamma media rimligt hör i hop. Det leder mig till att man bör bevara mycket av den länsstruktur, som har funnits i Sverige genom århundraden. Det handlar inte om konservatism utan om demokrati!

Efter att ha hört ett antal inlägg på inledarnas linje är jag ganska pessimistisk om att vårt parti kommer att hamna på denna rimliga ståndpunkt.

Men jag tror att Birgitta är ganska enig med mig om det här, och hon kan från sin aktiva tid i politiken det här landet utan och innan. I sitt hälsningsanförande i slutet av kongressen påminde hon om att hon under sin tid i politiken har deltagit i ett hundratal distriktskongresser, inte bara i vårt eget län utan över hela landet. Vid de här tillfällena är man inte bara ute och predikar. Man lär sig också enormt mycket om det land vi lever i.

Birgitta kallades upp för att strax före kongressens slut hålla gästernas hälsningsanförande – det var i det hon berättade om sina många distriktskongresser runt om i hela vårt land. En röd tråd i hela hennes hälsning till kongressen var, med stöd av citat av bådas vår vän under många år, den nu döda Helga Henschen, poet, prosaförfattare, konstnär, budskapet att en folkrörelse som socialdemokratin måst präglas av och arbeta för gemenskap.

Hoppas kongressen förstod, att man då måste hålla ihop människor och landsdelar i ett arbete för gemensamma mål.

Hur som helst applåderade kongressen, entusiastiskt och stående, Birgittas lilla tal. Jag tolkar det i Helgas anda till att vi måste hålla om varandra för att inte falla.