Melodikrysset nummer 1 2017
7 januari 2017 12:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarerI mitt liv förekommer det ganska tvära musikaliska kast. Sist i går kväll skrev jag en bloggtext om trettonhelgens konsert i Musikens hus här i Uppsala, en konsert med opera- och operettmusik från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.
I dagens melodikryss förekom inget sådant. Det närmaste vi kommer är väl med Ludwig van Beethovens ”Für Elise”, dock i en mycket speciell japansk tappning med W (Double U).
Över huvud försökte Anders Eldeman utmana oss med sådant vi sällan hör.
Raga från Indien hör väl knappast till det normala melodikrysslösare brukar lyssna på.
Signaturen till ”Ring så spelar vi” framfördes av Roland Cedermark på dragspel.
Och Björns och Bennys ”Guldet blev till sand”, där guldet skulle ge den kemiska beteckningen AU, framfördes av The Ryders.
Det är möjligt, att många heller inte kände igen rösten på Anna Charlotta Gunnarson, men jag rekommenderar gärna hennes radioprogram ”Pop och politik”.
Annat var mer förutsägbart.
Åter spelades Christer Sjögren och Vikingarna på tyska, i dag i en tysk version av ”Du är min sommar Marie”.
Och dagens melodifestivalfråga var dubbel, två låtar som förekom 2007: Jessica Andersson med ”Kom” och Uno Svenningsson och Irma Schultz med ”God morgon”.
Fast nog var Cliff Richard bättre i 1968 års Eurovision Song Contest med ”Congratulations”.
Men Gary Moore var inte så oäven han heller i ”Still Got the Blues”.
Jag har inget mot Jerry Lee Lewis heller, men att spela ”I Can’t Have a Merry Christmas, Mary” efter trettonhelgen kändes lite post festum.
Ett slags julanknytning hade ju också sången ur Disney’s ”Snövit”, i dag med Bruno Winzell.
Och då går vi i mål med ett somrigt stycke av Carl Michael Bellman, ”Vila vid denna källa” (Fredmans epistel nummer 82), där det förekommer rött vin och pimpinella. Fast mittåt: Det här var ju en dubbelfråga: Den andra dryck som efterfrågades var te, vilket vi skulle komma på med en heller inte så lättidentifierad ”Tea for Two”.
Och nu ser jag att det är dags för lunch. Te blir det nog inte, inte heller vin.
Midvinterutflykt till vårt sommarviste
30 december 2016 19:20 | Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängdI förmiddags åkte vi ut till vårt hus i Öregrund för lite vinterro över nyår och några dar in på det nya året. Nå, vinter i den där vita meningen är det inte här heller, men mest tid kommer vi hur som helst att tillbringa inomhus med TV samt medtagna filmer, böcker och CD. Huset har grundvärme på men var förstås ändå kallt, så det var gott med en tallrik av min av Birgitta hitbringade och uppvärmda köttsoppa till lunch.
Birgitta gick en rond utanför tomten och hittade tallkvistar till keramikkrukan i köket. Och efter lunch har hon nyårspyntat och lagt ut rena och fina borddukar.
Medan huset värmdes upp – jag gick runt och skruvade upp värmen – gick vi till Coop för att handla mat till i kväll och till nyårsafton.
Coop var i kaostillstånd när vi höstflyttade in till stan – totalrenovering hade påbörjats. Och så har det tydligen varit under hela hösten. Men nu finns butiken där, skinande ny och bättre försedd med varor än någonsin. Bland allt det nya finns en manuell disk för fisk och delikatesser av olika slag, och den vi hittade bakom disken var vår gamla vän Marina. Hon kom faktiskt ut i butiken, när hon fick syn på oss, och gav oss var sin varm välkomstkram. Senare hälsade vi också på andra bekanta, både i personalen och bland kunderna. Man känner hemkänsla i den här butiken.
Jag kommer nog att berätta mer om den fram över, men just nu nöjer jag mig med att rapportera, att jag i Marinas marina disk valde rökt sik och ett par stora fina böcklingar till middag. Det slank ner tillsammans med kokt potatis och en mix av färsk gurka och saltgurka.
Melodikrysset nummer 51 2015
28 december 2016 19:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängdFlera läsare har på olika sätt efterlyst en text om senaste Melodikrysset. Dess placering på julaftons förmiddag är förklaringen. Kvällen före stökade jag och hustrun till 03.00 på natten, och nästa morgon började julaftonsplikterna, till exempel att gå till blomsteraffären för att hämta årets bukett med blommande vita syrenkvistar, sen årtionden något jag ger till Birgitta på julafton.
Sen har vi som så många andra varit upptagna av annat, till exempel en stor julmiddag för nära och kära i varierande åldrar.
Men i dag har jag äntligen haft tid att lyssna på krysset, och här är mina svar och kommentarer:
Bland dem som kom på vårt julkalas fanns Karin, hustru till vår son Matti, och deras barn Ella och Sofia, och jag har nyligen skrivit om begravningen av Karins pappa Lennart Gustafsson. Jag nämner det därför att dagens första kryssartist, Leonard Cohen, också dog nyligen, och även han har varit en person, som jag förstås inte har känt personligen men som har betytt mycket för mig, givetvis som sångskapare och artist men faktiskt också som författare. Cohens allra sista CD har jag tyvärr inte – skivaffärerna är ju i det närmaste utrotade – men jag kommer säkert att skaffa den. Den heter ”You Want It Darker”, och det vi fick höra i krysset var ”On the Level”.
Faktiskt innehöll det här krysset mycket lite som jag inte var bekant med.
Rickard Söderberg är jag dock inte bekant med, kanske för att jag inte följer danstävlingarna i TV 4. Fast det han sjöng, ”När det lider mot jul” / ”Det strålar en stjärna”, skriven 1909 av Jeanna Oterdahl och Ruben Liljefors, är jag förstås bekant med allt sedan min skoltid på 1940-talet.
”Julpolska”, efter inledningsraden oftare kallad ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ingick i den sångbok vi använde i skolan på den tiden, ”Nu ska vi sjunga” (men den är ju också känd genom Astrid Lindgren-filmen ”Mer om oss barn i Bullerbyn”). Text respektive musik till den här sången skrevs Rafael Herzberg och Johanna Ölander.
Och för att fortsätta på barnlinjen: Jag hör till dem som år efter år ser disneykavalkaden i TV på julafton och således också mer än gärna lyssnar på Bengt Feldreichs darriga insjungning av ”Ser du stjärnan i det blå”. Ursprungligen fanns sången, ”When You Wish Upon a Star”, i disneyfilmen ”Pinocchio” från 1940 – jag har den självfallet i våra filmhyllor. Men Anders Eldemans fråga knöt an till den svenska filmtiteln: Vi skulle kunna det historien handlade om, att se. Det var nu inte så svårt att lista ut, men något nytt lärde jag mig på kuppen: att melodin gjordes av Ukulele Ike, Cliff Edwards.
Allt sedan den portugisiska revolutionen, då jag deltog i en studieresa i landet, har jag, trots att Portugal senare slog in på andra vägar, haft ett intresse för folklig och politisk portugisisk kultur. Jag började också tidigt att lyssna på fado. Mariza (egentligen Marisa des Reis Nunes), född i Moçambique, hör dock till en yngre generation fadosångerskor och finns följaktligen inte i mina skivhyllor.
Där hittar ni däremot Beatles’ samlade skivutgivning. Så även om vi idag fick höra en instrumental orkesterversion, känner jag väl igen ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison och spelades in på ”Abbey Road”, 1969. Och så mycket engelska klarar en gammal latinstudent, att han förstår, att texten handlar om solen.
ABBA är mig också välbekant – i deras fall har jag till och med hört en scenversion, med deras musik live, på Broadway. Så jag hade inga besvär med att känna igen en instrumentalversion av ”I Do, I Do, I Do”.
Men ”Albatross” har aldrig varit min musik. Varken med Vikingarna eller som här med Swansons.
Pojkband har aldrig heller varit min grej. Fast Westlife känner jag faktiskt till, och jag är inte mer låst än att jag tyckte att deras version av ”White Christmas”, skriven 1939 av Irving Berlin, var helt OK. Men nog föredrar jag ändå Bing Crosby’s gamla insjungning.
Jag gillar både Malena Ernman och Jerry Williams, men deras gemensamma ”Counting Miracles” är jag inte så imponerad av.
Dan Anderssons diktning har alltid stått mig nära, allt ifrån läsning i unga år till medverkan i ett seminarium i Göteborg för inte så länge sen, och jag har både den gamla FiBs Lyrikklubb-utgåvan och hans samlade skrifter, så också mängder av skivor med hans egna och framför allt andras tonsättningar, icke att förglömma sångboken, som gavs ut av Prisma tillsammans med mina egna ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!” – också i den sistnämnda är han representerad. Så visst känner jag genast igen den tonsättning gjord av Gunnar Turesson, som spelades i dag, minns också orden: ”Jag väntar vid min stockeld”.
Och nu ser jag att det är dags för middag.
Julens mödor och behag
25 december 2016 19:24 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarerBarndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.
Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.
Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.
Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.
Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.
Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi Oksanens ”Norma”.
Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)
Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.
Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.
Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.
Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.
Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.
Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.
Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.
Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.
Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.
Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.
Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.
Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.
Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.
Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.
Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!
Hjärtans god jul till er också, kära läsare!
Birgitta Dahl, en kvinna ständigt i rörelse
18 december 2016 14:11 | Politik, Ur dagboken | 13 kommentarerI går, mär jag hade dukat för lunch, kunde jag inte hitta hustrun någonstans i lägenheten. Hon hade gett sig ut för att julhandla mitt under det att jag höll på med Melodikrysset. Men så här är det då och då: Birgitta Dahl är en kvinna ständigt i rörelse.
I veckan var jag tillsammans med henne på arbetarekommunens möte i Drabanten här i Uppsala. I programmet ingick ett samtal om hennes memoarbok, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade sålt ett antal böcker redan under samlingen inför mötet, men när förhandlingarna var slut, bildades det en lång kö av människor, som ville köpa boken, ibland dessutom i present till någon annan, och praktiskt taget alla ville ha den signerad.
Det fanns förstås annat på dagordningen också, till exempel en punkt om socialdemokratins ställning, politiskt men framför allt organisatoriskt, i olika delar av Uppsala stad, både i olika delar i det som är stad och i olika delar ute på landsbygden och i dess tätorter. Jag gjorde ett inlägg i samma anda som på (s)-föreningens möte nyligen hemma i Svartbäcken: Det finns ett samband mellan aktivitet och bra medlemstal, likaså mellan bristande aktivitet och förtvining. Ska rörelsen fortleva och växa, måste dess medlemmar ständigt vara i rörelse.
Melodikrysset nummer 50 2016
17 december 2016 12:50 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarerLivet har sina kast. I går var Birgitta och jag i Stockholm på begravning – jag ska separat skriva om den – och i dag är det åter dags för Melodikrysset.
Vid begravningen, som var kyrklig, förekom psalmer men också musik av Frank Zappa, så jag tror nog att vår begravne vän, om han nu omfattas av det eviga liv han men inte jag trodde/tror på, har förståelse för att jag inte överger en kär lördagsvana, och jag försöker då inte försvara mig med att en av dagens ljudillustrationer var den gamla psalmen ”Hosianna Davids son”.
Dessutom förekom det, helt naturligt eftersom ju julen också har många gamla kristna rötter, ganska mycket annat som innehöll anknytningar till det religiösa arvet. Ta som exempel ”Sankta Lucia”, den som börjar ”Natten går tunga fjät”. I dag hörde vi den på italienska med Tetra, men vem av oss alla som förr eller i dag har gått igenom den svenska skolan kan inte melodin och åtminstone delar av texten utantill.
Julkrysset började med ”Juletid”, en duett med Carola Häggkvist och Christer Sjögren. Den här sången är i och för sig inte oäven, men jag har av lite olika skäl lite svårt för de båda som sjöng.
Man kan knappast hävda, att Kurt Olsson sjöng bättre, men det kändes befriande och roligt att krysset sen avslutades med hans version av ”Bella Notte”.
Oerhört mycket i det här krysset var säkert känt för de flesta av lyssnarna, men även om jag inte mindes just ”I Saw Three Ships”, har jag hört Sting så pass mycket, att jag genast kunde identifiera sångaren.
Och att lista ut att ”Frosty the Snowman” handlar om en snögubbe var ju heller inte särskilt svårt.
Jag har följt Paul Simon och hans mångårige partner Art Garfunkel nästan sen begynnelsen, så att känna igen den senare i ”Oh Come All Ye Faithful” var inte svårt.
Men sen var det, som sig bör, väldigt mycket barnanknutet material i det här julkrysset.
Felix Körling förekom till och med två gånger. Både ”Nej se det snöar” och ”Tomtegubbe(n som hade snuva)” har jag sjungit allt sedan min egen skoltid.
Och otaliga är också de generationer av barn som har sjungit, ibland tip-tappat i ”Tomtarnas julnatt”, den där man mitt i julens natt kan få höra steg, som går till ett utplacerat grötfat.
Också vi som gick i skolan på 1940-och 1950-talen förknippar nog ”Tre pepparkaksgubbar” främst med Alice Tegnér, som skrev musiken. Men texten skrevs av Astrid Gullstrand.
Och så var det då bara Alf Prøysens ”Mössens julafton”, på norska ”Musevisa”, kvar. Den kom ursprungligen ut i Norge inför julen 1946 och har sen getts ut också här i Sverige i många olika upplagor och med genom åren växlande illustratörer. Den spelades in på skiva av Ulf Peder Olrog, men melodin är traditionell. Både ”Mössens julafton” och samme Prøysens ”Byn som glömde att det var jul” har använts som sångläsning i vår familj inför julklappsutdelningen.
Må julens stjärna lysa upp även ert hem, och om ni inte vill mata just mössen, så ge åtminstone småfåglarna något att äta sig mätta på! Och en hjärtans god jul till er alla, kära läsare!
Halldór Kiljan Laxness värd att läsa och återutge
16 december 2016 0:41 | Film, Media, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 5 kommentarerI förmiddags blev jag uppringd av en man, som höll på att tonsätta en sångtext han hade hittat i Halldór Laxness’ roman ”Salka Valka”. Uppenbarligen kände han till mitt långvariga intresse för Laxness, och nu undrade han om jag visste, hur det det förhöll sig med rättigheterna. Det var inte så lätt att svara på, eftersom jag för egen del läste ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild i början av 1950-talet.
Men min spontana gissning var att det inte rörde sig om något av Laxness själv för ändamålet diktat utan någon isländsk psalm eller andlig sång, och när jag sedan plockade fram mitt bokexemplar av ”Salka Valka” och såg mer av samma sort, kom jag fram till att det här nog var en gammal Frälsis-sång.
* * *
I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer. Jag var FiB-ombud på den tiden. Långt senare kom jag faktiskt att använda Eric Palmquist som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s).
1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.
1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var vid det laget ombud också för FiBs folkböcker och sålde boken. Det här är första delen av en tetralogi, ”Heimsljós”, de 1937-1938 publicerade delarna ”Ljos heimsins” och ”Höll sommarlandsins”. Den svenska översättningen var gjord av Rannveig och Peter Hallberg.
Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var det på den tiden KF-ägda Rabén & Sjögren.
I min bokhylla har jag också:
”Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), översättning Rannveig och Peter Hallberg (”Hus skaldsins”, 1939, + ”Fegurd himinsins”, 1940).
”Land till salu” (1952 utgiven u7ndr titeln ”Atomstationen”, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), översättning Rannveig och Peter Hallberg
(”Atómstödin”, 1947).
strong>Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Salka Valka”, 1931-1932).
Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Gerpla”, 1952).
”Islands klocka” (1955), i original ”Íslandsklukkan” (1941-1946), översättning Peter Hallberg.
”Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967), i original ”Brekkukotsannál”, översättning Ingegerd Fries.
Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare några få böcker av Laxness (1906-1991).
1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert. Den är hämtad ur novellsamlingen ”Fotaták manna” (Människors steg), 1933. Peter Hallberg har gjort översättningen.
Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka” (1948), fortfarande i Peter Hallbergs översättning, men nu med den isländska originaltexten, ”Íslandsklukkan” (1941), i samma volym.
Och 2011 utgav Leopard förlag ”Fria män”, översättning Inge Knutsson (”Sjálfstætt fólk” (1934-1935).
Jag vet att det finns fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.
Norstedts har ju sedan slukat Rabén & Sjögren (inklusive alltså dess forna vuxeunutgivningsdel).
Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie. Vore det inte dags för en egen klassikerserie, bland annat med de nobelpristagare som finns i förlagets och ingående förlags backlist? Jag talar alltså om en klassikerserie, där de ingående titlarna ständigt hålls i lager och vid behov nytrycks.
Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare och andra klassiker som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.
* * *
Mycket senare i livet än under det 1950-tal, då jag var FiB-ombud och började läsa Laxness har jag kommit att göra oerhört många resor till Ísland, vars både natur och kultur fascinerar mig. En gång har jag under en guidad tur med buss också passerat Laxness’ hem: fått det utpekat men inte besökt det.
Adventskaffe och nobelmiddag
12 december 2016 12:25 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentarI lördags var vi som är medlemmar i Svartbäckens socialdemokratiska förening bjudna på adventskaffe hemma hos Jimmy och Margareta Mattsson. Deras lägenhet ligger en ganska kort bit från vår. Vi känner dem sen mycket lång tid tillbaka. Numera är de liksom vi pensionärer. Margareta har jobbat på Vårdcentralen i vår stadsdel, och Jimmy, som när vi lärde känna honom var byggnadsarbetare, har sedan drivit en egen byggfirma, som han nu har överlåtit till en annan person. Också våra och deras barn har känt varann – vår Matti och deras Cecilia (också med i lördags) var en gång i världen med om att starta en SSU-klubb på högstadiet i vår stadsdel. Med i SSU var också till exempel Kjell Jernbergs barn – jag nämner det, eftersom Kjell satt mitt emot mig vid det här adventskaffet.
Bredvid Kjell satt hans fru, Anita Berger, som jag kom att tala med om forna tider, om hur hon var med i en studiecirkel som jag ledde hemma hos oss, om en väldig aktivitet med många deltagare och utställning av skolbarns teckningar på Tunet vid torget i stadsdelen, om hur vi lyckades arrangera en lokal Första maj-demonstration med efterföljande opinionsmöte tillsammans med Villaägarföreningen och Kolonistföreningen – folk därifrån, som aldrig hade setts i någon vanlig Första maj-demonstration, gick med, så också barn som ledde cyklar, ja till och med hundar. Bakgrunden till det här var det gemensamma motståndet mot civilflyg på Ärna. I påföljande val fick (S) en historiskt hög röstandel i vår stadsdel. Vi lockade också människor med olika intressen och i olika åldrar till föreningen genom att ha en ganska bred aktivitet: Jag själv gjorde till exempel program om politisk musik i ganska vid mening, vi hade författarmöte med Elsie Johansson och så vidare.
Det här samtalet var inte bara en nostalgitripp utan föranlett av att vi tidigare hade haft en liten diskussion om vår förenings budget, generande liten i akivitetsdelen, tyckte några av oss, om man vill nå fler än styrelsen och de närmast sörjande, många i allt högre åldrar. Ska vi fortsätta så här, kommer socialdemokratin att dö, bokstavligen.
Sen skyndade jag och särskilt hustrun (hon är numera mycket snabbare än jag) hem för att inte missa TV-utsändningen av hela nobelgalan, från prisutdelningen till banketten.
Ett par av pristagarna gjorde i sina tacktal intressanta politiska markeringar, och i det mycket fina musikaliska framträdandet under banketten med Martin Fröst och Magnus Lindgren som solister förekom också klezmer, vilket ju var i samklang med det en av pristagarna berättade om sin delvis dansk/judiska familjs historia.
Bob Dylans tacktal lästes upp av USAs ambassadör i Sverige, Azita Raji, och bar vittnesbörd om att Dylan hade förstått innebörden av den här belöningen. När sedan en av de andra pristagarna i en direktsänd intervju i TV vittnade om att han älskade Dylan, slog det mig att han liksom många av de aderton ju är i åldrar, där många har vuxit upp med Bob Dylan och hans låtar, minns deras melodier och kan textrader utantill.
Jag har hört Ane Brun live och har skivor med henne i min samling, men jag tror hon förlåter mig, när jag säger, att av all den förnämliga musik som förekom i så väl Konserthuset som under nobelmiddagen Patti Smiths lite skakiga version av ”A Hard Rain’s Gonna Fall” gick rakt in i hjärtat. Inte bara i mitt utan också konserthuspublikens – hon vann våra hjärtan genom att visa att hon bland alla dessa inbjudna högdjur var nervös. Men de här i frack och långklänning utstyrda och juvel- och ordensprydda människorna visade sig även de vara människor, många av dem säkert själva gamla fans till både Bob Dylan och Patti Smith.
I TV såg man kulturminister Alice Bah Kuhnke torka bort en tår ur ögonvrån.
Det gjorde jag också hemma i TV-fåtöljen.
Melodikrysset nummer 49 2016
10 december 2016 12:29 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarerJag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.
Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.
Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.
Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.
”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.
Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.
Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.
Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.
Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.
Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.
Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.
Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?
Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.
Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.
En OD-Caprice som dominerades av gästartisterna
5 december 2016 21:44 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd2011 såg jag, med stor uppskattning, en scenuppsättning på Oscars av musikalen ”Singin’ In the Rain”, och där såg jag då också det manliga sång- och dansparet Karl Dyall och Rennie Mirro.
Båda var gästartister vid ODs Caprice i helgen, och medan jag 2011 fann särskilt Dyall mycket bra, tyckte jag att särskilt Mirro utmärkte sig den här gången.
Dessutom medverkade sopranen Jeanette Köhn, känd både från kronprinsessans bröllop och samarbete med Göran Greider. Det senare nämnt för att framhålla att hon inte bara är en utmärkt sångerska utan också har stor bredd, vilket hon även vid OD-Capricen visade. Paret Mirro och Dyall behärskar av naturliga skäl inte hennes huvudrepertoar, men hon för sin del kunde inte bara i trio med dem återkalla minnet av SweDanes utan behärskade också till exempel de musikalhits som mer är deras bord.
Och innan jag glömmer det: Trio X hade också ett eget nummer, ”Swedish Dance Routine”.
Verkligen inget ont sagt om sångsolisterna, och de båda manliga visade till och med upp prov på sin scenvighet och dansbegåvning. Men möjligen fick sångsolisterna vid den här Capricen ett lite för stort utrymme om man jämför med kören, som ju ändå är grunden för de här evenemangen.
Ändå finns det mycket värt att nämna också bland det solisterna gjorde: Karl Dyall och Ronnie Mirro i ”Once In My Lifetime” (väl ur ”Stoppa världen, jag vill hoppa av”?) och i ”Minnie the Moocher” (som väl var med i ”The Blues Brothers”?), Nat King Cole-numret ”Nature Boy” (Mirro), Jeanette Köhn i Henry Purcell’s ”Music for a While”, alla tre i en serie musikalnummer och i ett berömvärt David Bowie-potpurri.
Och så då körnumren, som alltså enligt min värdering kunde ha fått vara flera. Mycket lyckad var till exempel ”Gagó” av den haitisk-amerikanske kompositören Sydney Guillaume, och trots att jag inte är religiös, lyssnade jag också gärna på Darius Milhauds ”Psalm 122”. Mitt estniska hjärta klappar även för Ester Mägi och hennes ”Kuidas elaksid?”. Men man behöver inte ha min bakgrund, bara ett levande musikintresse för att inse, att lilla Estland om man ser till körmusiken är mycket större än det är till ytan eller folkmängden.
* * *
ODs vanliga konsertsal, universitetsaulan, är inte tillgänglig på grund av ombyggnad, så vi fick ta oss till en mycket mindre centralt belägen basket- och innebandyhall i stället. Där är hustrun och jag normalt aldrig, men vi lyckades ändå till slut hitta både vår garderob och våra sittplatser. Akustiken och sikten var i alla fall helt OK.
Värre var det sen att i kvällstrafiken per förbeställd buss ta sig till Stor-OD på Uppsala Slott, men dit och till Rikssalen kom vi ändå till slut.
Det blev som vanligt trerättersmiddag, med alkoholfria drycker för mig och Birgitta, och som vanligt överglänste ODisterna med sina sånger både maten och miljön.
Redan medan vi väntade på att få tåga in, träffade vi bekanta som vi talade med, hejade också på manskören ODs kvinnliga chefdirigent Cecilia Rydinger-Alin, som sedan under sång ledde oss in till den väntande middagen.
Också den avbröts kvällen lång av sång, och så höll Hans Dalborg ett av sina spirituella tal. Däremellan kunde man föra samtal med dem som satt allra närmast. Ja, enligt ODs trevliga sed hade jag min egen hustru som bordsdam, men på min vänstra sida satt Kerstin Sahlin, inspektor på Östgöta nation. Hon kunde i glammet föra samtal med ärkebiskopen Anders Wejryd och hans hustru Kajsa, medan jag hade paret Johan och Ingrid Knorring tvärs över bordet, och mitt för Birgitta satt Maria Eckerdal, som under året har doktorerat – vid förra årets OD-middag satt hon vänster om mig och berättade bland annat om sitt pågående avhandlingsarbete i teologi.
På OD-middagarna träffar man så att säga många olika slags djur i Vår Herres hage för att använda en passande terminologi. Med vid middagen var förstås också konsertens soloartister, dock inte för att uppträda mera. Här var det ODisterna som stod för sången, dessutom också den stockholmsbaserade vokalgruppen Vocal Brand, som på det sättet tackade för ett stipendium.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^