En OD-Caprice som dominerades av gästartisterna

5 december 2016 21:44 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

2011 såg jag, med stor uppskattning, en scenuppsättning på Oscars av musikalen ”Singin’ In the Rain”, och där såg jag då också det manliga sång- och dansparet Karl Dyall och Rennie Mirro.

Båda var gästartister vid ODs Caprice i helgen, och medan jag 2011 fann särskilt Dyall mycket bra, tyckte jag att särskilt Mirro utmärkte sig den här gången.

Dessutom medverkade sopranen Jeanette Köhn, känd både från kronprinsessans bröllop och samarbete med Göran Greider. Det senare nämnt för att framhålla att hon inte bara är en utmärkt sångerska utan också har stor bredd, vilket hon även vid OD-Capricen visade. Paret Mirro och Dyall behärskar av naturliga skäl inte hennes huvudrepertoar, men hon för sin del kunde inte bara i trio med dem återkalla minnet av SweDanes utan behärskade också till exempel de musikalhits som mer är deras bord.

Och innan jag glömmer det: Trio X hade också ett eget nummer, ”Swedish Dance Routine”.

Verkligen inget ont sagt om sångsolisterna, och de båda manliga visade till och med upp prov på sin scenvighet och dansbegåvning. Men möjligen fick sångsolisterna vid den här Capricen ett lite för stort utrymme om man jämför med kören, som ju ändå är grunden för de här evenemangen.

Ändå finns det mycket värt att nämna också bland det solisterna gjorde: Karl Dyall och Ronnie Mirro i ”Once In My Lifetime” (väl ur ”Stoppa världen, jag vill hoppa av”?) och i ”Minnie the Moocher” (som väl var med i ”The Blues Brothers”?), Nat King Cole-numret ”Nature Boy” (Mirro), Jeanette Köhn i Henry Purcell’s ”Music for a While”, alla tre i en serie musikalnummer och i ett berömvärt David Bowie-potpurri.

Och så då körnumren, som alltså enligt min värdering kunde ha fått vara flera. Mycket lyckad var till exempel ”Gagó” av den haitisk-amerikanske kompositören Sydney Guillaume, och trots att jag inte är religiös, lyssnade jag också gärna på Darius Milhauds ”Psalm 122”. Mitt estniska hjärta klappar även för Ester Mägi och hennes ”Kuidas elaksid?”. Men man behöver inte ha min bakgrund, bara ett levande musikintresse för att inse, att lilla Estland om man ser till körmusiken är mycket större än det är till ytan eller folkmängden.

* * *

ODs vanliga konsertsal, universitetsaulan, är inte tillgänglig på grund av ombyggnad, så vi fick ta oss till en mycket mindre centralt belägen basket- och innebandyhall i stället. Där är hustrun och jag normalt aldrig, men vi lyckades ändå till slut hitta både vår garderob och våra sittplatser. Akustiken och sikten var i alla fall helt OK.

Värre var det sen att i kvällstrafiken per förbeställd buss ta sig till Stor-OD på Uppsala Slott, men dit och till Rikssalen kom vi ändå till slut.

Det blev som vanligt trerättersmiddag, med alkoholfria drycker för mig och Birgitta, och som vanligt överglänste ODisterna med sina sånger både maten och miljön.

Redan medan vi väntade på att få tåga in, träffade vi bekanta som vi talade med, hejade också på manskören ODs kvinnliga chefdirigent Cecilia Rydinger-Alin, som sedan under sång ledde oss in till den väntande middagen.

Också den avbröts kvällen lång av sång, och så höll Hans Dalborg ett av sina spirituella tal. Däremellan kunde man föra samtal med dem som satt allra närmast. Ja, enligt ODs trevliga sed hade jag min egen hustru som bordsdam, men på min vänstra sida satt Kerstin Sahlin, inspektor på Östgöta nation. Hon kunde i glammet föra samtal med ärkebiskopen Anders Wejryd och hans hustru Kajsa, medan jag hade paret Johan och Ingrid Knorring tvärs över bordet, och mitt för Birgitta satt Maria Eckerdal, som under året har doktorerat – vid förra årets OD-middag satt hon vänster om mig och berättade bland annat om sitt pågående avhandlingsarbete i teologi.

På OD-middagarna träffar man så att säga många olika slags djur i Vår Herres hage för att använda en passande terminologi. Med vid middagen var förstås också konsertens soloartister, dock inte för att uppträda mera. Här var det ODisterna som stod för sången, dessutom också den stockholmsbaserade vokalgruppen Vocal Brand, som på det sättet tackade för ett stipendium.