Utflykt till Wij trädgårdar

I 65-årspresent av sin bror Ragnar och hans fru Gunnel fick Birgitta en utflykt till valfritt mål. Inbjudan, som inkluderade en måltid, gällde även mig.

Av olika skäl har det dröjt, innan Birgitta hittade rätt tidpunkt och mål för den här utflykten. Nu var det i alla fall äntligen dags. Och Birgitta ville åka till Wij trädgårdar.

Ragge och Gunnel anlände i fredags kväll, och medan vi tog en tur runt trädgården – vår egen alltså – tände jag grillen och lät den få lagom temperatur. Jag hade tidigare under dagen blandat en het marinad, i vilken jag hade lagt bitar av nötkött, rökt karré, ett par sorters kryddkorvar, schalottenlök, grön paprika och hela champinjoner. Denna mix grillade jag sen i ett par stora halster. Till detta serverade jag, förutom bitar av stora baguetter, en sallad av grekisk typ, som följaktligen också innehöll bitar av fetaost.

Till det drack vi först en flaska californiskt Turning Leaf, som Ragge och Gunnel hade haft med sig. Sen, och till ostbrickan som var efterrätt, drack vi australiskt Killawarra. Inget av dem något märkvärdigt vin men hyggliga nog för en fredagskväll i goda vänners lag.

Ostbrickan angrep vi på glasverandan, där musikanläggningen finns. Nu fick även Ragge och Gunnel höra Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions” (som jag ju redan har skrivit berömmande om); Gunnel är väl förtrogen med Pete Seeger sen hon under sin studietid bodde hos oss, närmare bestämt i det som i dag är mitt arbetsrum. Den här nya skivan blev en omedelbar succé även hos Gunnel och Ragge: Så fort Springsteen inledde med ”Old Joe Clark” började de dansa en variant av squaredance för två – de är folkdansare.

Nästa morgon bar det i väg. Vi åkte genom Johannisfors och Forsmark och så vidare norrut genom det vackra uppländska brukslandskapet. En del av vägen lyssnade vi åter på Bruce Springsteen sjungandes Pete Seeger.

Wij trädgårdar, som är en skapelse av Lars Krantz, ligger i Ockelbo. Även det här är gammal bruksmiljö (ett valsverk), inbäddad mellan skogar, berg och sjöar. Valet av plats är djärvt – och medvetet: När man har kommit till Ockelbo, är man redan en bit inne i Norrland, och orten och trädgårdsanläggningen ligger dessutom i zon 5.

Eftersom det som går att odla i zon 5 förstås går att odla också i vårt zon 4, hade Birgitta bespetsat sig på att inhandla särdeles härdiga växter – kryddor, rosor och också gärna en buske luktolvon – att ta med sig hem till trädgården i Öregrund.

Tyvärr har planterings- och växtförsäljningssäsongen där uppe ännu inte startat, så allt Birgitta fick med sig var ett antal påsar med fröer, som såldes i butiken i huvudbyggnaden. Lars Krantz själv, som Birgitta tidigare har träffat i andra sammanhang, kom fram och hälsade oss välkomna – men måste beklagande konstatera, att han ännu inte hade några växter att sälja. Birgitta får väl i stället e-handla via www.wij.se.

Den som vill läsa mer om Lars Krantz och hans Wij trädgårdar rekommenderas att läsa en artikel i nummer 5 2006 av Allt om trädgård, aprilnumret.

Eftersom det, precis när vi anlände, kom lite regn, startade vi med den av Ragge och Gunnel utlovade lunchen i den mycket fina restaurang, som drivs inom ramen för Wij trädgårdar; Pär Johansson, som driver restaurangen, har erfarenhet från bland annat Edsbacka krog.

Vi valde grillad ryggbiff med rostade champinjoner, syltade aprikoser, oxskysås och potatisterrine smaksatt med västerbottenost, en njutning både för gom och ögon. Till det drack vi vatten.

Efter kaffe på maten gick vi så en runda i trädgårdarna. Närmast entrén fanns en fantastisk rosenträdgård – besök den, Göran Greider, som ju också har sitt Hagen i zon 5! Förbluffande många rossorter klarar uppebart detta kärva klimat – det såg man just nu mest bara med hjälp av att rosenbuskarna närmast marken hade livskraftigt gröna grenar. Vi såg också ganska många rosor, som finns i vår egen trädgård, till exempel min norska Hurdalsros.

I köksträdgården fanns än så länge just inget att ta del eller lära av, utöver möjligen uppbyggnaden av landen.

Vi avslutade med att titta på den senaste anläggningen, Skogens trädgård, designad av landskapsarkitekten Ulf Nordfjäll, en enligt min mening mer märklig än vacker skapelse.

Så gick bilfärden söderut igen, ner genom Gästrikland. Helt enligt planen stannade vi till vid Västerbergs folkhögskola, där Birgittas och Ragges föräldrar under andra världskriget var folkhögskollärare, och där Birgitta också hann börja skolan, innan familjen flyttade vidare till Västerås. Vi gick också upp till det hus, där familjen Dahl bodde – tog bilder av huset och den vårgrönskande trädgården.

Här föddes lillebror i familjen, Ragnar. Alltså tog vi oss också vidare till Ovansjö kyrka, där lille Ragge döptes; vi var till och med inne i kyrkan och tittade på dopfunten.

(Ovansjö är för övrigt födelseort också för Per Gunnar Evander, icke obekant för läsare av denna blogg.)

På hemvägen lyssnade vi på dubbel-CDn ”Where Have All the Flowers Gone: The Songs of Pete Seeger” (Appleseed 1034, 1998), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome” och det projekt som väckte hans intresse för Pete Seeger och hans musik. Här får man sig två och en halv timme Seeger-låtar till livs med artister som Jackson Browne, Bonnie Raitt, Richie Havens, Ani DiFranco, Bruce Cockburn, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, The Weavers, Odetta, Si Kahn, Donovan och många många andra. Och så stannade vi till invid ett stycke hagmark, där damerna plockade var sin bukett gullvivor.

Väl hemma igen fick vi i gång blodcirkulationen igen genom att ta en promenad runt Öregrund. Sen tog Birgitta fram av den sik hon hade gravat till den jubileumsfest hon i veckan hade med sin studentklass. Till det nykokt potatis och så, vad annars här i Öregrund, Gräsö Riesling.

När vi hade ätit hallon (gula, röda, även vildhallon) av fjolårets skörd på vår egen tomt, gick jag ifrån en stund och kollade mejlen och bloggen. Döm om min förvåning, när sitemetern noterade all time high, 521 besök vid 23-tiden, när vi gick och la oss. Flertalet av de besök jag kollade hade sökt på Google på ord som ”vissångare” och ”lutsångare”. Något i Melodikrysset, som jag på grund av utflykten för en gångs skull missade?

Helt fel hade dom i så fall inte hamnat, oavsett om dom fann exakt vad som sökte eller inte. Jag är en av visans vänner, om än inte medlem av Visans vänner.

Två dar i Uppsala

Som ledamot i kulturnämnden får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen då och då genomför på stans olika kulturinstitutioner. Den här gången höll vi till på Den Lilla Teatern.

Avsikten med kulturfrukostarna – man dricker kaffe och äter ostfralla, på egen bekostnad vill jag tillägga – är att man, med musikalisk inramning, den här gången 50-årsjubilerande Musikskolans pianojazztrio (Hans Antehed, piano, Filip Boström, bas, och Joel Sandberg, slagverk), i lättsam form tar del av vad som är på gång i stans kulturliv, i varje fall den del av kulturlivet där kulturnämnden finns med på ett hörn. Det här fick vi oss till livs den här gången:

Mariette Manktelow berättade om vad som planeras inför Linné-året 2007. Aktiviteterna börjar redan i sommar – den som vill veta mer kan gå vidare till www.linneuppsala.se.

Därefter berättade Helen Karlsson och SU-EN, den senare konstnärlig ledare, om den internationella performancefestivalen ”Friktioner” i Uppsala den 15-18 juni 2006. Spännande och fullt av överraskningar!

Per Löfblad och Maud Nyberg presenterade verksamheten i värdinstitutionen, Den Lilla Teatern, som ligger på S:t Persgatan 22 i en lokal, som en gång i tiden hörde till Nymans verkstäder. Där håller Panikteatern, Teater Da Capo och Teater Spektaklet till – dessutom kan man där se en mängd bra barnteatergästspel. (Teater Spektaklet gör förresten, som ett inslag i linnéjubileet, barnteaterföreställningen – 5-11 år – ”Ordning i rabatten! sa Linné – allt om Flower Power”.)

Maud Nyberg och Ronald Brandel presenterade sedan också separat Panikeatern, som har Den Lilla Teatern som sin hemmascen men som, sedan 30 år tillbaka, tillbringar mesta delen av sin tid på turné till småorter över hela landet, som annars aldrig får se teater. Föreställningarna ges i bygdegårdar, Folkets Hus och vad det nu är för lokaler man kan tillhandahålla. Men när teatern väl kommer dit, kommer i stort sett varenda människa! Maud Nyberg berättade med halsbrytande liknelser om den svenska landsbygdens mysterier: en rondell utan tillfartsvägar, ett EU-projekt!

Kulturfrukosten avslutades med att Margareta och Per Löfblad från Teater Spektaklet gav smakprov ur ”Pompe”, ett dockspel fritt efter Barbro Lindgren för barn två till fyra år. Det är en poetisk, vacker och rolig föreställning – jag har tidigare sett den med lille Viggo, som också uppskattade den mycket. Den här gången fick den en avslutning i form av en vinkning till den för dagen vuxna publiken: Gammel-Geddan presenterade sig som Nikolai och utropade ”Till havs!”

Teater Spektaklets föreställningar hör till det bästa ni kan se i stan. Har ni inte barn eller barnbarn att gå med, så gå dit själva!

***

Efter kulturfrukosten promenerade jag till mitt tillfälliga hem på Idrottsgatan; jag gick promenadvägen längs järnvägen, eftersom förmiddagen var så betagande vacker. I Uppsala är träden, i motsats till träden i Öregrund, gröna. Syrenerna har blomknopp. Längs hela den här gång- och cykelvägen blommade gul nunneört.

När jag passerade min bror Mattis hus, såg jag att dörren till uteplatsen var öppen, så jag stegade dit och gav mig till känna. Sen satt vi en stund på uteplatsen och språkades vid.

***

Jag var tvungen att stanna ända till i dag i Uppsala, för jag hade tandläkartid. Strax före 11.00 infann jag mig på Folktandvården hos tandläkare Åsa, som skulle dra ut en tand som en förberedelse för ett titanimplantat senare i sommar. Hon och sköterskan kämpade med tanden i två timmar; jag sa efteråt, att jag tyckte synd om dem. Men ut kom den, bit för bit. Jag var på vippen att säga, att jag själv skulle ha använt korkskruv.

Fortfarande nersövd i käften satte jag mig på öregrundsbussen 13.20.

På eftermiddagen sov jag en stund, medan bedövningen släppte och hålet efter tanden ömmade lite.

Men under kvällen var jag i gång igen. Jag lyssnade på Neil Youngs anti-Bush-CD, som jag köpte, när jag var inne i stan.

Till den ska jag be att få återkomma.

Trädgårdsrapport

För varje dag är det allt mer i trädgården som slår ut i blom.

Antalet blommande tidiga tulpaner ökar stadigt. Rådjuren har varit i rabatterna och betat, men det mesta finns kvar ändå.

I långa rabatten från grinden upp mot huset har en tuva vivor fått gula blommor.

Och vackrast av allt: i flera av rabatterna, också på några ställen i gräsmattan, blommar violerna.

Birgitta tycker att jag inte är klok som sitter inne så mycket vid datorn. I princip håller jag med. Men skrivandet är ett beroendeframkallande gift.

Efter middagen, och innan hon åter igen måste ta bussen in till stan för några dar, vill hon gå ett varv med mig i trädgården och visa allt hon har åstadkommit de här vackra dagarna. Och det är imponerande:

Hon har grävt bort klockorna i slänten bakom huset, fyllt på med ny jord och satt bland annat kungsmynta där. Den kommer förstås också att snabbt sprida sig.

Hon har gjort rent i och bytt jord i växthuset. Där har hon sått, både i den nyplacerade jorden där inne och i sålådor. Hon visar stolt, att vinrankorna är vid liv efter vintern.

I landet vid sittgruppen har hon bland annat satt lök. Där växer sedan tidigare sparrisen.

Och så har hon rengrävt stora delar av sin fina kryddträdgård, skyddat belägen mellan klippkammar. En del liljekonvaljer, som hade trängt in där, har förflyttats till allmänningen bortom talltungen.

Mellan alla dessa jobb har hon dessutom gravat sik för ett helt kompani, det vill säga återföreningsfesten med hennes studentklass på torsdag kväll.

***

Nyss syntes ännu solen som en eldröd boll mellan träden.

Nu är himlen rosa bakom de mörknande träden. Solen håller på att gå ned i havet. Jo, det är faktiskt sant, fast jag befinner mig på östkusten. Öregrund ligger på en halvö.

Första maj

I morse tog jag för första gången i år på mig sommarjackan. Från busshållplatsen vid färjeläget syntes Gräsö i soldiset; luften var ännu kall.

När bussen, väl inne i Uppsala, passerade Vaksala torg, såg jag redan stora mängder människor uppställda, fast det ännu inte ens var samlingstid. Men när jag väl själv hade hunnit dit, visade det sig vara KDs demonstration för ”valfrihet i barnomsorgen”, det vill säga vårdnadsbidrag. Tåget var imponerande stort; en av mina i stans samfundsliv bevandrade partivänner förklarade det med att Livets ord tämligen mangrant hade ställt upp. I spetsen för tåget gick Alf Svensson och socialdemokraten Per Kågesson – att ett valår på Första maj demonstrera med ett konkurrerande parti borde rimligen, om man följer partistadgarna, leda till Kågessons uteslutning.

KDs orkester inledde marschen med ”Här kommer Pippi Långstrump”, vilket väl måste tolkas som att KD-alternativet för barnomsorgen är ensamma barn, boende i stora tomma hus.

Själv minns jag melodimakaren, Georg Riedel, från många socialdemokratiska valturnéer. Och Astrid Lindgren var väl också socialdemokrat, även om hon 1976 hamnade i den berömda pomperipossastriden med Gunnar Sträng.

Vårt tåg var mindre, en tredjedel av KDs. Uppsala har, så länge jag kan minnas, varit en usel demonstrationsstad för socialdemokraterna. Om det skriver jag i min tryckta ”blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells ”Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med ”Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

FÖRSTA MAJ

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i ”Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken ”Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Vårt lite skruttiga tåg i år var i alla fall högljutt; vi skanderade slagord. En höjdare var den här ramsan:

Inga pigor åt överklassen –
låt dem skura de egna dassen!

”Den” och inte ”dem” borde det väl förresten heta, om man ska följa språkriktighetsreglerna.

Men skrek med gjorde jag.

Ska jag vara uppriktig, följde jag inte så noga med i talen vid mötet, som nu liksom under de senaste åren åter hölls i Odinslund. Lystrade extra gjorde jag egentligen bara, när Mona Sahlin i sitt tal stoppade in en uppspelning av Latin Kings´ bakgrundsmusiktonsättning av ett Olof Palme-tal i radio om diskriminering av invandrare. (Jag har CDn, och jag har gett ut den Olof Palme-CD, där Latin Kings har hämtat talet.)

Min relativa ouppmärksamhet berodde på att jag stod vid ABFs bord och delade ut Ordfronts Första maj-nummer gratis samt sålde (slut, en kartong) ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Sen avslutades mötet som vanligt med ”Internationalen”. Och den här gången var det många som sjöng med. Själv höll jag, när jag sjöng refrängen, på sossevis Peter Gustavsson i handen.

Republik nu!

Jo, jag hade naturligtvis – tillsammans med min hustru, den före detta talmannen – kunnat gå på riksdagens lunch för den 60-årsfirande kungen. Men jag avstod.

Naturligtvis unnar jag kungen att, liksom alla andra, fira en jämn födelsedag i goda vänners lag. Men hovet utnyttjar alltid varje tänkbart tillfälle till att, med lite fräsch rojalistisk yra, stärka monarkins ställning, och till det vill jag inte bidra.

Jag har gjort den plikt som följde av att vara talmannens make. Men jag gjorde det av kärlek till min hustru, inte till kungen. Och även då fanns det gränser för vad jag som republikan kan tänka mig att delta i: Jag har till exempel aldrig sjungit med i Kungssången, inte ens när jag stod bredvid drottning Silvia.

I stället äter jag en ensam sista april-lunch vid köksbordet i Öregrund: kallrökt ekologisk lax, kokt potatis och färsk skivad gurka; till det dricker jag Pripps blå lättöl.

Radions P1 står på, och jag lyssnar med ett halvt öra på den rojalistiska yran.

Så jag återgår till Bruce Springsteen och Pete Seeger.

Och i morgon tar jag bussen in till Uppsala för att delta i Första maj-demonstrationen.

Samling sker på Vaksala torg klockan 13.30. Där delar jag (gratis!) ut Ordfronts Första maj-nummer, det där Wanja Lundby-Wedin inte längre ställer sig helt avvisande till att ta över som partiledare efter Göran Persson.

14.00 är det avmarsch för demonstrationen.

14.30 är det möte i Odinslund med Mona Sahlin. (Men, som jag tidigare har sagt: Jag skulle delta, även om förstamajtalaren var en häst.) I Odinslund står jag vid ABFs bokbord och säljer (till ett mycket lågt pris) och signerar laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Sommaraning och kokkaffe

Äntligen är våren här på riktigt. Solen skiner över Öregrund, och det är mild värme utomhus; termometern på skuggsidan visar + 13. Det är faktiskt sommaraning i luften. Jag går i skjortärmarna, när jag går ner till bastun/tvättstugan för att tömma den maskin Birgitta satte i gång, innan hon tidigt i morse tog bussen in till Uppsala: frotté och så några av mina marimekkoskjortor, som ska tvättas i 60 grader för att hålla färgen. Tvätten hänger jag på de streck vi har spänt mellan krikonträden. Finns det någon ljuvligare doft än den av kläder, som har fått torka på streck utomhus?

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

I förmiddags kom jag inte i gång med kaffekokningen förrän under melodikrysset. Det senare tog väl upp en för stor del av min uppmärksamhet, och så, plötsligt, flöt det kaffe och sump över hela spisen. I nyhetspausen mitt i krysset hade det utspillda kaffet blivit så pass kallt, att jag – svärande – kunde suga och torka upp det med wettexduk. Att man aldrig lär sig!

Jo, jag klarade som vanligt melodikrysset.

I förrgår fick jag två exemplar av Bruce Springsteens nya CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”, ett från Bo med posten, ett från Birgitta som kom hit med bussen lagom till middag. Tack båda två; ett exemplar kommer att hamna i Uppsala och ett vara kvar här i Öregrund – jag kommer flitigt att lyssna på den här skivan, som jag lyssnade igenom i går och som jag snart ska höra på igen för att skriva om den.

Jag kan redan nu avslöja, att jag tycker den är bra.

Regnet i går och den plötsliga värmen har gjort, att gräsmattan har exploderat i blått. Stora ytor är täckta av blommande scilla sibirica, rysk blåstjärna.

En av de saker, som gjorde djupt intryck på mig, när jag som student kom till Uppsala, var scillamattan utanför rektorsvillan nedanför Katedralskolan. Den var betagande vacker! Så när jag många år därefter fick en egen trädgård, föresatte jag mig att åstadkomma något lika vackert. Höst efter höst har jag därefter köpt och planterat mängder av scillalökar, år från år utvidgat de ytor som blir så där intensivt scillablå så här års.

Till det roligaste med trädgårdsarbete hör att man konkret kan se resultatet av sina mödor.

Från vinter till påsk

Nu när vi är pensionärer, flyttar vi ut på landet – till Öregrund – före påsk, för att stanna här ett halvår. (Men vi måste ständigt åka in till olika engagemang i Uppsala och Stockholm och, i Birgittas fall, till många andra ställen; i natt sover hon åter igen i lägenheten i Uppsala, för att ta ett exempel. Efter pensioneringen har hon gått ner till heltid, säger hon.)

I söndags, efter lunch, gick flyttlasset: en stor skåpbil fylld av väskor med kläder och skor, en av Birgitta nyinköpt högtryckspump att ta bort mossa med, böcker och skivor vi vill ha tillgång till här ute och så alla krukväxterna förstås.

Det var vackert väder i söndags men ändå mycket mer vinter kvar här ute vid kusten än inne i Uppsala. De senaste dagarna har varit varma; fortfarande ligger dock snön kvar över nästan hela tomten. Gången, som jag skottade upp när vi anlände, är nu helt bar ner till skifferplattorna – där har solen tagit snabbt. Rabatterna längs husets solsidor är också snöfria, och där blommar snödroppar och, precis mot snöranden, ynkligt små krokusar.

Den första eftermiddagen går åt till att packa upp och ställa i ordning. På kvällen går det bara att se TV 1; vi har fått digitala sändningar, så vi är ändå positivt överraskade över att det går att se en kanal. Vi slår oss i stället ner på glasverandan med var sin konjak och lyssnar på ”Cello concertos” av Joseph Haydn och Luigi Boccerini, en underbar CD (Eloquence, Deutsche Grammophon / Universal 469636-2). Inspelningarna med cellisterna Mstislav Rostropovich (från 1978) och Pierre Fournier (från 1968 respektive 1963) är av hög klass. Rostropovich har vi förresten träffat en gång i ett hanterligt litet middagssällskap på Uppsala slott, när Jan-Erik Wikström var landshövding.

Nästa dag förbereder Birgitta påsken genom att ta in stora knippen körsbärskvistar från tomten.

Jag installerar den digitalbox Bo har skaffat åt oss, med gott resultat så till vida att jag får in alla fria program. Med bra bildskärpa – dock med den märkliga förändringen, att vår gamla färg-Luxor plötsligt visar alla program i svart-vitt! Jag har ännu inte lyckats lista ut, vad det var som blev fel.

I dag, när jag var på Konsum och handlade, rensade jag draglådan under lådan med gul lök på allt lökskal. Annika i kassan konstaterade, när jag kom med min plastpåse med lökskal, att jag tydligen som vanligt tänkte måla ägg på estniskt vis.

Det har jag gjort varje påskafton allt sedan barndomen, först i Estland, sen i Juniskär. Hur det går till framgår av Det händer i Aktuellt i politiken nummer 6 1978 (den 23 mars):

DET
HÄNDER

…att jag tillsammans med barnen återvänder till min egen barndom.

Februarilovet tillbringar Kerstin och Matti hos farmor i Juniskär. Jag och Birgitta är inte lediga, men veckohelgen före åker vi upp med barnen. Jämfört med Uppland är Medelpad ett snörike, ett vinterland.

Söndagen är solig och mild. I flera timmar går vi en långpromenad på de osandade vägarna. Vi möter vuxna människor på sparkstötting, denna underbara uppfinning som våra stadsbarn vägrar att uppfatta som ett fortskaffningsmedel. I närheten av min gamla folkskola, Nylands skola, åker Kerstin skidor i en fantastisk utförslöpa. Matti åker pulka. Birgitta och jag får åka med var sin gång. När jag åker med åker vi omkull längst ner i backen.

Snö i munnen – och man befinner sig plötsligt inte bara i barndomslandet utan i barndomen igen.

* När det här numret når läsarna är det redan påsk.

I de södra delarna av landet är det då nästan vår. I sundsvallstrakten är det fortfarande vinter. Från påskdagarna i barndomen minns jag hur jag och mina bröder brukade försöka slå sönder isen på bäcken, för att skynda på våren lite kantänka. Det var en typisk långfredagssysselsättning. En avslutning på den långa och gråa vårvintern.

Det roligaste med påsken var äggmålningen. Inte med pensel och färg, nej på estniskt vis.

Man tar tyglappar och sytråd och gör små paket av äggen. Äggen sveps först in i ett hölje som ska avge färg under kokningen. Det övriga kan man variera, men lökskal, mycket lökskal ska det vara. Av gul lök; rödlöksskal färgar inte av sig. Av det blir det den underbaraste och mest oberäkneliga färgskala, från ljust gult till brunt i spräckliga mönster. Vill man ha in färgbrytningar kan man använda kräppapper tillsammans med lökskalen: rött, lila, grönt. Fjädervipporna på påskriset färgar också bra och ger roliga fjädermönster på äggen. Men man kan också använda sig av naturens egna svagare färger; albark, mossa och annat ger ljusa grön-bruna nyanser. Och så alltså tyg om alltihop.

Man kan hålla reda på sina egna ägg genom att binda samman de enskilda äggpaketen. Och så efter kokningen: Vilken fest när man öppnar alla och jämför! Vilken färgglädje på påskbordet!

Pröva. Och glad påsk!

Enn Kokk

***

Så långt min ”blogg”, som Kerstin brukar kalla mina tryckta ledarsideskåserier.

Jag vill gärna lägga till några ytterligare råd.

Äggen måste, insvepta som de är, koka i åtminstone tio minuter.

De befrias från paketeringen under rinnande kallt vatten.

Och så en varning: det kräppapper, som finns i butikerna i dag, färgar inte som det som fanns i min barndom.

När man använder växtdelar från trädgården eller naturen, ska man alltid lägga dem närmast äggskalet, alltså innanför lökskalen. Växtdelar ur naturen ger inte så mycket färg, men deras form ger oftast en lite ljusare formkontur, som syns på ägget: ett stensöte- eller ormbunksblad, en gräsvippa, ett blåsippsblad, en krokusblomma som man har fällt ut mot äggskalet.

I det påsknummer av bilagan ”Mat & vin”, som följde med dagens Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

Annat, som rödkålsbad och gurkmeja, fordrar uppenbart andra tekniker för att fungera.

***

Jag förlorade min barnatro, när jag deltog i konfirmationsundervisningen och envisades med att tänka igenom det vi skulle lära oss. Sen tidiga tonår har jag därefter varit ateist.

Jag tror alltså inte på Kristi uppståndelse. Och, för all del, inte på påskkärringar heller.

Fast dom som kommer och tigger godis på skärtorsdan är i alla fall fina att se på.

Och pyntpåsken, med ris och estnisk äggmålning, tror jag definitivt på.

Glad påsk på er, alla bloggläsare!

En onsdag i en pensionärs liv

Pensionärstillvaron är ganska omväxlande.

Dagen började med kontrollbesök hos min läkare, så jag måste åka till Stockholm. Jag promenerade från Centralen till mottagningen bortom Odenplan och tillbaka och fick på så sätt den av doktorn ordinerade dagliga motionen. Som åldersdiabetiker för jag loggbok (i datorn) över mina blodsockervärden, och både den och mätningen hos doktorn visade, att jag – med hjälp av vettig kost, motion och tabletter som stimulerar kroppens egen insulinproduktion – håller dem på en bra nivå. Jag hade gått ner tre kilo i vikt, och blodtrycket var perfekt.

***

Stärkt av detta gick jag vidare till ett avtalat lunchmöte på reklambyrån Springtime, som huserar i Centralbadets hus. Jag åt lunch och pratade med min gamla kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig och Johanna Elgenius, som bland annat har varit ledarskribent på liberala Västerbottens-Kuriren. De har ett kul projekt på gång inför almedalsveckan i sommar och ville ha min hjälp med detta – vad det är tänker jag inte tala om.

Medan vi åt, berättade jag, att jag hade haft ett finger med i socialdemokraternas val av ny reklambyrå, Acne.

Under folkomröstningskampanjen om EMU satt jag med i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Med mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen hade jag ju en del erfarenhet av valrörelser och drogs alltså snabbt in i den operativa kampanjledningens arbete. Den hade i början idén, att Socialdemokrater mot EMU skulle göra affischer, som så mycket som möjligt liknade partiets vanliga affischer – helst borde man använda sig av en byrå, som hade gjort såna åt socialdemokraterna.

Jag gjorde invändningen, att våra affischer då helt skulle drunkna i mängden av affischer, som skulle översvämma landet i valrörelsens slutskede – ingen skulle lägga märke till just våra affischer. Alltså borde dessa, särskilt som vi inte hade våldsamt mycket pengar, avvika så mycket från det övriga reklambruset, att de just därför syntes. Resultatet blev, att vi som vår byrå valde Acne, kanske mest känd för TV-reklamen med Ipren-mannen.

Resultatet blev också lysande. Acne gjorde svart-vita affischer i mycket avvikande stil. Affischen med byråkraten som rider på en emu (alltså en strutsfågel) och med texten ”Vem styr EMUn?” förtjänar att bli en svensk affischklassiker. (Att kanske inte så många kommer i håg den beror på att våra valaffischer med anledning av mordet på Anna Lindh ganska snabbt togs ner.)

Förra året ringde en av killarna på Acne och berättade, att Acne nu gärna också ville jobba åt socialdemokratiska partiet, och undrade, vem det var lämpligt att kontakta. Jag föreslog helt naturligt informationschefen Carina Persson och åtog mig att introducera Acne för henne. Alltså kontaktade jag henne och berättade om mina erfarenheter av Acne; till saken hör, att vi slogs på motsatta sidor i folkomröstningskampanjen. Denna första kontakt följdes sen upp över en lunch med Carina och den nya partisekreteraren, Marita Ulvskog.

Det blev Acne. Bo Krogvig, tidigare själv informationschef hos socialdemokraterna, berättade, att han, när han i ett lite senare skede hade rådfrågats om vilken av flera intresserade byråer partiet borde välja, också hade förordat Acne. (Även Krogvig hörde för övrigt hemma på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.)

På partikongressen i Malmö hösten 2005 såg jag de första resultaten av Acnes arbete. På en affisch med texten ”Alla ska med” fanns en öppen bil, knökfull av människor av olika kön, åldrar och samhällsklasser. Det är en rolig klackspark tillbaka mot affischen från 1985, också den med en öppen fast lyxigare bil men med en man av typen finansvalp plus en stilenlig hund. Text: ”Jag röstar på socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi.” Vem som var informationschef på partistyrelsen då? Bo Krogvig.

***

På vägen mot uppsalatåget går jag in på Mega Skivakademien och köper fyra CD. Dels två gamla med Karl Gerhard plus Magnus Ugglas nya ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” – jag återkommer till dem. Dels Odettas ”Gonna Let It Shine”. Den senare lyssnar jag igenom på eftermiddagen, när jag har kommit hem.

***

Odetta – Odetta Gordon, men det är förnamnet hon använder – är en artist jag verkligen gillar. Jag har mängder med LP och CD med henne, och jag såg henne live när hon var här i Uppsala, på Katalin, den 1 december 2005.

Om den konserten skrev jag på Kerstins blogg:

”Odetta har jag tidgare sett och hört live, på Cirkus i Stockholm i bådas vår ungdom. Nu är hon snart 75, har pacemaker, är höftledsopererad, går med käpp och satt följaktligen på en pall under showen. Men vilken utstrålning, vilken röst! Eftersom jag har de flesta av hennes skivor och kan hennes repertoar, blev det mycket av igenkännandets glädje över den här kvällen: “Rock Island Line” som jag har i inspelningar även med The Weavers och Pete Seeger och så “What Month Was Jesus Born In?”, en gospel som jag gjorde en politisk översättning av, “Varför ska jag gå här och släpa?”, för min gamla sångbok “Upp till kamp” (Prisma, 1970) är ett par exempel. En del av de texter Odetta sjöng på Katalin var för övrigt politiska/samhällskritiska, till exempel Leadbellys underbara “Bourgeois Blues”, Bessie Smiths “Poor Man´s Blues” och Victoria Spiveys “T B Blues”.

Den ackompanjerande pianisten, David Keyes, är faktiskt också värd en eloge.”

***

Originaltexten till ”What Month Was Jesus Born In?” samt noter finns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970). Att den finns där har förstås mest att göra med min svenska text, som är politisk, inte religiös. Men jag är inte säker på att Odetta skulle ha haft något emot min variant heller.

Originalet, ”What Month Was Jesus Born In?”, är en amerikansk julgospel. Den svenska texten är alltså ingen översättning. Men i uppbyggnaden påminner den om originalet: försångare och kör et cetera. Och refrängen, med årets månader, är en förvanskning, gjord med mycket lätt hand. Pete Seeger sjunger det original, som jag i form av rytmisering med mera närmast knyter an till, på Folkways-LPn ”With Voices Together We Sing” (FA 2452), som numera också finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways. Det är alltså Seegers sätt att sjunga sången som den svenska texten knyter an till. Försångare: ”Varför ska jag gå här och släpa?” Kör: ”Snart går ännu ett år.” På motsvarande sätt gör man i de andra stroferna. I refrängen upprepar kören ”januari” och ”februari”, det som står inom parentes, sjunger vidare ”fan anamma!” och så sista versen, ”Snart går ännu ett år”; i övrigt sjunger försångaren.

VARFÖR SKA JAG GÅ HÄR OCH SLÄPA?

Text: Enn Kokk, 1966
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”What Month Was Jesus Born In?”)

Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.
Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.

Refräng:
Å, januari (januari).
Februari (februari).
Mars – fan anamma!
Sen april och maj.
Juni, juli, augusti, september.
Oktober och så november.
Sen återstår bara december.
Snart går ännu ett år.

Ingenting har jag själv att bestämma. (Et cetera)

Refräng:
Å, Januari…

Bolaget skiter i hur man har det. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

Kom allihop, låt oss ändra på saken. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

***

Odetta: ”Gonna Let it Shine”

Det ges med förlov sagt ut massor av julskivor, som bara kan betecknas som kommersiell skit. Odettas ”Gonna Let It Shine” (MC Records MC-0055, 2005) har undertiteln ”A Concert For the Holidays” men är av en helt annan klass. Hennes fantastiska rytmkänsla suger tag i lyssnaren redan i den inledande ”This Little Light of Mine” (som förresten också får avsluta CDn, fast då i en version tillsammans med The Holmes Brothers; skivan är en konsertupptagning).

De flesta låtarna vittnar redan i titlarna om att det är fråga om sånger i den kristna jultraditionen: ”Rise Up Shepard”, ”Mary Had a Baby”, ”Poor Little Jesus” och så vidare. Så undertiteln ”A Concert For the Holidays” kan synas fegt neutral på det sätt som är så typiskt för dagens USA. Men jag är inte säker på att den måste tolkas så. De svarta amerikaner, som utvecklade den här sångtraditionen, drog ofta paralleller mellan det liv de själva tvingades leva och de gammaltestamentliga berättelserna om de lidanden Israels folk utsattes för. Och också det här finns med på CDn.

Under 1960-talets medborgarrättskamp blev mycket riktigt många av afroamerikanernas traditionella sånger, ibland rakt av, ibland med lätta justeringar eller tillägg, till kampsånger. En av dessa – en av de bästa – ”Oh, Freedom” finns med på ”Gonna Let It Shine”; där ingår den i en svit på tre sånger, ”Freedom Trilogy”, i vilken också ingår ”Come and Go With Me to That Land” och ”I´m On My Way”.

Odetta väjer inte för det politiska, tvärt om.

Här sjunger hon utöver det redan nämnda ”Midnight Special”, en sång som utspelar sig i den arbetslägerliknande fångkolonimiljön i Texas. I introduktionen nämner hon, med anknytning till sången, Houston och säger förklarande till konsertpubliken, att det ligger i Texas. Och så förklarar hon, till publikens jubel, ytterligare: ”That´s where the Bush Boys come from”.

***

En utvikning bakåt igen:

”Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

Text och noter finns förtsås med i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970):

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av ”Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

***

För ”Upp till kamp!” gjorde Jacob Branting en svensk version av ”Oh Freedom”, men han valde att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

***

Men tillbaka till onsdagen den 15 mars 2006 igen. Klockan 17:38 kommer ett mejl från Lotta Rosenström (Lotta Sandberg när hon sjöng solot i ”Hälsa alla herrarna” på LPn ”Arbetets söner & döttrar”, Oktober OSLP 502, 1972):

Hej Enn!

Det var förbaskat kul att få detta mejl som väckte många häftiga minnen. Vilken känsla att stå på Hötorget med massor av folk omkring sig och släppa loss med bandet i denna härliga låt. Den gjorde alltid succé.

Jag har justerat texten efter mitt minne och för att vara riktigt säker ska jag också leta efter texten hemma. Jag tror kanske jag har den någonstans.

Rätt kul hur livet kan arta sig. Nu är jag aktiv i sossarna i Årsta.

Lotta Rosenström

(Jag hade lagt ut texten, så långt jag kunde teckna ner den från skivan, på bloggen och bett läsarna om hjälp. Min gamle kompis Hans O Sjöström – med i vänstersvängen under den aktuella tiden – kontaktade bluespianisten Slim Lidén, som också medverkade på skivan, och fick genom honom mejladressen till Lotta, som jag alltså skrev till.)

Här är nu texten, så som Lotta minns den; tack Lotta!

HÄLSA ALLA HERRARNA

Text: Werner Nilsson, 1972
Musik: Hjort Anders (”Trettondagsmarschen”)

Hälsa alla herrarna som makten har
att dom kan inte lura oss mer
med sin välfärdsmyt och folkhemsbluff
för vi blir allt fler som börjat fatta vad som sker.
Vi har återfunnit rätta takterna
som vi ärvde från Engelbrekts dar,
samma kämpakraft som fädren haft
finns ännu i gamla Sverige kvar.

Dom har lovat jämlikhet i 40 år,
men det mesta har stannat vid prat,
största delen utav välfärden
fick pamparna i vårt monopolkapital.
Vi blev lovade ett mycket bättre liv
och en jättefin levnadsstandárd,
om vi bara gick från gård och grund
och packa oss samman i en stad.

Vi har länge böjt oss under herrarna,
men nu fanimej har vi fått nog!
Ni kan hälsa Marcus Wallenberg,
Sankt Olof, Sträng och allt vad pamparna heter.
Ni har tvingat oss att lämna hembygden,
men nu ska vi därhemma ha knog,
vi vill bort från kal betong och skit
och åter se äng och sjö och skog.

Men varenda gång vi ställer våra krav
börjar tjyvpacket skälla på oss
och vi kallas kverulanter, busar,
fan och hans mormor och jag vet inte vad.
Och i TV, radio och tidningar
där sprider dom dynga om oss,
men nu ger vi oss inte längre, nä,
för nu ska vi ena oss och slåss!

Kom och låt oss enas uti land och stad
i en front emot avfolkningen
och i stan där bildas byalag,
för stadsborna också vill slå vakt om miljön.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Radi-raj-ra, radi-radi-raj-raj-ra,
radi-raj-radi, raj-radi-ra,
radi-raj-raj, ra-raj, raj-raj-ra,
radi-raj-ra, raj-ra, raj-ra, radi-radi-ra.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Tjo!

***

Men dan var inte slut för det. Efter middan – skädda à la wienerschnitzel, lagad av Birgitta – gav jag mig i väg till ett alldeles nytt uppdrag.

Icke utan möda letade jag mig till Valegården, Alsikegatan 6, där Ordfront i Uppsala skulle hålla årsmöte.

Ordfront har jag följt från begynnelsen i den tid då också ”Hälsa alla herrarna” hör hemma. I början hörde föreningen med vidhängande förlag hemma i KFML/SKP-sfären, vilket inte hindrade att mycket som kom därifrån var intressant också för oss som inte hörde hemma där.

Nu finns ju inte den maoistiska förgreningen av den svenska vänstern kvar längre, sedan mycket länge ska man kanske tillägga. Tidskriften Ordfront magasin har utvecklats till en av landets största och viktigaste tidskrifter för kultur och samhällsdebatt – det tror jag man törs säga trots den häftiga debatt och också inre strid dess intervju med Diana Johnstone och en del annat utlöste för något år sen. (Striden slutade med att en bred och demokratisk, men för den skull inte tandlös, vänster i ordets bredaste mening tog över styret i föreningen; en kompis från Socialdemokrater mot EMU, Handelsanställdas förbunds ekonom Stefan Carlén (för övrigt först lanserad av den sida som förlorade) har sen dess varit ordförande. Förlaget ger ut många intressanta böcker; dess utgivning har inte sin motsvarighet hos något av de andra förlagen. Jag och många andra har därför i åratal varit medlemmar men kanske primärt bokklubbsmedlemmar.

I höstas blev jag och Birgitta kontaktade av uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, vars signum är samhällsengagerade kriminalromaner. Hans ärende var att be oss skriva under ett upprop för Ordfront, avsett att publiceras i Ordfront magasin. Förfrågan skickades ju inte helt ut i luften heller: När jag 2002 var en av redaktörerna för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i vilken också Birgitta medverkade, valde vi medvetet Ordfront som förlag – boken handlar om vad det blev av de röda idealen från 1960- och 1970-talen, som både vi laboremiter och tidens ordfrontare, fast på olika sätt, slogs för.

Vi skrev båda två på.

Uppropet publicerades i decembernumret av Ordfront magasin 2005 och lyder så här:

”Ordfront är viktigt! Ordfront har en viktig roll att spela. BLI MEDLEM!

Makten har många megafoner uppskruvade på hög ljudnivå. Alternativa röster är därför nödvändiga. Vi behöver levande exempel som ger oss kunskap, inspiration och hopp.

Ordfronts idé och drivkraft är att vara ett sådant alternativ. Ordfront startade för över 35 år sedan med den uttalade målsättningen att skapa motbilder.

Vi undertecknare av detta brev har olika intressen och sympatier. Vi kan ha olika åsikter om de böcker förlaget ger ut eller om innehållet i Ordfront magasin. Men vi är överens om att Ordfront är viktigt, en tillgång som ska vårdas och utvecklas. Det arbetet är långsiktigt och kan bara utföras av oss och av dig tillsammans.

Medlemmarna äger Ordfront och de är därför vår största tillgång, en källa till framgång, till nya intressanta böcker, artiklar och reportage, till debatt och spännande möten. Det är viktigt att vi är många, det gör att vi kan stå fria. Nu behöver vi bli fler.

ALTERNATIV SKAPAS GENOM HANDLING. BLI MEDLEM. SVÅRARE ÄR DET INTE.”

Bland undertecknarna finns författare och andra kulturarbetare som Ove Allansson, Astrid Assefa, Bengt Berg, Lasse Berg, Maria Bergom Larsson, Kjell Eriksson, Göran Greider, Dick Harrison, Anna Jansson, Maria Küchen, Sven Lindqvist, Aino Trosell, socialdemokrater som jag och Birgitta, Ingemar Lindberg, Maj Britt Theorin och Sören Wibe men också ledaren för Fi, Gudrun Schyman, miljöpartisten Per Gahrton, centerpartisten Birgitta Hambraeus och vänsterpartisten Jonas Sjöstedt plus många, många andra.

Här om dagen kom så ett telefonsamtal från valberedningen i uppsalaavdelningen av Ordfront: jag hade föreslagits som ny medlem av styrelsen. Jag var först tveksam, inte rent principiellt utan för att jag har andra uppdrag som tar tid – sekreterarskapet i Helga Henschens Vänner, kulturnämnden med mera – och också har krämpor, som dess värre blir allt fler med åren. Till tvekan bidrog också, att jag tidigare inte har varit aktiv i föreningen. Men till slut sa jag OK.

Vid mötet i Valegården blev jag så vald till ordinarie ledamot. Ny ordförande blev Kjell Eriksson.

Han, jag och Birgitta har en del annat också gemensamt, har vi redan tidigare konstaterat, till exempel rosenodling. Några av våra gammaldags rosor i Öregrund kommer faktiskt från den handelsträdgård i Ulva han tidigare ägde.

Kjell och jag har som sagt haft kontakt även tidigare, men det här var första gången vi träffades personligen. Och till min glädje hittade jag i gänget med ordfrontare åtminstone några andra, som jag personligen känner sedan tidigare. En av dem är Peter Gustavsson, också han kompis från kampanjledningen i Socialdemokrater mot EMU, den organisation som betydde kanske mer än alla andra för den stora nej-segern.

Han visade sig numera vara anställd på Ordfront.

***

Medlemskap i Ordfront kostar 390 kronor, 290 om man är under 25 år. För det får man
– två valfria välkomstböcker (kontakta mig, enn.kokk@telia.com, och uppge namn och adress, så får du en broschyr)
– 12 nummer av Ordfront magasin
– 12 breda månadserbjudanden från bokklubben Bokfront (som inte bara erbjuder Ordfront förlags egna böcker utan också intressanta böcker från andra förlag i ämnen som samhällsdebatt, historia, skrivande, filosofi och skönlitteratur)
– rabatt på Ordfronts kurser, evenemang, resor, seminarier
– medlemskap i den politiskt och religiöst obundna föreningen Ordfront, som verkar för en bred samhällsdebatt, demokrati och människors lika värde.

Söndag förmiddag

Söndagsförmiddagarna följer alltid ett bestämt mönster. Frukost till ”Godmorgon världen” i P1 och samtidigt läsning av morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. Till det läsvärda i dag hörde Sverker Åströms artikel på DN Debatt, ”Regeringen agerar skamligt för att inte misshaga Bush”, och Carsten Jensens artikel i DNs kulturdel om sitt hemland Danmark, ”Lilla lyckliga landet”. Jag sparar också UNTs ”Uppsalas guide till musiken” med tips om musikevenemang under det kommande halvåret.

Efter ”Godmorgon världen” slår jag över till P2 och världsmusikprogrammet ”Klingan”. Bland det Lennart Wretlind spelar finns den irländske violinisten Kevin Burke. Jag har, och uppskattar mycket, Burkes ”Sweeney´s Dream – Fiddle Tunes From County Sligo, Ireland” (Smithsonian Folkways SFW CD 40485, 2001), men det Wretlind spelar är hämtat från en av de CD som följer med det amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out!; jag är prenumerant sen 1960-talet. Wretlind nämner Burke i positiva ordalag men ger också Sing Out! en släng för att, åtminstone hittills, ha varit för puristisk, för strikt folkmusikinriktad – dock tycker han, att tidskriften på senare tid har öppnat sig mer för världsmusik. Det här måste jag be att få återkomma till!

Medan jag hör på Klingan, dricker jag mer kaffe och bläddrar och läser ett och annat i Folket i Bild 1-18 1953, som jag har köpt på Tradera. De här tidningarna är från de år, då jag var FiB-ombud i Juniskär med omnejd. Även till det tänker jag återkomma.

Efter 12.00 fortsätter jag, fram till lunchekot, med att lyssna på vismagasinet Felicia med Karin Kjellman (som en gång i världen ingick i gruppen Folk och rackare). Innan jag måste slå över till nyheterna i P1, hinner hon spela bland annat Alisson Krauss och Emmylou Harris och så Marie Bergman, ackompanjerad av maken och gitarrvirtuosen Lasse Englund, med Bellmans ”Nå, skruva fiolen”.

Kulturfrukost på Upplandsmuseet

Eftersom jag är med i kulturnämnden, hör jag till dem som får inbudan till de kulturfrukostar som då och då anordnas hos stans olika kulturinstitutioner.

I morse var det kulturfrukost på Upplandsmuseet, som ju ligger i det vackra gamla kvarnhuset vid Fyrisån. 1967-1970 satt jag i museets styrelse. Numera sorterar det, i enlighet med en gränsdragningsöverenskommelse mellan stan och landstinget, under det senare.

Därför var det intressant att få vara på plats och få aktuell information om verksamheten. Museichefen, Håkan Liby, talade om Upplandsmuseets uppgift att vara länets minne. Utställningschefen Tuula Autio talade om aktuella utställningar och antikvarie Agnetha Pettersson specifikt om den pågående utställningen ”Tapeter. Minne och mode”. Hon guidade oss sedan också runt i tapetutställningen och berättade om forna århundradens tapeter, när det gäller 1900-talet om tapetmodets skiftningar årtionde för årtionde. Jag upptäckte till min glädje, att sjuttiotalets färgrika tapetmode bland annat representerades av den mycket somriga tapet med blommor och bär, som vi länge hade i hallen i vår bostad på Idrottsgatan.

Lisen Hessner från kulturkontoret berättade om planerna för Biologiska museet, ett projekt som kulturnämnden är mycket aktivt involverad i. Som det står i Uppsala kommuns kulturpolitiska program: ”Biologiska museet och den omgivande Vasaparken ska upprustas och varsamt anpassas till modern museiteknologi, för att bättre ta till vara, vidga och fördjupa ett omistligt kulturarv med stor outnyttjad potential.” Jag lovar, det komme att bli fint!

Varför har vi museer, och varför är vi som skattebetalare alla med och finansierar verksamheten?

Fia Söderberg från samma kulturkontor besvarade, eftersom dagens tema var just museer, redan i sitt välkomstanförande den frågan genom att läsa upp följande ur kulturprogrammet:

”Museerna representerar vårt kollektiva minne och utgör oersättligt värdefulla stationer för alla som söker upplevelser, bildning och fördjupade kunskaper.”

***

Kulturfrukostarna inleds med ostfralla och kaffe – deltagarna betalar själva. Under den delen spelade i dag elever från kommunala musikskolan, en annan kulturverksamhet som vi, förnuftigt nog, satsar skattepengar på.

Medan man dricker kaffe, blir det tid också för prat med omkringsittande. Bredvid mig satt den här gången min gamle laboremuskamrat Per Silenstam, som, begeistrad, berättade att han i går hade varit på ABF-huset i Stockholm och sett Jonas Simas Palme-film ”Vilja gå vidare”. Jag kunde då berätta för honom om filmens tillkomst, det som jag också har berättat för läsarna av den här bloggen. Vid bordet bredvid satt en kurskamrat från nordiska språk 1959-1960, Gunilla Kollberg. Hon undrade, om jag kom i håg henne. Jo, givetvis!

Medan föredragningarna om museiverksamheten sedan pågick, tittade jag då och då ut genom fönstret: mot en fond av svarta, nedhängande trädgrenar dalade, allt tätare, vita snöflingor ner mot Fyrisån.

***

På väg hem beslöt jag, trots att jag helst inte går ut på vintern, att ta den dagliga promenad min diabetesdoktor har ordinerat. Jag tog vägen över Luthagen. Snön fortsatte att falla.

På Sysslomansgatan, en liten bit norr om Skolgatan, mötte jag en man i övre medelåldern. Mannen sjöng högljutt; när han passerade mig, hade han kommit till ”nu blir det vinter, nu blir det vinter, som vi ha önskat, hurra!”.

Så vitt jag förstod, var han helt nykter.