Rapport från Donau: Bratislava 29 maj

Vår lokala guide för oss per buss upp till den mäktiga borgen med dess hänförande utsikt över staden och Donau.

En gång, under turkexpansionen, var Bratislava huvudstad i Ungern, som Slovakien då var en del av, och det finns fortfarande en stor ungersk minoritet, cirka 10 procent, i landet. (En annan stor minoritetsgrupp är i dag romerna.)

Vi frågar guiden om relationerna till Tjeckien – slovakerna upplöste ju för inte så länge sedan det statsförbund man hade med tjeckerna inom ramen för Tjeckoslovakien. Men guiden svarar undvikande, skojar bort det med att jämföra med Sverige-Norge.

Annars är guiden rapp i käften, full av populistiska skämt mot makthavarna, delvis politikerna i största allmänhet. Ämnet kommer på tal inte bara när vi passerar parlamentet. På Bratislavas höjder får vi se nybyggda flotta (och faktiskt vackra) jättevillor, byggda av de nyrika, ibland också av utländska ambassader.

De här klasskillnaderna sticker förstås i ögonen på de många som inte har råd. Slovakien har genomgått ett ekonomiskt under, är med sin flata skatt på 19 procent ett eldorado för ett näringsliv med ett allt större inslag av utlandsägda företag. Föga förvånande vanns därför helgens parlamentsval av vänsterpartiet Smer med 29,14 procent av rösterna. Men kommer dess ledare, Robert Fico, att få bilda regering? Den sittande premiärministern Mikulas Dzurindas kristet-konservativa parti, som har genomfört den nyliberala revolutionen, backade och fick 18,35 procent av rösterna – men har kanske lättare än vänstern att hitta möjliga koalitionspartners.

Bratislavavistelsen avslutas med promenad i den fina gamla staden, både med guide och, därefter, i egen regi. Många av gamla stadens gator – Panská Ulica, Ventúrica Ulica, gränden Michalská Brana – är jättefina med butiker, restauranger, uteserveringar; i ett gathörn tittar en arbetare med skyddshjälm (en skulptur!) upp ur en gatubrunn.

Lämnade åt oss själva går Birgitta och jag på anrika Kaffee Mayer och får oss var sin dubbel espresso. De smaskiga bakverken avstår vi ifrån – dem lämnar jag åt någon som i motsats till mig inte har åldersdiabetes.

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Årets första fredagsbastu + Natttuppen

Torsdagen gick åt till att åka fram och tillbaka till Uppsala; jag hade sammanträde med kulturnämnden plus ett antal ärenden att uträtta. Bland annat var jag in på Musikörat och gjorde en större beställning på amerikanska CD, som man inte utan vidare kan finna i svenska skivaffärer. Jag passade också på att köpa ”Taking the Long Way” med Dixie Chicks och Peps Perssons samling ”Oh boy”.

På fredag kom Birgitta äntligen ut till Öregrund. Jag hälsade henne välkommen med rökt sik och kokt färskpotatis och nyplockade blombuketter från trädgården, en av dem enbart med vildblommor (liljekonvaljer, förgätmigej, humleblomster med mera).

På eftermiddagen klippte jag gräset, medan Birgitta packade upp. Det var olidligt varmt, och jag var tvungen att gå in och dricka kylskåpskall Vichy Nouveau flera gånger för att stå ut. När jobbet var klart, var jag alldeles darrig i kroppen.

Birgitta tyckte, att vi skulle starta årets fredagsbastuserie och skurade därför ur bastun och duschrummet/tvättstugan. Som bastukorv använde vi korvar inköpta i saluhallen i Budapest respektive i en Coop-butik i Kalocsa – vi är konsumtrogna till och med i utlandet. Till det drack vi i pauserna mellan de tre omgångarna bastu Kilkenny.

Efteråt satt vi, medan grillen fick lagom glöd, i morgonrock under plommonträden och drack var sin dry martini med is.

Middagen åt vi framför TVn; det var ett program om Evert Taube vi inte ville missa. Till grillmaten drack vi ett ungerskt vin, också det inköpt i saluhallen i Budapest.

Till mina lördagsmorgonsvanor hör att, medan jag dricker mitt nykokta kaffe, lösa melodikrysset. Det enda som vållade mig lite huvudbry var Linda Bengtzing, som jag dock hittade på Google. Jag är väl ingen riktigt vanlig melodikrysslösare: För mig är Burl Ives lätt att identifiera, och jag är hemma både på Olle Adolphson och Hilmer Borgeling.

Det i dagens melodikryss som fick hjärtat att slå ett par extra volter var Mel Powells signaturmelodi till Pekka Langers ”Natttuppen”, som jag förstås var hängiven lyssnare av under skoltiden på 1950-talet. Pekka, Pekka!

Jag kommer plötsligt ihåg när han vid ett tillfälle med djup inlevelse läste egenhändigt skriven poesi:

”Det sitter en duva på mitt fönsterbleck”
(konstpaus)
”och skiter och skiter och skiter.”

Rapport från Donau: Wien 27-28 maj

Vi anländer till Wien per flyg från Arlanda, och innan vi tar vårt fartyg i besittning, får vi en guidad tur per buss runt Wien. Vi gör också ett uppehåll vid Stefanskyrkan – vi går in i kyrkan – och under en ledig stund för oss själva försöker vi, förgäves (tiden är för kort), hinna få en dubbel espresso på en uteservering i solen på Stefansplatsen.

Rundturer av den här typen går oftast till kyrkor (jag har sammantaget under den här resan fått mitt behov av kyrkor tillgodosett fram till döden; jag undanber mig dessutom begravning i någon kyrka), till palats och historiska minnesmärken, men den här hade fördelen att dessutom visa oss ganska mycket av Wiens moderna arkitektur, som är djärv, inte minst om man ser till formen. Efterföljansvärt!

Ett par höjdpunkter var ett par byggnader, färgsatta av konstnären Friedensreich Hundertwasser (egentligen Friedrich Stowasser, 1928-2000): Hundertwasserhaus, där fasaden till varje enskild lägenhet har sin egen med de övriga harmonierande färg och där huset delvis är inklätt i klättrande grönska, och så värmeverket i Spittelau. Det senare är ett fantastiskt exempel: se där, hur fabriker, värmeverk och annat liknande s k u l l e kunna se ut! Som konstverk! Hundertwasser lämnade förresten i förbittring Österrike i samband med landets EU-inträde och bosatte sig på andra sidan jordklotet, på Nya Zeeland; han dog under en resa i Stilla havet.

På eftermiddagen installerade vi oss på Victoria Amazonica, som låg vid kaj i förstaden Nussdorf. Före middagen hann vi ta en promenad upp till Nussdorfs lilla centrum: hittade ett utomhuscafé och satte oss i solen med var sin stor god öl. På vägen tillbaka till båten hittade Birgitta ett bestånd blommande rödklöver, av vilket det blev en bukett i ett tandborstglas i hytten. Den höll sig fräsch under större delen av resan.

Nästa dag hade många bokat sig för en utflykt till Schönbrunn, men inte vi – vi har varit där tidigare. Vi gick i stället till stationsplanen i Nussdorf och åkte därifrån med spårvagn, linje D, in till museikvarteren i centrum. Det regnade, så dagen var som gjord för museibesök.

Vi startade med Kunsthistorisches Museum vid Maria Theresien-Platz och vandrade först igenom den egyptiska avdelningen. (Har människan egentligen förändrats så mycket genom årtusendena?) När det gäller det klassiska europeiska måleriet, var intrycken i ögon och hjärna närmast bedövande. Av det myckna vi såg vill jag nämna åtminstone ett litet, kvalitativt mycket fint urval: Rubens´”Den sovande Emilia”, Hendrick Avercamps vinterlandskap med is och skridskoåkare från 1600, Rembrandt Harmensz van Rijns serie självporträtt, Jan Breughel den äldres blommotiv och vägöverfall (detaljrikt målat, bland annat med kyrkbåtar), Lucas Cranach den äldre (1472-1563) vars bildkomposition känns förvånande modern, Hans Holben den yngres särpräglade porträtt, Albrecht Dürers porträtt av Kaiser Maximilian I samt de mycket snarlika hjortjaktsmotiv, som har målats av både Lucas Cranach den äldre och Lucas Cranach den yngre.

Vid det här laget var vi hungriga och sökte en lunchrestaurang. Den vi hittade föreföll att ha wienerschnitzel – vad annars ska man äta i Wien? – men när servitrisen berättade, att deras schintzel var gjord på kalkon, nöjde vi oss med ett glas vin och gick sen vidare till restaurangen på Leopold Museum, som vi hade utsett till vår nästa anhalt; där fanns naturligtvis inte heller wienerschnitzel, men vi åt en hygglig lunch under samspråk med ett amerikanskt par.

Leopoldmuseet innehåller en (tidigare privat) samling österrikisk konst från 1800- och 1900-talen, hopsamlad av Rudolf Leopold.

Museets stolthet är en stor och representativ samling målningar av Egon Schiele (1890-1918, från Wien). Till det jag fäste mig vid bland hans målningar hörde en solnedgång i rosa-lila skiftningar, den utsökt komponerade ”Krummau vid Moldau”. ”Kalvarienberg” från 1912, ”Kardinal och nunna” i omfamning, svart-röd, nedmonterad till detaljer och hopsatt igen, vidare stiliserade blommor i lila och en aning orange och så en charmfull målning av kastanjeblad i grönt och orangegult.

Av Gustav Klimt (1862-1918, född nära Wien) fäste jag mig vid ”Aufziehendes Wetter” med dess mörka molnhimmel och en jättepoppel samt ”Albertsee” med oändliga vatten i grått och turkos.

Alfons Walde (1891-1958, Kitzbühel) med sin expressionism var påverkad av både Klimt och Schiele. Jag är imponerad av hur väl han behärskar att måla ljuset i ett i huvudsak vitt vinterlandskap (”Bäckenichl”, ett snölandskap), men jag tycker att hans närmast naturalistiska alpmotiv ofta blir kitschiga à la turistbroschyr.

En fin målning är Wilhelm Nicolaus Prachenskys (1898-1912) ”Hus i snö”. I ljussättning och perspektiv för den mina tankar till vår Björn Jonson.

Museiiakttagelserna är mina egna, nerklottrade i ett block. Jag har inte kollat några av de uppgifter jag förmedlar i något konstlexikon, så jag ber om tillgift för eventuella missförstånd, sannolikt i så fall vållade av att jag ibland har svårt att tyda min egen handstil.

Efter middag (28 maj) var det dags för avfärd per buss till Palais Auersperg för klassisk konsert med Wiener Residenzorchester. Konsertens första avdelning bestod av musik, komponerad av Wolfgang Amadeus Mozart: ouvertyren till ”Figaros bröllop”, Papagenos och Papagenas duett ur ”Trollflöjten”, första satsen ur ”Divertimento D-dur, kv 136″, andra satsen ur ”Violinkonsert, G-dur”, en duett ur ”Don Juan”, en aria ur ”Figaros bröllop” och ”Katzenduett”. Andra avdelningen ägnades Johann Strauss: ”Kejsarvalser”, polkan ”Eljen a Magyar”, aria ur ”Zigenarbaronen”, ”Tick Tack Polka”, ”Winer Blut” (valser), Donau-valser och ”Radetzkymarsch”. De unga musikerna, sångsolisterna och dansarna var mycket drivna, urvalet med förlov sagt turistanpassat (”klassiska pärlor”); de musikovana turisterna roades dessutom med gags av typen att den kvinnliga cellisten kom in på scenen och låtsades ha glömt cellon. Men trots dessa invändningar var det, rent musikaliskt, en väl använd kväll.

Klockan 23.00 lade Victoria Amazonica ut för sin första sträcka på Donau, den mellan Nussdorf och Bratislava.

Rapport från Donau: Nussdorf-Giurgiu

Man kunde också ange rutten som Wien-Bukarest, men själva båtfärden startar i Wiens förstad Nussdorf, och eftersom Bukarest inte ligger vid Donau, blir den sista hamnen båten angör Giurgiu i Rumänien, varifrån man körs per buss till huvudstaden.

För övrigt är det så att båtresan hela tiden kompletteras med utflykter i land, till fots – ibland i grupp med guide, ibland för egen maskin – och ofta också i form av guidade bussturer. Uppehållen är i flera fall långa och generösa, så vi hinner under de elva dagar resan varar (27 maj-6 juni) se förbluffande mycket av de hela sju länder Donau vindlar sig igenom: Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Rumänien, Bulgarien och så Rumänien igen. Det finns dels utflykter som ingår i grundpriset, dels utflykter som man beställer och betalar tillägg för. Vi hade förhandsbeställt alla utflykter utom en.

Båt nerför Donau är ett mycket bekvämt sätt att resa: man har samma ”hotellrum” under hela resan, slipper packa upp och packa ner. Hytterna, som har dusch och toa, är i och för sig inte särskilt stora, men de tillgängliga utrymmena är väl utnyttjade för olika typer av förvaring. Vår enda större anmärkning var att läslamporna var så konstigt placerade, att de nästan inte gick att använda för sängläsning. Men det här är ett vanligt problem för oss som reser; också många hotell har usel läsbelysning.

Alla måltider – frukost, lunch och middag – åts med något enstaka undantag, som jag ska återkomma till, i matsalen ombord. Frukostarna var goda men kanske lite enahanda. De rikliga flerrätters luncherna och middagarna desto mer omväxlande; middagarna (fyrarätters plus sallad; som diabetiker hoppade jag konsekvent över efterrätterna) varierades efter det land man för tillfället befann sig i. Ville man – och det ville man – beställa vin till maten, fanns det en kollektion från regionen; Montenegro har till exempel en del riktigt bra röda viner till hyggligt pris.

Besättningen var rumänsk, engelsktalande; båten, Victoria Amazonica, ägs dock numera av ett nederländskt rederi. Den svenska delen av resenärerna hade med sig en svensk guide och reseledare, Tage. I övrigt fanns det en grupp amerikaner med egen guide (amerikan men ursprungligen från Serbien) med på resan. Oftast hade vi våra utflykter i separata bussar.

I de olika delarna av resan, som jag ska återkomma till, ingick sightseeingar och mycket kultur, även historia; resan var inte bara en färd på Donau och till de stater som i dag finns längs floden utan också en färd tillbaka in i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins historia. En god portion nutidshistoria blev det likaså, särskilt när vi kom till de länder, som har varit delar av det nu upplösta Jugoslavien. Inte bara så att vi fick se de ännu färska spåren av kriget (urblåsta hus, skotthål, oröjda minfält) – den serbisk-amerikanske guiden gav en kväll på båten en mycket lång föreläsning om konflikten och lyckades, kanske just genom sin egen serbiska bakgrund, ge en hyggligt balanserad bild av vad som hade förevarit.

En del av förflyttningarna mellan hamnarna skedde nattetid. Däremellan tuffade vi nedströms i dagsljus, tyvärr inte så ofta i solljus. (Vissa dagar var vädret riktigt uselt.) Till att börja med var stränderna låga och ganska enahanda, lövskog som delvis fortfarande var översvämmad. Vi befann oss knappast ”An der schönen blauen Donau” – vattnet var mer grönbrunt än blått, vilket bland annat lär bero på att det är järnhaltigt. Men när vi åkte in i den ganska långa sträckningen kring Järnporten, blev landskapet dramatiskt – och solen sken! Vi satt på soldäck och fotograferade branta berg, klängande byar och småstäder och givetvis de väldiga slussarna i flera steg.

De resdagar, då vädret inte inbjöd till vistelse på soldäck, kunde man sitta i en soffa i den generöst tilltagna baren med dess stora fönster, ömsom tittandes på utsikten, ömsom läsandes. Birgitta läste bland annat Jörn Donners ”Rapport från Donau”, som jag redan har skrivit om, och så Mustafa Cans – hörde ni hans fantastiska sommarprogram? – ”Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor” (Norstedts, 2006), som jag uppvaktade henne med på mors dag, som inföll under resan. Jag läste en sällsam blandning av böcker, som alltid utmärker mitt läsande: Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” (i urval av Jenny Tunedal, Norstedts, 2006), Marjane Satrapis seriebok ”Broderier” (Ordfront/Galago, 2006), Edward S Ellis´ indianbok ”Hjortfot” (FiB:s ungdomsböcker, 1954), Annika Korpis roman ”Hevonen Häst” (En bok för alla, 2003) och Michael Connelys deckare ”Fällan” (Norstedts, 2004).

I baren huserade ett litet rumänskt husband (heter det så på en båt?). Bandet hade en rätt så duktig violinist och leddes av keyboardisten Elvis (jo, det är sant!). Sångerskan var inget att hänga i julgran, fast hon försökte se ut som en julgransprydnad, men hon och de andra ansträngde sig i alla fall ge oss en zigensk afton (som inte kändes särskilt zigensk). Roligare var då kvällsbesöket av den mycket professionella serbiska folkdansensemblen ”Talija”; jag passade också på att köpa en DVD med den.

Samma kväll var det modevisning: några unga damer visade upp långa mönstrade tröjor från en stad i västra Serbien, Sirogojno. Där finns ett modehus, som verkligen gör utsökt vackra tröjor (av isländsk ull!). På båten såldes de för en tredjedel av det pris man tar för dem i en modebutik på Manhattan, och jag fick nöjet att komplettera min morsdagsbok till Birgitta med ytterligare en present.

Under måltiderna och utflykterna träffade vi förstås en mängd nya, för oss tidigare obekanta människor. Men med på resan fanns också, till vår stora överraskning, min gamla arbetskamrat Jaan Ungerson med hustru Eivor. Paret Ungerson är några av de mest beresta människor jag känner till, och nu överdriver jag inte.

Utflykterna, miljöerna, kulturevenemangen tänker jag återkomma till, land för land.

Jag tänker ta med er på min färd nerför Donau.

Tillbaka i den svenska sommaren

Vi kom tillbaka från donaukryssningen – som jag ska återkomma till – sent på kvällen den 6 juni. Tidigt nästa morgon åkte Birgitta i väg igen, nu till ett UNICEF-möte i New York; hon skulle dessutom träffa Jan Eliasson.

Eftersom jag kvällen därpå skulle ha styrelsemöte med Ordfront i Uppsala, kunde jag inte fortsätta ut till Öregrund. I avvaktan på sammanträdet och efter detta skrev jag bloggtexterna om Jörn Donners ”Rapport från Donau”, om Molly Åsbrink och ”Which Side Are You On” och olika svenska översättningar av den samt om Helmut Qualtinger.

För Ordfronts styrelse redovisade jag, att jag har fått Yvonne Hirdman att i oktober ställa upp för ett möte om Alva Myrdal – Yvonne kommer snart med en bok om Alva på Ordfront. Vi har fler spännande möten på gång också för hösten. Dem ska jag redovisa lite senare. När vi bröt kvällens möte, lovade Kjell Eriksson titta in hos oss i Öregrund, någon gång när han passerar på väg till Gräsö. Han vill bland annat titta på de rosor han har sålt till oss på den tiden då han var trädgårdsmästare.

Men jag kommer inte ut till Öregrund nästa morgon heller. På kvällen ringer vicevärden och meddelar, att den av bostadsrättsföreningen anlitade rörfirman nu – i morgon! – äntligen ska justera elementen i vår våning (liksom i alla andras) – saken har varit på gång i ett par år.

Väntan igen, och jag skriver in större delen av texten om Tom Lehrer i datorn. Först efter lunch på torsdag kan jag äntligen ta bussen ut till Öregrund.

Jag kör den första av fyra maskiner tvätt, efterbörden av donauresan, och hänger upp tvätten på strecket över natten.

Nästa morgon – nu är det fredag – fortsätter jag tvättandet. Det är lysande torkväder. Även de kraftiga marimekkoskjortorna torkar snabbt i solen. Själv sitter jag på tvättstuge-/bastutrappan och läser de senaste två veckornas tidningar. Jag väntar in brevbäraren för att få ut två veckors lagrad post. Den visar sig vara lagrad i Östhammar, men hon säger, att hon ändå ska dit på eftermiddagen och erbjuder sig att hämta vår post, vilket jag tacksamt tar emot.

Efter lunch tar jag itu med att klippa gräsmattan, som nu har fått växa ostört i två veckor. Gräset är högt. Eftersom tomten är stor med många fruktträd och delvis är kuperad, tar det tid, över tre timmar. Jag gör av med två fulla tankar bensin. Medan jag klipper körsbärsträdgården bakom huset – det som vi ibland kallar Körsbärsdalen – regnar det ner vitrosa blomblad, som lägger sig i håret. Det blommande täcket av tusensköna under körsbärsträden stryker också med, där jag far fram med gräsklipparen. Det skär i hjärtat, men jag vet ju av erfarenhet, att där snart kommer att finnas lika många blommor igen. Dessutom sprider gräsklipparen tusenskönorna till nya och nya ställen.

På lördag morgon kommer Birgitta hem från New York, närmare bestämt till Idrottsgatan. Dit åker jag också – vi ska nämligen senare på dagen åka till Stockholm för att fira Peter Larsson på hans 50-årsdag. Innan jag tar bussen in till Uppsala, tar jag en tur runt trädgården och plockar en födelsedagsbukett: trädgårdklint, lupiner, några exemplar av de snart utblommade tulpanerna (ett par grön/vita och ett par nästan svarta), jättegetrams och så bondsyrener; här ute har de senare just börjat blomma.

I sitt tal för Peter på födelsedagsfesten erinrar Birgitta om hur de tillsammans – han ordförande i Miljöförbundet och Linje 3are, hon energiminister och Linje 2are och sen både energi- och miljöminister – skrev en gemensam artikel på DN-debatt om att gräva ner stridsyxorna och gemensamt arbeta för en konstruktiv avvecklingspolitik samt för andra angelägna miljöpolitiska mål.

Både talaren och jubilaren mindes den här tiden – Peter blev sen medarbetare i miljödepartementet – som en lycklig och framgångrik tid. Det framgick att båda hade mycket övrigt att önska vad gäller fortsättningen – efter deras tid, alltså.

Som på alla födelsedagsfester förekom det förstås mängder av aktiviteter och hyss: den bordsgrupp jag hade tilldelats (med min gamla arbetskamrat Stina Andersson som ledare; vid vårt bord satt också teatermannen Kent Ekberg, som jag en gång i världen lärde känna genom Eva Swedenmark) skulle till exempel framföra ett fiktivt telegram, och jag åstadkom följande:

”Om du hör nåt i luften som surrar,
är det ett vindkraftverk som snurrar.

Birgitta Dahl”

Mycket sång blev det förstås också. Eftersom festkommittén och allsången leddes av Tjia Torpe, i sin ungdom anställd på MNW, blev det förstås mycket progg: ”Vi måst höja våra röster”, ”Stena Olssons Compagnie”, ”Livet är en fest” och ”Vem kan man lita på”.

En sång, given när så många miljöengagerade människor fanns församlade, var den här, som jag tyvärr missade, eftersom vi måste hasta i väg till sista tåget mot Uppsala:

ÄNGLAMARK

Text och musik: Evert Taube

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Miljöaktivister, jo. Annars var det påtagligt många medlemmar ur förnyarkretsen i Stockholms arbetarekommun med på den här festen. Till dem har jag ett ambivalent förhållande: Det är bra att de har angripit de auktoritära strukturerna i Stockholms arbetarekommun. Mindre förtjust är jag i att de inte är tillräckligt principfasta i förhållandet till den gemensamma sektorn – jag är en kommun- och landstingskramare, vill att verksamheten ska drivas i offentlig regi. De jag känner bland dem är förtjusande människor.

***

Under samlingen inför den egentliga festen kom jag i slang med Mats Engström från Aftonbladets ledarsida, också han före detta medarbetare på miljödepartementet. Det visade sig, att han läser – och till och med uppskattar, tror jag – min blogg. Han hänvisade till flera detaljer, så det kan inte vara fråga om ytlig och tillfällig läsning. Han visste till och med, att Ali Esbati läser och ibland länkar sina egna läsare till min blogg. (Till det senare ska jag snart återkomma.)

Kjell Eriksson berättade förresten vid sammanträdet här om kvällen, att han vid ett besök i Halland nyligen, i egenskap av uppsalabo, hade fått en positiv kommentar om min blogg. Bloggvärlden är märklig!

***

På söndag morgon skildes mina och Birgittas vägar igen. Birgitta har uppdrag hela nästa vecka och måste stanna i stan. Jag for ut till Öregrund och sommaren.

Nu är sommaren fantastisk. Luften dallrar av värme – i eftermiddags var det + 29 i skuggan. Jag åt en ensam lunch ute vid trädgårdsbordet: melon och skinka och till det iskyld cider light (Signum, med aspartam – jag är diabetiker).

På det dryga dygn jag har varit härifrån har körsbärsträden blommat över, också några av de övriga fruktträden. Men flertalet äppelträd blommar ännu, och syrenerna doftar runt vårt röda hus med vita knutar.

BONDSYRENER

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

(Ur ”Blått och svart”, 1957)

Fruktträdens befrielsedag

När vi en gång i världen, 1969, köpte hus och tomt i Öregrund och började anlägga vår trädgård, förstod vi inte, att även hararna var intresserade av de äppelträd vi planterade. En följd av detta är att Mattis äppelträd ser ut som en snedväxt invalid. Men det lever och frodas och ger rikligt med frukt.

Visare av denna nya erfarenhet har jag, i takt med att fruktträdgården har vuxit, köpt allt mer hönsnät i ortens järnhandel. Den sätter jag varje höst i höga ringar runt fruktträden, främst äppelträden. Inte runt körsbärsträden – dem ger sig inte hararna på – och inte runt krikonträden. Plommonträden, som är nära släkt med krikonträden, hägnar jag också in med hönsnät – bäst att ta det säkra före det osäkra. Likadant med päronträden.

I eftermiddags, då luften var ljum och solen nästan sken igen efter regndagarna, var det dags att gå ut och avlägsna alla de här metallnäten runt fruktträden. Fruktträdens befrielsedag!

Körsrsbär, skuggmorell, hörde till det som växte vilt här och var på den föga trädgårdsbetonade tomten, när vi köpte den. Jag har tagit buskar, avkomlingar av nerfallna bär, och gett dem livsutrymme på annat håll i trädgården. Bakom huset har vi vår egen Körsbärsdal, stora träd som nu har rosa blomknopp och som snart kommer att explodera i en sky av ljuvliga blommor. Men vi har köpbär också: stora klarbär och så framför allt ett stort bigarråträd, Stella, där man senare på säsongen kommer att få kappas med fåglarna om man över huvud taget ska få några av de goda bären.

Vid det här laget har vi ganska många plommonsorter: Czar, Experimentfältets sviskon, Jubileum, Opal, Tunaplommon. Och framför allt har vi de plommonträd under vilka vi på fredagskvällarna i var sin trädgårdsstol vilar ut efter gräsklippning, städning och bastu: Reine Claude d´Ouillans med gröngul frukt och Victoria vars läckra frukt skiftar i rödviolett.

Päron har vi också, av flera sorter. Gråpäronträdet är vid det här laget jättelikt och ger ofta mycket frukt. Nära det står ett Göteborgs diamant, som ger större frukt, mycket god. Nära friggeboden och talldungen står ett Esperens herrepäron, som de senaste åren har tagit sig bra och börjat ge frukt. Och vid syrenhäcken, bredvid ingången till inre gårdsplan, står ett Augustipäron.

Men mest har vi av äppelträd. Genom åren har jag försökt hitta ständigt nya platser för allt fler sorter. Alice står bredvid min rabatt i en bergsslänt längst bort på tomten; där stod tidigare en rönn. Filippa står vid Paradisbusken som jag fick av Birgittas mamma, medan hon levde. Gyllenkroks astrakan är Annas träd; det står i ett kombinerat trädgårdsland och blomland Birgitta ömt vårdar; där finns allt från sparris och jordgubbar till jättehöga riddarsporrar. Ingrid Marie står vid min äldsta rabatt, nära gången bort mot körsbärsträdgråden. Intill den finns Lobo. James Grieve hittar man bakom min stol vid trädgårdbordet; mitt emot växer en Transparente Blanche med gula saftiga äpplen. Signe Tillich står nära stolarna under plommonträden, våra så kallade martinistolar (av Dry Martini). Oranie växer nära det vi kallar syrengrinden. Där finns också Sävstaholm.

Cox Pomona, som har underbart röda äpplen, som får mogna i trädet större delen av hösten, står i vinkeln mellan körsbärsträdgården, vinbärsbuskarna och ett land, där Birgitta just nu sliter med att ta död på åkervindan. I närheten står Melba.

Gravensteiner har vi vid lupinlandets hörn ner mot vägen. På gräsmattan mot vägen finns också Maglemar.

Utanför fönstret till rummet med datorn växer ett allt resligare Åkerö-träd. Det här var förr Kerstins rum, och Åkerö är hennes önsketräd. Jag har misslyckats med Åkerö två gånger tidigare på ett annat ställe, och även här höll det på att gå åt helvete. En kraftig höststorm fick delar av rotsystemet att släppa, och jag fick räta upp trädet och fylla på med mer jord. Sen stagade jag det med en påle och med rep, och lyckades!

Nu när hela gräsmattan också är åtkomlig, är det snart dags att klippa gräset för första gången i år. Men det är en svår balansgång. Nyss var delar av gräsmattan intensivt blå av scilla. Nu finns där ruggar av gullvivor och narcisser, de senare ett resultat av utplaningsarbete i gräsmattan med hjälp av kompost. Och snart kommer förgätmigej-tiden; jag såg de första blommande exemplaren i dag. De är ljust himmelsblå och växer i ganska stora klungor. Jag brukar skona dem så länge de blommar, köra runt dem med gräsklipparen.

När jag var klar med fruktträdsbefrielsearbetet, tog jag en långsam promenad runt hela Paradiset. Då såg jag, att liljekonvaljerna har vita knoppar. Vi har två stora och livskraftiga bestånd: dels under den stora asken, vårdträdet nere vid grinden mot gatan, dels i slänten bakom den klippås, som avgränsar Birgittas kryddträdgård. Där bakom har jag haft ett land, som en tid var jordgubbsland, senare har varit blomrabatt med inriktning på olika slags vivor och sippor (blåsippa, rosensippa, högst uppe höstanemon, även styvmorsviol. Nu håller konvaljerna på att helt ta över. So what!

Snart är den svenska sommaren som vackrast. Jag älskar den.

Samtidigt vet jag, att den inte bara har en början utan också ett slut. Ibland tror jag, att den inte skulle vara hälften så ljuvlig, om den vore evig; vi ser och uppskattar skönheten just för att sommaren, liksom vårt eget liv, är så kort:

HUMLAN

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Sträng inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Årsstämma med Ordfront

Som jag tidigare har berättat, har jag valts in i styrelsen för det lokala Ordfront i Uppsala. Eftersom jag tar de uppdrag jag har på allvar, åkte jag i går, lördag, till riks-Ordfronts årliga stämma, som hölls i Skeppsholmens folkhögskola på Skeppsholmen i Stockholm. På tåget stötte jag ihop med Peter Gustavsson, och vi gjorde sällskap.

Det är lite av sextiotalistiskt direktdemokratistuk över Ordfront: varje medlem kan delta i årsstämman och förfogar då bara över sin egen röst, ingen annans. Alla 18 663 medlemmarna skulle alltså i princip kunna infinna sig på stämman men gör det naturligtvis inte; många är primärt bokklubbsmedlemmar (i Bokfront) och/eller läsare av Ordfront magasin. För att få någon kläm på hur många som kommer har man i stadgarna fört in en bestämmelse (tagen i andra läsningen vid den här stämman) om att man måste anmäla sig minst två veckor i förväg.

Det finns naturligtvis ett problem inbäddat i det här direktdemokratiska systemet: Hur vet man, att de som kommer till stämman är åsiktsmässigt representativa för medlemmarna? (Det här är inget ifrågasättande av den aktuella stämman – det här var, enligt min högst privata mening, en klok och balanserad stämma.) Problemet med en annan, representativ ordning, som man skulle kunna tänka sig, är att det inte finns någon rikstäckande regional eller lokal organisation. De som vill kan – som vi i Uppsala – på basis av de centralt registrerade medlemmar, som finns i vårt område, bilda en förening och ordna författaraftnar (som nyligen med Göran Greider), debatter, medlemsvärvningskampanjer och andra aktiviteter. Innan det över huvud taget är meningsfullt att diskutera någon form av representativ demokrati, måste antalet sådana lokalföreningar öka, i princip täcka hela landet. Och för att med centrala insatser bygga upp något sådant saknar Ordfront tillräckliga personella och ekonomiska resurser.

Vad är då Ordfront? I stadgarnas paragraf 1 står det att ”föreningen Ordfront är en ideell förening, religiöst och partipolitiskt obunden”. Målsättningarna för verksamheten preciseras i paragraf 2:

”Kulturföreningen Ordfront vill med språket, det talade och skrivna ordet, medverka till att människor utvecklar sitt samhällsengagemang och sitt kritiska och självständiga tänkande.

Ordfront vill i den svenska folkbildningstraditionens anda verka för att demokratin ska utvecklas och fördjupas i alla delar av samhället.

Ordfront vill att omtanke och solidaritet ska vägleda samhällsutvecklingen.

Ordfront värnar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Ordfront arbetar med mottot att försvara yttrande- och tryckfriheten.”

Den enda motionen till stämman handlade för övrigt om att Ordfront ännu mer aktivt borde delta i debatten om yttrande- och tryckfriheten.

De flesta känner dock, föga förvånande, till Ordfront mest som förlag och som tidskrift.

Tidskriften har tidigare ifrågasatts i den offentliga debatten, bland annat för en problematisk artikel om Exjugoslavien och, i dess släptåg, för hanteringen av en anställningsfråga på redaktionen. Jag tänker inte dra i gång den debatten igen; Ordfront magasin har en helt ny redaktion nu, och det är att hoppas, att nya skaror av läsare finner vägen till en spännande och läsvärd tidskrift för kultur och samhällsdebatt.

Förlaget var tidigare känt inte minst för att vara Henning Mankells förlag, men Mankells böcker utkommer numera på det av honom själv och förläggaren Dan Israel ägda Leopard förlag. Ekonomiskt har detta givetvis inneburit ett avbräck för Ordfront, men Ordfront har för den skull inte varit i avsaknad av storsäljare som Michael Moores böcker (dock inte så mycket nu som för ett par år sen).

Andra ordfrontförfattare, som har sålt bra, är Kjell Eriksson, Dick Harrison, Lasse Berg, John Ajvide Lindqvist och debutanten Mariane Bakhtiari (med ”Kalla det vad fan du vill”). För kort tid sen blev Gellert Tamas TV-filmade ”Lasermannen” en stor succé.

Serieförlaget Galago är numera en etikett inom Ordfront. Av Galagos utgåvor är främst Marjane Satrapis ”Persepolis” (fyra album) värda att nämna; till denna succé ska jag försöka återkomma. Till den här sfären hör också utgivningen av Jan Berglin.

Ordfront förlags signum är ju samhällsdebatterande böcker – det är rättvist att säga inte bara att Ordfront är Sveriges ledande förlag på det området utan också att många viktiga böcker över huvud taget inte hade kommit ut här i Sverige, om inte Ordfront hade funnits. (Ordfronts framgångar på det här fältet har dock fått också de stora förlagen att åtminstone vara med och tävla på den här banan.)

Just nu är trenden vikande för försäljningen av samhällsdebatterande litteratur. Eftersom det här har varit Ordfronts framgång, är det också förlagets akilleshäl: ett förlag med den här inriktningen är starkt ekonomiskt beroende av att de böcker man ger ut också går att sälja.

Sålts har de till stor del gjorts genom den egna bokklubben Bokfront. Ordfront och därmed Bokfront har dock, trots en inte obetydlig nyvärvning, drabbats av sjunkande medlemstal – just nu ser man äntligen tecken på stabilisering. En av förklaringarna till nedgången tycks vara nätbokhandelns framgångar – med dess priser kan varken Ordfront eller några andra bokklubbar konkurrera.

Vad kan man då göra för att vända utvecklingen?

Det är viktigt att värva medlemmar, inte minst medlemmar som vill slå vakt om att det finns ett förlag med Ordfronts inriktning på den hårdnande svenska bokmarknaden. Är du som läser det här medlem? Gå vidare till Ordfronts hemsida http://www.ordfront.se och titta närmare på olika grenar av Ordfronts verksamhet – sen klickar du lämpligen på Bli medlem.

Ett annat sätt är att bredda utgivningen till fler områden. Ordfront har inte heller tidigare varit ett renodlat förlag för samhällsdebatterande böcker, men här finns det mer att göra. Ett exempel från den aktuella utgivningen är den avslutande delen av Göran Palms ”Sverige. En vintersaga”, nobelpristagaren Dario Fos självbiografiska bok ”Fladdermössens by”, britten Ian McEwans böcker, senast ”Lördag”, Göran Greiders ”Hagen” (som jag har skrivit uppskattande om här på bloggen) och Yasar Kemals böcker.

Ordfront har vidare sedan länge profilerat sig som ett av Sveriges ledande deckarförlag; jag har ovan nämnt Henning Mankell. I Mankells anda (samhällskritiska kriminalromaner) verkar också den mycket läsvärde uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, för övrigt ny ordförande i Ordfront Uppsala. I höst tar Ordfront över den svenska utgivningen av Sara Paretsky.

Den ekonomiska snålblåsten för förlaget har fått konsekvenser, som på ett enligt min mening olyckligt sätt slår mot just breddningen av förlagets utgivning. Försäljningar av verksamheter, som kunde ha utvecklats till mer stabila ben att vila på, säljs av, eftersom det ger snabba och välbehövliga pengar:

Grönköpings Veckoblad och Nya Söndagsnisse Strix är på väg att säljas.

Galago blir kvar som en återkommande serieantologi (som man också ska kunna prenumerera på) men den separata seriebokklubben avvecklas och utgivningen blir en etikett inom Ordfront. Många tidigare galagoserieskapare finns i dag tyvärr på andra förlag.

Lyrikklubben har redan lagts ner, och man avser att sälja Lyrikvännen. Jag förstår de akuta ekonomiska argumenten, men den här försäljningen smärtar mig. Jag har oavbrutet varit medlem i Lyrikklubben sedan den startades av Folket i Bilds förlag på 1950-talet; jag har läst Lyrikvännen från starten och jag tror att jag äger samtliga böcker, som genom åren har getts ut av Lyrikklubben.

Lyrikvännen är i dag en läsvärd och till det yttre och i antalet sidor mycket mer påkostad kulturtidskrift än det anspråkslösa lilla häfte den var vid starten på 1950-talet. Det jag saknar i den och ännu mer i den (nu alltså nedlagda) egna utgivningen är bredden, folkbildningsansatsen. När jag gick i gymnasiet, talade svensklärarna väl om Lyrikklubben och FiBs lyrikklubbs utgivning. För många, inte bara gymnasister utan också de människor ur arbetarklassen som läste Folket i Bild, blev Lyrikvännen och Lyrikklubben vägen in i poesins värld.

Grunden, inte minst ekonomiskt, för den tidiga, medlemsmässigt mycket framgångsrika Lyrikklubben var ett antal antologier, som såldes i mycket stora upplagor. Den legendariske chefredaktören för Folket i Bild Ivar Öhman gav ut ”De bästa dikterna” (1953), ”Tolv moderna poeter” (1953) och ”Svensk poesi” (1954 – första upplagan tryckt i 23 000 exemplar!); senare kom en stor poesiantologi sammanställd av Olof Lagercrantz. I folkbildningsansatsen låg också att introducera en rad svenska poeter för en ny och bredare läsekrets. Stig Carlsons (som framgångslikt ledde FiBs lyrikklubb och själv var poet) och Axel Liffners ”En bok om Nils Ferlin” (1954), Nils Ferlins (red): Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” (1954), Emil Hagström (välkänd för FiBs läsare): ”Visor i Tidlösa” (1959) och så vidare.

Den här delen av utgivningen gav ekonomiskt svängrum för utgivning också av smalare lyrikböcker (som aldrig har varit någon lysande affär). Den senare utgivningen gav dock förlaget flera nobelpristagare, vilket heller inte rent ekonomiskt var att förakta. Nobelpristagare, utgivna av FiBs lyrikklubb, är Juan Ramón Jiménez, Nelly Sachs, Salvatore Quasimodo, Miguel Angel Asturias och Octavio Paz. Att det inte är kört heller i modern tid visar väl nobelpriset 1996 (under ordfronttiden) till Wislawa Szymborska.

Varför skulle det här inte gå att upprepa med rätt personer vid rodret? Jan-Erik Pettersson på Ordfront förlag är skeptisk: den bildade (alltså främst kvinnliga) medelklassen av i dag läser inte lyrik utan Linda Skugge och Kajsa Ingemarsson, och det finns ingen stor och bred veckotidning à la gamla Folket i Bild, som kan rekrytera medlemmar.

Jag med min envisa läggning sporras snarare av hinder. Varför skulle inte Lyrikklubbens utgivning kunna återuppstå inom ramen för Ordfront förlag, som etikett? Till att börja med kunde man trycka om de gamla antologierna, gärna i sina vackra 1950-talsband. Bär det sig, ska jag gärna ge råd om hur man kan gå vidare. I varje nummer av Ordfront magasin kunde man ha en lyriksida: en eller ett par illustrerade dikter och reklam för under Lyrikklubbens etikett utgivna böcker (med möjlighet att beställa dem via Bokfront). Kontakt med och broschyrmaterial till landers svensklärare samt besök på universitetens litteraturinstitutioner och på folkhögskolor bör snabbt kunna öka upplagan på Lyrikvännen och medlemsantalet i Lyrikklubben.

Lyrikklubbens utgivningslista genom årtiondena är för övrigt som gjord för gradvis återutgivning. Utöver redan givna exempel kan man nämna rader av svenska och utländska poeter, vars verk är värda en renässans: Gunnar Björling, Erik Blomberg, Bertolt Brecht, Vilhelm Ekelund, Carl Emil Englund, Harald Forss, Robert Frost, Harriet Hjorth, Homeros (!), Erich Kästner, Oskar Levertin, Arnold Ljungdal, Federico Garcia Lorca, Artur Lundkvist, Christian Morgenstern, Birger Norman, Henry Parland, Arthur Rimbaud, Johan Ludvig Runeberg, Birger Sjöberg, Stig Sjödin och många många flera.

”Folkbildningstraditionens anda” talas det om i Ordfronts målsättningsparagraf.

Jag är inte alls orolig för att det jag pläderar för, med den uppbackning jag argumenterar för, är ekonomiskt äventyrligt.

***

PS Engagerade människor bör inte gå på årsstämmor. För min del slutade mitt första besök på riks-Ordfronts årsstämma med att jag blev vald till ledamot och sammankallande i valberedningen. DS

Eurovision Song Contest

Det har varit en lång dag. Jag steg upp fem för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och läsa morgontidningarna, innan jag måste ta en tidig buss in till Uppsala: vi hade sammanträde i kulturnämnden.

Därefter var jag hos tandläkare Åsa på Folktandvården för att få stygnen efter tandborttagningen för en vecka sen avlägsnade.

Sen var jag hemma på Idrottsgatan ett tag för att lämna och hämta papper och böcker – det är inte alldeles enkelt att, om man som jag har många järn i elden, bo på två håll.

Efter återkomsten till Öregrund skrev jag färdigt ett protokoll och en ny dagordning för Helga Henschens Vänner.

Sen slog jag på TVn och befann mig plötsligt mitt i kampen om finalplats i Eurovision Song Contest.

Den här tävlingen intresserar mig inte särskilt mycket; låt oss säga att det kan bero på att jag är intresserad av musik. Men ska man, som jag oftast gör, lösa Melodikrysset, har man ju viss hjälp av att ha lyssnat. Problemet är bara att jag, trots att jag har gott musikminne, sällan kommer i håg de här låtarna minuten efter det att jag har hört dem.

Men till just det här delavsnittet:

När jag hör vilka tio låtar som har gått vidare till finalen, blir jag helt ställd: Inte för att jag föredrar några andra, men varför röstades just de här fram? Inte heller känner jag någon glädje över att den skenheliga Carola gick vidare med den pretentiösa skit hon framförde.

När jag tänker tillbaka på låtarna jag hörde (det lilla jag minns av dem), kommer jag på att jag mest entusiasmerades av låtar med hög töntfaktor – ukrainskan Tina Karols klädsel är ett exempel. Och när jag hörde Litauens bidrag, ”We Are the Winners”, skrattade jag högt framför TVn. Båda dom här låtarna gick vidare till finalen. Men kan det verkligen ha varit på grund av deras musikaliska kvaliteter?

Mitt gamla hemland Estlands favorittippade bidrag gick inte vidare till finalen, och jag nämner det inte för att jag sörjer det. Det jag grunnar över är något annat: Estlands? Med en svensk sångerska, som sjunger på engelska?

Det är så förbannat utslätat alltihop! Jag känner en viss sympati, när något lands artist, som Bosnien-Hercegovinas, sjunger på något avvikande språk. Kunde man inte ha regeln att alla artisterna ska komma från det land de representerar och sjunga på detta lands språk (något av språken i förekommande fall)?

Jag lyssnar mycket på folkmusik och visor på olika tungomål, men jag är på intet sätt någon fanatiker: bland det jag gärna lyssnar till finns allt från amerikansk rockmusik till italiensk opera och till world music.

World music för mig vidare till ytterligare en slutsats: den är musik från en viss nationell musikkultur, ofta blandad med instrument och influenser från andra håll; Ale Möllers användande av bouzouki i ursvenska musiksammanhang kan tjäna som exempel. Det är musikaliskt spännande, inte den utslätade smet vi hör i Eurovision Song Contest.

Naturligtvis påverkas populärmusiken av internet, av TV, av CD-utbudet och av musik-DVD till att bli mer likartad var man än befinner sig. Men jag blir glad i de fall då även populärmusiken har kvar åtminstone ett stråk av nationell eller regional egenart; det k a n i varje fall göra musiken intressantare. (Tänk på brittisk folkrock av typen Steeleye Span, så förstår ni, vad jag menar.)

Till slut: lite mer kvalitet vore inte helt fel. Men hur ska man åstadkomma det, när både låtarna och de som röstar är som de är? Man kan bli misantrop för mindre.

Möte med Göran Greider

I går gjorde jag en utflykt till Uppsala igen.

Jag skulle gå på två olika evenemang, dess värre parallella, dess bättre i samma hus (Missionskyrkan).

Ordfronts uppsalaavdelning anordnade ett möte med Göran Greider kring hans bok ”Hagen”, som jag tidigare har skrivit om. Rubriken var ”Vad ska vi med naturen till?”. Ett hundratal intresserade åhörare hade infunnit sig.

Det var min uppgift att hälsa dem samt Greider plus Kjell Eriksson, som skulle delta i samtalet, välkomna. Jag berättade om det styrelsemöte vi hade haft, där idén dök upp om det här mötet: Kjell Eriksson var vid det tillfället, därtill inspirerad av en bok om grön terapi, starkt gripen av tanken om naturens och trädgårdens helande kraft, och så kom vi då på, att Ordfront ju faktiskt just hade gett ut en bok som tangerade ämnet, Göran Greiders ”Hagen”.

Före mötet satt jag i Missionskyrkans café och pratade med Greider om några av mina egna intryck av ”Hagen”; jag behöver inte upprepa dem här, eftersom de redan finns på bloggen. Jag tipsade honom också om rosengården i Wij trädgårdar, där han kan hitta rosor, som klarar klimatet i hans zon 5-trädgård. Han var för sin del starkt berörd av det fullständigt besinningslösa varghat han har stött på uppe i Dalarna. Vid mötet tog han upp samma tråd men betonade också, att de här människorna, som vill skjuta inte bara vargarna utan – verkar det som – helst också vargförsvararna, är en liten extremistgrupp.

En del om trädgårdsarbetets mödor och glädjeämnen blev det också. Greider interfolierade sitt anförande med uppläsning av textavsnitt och dikter ur boken.

Det slog mig att dikter, som jag nyss hade läst i ”Hagen” och som inte hade berört mig så starkt, nu genom Greiders uppläsning (med hans eget tonfall och med hans inlevelse i det han har skrivit) plötsligt gick rakt in i hjärtat.

När det blev dags för samtalet mellan Göran Greider och Kjell Eriksson (den senare inte bara deckarförfattare utan också tädgårdsmästare i många år), var jag tvungen att lämna detta möte för mitt andra, en trappa ner.

Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag sitter som Uppsala kommuns representant (genom kulturnämnden), hade årsmöte och, efter dess avslutning, konstituerande möte med den nya styrelsen.

Också Ordfront är en folkrörelse.

Efter årsmötet med folkrörelsearkivet värvade jag en av dem som hade varit med där som ny medlem i Ordfront.

Bli medlem du också! Bor du i Uppsala med omnejd, kan jag redan nu lova dig ett ordfrontmöte i höst med Yvonne Hirdman om hennes snart utkommande Alva Myrdal-bok.