Melodikrysset nr 9 2007

Så har jag då knäckt ytterligare ett melodikryss, även om jag fick grubbla lite på några av svaren.

Jag har till exempel aldrig sett TV-serien ”De fattiga och de rika”, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag på det sökta ordet och mindes också hela titeln. När sen Eldeman i snabbgenomgången nämnde Nick Nolte, var det ju bara att googla och få svaret bekräftat.

Jag fick också googla på ”Everything Changes” för att få namnet på pojkbandet Take That – dem har jag aldrig lyssnat på.

Amy Diamond lyssnar jag inte på, men eftersom jag känner till henne – jag har bland annat sett och hört henne i Allsång på Skansen – klarade jag efternamnet. När jag sen googlade på hennes namn + ”No regrets”, visade det sig, att jag hade hamnat rätt.

Sången från melodifestivalen 1984 kände jag inte igen, men eftersom Eldeman sa, att den sjöngs av ett syskonpar, var det ju lätt att lista ut, att det rörde sig om Karin och Anders Glenmark. Deras bidrag hette ”Kall som is”, vilket också kan skrivas iskall.

Melodin från en disneyfilm skulle ge det man måste ha på sig, om man skulle vistas i den miljö där den utspelas. Jag löste det här baklänges: Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att det som krävdes var dykardräkt, vilket väl borde betyda, att melodin var hämtad från ”Den lilla sjöjungfrun” – som jag alltid brukar hoppa över, när den visas i Disneydags i TV; jag är annars förtjust i tecknad film.

Övriga frågor klarade jag pang på.

Bland dem fanns till och med en TV-serie, som jag bara har orkat se ett och ett halvt avsnitt av, Dallas. Familjen Ewing där handlar ju med olja.

Den klara stämman bakom ”Det er ingenting så stille som sne” tillhör den norska sångerskan Sissel Kyrkjebö. Hon finns i mina skivhyllor; jag fick, när jag fyllde 60 och var socialdemokratiska partiets nordiske sekreterare, en CD med henne av min dåtida assistent Berith Andersson och hennes döttrar Mathilda och Yolanda.

Alla som känner mig (eller åtminstone regelbundet läser den här bloggen) vet, att jag gillar folkmusik. The Dubliners med ”The Dundee Weaver” var alltså en lätt match för mig.

Operetter hör väl inte till mina favoriter, men det är klart att jag känner till ”Nu går jag till Maxim” (här sjungen av Jan Malmsjö) ur Franz Lehárs ”Glada änkan”, som skulle ge det sökta ordet änka.

Då har jag sett fler musikaler. Dock inte Claude-Michel Schönbergs och Alain Boublils ”Miss Saigon”. Men vi har den i skivhyllorna. Birgitta, som ju en gång i världen var ordförande för Svenska kommittén för Vietnam, fick den i 60-årspresent från Staffan Hildebrand.

Det allra roligaste har jag sparat till sist. I våra skivhyllor finns 20 LP, 2 EP och 17 CD med Miriam Makeba. Hennes ”Pata Pata” hör till det vi under vår ungdoms parties, ofta med vänner från Afrika, dansade sönder golvet i vardagsrummet med – parketten tålde inte damernas sylvassa klackar.

Elsa Beskow hos Bror Hjorth

Elsa Beskow (1874-1953) präglade tidigt min bildvärld. Inte så att hennes böcker fanns i mitt hem – jag kommer från en fattig estnisk flyktingfamilj. Men i småskolan drabbade hennes bilder mig med full kraft. Jag hade lärt mig att läsa (på estniska) vid tre års ålder, men när vi hade kommit till Sverige, fick jag lika fullt vänta till nio års ålder innan jag fick börja skolan, Nylands skola. Första skoldagen där försågs jag med den av Elsa Beskow illustrerade ”Vill du läsa?” och läste den samma eftermiddag från pärm till pärm i mitt rum hos Halléns i Nyland, där jag var inhyst i början av höstterminen. Lite knackigt gick det fortfarande med svenskan: Vad var nu ”rabarberknopp”?

”Tomtebobarnen” fanns alltså inte som bok i mitt hem, men sagan gjorde djupt intryck på mig, när jag läste den i ”Vill du läsa?”. Detsamma gäller ”Olles skidfärd”, ”Blomsterfesten i täppan”, ”Sagan om den lilla lilla gumman” och mycket mera.

Elsa Beskows närvaro i min tidiga bildvärld förstärktes ytterligare av att hon också hade illustrerat den skolsångbok vi använde, den 1943 utgivna ”Nu ska vi sjunga”.

När jag klev in i Birgittas värld, hade jag Elsa Beskow med mig. Självfallet fanns Elsa också i hennes barndom, men vad jag tänker på är att jag vid ett tillfälle, när vi fortfarande bara var vänner, uppvaktade hennes dotter Anna med ”Tomtebobarnen” plus, som en ploj, Karl Marx´ och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet”.

Elsa Beskows ”Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin” har jag däremot aldrig haft samma hjärtliga och personliga förhållande till. Kanske inte för att Farbror Blå står i något uppenbart motsatsförhållande till min Farbror Röd ovan; Marx levde ju privat ett påtagligt borgerligt liv. Snarare var det nog så att tanternas och Farbror Blås borgerliga liv fanns långt utanför den värld som var min.

Men det mesta Elsa Beskow hade lagt sin hand vid, egna historier eller andras, väckte barnets fantasi. Och de här bilderna i fyrfärg var ju så vackra!
Könsrollsstereotyperna hos Beskow, där tomtebobarnens far är stark och modig (och dessutom sträng!) medan tomtemor är snäll och rar, präglade också i hög grad den arbetarklassmiljö, där jag växte upp. Jag har senare, som vuxen, blivit varse det här och brutit med normen från då. Men i motsats till en del andra har det inte lett mig till att vända mig bort från Beskow och hålla mina barn borta från henne; jag tror, att barn, som har annorlunda förebilder att identifiera sig med, inte tar skada av stereotyperna i ”Tomtebobarnen”.

Så Elsa Beskows sagor har förekommit riktligt i vårt hem, och barnen har fört dem vidare till ytterligare en generation.

Annas dotter Ella, tio år, har tillbringat ett par dygn av sitt sportlov hos oss. Birgitta tog henne i julas till ett långt besök i Fyrisbadet, och äventyrsbadet där lockade till ytterligare ett besök hos mormor. Före hemfärden i dag hann vi också med ett kulturprogram.

Vi var på Bror Hjorths hus här i Uppsala och såg en utställning med Elsa Beskows originalteckningar till ”Tomtebobarnen” och till böckerna om Petter och Lotta samt tanterna Grön, Brun och Gredelin och farbror Blå. Till att börja med verkade Ella mer förströdd än jag och Birgitta, som ivrigt närstuderade de välbekanta bilderna. Men så kom en av de anställda på museet och gav Ella ett fyrsidigt frågeformulär, som fordrade, att man letade upp enskilda bilder, och då var lyckan gjord!

Själv fascinerades jag kanske mest av en bild jag inte mindes, den där Farbror Blå kryper in i en iglooliknande snökoja, medan Petter och Lotta ser på. Jag tror den hör hemma i ”Farbror Blås födelsedag”.

Vi gick också över till Bror Hjorth-delen av det här museet, som i hans gamla ateljé och i en del biutrymmen permanent visar mängder av hans målningar, skulpturer med mera. Birgitta och jag har förstås sett det här upprepade gånger – som ledamot i kulturnämnden är jag också med och finansierar Bror Hjorths hus – men för Ella var det en nyhet. Åter igen visade det sig, att Bror Hjorths konst blev intressant för tioåringen i det ögonblick det fanns något mer än konstverken att hänga upp intresset på: i det här fallet var det en guide, som berättade, och Ella hängde villigt på.

Vi avslutade med kaffe för de stora och läsk och bulle för Ella i museets cafeteria, pratade också där en stund med chefen för Bror Hjorths hus, Küllike Montgomery, som jag känner tjänstevägen. Som ni kanske förstår av förnamnet, är hon estniska.

Sen satte vi Ella på stockholmståget tillsammans med storasyster Sara, som har tillbringat några sportlovsdagar hos morfar Bengt och hans Inger; Bengt kom till tåget med Sara.

Därefter gick Birgitta och jag och handlade tre nätbackar av svart plast. I dem ska vi förvara två andra barnbarns, Viggos och Klaras, leksaker och böcker. De är också praktiska att ta med till Öregrund, när vi flyttar ut dit i påsk.

Helga och Peter – bilder från ett äktenskap

I lördags var jag och Birgitta i Södertälje; inte ens melodikrysset hann jag med.

Det var årsmöte med Helga Henschens Vänner, och vi höll till i Wendela Hebbes hus. Jag avgick som sekreterare i föreningen, som jag var med och grundade, och hade för första gången vid ett sånt här tillfälle inga konkreta arbetsuppgifter. I stället blev jag avtackad, med en stor färgrik tulpanbukett.

Den här föreningen har utvecklat en imponerande aktivitet. Under verksamhetsåret 2006 har vi till exempel fått till stånd Helga-rummet i Hallonbergens nya kulturcenter, gett ut boken ”Fantasin och glädjen” om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek samt ABF ordnat det välbesökta seminariet ”Den röda vågen” om kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen, under hösten på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek haft en stor Helga Henschen-utställning, i samarbete med Stockholms stad invigt en litterär skylt över Helga på Djurgården och mycket annat.

Jag skulle vilja varmt rekommendera ett medlemskap i Helga Henschens Vänner. Sätt in 150 kronor för medlemskap 2007 – är ni två i familjen som vill bli medlemmar, tillkommer 75 kronor för den andre/den andra – på plusgiro 25 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Uppge namn och adress och helst också telefonnummer och e-postadress; vi kommunicerar ganska mycket över nätet. Vill du veta mer om Helga Henschen, kan du gå in på hennes hemsida.

Efter årsmötet följde, i samarbete med värdsällskapet Wendelas vänner, ett av de bästa seminarier jag har deltagit i på länge, Helga och Peter – bilder från ett äktenskap. Huvudpersonerna här var, utöver Helga Henschen, författaren, konstnärern. dramatikern och filmaren Peter Weiss, med vilken Helga var gift 1943-1947. Detta äktenskap var lång ifrån någon idyll, vilket seminariet tydligt visade.

I bokform publicerade scener ur detta äktenskap förmedlades till seminariedeltagarna genom högläsning ur Helgas (Berit Skogsberg) respektive Peters (Staffan Lamm) böcker. För ytterligare perspektiv stod Helgas systerdöttrar Laila Nygren och Susanna Pertoft genom att läsa ur Helgas mors, Signe Henschens, dagbok respektive ur Helga Henschens och Peter Weiss dotters, Rebecca Weiss, specialskrivna text för seminariet. De upplästa texterna illustrerades med ljusbilder (foton och konstverk). Seminariet avslutades med ett samtal mellan ovan nämnda personer plus konstnären Eric Matteoni, som var med om det hårda arbetet att tillverka och sätta ihop Helgas berömda Daphne-skulptur i Luna-gallerian i Södertälje. Moderator och idégivare var Ami Lönnroth.

De som önskade – bland dem jag och Birgitta – kunde sen avsluta lördagskvällen med gemensam middag i Wendela Hebbes hus.

Två dikter inför döden

När jag arbetade på partisekreterarens kansli, närmast under partisekreteraren, hade jag för vana att på kallelserna till och protokollen från till exempel ledningsgruppen och funktionärssammanträdena alltid ha med en dikt, ibland till och med flera.

I arkivpärmen, där jag återfann mitt tal till mamma vid hennes begravning, hittade jag två dikter, som speglar den sinnesstämning jag befann mig i.

En kallelse till AU undertecknas av mig med hälsningen ”På väg hem till Juniskär”:

Ty natten kommer

Av Gunnar Ekelöf

Ty natten kommer
då lycka och olycka
vilar i frid med varann

Du ser hur skymningen faller snabbt
som klockklang
och fönster efter fönster tänds

Därinne har de ätit sin spaghetti
och utan tanke på morgondagen
sover de snart med varann

Ty natten kommer
Det finns ingen morgondag:
Det finns ingen stad

Ur ”Strountes”, 1955

Nästa kallelse är ställd till funktionärerna och är undertecknad av mig med ”Återkommen från Juniskär”:

Döden tänkte jag mig så

Av Bo Setterlind

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens ungar, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Ur ”Dikter från San Michele”, 1954

Några ord till min döda mamma

Min mamma, Edla Kokk, född som Edla Elfride Sankmann den 13 mars 1915 i den lilla estniska kustbyn Juminda vid Finska viken, dog den 14 februari 1994.

Jag hade talat i telefon med henne – hon låg till sängs hemma – och förstod hur dålig hon var. Trots att hon med svag röst protesterade, lyckades jag dirigera en ambulans till hennes hem i Juniskär, och så kom hon in till Sundsvalls sjukhus. När jag ringde henne dit, blev jag – felaktigt, visade det sig – övertygad om att jag hade lyckats rädda livet på henne.

Mina båda bröder, Matti och Mikko, hann till sjukhuset men lämnade henne i samma falska tro att hon var på bättringsvägen. Jag hann aldrig träffa henne igen. Sista gången jag såg henne var i kistan inför begravningen i kapellet på kyrkogården i Mjösund. Där låg hon, en blek och mager skugga av sitt forna jag. Jag såg med ömhet på hennes ansikte med dess en smula utstående ”estniska” kindknotor.

Min pappa hade dött tidigare och begravts på samma kyrkogård. Vid hans begravning höll jag ett minnestal till honom, i kapellet, som en del av själva begravningsakten.

Jag kände starkt, att jag var skyldig mamma samma sak.

Det visade sig vara ännu svårare, både att skriva talet och att hålla det.

I dag, när jag bläddrade i mina arkivpärmar, hittade jag av en slump det tal jag höll:

I måndags, en vecka efter mammas död, sätter jag mig äntligen ned för att skriva de sista ord jag har föresatt mig att säga till mamma. Jag försöker mana fram alla ljusa och lyckliga minnen – och de är många – men jag kan först inte formulera något enda av dem. Det är så svårt så svårt. Ögonen grumlas. Fingrarna blir fumliga. Inuti gnager en stor svart sorg.

Puhka rahus, kallis ema.

Melodikrysset nr 7 2007

Dagens melodikryss började med ett par frågor, som var enkla för mig. Det är bra, om man klarar några frågor alldeles i början: då får man nämligen ledbokstäver.

Sångtiteln ur växtriket var ”Edelweiss” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein, hämtad ur ”Sound of Music”.

Och hon som sjöng Ulf Peder Olrogs ”Saltaste bönan i stan” (”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra…”) var Annalisa Ericson.

Annat som var lätt för mig var Evert Taubes ”Oxdragarsång” (med textraden ”Dra, dra min snälla oxe..), Loa Falkmans röst i ”Vandraren”, sångaren, pianisten och showmannen Fats Waller i ”How Can You Face Me”, barnvisan ”O se det snöar” och ”Helan går”, som skulle ge uppmaningen drick!

Till det för mig lätta hörde också ”Den flickan ska bära mitt efternamn” ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” (svensk text: Stig Bergendorff och Gösta Bernhard), som skulle ge namn.

Filmmelodierna hade jag som vanligt svårare för.

Med hjälp av ledbokstäverna kom jag i alla fall fram till att westernfilmskådespelaren med ”I Talk to the Tree” måste vara Clint Eastwood. Likaså hade jag hjälp av ledbokstäverna, när jag ringade in den tecknade filmen ”Shrek”. Sen kontrollgooglade jag och fann, att ”Stay Home” där mycket riktigt sjöngs av Self.

Med hjälp av ledbokstäverna listade jag också ut, att sångerskan som hade sjungit i en Bond-film måste vara Shirley Bassey (i ”Goldfinger”). Men när det gällde upphovsmannen till ”It Must Have Been Love” måste jag bekänna min okunnighet; jag fick googla. Per Gessle i Roxette var det som hade skrivit låten.

Dagens för mig svåraste fråga var den svenska tjejgruppen, som sjöng ”Domino Dancing” ur Pet Shop Boys repertoar. Pet Shop Boys hör verkligen inte till det jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till den här pojkgruppen. Men dem som sjöng, West End Girls, har jag inte ens hört talas om!

***

Har googlesökning efter rätta svar på senaste melodikrysset lett dig hit, kan du i stället pröva med att alternativt gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen bakåt, tills du hittar melodikrysset.

Körsbärsträdgården på Upsala stadsteater

I våra bokhyllor finns ett femtontal volymer Tjechov, av vilka – somliga av dem är urvalsvolymer – flera naturligtvis innehåller dubbletter av noveller och andra texter. I avdelningen för litteraturhistoria hittar jag Sophie Laffittes bok ”Tjechov i bilder och dokument” (översättning Karin Bong, Tema/Gleerups, 1967).

Anton Tjechov (1860-1904) är en av de riktigt stora ryska 1800-talsklassikerna: novellist, dramatiker, som sådan realist med sinne för gestalternas psykologi, samtidigt en iakttagare som ger uttryck för både vemod och humor.

”Körsbärsträdgården” hade urpremiär på Tjechovs födelsedag, den 17 januari 1904, samma år som han dog; pjäsen blev alltså hans sista.

Jag förstår inte, hur jag har kunnat undgå det, men själv har jag av någon anledning aldrig sett ”Körsbärsträdgården” uppföras på scen – förrän nu.

Det sker i den uppsättning som ges på Upsala stadsteater.

Först något om skådespelet, ett drama med den för Tjechov så typiska kombinationen av komik och vemod.

Handlingen utspelas på ett ryskt gods, dit den utblottade ägarfamiljen återvänder efter en utlandsvistelse. Familjen har inga pengar, däremot skulder upp över öronen. Det gods, med en huvudbyggnad fylld av minnen och en stor körsbärsträdgård, familjen fortfarande äger kan när som helst tas ifrån den: Ska man rädda situationen genom att gifta bort fosterdottern med en rik köpman, vars far en gång var anställd hos ägarfamiljen på godset? Eller ska godset gå under klubban vid en auktion, som verkar allt mer oundviklig? Men familjen skjuter det realistiska valet ifrån sig – den drömmer om ett under.

En del av bakgrunden till det här dilemmat är de stora sociala förändringar, som drabbade det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Ryssland, de som ändade i det som Tjechov själv aldrig fick uppleva: först 1905 års, sedan 1917 års båda revolutioner. Mycket riktigt finns i ”Körsbärsträdgården” hos studenten Pjotr Sergejevitj Trofimov en antydan till en revolutionär syn.

Men fokus ligger på den drabbade, av tiden överkörda ägarduon, Ljubov Andrejevna Ranevskaja och hennes bror Leonid Andrejevitj Gajev samt deras barn och anställda.

När nu ”Körsbärsträdgården” görs på Uppsala stadsteaters lilla scen, är mycket nytt. Dels är översättningen från ryska modern (från 1986), med den äran gjord av Staffan Skott. Dels har handlingen av regissören Eva Dahlman placerats i en en smula obestämd nutid, vilket ytterligare understryks av att styckets rike köpman Jermolaj Aleksejevitj Lopachin spelas av Hassan Brijany, som medvetet spelar med sin egen invandrarbakgrund i rollen, vidare också av att den musik som förekommer här och var (till exempel Dan Andersson med Sofia Karlsson) inte hör hemma i Tjechovs Ryssland. Dels spelas pjäsen i form av arenateater: Vi i publiken sitter på tre sidor med scengolvet mellan oss, entréerna sker från alla tekniskt möjliga håll, ibland sitter skådespelarna på stolar bland publiken, och godsets huvudbyggnad, med barnkammare och salar, antyds (scenografi Lehna Edwall) med hjälp av kringspridda, ibland kullvälta möbler; körsbärsträdgården kommer vi i kontakt med genom att enorma mängder kronblad från körsbärsblom (rosa och vita) plösligt formligen dråsar ner på scengolvet, ja ända upp på tåhättorna på mina skor där jag sitter på främre raden.

Av syskonen i godsägarduon väcker Gustav Levins Leonid Andrejevitj Gajev mitt intresse mer än Viveca Dahléns Ljubov Andrejevna Ranevskaja.

Hos Ljubovs dotter Anja (Veronica Holmström) och fosterdotter Varja (Lolo Elwin) samt hos tjänsteflickan Dunjasja (Anna Lyons) finns, särskilt i början, ett överspel, som regissören måste ha ett finger med i men vars funktion jag inte riktigt förstår. Är den till för att styckets vemod inte ska slå över i sentimentalitet?

Flera av de mindre rollerna görs på ett minnesvärt sätt. Det gäller Aksel Morisses redan nämnda student, Pjotr Sergejevitj Trofimov. Det gäller Pierre Lindstedts fattige godsägare som ständigt vill låna pengar, Boris Borisovitj Simeonov. Det gäller Michael Jonssons utstuderat elegante lakej Jasja. Och det gäller framför allt den fantastiska rollskapelse Leif Magnusson med små medel gör av den 87-årige lakejen Firs.

I en klass för sig står invandraren och uppkomlingen Jermolaj Andrejevitj Gajev, spelad av Hassan Brijany. Brijany gör rollen med både uppkomligens sociala tillkortakommanden och en god portion sympatisk mänsklighet.

När han med pengarnas hjälp har tagit över godset, hejdar han visserligen, av hänsyn till den gamla ägarfamiljen, momentant avverkningen av körsbärsträdgården, men när familjen lämnar huset på väg till tåget, hörs motorsågen åter ljuda. En epok, inte bara av översitteri och slösaktighet utan också av skönhet, är slut.

***

Efter föreställningen går jag och Birgitta runt hörnet till restaurang Amaizing Thai. Vi äter wok med strimlat nötkött och stark basilika.

En stor del av måltidssamtalet ägnar vi förstås åt ”Körsbärsträdgården”.

Vår egen körsbärsträdgård har vi kvar. När den blommar i vår, bor vi sedan länge i Öregrund.

Krakel Spektakel & Kusin Vitamin

Om drygt ett halvår fyller min egen Krakel Spektakel, Viggo, fem år. Min egen Kusin Vitamin, hans syster Klara, fyller två om drygt en månad.

Den här veckan har morfar – jag – och mormor – Birgitta – haft nöjet att hämta dem på dagis, äta middag med dem och vara med dem fram till nattningen inte mindre än två gånger. Viggos och Klaras mamma, Kerstin, har varit med vid hämtningen på dagis men inte för att barnen fordrar att hon ska vara med. Minstingen, Klara, ställer sig beredvilligt bredvid morfar eller mormor för att bli hjälpt med ytterkläderna. (Viggo klarar påklädningen själv.)

I måndags körde Birgitta hem dem i barnvagnen, Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. I går, onsdag, var det så mycket snö, att jag kunde dra dem hem i snowracern: Klara framme vid ratten och Viggo bakom, som ett stöd.

I måndags var Kerstin med hem ett tag, innan hon försvann till en föräldraträff på dagis. I går avvek hon halvvägs hem för att gå på ett sammanträde.

I båda fallen har först pappa Bo och sen mamma Kerstin kommit hem relativt tidigt, innan barnen hade hunnit somna. Men ingen av ungarna, inte heller lilla Klara, krisar för att mamma och pappa inte finns till hands: de äter med oss – i går lassade Klara i sig massor av mormors plättar – och leker med oss; vi får göra i ordning dem för natten och läsa för dem.

I måndags lekte Viggo och Klara affär med morfar nere i källaren. I går lekte Viggo bibliotek, vilket Klara dock ständigt störde genom att bära bort eller välta travarna med böcker – Viggo var faktiskt väldigt tålmodig med lillasyster! Och så hittade morfar på en rolig lek: han gick på alla fyra och var morfarshäst, ganska vild när Viggo satt på ryggen, mer försiktig när det var Klara som red. Men det allra roligaste var att morfar välte av ryttarna på Klaras säng. När Klara hade ridit en omgång, skrattade hon så hon kiknade och ropade: – Meja, meja!

Inte att undra på att morfar fick en kram i hallen av Klara, när han skulle gå.

Nej, jag brukar inte kalla barnbarnen för Krakel Spektakel och Kusin Vitamin.

Jag kom bara att tänka på Lennart Hellsings berömda figurer, därför att jag i måndags läste ur ”Krakel Spektakel-boken” (Rabén & Sjögren, 1959, här i 1991 års upplaga, i båda fallen illustrerad av Poul Ströyer), för Viggo, innan han, trött och nöjd, somnade i måndags kväll.

Vi hann förstås inte läsa hela boken; den är tjock. Jag märkte också ganska snart att visorna och ramsorna gick hem bäst hos den här fyra och ett halvt-åringen. Han kommenterade också ofta och gärna Poul Ströyers bilder, gärna detaljer i dem.

De längre texterna tappade han ibland intresset för.

Men att höra morfar sjunga sångerna var kul. Som den inledande och mest kända av dem:

Krakel Spektakel
Kusin Vitamin
hängde och svängde
i en gardin.
För hej och hå
i gardinen den blå!
Krakel Spektakel
vad tänker du på?

Eller den här:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Knäppa på gitarren, blåsa i trumpet,
skaka ner små päron ur äppelträt.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Citronil – något självklart för morfars generation – måste man förstås förklara: Det är en läsk, lite som 7 Up som du gillar, Viggo! Tänk om du skulle bada i en hel sjö av 7 Up!

Över huvud taget finns det ord hos Hellsing, även om de inte är besvärande många, som man måste förklara för nutida barn. Men också de nutida barnen gillar hans ordvrängeri, hans rimkonst och den påtagliga rytmen i hans ramsor och sånger; den finns förresten också ofta i hans prosa.

Och det känns helt underbart att vara morfar och föra det här kulturarvet – för det här är en del av det svenska kulturarvet – vidare till ytterligare en generation.

En thairestaurang där Vietnam sitter i väggarna

I går hade Ordfront i Uppsala styrelsesammanträde. Vi diskuterade bland annat ett möte om klimatfrågan med TV-meteorologen Per Holmgren och en uppföljare till den publika succén Klass och skrivande, nu med författaren Doris Dahlin. Närmast i tiden ligger uppsalaavdelningens årsmöte: torsdagen den 29 maj klockan 19.00 i Missionskyrkan. Vid årsmötet ämnar vi bland annat diskutera Ordfronts framtid, både förlagets och föreningens. Lördagen den 26 maj är uppsalaavdelningen vidare värd för riks-Ordfronts årsstämma på Atrium konferens i Folkets hus.

Folkets hus, socialdemokraternas högborg. Numera är många socialdemokrater – jag är en av dem – aktiva i Ordfront. Vi tycker att Ordfront med sin radikala och ifrågasättande bokutgivning och sin fria debatt behövs.

Riktigt så var det inte förr. Ordfront har sitt ursprung i den maoistiska grenen av 1960- och 1970-talens nyrevolutionära rörelser. Deckarförfattaren Kjell Eriksson, som är ordförande i Ordfront Uppsala, vandrade i sin ungdom från SSU till FNL-grupperna och KFML. När vi sitter och småpratar under vårt lunchmöte, säger han bland annat: – Var inte du en av socialdemokraternas främsta kommunistjägare på den tiden? Jag har en av dina skrifter hemma.

Jo, så var det. Men det är inte så att jag har bytt åsikt; snarare är det så att större delen av dåtidens revolutionärer har närmat sig min vänstersocialdemokratiska ståndpunt, vad de än röstar på i dag. (En del av de här gamla revolutionärerna har också hamnat i näringslivet och högern.)

Men i Ordfront kollar vi inte partitillhörigheten. Där finns sossar, vänsterpartister, miljöpartister, en och annan borgerlig, många partilösa. Vi slår alla vakt om Ordfront och dess målsättningar.

Vi har vårt lunchmöte på thairestaurangen Sukhothai i Samaritergränd. Kjell ser sig omkring i lokalen:

– Här huserade FNL-grupperna och KFML. Just här inne var det tryckeri. Hedda Ekerwald skötte tryckningen av Vietnam-bulletinen, 50.000 exemplar. Du vet vem Hedda är, eller hur? säger han och vänder sig till mig.

Jag nickar.

Kjell berättar också, att det finns anknytningar till den här miljön i hans nästa deckare.

Jag ser fram mot den.

***

Vill du bli medlem i Ordfront?

Ordfront är en politiskt och religiöst obunden förening som verkar för en bred samhällsdebatt, demokrati och människors lika värde. Vi består av drygt 15 000 medlemmar, som gemensamt äger förlag och tidskrifter, kursverksamhet med mera.

Föreningen Ordfront verkar i den svenska folkbildningstraditionens anda för att demokratin ska utvecklas och fördjupas i alla delar av samhället. DemokratiAkademin ger kurser, utvecklar metodmaterial, håller konferenser, initierar och driver samverkansprojekt, specialsyr utbildningar och lägger upp demokratiseringsprocesser. Ordfronts kurser är till för dig som vill utveckla ditt skrivande, lära dig tala eller bli en bättre formgivare. Ordfronts lokalföreningar erbjuder mötesplatser för samtal, debatter, fördjupning och erfarenhetsutbyte människor emellan. I kalendern finner du aktuellt program.

Medlemskap i Ordfront kostar för helår 490 kronor (för dig som är under 25 år 290 kronor). Väljer man att betala per månad över autogiro, dras 40 kronor (24 kronor för dem under 25 år) per månad från angivet konto. Ny medlem får två premieböcker; den som väljer autogiro fyra premieböcker.

Som medlem får man bland annat 10 nummer av Ordfront magasin per år, medlemsrabatt på Ordfronts kurser, evenemang, resor, seminarier med mera. Ordfronts lokalförening i Uppsala ordnar till exempel författaraftnar och debatter.

Du kan dessutom bli medlem i Ordfronts bokklubb Bokfront och får då bokklubbsmagasinet Bokfront hem i brevlådan varje månad. Ditt enda åtagande i bokklubben är att tacka nej till månadens medlemsbok, om du inte vill ha den hemskickad. Det finns alltså inget köptvång, men du får ekonomiskt attraktiva erbjudanden att köpa böcker om politik, ekonomi och samhälle, internationella frågor, konst, filosofi med mera och givetvis också skönlitteratur. Via Bokfront kan man även köpa serier och film.

Mer information får du på Ordfronts hemsida.

Linneansk kulturfrukost

I morse var det kulturfrukost om linnéåret i Uppsala, på länsstyrelsens restaurang Trean (Hamnesplanaden 3).

Med anledning både av platsen och landshövdingens roll i planeringen av linnéåret var det helt naturligt, att Anders Björck var förste talare. Det blev förstås mycket om Carl von Linné men nästan lika mycket om kungligheter, och då inte bara om det japanska kejsarparets besök i Uppsala – konungen skulle göra det ena och drottningen det andra. När också kronprinsessan Victoria visade sig ha en roll, skickade jag över en lapp till Peter Gustavsson, där jag undrade, varför prinsessan Madeleine och prins Carl Philip inte hade fått några uppgifter. Men där misstog jag mig. Strax nämndes också ett arrangemang, där Carl Philip figurerade.

Mariette Mankelow, projektkoordinator för linnéjubileet i Uppsala kommun, nämnde att cirka 250 evenemang och aktiviteter planeras i Uppsala under jubileumsåret 2007. I stället för att rabbla evenemang rekommenderar jag er att gå in på den hemsida, där man kan finna allt som planeras. För er som inte bor i Uppsala med omnejd skulle jag särskilt vilja rekommendera jubileumsveckan den 20-27 maj – Linné föddes den 23 maj 1707.

Övriga medverkande bidrog till att på olika sätt bredda bilden och minnet av Linné: Annika Windahl Pontén, projektledare för Linné 2007 på universitetet, uppehöll sig vid levande linnéminnen som Linnéträdgården, Linnés Hammarby och Botaniska trädgården. Linnésällskapets ordförande Carl-Olof Jacobson påminde om sidor hos Linné, som vi gärna glömmer: att många av hans och lärjungarnas resor hade till syfte att kartlägga (och i slutändan exploatera) naturen, också om hur snubblande nära Linné var evolutionsteorin. Roland Moberg, projektsamordnare vid universitetet, berättade om Linné som lärare, bland annat om hur Linné undervisade i det fria, i Linnéträdgården. Och Gunilla Ramberg, informationsråd vid Sveriges lantbruksuniversitet, berättade om markanvändaren Linné, också om den roll Linné via en av sina lärjungar hade för utvecklingen av veterinärkunskapen.

Som vanligt ramades de muntliga föredragningarna in av musik, den här gången från 1700-talet.

Under samlingen, medan vi drack kaffe och mumsade på ostfralla, spelade blockflöjtensemblen Pifferi (från kommunala musikskolan) musik av Bach och Bellman.

Senare spelade en kvartett från musikskolan (piano, två fioler och en cello) Pianokvartett i g-moll av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och så framförde operasångerskan Magdalena Hedman (med blomsterkorg och allt) och konserpianisten Susan Yondt ett program med samlingsnamnet Musica Botanica.

En fantastiskt intressant och trevlig kulturfrukost. Tack Birgitta Öman, Ulla Hjorton och kulturkontoret!