Middag på restaurang Ankargården

Jag hör till dem som anser att flertalet av sommarkrogarna i Öregrunds hamn över huvud taget inte är något att besöka. Miljön där är ofta stimmig och stökig. Och de erbjuder en värld av öl och snabbmat; funnes det inga bättre alternativ, kunde man ju konstant laga maten hemma och äta där.

Jag och Birgitta har båda en fäbless för god mat och gillar dessutom att laga mat – så det går verkligen ingen nöd på oss heller i det senare fallet. Ibland kan det ändå vara kul att för omväxlingens skull gå ut och äta, också att se på folklivet. Men då vill vi ha vällagad mat. Vi är också beredda att betala för kvalitet.

Jag har tidigare försökt vägleda tillfälliga besökare i Öregrund genom att skriva lite om de av Öregrunds restauranger som verkligen är värda att besöka.

Jag har då rekommenderat Köket Grill : Café på Strandgatan 12 med sitt högt belägna trädäck med utsikt över hamnvimlet. Deras grillbuffé är prisvärd och vinerna hyggliga; innehavarinnan är utbildad sommelier.

Vill man i stället ha utsikt över havet åt Gräsö till, kan man – fortfarande med garanti att få god mat – i stället sätta sig på verandan till Strandhotellets restaurang Seglarbaren. Strandhotellet har adress Västergatan 1, men du kan gå upp till restaurangen direkt från gatan på sjösidan (runt hörnet).

Ett måste, om du bara vill fika eller ta ett glas vin eller öl, är det trädgårdscafé som hör till Hotell Floras Trädgård på Västergatan 20; det ligger till vänster om infarten just när du är på väg in i Öregrunds lilla centrum. Är det vackert väder, kan man med fördel sitta ute i den stora trädgården med dess vackra perennrabatter och lummiga träd, och skulle det komma lite regn, är miljön inomhus också vacker. I båda fallen rekommenderas deras hembakta bröd.

Jag har tidigare med sorg i hjärtat tvingats meddela, att vår favoritrestaurang på somrarna, Klockargården, inte håller öppet den här sommaren. (Men Klockargården serverar fortfarande frukost, om man bor över där.)

I går, lördag, berättade jag för Birgitta, att jag ville bjuda ut henne på middag på kvällen – vi har ännu inte ätit ute någon gång den här öregrundssommaren. Så på eftermiddagen tog vi en promenad förbi de tänkbara krogarna och studerade menyerna.

På denna rundvandring träffade vi också på skyltar, som gjorde reklam för den nyöppnade Ankargården. Ankargårdens restaurang öppnades så sent som 30e juni 2007, så vi gick nyfiket dit för att ta oss en närmare titt på stället. Menyn såg så pass lockande ut, att vi gick in till restaurangens utomhusdel, som finns på en innergård mellan några stora gula trähus.

Vi beställde var sitt glas vitt vin och passade samtidigt på att reservera bord vid halvåttatiden (efter ”Ebba och Didrik” i TV). Det senare gick bra, och servitrisen föreslog till och med att vi skulle betala våra glas vin tillsammans med notan senare på kvällen. (Nå, vi hör till inventarierna i lilla Öregrund och förväntas knappast smita från någon nota.)

Det finns också bord inomhus, men eftersom kvällen var vacker om än aningen kylig – Birgitta svepte om sig en av restaurangens filtar – satte vi oss åter utomhus.

Utomhusdelen av Ankargårdens restaurang är alltså omgärdad av gulmålade brädväggar, och på en av dem klättrade en Rosa Helenae. Själva gården är belagd med grovt grus och kanske inte lika vacker. Men redan när vi kom, var restaurangen nästan fullbesatt, och det kom ännu fler gäster. Eftersom det här är en riktig restaurang, en sådan som inte tävlar med hamnkrogarnas låga priser, är redan publiktillströmningen ett tecken på att det finns fler än vi som söker något annat än öl och pizza till billigast möjliga pris.

Ankargården har faktiskt delvis ett restaurangförflutet. En del av utrymmena användes av det gamla, nu för länge sedan rivna Stadshotellet. På Stadshotellets plats finns i dag Vårdcentralen och Apoteket, och för att komma till Ankargården, som ligger på Telegrafgatan 12, viker man upp på tvärgatan bakom dessa institutioner.

Under en mellanperiod har det som nu är Ankargården bland annat varit vandrarhem.

Ankargården är i dag pensionat, konferensanläggning och alltså restaurang och café. Restaurangen har ambitioner åt skärgårdsrestauranghållet. På menyn finns som förrätter till exempel egeninlagd sill med färskpotatis och rimmad lax, som huvudrätter till exempel varmrökt lax med potatissallad och stekt strömming med senap, ansjovis och gräslökspotatis.

Både den förrätt och den varmrätt vi valde visade sig vara slut – restaurangen hade haft så många besökare att råvarorna helt enkelt var slut.

Alltså fick vi inte rökta räkor med grillad baguette, örtdipp och citron. Men den förrätt vi i stället valde, Ankargårdstoast, var mycket god den också: kräftstjärtar, dill, pepparrot, rödlök, gurka och citron på mycket grovt, mörkt rågbröd. Till det drack vi husets vita vin.

Inte heller fick vi marinerade lammkotletter – lammet var slut – med bakad potatis och ört- och vitlökssmör. I stället valde vi då – och var fullt nöjda med – entrecote med tomatsallad och stekt färskpotatis. Till det drack vi en flaska Robert Mondavi Zindafel.

Och så avrundade vi med var sin irish coffee.

Sammanlagt inte helt billigt – men vi fick valuta för pengarna.

Till Ankargården kommer vi nog att återvända.

Melodikrysset nr 29 2007

I dag tyckte jag Melodikrysset var lätt, men lik förbannat gick jag bet på en fråga, lodrätt 15. Frågan löd ”Var utspelar sig melodin? – jo, i en sådan”. Jag hade första bokstaven, B, och sista bokstaven, R, av sammanlagt tre, så egentligen fattades bara en bokstav. Trots att jag kände igen melodin, kom jag inte på svaret, som måste bli bar eller bur eller möjligen bår. Johan Jern skriver här bredvid att det ska vara bar – men jag kommer fortfarande inte på melodititeln. Magnus Ugglas ”Kung i baren” var det, upplyser mig sedan Bertil.

Eftersom jag aldrig skickar in svar, kan det ju göra detsamma.

Jag publicerar det här för att jag brukar berätta hur jag lyckas. Och det kan ju vara kul för mina läsare att kunna konstatera, att de själva har lyckats bättre med den här frågan. Säkert får jag en aha-upplevelse när Eldeman berättar, vad sången hette.

Märkligt nog lyckades jag i stället klara vilka som sjöng ”All That She Wants”: Ace of Base.

Relativt lätt klarade jag också att det var Peter Jöback som sjöng Charles Aznavours ”She”.

Eurovision Song Contest 2007 ligger ju så nära i tiden, att man fortfarande minns vinnarlåten ”Molitva” med Marija Šerifovic från Serbien – och invånarna där, åtminstone de flesta av dem, är ju serber.

I Eurovision Song Contest 1999 tävlade Charlotte Nilsson med ”Take Me To the Heaven”, som i svenskt original hette ”Tusen och en natt”.

Och minns jag inte alldeles galet, förekom även ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” i melodifestivalsammanhang någon gång på 1970-talet.

Ännu äldre, från 1960-talet, är ”Våran katt”, som Siw Malmqvist hade en hit med.

Och naturligtvis har en inbiten radiolyssnare som jag hört ”Tyrolerhatten” (”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”) med den mångsidige Östen Warnerbring.

Zarah Leander har en röst som man omedelbart känner igen. Här sjöng hon ”Matroser ohoj”.

En mycket passande Taube-låt så här på sommaren är ”Sjösala vals”; den utspelar sig dock lite tidigare under den här årstiden:

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se, så många blommor som redan slagit ut
på ängen!
Gullviva,
mandelblom,
kattfot
och blå viol.

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
– Kurre, kurre, kurre ! Nu dansar Rönnedahl!
Koko! Och göken ropar uti hans gröna dal
och se, så många…

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
– Titta! ropar ungarna, Pappa är en brud,
med blomsterkrans i håret och nattskjortan till skrud!
– Och se, så många…

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner .
Sällan får han rasta – han får slita för två.
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå –
ingen, utom tärnan i viken – hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan…

En annan känd och kär gestalt (utöver Rönnerdahl) är Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Signaturmelodin skulle ge tak.

Federico Fellinis ”La Strada” såg jag på bio redan under gymnasietiden i Sundsvall. Musiken i den är skriven av Nino Rota – som väl redan har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Slutligen den låt jag personligen tyckte var roligast att höra, ”John Henry” med Bruce Springsteen. Jag har tidigare skrivit utförligt om hans Pete Seeger-CD – se Kulturspegeln, Musik. Där kan man också läsa mer om Seeger.

***

På jakt efter något svar i senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

Mot ett nytt veckoslut

Det är fredag, och jag och Birgitta har som vanligt klippt gräset respektive städat huset; den här veckan var det min tur att klippa gräset.

Gräsklipparen jävlades lite till en början. Birgitta, som skötte gräsklippningen förra veckan, klagade då över att gräsklipparen hade något högt, obekant ljud, och så fort jag hade satt i gång den, hörde också jag att något inte var som det skulle. En närmare inspektion visade, att en mutter på undersidan hade lossnat och två var lösa – de aktuella skruvarna håller motorn på plats på plåtchassiet, och eftersom det nu var glappt emellan, skramlade det alldeles förbannat, när man satte i gång motorn. Det blev till att gå till järnhandeln och handla ny mutter (plus några i reserv).

När jag hade skruvat fast alla tre muttrarna, lät gräsklipparen som vanligt, och efter ytterligare ett annat hyss klippte den snällt gräsmattan jämn och slät. Men alltsammans tog en stor del av dagen.

Under tiden städade Birgitta huset. Hon har också satt på bastun och förberett middagen.

Jag har tidigare citerat den här dagsversen av Alf Henrikson:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Det skedde då i ett jämställdhetssammanhang.

Efter den här veckans debatt här på bloggen om pigavdragen är jag beredd att se Alf Henriksons vers också som min slutreplik i pigdebatten.

***

I veckan har jag vidare fortsatt med trädgårdsarbetet.

Från Helga Henschens Vänner, vars styrelse jag har tillhört, fick jag i 70-årspresent ett presentkort till Fyrislunds trädgård i Uppsala. På väg hem från födelsedagsfirandet i Rinkeby (Saras och Amandas, inte mitt) stannade vi till i den här handelsträdgården, och jag köpte fler nya perenner.

Jag köpte två gulorange rudbeckior (Rudbeckia fulgida, Goldsturm), en blå italiensk oxtunga (Lodden Royalist), en vit stormhatt, en mörkt orange solbrud (Helenium, Moarheim Beauty), en blå Agastache-hybrid (Blue Fortune) – Agastache heter på svenska indianmynta eller anisört – och så en gul (OBS!) höstvädd (Scabiosa ochrolenica).

Alla de här växterna är nu i jord i min nyrestaurerade rabatt.

Den ena rudbeckian står dock i en annan rabatt som jag också sliter med, bredvid en blå veronika.

***

Nu ropar hustrun: Det är dags att gå till bastun.

Ha en bra fredagskväll!

Om livet på landet

Normalt städar vi huset och klipper gräset på fredagarna, men i fredags var vi – via Uppsala – på väg hem från Rinkeby efter konserten med Mavis Staples på Berns i torsdags kväll.

Så det blev till att klippa gräs och städa på lördag eftermiddag i stället. Birgitta klippte gräs och jag städade; vi turas om med det. Båda sakerna tar flera timmar att göra. På min lott föll alltså att plocka undan saker, dammtorka, dammsuga och knäskura furugolven, också att göra rent i bastun inför veckobastun, som vi alltid avslutar städ- och gräsklippningsdagarna med. Sen plockade jag in fyra buketter med blommor ur trädgården och förberedde middagen.

Som läsarna av den här bloggen vet, hör jag till dem som avskyr tanken på skattesubventionerade pigjobb. Det här handlar för min del om klassbaserad ryggmärgskänsla. Städar och klipper gräset gör man själv!

Visst kan det komma en tid, då jag på grund av bristande fysisk ork kan komma att behöva hjälp med sådant. Men så länge jag har hälsan sätter jag en ära i att för egen maskin hålla helt och rent omkring mig. Hjälp är jag beredd att betala för, när det rör sig om något jag inte själv behärskar: snickeri, elmontering och annat sådant. Och vi har aldrig köpt sådana tjänster svart!

Det är lätt att säga för dig att säga som är pensionär, hör jag någon invända – har man heltidsjobb och barn, kan man behöva avlastning. Men på den punkten är jag orubblig, också obarmhärtig om ni vill kalla det så. Jag och Birgitta – jag chefredaktör och sen ombudsman, hon i tur och ordning riksdagsledmot, minister och talman, med gemensamt ansvar för tre barn – har klarat det här, vecka efter vecka, år efter år. Och jag garanterar att vi har haft det rent och välvårdat omkring oss. Vilka är nu alla dessa som har haft så mycket mer än vi att göra, att de inte hinner med att städa sitt eget hem och inte klippa gräset på sin egen tomt?

Nåväl, efter det här bestyret, normalt på fredagar, den här veckan alltså på lördag, är man skitig och svettig. Då är det skönt att avsluta med en riktig estnisk bastu.

Efter den sista, avslutande kallduschen sitter vi i morgonrock i trädgårdsstolarna under plommonträden: svalkar kropparna och läppjar på var sin stor dry martini med mycket is.

Inne väntar middagen som jag har förberett.

***

Vädret är åter så där varmt som det kan vara i mitten av juli. I dag har jag i omgångar suttit vid trädgårdsbordet och läst Gunnar Balgårds Helmer Grundström-biografi; jag ska så småningom återkomma till den och till Grundström. Birgitta har ambulerat mellan samma bord och sin örtagård: hon klipper ner kryddörter i plastaskar, som vi ska ta med till frysen inne i stan, när vi passerar lägenheten, åter på väg till Rinkeby. (Vi ska fira Saras och Amandas födelsedagar.)

I var sin ända av bordet växer äppelträd, för närvarande dignande av växande äpplen.

I slänten mot vägen utanför fönstret i rummet där datorn finns rodnar bigarråerna. På solsidan är de redan ätbara: söta, goda.

I bärklyftan nedanför Birgittas kryddträdgård är vinbären på väg att få sin rätta röda färg.

De flesta pionerna har vid det här laget blommat över. I stället blommar riddarsporrarna och ett antal ettåriga snittblommor: blåklint, rosenskära, estnisk malva.

Rosorna tävlar med varann i skönhet. Fullt krig råder mellan Lancasters röda ros (Provinsros, Apoteksros) i Birgittas rabatt nere vid vägen och Yorks vita ros i min rabatt i slänten ner mot vägen. I häcken bredvid trädgårdsbordet blommar en jättelik Rosa Carolina i rosa.

Men allra vackrast just nu, åtminstone för bruk i bukett, är Rosa Alba Maidens Blush, också i Birgittas rabatt nere vid gatan. Jungfruns rodnad!

Mavis Staples på Berns

I 70-årspresent av Anna fick jag att tillsammans med henne gå på Mavis Staples’ konsert på Berns. Birgitta ställde snällt upp och stannade hemma i huset i Rinkeby med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, så att jag och Anna kunde ta T-banan in till stan och, sittande vid bord (vi kom tillräckligt tidigt), läppja på lite rödvin och småprata till dess att konserten brakade loss med ”Down In Mississippi”.

Brakade loss var ordet. Mavis Staples, precis fyllda 68 år, är en urkraft på scenen, och hon backades upp av en oerhört samspelt och tungt gungande trio plus kör.

Vid det laget var salongen packad av stående publik, som omedelbart rycktes med av sången och musiken: smådansade, vaggade rytmiskt, tjöt av gillande, klappade takten, sjöng med. En så rolig konsert har jag inte varit med om på länge.

Men det var naturligtvis, ytterst, Mavis Staples’ förtjänst.

Jag ska ärligt tillstå, att jag inte har lyssnat på henne så mycket tidigare; soulmusik hör inte till det jag har lyssnat våldsamt mycket på. För många i Annas ålder har soulmusiken spelat en helt annan och mycket mer central roll. Eftersom Anna dessutom är troende kristen, till och med utbildad till pastor i Missionsförbundet, har hon således haft ett skäl till – gospelmusiken – att lyssna på en sångerska som Mavis Staples.

Just det senare, inslaget av gospelmusik i hennes repertoar, borde dock ha lett även mig, ateist men vän av hängiven musik, vidare till Mavis Staples. Jag har faktiskt en hel del sådan musik i min ägo, till exempel en CD-serie med en av de låtar Mavis Staples sjöng, ”Wade In the Water”, som titel och med afroamerikanska spritituals, gospel och congregational singing som innehåll – jag har dem på separata CD från 1994, men de finns också som box från 1996 (Smithsonian Folkways SFW 40076).

Att jag kom att intressera mig så mycket för den här musiken hade till stor del att göra med att de svarta amerikanska kyrkorna med Martin Luther King i spetsen under senare delen av 1950-talet och i början av 1960-talet aktivt deltog i kampen mot segregeringen i USA, främst i den amerikanska Södern. Det skrevs mycket och bra kampmusik under den perioden, men många av de ursprungligen rent religiösa sångerna fick i denna nya situation dessutom världsliga övertoner, ett hopp om att the freedom land kunde nås redan här och nu.

Mavis Staples pappa, metodistpastorn Roebuck ”Pops” Staples, var en av de kyrkoledare som stödde Martin Luther King. (En annan var Aretha Franklins pappa, lärde mig Anna på Berns.)

Han startade tillsammans med sina barn Cleotha (född 1934), Pervis (född 1935), Yvonne (född 1936) och Mavis (född 1939) gruppen The Staple Singers. De startade 1948 med att framträda i kyrkor i chicagoområdet och fick sitt första skivkontrakt 1952. Utöver gospel sjöng de också soul och rytm ’n blues. På 1960-talet blev de riktigt stora. Och till deras storhet bidrog också att de deltog i medborgarrättskampen.

Pops Staples är numera död, och dottern Mavis har sedan länge skapat en framgångsrik solokarriär. På sitt senaste album, producerat av Ry Cooder (som jag har skrivit om), ”We’ll Never Turn Back”, har Mavis Staples återvänt till sångerna från 1960-talets svarta medborgarrättskamp. Jag har inte den här CDn, men jag ska snarast skaffa mig den.

De här sångerna hörde mycket riktigt till det som bar upp konserten på Berns. Mavis Staples sjöng sin pappas ”Why Am I Treated So Bad” (med musik av Cannonball Adderley), den gamla Staple Singers-succén ”Will the Cirkle Be Unbroken”, ”Keep Your Eyes On the Prize”…

Många av den amerikanska medborgarrättsrörelsens sånger har jag lärt mig och lärt mig att älska framför allt genom Pete Seegers injungningar, till exempel på den LP som dokumenterar den berömda Carnegie Hall-konserten den 8 juni 1963, ”We Shall Overcome”. Den finns också i utvidgad form, ”We Shall Overcome – The Complete Carnegie Hall Concert”, på CD (Columbia 45312).

Här är den text han använde till ”Keep Your Eyes On the Prize”; jag kan ju inte garantera att det var just den Mavis Staples använde:

Keep Your Eyes On the Prize

Musik: Traditionell afro-amerikansk spiritual
Text: bearbetad och med tillägg av Alice Wins, Guy & Candie Carawan och medlemmar i The Civil Rights Movement

Paul and Silas bound in jail
Had no money for to go their bail
Keep your eyes on the prize, hold on

Paul and Silas thought they was lost
Dungeon shook and the chains come off
Keep your eyes on the prize, hold on

Freedom’s name is mighty sweet
And soon we’re gonna meet
Keep your eyes on the prize, hold on

I got my hand on the gospel plow
Won’t take nothing for my journey now
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Soozie!

Only chain that a man can stand
Is that chain o’ hand on hand
Keep your eyes on the prize, hold on

I’m gonna board that big greyhound
Carry the love from town to town
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hey!

Hey!

Now only thing I did was wrong
Stayin’ in the wilderness too long
Keep your eyes on the prize, hold on

The only thing we did was right
Was the day we started to fight
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

One, two!
(The only thing we did was wrong)
(Staying in the wilderness too long)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Woah, woah!
(The only thing we did was right)
(Was the day we started to fight)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Ain’t been to heaven but I been told
Streets up there are paved with gold

Jag har hittills alltid tyckt att Pete Seeger har gjort den ultimata versionen av den här sången – Bruce Springsteen får ursäkta. Men nu är herrarna överglänsta. Av Mavis Staples.

Melodikrysset nr 28 2007

Åtminstone en fråga i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan Google. Linda Sundblad är en sångerska som är helt obekant för mig (även om alltså hennes förutvarande grupp Lambretta tycks ha förekommit tidigare i Melodikrysset – men jag minns just nu inte den heller). När jag sökte på låten ”Oh, Father”, fick jag svaret.

Också Sara Isaksson, med ”Skymtar för en stund”, hade jag inledningsvis problem med att identifiera, men henne har jag åtminstone hört, och jag känner till hennes samarbete med Uno Svenningsson.

Satirgruppen Framåt fredags bidrag till dagens kryss tror jag använde sig av melodin till ”Ge mig en kaka till kaffet”, ett melodifestivalbidrag från Östen med resten. Svaret, drycken, skulle hur som helst bli kaffe.

Alf Robertson har en så omisskännlig röst, att den är lätt att identifiera. Här sjöng han ”Det är mig du tar i båten”.

Till de på motsvarande sätt lättare att identifiera var gruppen Nordman med ”Ta mig för den jag är”.

Och veckans kanske lättaste schlagerfråga var nog Thore Skogmans ”Fröken Fräken” (båda orden godkändes av Eldeman som svar). I mitten av 1960-talet åkte Sven-Ingvars runt i parkerna och sjöng och spelade ”Lilla söta fröken Fräken ifrån Fryken blev miss Värmland nu i år”. Den här låten är nog begynnelsen till många äktenskap, som startade på dansbanan.

Det här leder vidare till P4-programmet Svensktoppen, som dock här fick en egen pricksäker illustration: Benny Anderssons ”Du är min man” med, förstås, Helen Sjöholm.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, fanns bland de stora svenska schlagermelodierna mycket länge ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Den gjorde Ernst Rolf till stor schlager här hemma. Men ursprungligen var melodin amerikansk.

Amerikansk är förstås också Don McLeans ”American Pie”, som vi bland annat har hört med Madonna.

Då återstår ett antal pärlor ur barnkulturvärlden.

Svaret på Eldemans fråga ”Vad är det som siktas? Ja, den!” när han spelade ”Å, se det snöar” är förstås snön.

Första ordet, verbet, i ”Blinka lilla stjärna där” var ju heller inte så svårt att klara.

Filmmusiken ”Sjörövar-Fabbe” skulle förstås leda tanken till först Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och sedan till Pippis pappa, Efraim Långstrump.

Musiken är skriven av Ivan Renliden. Jag minns fortfarande, när vår dotter Kerstin var liten och ständigt hörde Ivan Renliden i radio. En dag, när vi hand i hand vandrade nerför Konsum-backen här i Öregrund, gjorde jag henne uppmärksam på en affisch, där det stod, att Ivan Renliden skulle spela i Öregrunds kyrka. Kerstin, störthäpen: – Renliden, finns han på riktigt, pappa? (Det var ju inte så lätt att veta, vilka av alla de där figurerna som förekom på radio och på skiva som var sagofigurer respektive fanns i verkligheten.)

Den populäre, just nu TV-aktuelle figuren som efterlystes var Tintin. Jag har alltid själv älskat Tintin – alla de gamla Tintin-albumen finns här i Öregrund, och jag har läst dem också för mina barn. Just nu försöker jag, så fort jag hinner, se de tecknade Tintin-filmerna, som går på bolibompatid. Och i julas gjorde jag ett kap: på Akademibokhandeln/Lundeq fanns samtliga Tintin-filmer att köpa för sammanlagt en struntsumma. Jag fick tag på, tror jag, alla utom en, och så gav jag dem i ett stort paket till lille Viggo i julklapp. Fast den som skrek högst av förtjusning var den som satt bredvid Viggo, hans mamma Kerstin.

PS Viggos pappa Bo har – delvis med min hjälp i form av julklappar och födelsedagspresenter – skaffat nyöversättningarna av Tintin-albumen. Dem har jag inte läst. Men jag undrar om Kapten Haddocks svordomar är lika fantasifulla och mustiga i den nya svenska versionen. DS

***

Jagar du rätt svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen klickar på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Åsa Linderborg i Sommar

Jag lyssnar ofta på Sommar i P1, mycket oftare än som framgår av bloggen.

Det är sällan de här programmen är helt ointressanta, men det är också glest mellan höjdpunkterna. Många program av samhällets höjdare är förutsägbara. I andra program tycker jag musikvalet är slentrianmässigt. Ytterligare andra har hakar som gör att man inte får lust att skriva om dem. Ett sådant var Plura Jonssons program, vars grundton – det självupplevda från barndomens och ungdomens Norrköping, musikvalet med sin bakgrund i vad Plura hörde till exempel i radion – jag gillade men som hade som minus att Plura var så manusbunden: inte bara läste innantill utan också stakade sig.

Åsa Linderborgs sommarprogram har jag verkligen sett fram emot. Som mina läsare vet, läser jag henne med uppskattning på Aftonbladets kultursidor. Och jag tycker att hennes självbiografiska roman ”Mig äger ingen” är en höjdare.

Föga förvånande knöt hon i sitt sommarprogram an till personkretsen i ”Mig äger ingen”. Men hon hade som ingång och sammanbindande tema valt dessa personers händer. Det här var ett så utstuderat och originellt grepp att det är svårt att komma på någon sommarpratare som har lyckats med något liknande, alltså att själva formen ger extra upplevelsekvaliteter åt programmet. (Jo Bo Strömstedt kanske, en gång i världen, med sitt panorama över Sverige.)

Hur fast rotad Åsa Linderborg genom hela sin familj är i en kommunistisk tradition, något som jag har kritiserat henne för, framgick om möjligt ännu tydligare i sommarprogrammet än i boken.

Programavslutningens utbrott mot vad som sker med det svenska samhället var mot den bakgrunden föga oväntat. Men jag vill tillägga att jag på den punkten, min motvilja mot kommunismen till trots, i sak är mycket ense med Åsa Linderborg.

Som jag redan har antytt, faller många till talinnehållet intressanta sommarprogram platt till marken på grund av ett oengagerat eller ogenomtänkt musikval. Det här gällde absolut inte Åsa Linderborgs program.

Låtvalet hade samband med det Åsa Linderborg talade om, och det var dessutom bra musik hon spelade: Rolling Stones, Stefan Sundströms tolkning av Allan Edwalls underbara ”Årstider” (se Kulturspegeln, Sångtexter), Cornelis Vreeswijks tolkning av Evert Taubes ”Vals i Valparaiso”, Jojje Wadenius & Barbro Lindgren, Arne Domnerus med den ryska ”Pråmdragarsången”, ”När jag går i graven” ur ”Jösses flickor”, Hoola Bandoola, ”Valles dröm” ur ”Ville, Valle och Viktor”, Macy Gray plus ytterligare någon låt som jag just nu inte kommer på vilken den var och med vem.

Tack, Åsa, för ett bra program!

Och förresten: När jag själv går i graven, har jag ingenting emot om den som formulerar dödsannonsen väljer att citera inledningsraden i ”När jag går i graven”:

”När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något!”

Povel

Björn Barlach har i dag (9 juli 2007) på Dagens Nyheters Namn och Nytt en underbar dagsvers om Povel Ramel:

Povel

I tystnaden och friden
en kväll i juni månad
gick en man ur tiden.
Tiden står förvånad.

Genierna går bort.
Skorna något trängre.
Tidens flykt är kort.
Underbart är längre.

Melodikrysset nr 27 2007

I går klippte jag vår väldiga gräsmatta. I natt slog vädret om, och det har regnat av och till. Så gräset växer upp igen kan tänka.

Men skämt å sido: Öregrund har haft mycket sol, så trädgården behöver verkligen det här regnet. Det gäller inte minst min nyrestaurerade rabatt, där jag har satt en mängd nya blommor.

Mig skulle inte det mest gassande solsken locka bort från Melodikrysset, men onekligen känns det lättare att sitta inne vid radion en gråmulen och regnig dag som den här.

Veckans melodikryss tyckte jag hörde till de lättare. Men sånt kan ju variera, beroende på vad man råkar kunna.

Egentligen var det bara ett par frågor jag behövde googla lite på.

Filmen ”Breakfast on Pluto” har jag inte sett, men jag har hört Bobby Goldsboros ”Honey”. Genom att googla fick jag reda på att Stikkan Anderssons svenska översättning, den som Björn Ulvaeus spelade in, heter ”Raring”. Fast jag hade redan, innan jag började googla, av ledbokstäverna förstått att det efterlysta svaret skulle bli pluralen raringar.

Av ledbokstäverna förstod jag vidare omedelbart att den manliga delen av duon som sjöng schlagerparodin ”Värsta schlagern” var Markoolio. Men vem sjöng han ihop med? Jo, Linda Bengtzing. Hennes sjungande har jag aldrig gett mycket för.

Niklas Strömstedt med ”Oslagbara” klarade jag däremot omedelbart. Och så klart ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”. För att inte tala om Art Garfunkel i ”Let’s Fall in Love”.

Och eftersom jag både känner Lasse Åberg och har sett serien om Trazan Apansson i TV, var det heller inte svårt för mig att komma på att Klasse Möllberg där spelar apa (i två bemärkelser). Här hörde vi Electric Banana Band med ”Kameleont” i Melodifestivalen 2006.

”Simpsons” har jag bara flyktigt tittat på, men jag klarade TV-signaturen ändå.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Eldeman spelade i dag, lite post festum, ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Är ni intresserade av att läsa mer om upphovskvinnan respektive upphovsmannen, kan ni hitta ett och annat ovan under Kulturspegeln.

Äldre, i radio ofta spelade hits brukar vara mitt bord och var det också i dag.

Vi hörde Siw Malmkvist sjunga (på finska) Thore Skogmans ”Bergsprängartango från Gällivare”, som här skulle ge verbet spränga.

Glenn Millers ”In the Mood” har en man i min ålder förstås dansat till.

Och ska man åka jorden runt, har man nytta av en atlas.

Filmen ”Pianot” har jag sett både på bio och på video. Här illustrerades den med ”Big My Secret”.

Och vad passar bättre att avsluta med en grå och regnig dag som denna än Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, vilket här skulle ge verbet droppa.

***

Söker du efter något svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

Svarta fingrar

Den senaste veckan har jag jobbat hårt med att restaurera en försummad rabatt: rensat ogräs, glesat ut bestånden av blommor som har en tendens att sprida ut sig för mycket, fortsatt kampen mot åkervindan som, trots upprepade utrotningsförsök, finns kvar i ena ändan av rabatten. (Åkervindan är med sina skära klockblommor rent av vacker. Men den slingrar sig som en lian runt andra växter, förkväver dem.)

Personer som ägnar sig åt sådant sägs ha gröna fingrar. Men det är lögn. Fingrarna blir svarta. Särskilt svart blir man under naglarna.

I går, när grundarbetet var gjort, planterade jag in nya växter i den här rabatten: sådana som jag fick i 70-årspresent av mina barn och sådana som jag tillsammans med Birgitta i lördags köpte i Eds handelsträdgård utanför Östhammar.

Till de senare växterna hör två exemplar av Röd solhatt (Rudbeckia purpurea, Echinaceae), som får rödvioletta blommor och kan bli en meter hög. Jag har tidigare haft två exemplar av den, en som jag har köpt på Julita gård och en som jag fick av Karins föräldrar – Karin är sambo med vår Matti – men båda exemplaren har av någon anledning gått åt fanders.

Av Matti och Karin fick jag på 70-årsdagen en ros och en pion, som nu också finns i jord i den nyrestaurerade rabatten.

Rosen är en Ghirlaine de Féligonde, en gammaldags parkros som blir 1,5-2,5 meter hög och får små koppargula blommor som sitter i klasar. Den finns nu i ett hörn av rabatten, där flera sorters rosor trivs. Dessutom finns där andra blommor i olika gula nyanser: Spirstånds (Ligularia), Gullris (Soldiago) och en fullständigt enastående hög orange lilja, som just nu blommar. I närheten finns också Brinnande kärlek eller Studentnejlika (Lychnis Chacledonica), som blommar i orangerött, samt två på Eds handelsträdgård nyinköpta exemplar av Röd nejlikrot (Geum).

Luktpionen (Paeonia Lactiflora) är rosa, fylld, och heter Edulis Superba. Den har redan sällskap av en hel rad pioner i den rabatten. Runt omkring i trädgården har vi minst 25 olika pioner av alla tänkbara varianter: bondpion, dillpion, luktpion, röda, mörk- och ljusrosa, vita, fyllda, enkla. Pioner hör till det vackraste så här års. En del har redan blommat över, medan andra fortfarande står i knopp. Genom att vi har så många, tar vi ofta in flera buketter att ha i vas.

Stjärnflockan (Astrantia major) hade före den stora rensningsaktionen brett ut sig över stora delar av den högra delen av rabatten, så mycket att jag har fått glesa ut den. Dessutom blir den hög, 40-90 centimeter. Den är en oerhört behagfull gammaldags trädgårdsblomma, som med sina bleka, grönrosa blommor gör sig utmärkt i buketter. Nu fick jag av min dotter Kerstin och hennes familj – Bo, Viggo och Klara – ett fint exemplar av en variant med rödare blommor. Det ska bli oerhört spännande att få se den utvecklas och blomma, där den nu står i närheten av sina grönrosablommande kusiner.

Jag har tidigare inte odlat vivor i den här rabatten, men när jag nu fick en Hyacintviva (Primula vialii) av Kerstin och hennes familj, satte jag den inte långt från min tibetanska jättelilja. Hyacintvivan blommar redan i rött och violett. Med sin toppiga form ser dess blomma nästan obscen ut – men den är verkligen vacker!

Slutligen har Kerstin & co förorsakat mig ett mysterium. Jag fick en Akleja (Aquilegia) av dem, och jag har med framgång tidigare odlat akleja i den aktuella rabatten, så det är inte det som är problemet. Med aklejan i fråga följde nämligen två skyltar: enligt den ena ska den här aklejan vara grön, enligt den andra röd. Visserligen har jag av erfarenheten lärt mig, att olika sorters aklejor – vi har jättemånga i vår trädgård och tycker att de är underbara – korsar sig med varandra hej vilt, men den kan ju knappast blomma i både grönt och rött.

Den som lever får se.

***

I dag på eftermiddagen gick jag till Anna, vår lokala trädgårdsmästare (hon har tagit över efter sin mamma, Inga-Lill) för att köpa säckar med jord att läggas på den restaurerade rabatten; Anna skjutsar hit dem i kväll, när hon har stängt butiken.

Jag passade då på att köpa ytterligare perenner till rabatten.

För det första hade hon Vit solhatt, som jag köpte två exemplar av.

För det andra köpte jag en rosa (Digitalis purpurea) och en gul (Digitalis grandiflora) Fingerborgsblomma. Vi har sådana på andra håll i trädgården, men jag har inga i just den här rabatten.