Jag är i Estland – inget melodikryss den här veckan

I dag åker jag till mitt gamla hemland, Estland, bland annat till Tallinn och till min födelseby, Juminda.

På lördag åker jag till mina hemtrakter på nordkusten mot Finska viken, först till Leesi för att lägga blommor på mina mor- och farföräldrars gravar, sedan till Juminda där jag ska träffa släktingar och också besöka mitt barndomshem, kallat Tabani.

Så sorry folks – det blir inget melodikryss för mig den här lördagen.

Melodikrysset nummer 40 2017

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

En lysande konsert

Vi har ju årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester, men eftersom jag under torsdagen hade tid dels hos min tandläkare, dels på ögonkliniken på Ackis och dessutom måste gå till Vårdcentralen för att inför tandläkarbesöket kolla den aktuella effekten av det intag jag gör av Waran (ett blodförtunnande medel), åkte jag in till lägenheten i Uppsala redan på onsdag kväll. Birgitta och Annas dotter Ella, som har varit i Öregrund för att hjälpa till med höstarbetet i trädgården, tog bussen till Uppsala först påföljande eftermiddag.

Birgitta hade sen ett möte inbokat på Stadsbiblioteket för att tala om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag) och kom därför till Konserthuset först i pausen, lagom till fikat med Bengt, Inger, Anna och Annas dotter Amanda, och det var först då jag kunde berätta för de nämnda om min ganska svåra dag. PK-värdet var i och för sig lågt, så jag kunde genomföra tandläkarbehandlingen, men den krävde bedövning och omfattade två olika saker, dels att spränga resterna av en alltför skadad visdomstand i vänstra överkäken och sen, inte utan möda, dra ut de olika delarna av tanden. Sen tog tandläkaren och sköterskan en paus, men därefter fortsatte de med att laga en tand på nedre sidan och till höger. Jag är verkligen inte smärtkänslig, men det är klart att effekterna också kändes när behandlingen var klar. Därifrån tog jag mig till ögonkliniken på Akademiska för kontroll, som fordrade förberedelse med två sorters ögondroppar, som sen hade effekter också efter avslutat besök.

Efter det här irrade jag runt i centrum för att bland annat gå på bank, apotek och Coop, och till slut anlände jag, egentligen i tidigaste laget, till Konserthuset och insåg då, att jag skulle kunna hinna hem till Idrottsgatan för en kort visit. Så jag gjorde försök, dock fruktlösa sådana, att på Sivia-sidan av Musikens hus, försöka få tag på en taxi – jag hör till de gammaldags typer som inte har mobiltelefon. När jag så klev ut i den taxifil som finns på den här sidan av Konserthuset, hände det en komplicerad olycka: Precis när jag skulle kliva ner från trottoaren ner i taxifilen, lossnade axelremmen på min väska, och när jag försökte fånga väskan i fallet, föll jag själv, gamle man, ner på marken. Och eftersom jag har problem med benen och där inte fanns något att gripa tag i med armarna för att få stöd, blev jag liggande där, fullkomligt hjälplös. Det kom snart en yngre dam som försökte hjälpa mig upp, men det visade sig vara svårt. Men snart kom ytterligare en dam, en som jag känner från Svartbäckens socialdemokratiska förening, Kia Alfredsson, och med förenade krafter fick mina nu två hjälpande änglar upp mig på benen igen, och den första av dem beställde via sin mobil en taxi åt mig.

Det har sina sidor att bli gammal, men det är samtidigt tur att det finns så många hjälpsamma kvinnor.

Så jag hann hem och bytte där byxor, så att jag skulle se anständig ut när det blev konsertdags.

* * *

Och jag hann till och med (i en annan taxi) tillbaka till Konserthuset i tid för att inte ens missa den presentation av Jean Sibelius som föregick konserten.

Den här konserten blev minnesvärd, ja lysande: Allt som spelades var mycket hörvärt. Kammarorkestern var i sitt esse. Den litauiska dirigenten Giedrė Šlekytė ledde suveränt och med användande av hela kroppen orkestern. Och den tyske violinisten (i Sibelius-verket) Tobias Feldmann var en virtuos på sitt instrument – publiken belönade honom med dånande applåder.

Hela första delen av konserten bestod av två verk med 100-årsfirande Finland som klangbotten.

Konserten startade med Jukka Linkolas (född 1955) ”Winds” från 1992, ett verk som inte präglas av kompositörens starka band till jazzmusiken – i det här verket spelar stråkarna något som är inspirerat av vindarnas sus och växlingar mellan vindar av olika styrka. Här har stråkinstrumenten en bärande roll.

Jean Sibelius (1865-1957) började skriva sin ”Violinkonsert” redan kring förra sekelskiftet. En första version uppfördes 1904, men sin definitiva och mycket uppskattade form fick verket 1905. Det är ett svårspelat verk, men violinsolisten, Tobias Feldmann, spelade det suveränt i alla delar och avseenden, bland annat de många tempo- och temperamentsskiftena.

Jag hoppas att den här inkännande (också från orkesterns sida) tolkningen av verket ges ut på CD; jag vill nämligen gärna infoga den i min mycket sora samling av skivor med musik av Sibelius.

Felix Mendelsohn-Bartoldys (1809-1847) ungdomsverk ”Midsommarnattsdröm” är förstås skådespelsmusik, skriven till William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Uvertyren, som alltså spelades efter pausen, skrevs redan 1826 och spelades året därpå. Resten av verket skrevs först 1843. De olika delarna har ett tydligt samband med Shakespeares pjäshandling: scherzot presenterar till exempel Puck och Oberon. Det som de flesta i konsertpubliken säkert kände till och hade ett förhållande till var det avslutande stycket med bland annat ”Bröllopsmarschen”. Det här, också det mycket välspelat och med utnyttjande av hela orkestern, blev en mycket lyckad avslutning på en alltså även i övrigt mycket minnesvärd konsertkväll.

Melodikrysset nummer 39 2017

Dagens melodikryss tyckt jag för min del inte var särskilt svårt. Men naturligtvis innehöll det åtminstone en fråga som jag inte kunde spontant.

Bruno Mars, i dag med ”Just the Way You Are”, tror jag aldrig jag har lyssnat på, men Google hjälper.

Då är Glenn Miller och hans ”In the Mood” desto mer bekanta. När jag under realskoletiden under tidigt femtiotal gick i dansskola i Sundsvall, spelades ofta Glenn Miller-låtar, och eftersom de är oerhört bra danslåtar, använde hustrun och jag långt senare vid en gemensam födelsedagsfest med många deltagare ett band med Millers mest kända låtar som dansmusik.

När jag under senare delen av femtiotalet gick i gymnasiet (Högre allmänna läroverket i Sundsvall) och dessutom på latinlinjen, fick vi en mycket omfattande och sakkunnig genomgång av den svenska litteraturhistorien, läsa mängder av litteratur i original, och tidigt köpte jag också själv Gustaf Frödings samlade dikter. Det här intresset har hållit i sig genom åren, och jag har följaktligen också köpt ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao och då verkligen inte för att vår son – han heter Matti Dahl – och hans band har varit förband åt Mando Diao.

Erik Axel Karlfeldts poesi hörde också till det jag läste under gymnasietiden, och tonsättningen av ”Dina ögon äro eldar”, i dag i instrumentalversion, tycker jag är fin.

Och under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun sjöng vi med hjälp av ett sånghäfte som jag har kvar det som kallades svenska stamsånger. I det här sånghäftet fanns bland annat ”I sommarens soliga dagar”, som jag delvis fotfarande kan utantill.

Många av Evert Taubes sånger hör också till den klassiska svenska sångskatten – det som spelades i dag, fast med Herrgårdskvintetten, ”Så skimrande var aldrig havet”, är en mycket vacker text till en vacker melodi. Fast här skulle illustrationen leda oss till ordet skimra.

Också den alltför tidigt bortgångne Fred Åkerström hör till de stora inom svensk viskonst – jag använde honom själv vid den stora lanseringskonserten för min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”. I dag hörde vi Freds dotter, Cajsa-Stina Åkerström, sjunga pappans ”Oslo”, en stad där jag allt sedan gymnasieåren har en del av mitt hjärta.

Jag såg Nanne Grönvall i Doobedoo i TV i går kväll, men jag har faktiskt också hört henne live, på en socialdemokratisk partikongress. I Melodikrysset föekom hon tillsammans med The Boppers och Brolle i elvishyllningen ”The King”.

Kul var det också att få höra John Legends ”All of Me” spelad i Django Reinhardt-stil – men det var inte Django Reinhardt som spelade gitar i det här fallet.

Kul var det också att åter få höra Alf Robertson sjunga ”Skomakare Anton”. Ursprungligen gjordes den på skånska av Hasse Kvinnaböske Andersson.

Sist kvar att redovisa i dag, sist också i krysset, var ”Baby Goodbye” med E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Det här var ursprungligen ett melodifestivalbidrag, dessutom ett som man fortfarande minns.

Melodikrysset nummer 38 2017

Jag har knappt hunnit hämta mig från firandet av hustruns 80-årsddag, men upp måste man ju på lördag morgon för att lösa Melodikrysset. Fast numera, när också jag är 80, tar det lite längre tid att bli klar med det.

Nå, i dag började det urlätt med Lasse Berghagens signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”, ”Stockholm i mitt hjärta”. Fast här förstås i en instrumental version.

Men naturligtvis innehöll melodikrysset också ett och annat som var svårt även för mig, som annars behärskar många olika musikstilar och genrer.

Men låttiteln ”Ready For It?” lyckades jag hitta genom att googla på en fras jag hittade, ”In the middle of the night”, och då fick jag veta, att den som hade gjort och spelat in låten heter Taylor Swift – Swift hade jag då redan kommit fram till med hjälp av ledbokstäverna.

Top Cats från Värmland minns jag bara vagt från Melodifestivalen, men det var dem vi hörde i en låt som faktiskt också heter ”In the Middle of the Night”.

Jag kom så småningom på vad vi troligen hörde för melodi i den avslutande frågan i dag. Men eftersom jag inte hinner kolla om den finns med Cave Stompers, skriver jag bara det svar på frågan – att båda i det här fallet är detta – jag har kommit fram till: ogift. (En vänlig läsare bekräftar det jag trodde: Det var August Södermans ”Bröllopet på Ulvåsa”.)

Disney-filmer har jag sett många av, dock inte den allra senaste, i original kallad ”Moana” men i Sverige av någon anledning döpt till ”Vaiana”.

Med resten av frågorna hade jag inga som helst problem. Så till exempel inte med de övriga filmfrågorna.

Temat ur ”Graham Greene-filmatiseringen ”Den tredje mannen” med tema av Anton Karas på cittra, ”The Harry Lime Theme”, kände jag förstås genast igen. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film. Och även filmen om lejonet Elsa, ”Född fri”, har väl tidigare förekommit i krysset.

Och om vi håller oss kvar i Afrika, spelades i dag en av mina och hustruns favoriter, Miriam Makeba. Vid hustruns afrikanska parties för deltagarna i seminarierna på Dag Hammarskjöld-fonden där hon på den tiden jobbade hade vi ofta parties hemma hos oss och spelade då gärna Makeba, inte minst ”Pata Pata”. Den är mycket bra som dansmusik, så bra att vi sen måste slipa och lackera om parketten i vardagsrummet.

Jag älskar verkligen inte all country, i dag illustrerat med norskan Heidi Hanse. Men jag har massor av skivor med Buffy Sainte-Marie, och jag tyckte också att Lena Andersson gjorde en utmärkt svensk version av hennes ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”, i Lenas svenska version ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”.

Och jag har hela Beatles’ skivkollektion, och även John Lennons ”Free As a Bird” från 1995.

Mats Paulson, som jag hade kontakt med när jag 1969 gav ut min ”Joe Hills sånger”, förknippar jag inte direkt med dansband, men Sven-Ingvars och Sven-Erik Magnusson har faktiskt spelat in hans ”Septemberbarn”,

Paul Ankas ”Diana” från 1957 spelades ideligen när jag 1958-1959 gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå.

Jag bor ju numera i Uppsala, men i kväll ska jag åter åka ut till en röd liten stuga i Öregrund – nå, så liten är den inte längre; vi har låtit bygga ihop två små röda stugor, och precis nere vid stranden ligger den inte heller.

Inför det och mycket senare än vanligt lägger jag nu ut mitt förslag till rätta svar på dagens melodikryss. Att det blev så sent beror på att jag blev avbruten innan jag hann skriva färdigt mitt krysskåseri och korrekturläsa det jag hade skrivit – jag och Birgitta blev hämtade i bil av sonen, Matti, för frakt till hans syster, Kerstin. Hemma hos henne har vi sedan varit på födelsedagskalas för dels Kerstin, dels hennes son, Viggo. Med där var också Viggos syster, Klara, och Mattis familj: hustrun Karin samt barnen Klara och Sofia.

Men nu är jag hemma i lägenheten en stund, innan det blir dags att åka till Öregrund igen.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Melodikrysset nummer 37 2017

Jag har under den senaste tiden varit fullt upptagen med att förbereda Birgittas 80-årsfirande kommande onsdag. Vill några av er veta mer om det (och dessutom läsa en mycket personlig text om vårt nu mycket långvariga förhållande, gå ner två steg på bloggen. Själv var jag i går på en runda till en specialbutik i Östhammar och sen på Coop här i Öregrund och köpte en hel rullväska full av blomsterlökar till henne. Hon fick dem redan i går, eftersom det känns helt fel att släpa med dem till födelsedagsfirandet med ett 50-tal gäster i vår lägenhet i Uppsala, för de – alltså lökarna, inte gästerna – ska ju ändå hit för att sättas i vår trädgård i Öregrund.

Inte heller i dag tyckte jag att Melodikrysset var särskilt svårt.

Men jag blev lite sur över att Anders Eldeman i likhet med vad han flera gånger har gjort på senare tid åter hade en dubbelfråga, där de båda frågorna inte har ett dugg med varann att göra. Fast själva frågorna var ju inte svåra. ”Lite grann från ovan” förekom i Edvard Persson-filmen ”Skanör-Falsterbo”, 1939 – men det är värt att notera, att sången skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist. ”Stad i ljus” skrevs av Py Bäckman, och Tommy Körberg sjöng den i Melodifestivalen 1988.

Jag är, trots att jag själv inte är troende, allt sedan folkskoletiden fäst vid en rad gamla psalmer. Jag kan allt sedan dess delar av texterna utantill, minns också deras melodier, så när Eldeman i dag spelade en instrumentalversion av ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm nummer 200), kände jag genast igen den. Det här är för övrigt en mycket gammal psalm, vars första svenska text år 1725 skrevs av Joachim von Düben. Originalet är ännu äldre, från 1653, och skrevs skrev av Paul Gerhard.

Psalmtextens tyska ursprung får mig att som nästa fråga välja ut ”By the Rivers of Babylon”, dels för att den kan sägas ha anknytning till Bibeln, dels för att den blev en hit med en tysk popgrupp, Boney M.

Adele måste vara en av Eldemans personliga favoriter, eftersom han så ofta spelar henne. Men OK, ”River Lea” hade jag i alla fall inte hört förut.

Pojkband hör normalt inte till det jag lyssnar på. Men ”Back For Good” med Take That lät för all del inte så pjåkigt.

I dag fick vi också höra ”These Boots Are Made For Walking” med låtens upphovsman, Lee Hazelwood. Men själv tycker jag nog att Nancy Sinatras version är bättre.

Och ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake (som jag normalt inte lyssnar så mycket på) är faktiskt hörvärd.

Som brygga mellan de engelskspråkiga låtarna och de svenska kan vi använda Måns Zelmerlöws – ingen av mina favoriter – ”Wrong Decision”.

Men det finns en brygga också till ”Leende guldbruna ögon”, som vi minns med Sven-Ingvars (1976) och Vikingarna (1977). Fast i dag hörde vi den på finska, ”Kultaiset kymmenet” med Eki Jantunen. Men egentligen är låten amerikansk, redan 1951 insjungen av Rosemary Clooney. Och redan samma år, 1951, sjöngs den in av Thory Bernhards i en annan textversion.

Den blev, inte minst genom dansbanden, mycket känd här i Sverige. Folkkär, både via film och som sångare, blev också Åke Grönberg, som vi i dag fick höra sjunga en egen text, ”Gungeligung”.

Somliga tycker kanske att jag fördjupar mig för mycket i detaljer kring de spelade låtarna, men där får jag be att få anföra titeln till en Povel Ramel-låt som spelades i dag, dock instrumentalt, ”Det är dom små, små detaljerna som gör det”.

Kvar att redovisa är då ”Lille katt” ur filmen ”Nya hyss av Emil i Lönneberga” (1972), där Emils lillasyster Ida sjunger den. Och som ni väl redan har listat ut, är texten skriven av Astrid Lindgren och musiken av Georg Riedel. Nå, det var ju inget av det här Eldeman frågade efter utan om kattens läte. Så i dag slutar vi med mjau.

Birgitta, 80. En kärlekshistoria

I juni fyllde jag själv 80. Birgitta hade bjudit några nära vänner till trädgårdskalas i Öregrund, och vädret var nådigt.

I nästa vecka, den 20nde september, är det Birgittas tur att uppnå denna höga och jämna ålder. Vi har ännu inte flyttat in till stan, Uppsala, för hösten, men eftersom vädret inte längre lämpar sig för utomhuskalas och vi har bjudit in något fler, hålls festen den här gången i vår hyggligt stora lägenhet på Idrottsgatan 12 nb. Ändå har vi, inte bara av utrymmesskäl, tvingats begränsa antalet inbjudna till runt 50, och även då måste de inbjudna gästerna förstås, utspridda i olika rum, äta och dricka det vi bjuder på.

Vi har bjudit barn och barnbarn samt nära släktingar, personliga vänner från Svartbäckens socialdemokratiska förening och Uppsala arbetarekommun, några av Birgittas personliga vänner som vi fortfarande regelbundet träffar (från hennes tid som miljö- och energiminister samt Riksdagens talman) och så några gamla kompisar från ungdomsåren i Laboremus och Studenternas helnykterhetssällskap.

Det finns naturligtvis fler, både från Birgittas tid i politiken och från vänkretsen i det tidiga sextitalets Laboremus, som vi gärna hade velat se igen, men utöver utrymmesbegränsningen, alltså att vi inte kan få in fler i vårt hem, har vi också helt avstått från att invitera gamla vänner som bor utanför Uppsala-Stockholms-området. Märk att många av dem jag här syftar på själva är i ungefär samma ålder som vi och att de, om de ändå kom, också skulle åsamkas res- och logikostnader.

Men finns det några som ändå vill höra av sig med en hälsning, går det ju bra att framföra en sådan via en kommentar till den här texten eller som blommogram (gärna i form av blomstercheck, avsedd för inköp av växter till Birgittas ögonsten, trädgården i Öregrund). Eftersom vi på torsdag kväll, dagen efter själva födelsedagen, återvänder till huset i Öregrund (Håkanssonsgatan 26-28, 740 71 Öregrund), är det mest praktiskt att eventuella blommogram sänds dit.

Vid 80 års ålder behöver man ju inte så många nya prylar, så Birgittas önskelista omfattar annars bara bidrag till fonder vars ändamål står hennes hjärta nära, sådana som Läkare utan gränser, Vi-skogen och UNICEF Sverige.

* * *

Men nu över till det rent personliga, det som rubriken syftar på.

Jag har allt sedan tidiga tonår varit socialdemokrat, och i början av 1960 – jag hade hösten 1959 kommit till Uppsala för att plugga – gick jag med i socialdemokratiska Laboremus, en förening för tanke- och kroppsarbetare enligt dåtidens stadgar. Jag deltog omedelbart i ett veckoslutsseminarium om socialdemokratiska partiets förestående programrevision och fick uppbackning för mina synpunkter från föreningen, vilket sen ledde till att jag skickade en debattartikel om partiprogrammet till gamla Stockholms-Tidningen och fick den antagen; den ledde till och med till fortsatt debatt och kom att bli startskottet för min bana som publicist. Och i maj 1960 valdes jag till ordförande i Laboremus, mycket motvillig när jag först tillfrågades men sen övertalad. Det här blev, visade det sig, inledningen till en ny bana i livet, en helt annan än den jag från början hade tänkt mig.

Birgitta kom från en frisinnat folkpartistisk miljö, men den, visade det sig, rymde människor med ganska olika politiska åsikter, också socialdemokrater, och även hennes mamma bytte på ålderns höst parti och blev socialdemokrat, till och med en mycket aktiv sådan. I Uppsala hade Birgitta gått med i den blandat socialliberala och socialdemokratiska studentföreningen Verdandi.

Birgitta nämner i sina memoaret, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016) att vi först träffades för att diskutera en aktion mot apartheid, gemensam för Laboremsu och Studenternas helnykterhetssällskap, där hon var ordförande. Som SHSare bodde hon på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, och där bodde också en mängd studenter som var medlemmar i Laboremus, bland dem Birgittas efterträdare som ordförande i SHS, Anna-Greta Leijon. Inför hennes ankomst till Uppsala blev jag uppringd av Evert Kumm, pappa till Björn Kumm (som då befann sig i USA och efter att ha varit ihop med Anna-Greta var snubblande nära att gifta sig med en amerikanska, till lika katolik – dock ångrade sig Björn innan det skedde). Everts ärende var att jag skulle ta hand om Anna-Greta, som han visste var sosse. Så vid årets recentiorsafton på universitetet, där vi representerade var sin förening, anslöt vi oss till den andras/andres förening: Anna-Greta gick med i Laboremus och jag, som hur som helst var helnykterist, gick med i SHS. Jag och Anna-Greta blev dessutom en kort tid ett par.

Jag nämner det här därför att Anna-Greta förstås hade mycket kontakter med sin företrädare, Birgitta. Till både Anna-Gretas och Birgittas vänner på Arken hörde Hans O Sjöström, som också var en mycket aktiv laboremit. Och för att ge en bild av den tidens studentmiljö, vill jag nämna, att Anna-Greta, närmast efter mig en tid var ihop med Hans O. Vi är för övrigt fortfarande, efter alla dessa år, vänner, och både Anna-Greta och Hans O kommer på Birgittas förestående 80-årskalas.

Jag kom, bland annat av de här skälen, att ofta göra besök på Arken, och blev snart också vän med Birgitta och Bengt Kettner, hennes första man – honom hade hon träffat redan 1953, när hon var 15 år, och de gifte sig också när de var mycket unga. 1961 fick de dottern Anna.

Till att börja med rörde det här sig om ett kompisumgänge, ofta som i studentkretsar över en kopp te; jag och min bror Matti togs också med på svamputflykt i Storvreta. Jag såg tidigt de värderingar och egenskaper Birgitta hade, och det krävdes därför inte något större mått av övertalning för att få henne att gå med i Laboremus och därmed bli medlem i socialdemokratiska partiet. Jag fick henne att också skriva en stor jämställdhetsartikel i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, vars redaktör jag var; jag skickade henne även, när jag var ombudsman i Studentförbundet, på hennes livs första uppdrag som politisk företrädare.

Vi blev allt närmare vänner, men som jag en gång har berättat för Anna när hon var i en ålder då hon ville veta: Det förekom inte någon som helst sexuell kontakt mellan mig och hennes mamma, så länge hon levde ihop med Bengt.

Jag kände heller inte i förväg till Birgittas skilsmässa från Bengt (Birgitta skriver mycket varsamt om skilsmässan i sina memoarer) i början av 1964, och Bengt och jag har lite senare – efter en period då han säkert undrade – särskilt efter det att han och han nya fru Inger flyttade in i ett hus alldeles nära vårt i Svartbäcken (vilket underlättade Annas växelboende hos sina båda biologiska föräldrar), fått en oproblematisk och vänskaplig relation; Bengt har för övrigt under en period varit ordförande i sosseföreningen i Svartbäcken, där också vi är medlemmar.

Men tillbaka till när mitt och Birgittas nu mycket långa förhållande började på riktigt.

Jag hade kommit tillbaka till Uppsala efter att under julen ha varit hos mina föräldrar i Juniskär, söder om Sundsvall. Det var redan kväll, och jag befann mig i min bostad i en rivningskåk i hörnet Linnégatan/Kungsgatan.

Plötsligt ringde det på dörren, och in klev en blek och jag tror faktiskt lite skärrad Hans O Sjöström, som fick ur sig det han hade kommit för, som budbärare:

– Birgitta ska skilja sig, och hon har redan berättat det för både Bengts och sin egen mamma. Men hon ville att jag skulle berätta det för dig.

Jag förstod förstås vad det här handlade om för min del, och jag frågade Hans O var hon fanns, och det visade sig att hon fanns ensam hemma i lägenheten på Arken.

Så när jag hade berättat också för min bror, som delade lägenhet med mig, och samlat mig en smula, gick jag till Arken.

Vad som sedan hände är min och Birgittas ensak, men när jag mot morgonsidan i mörkret gick hem genom ett lätt snöfall, var jag omtumlad och glad, och när jag från Svartbäcksgatan vek in på Linnégatan, citerade jag ur minnet – det här är inget litterärt konstgrepp utan sant – delar av en dikt ur ”Den halvfärdiga himlen”, från 1962 och av Tomas Tranströmer:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

* * *

Det skulle finnas mycket mer att berätta om mitt och Birgittas nu mycket långa liv tillsammans. Om våra gemensamma barn, Kerstin och Matti. Om hur vårt liv tillsammans blev – det går förstås inte att komprimera till en bloggtext, men jag kan ju åtminstone säga, att vårt äktenskap har varat ovanligt länge, vilket givetvis inte betyder att inte också vi har haft våra kriser. Jag nämner det sista mest i polemik mot alla dem som – oftast lögnaktigt – hävdar, att det absolut alltid har rått frid och ro i just deras äktenskap.

Men i den ålder vi nu båda är i är det inte längre läge för att älta sådant.

I vår ålder, när man inte längre vet hur lång tid man har kvar, känns budskapet i den här sången mer adekvat:

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Melodikrysset nummer 36 2017

Jag har haft en hektisk tid. Bland annat har jag skickat ut inbjudningar till Birgittas 80-årsfirande den 20 september och tillsammans med dottern, Kerstin, planerat mat och annat praktiskt runt omkring. Och så har jag, mer detaljerat än svenska dagstidningar, här på bloggen skrivit om den norska valrörelsen. Ändå har jag tillsammans med hustrun sett på TV – i går kväll den mycket fina säsongstarten på ”Doobedoo” – och i torsdags kväll åkt fram och tillbaka till Konserthuset i Uppsala för höstens första konsert.

En del filmer har det också blivit, fast inte någon av dem som förekom i dagens melodikryss.

Dock har vi flera av de filmer som förekom i krysset i vår egen filmsamling.

”Casablanca” från 1942 och med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna är en underbar film, från vilken alla minns uttrycket ”Play it again, Sam”, som i filmen egentligen var längre. Den som gjorde den minnesvärda versionen av ”As Time Goes By” i filmen var Dooley Wilson, men i dag fick vi höra melodin spelas av Liberace.

Astrid Lindgren var textförfattare och Georg Riedel kompositör till två av dagens filmmelodier.

Den första, ”Sommarsången”, sjöngs av Inger Nilsson (Pippi Långstrump) i ”På rymmen med Pippi Långstrump” från 1978.

Den andra, ”Sjörövar-Fabbe”, som vi i dag hörde i en lätt jazzig instrumentalversion, förekom i ”Pippi Långstrump på de sju haven” från 1970.

”Fem myror är fler än fyra elefanter” är visserligen ett TV-program, som sändes 1974-1975, men den har också funnits tillgänglig som filmkassett. De som gjorde den här fina serien var Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Hur många bok- respektive filmversioner av ”Robin Hood” jag har läst respektive sett minns jag inte.

I dag fick vi höra ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams ur ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991.

En filmmelodi är egentligen också ”Wonderful Copenhagen” – den är hämtad ur filmen ”Hans Christian Andersen”, 1962. Fast i dag frågade Eldeman om vad man behöver för att åka dit, det vill säga till København: Jo, antingen ID eller pass.

Ytterligare en filmmelodi förekom i dagens avslutande trippelfråga.

Vi hörde Tom Hanks i Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. Den förekom i hollywoodfilmen ”Philadelphia” från 1993.

Zarah Leander förekom också på film, men bland det hon gjorde för film fanns inte den fina ”Sång om syrsor”, som Gösta Rybrant skrev åt henne.

För övrigt förekom en namne till henne, fast utan h på slutet, i dagens kryss: Zara Larsson. Hon sjöng ”Don’t Let Me Be Yours”.

Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har återförenats som GES, och dem liksom andra som kan sjunga och inte bara envisas göra det gillar jag för just det, därmed inte sagt att ”Hon är min” hör till det bästa jag har hört.

Däremot var det bara kul att få höra Nicole Kidman och Robbie Williams i insjungningen 2001 av ”Something Stupid”.

Från scenvärlden härstammar ”Miss Saigon” från 1987 med musik av Claude- Michel Schönberg och Alain Boubil samt libretto av Alain Boubil och Richard Maltby. Jag har aldrig sett den på scen men har den på skivor, så jag har hört ”The Last Night of the World”.

Och så är det då bara ett klassiskt stycke kvar, Bedřich Smetanas ”Moldau”, egentligen en flod som flyter genom Prag. Smetana var tjeck, och många har genom åren frågat, hur det kommer sig att en känd passage i det här stycket, som ingår i Smetanas ”Ma vlást” (Mitt fosterland, 1874), verkar vara identisk med en motsvarighet i ”Ack Värmeland du sköna”. Förklaringen är att Smetana vistades i Göteborg och då snappade upp den här sången, som dock även den har äldre svenska och även utländska förlagor.

Själv tycker jag det är fascinerande att försöka följa sångtexter och melodier bakåt i tiden och till helt andra länder, än där de har blivit en del av det nationella kulturarvet. Amerikansk musik vimlar av exempel på det här.

Melodikrysset nummer 35 2015

Dagens kryss klarade jag ganska lätt, i det stora hela utan att ens behöva söka hjälp på nätet.

Ted Gärdestad var en artist vars sånger också har fastnat i mitt melodiminne, så till exempel den andra i en dubbelfråga om namnen på låtarna, ”Sol, vind och vatten”. Betydligt svårare var det att komma i håg titeln på den först spelade låten. Men eftersom det bara var första bokstaven av tre som fattades borde det sökta ordet bli ”den”, och låten som spelades var alltså ”I den stora sorgens famn”.

Håkan Hellström hör också till dem jag gärna lyssnar på, vilket gör att jag känner igen hans röst, vilket var till hjälp när Anders Eldeman i dag spelade en låt från en ny hellströmskiva som jag ännu inte har lyssnat på. Låten heter ”I sprickorna kommer ljuset in”.

Jag är tillräckligt gammal för att redan när den fortfarande var relativt ny ha hört den melodi som Lennart Palm spelade, ”Då tar vi tagelskjortan på”, den som skulle ge oss det av Eldeman efterlysta materialet, tagel. Bland dem som framförde den i Caasino-revyn fanns Carl-Gustaf Lindstedt, som aldrig tvekade om att offentligt deklarera att han politiskt hörde hemma i socialdemokratin. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi för övrigt ett personligt porträtt av honom med frågor också om politiska värderingar – Carl-Gustaf lyftes fram som omslagsbild till det aktuellta numret av tidskriften.

Cornelis Vreeswijk förekom på omslaget till min tidning när han ställde upp som medlem i juryn för den valvisetävling vi anordnade – han var organiserad sosse redan när han gick på Sopis, var en tid under de rödaste åren i Sverige vänsterpartist men återkom sedan till socialdemokratin, valturnerade bland annat med min hustru. Bland det Cornelis gjorde med stor framgång var att skriva svensk text till en karibisk melodi, insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys, ”Sloop John B”, som när han och Ann-Louise Hansson sjöng in den på svenska fick heta ”Jag hade en gång en båt”, och av texten som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter framgår också att båten hade segel och ruff och köl.

Också Tage Danielsson var under senare delen av 1960-talet socialdemokrat; inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok”, en underfundig valpamflett (s) inför valet 1968, hade jag personlig kontakt med honom om lanseringen – jag var då nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen. När Tages ”Herkules Jonssons storverk” sändes som TVs julkalender 1969 såg jag naturligtvis också den, detta eftersom Birgittas dotter Anna följde den. I dag hörde vi signaturmelodin till den här serien, med musik av Gunnar Svensson.

Därmed har vi halkat in på barnkultur, där Eldeman i dag spelade musik ur två Disney-filmer.

Disneyversionen av ”Alice i Underlandet” har jag förstå sett – i dag fick vi som ledtråd höra Sanna Nielsen sjunga ”I den värld som är min”, hämtad från en omdubbning.

Lättast av de disneyanknutna låtarna var att identifiera den av de filmer som förekom i dagens kryss med hjälp av Loa Falkmans insjungning av ”Bella Notte”: ”Lady och Lufsen”. En bit ur den visas ju varje julafton, så den biten ser jag år efter år. Men jag har förstås sett hela filmen.

I TV har jag förresten också sett ”Macken” med Galenskaparna & After Shave – i dag spelades ”Man ska ha husvagn”.

Att ta med sig husvagn ”Genom gatorna på Söder” eller, som i Ralph McTells original, på ”Streets of London” är kanske inte så lätt, men det är annars en trevlig låt.

Amy Diamond har väl aldrig hört till mina personliga favoriter, men ”Forgive” med henne lät faktiskt riktigt hyggligt.

Östen med resten har jag hört mycket mer av och med. ”Grilla, grilla” är en ganska kul sammanfattning av det vi alla gör så länge sommaren varar.

Den fråga som då har blivit kvar sist i det här melodikrysskåseriet handlade om att identifiera en hitchcockfilm. Jag har väl sett i stort sett alla filmer, signerade Alfred Hitchcock – anser faktiskt att några av dem är riktiga mästerverk. Till dem hör dock inte hans allra sista film, ”Arvet” (”Family Pot”) från 1976. Den som är intresserad kan gå upp under Kulturspegeln, Film och där läsa den ganska utförliga recension jag har skrivit.