Melodikrysset nr 4 2008

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det var egentligen bara i två fall, dessutom delar av samma fråga, jag behövde googla. Frågan handlade symptomatiskt nog om två melodifestivalbidrag – det är sällan jag kommer i håg dem efteråt, även om jag försöker aldrig så mycket. Sandra Dahlbergs ”Här stannar jag kvar” från 2004 kom jag åtminstone vagt i håg, även om jag inte mindes sångerskans namn. I fallet Marie Lindberg var det tvärt om sångerskans namn jag kom i håg, inte melodin eller dess titel, ”Trying to Recall”.

Egentligen befinner sig Idol-vinnaren Marie Picasso i mitt fall i samma klass: Jag känner inte igen hennes ”Miracle” – och Idol har jag absolut aldrig sett eller hört på. Men eftersom jag fortfarande köper Aftonbladet, har jag ju inte undgått att se de jättelika bilderna och rubrikerna med och om henne. Dessutom har hon för kort tid sen stirrat på mig från Telias hemsida, som jag använder som startsida. Jag har också kontrollgooglat på henne i dag och fått reda på att hon egentligen heter Lilly Marie Pettersson.

Däremot beredde det mig, äldre man, inga problem att känna igen Lena Philipsson i ”Unga pojkar, äldre män”. Jag vet också att låten är skriven av Orup.

Om ni, med anledning av vad jag skriver om melodifestivallåtar och liknande, tror att jag är helt obekant med dagsaktuell musik, tar ni fel. Rapparen Petter finns, med flera skivor, i min skivsamling. Där finns dock än så länge inte hans senaste CD ”Goddamnit”, som inleds med ”Intro Feat”, där skådespelaren Mikael Persbrandt medverkar. Men Persbrandts röst är ganska lätt att känna igen.

Resten var rena hemmaplan för mig; en artist som Barbra Streisand står mig mycket närmare än deltagarna i Idol och flertalet av dem som deltar i Melodifestivalen.

Det är klart att jag har hört – och gillar – Per Myrbergs ”34:an”, det vill säga Olle Adolphsons svenska version av ”This Ole House”. Jag har till och med gjort en egen text, ”68:an” (benämningen på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen), till den.

Simon & Garfunkel, som jag har allt med, förekom i dag till och med två gånger.

Först hörde vi ”Bridge Over Troubled Water”, skriven av Paul Simon. På svenska heter den, i Åke Arenhills översättning, ”Som en bro över mörka vatten”. Den blev en stor hit även på svenska, då med Tommy Körberg.

Lite senare spelade Eldeman en låt, som han benämnde efter dess undertitel, ”59th St. Bridge Song”, men som är mer känd som ”Feeling Groovy”. De som sjöng var alltså Art Garfunkel och Paul Simon.

”My Fair Lady” var jag på 1959 i samband med den allra första Elevriksdagen, där jag var ombud. Musikalen bygger på George Bernhard Shaws pjäs ”Pygmalion”; musikalversionen (för Broadway) gjordes 1956 av Alan Jay Lerner (text) och Frederick Loewe (musik). I den sjunger Eliza (i den svenska versionen, alltså – då Ulla Sallert) om den spanska räven – vilket här skulle ge räv.

En annan musikal, som jag också har sett, är ”Cabaret”; här hörde vi Liza Minnelli sjunga ”Money Makes the World Go Around”. Har ni inte läst boken den bygger på – Christopher Isherwoods fina ”Farväl till Berlin” – har ni en upplevelse kvar.

Ytterligare en stor artist, men hemmahörande i operans värld, spelades i dag: Plácido Domingo, en av de tre tenorerna, sjöng Puccini. (De övriga i tenortrion är – eller var, ska man väl skriva numera – José Carreras och Luciano Pavarotti.)

Slutligen en fråga, som på flera sätt står mitt musikhjärta nära.

Vi hörde Fred Åkerström sjunga. Fred var en av huvudartisterna under den gigantiska allsångskväll 1970 i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma) lanserades. Fred har också gjort en fin LP med sånger av Ruben Nilsson, vars ”Fimpen och tändstickan” vi här hörde.

Ruben Nilsson (1893-1971) var plåtslagare, visdiktare och konstnär. Som visdiktare är han unik i så måtto, att han aldrig själv sjöng in sina egna visor på skiva. Men numera finns faktiskt hans röst bevarad på skiva: Peder Svan gav ut en dubbel-CD med svenska visor under 1900-talet, ”Visans gyllene tid”, och där finns, i överföring från en privatinspelning, Ruben Nilsson med sina ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”. Du kan hitta min recension ovan under Kulturspegeln, Musik – länk finns här.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett farväl, fyllt av vemod

I går åkte vi till Gerd Thunells begravning, först i buss från Uppsala till Västerås, sen per tåg från Västerås till Köping. I Köping mötte oss den gamle tidningsmannen Sune Lundh och hans hustru Meta; de hade kommit i bil från Karlstad och hade lovat köra oss vidare till Malma kyrka.

Dit är det inte långt från Köping, och eftersom vi annars skulle komma mycket för tidigt till begravningen, beslöt vi oss för att ta en fikapaus på något av stans caféer. Och vilket praktställe vi hittade: Café Saga på Västra Långgatan 1. Huset där det ligger är – jag har kollat – från 1902, men själva caféet är, trots sitt 1950-talsaktiga utseende, inte alls så gammalt; på väggen hängde en plakett om caféets 20-årsjubileum för alls inte länge sen.

Vi sitter vid kaffebordet och pratar, jag och Sune om A-pressens dystra öde; Sune och Birgitta pratar minnen från Uppsala fordomdags.

Också begravningar väcker minnen.

När vi anländer till Malma kyrka, högt och vackert belägen i utkanten av Kolsva, möts vi inte bara av Sören – bland begravningsgästerna finns gamla vänner både till oss och Sören, flera av dem tillresta ganska långt ifrån. Lena och Bosse Näslund är där. Per Fagerström är där. Pekka Tuominen, förr en av de ledande bland socialdemokraterna på Åland, är där.

Begravningsakten i kyrkan, också invändigt mycket vacker, är strikt kyrklig – men två socialdemokratiska fanbärare paraderar med röda, florbehängda fanor vid kistan. Den kvinnliga prästen är bra påläst om Gerd, också personlig, men begravningsakten är alltså – i motsats till till exempel den som jag ordnade för min bror – religiös. Gerd var troende kristen, och självfallet respekterar också en ateist som jag, att hon begravs i tradionella former.

Men eftersom jag för egen del inte deltar i bön eller psalmsång, får jag många tillfällen att låta tankarna fara i egna banor. Jag ser bilder: Glimtar av många möten med Sören och Gerd genom åren. Bröllopsfotot från 1964 som jag har i mitt fotoalbum där hemma. (Det tidigaste fotot jag har av Sören är från 1962. Då var Sören en mycket ung SSU-ombudsman; på fotot, från SSU-expeditionen, ser man bakom honom ett SSU-standar med Carl Lindhagens gamla devis ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Jag har, än i dag, ett sådant standar på mitt eget skrivbord.)

Den religiösa tro, som psalmerna som sjungs uttrycker, är alltså inte min. Jag kan, eftersom jag inte tror på det, inte lovprisa Jesu Krist för att han gav evigt liv (svensk psalm 304). Lina Sandell-Bergs text till psalm 190 är mycket vacker: ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.” Men jag tror ju inte på det.

En psalmtext som jag alltid har tyckt om delar av är 201, med text av Carl David af Wirsén (1889) och musik av W Åhlén (1933):

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

När jag hör det här, ser jag framför mig Gerd gå där i skogen, med bär- eller svampkorg.

Mitt sinne fylls av vemod.

* * *

Väl hemma igen upptäcker jag, att alla våra psalmböcker är från vår egen skoltid. Psalmnumren som jag minns från kyrkan stämmer inte med dem i våra upplagor.

Så i dag går jag till Lundequistska bokhandeln och köper en ny, aktuell upplaga av ”Den svenska psalmboken”. Psalmboken är ändå en del av kulturarvet.

Både fynd och skräp på Tradera

Jag har de senaste åren handlat en del på Tradera: Tidens kalender (jag har nu alla utom den för 1923), barn- och ungdomsböcker av Lisa Tetzner, FiBs ungdomsböcker, Alla Tiders Seriejournal och, framför allt, enstaka nummer och ibland längre serier av den klassiska veckotidningen Folket i Bild.

Ibland har man tur. Nyligen fick jag för en relativt överkomlig penning tag på FiB-nummer från 1937 respektive 1939, väl bevarade faktiskt.

Sen köpte jag i klump en stor bunt tidningar från 1953 och 1954. De flesta av dem hade jag redan, men uträkningen var att få några få nummer, som jag saknade.

Dess värre hände det som också tidigare har drabbat mig några gånger: Många av de tidningar jag köpte in – bland dem flertalet av dem jag egentligen var ute efter – var ofullständiga. I ett stort antal fall var Frimärksbladet (avdelningen för medlemmarna i FIBs frimärksklubb) urklippt. I andra fall var annonser urklippta, med påföljd att det saknades delar till noveller eller annat textmaterial.

När man köper gamla tidningar, får man acceptera, att papperet kan ha gulnat, att någon har försökt lösa korsordet eller att det finns en liten, liten reva någonstans. Men jag tycker det är otillständigt att människor som säljer på auktionsnät som Tradera säljer ofullständiga exemplar. Det är väl ganska givet att samlare – som jag – vill ha fullständiga nummer, när vi lägger bud.

Jag har tidigare råkat ut för det här flera gånger och också lyckats få till nya uppgörelser med säljarna. En som sålde tidningar med Rit-Olas klassiska serie ”Biffen och Bananen” urklippt gav mig ekonomisk kompensation och – viktigare – angav i fortsättningen defekter av det här slaget i sina traderaannonser. En annan ursäktade sig med att han inte hade kollat (en serie porträtt av filmstjärnor hade klippts ut i nummer efter nummer) och betalade tillbaka en del av vad jag hade lagt ut.

Men det är faktiskt inte pengarna jag i första hand är ute efter.

Är de här människorna som säljer defekta tidningar verkligen så aningslösa, att de inte förstår, att köparna/samlarna är ute efter exemplar, som åtminstone vad gäller text och bild är intakta?

Det kan nog finnas såna också – världen är full av konstigt funtade människor.

Men jag gissar att det bland de här slarvrarna också finns de som tänker: ”Går det, så går det.”

En vecka i barnbarnens och musikens tecken

Inte så att jag är undersysselsatt så att säga för egen maskin. Men när dottern, Kerstin, ringer och berättar att Viggo, fem, har en feber, som vägrar att gå ner, ställer förstås morfar och mormor upp: Jag startar veckans myckna barnpassande med att infinna mig före åtta på morgonen hemma hos familjen Kokk-Strömberg på Kadettgatan.

Den som glädjestrålande möter mig redan i dörren är Viggos syster Klara, två; även hon får stanna hemma från dagis, fast hon för egen del inte är sjuk.

Senare kommer även mormor, Birgitta, som har en del skrivarbete att slutföra, manus till två olika antologier och två talarmanus. Detta kompenserar hon mer än väl genom att de två påföljande dagarna – Viggos feber vägrar envist att ge med sig – ta de tidiga morgonpassen. Birgitta och jag alternerar en smula men är för det mesta båda två hemma hos barnbarnen. På onsdag kväll måste jag till exempel i väg till ett gruppmöte (s+v+mp) i kulturnämnden.

Viggo är emellanåt uppe och leker men ligger för det mesta på soffan i vardagsrummet och tittar på teckande filmer i barn-TV. Ibland tar febertröttheten över och han somnar. Jag sitter så ofta jag kan bredvid honom i soffan – småpratar lite med honom, klappar honom på huvudet. Han vill ha sällskap. När lillasyrran har släpat i väg morfar till sitt rum och mormor också är någon annanstans, ropar han förtrytsamt, att han är ensam.

Lillasyrran, som är pigg och alert, gör det livat för morfar, som fortfarande har känningar av ischias. Hon klättrar upp på en pall och kastar sig handlöst över soffkanten i famnen på morfar, vill också gång på gång rida på morfars lätt domnade fot. Mormor får lov att avlasta morfar i den här ganska vilda leken.

Klara vill alltså också ha morfar till lekkamrat i sitt eget rum, tar tag i morfars fingrar och drar och säger ”Kom!”. Och när hon gör illa sig – det gör alla ungar då och då – vill hon upp i famnen och bli tröstad. Både morfar och mormor känner, att de har Klaras (och naturligtvis även Viggos) fulla tillit.

Jag har redan skrivit om Miriam Makeba-konserten i måndags kväll, två gånger till och med på grund av blogghaveriet. Det blev mycket mer musik, innan veckan var slut.

På torsdagskvällen – den 17 januari – var vi åter i Musikens hus här i Uppsala, den här gången på en av abbonemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Mats Rondin dirigerade.

Konserten startade med ett beställningsverk, Stefan Lindgrens (född 1960) ”Poem” för kammarorkester. Själv uppskattade jag mest ett mellanavsnitt i ett tempo som var lugnare än både inledningen och avslutningen.

Efter pausen spelade kammarorkestern ”Serenad nummer 2 A-dur”, opus 16, av Johannes Brahms (1833-1897), en av romantikens stora tonsättare. Som fallet är också med andra tonsättare av det slaget, får lyssnaren leta förgäves efter utommusikaliska associationer. Klart hörvärt är det här verket hur som helst, och kammarorkestern spelade det bra.

Men höjdpunkten i den här konserten var ändå utan konkurrens det som kom före pausen, ”Pianokonsert nummer 12, A-dur”, Köchel 414, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791).

Virtuos pianosolist var Vanessa Wagner: hennes spel präglades av lätthet, elegans och en drillande spelstil som passade det här stycket perfekt. Men den här pianokonserten blev ännu bättre av att också delar av kammarorkestern spelade på topp.

Birgitta påminner mig under konserten om att vi, när vi i våra yngre år hade bildat par, ofta lyssnade på Mozarts A-durkonsert, och självfallet minns jag det: Birgitta hade den på en mini-LP med sin älsklingspianist, rumänskan Clara Haskil (1895-1960) och Wiener Symphoniker under ledning av Paul Sacher (Philips G 05335 R) – senare har vår Clara Haskil-samling utökats med en rad av hennes inspelningar, överförda till CD.

På vägen hem efter konserten kommer vi plötsligt i håg, att det är vår bröllopsdag. Birgitta påminner mig, men hon hade också glömt, och jag själv kommer då i håg, att jag ursprungligen hade tänkt kombinera konsertbesöket med att bjuda Birgitta på middag. Men nu kom vi alltså direkt till Musikens hus från dagens passning av Viggo och Klara, i vilket det självfallet också ingick att äta middag med barnen. Så vi bestämmer på gående fot att min middag får genomföras ett par dar senare, efter nästa konsert.

Dess förinnan, på fredag kväll, kommer sonen, Matti, hem till oss; han ska till sin skivstudio här i Uppsala dan därpå. Han äter middag med oss; jag bjuder på tacos med tillbehör. Sen ser vi – det är ju fredag kväll – på ”På spåret” i TV.

Efter det rotar Matti, som så många gånger förr, fram en gammal LP ur vår digra samling: Fred Åkerströms ”Två tungor” (Metronome MLP 15476). Skivan är inspelad 1972, men jag ser på konvolutet att mitt exemplar är inköpt först 1987, det senare trots att jag alltid har gillat Fred – som förresten tillsammans med Finn Zetterholm sjöng på den jättelika sånggala i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) lanserades.

Men tillbaka till skivan, ”Två tungor”: den är fin på många sätt. Fred är mycket till sin fördel, och bland övriga medverkande finns Finn Kalvik, Lillebjörn Nilsen, Hawkey Franzén och Palle Danielsson. Georg Riedel står för arrangemang. Som man kan ana av de båda norrmännens medverkan, har en del av sångmaterialet norsk anknytning – där finns båda Lillebjörn Nilsens ”Natt i en stad” och Fred Åkerströms ”Oslo”. Första spåret på skivan är Freds fina översättning av Tom Paxtons ”I Give You the Morning”, ”Jag ger dig min morgon”. Själv har jag en gammal kärlek också till ”Den gamle skärsliparen”, Freds svenska version av S Pedersens och K Norman Andersens ”Den gamle skaerslipers forårssang”.

Sen blev det då lördag och Melodikrysset – men det har jag redan skrivit om.

Men på lördagen blev det ännu mer musik och av ett helt annat slag: Vi åkte till Stockholm och Konserhuset för att lyssna på Filharmonikerna, än så länge under ledning av den skicklige Alan Gilbert, som snart överger Stockholm för New York och blir Music Director för New York Philharmonic Orchestra.

Lördagens program i Konserthuset liknade i uppläggningen det i Musikens hus i Uppsala men var våldsammare i sina klanger.

Även här började det med ett svenskt verk, ”Parodos” (1987) av Daniel Börtz (född 1943). ”Parodos” är ett mycket dramatiskt och omväxlande litet verk (elva minuter).

Omväxlande men med många lugnare partier var det avslutande numret med Filharmonikerna, Edward Elgars (1857-1934) ”Enigmavariationer”, opus 36 (1899), och att jag jämför med programmet i Uppsala beror på att man i programbladet jämför Elgars musik med Brahms’. ”Enigma” betyder gåta, och verket består av 14 miniatyrer, ett slags musikaliska porträtt av närstående och vänner – och eftersom det är fråga om ett slags programmusik, tar jämförelsen med romantikern Brahms slut där.

I Stockholm liksom i Uppsala kom konsertens höjdpunkt före pausen och bars upp av en pianovirtuos, i det här fallet Roland Pöntinen. Pöntinen spelade, uppbackad av inspirerade filharmoniker, Maurice Ravels (1875-1937) ”Pianokonsert G-dur”, ett stycke som med sina snabba partier och många tvära kast fordrar mycket av pianisten – och Pöntinen inte bara höll måttet utan var verkligen suverän! Ravels musik med sina många inlån (blues, jazz, baskisk musik) och anspelningar (Gershwin, Mozart) är i sig mycket levande, och pianisten och orkestern gjorde dem ännu mer livfulla.

I pausen köper jag, i stället för blommor (vi ska ju avsluta dagen med bröllopsdagsfirande) en CD med Roland Pöntinen åt Birgitta, ”Evocation” (BIS CD-661) och får den signerad av Pöntinen själv – Birgitta hinner både berömma honom och växla några ord om Clara Haskil, innan vi måste skynda tillbaka upp i konsertsalen.

Efter konserten går vi genom ett stormblåsigt och regnigt Stockholm till Centralen och tar tåget hem. Vi har nämligen beslutat oss för att äta vår bröllopsdagsmiddag på en restaurang i Uppsala, relativt nyöppnade Peppar, Peppar, Suttungs gränd 3, bakom gamla huvudpostkontoret alldeles nära Uppsala C. I lokalerna har tidigare bland annat Ovars krog huserat, men nu har krogen efter renovering – lokalerna är ljusa och fräscha – öppnats i ny regi, av Saffet Caglar, tidigare ägare till Elake Måns i Forumgallerian. Gästerna – det blir fullt! – är i mogen ålder och menyn aptitretande.

Vi bestämmer oss för krogens namne, pepparsteken, och blir mer än förtjusta.

Innan vi bryter upp, tar vi in också var sin Irish coffee. Servitören hjälper oss mer än gärna att beställa en bil från Uppsala taxi för hemfärd denna januarikväll som mer liknar en ruskväderskväll i november.

När vi just ska gå ut till taxin, kommer Saffet Caglar själv fram och hälsar.

Vi försäkrar honom, att ”Peppar, Peppar” är en krog, som vi kommer att återvända till.

Melodikrysset nr 3 2008

Jag har nog gått i land också med veckans melodikryss, men det innehöll en del knepigheter.

Bland det jag för min del hade problem med fanns den svenska popsångerska som 1981 gjorde ”When It Comes To You”, men med hjälp av Google har jag kommit fram till att hon hette Elin, Elin Ruth eller egentligen Elin Rut Sigvardsson.

Sophie Zelmani, här med ”Yes I Am”, känner jag åtminstone till, även om jag inte har några skivor med henne.

Den avslutande frågan löste jag med hjälp av ledbokstäverna: svaret skulle bli undra. Men jag fick googla för att komma på de rader i Del Shannons ”Runaway” som skulle leda till svaret: ”As I walk along / I wonder what went wrong / with our love.”

Att Ellis var efternamnet på den amerikanske bluesartisten med albument ”Fanning the Flames” listade jag också ut med hjälp av ledbokstäverna. Men vem i helvete är egentligen den här B B King-inspirerade artisten? Jag har en jätteavdelning med amerikansk blues i skivhyllorna, och inte heller sonen – Matti Dahl, själv gitarrist och mycket kunnig på hur olika amerikanska bluesgitarrister låter – hade ens hört talas om Tinsley Ellis, som han, efter diverse googlande, visade sig heta. Svårt!

Klaus Wunderlich hade ersatt trumpeter med synth. Inte för att Eldeman frågade efter det, men jag tyckte det var förargligt att inte komma på vad det var som han spelade – särskilt som jag så väl kände igen det. Just nu är jag lite stressad – vi ska till Konserthuset i Stockholm i eftermiddag – och jag minns inte ens melodin längre.

Efter lite funderande kom jag på att ”Freedom Come, Freedom Go” i svensk dansbandsversion – här med Fortunes – kallades ”Hörru Rut”. Har inte Sten och Stanley gjort den också?

Popartistturnen sommaren 1987 har jag inte sett och hört, men här var det lättare att höra, att de som efterfrågades i ”I Want You” var Per Gessle och Eva Dahlgren.

Dagens första fråga, den som illustrerades av ”Leva mitt liv”, tyckte jag själv var ändå lättare: Det var Svante Thuresson, mannen med absolut gehör, som sjöng. Honom har jag inte bara hört på skiva utan också live, bland annat på ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Peter Jöback sjöng ”Varför, Gud?” ur musikalen ”Miss Saigon”. Den finns i våra skivhyllor, så det var inte alltför svårt för mig.

Veckans barnvisa, ”Här är polisen, som mitt i gatan står”, har jag själv sjungit, när jag gick i småskolan. Här skulle den ge yrkesbeteckningen på den som agerar i visan, nämligen trafikpolis.

Lika lätt, för mig åtminstone, var det att känna igen Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”, en av Harry Brandelius’ långlivade hits. I den sitter det en fiskargubbe och lagar nät.

En höjdare, både vad gäller texten och musiken, är Povel Ramels ”Underbart är kort”.

Slutligen konstaterar jag än en gång, att Eldeman har pippi på James Bond-filmer. Den här gången spelade han ”From Russia With Love” ur ”Agent 007 ser rött”. Jag har den själv som videofilm.

* * *

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Miriam Makeba i Musikens hus, Uppsala

Den sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba föddes 1932 och fyller om ett par månader 76 år. Hennes sångkarriär är lång och fantastisk, och hon fortsätter än i dag att turnera och spela in skivor.

Jag och Birgitta hörde henne live första gången 1966, på Berns i Stockholm. Att vi gick på konserten berodde på att vi då redan kände till henne väl och gillade henne ännu mer, musikaliskt så väl som politiskt. Vi hade båda varit och var fortfarande liksom Makeba engagerade mot apartheidregimen i Sydafrika, och vi tyckte mycket om hennes blandning av sydafrikansk musik, folkmusik från olika håll i världen samt influenser från bland annat swing och brasilianska rytmer. Vi hade skivor hon hade spelat in i USA men faktiskt också något hon hade spelat in redan när hon fanns kvar hemma i Sydafrika.

Under andra halvan av 1960-talet fanns hon ständigt närvarande i vårt liv. Skivorna blev fler och fler – jag räknar i dag i hyllorna till ett tjugotal LP och några EP. (Senare har samlingen utökats med ett tjugotal CD.) Hennes musik har alltid varit dansant, och när Birgitta på 1960-talet arbetade med seminarier på Hammarskjöldfonden här i Uppsala och hemma hos oss ordnade social evenings för deltagarna – flertalet var afrikaner, några också från Karibien – ingick inte bara afrikansk mat utan också afrikansk dans, oftast västafrikansk highlife, i programmet.

Men den låt som framför allt förstörde parketten i vårt vardagsrum var ”Pata Pata” med Miriam Makeba – damernas klackar var sylvassa, och golvet måste så småningom slipas och lackeras om. Vi spelade ofta också en LP med olika band från Sydafrika, ”Something New From Africa”, där de medverkande banden spelar en musik, som låter som en sällsam blandning av swing, spelamansmusik och omisskännligt afrikansak rytmer; ett viktigt instrument i det senare fallet är kwela-flöjt. En av höjdpunkterna på den här LPn är Jimmy Pratt & Lemmy Special med Miriam Makeba som sångerska i Duke Ellingtons ”Rockin’ In Rythm”.

Den skivan är utgiven 1959, men för Miriam Makebas del började det ännu tidigare.

Hon hade debuterat redan 1953, tillsammans med The Manhattan Brothers. Från 1958 sjöng hon i gruppen The Skylarks; dem hörde vi inte då, men för inte våldsamt länge sedan kom Birgitta hem från Sydafrika med en CD, där de här tidiga inspelningarna fanns återutgivna.

I slutet av 1950-talet inbjöds hon att sjunga i England och USA: gjorde till exempel stort intryck på New York-publiken med sina framträdanden på The Village Vanguard 1959. Eftersom hon inte stack under stol med vad hon tyckte om den hårdnande apartheidregimen hemma i Sydafrika, berövades hon 1960 sitt sydafrikanska medborgarskap och tvingades leva i exil i USA.

Där gjorde hon dundersuccé vid en gemensam konsert med Harry Belafonte på Carnegie Hall – konserten blev LP 1960 och sålde bra både i USA och här i Europa – den är en av våra egna tidiga Makeba-skivor. (Hon har även senare gjort en skiva ihop med Belafonte.)

I USA backades hon upp av tidens växande vänster, bland dem den store folksångaren Pete Seeger, som själv sjöng in och fick framgång med en av de låtar Makeba sjöng, ”Mbube”(i Seegers version ”Wimoweh”), vars text om det sovande lejonet hade politiska undertoner.

Hon drogs också personligen in i tidens radikaliserade amerikanska vänster: bildade par med Black Panther-ledaren Stokely Carmichael. När klimatet i USA hårdnade, valde det här paret att i stället bosätta sig i Guinea i Västafrika, där Sekou Touré återgäldade förtroendet genom att ge henne en plats i landets FN-delegation, vilket gjorde, att hon kunde vistas också i New York.

Hon gjorde skivor även under vistelsen i Guinea – på några av dem stavas hennes namn Myriam Makeba – och var under den perioden lite mer påverkad av tidens popmusik. Jag recenserade några av de här skivorna och minns, att jag inte alltid var förtjust i nytillskotten – vilket naturligtvis inte betyder, att jag någonsin har tyckt att hon inte skulle vara värd uppmärksamhet.

1990 erbjöd Nelson Mandela henne att återvända till Sydafrika, och även musikaliskt tycker jag att flytten hem har inneburit att hon har återvänt till sina rötter.

Trots stigande ålder har hon nämligen fortsatt att göra skivor och turnera.

När Birgitta upptäckte, att hon den 14 januari tänkte återvända till Uppsala – hon har varit här förr – skyndade hon bland de första att köpa biljetter till konserten i Musikens hus. (Birgitta var så snabb i vändningarna, att vi fick våra vanliga platser – i konsertserien alltså – långt fram i stora salen.) Och så fick jag biljetterna i julkilapp! Och i måndags var det alltså dags. Kvällen startade med att Birgitta bjöd mig på middag på Amazing Thai i Kvarnen ett stenkast från Musikens hus.

I Musikens hus var det festligt och fullsatt.

Och Miriam Makeba gjorde oss inte besvikna. Repertoaren var till övervägande del den som genom åren har gjort henne så stor – jag nöjer mig med att nämna två tidiga låtar, som även Pete Seeger med framgång sjöng när det begav sig, den redan nämnda ”Mbube”/”Wimoweh” och så ”Malaika”.

När den snart 76-åriga sångerskan gick in på och ut från scenen, märktes det på gången, att åren har slitit på henne. Men när hon väl kom i gång med sången: vilken röst, vilken rytmkänsla, vilken värme!

Att det höll hela vägen, ända till och med de två extranumren (det sista av dem bokstavligen framtvingat av publiken, när ljuset i salen redan hade tänts) får man väl också tacka det medverkande bandet – piano, synt, gitarr, bas, trummor och sax – för, liksom den uppbackande kören (två killar och en tjej) som även bidrog med solonummer.

Men Makeba – vilket fenomen!

När konserten kulminerade i ”Pata Pata”, upplevde jag något som jag knappast någonsin har varit med om tidigare. Publiken, visserligen blandad men med många i min egen ålder, stod upp: stora salen och läktarna kokade – alla dansade, rörde sig rytmiskt, klappade händerna. Numret slutade i ett applåddån som aldrig ville ta slut!

Då, och tidigare under kvällen när Makeba tackade oss som hade ställt upp mot apartheid, hade jag inte långt till tårarna.

Stort blogghaveri

Jag har haft ett stort blogghaveri.

Alla mina texter försvann. Kvar fanns bara kommentarerna.

Men jag har en räddare i nöden: Bo Strömberg, som fungerar som min och min dotter Kerstins (Bo är gift med henne) webmaster; Kerstin och jag har en gemensam domän.

Bo gör inte dagligen men ganska tätt back up-er.

Alltså har han i stort sett lyckats återskapa bloggen. Med två små undantag:

Några av de allra senaste inläggen saknade formatering, när jag fick dem tillbaka. Jag har nu, genom att gå igenom texterna en och en och då återinföra kursiver, styckeindelningar och annat sådant, gett dem sitt ursprungliga utseende tillbaka.

Och så försvann den Miriam Makeba-recension jag skrev sent i går kväll spårlöst ut i cyberrymden. Den får jag försöka skriva om.

Men värre kunde det ha varit, om inte Bo hade funnits.

Tack, Bo!

Shakespeares En vintersaga på Uppsala stadsteater

Jag vet inte om det var Linus Thunström, ny teaterchef i Uppsala men tidigare på Stockholms stadsteater, eller gästregissören Etienne Glaser som lockade ett antal personer, som man annars ofta träffar på teatrarna i Stockholm, till Uppsala stadsteater i lördags: Anna Hedborg, Carl Tham och Carin Nordberg, Sven Lindqvist och Agneta Stark.

Jag tolkar deras närvaro, framför allt när jag hade hört Carl Tham berätta, att han också har varit på Musikens hus, som att Uppsala numera av den kulturellt intresserade stockholmspubliken ses som ett inte alltför avlägset alternativ till huvudstadens teater- och musikscener.

Senast när man kunde jämföra två uppsättningar av samma pjäs, Henrik Ibsens “Ett dockhem“, var ju också, enligt en tämligen samstämmig kritikerkår, föreställningen här i Uppsala överlägsen den i Stockholm.
Om Uppsala stadsteaters uppsättning av William Shakespeares “En vintersaga” inte är riktigt lika stark som den av Ibsens “Ett dockhem”, beror detta nog i första hand varken på regissören eller ensemblen. “En vintersaga” (från 1610-11 och alltså en av Shakespeares senare pjäser) har en del element, som gör att den haltar mellan första och andra akten. Eftersom den i det här fallet vad jag förstår gjordes i en relativt texttrogen version (Britt G Hallqvists och Claes Schaars översättning dock något reviderad av Staffan Holmgren och Etienne Glaser), kan de frågetecken man sätter knappast i första hand bero på regissörens iscensättning.

Första akten är – trots att en del i premiärpibliken skrattade på alldeles fel ställen – i huvudsak ett mycket allvarligt svartsjukedrama: Kung Leontes (Aksel Morisse) misstänker, helt utan grund, drottning Hermione (Linda Lönnerfeldt) för att vara otrogen med kungens egen vän, kung Polixenes av Böhmen (Christer Olsson). Leontes handlar på ett närmast sinnessjukt sätt: driver i väg Polixenes, spärrar in hustrun (som förefaller att dö), låter sätta ut deras nyfödda dotter Perdita till vargarna och björnarna i skogen och förorsakar på så sätt också den något äldre sonens död.

Även första akten innehåller en del publikknipande och roliga inslag – Pierre Lindstedts Archidamus står för flertalet av dem; Shakespeare hade ju på sin tid en publik, som måste roas. Men på det hela taget är första akten ett klassiskt ödesdrama.

Enligt Shakespeares manus sätts Perdita ut i skogen i just Böhmen. Miljön och människorna vi ser framför oss, även den fåraherde (Pierre Lindstedt) som räddar den lilla prinsessan, som sen får växa upp i hans enkla hem, förefaller dock inte riktigt höra hemma i Böhmen. Scenografi, dräkter (plus Shakespeares namn på flera av rollfigurerna) leder snarare tanken till Grekland. Eftersom greker längre tillbaka i historien bosatte sig på Sicilien, där kung Leontes enligt Shakespeare regerar, förefaller det mer logiskt, att hans dotter sattes ut i en skog på just Sicilien. Hur det här hänger ihop – om det nu gör det – visste väl bara Shakespeare.

Hur som helst: Det som i andra akten utspelar sig i en alltså grekiskpräglad miljö med fåraherdar, barbequefester på lamm, danser och musik spelas till stor del som fars, ibland med starka drag av bondkomik. Det senare understryks av att kostymmakaren Youlian Tabakov har försett fåraherden med kortbyxor, också av flera av de övriga kreationerna. Somligt av det här är dock inte bara roande utan också mycket bra. Ett särskilt omnämnande i det här stycket måste man ge Alexander Salzbergers bedragare, luffare och bard: Shakespeare hade säkert inte tänkt sig hans insatser på det här sättet, men Salzbergers hiphopnummer (sång och dans) är lysande!

I andra akten har dramat (här alltså till stor del farsen) tagit ett språng framåt i tiden, och Perdita (Johanna Lazcano Osterman) har inte bara blivit stor utan också vacker. Hon uppvaktas av en ung man, Floritzel (Henrik Johansson) som – så går det till hos Shakespeare! – visar sig vara son till kung Polixenes av Böhmen. Och vår småskurk (spelad av Salzberger), som visar sig ha gamla band till det böhmiska hovet, hjälper de unga tillbaka till det sicilianska hovet och till faderns erkännande av sin förmodat döda dotter.

Och inte nog med det: Den kloka hovdamen Paulina (Viveca Dahlén) åstadkommer något som i den vid det här laget förtvivlade, straffade och botfärdige kungens ögon ter sig som ett under: Det som han tror är en staty av drottningen i hennes mausoleum får liv igen.

Utöver de redan nämnda rollprestationerna skulle jag slutligen också vilja nämna Gustav Levins hovman Camillo, en roll som i sin förening av inställsam anpasslighet, intrigmakeri och viss klokskap hör till de mest realistiska i det här dramat.

Last chorus: Gerd Thunell

Sören Thunell ringde mig. Hans Gerd dog i måndags, i allt för långt framskriden lungcancer. Gerd var en mycket rutinerad sjuksköterska – hon visste vad för sent upptäckt lungcancer betydde.

Så sent som i oktober var Sören och Gerd i Istanbul, helt ovetande om vad som väl redan då hade drabbat Gerd – gick på museer, flanerade, åt god mat och gjorde allt det där andra som vi alla gör, när vi besöker nya och spännande städer.

Men deras goda pensionärsliv tillsammans slutade alltså så här: med besked på sjukhuset i Västerås och fortsättning på det i Köping. Fast på julafton och ett par dar före nyår fick Gerd komma hem. Hemmet var, efter pensioneringen, Sörens och Gerds sommarhus under många år i hans barndoms Kolsva.

Jag lärde känna Sören när han var ung SSU-ombudsman i Uppsala, redan innan han hade bildat par med Gerd och jag med Birgitta. För både mig och Birgitta har Sören spelat en avgörande roll i våra respektive liv: Sören var den som – vid det laget i egenskap av partiombudsman i Uppsala – såg till att Birgitta 1968 sattes på valbar plats på socialdemokraternas riksdagslista. Han kom lite före mig till Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm och övertygade där Sten Andersson och Anders Thunborg att anställa mig på partiexpeditionens, 68ans, informationsavdelning.

Med Sören hade jag sen fortlöpande kontakt, framför allt när han jobbade på Statsrådsberdningen under Olof Palme.

Jag och Birgitta träffade då och då Sören och Gerd, medan de fortfarande bodde kvar i Uppsala.

Sen blev det glesare mellan träffarna; Sören blev chefredaktör på Söderhamns-Kuriren (s) i Söderhamn, arbetade på svenska ambassaden i Oslo och var före pensioneringen svensk generalkonsul i Mariehamn på Åland.

Men jag har genom åren alltid försökt hålla kontakt med Sören och Gerd, har till exempel varit hembjuden till dem när jag var de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare och ofta besökte Oslo. Och vid ett minnesvärt tillfälle bodde jag och Birgitta hemma hos dem i generalkonsulsresidenset i Mariehamn. Jag hade på begäran lämnat synpunkter på de åländska socialdemokraternas partiprogram och var ombedd att hålla ett ideologiskt föredrag på deras årsmöte. De åländska sossarna passade också på att be Birgitta, talman i Sveriges riksdag, sitta ordförande på årsmötet.

Men vi åkte till Mariehamn minst lika mycket för att träffa våra gamla vänner Sören och Gerd. Jag minns fortfarande med värme, hur vi satt och påminde varann om gemensamma minnen, även diskuterade aktuella politiska frågor.

För så här är det med riktigt gamla vänner, åtminstone vänner som behåller sina värderingar genom åren: Man kan vara åtskild långa tider. När man sen äntligen träffas, återupptar man samtalet där det sist slutade.

Sören, fortfarande med en del uppdrag som har fört honom till Stockholm, har jag träffat oftare än Gerd. Gerd får jag tyvärr inte träffa mer.

Det senaste året är hon en av allt för många i den raden. Och jag är ju inte dum: Klockan kommer snart att klämta även för mig.

Men vi ska försöka ta oss till Malma kyrka, nära Kolsva och Köping, för att ta ett sista farväl av en gammal vän. Begravningen äger rum torsdagen den 24 januari klockan 14.00.

Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag känner mig uppriktigt förvånad över den ilska somliga ger uttryck för över att jag publicerar det jag tror är de rätta svaren till Melodikrysset. Är det så mycket att bli upphetsad över, att kanske några som inte kan så bra själva också får delta i utlottningen av de där priserna, vilka de nu är?

Själv har jag i årtionden roat mig på lördagsmorgnarna med att lösa Melodikrysset – familjen och nära vänner vet, att man absolut inte får ringa mig då. Det här gjorde jag långt innan bloggarna var påtänkta och jag själv så småningom kom på att man på sin blogg kunde kåsera om sina mödor med veckans kryss.

Jag skulle tro att en del av dem som jag har lärt känna i kulturlivet eller i politiken tycker, att mitt intresse för Melodikrysset är kufiskt – och jag kan hålla med om att där spelas en hel del som knappast är av något bestående värde. Men jag lyssnar ständigt på mängder av olika slags musik – blues, jazz, folkmusik, world music, klassisk musik, opera, visor, rock- och popmusik, dansmusik, schlager – och vet, att alla dessa genrer rymmer både god och dålig musik.

Jag har aldrig ens varit inne på tanken att skicka in mina (relativt ofta) korrekta svar på frågorna i Melodikrysset. För mig är det här en rolig lek under förmiddagskaffet. Jag testar mitt eget musikminne och min associationsförmåga, tävlar inte med någon annan.

Den som har granskat etiketterna på min blogg har säkert märkt, att där saknas Idrott. Föga förvånande (för mig): Jag tog skolans gymnastik med lek och idrott med en klackspark, har aldrig gått på idrottsevenemang eller läst tidningarnas sportsidor.

På väggen till friggeboden här i Öregrund sitter en piltavla. Jag har genom att kasta en omgång pilar då och då blivit ganska duktig men blir varje gång någon gäst grips av tävlingsfeber lika fnissig över den där lusten att besegra andra. Själv tävlar jag bara med mig själv.

Det gick milt talat bra för mig i skolan. När jag hade tagit studenten i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, kom en av mina lärare och sa, att jag hade fått det årets bästa studentbetyg. Själv har jag aldrig brytt mig om att kolla.

Med den här livsinställningen är det ganska naturligt, att jag har tagit till mig den politiska åskådning, som framhåller värden som solidaritet och jämlikhet; jag har, som ni vet, sen unga år varit socialdemokrat. I det här ligger också, att jag ogillar kapitalismens ständiga tävlan. Jag tror till och med, att den befrämjar människornas sämsta sidor.

Själv har jag en helt annan människosyn: Människor är inte utbytbara och kan därför inte tävla med varann på samma fält. Jag vill bygga ett samhälle, som får människor att individuellt växa, i vilket också ligger att de kommer att bli olika varandra.

Ett samhälle där människor bringas att växa och bli individer måste i stället konstrueras så, att medborgarna med sina ganska olika förmågor ges uppgifter som passar dem, deras intressen, kunskaper och kapacitet, inte så att de tvingas in i tävlingssituationer, där många helt naturligt är fullständigt chanslösa.

Det jag pläderar för, och har pläderat för i hela mitt någorlunda vuxna liv, är demokratisk socialism.