Melodikrysset dröjer

Jag lever just nu ett hektiskt liv. I går kväll var jag och Birgitta på Uppsala stadsteater och såg iscensättningen av Göran Tunströms ”Tjuven” i regi av sonen, Linus Tunström.

I dag ska jag och Birgitta åka till Tierp. I egenskap av partiveteraner (s) ska vi bevista socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län.

I morgon, söndag, ska jag ha heldagssammanträde med oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden. Därefter åker jag ut till hustrun i Öregrund.

Men nästa förmiddag (måndag) ska jag åter ta bussen in till Uppsala – jag ska till Folktandvården och få en avtrillad krona ersatt.

Så där håller det på.

Under dagens melodikryss är jag alltså upptagen av distriktskongress.

Jag kommer förstås att försöka lösa krysset på webben (och sen berätta hur det gick), men jag vet ännu inte när jag kommer att kunna passa in det.

Persisk middag + naturtrumpet

De senaste morgnarna i Öregrund har varit kalla, råa och dimmiga. När man går gången ner till brevlådan för att hämta upp tidningarna, ser man genom dimman sammandragna krokusar, som liknar flockar av hattifnattar från Mumindalen. Men Mårran, isfrun, har trots allt inte kommit tillbaka.

Vi tar bussen in till Uppsala för några dagar av olika ärenden, kulturevenemang och förrättningar.

Eftersom vi först ska till Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), stiger vi av vid Vaksala torg. Vi har medvetet valt en buss som anländer långt före kvällens konsert – vi måste nämligen äta middag före konserten.

Vi har i förväg valt ut restaurang Saffran Polo på Vaksalagatan 35, två kvarter från Musikens hus. Det är en persisk restaurang; vi har tidigare, fast i Stockholm, ätit god persisk mat och har också en persisk kokbok.

Saffran Polo visar sig vara en mycket bra restaurang. Miljön är trevlig och maten god.

Mest för att pröva frestande saker ur menyn bestämmer vi oss för att, mot våra normala restaurangvanor, också äta förrätt. Jag väljer isbergssallad, tomat, gurka, pepperoni och persisk saltgurka, lika snyggt upplagsd som smaklig. De vinbladsdolmar med mosir, youghurt, mynta och rödlök som Birgitta väljer, faller henne i smaken. Till huvudrätt väljer vi båda chenjeh, grillspett på oxfilé med paprika, lök och grillad tomat samt förstås ris.

Med all säkerhet är det här inte sista gången vi besöker Saffran Polo.

Därifrån går vi sedan till Uppsala konsert & kongress för kvällens konsert med Uppsala kammarorkester.

Det visar sig, när vi får programmet, att kammarorkestern inte som utannonserat dirigeras av Eva Ollikainen – hon har fått hoppa av på grund av halsont – utan av orkesterns ordinarie dirigent, Paul Mägi.

Mägi är en utmärkt dirigent; jag har tidigare skrivit mycket uppskattande om honom. Men kanske har han den här gången fått hoppa in på lite för kort varsel: Musiken lyfter inte så som den brukar göra.

Det märks kanske allra tydligast i det avslutande stycket, Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Symfoni nummer 39 Ess-dur”, Köchel 543. Mozart är ju ofta, även om det här är ett av hans mer komplexa verk, lätt att komma i håg i musikminnet; man relaterar gärna till tidigare konsertuppföranden och skivor man har hört.

Kvällens konsert började å andra sidan med ett verk som vi garanterat inte hade hört förut: orkestern uruppförde ett beställningsverk från i år, Håkan Larssons (född 1959) ”Minnets röster”.

Personligen gillade jag dock ännu mer ett annat modernt verk, Benjamin Staerns (född 1978) ”Ballo för naturtrumpet och stråkorkester” från 2006 men reviderat 2008.

Det här med naturtrumpet, här exekverad av Pierre Torwald, kan fordra en särskild kommentar. Naturtrumpeten har, i motsats till den moderna trumpeten, inga ventiler och har följaktligen tillgång till ett mycket mindre antal toner. Dess toner är, således även i det här stycket, alla hämtade ur övertonsserien.

Torwald fortsatte att spela naturtrumpet även i det stycke som följde efter pausen, nu ett stycke barockmusik, Giuseppe Torellis (1658-1709) ”Sonat för trumpet och stråkar i D-dur”.

Sammantaget måste man – även om jag alltså inte tyckte att kammarorkestern var på topp – ändå ge en eloge för helheten, blandningen mellan gammalt och nytt och, via naturtrumpeten, också bryggan mellan gammalt och nytt.

Slutligen en utommusikalisk iakttagelse. Vi har, eftersom vi har årsabonnemang, fasta platser ganska långt fram i Stora salen i Konserthuset. Genom ett slags märklig slump blev det i går så, att vi hade Håkan Larsson sittande i stolen bakom mig och Benjamin Staern sittande precis på andra sidan gången i samma rad där jag och Birgitta satt. Det var en särskilt sorts upplevelse att få se Staern, genom minspel och kroppsrörelser, leva med i sin egen musik, när den strömmade ner till oss från scenen.

Ordfronts årsmöte och föredrag om härskarteknik

Vid gårdagskvällens årsmöte i Ordfront, Uppsala, avgick jag efter två år i styrelsen. Jag är sjuttio år på det sjuttioförsta, och det kan vara dags att sätta punkt i och med dagens ekonomiska redovisning; jag har senast varit kassör. Nu får yngre krafter ta vid.

Som vanligt höll vi till i Missionskyrkan, närmare bestämt i musiksalen.

Årsmötesförhandlingar är ju oftast väl förberedda och därmed fridsamma tillställningar, avklarade ganska snabbt. Årsmötet tog ingen våldsam tid i går heller, men det blev lite längre än beräknat: En tidigare ordförande dök upp och föreslog, mot valberedningens förslag, sig själv som ordförande. Något annat än just ordförande ville han inte bli; valberedaren Peter Gustavsson hade, när vederbörande hördes av inför årsmötet, erbjudit honom en plats i styrelsen, men det ville han inte nöja sig med. Jag skulle tro att inte bara jag utan de flesta av de övriga närvarande fann ordförandepretendentens agerande mycket obalanserat, särskilt när han började sätta etiketter som ”icke önskvärd” på sig själv och till slut hävdade att man i Ordfront rensade ut alla som inte var sossar. När jag som en kommentar till detta påpekade, att valberedaren Peter Gustavsson bland andra hade föreslagit vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson, kollega till mig och Peter i kulturnämnden i Uppsala, till styrelsen, ville han inte höra på det örat. Och när jag försökte göra honom uppmärksam på att jag, när jag förra året var sammankallande i centrala Ordfronts valberedning, övertalade aktiva vänsterpartister och miljöpartister att kandidera, valde han att marschera ut.

Själv är jag förvisso en mångårig socialdemokratisk partiaktivist, men när jag nu under senare år har varit aktiv också i Ordfront, är det min erfarenhet, att Ordfront samlar en vänster i ordets bredaste mening: socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister (och även en och annan borgare på vänsterkanten), dessutom NGO-medlemmar och andra aktivister i rörelser som tar sig an tidens stora frågor som miljö, globalisering, mänskliga rättigheter och demokrati.

Och detta breda perspektiv präglar mycket riktigt den nya styrelsen för Ordfront Uppsala. Till ny ordförande valdes Maria Björk från Reginateatern; hon har bland annat ett långt förflutet i musikrörelsen. Av de tio valda satt bara två i den förra styrelsen, dels Carina Bengloff som har varit tillförordnad ordförande sen i höstas, då den förre och nu formellt avgående ordföranden Kjell Eriksson åkte till Brasilien, dels Dan E Gustafsson som under förra mandatperioden satt i kulturnämnden. Dan är socialdemokrat och får nu alltså sällskap i styrelsen av en vänsterpartist från samma kulturnämnd, Ulla-Stina Claesson. Av de övriga nyvalda har jag tidigare bara kommit i kontakt med bloggaren Fredrik Jansson; han flyttar nu åter till Uppsala. De övriga valda hörde jag bara presenteras vid årsmötet; jag känner dem alltså inte: Jenny Afvander, Astrid Claesson, Emelie Hedén Eklund, Martin Hofverberg och Åsa Pape.

Själv hade jag helt tänkt lämna det aktiva ordfrontarbetet. Men jag valdes, trots att jag egentligen inte ville ha något nytt uppdrag, in i valberedningen.

Efter de formella årsmötesförhandlingarna fick vi lyssna på ett intressant föredrag med interaktiva inslag: Agneta Setterwall berättade om härskarteknik.

Som ett slags kommentar till kvällens lilla strid på årsmötet inledde hon med att deklarera, att hon själv är aktiv miljöpartist.

Och Ordfront i Uppsala strävar vidare:

Onsdagen den 9 april kommer det tredje programmet i vår serie ”Klass och skrivande”: Författaren Maria Hamberg, aktuell med romanen ”Greklandssommar” (Ordfront, 2008), har satt rubriken ”Klass och kärlek” på sitt bidrag till den här serien, där vi tidigare har mött Elsie Johansson och Anneli Jordahl respektive Åsa Linderborg och Doris Dahlin, i båda fallen med Kjell Eriksson som samtalsledare.

Mötet med Maria Hamberg genomförs i Kestin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid: klockan 18.00. Entré: 40 kronor för medlemmar i Ordfront, 60 kronor för övriga.

* * *

Det var nästa midnatt, när jag med buss 811 från Uppsala anlände till Öregrund.

När jag rundade huset på väg mot ytterdörren slog en välbekant doft mot mig, fast från trädgården närmast huset: den ljuvliga doften av tvätt, upphängd utomhus på klädstreck.

Så jag förstod genast, vad Birgitta hade haft för sig, medan jag var kvar i Uppsala.

Och i morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, såg jag hela den metamorfos trädgården hade genomgått, när vi var inne i stan över veckändan: All snö var borta. Gräsmattan hade en omisskännlig ton av grönt. Och rabatterna, delvis också gräsmattan, var överfulla av blommande krokus i alla färger.

Över alltsammans sken solen från en klarblå himmel.

Beethoven och Strauss i Stockholms konserthus

Vi har ju numera ett fantastiskt konserthus här i Uppsala, men då och då åker vi också till Konserthuset i Stockholm, när det är intressanta program där.

Till en konsert i går hade vi köpt biljetter i förväg, så vi fick bryta upp från Klaras treårskalas för att åka vidare till Stockholm; farmor Kristina skjutsade oss till Uppsala C – tack!

Eftersom vi därmed hann med ett lite tidigare tåg, fick vi hyggligt med tid för att före konserten äta middag i Stockholm. Vi valde en gammal bekanting, Sala Thai (Sawadee, rättar mig min hustru) ganska nära Konserthuset. Och eftersom vi valde en kötträtt med den starkaste formen av thaikryddning, bör maten ha kunnat motverka eventuella smittoeffekter från vår fortfarande förkylda dotter Kerstin.

Gårdagens konsertprogram ingick i en serie, där stora symfoniorkestrar gör framträdanden i främst de nordiska huvudstäderna. Kvällens symfoniorkester var tyska NDR (= Norddeutsche Rundfunks) Sinfonieorchester under ledning av Christoph von Dohnányi. Och det var verkligen en upplevelse att få höra en så stor och en så välspelande orkester.

Kvällen inleddes med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pinaokonsert nummer 4 i G-dur” från 1806, för övrigt den pianokonsert där Beethoven för sista gången själv framträdde som pianosolist med orkester. Beethovens roll som pianosolist innehades här av Yefim Bronfman, född 1958 i Tasjkent men sen 1973 bosatt i Israel. Jag hade aldrig hört honom tidigare men är efter den här konserten klart imponerad. Samspelet med symfoniorkestern, som spelar en framträdande roll i det här verket, fungerade också utmärkt.

Besvikna blev vi däremot över programmet efter pausen och då inte bara för att vi enligt det ursprungliga programmet skulle ha fått höra något annat. ”Ein Heldenleben” (”Ett hjälteliv”) opus 40 av Richard Strauss (1864-1949) visade sig vara ett svårartat fall av programmusik: vi får i tur och ordning möta Hjälten, Hjältens kritiker, Hjältens hustru, Hjälten på slagfältet, Hjältens fredsarbete och Hjälten som drar sig tillbaka. Nej, inte heller musikaliskt tyckte jag det här var intressant.

På Klaras treårskalas

Ett av barnbarnen, Klara, fyllde tre år den 25 mars, och i söndags var det familjekalas för henne (och i någon mån för storebror Viggo, som samtidigt fyllde fem och ett halvt år). Barnens mor, vår dotter Kerstin, hade trots svårartad förkylning i veckan bullat upp ett rikligt bord – du kan ta en titt här. Och så hade hon bakat en fantastisk tåg-tårta till lilla Klara – den kan du se här.

Farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, hade kommit ända från Sollefteå. Från Rinkeby kom moster Anna (Kettner) med döttrarna Amanda och Ella och från Årsta morbror Matti (Dahl) – fast Matti hade legat över hos oss natten mellan lördag och söndag.

Av mormor Birgitta fick Klara bland annat ett egensytt nattlinne och några fina kläduppsättningar, inköpta under utlandsresor. Av morfar fick Klara bland annat ett Mumin-hus, som pappa Bo redan under kalaset hann sätta ihop delarna till.

I samband med det senare upptäckte vi dock, att två påsar med något mycket väsentligt fattades i kartongen: muminfigurerna! Så jag ska gå till affären och reklamera detta nu i eftermiddag.

Melodikrysset nr 13 2008

Först av allt: Jag gissade i ett fall fel när jag löste förra veckans melodikryss: Det som hörde hemma i djurriket var ”bi” (inte ”bo” som jag föreslog). Av detta ska man dra lärdomen att man inte kan lita på att jag alltid har rätt.

Vidare: Jag har under veckan, per post, fått ett skällbrev i ett gammalt kärt ämne. En kvinna uppmanar mig att omedelbart sluta publicera mina förslag till lösning av melodikrysset. Dessutom kommer hon med diverse otidigheter om min person, uppenbarligen baserade på ett par missförstådda texter här på bloggen.

Sånt får man leva med. Jag strävar vidare med veckans melodikryss, och jag tror att jag den här gången har en helt korrekt lösning.

Svårast, för mig, den här gången var vilket land ”When You Believe” ur en tecknad film skulle leda tanken till. Men eftersom Eldeman gav oss namnen på de båda sångerskorna, Whitney Houston och Mariah Carey, var det ju bara att googla: Filmen var ”The Prince of Egypt” – som jag inte har sett – och svaret alltså Egypten.

Sångaren, musikern och textförfattaren med det delvis svenskklingande namnet Todd Rundgren hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men namnet dök upp i minnet med hjälp av bara några få ledbokstäver. Sen har jag förstås kontrollgooglat: Jo, visst var det han som sjöng ”I Saw the Light”.

Inte heller John Denver finns i min skivsamling. Men visst var det han som besjöng West Virginia i ”Take Me Home Country Roads”.

De melodifestivalanknutna sångerna och sångerskorna var lätta den här gången.

Allra först hörde vi i dag Lena Philipson framföra en engelsk version av Orups ”Det gör ont”.

Och Amy Diamond, sist i dag med ”Thank You”, hörde vi ju så sent som i årets melodifestival.

När jag hörde Eric Gadd sjunga ”Tvåhundratusen”, höll jag ett slag på att totalt tappa tråden. Det jag tyckte mig höra något slags modern version av var ”Sånt är livet”. Är det någon mer som har tänkt i de här banorna?

Resten av dagens frågor tyckte jag för egen del var ganska lätta.

Jag är en inbiten P1-lyssnare och känner förstås igen signaturen till Eko-redaktionens ”Dagens eko”.

Carl Michael Bellman har vi det allra mesta av i vår skivsamling, givetvis då också Epistel numero 82 ”Vila vid denna källa”, där man njuter av rött vin och pimpinella.

På Café de Paris i London introducerade Noel Coward Marlene Dietrich i ”Falling In Love Again”, det vill säga ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”, det som nästan blev hennes signaturmelodi. Gissa om vi har mycket Marlene Dietrich i vår skivsamling!

Så veckans svenska schlager.

En kär gammal bekant var ”Titta in i min lilla kajuta” av paret Jules Sylvain och Nils Gustaf Granat.

Även dansband, i det här fallet Sven-Ingvars, har åstadkommit örhängen. Här hörde vi Sven-Erik Magnusson på spanska (!) sjunga ”Två mörka ögon”, som alltså skulle ge nyansen mörk.

Schlager vet jag inte, men evergreen är väl i alla fall Evert Taubes fina ”Så länge skutan kan gå”.

Och så avslutar vi veckans redovisning med en låt som Frank Sinatra gjorde till evergreen, ”New York, New York”. Det var alltså bara halva titeln som behövdes.

* * *

Om du har hamnat här, när du har googlat efter något svar till det senaste melodikrysset, prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Påsk, men ingen vår

På både påskafton och påskdagen var det periodvis ett avskyvärt väder: obehagligt kallt, snöbyar. Den enda sysselsättning som kändes behaglig var att sitta inne i stugvärmen och läsa.

Fram på påskdagens eftermiddag hade det hunnit lägga sig ett snötäcke över hela trädgården, inklusive över gången ner till grinden respektive tvättstugan. Alltså fordrades snöröjning. Eftersom det var för kallt för att stå ute och försöka lära sig hur den nyinköpta snöslungan fungerar och eftersom täcket av nysnö var lätt, plockade jag ut snöskyffeln ur verktygsboden och satte i gång att skotta: började med att röja utanför grinden med brevlådan och arbetade mig sen upp mot huset och fortsatte sen med att skotta gång också bort till kompostbehållaren bakom friggeboden borta i talldungen.

Så fick jag min motion också denna kalla och motbjudande dag.

Det var Birgittas tur att laga middag: renstek och hasselbackspotatis.

Senare på kvällen satt vi på glasverandan med jordgubbar och var sitt glas cognac.

Vi lyssnade på en CD, som Birgitta hade med sig hem från den resa till Indien hon nyligen företog i svenska UNICEFs regi: ”The Sound of Desert. Traditional Folk Tunes of Rajastan” (T Series / SCI SNCD 01/1246, 1997). Det rör sig om musik, mycket annorlunda vår. Eftersom jag saknar nödvändig kunskap om både instrument och musikstilar, kan jag inte skriva något meningsfullt om den – bara att det är nyttigt att då och då utsätta öronen för ovanliga saker.

I dag skiner solen, och himlen är blå. Men trädgården ser inte ett dugg vårlik ut.

Jag får väl masa mig ut och känna på vädret, närmast promenera till Konsum för att handla dagens mat plus Aftonbladet.

Påsk med estnisk äggfärgning

På påskaftonen har jag, allt sedan bandomen, målat ägg på estniskt vis.

För det behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag blev mycket nöjd med mina ägg i år, och även Birgitta fick mycket vackra ägg. Mina blev mörkare än hennes, vilket säkert berodde på att jag använde väldigt mycket lökskal. Att jag kunde slösa så har jag Marina på Konsum att tacka för; hon hade samlat tre jättepåsar lökskal åt oss, innan vi kom ut till huset i Öregrund i veckan före påsk.

Vår dotter Kerstin, som alltid, tillsammans med man och barn samt goda vänner, färgar påskägg på det här sättet på påskaftonen, har lagt ut bilder på sin blogg – där kan du se, hur estniska påskägg ser ut.

Annars är det verkligen inte påskväder här i Öregrund. Just nu yr snön mellan de kala äppel-, plommon- och körsbärsträden utanför fönstret.

Den nyinköpta snöslungan kommer kanske ändå till pass?

Glad påsk allihop i alla fall!

Melodikrysset nr 12 2008

Dagens melodikryss innnehöll saker som jag tyckte var svåra. Mest besvär hade jag för ovanlighetens skull med ett par barnanknutna frågor.

Barnvisan om något ur djurriket kände jag inte igen, men den måste ha handlat antingen om ett bi eller ett bo – vilket vet jag dock inte, men jag satsar på bo. (Det skulle vara bi, visade det sig.)

Och så förekom där en dubbelfråga, där den ena delen – den tekniska uppfinning melodin spelades på – var lätt: speldosa. Men vad spelades på speldosan? Det var något ur ett större verk, och eftersom detta var på fyra bokstäver och började och slutade på A, gissar jag, att det måste ha varit musik ur Guiseppe Verdis ”Aida”.

I övrigt tror jag nog att mina svar är rätta – men bland frågorna fanns det sådana som jag tyckte var svåra.

Sonen, Matti Dahl, var hos oss här i Öregrund under Melodikrysset, och han kunde genast svaret på dagens första fråga: Lynyrd Skynyrd sjöng sin egen ”Sweet Home Alabama”, skriven som en replik på en annan låt om Alabama, av Neil Young.

Två andra frågor klarade jag bara genom att googla:

Engelsmannen som sjöng ”Tears” var Ken Dodd.

Och australiensaren med ”Jessie’s Girl” var Rick Springfield.

Resten klarade jag för egen maskin.

Caroline af Ugglas har jag inte bara sett i ”På spåret” – jag har också hennes Janis Joplin-CD.

Tomas Ledins ”Sommaren är kort” skulle leda oss till det man i så fall måste skynda sig med, nämligen att sola.

Anna Sahlin – Sahlene – var med i TV så sent som i går kväll: utklassade Carola i ”Så ska det låta”. Hon blev ursprungligen känd genom att spela i ”Alla vi barn i Bullerbyn” men blev internationellt känd genom att i eurovisionsschlagertävlingen sjunga vinnarlåten ”Runaway” för Estland.

Och så lite melodifestival: Vi hörde ”Genom eld och vatten”, här i en bamseversion men ursprungligen en låt med Sarek.

”Jackie” är exempel på tidig Mauro Scocco, på den tiden i Ratata.

Ännu lättare var det att identifiera ABBAs ”SOS”.

Och en gammal stofil som jag kände förstås också igen Ernst Rolf-numret ”Lägg dina sorger i en gammal säck”.

Allra sist tar jag frågan om ”Kavaljersvisa från Värmland”, den med frasen ”Det gör detsamma var du stupar, kvaljer”:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Om jag inte minns fel, fanns den med i Peder Sjögrens filmade roman ”Kärlekens bröd” – boken sålde jag förresten i bygderna runt Juniskär, Njurunda, min första säsong som bokombud våren 1954. Återutgivningen i serien FIBs folkböcker föranleddes säkert av att Arne Mattsson hade gjort film av den året före, det vill säga 1953.

För övrigt vill jag önska melodikrysslösarna och alla mina övriga läsare en glad påsk.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Långfredag

I går kväll anlände sonen Matti och hans sambo Karin till Öregrund. Jag hade lagat en middag som var lätt att hålla varm fram till deras ankomst: rykande het estnisk köttsoppa med både nötkött och bogfläsk och så bland annat korngryn, gul lök, rotselleri, morot, potatis och saltgurka. Till det surt bröd med ost.

Sen satt vi länge på glasverandan och småpratade. Lyssnade också på både Eric Clapton och zigenarmusik från Balkan.

Långfredagen är kall med en i stort sett klar himmel.

Vi startade med en utdragen frukost med mycket gott på köksbordet: Två sorters kaffe – kokkaffe för mig. Utöver det sura brödet Fazers osötade rågformbröd, Vilmas sesamknäckebröd och så det jättehårda Gimo-knäckebrödet som jag själv älskar. Till det omega 3-margarin (Runda bords) och många pålägg att välja på: två sorters ost (kumminost och väl lagrad prästost), osötad pastrami, vidare lombuco embuchado och prosciutto crudo, rostbiff, onsalakorv och cognacsmedvurst, sardiner och rökta musslor. När man är ledig är det roligt att kunna göra en frukost till både en gommens njutning och skön samvaro.

Det vackra vädret, med sol över både barmark och snöfläckar (nej, vi har inte fått så mycket snö, att vi behöver använda vår nyinköpta snöslunga), lockade ut oss på promenad; för Mattis och Karins del lockade det dessutom också, att de ju inte är här så ofta. Men så fort vi kom ut, kände vi, hur kallt det var. Karin fick låna en basker av Birgitta, och Matti drog upp huvan på jackan över huvudet. Vi gick Floragatan och Pelikanbacken ner mot hamnen men insåg ganska snart, att det här nog inte skulle bli någon särskilt lång promenad. Ungdomarna ville ändå gå en krok förbi det gamla konditoriet, tyvärr en skugga av sin forna storhet under epoken familjen Lundeborg.

Vårt mål var att på hemvägen göra några kompletteringsköp på Konsum, men vi stannade till två gånger innan dess. Först i en prylbod, kanske mest för att kunna värma öronen. Sen i blomsteraffären i konsumbacken: Karin och Matti köpte en fin blomma till Karins pappa, som snart fyller år, och jag köpte en påskbukett till Birgitta, mimosa och gula rosor.

Väl hemma tinade Birgitta upp oss med hemgjord avocadosoppa.

Och till kvällens middag vankas det gravad sik. Birgitta lärde sig grava sik av min fiskande pappa, och hon förvaltar arvet efter honom med den äran. Själv har jag alltid tyckt att gravad sik serverad med kokt potatis är ett strå vassare än gravad lax, ja en riktig delikatess.

Men än så länge är det långt till middag.

Det är ju långfredag.