Sätt punkt för sommaren med badortsdagarna i Öregrund

I dagens Upsala Nya Tidning finns en artikel om att turismen till vår del av Roslagen har ökat kraftigt. Även Östhammar har fått fler besök än förra året, men det är framför allt besöken i Öregrund som har ökat mycket kraftigt.

Den här lilla stan vid havet är en pärla värd att besöka. Nu är sommarsäsongen snart slut – de yrkesarbetande sommargästerna har återvänt till sina jobb, skolbarn och skolungdomar börjar skolorna på sina egna orter – men det finns en veckohelg kvar, den kommande, då Öregrund åter igen kommer att fyllas av många besökare.

Välkomna ni också! Gör en dagsutflykt eller övernatta på något av våra hotell!

Fredagen den 15, lördagen den 16 och söndagen den 17 augusti genomförs de årliga

Badortsdagarna i Öregrund

Fredag 15 augusti

16.00-20.00 Öppet hus i Hembygdsgården

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet

18.30 Badortsvandring
Samling vid Societetshusets trappa. En guidad vandring runt de klassiska badortskvarteren.

20.00 Konsert i Öregrunds kyrka
Småländska Paviljongsorkestern.

Lördag 16 augusti

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs Rådhusgatan

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen med start vid Hasselbackspiren

10.00-17.00 Dunk Dunk. Prova på att åka tändkulebåt

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning, Hasselbackspiren

11.00 Invigning av Badortsdagarna, Stora scenen
Därefter det traditionella badortsdoppet i gammaldags badkläder. Priser utdelas.

11.00-16.00 Gycklare på stadens gator och torg

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården.
Kaffeservering, hantverkare och underhållning.

11.30 Småländska paviljongsorkestern, Stora scenen

11.45 Skötbåtstävling med start i hamnen

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet
Utställning av Lubbe Nordströms tavlor
Upplandsmuseet visar foton och föremål från badortstiden
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD
14.00-14.30 Stig Sandelin kåserar kring öregrundsljugaren Calle Möller. Utställning kring Calle Möllers liv; hans stenkakor spelas på trattgrammofon.
Hitta dina anor från badortstiden. Släktforskardatorn är i gång i Blå rummet.

12.00-15.00 Utställning i Rådhussalen
Alf Rudström & Ylva Lindberg: ”Landskap och människor”
(Vernissage klockan 11.00)

12.00-15.00 Öppet hus i vävstugan (gamla polishuset intill biblioteket)

12.00-16.00 Öregrunds Hafsbadanstalt i Societetsparken
Massage av nacke, rygg och axlar, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset.
Kaffe och hembakat bröd. Bälgalaget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven

12.00 Brunnshusspelen i Hembygdsgården.
Lustspel i badortstidens anda av ensemble ur Österby herrgårdsspel

12.45 Square dance med Roden Square Dancers, Stora scenen

13.30 Prisutdelning för skötbåtstävlingen, Stora scenen

14.00 Badortsvandring med start vid Societetshusets trappa

15.30 Dräkt- och hattparad vid Turistbyrån
Priser och diplom delas ut till deltagarna, som paraderar i gammaldags dräkter och hattar

16.30 Båtparad med veteranbåtar

17.00 Lotteridragning för Badortslotteriet samt prisutdelning för tipsrodden, Stora scenen

18.00 Jazzen anfaller, Societetshuset. Peter Lind & The Cabaret Band

21.00 Mäktig eldshow med Eldsjälarna Efrit, Torget

Övriga aktiviteter under lördagen:
Briggen Gerda
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Lottförsäljning
Scoutbåten Kerstin
Segling med allmogebåt (man får följa med)

Särskilda barnaktiviteter under lördagen:
10.00-12.00 Snickra dina egna styltor, Hembygdsgården
13.00 Barnkarneval från Turistbyrån till Hembygdsgården
13.20 Barnkören Busungarna, Hembygdsgården
13.30 Barnteater, Hmbygdsgården
14.15 Lådbilsrally, Hembygdsgården

Söndag 17 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst, Hembygdsgården

13.00 Badortshelgens ”antikrunda” med Lars-Yngve Johansson

* * *

Som synes är lördagen den mest aktivitetsfyllda badortsdagen. Karta till de nämnda platserna hittar du i det tryckta programmet, som säljs tillsammans med badortslotterna.

Av restaurangerna vill jag särskilt rekommendera köket grill : kafé, Strandgatan 12 nere vid hamnen. Och glöm inte att ta en paus i trädgårdscaféet i Hotell Floras Trädgård, Västergatan 20.

Välkomna till Öregrund!

Melodikrysset nr 32 2008

Veckan med barnbarnen, Viggo och Klara, lider mot sitt slut. I dag kommer pappa Bo i bil och hämtar dem och deras mamma, vår dotter Kerstin. I går kväll hade Birgitta ordnat kräftskiva för oss vuxna, med svenska kräftor och allting. Barnen fick dess förinnan plättar och pannkaka, och medan vi åt kräftor, satt de och såg en DVD-film om det lilla vänliga spöket Casper.

Just nu är barnen ute i trädgården och leker, så morfar har fått lyssna på och lösa Melodikrysset i fred.

För egen del tyckte jag inte att veckans kryss var alltför besvärligt.

Det enda jag inte hade klarat utan Google var låten med The Mar-Keys i vars titel det ingår ett flicknamn: ”Mustang Sally” måste det vara. Inte heller har jag sett den film den här låten så småningom ingick i.

Amy Diamond med ”It Can Only Get Better” tog jag med hjälp av ledbokstäverna, men henne känner jag åtminstone till.

Christer Sjögren är oftast för smörig för min smak men inte så svår att känna igen. (Dessutom har jag invändningar mot budskapet i den aktuella sångtiteln, ”I Love Europe” – jag är en euroskeptiker.)

Tommy Nilsson är i sina bästa stunder en hygglig sångare, men inte heller honom har jag fallit för. Här sjöng han ”Amelia”.

Då gillar jag Thomas Orup Eriksson bättre, och ”Stockholm” som spelades i dag är inte heller oäven.

Nordman var jag mer förtjust i i begynnelsen än i dag. Men Py Bäckman, vars fina krans till Olof Palmes begravning jag fortfarande minns, fortsätter att leverera goda texter, till exempel ”Störst av dem är kärleken”.

Inte mycket inom någorlunda nutida populärmusik slår ABBA. I dag fick vi höra ”Dancing Queen” ur nu bioaktuella ”Mamma Mia”. Den efterlyste upphovsmannen är förstås Benny Andersson.

Till den slagkraftiga populärmusiken hör ju också ”Sommartider”, som vi här hörde i Dunderhonung-version med Bamse.

Då passar vi väl också på att redovisa dagens andra barnanknutna fråga. Vi hörde ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Apropå apor: Årets ”Allsång på Skansen” tyckte jag för min del hörde till de sämre jag har hört och sett – publikfallet tyder på att jag har många meningsfränder. Det här har väl att göra både med att kärnan i programidén, allsången, spelar en allt mindre roll och med att allt fler av artisterna, kanske för att de har så lite med den här traditionen att göra, känns likgiltiga. Hur som helst: vi hörde signaturen, ”Stockholm i mitt hjärta”.

I min barndom var en av dagens frågeillustrationer, Erik Axel Karlfeldts ”Vid Färjestaden”, en älskad allsång. Här skulle den leda till landskapet som speglas i texten, Öland.

Förr i världen kunde folkvisebetonade melodier och texter slå också som populärmusik. Viktor Sunds och Oskar Merikantos fina ”Där björkarna susa” blev till exempel hit med Jailbird Singers. Den sortens musikaliska bryggor borde ”Allsång på Skansen” slå i större utsträckning!

Sen är det väl bara dagens klassiska stycke kvar, skrivet av Wilhelm Peterson-Berger. I hans ”Frösöblomster” ingår ”Till rosorna”.

Jag kan lugna mina borgerliga läsare med att det här stycket inte hade någon partipolitisk syftning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lilla Öregrunds krogvärld

Duggregn får inte hindra morföräldrar och föräldrar att gå ut med barnen. I eftermiddags gjorde vi Viggo och Klara lyckliga genom att åter igen ta en promenad till lekparken vid klockstapeln. Mamma Kerstin visade förresten barnen också själva klockstapeln, som de tidigare bara har sett på en smula avstånd. Nyss hade klockorna i den ringt. Det hade varit bröllop i den näraliggande kyrkan, och brudparet och bröllopsgästerna var nu på väg ut, kanske på väg till Societetshuset för bröllopsmiddag.

Själva hade vi före besöket i lekparken besökt caféet i Floras trädgård. Vädret tillät inte fika utomhus, så vi slog oss ner vid ett fönsterbord inomhus, och alla utom morfar som är diabetiker valde kakor och andra bakverk till saft, the och kaffe – kaffe utan socker fick morfar i alla fall.

Floras trädgård, också ett pyttelitet hotell, är en oas i Öregrund: pietetsfullt restaurerad och möblerad pensionatsmiljö plus en väl underhållen blommande och lummig trädgård. Har ni vägarna förbi Öregrund är det här ett måste.

Här kan du ta en titt på kakorna och på miljön.

Mitt emot lekparken jag nyss talade om ligger ett annat ställe med rumsuthyrning, Klockargården. Även där har det under några tidigare somrar funnits en restaurang med samma namn, då den här lilla stans kulinariskt bästa. Det var en fröjd att ljumma sommarkvällar sitta vid ett bord i trädgården eller inomhus i det lilla annexet. Tyvärr har restaurangen inte varit öppen de två senaste somrarna. Jag misstänker att detta kan bero på att priserna, i paritet med kvalitén, har känts för höga för båtfolket, som i stället dras till dussinrestaurangerna med pizza och öl runt hamnen.

Jag hyser inget förakt mot dem för det – vi har själva ätit hamburgare med barnbarnen på serveringen på Sunnanö camping. Men Öregrund med omgivande kust- och öbebyggelse är en så stor sommarstad, att det också borde finnas en marknad för några bättre restauranger, och många av dem som är ägare till inte helt billiga sommarställen i de här trakterna borde ju, i likhet med oss, ha lust att några gånger per sommar byta den egna matlagningen – annars en angenäm sysselsättning – mot en kväll på en restaurang som det är någonting med.

Ett annat ställe här i Öregrund som vi förra sommaren hade positiv erfarenhet av är Ankargården. Dit har vi, förgäves, försökt gå i sommar. När vi först försökte i början av sommaren, var restaurangen inte öppen. När vi sen hade sett en annons för stället i det lokala Annonsbladet, beslöt vi oss för att gå dit – men när vi väl hade hittat en lämplig kväll, var restaurangen åter igen stängd, nu för säsongen.

Enda stället i Öregrund som vi har lust att gå på är därmed Köket grill : café. Det ligger på ovansidan av hamnpromenaden men har fin utsikt över hamnen, och maten är vällagad och god. Grillbuffén, omväxlande och med många överraskningar, rekommenderas varmt.

Men det vore ju inte helt fel, om det det under sommarmånaderna fanns ett par ställen till att välja på för den som verkligen är intresserad av god mat och gott vin.

Vi sommaröregrundare, som har så mycket glädje av den fina miljön i den här lilla staden, borde bidra genom att främja ställen, som sätter guldkant på tillvaron här.

Fullt hus

Veckan med Kerstin, Viggo och Klara på besök i Öregrund går vidare. I går var vädret så pass att vi kunde göra en badutflykt till Sunnanö. Barnen grävde kanaler och vadade. Vi vuxna höll oss på land.

I dag är vädret åter regnigt. Stora delar av dagen har barnen hållit sig inomhus; tur att man kan se på DVD-film om Loranga, Mazarin och Dartanjang. Också i övrigt har huset varit fullt av folk. Elektrikern kom med den nya termostaten till varmvattenberedaren på vinden, så nu hoppas vi – peppar, peppar – att den inte blir överhettad igen. Birgitta har haft besök av en journalist från Allers, som ska göra en insats för den insamling för världens barn, som anordnas av UNICEF, vars sverigeavdelning Birgitta är ordförande för.

Och så kom en av Kerstins gamla kompisar på besök, Malin Vessby, och med henne lille sonen Svante. Liksom Kerstin är Malin intresserad av form och design, är journalist med detta som specialitet. I Dagens Nyheters kulturdel, där hon är medarbetare, skrev hon här om dagen (4 augusti) en artikel om keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, ”Bruksföremål som står sig”.

Under lunchen – två sorters lax – mer peppar – och inlagd strömming samt färskpotatis från ett av Birgittas land – kretsar samtalet i omgångar kring olika kaffe- och theserviser. Ni som läser Kerstins blogg – länk finns här intill – brukar hitta bilder på sånt där; många av de avbildade kopparna kommer från både hennes eget och vårt bestånd.

Efter the med Kerstins nybakta kakor går hon och Malin samt barnen på regnpromenad först i vår trädgård och sen runt Öregrund, lovar barnen att också besöka en lekpark. Mjölkpaketen som de var inne på Konsum och köpte kändes aningen sandiga, så jag tror att barnen har fått sitt, regnet till trots.

Nu har Malin och Svante åkt hem, och både elektrikern och journalisten har redan tidigare gett sig i väg efter förrättat värv.

Barnen ser på film igen, den här gången på ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Regnet fortsätter att falla.

Gästskribent: Matti Dahl. Om en gammal mandolin

Det finns ett stråk av stark musikalitet i min familj. Min pappa, Edgar, ägde och spelade i min barndom mandolin. Min bror Matti lärde sig att traktera den: sjöng och spelade gärna.

Min son, som också heter Matti, är skickligast av allihop: spelar gitarr så att man måste lyssna, sjunger, komponerar, spelar i band.

På familjefester kunde det hända att de båda Matti (Kokk respektive Dahl) spelade och sjöng ihop: sonen Lillmatti på gitarr och brorsan Stormatti på munspel.

När Stormatti plötsligt dog, var det självklart att Lillmatti skulle ärva dem av Stormattis instrument som han ville ta över. Bland dem fanns Stormattis gamla mandolin.

I morse fick jag ett mejl från sonen, som bor på Söder i Stockholm. Det är en så fin text, att jag tar mig friheten att dela med mig av den:

Hej pappa!

Idag gick jag till musikaffären Twang på Skånegatan. Där köpte jag ett set nya mandolinsträngar och pratade en stund med personalen om gamla Fenderförstärkare medan det började regna allt kraftigare. Jag blev blöt på vägen hem.

Ikväll har jag tagit av de gamla rostiga strängarna från stor-Mattis mandolin, rengjort den, oljat greppbrädan med citronolja och satt på de nya strängarna. Jag var litet nervös eftersom den före strängbytet skorrade en hel del och jag faktiskt inte var så säker på att den skulle gå att få i spelbart skick.

Rengjord, oljad och med nya strängar fungerade den direkt. Den är sliten men på ett vackert sätt och klingar fint och klart. Jag har stämt den med samma tonavstånd som en gitarr har, i en tonart som jag tycker passar mandolinens konstruktion och klang (B, F#, C#, G#). Vissa skulle kanske kalla detta fusk (i normala fall stäms en mandolin som en fiol: E, A, D, G), men det här medför att jag direkt hittar greppen, även om spelet måste anpassas till den speciella ljusa klang som instrumentet har och att antalet strängar är ett annat. Det var något trevande jag letade mig fram över halsen för att upptäcka hur det låter när man spelar i olika positioner, med olika plektrum och med olika hårt anslag. I skrivande stund har jag lärt mig spela en halv låt så att det låter ganska bra.

Det är märkligt att tänka att jag spelar min musik på mitt sätt med min stämning på just den här mandolinen, när jag samtidigt i minnet kan se stor-Matti hålla i den och spela på den på ett helt annat sätt. Det är något märkvärdigt med det att samma musikinstrument blir helt olika saker i händerna på olika personer. Kvaliteten på instrumentet påverkar så klart resultatet, men vem som spelar är helt avgörande och där är alla unika. Stor-Mattis sätt att spela är förlorat för alltid, men det känns samtidigt roligt att jag spelar på mitt sätt på hans mandolin. Mandolinen är tysk och av märket Weltton. Det finns nästan ingen information på nätet om märket. Vet du om mandolinen från början var farfars?

Jag minns den från Juniskär från det där huset som inte längre finns tillgängligt eller är inrett så som det varit så länge jag kan minnas. Där bor nu någon annan på sitt sätt. Jag minns mandolinen stå i ett hörn på golvet i det huset när solen sken in på mandolinen och på golvet. Nu ligger den bredvid mig på ekparketten i vårt vardagsrum medan regnet trummar mot rutorna.

Med hopp om att också ni fått regn!

Matti

* * *

Jo, Matti. Mandolinen från Juniskär var från början farfars.

Och så kom regnet – och barnbarnen

Under helgen svängde vädret, äntligen. Det har regnat, bitvis ordentligt. Sammantaget har trädgården nu fått vad den behövde mest av allt, en grundlig vattning. Man ser också hur snabbt det som hängde och slokade repade sig.

Till en sen söndagslunch – köttbullar och pasta – anlände barnbarnen, Viggo och Klara, och med dem deras mamma och pappa, Kerstin och Bo. Bo åkte hem till Uppsala igen så snart han hade lastat ur bilen och fått lunch: hans semester är slut, och i dag började han jobba igen.

En bit in på eftermiddagen kom Klara in till morfar och bönade om en promenad. Helst till Konsum; dit vill barnen gärna ta sina sparkcyklar. Morfar har inget ärende till Konsum men säger, trots att det hela tiden duggregnar, att han kan gå med ut till cykelgatan för en åktur på sparkcykeln. Då vill förstås också Viggo följa med.

Barnen tar på cykelhjälm och stövlar och åker sen fram och tillbaka på cykelbanan, medan morfar vaktar från ett halvbra regnskydd under ett träd. Fast nu tycker Klara att det är ännu roligare att plaska i en stor vattenpuss. När morfar förmanar henne att inte smutsa ner sig, säger hon:

– Mamma kan tvätta!

Sen måste morfar in igen och laga söndagsmiddag, givetvis anpassad till barnens smak. Det blir stekt fläskkarré med råstekt färskpotatis i skivor plus ärter-majs-paprika. Barnen äter med god aptit.

Vid läggdags vill Klara att morfar ska läsa saga för henne. Hon väljer själv Richard Scarrys ”Söstormen” och Astrid Lindgrens ”Pippi håller kalas” i serieversion av Ingrid Vang Nyman. I rummet intill läser mormor för Viggo. Morfar och mormor är fullt accepterade. Men innan barnen somnar, måste ändå deras mamma in ett varv till dem.

På måndag morgon tar Klara på sig cykelhjälmen och manar strängt mormor, vars tur det är att laga mat, att gå till Konsum snart. Hinner till och med bli lite sur, när mormor först vill höra trädgårdsprogrammet i P1. Men sen, till slut, går mormor ändå i väg och tar ungarna med sig, givetvis på sparkcykel.

Därefter vankas det pannkakor och plättar till lunch.

Regnet har upphört, men vädret är blåsigt och ganska kylslaget. Ungarna behöver ändå komma ut, så vi vuxna slår alltså följe med dem och deras sparkcyklar. Färden går åter igen till Fyrskeppet, som måste undersökas i alla vinklar och vrår. Och barnens mor tar bilder av sina telningar, uppklättrade på det stora ankaret på berget utanför.

Bilder från promenaden hittar du här.

Sen vill Klara leka i en lekpark, så vi tar oss tvärs över hamnen bort till den lekpark som finns mitt emot Klockargården. Gungor och gungbräda och gunghäst och sandlåda prövas alla noga. Därefter följer vi efter mamma Kerstin till Epokgården, där det finns mycket prylar att titta på. Barnen får var sitt kort à tio kronor. Lyckan är fullständig.

Åter hemma blir det först lite kris. Klara hör Viggo be om glass och överger genast sin nyklyftade apelsin, ställer sig vid frysen och tjuter till slut riktigt duktigt. Ingenting annat än glass duger! Men de stora är obarmhärtiga. Mormor har nämligen startat ett sockerkaksbak, och ska det bli mellanmål på mellanmål, finns det ingen aptit kvar till middagen.

Till slut lyckas morfar bryta Klaras gråt och tjuriga humör. Han går fram till Klara och säger:

– Du Klara, du ville ju se filmen om Kasper, det vänliga spöket. Ska vi göra det nu?

Och plötsligt skiner Klara som en sol mot morfar, vill upp i hans famn. Tillsammans går de och hämtar Kasper-filmen, och morfar sätter i gång den inne i TV-rummet. Efter kommer också Viggo; även han gillar Kasper. Morfar sätter sig mitt emellan barnen. Snart kommer också mamma Kerstin in och sätter sig vid den bärbara datorn.

Och se: mitt under filmen kommer mormor Birgitta in med en alldeles varm gammaldags sockerkaka.

Lite senare, när filmen är slut, hör jag Birgitta ropa till barnbarnen: Vill de följa med ut i trädgården och hämta färskpotatis, dill och morötter till middagen?

Kvällen närmar sig. I kväll ska jag läsa för Viggo och Birgitta för Klara.

Sent i kväll, när barnen har somnat, ska jag och Birgitta och Kerstin tillsammans se italiensk deckare i TV. ”Komissarie Montalbanao” ni vet!

Melodikrysset nr 31 2008

Dagens inledande melodifestivalfråga var inte alltför svår: Shirley Clamp kom ganska långt med ”Min kärlek” i 2004 års upplaga.

Då var två andra frågor knepigare för mig som aldrig ser de TV-program, som artisterna i fråga är förknippade med.

”Sikta mot stjärnorna” har jag till exempel aldrig någonsin sett. Men man kan väl googla! Så jag kombinerade det med hjälp av ledbokstäverna förmodade förnamnet Olle med Lennon (en ledtråd från Eldeman) och Sikta mot stjärnorna, och si: Olle Nilsson hette han som sjöng ”Lovers and Friends”.

Inte för att jag ser ”Idol” heller, men det efterlysta efternamnet såg ut att bli Jenssen, och eftersom jag har läst om och även en smula hört Amanda Jenssen, kunde jag följaktligen lista ut, att det var hon som sjöng ”For the Sun”.

I övrigt var jag mera på min mammas gata. Möjligen ska jag tillägga att Julio Iglesisas från Spanien inte finns representerad i min personliga skivsamling, men han är ju så stor att man inte behöver den sortens referenser.

Evert Taubes ”Eldarevalsen” skulle ge verbet elda.

Ture Nermans och Lille Bror Söderlundhs ”Den vackraste visan om kärleken” hade jag med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma).

Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” har jag namngett en egenredigerad bok efter (Ordfront, 2002), och texten inleder boken. Normalt förknippar vi den ju med Monica Zetterlund, men här måste det ha varit My Holmsten som sjöng. Hon har nämligen dubbelt påbrå (Eldemans ledtråd) från Inga Gill och Karl-Arne Holmsten. Detta är alltså en slutledning; jag känner inte igen hennes sångröst.

Ytterligare en av dagens melodier förknippar vi här i Sverige främst med Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”, där stan är Stockholm. Fast här hörde vi den med saxofonisten Monica Bring, som jag förresten har hört vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte på Vaksala torg i Uppsala.

”Kostervalsen” spelade Eldeman så sent som i förra veckans melodikryss. Men nu varierade han sig genom att spela den på finska.

Opera- och populärsångaren Olav Gertel hördes mycket i radio förr i världen. Här hörde vi honom i ”Balladen om den tama abborren”.

I ångradion spelades också ofta wienermelodier, till exempel Rudolf Sieczynskis ”Wien, mina drömmars stad”.

Ett kärt men yngre (1964) återhörande var ”Om jag hade pengar” ur ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) av Jerry Bock och Sheldon Harnick.

Då återstår bara veckans filmfråga. Vi hörde temat ur Bo Widerbergs ”Elvira Madigan”, det vill säga Mozarts pianokonsert no 21. Jag har filmen på video och pianokonserten på skiva.

Hettan tar nästan kål på en

Här ute på upplandskusten är det hett och torrt. Något riktigt regn har vi inte sett till på veckor. Här om dan hade Upsala Nya Tidning en katastrofartikel om det sorgligt regnbefriade kustbandet och de lika förtorkade öarna i skärgården.

Birgitta vattnar på kvällarna, men överallt ser man nu gulnade rosenblad, hängande syrener och jasminer och gräsmattepartier som är bruna.

I går trodde vi länge att det skulle bli ett rejält åskregn: himlen täcktes av mörka moln, och det mullrade i fjärran. Men fram mot kvällen var himlen blå igen. Inte en droppe regn hade fallit.

Kring förra veckohelgen var vi på släktkalas i Värmland, så vi hann inte med vår vanliga fredagsstädning och gräsklippning. Så i går var Birgitta ute med gräsklipparen, men trots att gräsmattan inte hade klippts på två veckor, gick det jättefort. På stora delar av tomten fanns det helt enkelt inget att klippa. Själv städade jag inne i huset. I mitt anletes svett, bokstavligen (det var så helvetes varmt), dammsög, dammtorkade och skurade jag. Efteråt var jag tvungen att gå ner till bastun för att duscha. Mitt i städningen la varmvattenberedaren i boningshuset av igen. Överhettning, för tredje gången den här sommaren.

Efter ”Emil i Lönneberga” i TV – det är en sommarritual hos oss att se om de här gamla Astrid Lindgren-filmatiseringarna – promenerade vi ner till hamnen för middag. Birgitta hade beställt bord på Köket grill : café. Vilket var tur: det var en lång kö av folk som ville få plats. Så var det förresten hela kvällen.

Jag kan inte nog prisa det här stället, det för närvarande enda i Öregrund som bemödar sig om att servera riktigt god mat. Deras grillbuffé innehåller ett så rikligt utbud att man, även om det är tillåtet att gå ett varv till, aldrig orkar äta av alltihop. Från gårdagens måltid vill jag särskilt nämna vendelgrisen (av Vendel i Uppland) och lammkorven.

När vi kom hem, var det äntligen svalt i trädgården, så vi avslutade med var sin cognac i stolarna under plommonträden.

Men även där påmindes jag om hettan som inte bara hotar att ta kål på mig: under plommonträden och under äppelträden några meter bort låg det nedfallen, inte färdigutvecklad frukt.

Visserligen kommer Kerstin, Viggo och Klara hit på söndag för att stanna en hel vecka, men nu längtar jag (och trädgården) så intensivt efter regn, att regn står överst på önskelistan, alltså före baddagar.

Sommar med Annica Söder

Åter igen ett sommarprogram som jag kunde ta till mig med intellekt, hjärta och öron. Dagens sommarpratare var Annica Söder.

Genom åren har jag vid många tillfällen mött Annica i olika sammanhang, där UD har varit inblandat. Hon har jobbat där i olika värv, bland annat som presschef. När jag har haft anledning att träffa henne, har hon alltid haft en socialdemokratisk chef, till exempel Sten Andersson som hon i dagens sommarprogram talade med sådan uppskattning om.

Jag kan inte säga att jag känner henne personligen. På det rent personliga planet har jag faktiskt (under min journalisttid) haft närmare kontakt med hennes mamma, förra utrikesministern (c) Karin Söder, och jag är också på god talefot med hennes pappa, Gunnar Söder.

I det här sommarprogrammet distanserade Annica sig snyggt, med personlig kärlek och uppriktigt menad och berättigad uppskattning av mamman och hennes gärning, från borgerligheten. Av programmet framgick det att hennes hjärta är rödare.

På den tiden då jag bevakade centerstämmor var hon verksam i vänsterpräglade kultursammanhang. Mycket riktigt spelade hon i dag bland annat Hoola Bandoola. Och visade, genom att spela ett stycke nutida progg, att hon forfarande har sina gamla värderingar kvar.

Att hon, med sin inövade roll av opolitisk UD-tjänsteman, skulle ta partipolitisk ställning i sitt sommarprogram var definitivt inte att vänta. Men hennes engagemang för världens fattiga och utsatta och annat liknande var vittnesbörd om var hon värderingsmässigt hör hemma. I slutet av sitt program spelade hon Hasses och Tages vemodiga vidräkning med en socialdemokrati som kunde ha gjort så mycket mera:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Annica Söders sommarprogram fick mig att känna stor sympati för henne; det är roligt att få lyssna på en i alla avseenden mogen människa med inlevelseförmåga och engagemang i behåll. Och dessutom med god musiksmak.

Familjen Dahl träffas i Sjöändan

Jag har nästan inga släktingar kvar här i Sverige. På Birgittas sida finns det däremot en mångförgrenad och växande släkt. Dess medlemmar håller kontakt med varann, och Birgitta och hennes syskon med barn och barnbarn träffas regelbundet – naturligtvis är också vi ingifta i familjen Dahl med vid de här tillfällena.

Till sommartraditionerna hör att någon i syskonskaran – utöver Birgitta Karin, Gunnar och Ragnar – anordnar ett släktkalas. Eftersom det är så många som deltar i de här kalasen, vill det till, att vädret är vackert, så att man kan hålla till utomhus.

I år var det Ragnars och hans fru Gunnels tur att arrangera sommarkalaset. Ragge och Gunnel har tagit över moster Ruts sommarställe i Sjöändan utanför Kristinehamn i Värmland och bjöd oss följaktligen att komma dit. Ragges aktersnurra gick i skytteltrafik – det går ingen bilväg ända fram till deras stuga – och snart var tomten ett myller av vuxna i olika åldrar samt barn och ungdomar.

Trädgården i sluttningen ner mot sjön var i ett perfekt skick, dessutom en fröjd för ögat.

Bord och stolar fanns uppställda både på altanen och på den jämna ytan mellan huset och uthuset – tomten, som överst avgränsas av ett brant berg, sluttar, här och var ganska brant, ner mot vattnet. Gunnel hade bullat upp ett fantastiskt och varierat buffébord med många läckerheter – den här buffén var en prestation med tanke på de begränsade tillagnings- och lagringsmöjligheter som står till buds.

En sak väckte dock allmän besvikelse. Men ingen skugga över Ragge och Gunnel – de kan ju inte rå över algblomningen. Alla hade naturligtvis badkläder med sig men tvingades under båtfärden till den brygga som hör till Ragges och Gunnels hus konstatera, att i den gröna sörja som vinden hade fört till den sidan av sjön gick det inte att bada.

Karin och Hasse trotsade ändå riskerna och simmade över till sjöns andra sida, där det fanns en fin och algfri badstrand. Dit tog sig också, per kanot, Karins barnbarn Cecilia och Martin, vars föräldrar heter Anna-Karin och Per, och så Annas döttrar Amanda och Ella. Sen skjutsade Ragge över Anna, Kerstin, Viggo och Klara med sin aktersnurra. På vägen tillbaka tog han med också Hasse och Karin i båten och dessutom kanoten med ungdomarna på släp.

Sen var det snart dags för Ragge att tända grillen: det blev grillkorv för både stora och små.

Och så började delar av sällskapet gradvis troppa av. Några skulle hem till Stockholm med omnejd. Några skulle bo över på en närbelägen campingplats. Kerstin, Bo och deras barn var de enda som kunde övernatta på plats, i lillstugan ner mot sjön.

Jag och Birgitta hade valt att, för Birgittas sparade bonuspoäng, övernatta på hotell i Karlstad, så vi blev först av Ragge forslade i båt till bilparkeringen och sen därifrån av Hasse skjutsade i bil till stationen i Kristinehamn, varifrån vi åkte buss till Karlstad.

Klockan var ännu inte mycket och kvällen vacker, så vi satte oss, när vi hade fått vårt rum, på Scandic Hotel Winns uteveranda och tog var sitt glas svalkande vitt vin.

Det är inte så ofta vi bor på hotell i Sverige numera, i vart fall inte sommartid, och vi slogs under frukosten nästa morgon av hur det kryllade av barnfamiljer i den tämligen fullsatta matsalen.

Kryllade gjorde det också på tåget, både från Stockholm till Kristinehamn och på hemvägen från Karlstad till Stockholm: i det första fallet av japaner, japaner, japaner.

På ditvägen var större delen av vagnen nämligen full av japanska turister, förmodligen på väg till Oslo. De hade alla massor av bagage, och när vi skulle ta oss fram till våra platser, såg gången ut som en variant av Rubiks kub: överallt japaner som försökte förflytta sitt bagage, framåt, åt sidan, bakåt, framåt igen. När det här till slut var klart, började deras reseledare, en kvinna med stenansikte, dela ut paket med sushi och sen även dryck.

Själv försjönk jag i först tidningar, sen Ed McBain.

På hemvägen var det mycket värre. I Karlstad hade man pusslat ihop ett tåg, där varken vagns- eller platsnumreringen stämde. Vi fick till slut, trots att vi hade andraklassbiljetter, plats i en förstaklassvagn, som informellt sas motsvara den vagn vi hade platser i. Nå, det var verkligen ingen lyxvagn, och några fick stå i hettan – det fanns ingen luftkonditionering, och trots att fönstren stod öppna, var det varmt som i en bastu. Dess värre saknade det här nödtorftigt hoplappade tåget också serveringsvagn, så vi höll på att törsta ihjäl, innan vi lyckades släpa oss in på Pressbyrån på Stockholm C och köpa var sin kall Ramlösa.

Till uppsalatåget köpte Birgitta med var sin räksallad åt oss, så mitt känsliga blodsocker kom på rätt köl igen, och till resan på öregrundsbussen hade vi hunnit bunkra upp med kall Pepsi Max och mera vatten.

Väl hemma i huset i Öregrund satte jag mig förstås genast ner vid datorn och löste, lyssnandes på webbradion, lördagens melodikryss.

* * *

Bilder från Sjöändan hittar du på Kerstins blogg.