Puccinifest på Konsert & kongress i Uppsala

Höstens allra första konsert med Uppsala kammarorkester missade vi; då var vi i New York. Men i går, torsdag, var vi på plats för den andra i serien av säsongens abonnemangskonserter.

Före konserten åt vi middag på Amazing Thai i Kvarnen-gallerian vid Vaksala torg. Vi valde anka med mycket het thaikryddning. Ankan och de krispiga grönsakerna, alltsammans i stark sås, var mycket smakrika. Något så gott har jag inte ätit på länge.

Sen gick vi till Konserthuset, och då råkade jag ut för en sådan där osannolik olycka. Jag tog sikte på svängdörrarna och såg inte, att det mellan dem och mig fanns ett stycke glasvägg: slog pannan så hårt i glaset (som höll) att jag strax därefter, på toaletten invid garderoben, kunde se att jag blödde från ett litet sår ovanför högra ögonbrynet. Nå, lite kallt vatten fick blodet att koagulera, och några spår (mer än ett miniärr) av olyckan syns inte längre. Men jag får nog gå till optikern och kolla glasögonen…

I Konserthusets stora sal fick jag sedan full kompensation. Giacomo Puccini (1858-1924) firades 150 år efter sin födelse med musikalisk fest. Uppsala kammarorkester under ledning av sin estniske chefdirigent Maul Mägi var verkligen på toppen av sin förmåga, och med tanke på att Puccini har sin hemort i operavärlden, hade man engagerat också två ypperliga sångsolister: Charlotta Larsson, lírico spinto-sopran, och Aleksandrs Antonenko, ung spinto-tenor vars stavning av förnamnet visar, att han kommer från Lettland (han började som solist på Lettiska nationaloperan i Rīga; jag har varit där men inte hört honom), medan efternamnet indikerar ukrainskt ursprung. Båda kom mycket väl till sin rätt, inte minst i lyriska och dramatiska partier i operaarior och -duetter.

Delen före pausen inleddes med ljuv musik ur Puccinis två mest kända operor, ”Madame Butterfly” (1904) och ”La Bohème” (1896). Man kan ha många synpunkter på innehållet i så väl de här två operorna – jag har sett båda – och på andra, men här, i konsertformen, fokuserar man helt på den underbara musiken.

”Manon Lescaut” har vi som bok (roman skriven 1771 av Abbé Prévost), men Puccinis operaversion från 1893 har jag aldrig sett. Och nu vet jag att jag – för att få höra ännu mer av musiken – gärna skulle se den på Operan också.

Puccinis operor är fulla av brytningar, mellan romantik och realism, mellan å ena sidan det italienska, å andra sidan det franska och även det tyska. Ändå har det Puccini har skapat en egen ton. Och den tonen träffade orkestern och dess dirigent samt de båda solisterna perfekt i går kväll.

Publikens jubel och stående applåder var mer berättigade än någonsin.

Kjell Eriksson hos Ordfront på Stadsbiblioteket

Kjell Erikssons nionde deckare om uppsalapolisen Ann Lindell heter ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront). Jag har köpt den men ännu inte läst den – jag återkommer med en recension.

Kjell Eriksson är i sina deckare en uppsalaskildrare av rang, och han har många läsare i sin hemstad. Ordfront – Kjell har varit lokalavdelningens ordförande – passar på att tillsammans med ABF och Stadsbiblioteket anordna en författarafton i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid (i dag, torsdagen den 9 oktober) klockan 18.30. Det är fri entré, och det kommer säkert att bli trångt. Biljetter bokas i Stadsbibliotekets reception, telefon 018-727 17 00, e-post stadsbiblioteket.receptionen@uppsala.se. Biljetter hämtas senast klockan 18.00.

Själv kan jag inte gå, men jag har laga förfall. Jag och Birgitta ska gå på Konsert & kongress för att höra musik av Puccini. Men ni som inte ska gå dit, bör gå och lyssna på Kjell.

Svar i svåra krysset

Varje måndag köper jag Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz, fylligare nu än när jag först började köpa den och lösa alla kryssen där. Det vill säga, Östen Nilssons Sportkrysset löser jag aldrig. Jag har visserligen provat och lyckats med hjälp av Google, men det känns meningslöst, eftersom jag ju aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV.

Annat, till exempel Elli Arbaeus’ Vetenskapskrysset, envisas jag dock att lösa, även om jag som gammal latinare har handikappet att inte kunna mycket om naturvetenskap.

Min personliga favorit bland Aftonbladets krysskonstruktörer är Anna Hagberg. Hennes kryss är lagom kluriga. Dessutom älskar jag att lösa hennes krypto, Kryptiskt.

Kul, eftersom det utmanar ordfantasin, men inte särskilt svårt är Lars Fjellströms Tvetydigt. Kul och inte heller särskilt svåra, ibland dock lite slängiga i formuleringarna, är Mattias Sigurdssons kryss. Ordflätan Bikupan har däremot blivit för lätt när den nu görs av Eva Ohlin Särman i stället för, som tidigare, av Claudia Sigurdsson som verkligen kunde sätta ens kombinationsförmåga på prov.

Jag löser också, vecka efter vecka, Bengt Löfstrands Svåra krysset. I allmänhet går det att klara på allmänbildning.

I veckans upplaga fanns dessutom en fråga som var extra lätt, åtminstone för mig: ”Kokk som skriver”, tre bokstäver.

Min vana trogen – ni melodikrysslösare vet vad jag syftar på – skickar jag dock aldrig in svaren, ens när jag själv finns med bland dem.

Melodikrysset nr 40 2008

Dagens melodikryss startade med några mycket lätta frågor.

Rednex’ bidrag till Melodifestivalen 2006, ”Mama Take Me Home”, hade det där härliga schvunget som gör, att en melodi fäster sig i minnet.

”Lay Your Love On Me” med BWO, Bodies Without Organs, där Alexander Bard är ankare, var också en sån där låt med schlagertycke, som är lätt att komma ihåg. Och då tänker jag inte på det faktum att den förekom så sent som i årets melodifestival.

Och, för att hoppa till en helt annan och stillsammare genre, Oskar Merikantos ”Där björkarna susa” sitter ännu fastare i mitt melodiminne. Här skulle sången ge ordet träd.

En av frågorna var nästan för lätt, detta för att den för kort tid sen tidigare har förekommit i Melodikrysset. Vi hörde åter igen ”Sjuttiosex tromboner” ur Meredith Wilsons musikal från 1957, ”The Music Man”. Kollar Eldeman att vi har lärt oss något?

Och vem i all världen känner inte igen Lennons och McCartneys ”The Yellow Submarine”, även om den sjungs på finska? Här skulle den ge färgen gul.

Ett par frågor var lätta för oss som är äldre – jag är sjuttioett år – men kanske inte för de yngre melodikrysslösarna.

Vi hörde Edvard Persson i ”Min lilla hatt”.

Ännu finare var ”Vind i seglen”, här med Kjell Kraghe. Själv minns jag den också med Harry Brandelius.

”Hela familjen går ut med geten”, som här skulle ge get, har veterligen lånat sin melodi från ”Fjällnäspolska”. Men vad jag funderar på – minns någon? – är om inte möjligen SweDanes sjöng in den.

En sång, på franska, som jag tyvärr inte uppfattade titeln på, sjöngs helt uppenbart av filmskådespelerskan, djurrättsaktivisten med mera Brigitte Bardot.

I Rod Stewarts serie av nyinsjungningar av sånger ur The Great American Song Book hörde vi i dag Hoagy Carmichaels fina ”The Nearness of You”. Det var lätt, men vem skrev texten? Jag fick googla: Jo, Ned Washington.

The Osmond Brothers hörde aldrig till dem jag brukade lyssna på. Men den där tonsårshjärtekrossaren måste ha varit Donny Osmond.

Två av dagens frågor gick helt och hållet utanför mitt ganska breda musikkunnande.

Trots att jag har gamla anknytningar till Medelpad, har jag aldrig ens hört talas om Ånge-gruppen Takida, här med ”Curly Sue” från ”Bury the Lies”.

Och ”Den vilda jakten på juvelen” har jag möjligen sett i TV (men då sannolikt somnat ifrån). Sångaren Billy Ocean, som förekommer där, har jag hur som helst aldrig lagt märke till.

Obönhörligt mot höst

Efter New York-resan har vi fortsatt att bo ute på landet, men det har blivit många och täta resor in till Uppsala.

Roligaste skälet utan konkurrens var firandet av Viggos sexårsdag. Han fyllde egentligen år den 25 september men mor- och farföräldrarna och mamma Kerstins syskon bjöds på födelsedagskalas påföljande lördag. Jag och Birgitta överlämnade bland annat den batteridrivna, simmande sköldpadda vi hade köpt i New Yorks Chinatown. (Lillasyster Klara fick en snarlik groda – man kan inte lämna en treåring utan presenter på storebrors födelsedag – och klädde genast av sig och lekte sen med sin simmande groda i badkaret.) Av mig fick Viggo annars böcker och filmer – vad trodde ni?

Det hela blev ett mycket trevligt familjekalas. Som alltid var det kul att träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina, som hade kommit ner från Sollefteå. Vi passade också på att fira Kerstin, som fyllde år dan före vår USA-resa, och, en smula, Birgitta, som hade födelsedag under vistelsen i New York.

Lite kalasbilder hittar du här.

Mitt uppdrag i kulturnämnden har också tagit mycket tid. Dan efter hemkomsten från USA hade vi sammanträde i bidragsnämnden, det utskott som bereder nämndens anslag till det fria kulturlivet. I onsdags hade vi extra partigrupp för att diskutera dagens (fredagens) sammanträde, som helt ägnades Uppsalas ansökan om att få bli utsedd till EUs kulturhuvudstad 2014. Två städer utses åt gången, och Lettland, som är det andra landet på tur, har pekat ut Rīga. Men här i Sverige är det fortfarande fyra städer som konkurrerar om att få bli kulturhuvudstad: Uppsala, Umeå, Lund och Gävle. Man kan tycka olika saker om den här tävlingen, men en bra sak är onekligen, att kommunen, i och med att man accepterar att ställa upp, binder sig för att ytterligare öka kulturanslagen.

Och på söndag är det dags att ta bussen in till Uppsala igen. Då sammanträder den gemensamma oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden för att diskutera, vad vi eventuellt ska driva gemensamt inför nästa val. I motsats till vad som är fallet på riksplanet är våra tre partier, vad gäller kulturpolitiken i Uppsala, tämligen samstämda.

Men vi ska bo kvar här i Öregrund en vecka till, innan vi i förhyrd bil flyttar vårt pick och pack till Uppsala för hösten och vintern.

Birgitta är ute i landen och kämpar, men gräset i gräsmattan är mycket långt nu; dessutom faller det för varje dag ner allt fler gula löv. Jag skulle behöva ta ett nappatag med gräsklipparen, men vi har ju ingen – den hörde till det som gick åt i den anlagda branden vi utsattes för, medan vi var borta. Fast i kväll, när järnhandeln har stängt, skjutsar de snälla människorna där hem en nyinköpt gräsklippare med självstart till oss. Så jag ska nog göra min plikt!

Snickaren har varit här och tagit mått för den nya bod han ska uppföra i stället för den som förstördes i branden. Och i går och i dag har Skadeservice varit här och utplånat alla spår av branden utom lite glassplitter (och så de som finns i våra hjärtan). Kvar på uthusets plats finns nu bara de sex cementplintar det stod på. Jag antar att de kan brukas på nytt, när det nya uthuset byggs upp.

För försäkringsbolagets räkning tog Birgitta en serie foton av förödelsen, av både den brandskadade byggnaden och allt mer eller mindre uppbrunnet, som brandkåren bar ut. Jag har sett bilderna men vill inte ha kopior av dem – jag vill minnas vår fina faluröda bod med vita knutar som den stod i utrymmet mellan talldungen och, på andra sidan, hasseln, enen och jasminen.

Den nya boden kommer att stå där igen i samma storlek och utformning, förhoppningsvis redan i höst. Och senast till våren kommer den att lysa röd och vit igen.

Melodikrysset nr 39 2008

Den gångna perioden har rymt både roliga och ledsamma saker. Birgitta och jag åkte till New York och har där lyssnat på mycket fantastisk musik. Men bland det första som hände var att vi fick telefonbesked om att vi hade utsatts för mordbrand i vårt sommarviste i Öregrund: ett uthus med mycket kärt innehåll har bränts ned. Om det senare har jag skrivit här på bloggen. Till musikupplevelserna återkommer jag snart.

New York-resan gjorde att jag var tvungen att hoppa över förra veckans melodikryss. Men jag har förstått, att där fanns en fråga om en melodi som ingår i Björns och Bennys ”Mamma Mia” – som vi såg Broadway-uppsättningen av, när vi var i New York.

Anknytning till Björn Ulvaeus hade i viss mening en av dagens frågor, den om ”Mårten Gås” som förekom på en av Hootenanny Singers’ plattor. Fast den som sjöng (?) den var gruppens chaufför, Hans Bergkvist.

Av dagens frågor var det bara en som låg utanför min kunskapsram. Jag fick ta hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop för att komma på att de som sjöng ”Ladies Night” var tjejgruppen Atomic Kitten.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men eftersom jag har sett Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten”, var det inte alltför svårt att komma på, att det sökta ordet var skatt.

Efter lite funderande plus kontrollgoogling blev jag också viss om att jag hade gissat rätt om vem som assisterade Eros Ramazzotti på ”Cosa de la vita” / ”Can’t Stop Thinking About You”: Tina Turner.

Resten var mer eller mindre lätt, för mig alltså.

Charlotte Nilssons bidrag i Eurovision Song Contest 1994 hette på engelska ”Take Me To Your Heaven” och på svenska ”Tusen och en natt”.

I Eurovision Song Contest 1987 tävlade Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, som dock – eftersom texten innehöll varumärkesreklam – döptes om till det obegripliga ”Boogaloo dansa rock’n’rolla”.

1988 deltog Tommy Körberg i Eurovision Song Contest med Py Bäckmans ”Stad i ljus”.

Inte heller den återstående någorlunda nutida melodin var svår att identifiera. Vi hörde Ted Gärdestad i ”Angela”.

Men Melodikrysset innehöll också, som sig bör, ett antal gamla godingar.

Vi hörde Lasse Dahlquist i sin egen ”Skänk en slant till en fattig speleman”. Och trots att Lasse skrev många visor för urskåningen Edvard Persson, hade han sina egna rötter i Adas och Bedas stad Göteborg.

Sven Bertil Taube sjöng den mycket fina ”Violen från Flen”, som har skrivits av Ulf Peder Olrog.

Vidare spelades ytterligare en pärla ur den svenska sångskatten, Gabriel Jönssons dikt ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson, vars nästan hela, avsevärda, produktion jag har i bokform i mitt musikbibliotek. Den som sjöng var Gustaf Torrestad, en välkänd stämma i radio förr i världen.

En underbar röst, också den välkänd för oss gamla radioter, hade även Ulla Billquist. Här hörde vi henne i ”Tänk att man kan bli så kär”. Jag har sett TV-dokumentären om hennes liv och död – men jag kan inte säga att jag för den skull blev mycket klokare på varför hon tog livet av sig.

En av min hustrus favoriter är Hoagy Carmichael. Det var han som skrev originalet till den sång som i Gunnar Viklunds svenska version kallades ”Ensam går jag”, ”Georgia On My Mind”.

Sommaren fanns kvar i New York men definitivt inte här när vi kom hem. Men visst har jag hört ”In the Summertime”, nästan för många gånger till och med. Den spelades, om och om igen, tills man nästan blev tokig, på bergknallen utanför huset i Öregrund, på batterigrammofon av Anna och Marie. Så här långt efteråt tycker jag ändå att Mungo Jerry hade en välmotiverad hit med den.

Last chorus: Nils Hjorth

Nils Hjorth (1920-2008) var en person som jag tidigt lärde känna som politisk representant för Dannemora och Österby, sinnebilder för brukens Uppland. När jag som student kom till Uppsala 1959 och påföljande vår valdes till ordförande i Laboremus, hade han redan en gedigen facklig och politisk erfarenhet bakom sig. Redan som ung gruvarbetare engagerade han sig både i Svenska Gruvarbetareförbundets avdelning i Dannemora, där han fick förtroendeuppdrag, och i SSU. Han var också styrelseledamot, så småningom ordförande, i Dannemora arbetarekommun. Han satt under en period även i styrelsen för Österby-Dannemora folkhetshusförening.

Själv kom jag först i kontakt med honom vid det socialdemokratiska partidistriktets i Uppsala årskongresser: jag valdes under laboremustiden till ombud och satt under några år sekreterare vid distriktskongresserna. Nils satt, i omgångar, i partidistriktets styrelse.

Jag kom också i kontakt med honom en annan väg: åren 1962-1982 satt han i riksdagen, blev från 1968 års val kollega där med min hustru. Jag träffade honom därefter både vid socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträden och i partisammanhang.

Nils var en sån där gammaldags socialdemokrat och folkrörelsemänniska, som det blir allt färre av i vår tid. Utöver riksdagsuppdraget och de fackliga uppdragen hade han fram till i början på 1970-talet också en rad kommunala uppdrag: satt i fullmäktige och i en rad nämnder. Han var en engagerad talesman för den bruksbygd och den gruvnäring han representerade.

Ändå tror jag ingen som träffade Nils upplevde honom som apparat- eller maktmänniska. Tvärt om kan många vittna om att han var en lyssnande och stöttande person.

Han var en utpräglad arbetarintellektuell. Till hans tidiga uppdrag i gruvavdelningen hörde att vara studieledare, och senare – när han var pensionär – ägnade han mycken kraft och stort intresse åt rörelsehistorien och brukshistorien; han var engagerad i arbetarrörelsens arkivverksamhet och i hembygdsföreningen. Han var en i ordets finaste mening bildad människa.

Representanter för alla de rörelser Nils verkade i talade vid samlingen i församlingshemmet med värme och uppskattning om hans gärning.

Birgitta och jag åkte i bil med Tone Tingsgård, riksdagsledamot (s) från Uppsala, till Nils Hjorts begravning i Dannemora kyrka. Det uppländska höstlandskapet var färgrikt och mycket vackert i solskenet, men ännu vackrare var Dannemora kyrka. I Dannemora har det funnits kyrka ända sen 1200-talet, men den nuvarande kyrkan, uppförd i gråsten i olika färger, är från den tid då malmbrytningen tog fart, slutet av 1400-talet. Invändigt är kyrkan, med sina bilder på väggarna och i taket, ännu mer fascinerande.

Som mina läsare vet, är jag inte religiös och berörs därför inte av prästens tal mer än då hon knyter an till Nils Hjorts gärning inom arbetarrörelsen. (Naturligtvis finns där också fanbärare med sorgflortäckta röda fanor på båda sidor om kistan.)

Som ateist inser jag intellektuellt, att det inte har någon som helst verkan om jag sjunger med i psalmerna, men jag vill inte hyckla en tro som jag inte har. Alltså sjunger jag inte med. Men jag följer med i de också för mig välkända texterna.

Psalmsången börjar med Lina Sandell-Bergs och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag” (svensk psalm 249), som jag fortfarande kan utantill sen småskoletiden. Jo, det här är en del av vårt kulturarv. Sen följer Lina Sandell-Bergs text till en mycket vacker svensk folkmelodi, ”Bred dina vida vingar” (svensk psalm 190).

Men egentligen är den avslutande psalmen den allra vackraste, ”Lär mig du skog, att vissna glad”, ursprungligen skriven av A G Oehlenschläger, med svensk text av E Ahnfeldt Laurin (numera bearbetad av Britt G Hallqvist) och med musik av Nathan Söderblom.

Texten blir gradvis mer religiös, men den allra första versen skulle också en ateist som jag nästan kunna sjunga med i:

Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Jo, nya vårar och nya somrar kommer väl ännu ett tag, men knappast blir det någon evighetens sommar.

Dödsklockan tickar i oss alla.

Och Essbjörn brann upp

Med en dags fördröjning – jag har haft sammanträde i kulturnämnden i Uppsala under förmiddagen – anländer jag till Öregrund, dit Birgitta kom redan i går kväll. Hon har under tiden hunnit upprätta en förteckning över allt som brann upp i den mordbrand vi utsattes för, när vi hade lämnat sommarhuset för vår New York-resa.

Ingenting av det myckna som fanns i det uthus som tändes på finns kvar i användbart skick. Av sonens spark, en present från hans farmor och farfar, båda döda, finns bara medarna kvar. Allt detta skrot finns nu utomhus, ditsläpat av brandkåren som var där och släckte. Det underlättar förtecknandet, men hur klarar man att för försäkringsbolaget värdera allt det som förstördes i branden? Ja, knappast i alla fall genom att, vilket försäkringsbolaget föreslog, kolla med dem som i samband med en jämn födelsedag gav Birgitta kastspön och drag och annan fiskeutrustning, och då tänker jag inte främst på det faktum att en av givarna, min bror Matti, är död.

Lättast att värdera är den stora snöslunga Birgittas syskon med respektive samt den nämnde Matti gav oss pengar till vid vår sjuttioårsmottagning förra året. Den inköptes först den 29 februari 2008 – vi har kvittot kvar, och eftersom den förra, snöfattiga vintern gjorde, att den aldrig behövde användas, stod den helt ostartad i uthuset.

Brann gjorde också gräsklipparen och många andra trädgårdsrelaterade saker. I övrigt fanns där bland annat utrustning till Birgittas båt och kanot samt spel och leksaker för utomhusbruk, en del använda redan av våra barn, annat anskaffat med tanke på barnbarnen. Viggos gunga och den hängmatta från Vietnam barnbarnen använde i somras använde mordbrännaren som bränsle utomhus för att få elden att ta sig. Viggos och Klaras riddarborgstält, svärd och sköldar, roliga minnen från sommarens barnbarnsbesök hos morfar och mormor, fanns i det totalförstörda leksaksförrådet inne i boden.

I det sist nämnda fallet har jag varit inne i leksaksbutiken i Uppsala, där jag i somras köpte riddarleksakerna, och fått rätt pris. I eftermiddags gick Birgitta och jag med vår sorgliga förteckning till järnhandeln i Öregrund, där åtskilligt av det som nu försvann har köpts undan för undan – dessutom är den här affären lite av varuhus och färghandel och trädgårdsverktygs- och fiskeutrustnings- och sportaffär, vilket sammantaget täcker ganska stora delar av det vi förvarade i den brandhärjade boden.

Vi känner naturligtvis sen tidigare dem som arbetar där, och de å sin sida – liksom andra i lilla Öregrund – kände förstås till vad vi har råkat ut för. Så självfallet ställde de hjälpsamt och tålmodigt upp med att svara på vad olika saker vi har förlorat är värda, i nyskick men där det går att räkna fram också när de en gång anskaffades.

Alltså fick vi till exempel veta priset på vår gamla, nu brunna gräsklippare. Vi passade samtidigt på att beställa en ny, med automatstart och därmed dyrare. Men som de hederliga människor vi är, kommer vi inte att för försäkringsbolaget försöka göra gällande, att det var en ny gräsklippare av den senare sorten vi förlorade i branden.

Naturligtvis vill vi ha ersättning för uppförande av en ny bod och för sådant som går att på ett rimligt sätt värdera.

Men sen finns det sådant som inget försäkringsbolag i världen kan kompensera för. Bland det som brann upp fanns till exempel den stora vävstol med alla möjliga tillbehör, som Birgitta hade ärvt efter sin mamma. Birgitta, som bland annat sitter som ordförande för Sätergläntan, den svenska hemslöjdens kursgård i Dalarna, kan säkert få reda på vad en vävstol av den här åldern och med den här utrustningen har för aktuellt saluvärde, men det är ju inte det som är kruxet. Just den här vävstolen, sin mammas gamla vävstol, kan hon aldrig få igen.

Själv förlorade jag några saker, som rent pekuniärt knappast har något värde alls: fyra frisbees av plast brann upp. Nya sådana kan jag köpa utan någon som helst försäkringsersättning. Men det är inte det. Det här var några reklamfrisbees som vi lät tillverka när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Och inte nog med det: På de här fanns bilden av Essbjörn, den Bamse-liknande björn serieskaparen Rune Andréasson specialtecknade som symbol för AiP. På frisbeena fanns också en, med tanke på hur man använder en frisbee, vitsig text, ”Vänner emellan”, vars tidningsanknytning var att den var vinjettext för en spalt med prylannonser och kontaktannonser.

De här frisbeena har våra barn och sen deras barn haft mycket kul med på somrarna.

Men mest av alla kommer jag själv att sakna Essbjörn.

USA inför valet

Som det politiska djur jag är ägnar jag alltför mycket av min alltför korta tid i New York åt att följa den amerikanska valrörelsen: ser på nyhetsrapportering, opinionsanalyser och kommentatorer i TV, läser dagligen New York Times.

Detta trots att jag hyser blandade känslor inför båda de motstående alternativen. Missförstå mig inte – det är klart att jag vida föredrar Barack Obama framför John McCain, för att inte tala om Sarah Palin. Men att de amerikanska demokraterna mer än fläckvis skulle vara ett parti, besläktat med de svenska socialdemokraterna, är en grov överdrift. Märk kön av svenska partier, varav flertalet borgerliga, som gästade demokraternas konvent.

Också jag inser att ett utrerat vänsteralternativ vore chanslöst i ett amerikanskt presidentval och att det vore bra om amerikanarna fick åtminstone något slags offentlig sjukförsäkring. (I själva verket är jag dessutom rädd för att också svensk socialdemokrati lägger sig i den mycket vida mittenfåra, där de amerikanska demokraterna sedan länge befinner sig.)

Mina allra första intryck av den pågående amerikanska valkampanjen sa mig inte bara att det var mycket jämnt utan också fanns risk för att McCain skulle vinna valet. Många har ju försökt tona ner betydelsen av en sådan valutgång: McCain är resultatpolitiker, självständig i förhållande till sitt parti och beredd att göra upp med demokraterna. Mot det kan man invända att McCain enligt en undersökning som redovisades när jag befann mig i New York i 90 procent av fallen har röstat på Bush-administrationens förslag. Och blir den urreaktionära Sarah Palin vicepresident, befinner hon sig sedan ett hjärtslag från presidentmakten…

Palin är ett märkligt fenomen. Vissa dagar i början av vår New York-vecka tycktes hon ibland få mer TV-utrymme än huvudkandidaterna. Republikanerna har gett henne den roll McCain inte kunde spela: Hon mobiliserar republikanernas moralkonservativa, abortmotståndare och nationalister. Men det märkliga är att kampanjledningen, när hennes åsikter väl har blivit kända, inte tillåter henne att föra en egen kampanj på dessa temata. Hon har redan gjort sin mobiliserande plikt, så i stället för att kampanja på sina egna villkor och ge egna presskonferenser agerar hon kvinnlig hejaklacksledare (bilden är noggrant vägd) åt McCain.

Det här har gått så långt att jag i TV fick se hennes presstaleskvinna förklara, att Sarah Palin absolut inte har något att dölja.

Men media jagar henne nu; drevet går. Man gräver i hennes politiska förflutna hemma i Alaska. Och i en snabbköpskassa såg jag ett magasin som på omslaget hade en rubrik med en sexinsinuation. (Jag köpte inte tidskriften.)

Under loppet av min New York-vecka kunde jag dock iaktta, hur Obama skaffade sig ett övertag, också i viktiga delstater. Min uppfattning är att den pågående krisen i amerikansk ekonomi har påverkat opinionen i obamavänlig riktning.

Redan när jag var kvar i Sverige läste jag om de krisdrabbade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Eftersom så otroligt många bostadsägare (och väljare) är beroende av dessa företags fortbestånd, gjorde bushadministrationen det enda den kunde göra, en tvär vänstergir.

Under min New York-vistelse dominerades nyheterna sedan av krisföretag: Lehman Brothers (USAs fjärde största investeringsbank) och försäkringsjätten AIG; den likaledes krisdrabbade investeringsbanken Merril Lynch har åtminstone momentant räddats av att ha tagits över av Bank of America.

Folk, även på Wall Street, är skakade – många av dem som intervjuas är rädda för att förlora sina jobb. I TV hör jag ekonomianalytiker kalla det som nu sker för det värsta som har hänt USA sen trettiotalskrisen.

I den här situationen har Obama uppträtt lugnt och metodiskt, för dem som minns eller har läst på kanske rent av framstått som en ny Roosevelt.

Också McCain har försökt haka på genom att uttala sig kritiskt mot finanskapitalet. Men han har det svårare med trovärdigheten, eftersom han tidigare trosvisst har förklarat, att amerikansk ekonomi i grunden är sund. Vilket senare Obama gärna påminner mötes- och TV-publiken om.

Nå, valet är långt ifrån avgjort.

De motstående kampanjhögkvarteren släpper ständigt nyheter avsedda att gynna den egna sidan. Varefter den andra sidan kontrar med något som avses slå ut och gärna övertrumfa denna nyhet. Ena dagen har en dam, ingift i en känd finansfamilj och tidigare Hilary Clinton-supporter, beslutat sig för att i stället stödja republikanerna. Nästa dag kliver en dam med namnet Eisenhower fram i TV och berättar, att hon stöder Barack Obama.

Och ännu värre kommer det att bli.

Jag är glad för att jag inte är kvar där och framför allt för att jag slipper rösta där.

Men som sagt, jag hoppas att Barack Obama och Joe Biden vinner. Det vore bäst för USA. Och för världen.

Nej, det är fårläggen

Birgitta har åkt ut till Öregrund för att inspektera förödelsen efter mordbranden. Jag följer efter i morgon, när jag har avverkat sammanträdet i kulturnämnden.

Jag får en telefonrapport om vad som finns kvar eller snarare inte finns kvar. Till det ledsamma som Birgitta berättar hör att vår sons, Mattis, spark har brunnit upp, den som han fick av sin farmor och farfar, alltså mina föräldrar.

Min röst blir väl lite dämpad, så Birgitta frågar tröstande:

– Älskling, du låter trött. Är det jet-lagen?

Jag blixtsnabbt:

– Nej, det är fårläggen.