Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En ondsint nyårshälsning

I natt har vi fått brevlådan sprängd.

Det är en sådan där stor, markstående brevlåda, fastlåst innanför grinden. Vi behöver en sådan brevlåda för att kunna ta emot alla tidningar och all post även de dagar då vi inte är i Öregrund.

När Birgitta i dag, på nyårsdagen, var på väg till Konsum, såg hon vad som hade hänt: trodde först att någon med verktyg hade slitit bort taket, loss väggarna och fått upp den låsta luckan. Men uppenbart har någon eller några lagt en bomb i brevlådan. Att vi inte förstod vad som hände när det hände beror förstås på allt det smällande som hörs under nyårsnatten och på att det är en bit ner till grinden.

Pojkstreck?

Men i så fall har vi utsatts för alltför många nu. Den här brevlådan har tidigare släpats i väg några gånger till dess att jag förankrade den bättre. Och i höstas brändes vår friggebod med mycket kärt innehåll ned en lördag natt.

Vad har vi, fridsamma människor, gjort för att förtjäna denna ondsinta nyårshälsning och allt det andra?

Salaam! Shalom! Och ett bättre nytt år!

Mörkret ligger tätt runt huset i Öregrund. Snart, inför nyårskvällens middag, ska jag gå ut och tända marschaller på berghällarna som omger vår lantliga boning. På middagsbordet, där jag ska servera biff med två sorters sås – en grönpeppar- och en rosépepparsås – kommer det att brinna mängder av levande ljus.

Trots tilltagande ålderskrämpor går det ingen större nöd på det gamla paret i stugan. Vi kan äta och dricka gott. Kommer nog att både se ”Grevinnan och betjänten” i TV och att, senare, se på någon film eller lyssna på musik tillsammans.

Vänliga människor skickar mig hälsningar i form av jul- och nyårskort eller här på bloggen. De önskar mig och Birgitta god jul, god fortsättning och ett gott nytt år. Jag tackar och önskar detta tillbaka.

I vårt eget fall finns både det goda liv och den frid som hör vinterhelgerna till. Men man önskar innerligt att denna frid också fanns i det land, som de berättelser härstammar från som ligger till grund för vårt jul- och trettondagsfirande.

Nej, jag är inte religiös, men jag slår en tankebrygga. De områden som vi i dag benämner Palestina (om det nu alls finns) och Israel skulle just nu mer än de flesta andra behöva en permanent och trygg fred i vars hägn människor kunde leva i frihet, trygghet och värdighet.

Israels massiva bombningar av Gaza är vedervärdiga. Runt om i världen protesterar nu mängder av människor mot det som sker.

Israelerna motiverar sitt agerande med missilregnet in på deras område. Hamas ska krossas, till och med om det måste ske till priset av otaliga civila offer.

Men det finns alltid ett nytt men runt nästa hörn. Israels långvariga inringning av det Hamas-ledda Gaza har lett till en gettoisering, en fattigdom och en hopplöshet som alla göder hämndaktioner.

Så här kan det inte få fortstätta! Det internationella samhället borde massivt mobiliseras för att gå in i den här till synes eviga konflikten och tillsammans bidra till en varaktig fred i regionen. Kan inte de berörda själva komma överens, måste de pressas till en tvåstatslösning, byggd på Israels ursprungliga gränser. Evakueringar och gränsövervakning bör genomföras av FN-trupp. Sverige och givetvis också EU bör sedan genomföra en massiv insats för att bygga upp ett fungerande och demokratiskt civilt samhälle i Gaza och på Västbanken.

* * *

Nyårets inträde inväntar jag och Birgitta som vanligt på glasverandan här i Öregrund.

Så okristna vi är, lyssnar vi alltid på klockringningen från Sveriges domkyrkor.

På tolvslaget höjer vi våra glas och önskar varandra ett gott nytt år.

I år finns det osedvanligt starka skäl att önska att den frid vi känner och den fred vi lever i också ska omfatta dem jag nyss har talat om.

Så ett bättre nytt år! Salaam! Shalom!

I den stora kylan

I morse for vi med buss 811 genom ett soligt Uppland, klätt i det tunnaste tänkbara snötäcke. Målet var vårt sommarhus i Öregrund, där vi ska tillbringa nyår och trettonhelg.

Sommarhus och sommarhus förresten. När vi kom ut, var det fem-sex minusgrader utomhus, men trots att vi har en låg grundvärme på inomhus för att klara vattenledningarna med mera, kändes det inte särskilt mycket varmare inne i huset. Jag gick förstås runt och drog upp värmen på elementen för att snabbt få det att bli behagligare, medan Birgitta och jag packade upp. Efter en snabb lunch gick vi också till Konsum och Systemet och handlade. På hemvägen från Systemet gick jag in i blomsterhandeln, nu i ny regi, och hittade blommande kvistar av vit syren, som jag köpte åt Birgitta.

Birgitta hade annars tagit med en del av julblommorna till Öregrund, och med hjälp av lite julpynt (vi har en aning sådant här, köpt hos vår forna granne, Roslagens hemslöjd) blev det snart helgfint i huset. Men värmen vägrade envist att infinna sig, särskilt i köksregionen. Jag gick in i det intilliggande sovrummet och la mig, fortfarande frysande, på sängen och läste, och min snälla hustru la en filt över mig.

Sen kom hon på att kolla det stora elementet i köket och fann att det var avslaget. Slog följaktligen på det – men elementet vägrade lik förbannat att bli varmt.

Nu fick jag nya bevis på vilken driftig hustru jag har: Ut i mörkret med ficklampa för att kolla skåpet med huvudproppar, som sitter på väggen på husets baksida. Fann att ett av hänglåsen hade isat igen och hämtade en skruvmejsel att användas som hävstång. Fick upp det igenisade hänglåset och hittade också en propp som behövde bytas ut. Dock: inget som helst resultat på det kalla elementet i köket.

Middagen – lövbiff med råstekt potatis – intogs följaktligen vid ett köksbord med många brinnande stearinljus.

Värmen från övriga element sprider sig naturligtvis så småningom också till köket, men det faktum att ett nyckelelement inte funkar drar samtidigt ner uppvärmningstakten.

Vi får be elektrikern komma hit och byta ut det stendöda elementet i köket, dessutom också ett gammalt och allt mer ineffektivt i TV-rummet.

Livet på landet har sin charm. Men så här kan det alltså också vara.

Mellandagar med Ella, Viggo och Klara

Ella har varit hos oss några dagar – hon skjutsades hit av mamma Anna och hämtades i dag av pappa Cai. Ella drar sig lite för att åka tåg ensam.

När hon fyllde tolv i höstas, fick hon i present av mormor Birgitta och av mig (som hon benämner morfar liksom hon naturligtvis gör med Bengt som är hennes riktige morfar) att komma till oss under några mellandagar och göra roliga saker. Alltså har vi varit på bio med henne och sett ”Vi hade ändå tur med vädret igen!”, och Birgitta har både varit ute på shopping med henne (det blev en ny ryggsäck) och i äventyrsbadet på Fyrishov.

För att avvika en smula från ämnet: Förr ville jag helst se film på bio, men nu, när biosalongerna stinker av popcorn, vete fan…

I går, Ellas andra besöksdag, visade det sig, att Kerstin och Bo behövde barnpassning – de vill ha äldre stil på köket i sitt hus och köpte därför en komplett sådan inredning, till rimligt pris mot att de själva monterade ned skåp et cetera och fraktade bort dem. Det löste vi genom att morfar under en stor del av dagen ensam tog hand om Viggo och Klara, medan mormor shoppade och badade med Ella. Men mormor hann också med att laga våfflor till lunch och kyckling med ris till middag åt hela gänget.

Annars kommer de här barnen trots åldersskillnaden – Viggo är bara hälften så gammal som Ella, sex, och Klara tre – märkvärdigt bra överens. Tillsammans tittade de på ”Wall-E” på DVD, och så lekte Ella kurragömma med de yngre kusinerna.

Viggo och Klara känner sig vid det här laget som hemma i vår lägenhet: plockar fram sina leksaker ur plastbackarna vi har dem i, ritar och målar, ber morfar plocka fram glass ur frysen eller vad det nu är som för tillfället är aktuellt.

Klara klättrar gärna upp i morfars famn, när hon ska se barnprogram eller film i TV. I går eftermiddag, när hon hade lekt så att hon blev trött, kröp hon plötsligt upp i morfars knä när han satt i en av fåtöljerna i det som numera, liksom när våra egna barn var små, fungerar som barnkammare. Så la hon sig till rätta med huvudet mot morfars vänstra axel och kind – och inom loppet av en halv minut sov hon djupt. Morfar satt kvar med henne i famnen i nära en timme. Som tur är kan Viggo själv manövrera DVDn: medan Klara sov tittade han på DVD-utgåvan av det gamla barnprogrammet i TV ”Det var en gång”, som morfar i ett par boxar hade köpt i julklapp åt honom.

Viggo och Klara hämtades hem av sina föräldrar redan i går kväll, Ella vid lunchtid i dag av pappa Cai. Birgitta har haft ett AU-sammanträde här hemma under eftermiddagen, och jag har varit ute på ärenden, bland annat på bank. Det var cirka 150 personer före mig! Långt över en timme tog det att betala in 60 kronor för ett nummer av Alla Tiders Seriejournal från 1950-talet. Men jag är beredd att göra snart sagt vad som helst för att upprätthålla det lilla som återstår av bankernas kontanthantering.

I kväll ska vi packa. I morgon förmiddag tar vi nämligen buss 811 till Öregrund, där vi ska vara över nyår och trettonhelg. Jag tar med mig några julklappsböcker och julklappsskivor. I sommarhuset där ute vid kusten kommer jag äntligen att få gott om tid till att läsa och lyssna på musik.

God fortsättning också till er, kära läsare!

Melodikrysset nr 52 2008

God fortsättning alla melodikryssvänner, både med Melodikrysset och med helgfirandet!

För egen del upplevde jag dagens kryss som hyggligt lätt – men säkert kommer nu någon läsare att slå mig på fingrarna med någon felaktighet. Hur som helst: jag fastnade inte någonstans.

Den enda fråga jag fick googla på var den där Trombo Combo sjöng på spanska. Den hette, vad jag förstår, i svenskt original ”Det finns bara en Två av oss”. Här hörde vi den dock i en spansk version, ”Dos de nostros” – vilket väl betyder ”Två av oss”.

Jag skulle tro att en del av mina yngre läsare ibland tycker att jag har för konservativ musiksmak och inte tar till mig tillräckligt mycket av det nya. Men är det nya bra – som till exempel ”Oh Boy” med Miss Li – lyssnar jag mer än gärna.

Men naturligtvis underlättade det för krysslösare ur min generation att dagens ljudillustrationer i de allra flesta fallen var välkända för oss. För vi vet ju alla att Lasse Dahlquist skrev om Ada och att Evert Taubes Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng. Och vi är tillräckligt gamla för att både ha hört ”Granada” med James Last och Rolling Stones – även om ”Streets of Love” är av relativt färskt datum. Eftersom vi har lyssnat på Povel Ramel i stort sett från starten och fram till hans död, vet vi mycket väl att huvudpersonen i ”The Gräsänkling Blues” spelar bort hembiträdet Anna till Stig Järrel en natt då hustrun är bortrest till Mölle. Och det är klart att ”Jersey Girl” med Bruce Springsteen (egentligen av Tom Waits) finns i våra skivhyllor – fast här hörde vi förstås Göran Ringboms svenska (eller gotländska) version ”Min tös”.

Och skulle vi inte känna igen en av Elvis’ stora hits, ”Jailhouse Rock”? Musikstilen där kallades på den tiden rock ’n roll, numera bara rock. Och i det fängelse som låttiteln handlar om finns förstås mången cell.

Till och med ”Omaha”, den allra senaste CDn med Ulf Lundell, har jag köpt. På den finns hund-sången ”Spike”, som vi hörde i dag.

Några av dagens artister och låtar har jag till och med haft ett personligt förhållande till, så jag avslutar med dem.

Cornelis Vreeswijk startade och slutade som sosse, och jag fick honom en gång att ställa upp (som en tämligen osynlig medlem) i juryn till en valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s), som jag var chefredaktör för. Min hustru har valturnerat med honom. Själv var jag med om att ge ut ett par LP med honom på det tyvärr avsomnade arbetarrörelsebolaget a disc. Och det Oslo han skildrar i ”Turistens klagan” älskar jag allt sedan mitt första besök där under gymnasietiden på 1950-talet.

Lars Molin, mannen bakom TV-serien ”Tre kärlekar”, lärde jag först känna genom Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening – Lars var, på den tiden han var vägmästare i Östhammar, också kulturnämndsledamot (s) där. Lars spelade förresten in flera av sina filmer i de trakter där jag hålls under sommarhalvåret, bland annat ”Baddjävlar” i mitt Öregrund. / ”Tre kronor” ska det vara, påpekar en bättre bevandrad läsare. /

I ”Sällskapsresan” spelar Jon Skolmen Ole, men det är inte Skolmen utan regissören, Lasse Åberg, jag känner. Vi möts varje år på en middag hos landshövdingen i Uppsala, detta eftersom både han och min hustru har valts till hedersupplänningar. Lasse Åberg förekom förresten också i ett stort bildreportage i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s) – han hade på den tiden för övrigt kommunalt uppdrag för (s).

När det gäller den återstående frågan, också den ett stycke svensk filmmusik, förekom den i SFs jubileumsfilm ”1939”. Hustrun och jag var inbjudna till premiären den 18 december 1989 på Globen. Musiken vi hörde var Nils Landgrens ”Min arm omkring din hals”. Zenya Hamilton gjorde en singelversion av den.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Juljäkt och julefrid

Hur man än bestämmer sig för att den här gången, den här julen, ska man bli färdig i tid, lär man sig aldrig. Till slut finns där ändå något städprojekt som man inte blir riktigt färdig med. Och så går man runt i affärerna i city den allra sista möjliga dagen före jul, då allt det där man ännu inte har hunnit handla måste inhandlas.

Det gick lättare att hantera det här på den tiden då man var ung och stark. Nu blir tillkortakommandena ytterligare ett bevis på att man börjar bli gammal. Och kroppen blir ju allt skraltigare. Visserligen var jag nyligen på Akademiska och fick konstaterat att pacemakern och hjärtat fungerar som de ska, men orken har aldrig riktigt återvänt efter det där förfärliga året då jag också hade lunginflammation och svår ischias som varade i mer än sex månader; kvarstående effekter av detta är en miserabel fysisk ork och så domningskänslor i tårna. Nu en tid har jag dessutom haft muskelsmärtor i partiet runt vänstra axeln.

Men jag stretar på så gott jag kan.

Kvällen före julafton klädde jag som vanligt granen. På den tiden då barnen var små gjorde jag det ännu senare: barnen skulle sova när jag gjorde det för att nästa morgon se hela härligheten stå där och dofta och lysa. Så här gör, numera, också vår dotter Kerstin – också hennes barn får se den färdigklädda granen först på julaftons morgon. För egen del har jag blivit allt mer sparsmakad, när det gäller julgranspyntet. Mycket har jag sorterat bort, men å andra sidan har det också tillkommit saker. Kerstin har lyckats skaffa små istappar av glas åt mig att ha i granen, sådana som vi på 1940- och 1950-talen hade i vårt barndomshem i Juniskär söder om Sundsvall.

Under julgranen finns en julgransmatta, som Birgitta har skapat – hon har förresten också komponerat julgransmattor åt alla våra tre barn. På den hittar man på julaftons morgon ett par små klappar, som ger en försmak av de gåvor som ska överlämnas senare under dagen. Vi, det gamla paret, fortsätter att göra så här även nu när barnen för länge sedan är utflugna.

På julaftons morgon gick jag i år som alla andra år upp till blomsterhandeln vid Torbjörns torg och hämtade ut den jättelika blomsterbukett Birgitta har fått av mig varje julafton allt sedan vi blev ett par: sju långa kvistar av halvt utslagen vit syren att placeras i den höga keramikvas som i alla år har tjänat bland annat det här ändamålet.

Men sen gjorde vi något ovanligt.

Vi har i alla våra årtionden tillsammans firat julafton hemma – dock med ett ett undantag, året då vi firade jul i New York tillsammans med barn med respektive och de barnbarn som fanns då. I år hade sonen, Matti, bjudit hem oss på julafton till sig och Karin. De bor på Söder i Stockholm, och vi inbjöds att tillsammans med dem, Karins föräldrar, syskon och faster äta julaftonslunch i deras lägenhet, träffas, glamma och förstås se på Kalle Anka i TV.

Matti och Karin har renoverat sin relativt nyinköpta lägenhet, och den var så skinande ren och putsad och fin som jultraditionen i den här familjen bjuder. Julbordet var arrangerat som knytkalas, och det var följaktligen spännande att smaka på skinka, sill, revbensspjäll med mera, lagade på någon annans sätt. Själv bidrog jag förstås med min estniska julsylta, en okänd kulinarisk upplevelse för de flesta vid den här jullunchen. Men jag tror mig ha tolkat deras reaktioner till att de var förtjusta. Ett särskilt skimmer över julbordet spreds av värdparet, när vi kom till snapsarna, Karin tog upp snapsvisorna och ackompanjerades därvid av Matti på den mandolin han har ärvt efter min döde bror Matti, Stor-Matti kallad, som i sin tur hade ärvt den efter vår pappa, Edgar.

Under sena eftermiddagen skulle vi så ta oss hem till Uppsala igen. Matti följde med oss till Södra station, varifrån vi åkte SL-tåg till Upplands Väsby, där vi bytte till Upptåget mot Uppsala. På den senare sträckan hade jag bakom mig en invandrarkille, som genom att hela tiden högljutt tala i mobiltelefon delgav oss andra sitt sorgliga öde. Han hade varit i Skåne för att hämta en bil som dock genast la av. Sen hade han brandat i portar och var nu på väg hem till sina föräldrar. Ingen av de många han ringde – en brorsa, en tjej med flera – verkade dock vilja ha besök av honom trots hans många krokar. Undra på att ungefär vart femte ord i den del av samtalet som vi hörde var ”skit”, uttalat i bitter och uppgiven ton. Såna kan julaftnar också vara.

När vi kom hem, bänkade vi oss vid TVn och såg en film med en helt annan värme och moral, ”Karl Bertil Jonssons julafton”. I Aftonbladet har jag läst en artikel av Åsa Linderborg om den här filmen, som hon uppenbarligen både älskar och tycker är för begränsad rent politiskt. Nå, Karl Bertil gör ju inte revolution mot det system som pappan och hans varuhus representerar, men den omfördelningsfilosofi han praktiserar är ju inte fy skam den heller. Tage själv kom ju, vad jag vet, från en kommunistisk miljö men var under det sextiotal då jag kom i kontakt med honom en mycket engagerad socialdemokrat, under en senare period dock en besviken sådan, den som skrev ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, som jag i min tur har lånat till en boktitel.

Juldagens förmiddag blev åter igen ganska jäktig för både mig och ännu mer Birgitta. Jag slog in julklappar för glatta livet inför familjeanstormningen vid ettiden. Birgitta lagade de återstående delarna av maten till julbordet: utöver allt det där som ni själva kan räkna ut ska finnas där – här kan du se ett exempel – finns det delar av den yngre generationen som kräver också rostbiff och hasselbackspotatis plus ungstekt potatis; till detta serveras bland annat tre sorters hemlagad majonnäs med olika smak. Den av alla förväntade efterrätten vid våra julkalas är mandelmusslor med sylter och vispgrädde – du kan se den här läckerheten på bild här.

Före maten hade vi haft julklappsutdelning. Jag avslöjar väl inga hemligheter om jag berättar, att det bland presenterna i den här familjen förekommer många böcker, skivor och filmer.

På kvällen, när alla utom Matti som skulle sova över hade åkt hem och friden hade sänkt sig över lägenheten, beslöt vi oss för att se en film tillsammans, och det blev den tillsammans med Aftonbladet alldeles nyinköpta DVD-filmen ”Främlingar på tåg”. Den här hitchcockfilmen från 1951 har jag förstås tidigare sett – har den bland annat på VHS – men Matti hade aldrig sett den och Birgitta var för sin del osäker. Till filmen återkommer jag separat.

Vi avslutade kvällen med ett litet nattmål i köket, med luciatåg och tända ljus på bordet. Det blev lite estnisk julsylta och så hårdmacka med Birgittas goda julskinka och Apotekets senap och till det var sin Staropramen och en liten sup av Birgittas hemkryddade kumminbrännvin. Det stora familjekalaset tidigare under dagen, då barnbarnen deltog, hölls däremot helt alkoholfritt – i såna sammanhang föredrar jag vit jul.

I morse sov vit ut. Matti stannade kvar hos oss och hann både rensa och snabba upp våra datorer, dessutom göra backuper på allt det vi lagrar i våra datorer.

Efter lunch – sill och sillsallad – gav sig Matti i väg, och Birgitta gick på långpromenad.

Själv återförenades jag efter flera dagars avbrott med min kära dator.

Men nu är Birgitta tillbaka. Hon kommer just in i mitt rum med den sockerfria glögg Matti hade blandat till inför julaftonslunchen. Fast nu är den spetsad med renat. Mums!

Från mig till er alla där ute, kända så väl som okända, en hjärtans god jul!

Årets estniska julsylta

Större delen av den här dagen har jag använt till att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag var liten pojke lärde hon mig att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. Senare blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på min egen familjs julbord.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre stora läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Dem fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att stelna.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar, i mitt fall i år elva stycken 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem. Matti och Karin har bett mig ta med sylta hem till dem på julafton. Hos Matti och Karin ska vi, tillsammans med Karins föräldrar och syskon, äta den här julens första måltid.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

Melodikrysset nr 51 2008

Dagens melodikryss innehöll så pass mycket musik som jag inte är förtrogen med, att jag – eftersom jag var tvungen att anteckna och googla mycket – missade också sådant som jag annars är väl förtrogen med. Jag hör till exempel till dem som har sett och hört mycket opera, så genrebeteckningen var inte så svår, men vid det här laget har jag glömt vad som spelades och minns inte ur vilken opera musiken kom. Men det var ju inte det som efterfrågades.

Den efterfrågade låttiteldamen bör ha varit Tommy Nilssons ”Amelia” – den har förekommit tidigare i Melodikrysset, men banne mig att jag kommer i håg melodin.

”Rocking Around the Christmas Tree” har jag veterligen aldrig hört förut, men Google säger att den har sjungits in av Mel Smith och Kim Wilde.

Då var ”Blue Christmas” lättare fast vi här inte hörde den i Elvis’ version. Den som sjöng var i stället Dean Martin.

Mer från USA: Den som kallades ”The World’s Greatest Entertainer” var Al Jolson.

Musikalen som utspelas i djurvärlden måste vara ”Lejonkungen” och det sökta ordet därmed bli tass. /Nej, det var ”Memory” ur ”Cats”, som jag aldrig har sett, upplyser mig en av mina många läsare. Men då stämmer tass i alla fall.

Alf Prøysens ”Mössens julafton” har jag både läst – den finns som bilderbok – och sjungit för våra barn. Där får varenda unge i julklapp en nöt.

Magnus Carlssons och Alcazars ”Happy, Happy Year For Us All” är skriven av bland andra Alexander Bard.

Nick Borgen hörde vi i ”O stora stund”.

Brandsta City Släckers kände jag också igen. De deltog i 2002 års melodifestival med ”Kom och ta mig”.

Likaså kände jag igen Brolle, som vi här hörde i ”Solo i Stockholm”.

Till det lättaste i dag för en Povel Ramel-fan med studentexamen hörde hans parodi på ”Studentsången”, ”Fru Svenssons lyckliga dag”. Den skulle ge examen.

Francis Lai komponerade kärlekstemat i filmen ”Love Story”.

Den efterlysta satirserien i TV, slutligen, var ”Helt apropå”, där min hustru för övrigt ofta porträtterades av Kryddan Peterson.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Femtitalsrock och estradpoesi

Kom just hem från avskedsmottagningen för avgående kulturchefen i Uppsala Anna Starbrink. Hon fick ett exemplar av min socialistiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” så folkpartist hon är. Hon har varit en idérik och öppen och drivande VD, så hon var värd ett uppehåll i julstädningen.

Dessutom visade det sig att avskedsmottagningen också innehöll kulturinslag. Just när jag kom, framförde Kung Henry (Henry Bowers) estradpoesi med adress till Anna.

Och sen kom ett musikinslag med bland annat femtitalsrock. De som spelade – alltsammans ägde rum på Reginateatern – var Rock Therapy, det vill säga Gunnar Danielsson, gitarr, Björn Sjödin, trummor, och Lars Berglund, bas.

Skitkul alltsammans. Tack Anna – inte för att du slutar utan för att du gav många av oss i Uppsalas kulturliv en så trevlig paus i juljäkter,