Klagevisa över en kall vår

När vi veckan före påsk flyttade ut till huset i Öregrund för det närmaste halvåret, fick vi be en hjälpsam bekant att – givetvis mot betalning – skotta fram grinden och sen skotta upp en gång upp till huset.

Långsamt – här ute vid kusten fungerar havet, till en början för övrigt isbelagt, som en kallvattensreservoar – har sedan snön smält. Men trots att krokus och andra lökväxter har börjat blomma, har det ända fram till nu funnits kvar fläckar av snö. Regn då och då, snarare än skolsken, har dock gjort de här fläckarna allt mindre.

I går kväll, rätt tidigt, kom jag med buss från Uppsala till Öregrund – jag hade varit inne i stan för ett eftermiddagssammanträde med kulturnämndens bidragsutskott, det som bereder nämndens bidrag till det fria kulturlivet. Även det drabbas av de isvindar som blåser denna kalla vår.

Bland det vi diskuterade fanns höjt bidrag till Uppsala gitarrfestival i Musikens hus. Bakgrunden är att ett par privata sponsorer har meddelat, att de hoppar av fortsatt sponsring. Den här gitarrfestivalen, med gott renommé även utomlands, är ett av de större musikarrangemang som har satt Uppsala på den internationella kulturkartan och som, märk väl, drar långväga gäster till Uppsala, inte bara till Musikens hus utan också till stans hotell och restauranger. Sponsorernas handlande stärker min övertygelse att ett fritt och kvalitativt högstående kulturliv frodas bäst i hägnet av offentlig, skattefinansierad kulturpolitik.

När jag kom tillbaka till Öregrund, hade Birgitta under tiden hunnit ta en annan buss in till Uppsala, för flera dygns värv inne i stan. Dock kände jag, när jag klev in i köket i sommarhuset, en varm fläkt slå emot mig, en värme som jag genast kopplade till henne. Jo, hon hade gått runt i huset och ökat effekten på elelementen. Förra året installerade vi luftvärmepump, men när det är så kallt som nu, orkar den inte riktigt förse hela huset med tillräcklig värme. Så vi får förlita oss på stöd från elradiatorerna så länge det är så här kallt.

Alltså var det mänsklig värme i sovrummet, när jag gick och la mig i går kväll, för att läsa Hans O Alfredssons samling politiska kåserier ”Erlanders pennor” – tack för den, Hans O; jag ska återkomma till den.

På natten, när jag var uppe en sväng för att gå på toa och på vägen dit såg ut genom köksfönstret, upptäckte jag att kvällens regn nu hade övergått till ett ganska ymnigt snöfall. Marken, nyss grön, var åter igen insvept i ett vitt snötäcke!

Större delen av den här snön fanns fortfarande kvar, när jag, iförd morgonrock men med ett par grova skor på fötterna, på morgonen gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Några tidningar och ett par koppar rykande hett kokkaffe senare kunde jag notera, att snötäcket med hjälp av annan väta från himlen hade smält, men jag hade fortfarande ingen lust att gå ut igen, till exempel för att handla lunchmat.

Så jag får väl sno ihop något till lunch – kylen och frysen är ju inte helt tomma – och sen göra den där oundvikliga promenaden till Konsum någon gång i eftrmiddag.

Ack, om det snart vore riktig vår!

Melodikrysset nummer 15 2010

Dagens melodikryss var inte alldeles lätt, men till slut klarade jag också det jag inte kunde spontant. Lustigt nog hade jag mest besvär med en fråga som jag kunde. Vi hörde Jan Johansson spela Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma”. Men det skulle handla ”om ett sådant” – vad då? Jag grubblade länge – tills sonen, Matti, levererade ett svar som gick in: mynt.

Annars var det väl bara en fråga som jag alls inte kunde men lyckades lösa med hjälp av Google: Lalla Hanssons ”Han gav upp alltihopa” mindes jag bara vagt, och jag hade inte den blekaste om vem som skrev originalet – dock såg han ut att heta Albert i förnamn. Men när jag fick klart för mig att låten i original hette ”Free Electric Band”, var det ju inte så svårt att få det bekräftat: Albert Hammond var namnet.

Jag noterar också åter igen att jag har jättesvårt att minnas årets svenska melodifestivallåtar. Vem var det nu som à la Andrea Bocelli sjöng ”The Saviour” (”Il salvatore”)? Jo, Anders Ekborg.

Äldre religiösa melodier är jag mycket bättre på. Det är klart att jag känner igen ”Ovan där”.

Tre av dagens låtar handlade om fortskaffningsmedel.

Visserligen sjöng sånggruppen Men ”Man ska ha bredband”, men i original heter den här låten ju ”Man ska ha husvagn”.

Bland annat om svårigheter att hantera en båt handlar Tage Danielssons film ”Att angöra en brygga”, där det också finns en sång med samma namn.

Och även ”Teaterbåten” var väl ett flytetyg. Här handlade det dock om en låt, ”Bill”, i Jerome Kerns och Oscar Hammersteins musikal från 1927.

Kärlek av olika slag är ett ständigt återkommande tema i de låtar som spelas i melodikrysset.

Will Harris och Victor Young tillbad ”Sweet Sue” – henne har vi fått möta bland annat i Benny Goodmans tappning.

Susanne Alfvengren sjöng på gotländska ”När vi rör varann”, och i Benny Dan Hills original hette den här låten något snarlikt, ”When We Touch”.

Men säg den lycka som varar för evigt. ”Happiness Will Fly” sjöng Roger Hancliffe, vilket väl ganska väl uttrycker grundtanken i Povel Ramels original, ”Underbart är kort”.

Och sen står man där med sin tvättade hals. ”Alone Again”, som Gilbert O’Sullivan uttryckte saken.

Ibland hjälper det inte hur mycket man än strävar. Som Lars Winnerbäck sjunger: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv”.

Ramel, O’Sullivan, Winnerbäck – jag har dem alla på skiva. Lars Forssell också för den delen – jo, han har faktiskt gjort skivinspelningar själv också.

Frågan är om Krister Henriksson borde ha gjort någon skivinspelning. Han är en utmärkt skådespelare, men någon sångare är han ju knappast. I dag hörde vi honom i alla fall i ett hyllningsprogram till den avlidne Lars Forssell, i Forssells ”Ett sista glas”.

Nu ska jag övergå till att hjälpa hustrun och sonen med utrymningen inför stamrenoveringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eöller med att klicka på Blög ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ödesmättad musik

Vi är inne i Uppsala några dagar, dels för att fortsätta utrymningen inför den förestående stamrenoveringen, dels för att gå på konsert.

Som vanligt inleder vi konsertkvällen med att gå ut och äta. Jag, som åkte i förväg för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, möter Birgitta vid öregrundsbussens ändhållplats på stationsområdet alldeles nära gamla posthuset. Valet av restaurang känns därför självklart: om man rundar gamla posthuset på järnvägssidan, kommer man nästan rakt på restaurang Peppar, peppar, med adress Suttungs gränd 3.

Där har vi varit förr, och jag har skrivit mycket positivt om restaurangen, där det ofta kan vara svårt att få bord utan förbeställning – det är ett populärt ställe, och ännu mer frekventerat kommer det säkert att bli, nu när centralstationen i Uppsala har krupit ett steg närmare. Men eftersom det är tidigt på kvällen – vi är de allra första gästerna – fixar det sig. Vi blir varmt välkomnade av krögaren, Saffet Caglar, som genast tar upp det (mycket positiva) jag skrev om Peppar, peppar här på bloggen, detta fast det var ett bra tag sen jag skrev den texten.

Vi väljer att äta halstrad gösfilé, som visar sig vara läckert anrättad med getostcrème, friterade rädisor, rödbetor och bönor. Balsamicoreduktionen gör att den här rätten får aningen söt smak – det är nog inte riktigt nyttigt för mig, men någon gång kan man ju få synda. Till det här dricker vi ett gott sydafrikanskt vin, Kumkani.

Det är bara att konstatera att Peppar, peppar behåller en plats i täten för Uppsalas krogliga.

Från platsen framför järnvägen har det nu blivit enklare att ta sig över till andra sidan, där Musikens hus finns, på järnvägssidan av Vaksala torg: det finns en generöst bred gång under järnvägsspåren. Men på andra sidan väntar en oändligt stor trappa. Dess bättre visar oss en ung dam, som ser vår tvekan, på en hiss att ta upp till övre planet.

Det vi ska lyssna på i Musikens hus ingår i den serie vi har abbonnemang på, men musikerna, dirigenten och sångsolisten är nya för oss i det här sammanhanget. Vi får höra Sveriges radios symfoniorkester, som vanligen håller till i Berwaldhallen, och det som förstås genast slår en som lyssnare – utöver att den här orkestern spelar mycket väl – är dess storlek: det låter verkligen mycket om orkestern, och att jag här framhåller volymen ska alltså verkligen inte tolkas som att det inte också skulle låta bra.

Den leds av Nikolaj Znaider, som förutom att nu alltså verka som dirigent också har en bana som skicklig violinist bakom sig.

Kvällens första verk var ouvertyren till Guiseppe Verdis (1813-1901) opera ”La forza del destino” (”Ödets makt”). Den hade urpremiär i S:t Petersburg 1862 och blev där en stor succé, men inför en nylansering på La Scala i Milano 1869 omarbetades den av Verdi. Den musik vi fick lyssna till var, som oftast hos Verdi, både kraftfull och livfull.

Ödet, mer preciserat det olyckliga ödet, präglar också Gustav Mahlers (1860-1911) sångsvit från 1885 ”Lieder eines fahrenden Gesellen”, fyra sånger till egna texter. Dessa den vandrande gesällens sånger speglar Mahlers förtvivlan över att en älskad kvinna gifter sig med en annan. Den börjar med ”Wenn mein Schatz Hochzeit macht, / Fröhliche Hochzeit macht, / Hab’ ich meinen traurigen Tag!” (När min käresta firar bröllop, / firar sitt glada bröllop, / är det min sorgedag!).

Som sångsolist framträdde ingen mindre än Peter Mattei, baryton. Han är en utomordentlig sångare, och trots att Mahler ursprungligen skrev sin sångsvit för ackompanjemang av piano, hade Mattei inga som helst svårigheter att göra sig gällande mot orkestern ens i de mer lågmälda partierna.

Det har tagit sin tid för mig att till fullo uppskatta Mahlers musik, men jag har med tiden börjat värdesätta den allt högre.

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) har jag aldrig haft några problem med, men just därför noterar jag, att jag kände mig en smula kallsinnig till hans ”Symfoni nummer 4 i E-moll” från 1877.

Även det här verket har ett ödestema: Enligt tonsättaren själv representerar symfonins öppningstema ödet som hänger över huvudet som ett svärd (medan sista satsen handlar om glädje). För egen del är jag sval gentemot programmusik, men också om jag bortser från detta, talade den här ofta kraftfulla musiken inte riktigt till mig – även om den innehåller enskildheter som nyanserar den här bilden.

Äntligen finns det hopp om vår

Jag har tidigare skrivit att min kondition efter hjärtinfarkten i höstas och den långa och stränga vintern är ganska usel. Så när solen äntligen lyser över ett plötsligt nästan vårlikt Öregrund, låter jag mig av Birgitta lockas med på en promenad. Jag behöver många promenader framöver för att komma i bättre form igen.

Vi går en runda runt flerbostadsområdet en bit från vårt hus och viker sen vid Marinas hus ner mot färjeläget och hamnen. I trädgårdarna finns nu plötsligt, efter lördagens regn, snö kvar bara fläckvis i de skuggigare partierna. På flera håll har krokusar börjat blomma i gräsmattorna. Till höger om färjeläget skymtar blått öppet vatten – men inne i hamnen ligger isen fortfarande kvar och ser ut att gå ända ut till Gräsö.

Vi går längs hamnbryggan, viker sen av längs alla hamnrestaurangerna och går därefter upp till det som fordom var Hasselbacken men numera är bostadshus. Därefter går vår promenad förbi tennisbanan och kyrkan, varefter vi viker ner förbi det som en gång i världen var Lundeborgs underbara trädgårdscafé. Sen går vi över det som förr var skolgården, förbi Konsum och hem.

Också i vår trädgård har större delen av snön smält, åtminstone i de solbelysta delarna. I min släntrabatt utanför fönstret till rummet där jag sitter och skriver blommar drivor av vit och lila krokus som besatta. Mot solbelysta husväggar blommar stora tuvor av snödroppar och ännu mer krokus. Men mitt förra året restaurerade stenparti, som delvis ligger i skugga, är fortfarande till stor del snötäckt.

Också i de låglänta delarna av den del av trädgården som finns bakom huset ligger det kvar snö. Den myckna snön har krossat stora delar av taket till Birgittas växthus, också spräckt en av glasrutorna i dess vägg. Birgitta har ringt glasmästaren och meddelat att det finns jobb att göra här hos oss.

På klädstrecket i krikonlunden på hussidan av växthuset hänger i dag för första gången i år tvätt på tork i solen. Äntligen finns det hopp om vår.

Med Ibrahim Baylan på distriktskongress (s) i Enköping

Det småregnar när vi tidigt på lördagsmorgonen ger oss i väg till den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping. Från Öregrund går det inte att med allmänna kommunikationer ta sig fram i tid – inga bussar avgår tillräckligt tidigt – så vi får skjuts i bil med två unga grabbar som bor på Söderön.

När vi ger oss i väg är det fortfarande mycket snö kvar här ute vid kusten, men längre in i det uppländska landskapet börjar barmarken dominera, och vi ser stora vårflodsöversvämmade områden.

Distriktskongressen genomförs i Westerlundska gymnasiet i Enköping. Där har den också hållits förr, även om det var ett bra tag sen – distriktskongresserna roterar runt i vårt lilla län. Lite längre fram på dagen, under lunchen, kan jag konstatera, att den här skolan har ett mycket bra kök som producerar vällagad och god mat.

Distriktskongressen blir en lugn men för den skull inte ointressant tillställning. Jag är där som veteran och gäst och kan alltså ägna mig åt att lyssna och iakkta – men jag småpratar förstås också med andra gäster som liksom vi sitter längst fram: Bengt Björkman, Ivar Lindberg, Hans Alsén, Mary Erixon, Ingrid Andersson och andra.

I en paus kommer också partistyrelsens representant, partisekreterare Ibrahim Baylan, fram till Birgitta och mig och hälsar – mig påminner han om att han arbetade på 68an under en valrörelse då jag fortfarande arbetade där. Han berättar också att han brukar titta in på min blogg. För vår del är vi uppriktigt imponerade av hans kongressanförande, och det säger vi också till honom. Jag kan här passa på att tillägga att Ibrahim efter en lite trevande början har utvecklats starkt i rollen som partiagitator.

En av de bärande tankarna i hans anförande är att de rödgröna har vinden i ryggen och alla chanser att ta hem en valseger i höst – men att vi också måste jobba hårt hela vägen för att kamma hem den där valsegern. Samma linje förfäktas sedan av Thomas Östros, vår distriktsordförande, i hans avslutningsanförande.

Man kände verkligen att hela kongressen besjälades av viljan att vinna valet. Det faktum att årets kongress var lugn och samlad hade dock knappast att göra med att den förestående valstriden lade lock på debatten.

Tvärt om var diskussionerna om motionerna – fler än vanligt i år – spänstiga och framåtriktade och speglade de tilltagande vänstervindar, som nu märks överallt i vårt parti. Ska jag nämna något enskilt område av särskilt intresse är det att socialdemokratin i vårt län utan någon som helst tvekan står för en radikal miljöpolitik – kongressen ville till exempel kraftfullt värna strandskyddet – som står sig väl i jämförelse med Miljöpartiets, som ju ibland får automatisk men oreflekterad goodwill genom att heta som det gör. Men så kommer ju också flera av socialdemokratins främsta miljöpolitiker från vårt län. Två av dem, Birgitta Dahl och Lena Sommestad, fanns närvarande på kongressen. Anna Lindh, som började sin politiska bana i vårt län, är död men bör också nämnas.

Birgitta ledde ett av distriktskongressens seminarier, det som handlade om distriktets förestående 100-årsjubileum den 28 augusti runt om i länet (bland annat med valaktiviteter) och så högtidssammankomst med middag på Uppsala stadsteater på kvällen. Birgitta var också uppe i talarstolen och berättade om den innehållsrika och intressanta jubileumsbok hon tillsammans med en redaktionskommitté just håller på att sammanställa.

Hon passade då också på att framhålla att det finns lärdomar att dra, när man gräver i historien. Hon berättade att Uppsala län länge låg över riksgenomsnittet, när det gällde goda valresultat för socialdemokratin. De här goda resultaten hade inte bara att göra med att det gick att mobilisera industriarbetarna i brukssamhällena och på de förr långt flera industrierna i Uppsala. Till de då högre socialdemokratiska siffrorna bidrog också det framgångsrika organisations- och agitationsarbetet bland länets många lantarbetare.

Lantarbetarna är ju inte så många i dag, men det finns ju många andra samhällsgrupper, där vi skulle kunna genomföra ett mer intensivt propagandaarbete. Här ska vi inte låta oss begränsas av skygglappar. Jag kan ju som exempel nämna att en av killarna som skjutsade oss till kongressen och sen hem till Öregrund igen är jordbrukare. Och han verkade inte avskräckt av att kongressen avslutades med att vi sjöng ”Internationalen”.

Melodikrysset nummer 14 2010

När jag kom hem från den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping i går kväll, kollade jag förstås av bloggen. Sitemetern visade då – och det här var långt före midnatt – att jag hade haft ungefär 3500 besökare, vilket jag tydde till att det melodikryss jag inte hade kunnat göra hade varit ganska svårt. Nu på söndag förmiddag, då jag själv har lyssnat på det på webben och löst det, är jag beredd att hålla med.

Fast vad man upplever som svårt beror förstås på vad man har lyssnat på för musik eller sett för filmer.

För att ta det sista först, filmmelodierna i gårdagens kryss:

Jag har aldrig sett ”Bodyguard” med Whitney Houston och Kevin Kostner. Men jag hittade filmtiteln med hjälp av Whitney Houston och låttiteln ”I Will Always Love You”. Dolly Parton har jag lyssnat en hel del på, men jag mindes inte att det faktiskt var hon som skrev den här låten, som Whitney Houston gjorde sådan succé med.

Inte heller har jag sett den animerade filmen ”The Prince of Egypt”, där samma Whitney Houston tillsammans med Mariah Carey sjunger ”When You Believe”. Men när jag väl hade listat ut det här, var det ju inte så svårt att komma på att svaret på kryssfrågan skulle bli Egypten.

Betydligt lättare var det då att följa London Symphony Orchestra till USA: Vi hörde nämligen deras version av Bruce Springsteens ”Born In the USA”. Allt av och med Springsteen finns i mina skivhyllor.

Les Paul, som nu är död, är en gitarrist jag faktiskt hann höra live i New York. I dag hörde vi honom spela en låt, som spelades mycket i radio när jag var ung, bland annat med Mantovanis orkester om jag inte minns fel: ”Tico Tico”, ursprungligen en brasiliansk låt, som handlar om en sorts sparv.

Det var många resor i geografin i det här krysset. Med tanke på Nils Holgerssons färd genom Sverige på ryggen av Akka, en gås, får man väl också hänföra ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, som vi minns med Edvard Persson, till den kategorin.

Och som för att fullfölja linjen resor, lät oss Anders Eldeman också höra H C Lumbyes ”Jernbanegalopp”, som mycket riktigt förekommer i det trivsamma TV-programmet ”På spåret”. Här var det underlaget för tågresorna som efterfrågades, räls.

Som en märklig resa i tiden kan man väl beskriva Charles Aznavours duettsång från 2008 med Dean Martin – som dog redan 1995! Det finns mycket man kan göra med modern ljudteknik. Man kunde ju alltså förledas tro att de här båda herrarna faktiskt hade spelat in ”Everybody Loves Somebody” tillsammans i studio.

Karl Gerhard har jag hört live medan han levde. Han brukade sjunga Jules Sylvain-melodin ”Tack ska du ha”, där han presenterade sig själv.

Vera Lynn, den engelska sånglegenden, lever tydligen fortfarande och är nu hela 93 år gammal. Det är märkligt nog, men ännu märkligare var det att få höra att hon har lyckats bibehålla sångrösten och dessutom använt den till att sjunga in ABBAs ”Thank You For the Music”.

Ja, då är det några betydligt yngre artister kvar att redovisa så här mot slutet.

Och Eric Gadds ”Do you believe me, I’m your’s, you’re mine” tålde väl att lyssnas på den också.

Visserligen hörde vi i dag ”Öppna din dörr” med Lars Roos, men ursprungligen gjordes den väl av Tommy Nilsson, en sångare som för övrigt förekommer ganska ofta i Eldemans melodikryss.

Allra sist tar vi vinnaren i årets upplaga av den svenska eurovisionsschlageruttagningen, ”This Is My Life” med Anna Bergendahl, en av dessa Idoler. Jag såg finalen där hon vann, och jag kan dess värre inte förstå varför.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag får Melodikrysset vänta

I dag har Socialdemokraterna i Uppsala län distriktskongress i Enköping, och Birgitta och jag är inbjudna att i egenskap av veteraner delta som gäster – Birgitta ska dessutom leda ett seminarium med anledning av distriktets jubileum i höst.

Vi måste åka i väg redan på morgonen, så det blir inte tid för något melodikryssande för min del, i vart fall inte under ordinarie sändningstid. Jag kommer förstås att lösa krysset på nätet när jag får tid och möjlighet, men troligen först på söndag.

Återkom gärna då!

”Du är snäll, morfar”

Jag har visserligen varit in till Uppsala en vända, på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet, men annars har jag ägnat den här veckan åt barnbarnen, Viggo och Klara. De har varit hos morfar och mormor på sitt påsklov.

Jag tror att de har haft roligt trots att den kvardröjande vintern – snö över nästan hela trädgården – har hindrat dem från att leka utomhus. Här om dan var de visserligen ute i trädgården, men Klara kom ganska snart in igen och tog av sig stövlar och strumpor, eftersom det hade blivit vått om fötterna.

Vi har försökt kompensera lite genom att ta ut dem på promenader. Barnen har fått följa med till Konsum och handla, och i går, när jag var i Uppsala på sammanträde, tog Birgitta med dem till andra delar av Öregrund – och till lekparken förstås. I dag var de, trots det usla vädret, och tittade på skolan här i Öregrund.

Men mest har det varit läge för innelekar, och barnen har vid besöken på Konsum också fått välja ett par nya leksaker – fast det finns ett ganska stort lager här sen tidigare.

Stor glädje har de också haft av barnböckerna och barnfilmerna.

En av innedagarna fick jag läsa en hel radda böcker för dem – däremellan läser sju och ett halvt-årige Viggo själv, medan lillsyrran Klara, fem, vill att man ska läsa för henne.

På kvällarna har Klara efter sagoläsningen somnat lugnt och förnöjt bredvid morfar eller mormor och sen sovit i sin säng till nästa morgon. Viggo är en lite känsligare liten typ och har vid ett par tillfällen funnit sovro först hos mormor i hennes säng.

Båda har tittat på DVD-filmer och lite äldre VHS-filmer för barn – vi har en hygglig och ganska varierad kollektion. I eftermiddags, när först bara Klara ville titta på film och jag hade satt i gång den, tittade hon bedjande på mig och bad mig att se filmen tillsammans med henne. Så det gjorde jag – eller snarare fungerade som ryggstöd eller kudde åt henne på sängen i TV-rummet.

När filmen var slut och jag klev upp för att ta ut den ur videon, fick jag en kärleksförklaring:

– Du är snäll, morfar.

Då smälte förstås hjärtat på morfar, och när han ombads att hämta ytterligare en film, argumenterade han inte emot.

Nu är öregrundsvistelsen slut för den här gången. Pappa Bo kommer strax för att skjutsa hem barnen till Uppsala, och i morgon bitti åker morfar och mormor till socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.

Den här veckan är jag mest morfar

Barnbarnen, Viggo, sju och ett halvt, och Klara, fem, har påsklov och kom på annandagen ut till morfar och mormor i Öregrund för att stanna ända till på fredag kväll.

Bo och Kerstin kom hit med dem i bil, stannade också till på vägen för att gå på loppisar. Mormor hade laddat upp med kyckling, ris och curry och så fruktsallad till efterrätt. Brytbönorna till kycklingen kom från egen skörd, förra årets förstås.

Anrättningen kan ses på en av Kerstins bilder, här. På hennes bilder finns också vår fortfarande snötäckta trädgård, dock med blommande snödroppar, vårlök och krokus i de skyddade och solbelysta rabatterna längs husväggarna. På en bild finns också Klara med sin morfar.

Vi har laddat upp för besök av barnbarnen under den drygt halvårslånga vistelsen här i Öregrund, så här finns både böcker för godnattsagoläsande och filmer för barn.

När mamma och pappa hade åkt hem till Uppsala, valde barnen – som känner sig hemma här hos oss i Öregrund och inte upplever den här tillfälliga skilsmässan som något traumatiskt – att se på tecknade disneyklassiker med Pluto.

Men efter en stund blev Klara trött och ville att mormor skulle läsa godnattsaga för henne. Viggo som är lite äldre fortsatte att se film ett tag till men ville sen gå och lägga sig även han, och nu var det jag som skulle läsa.

Det roliga var att båda barnen, helt oberoende av varann, som godnattsaga valde Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” med illustrationer av Eva Eriksson. Sen somnade femåringen tryggt i sin mors gamla rum, medan sju- och ett halvtåringen efter en stunds ytterligare filmtittande och sen alltså samma godnattsaga därefter fortsatte på samma spår: Han är trots sin ringa ålder redan en tränad läsare och har följaktligen gett sig på att själv läsa J K Rowlings tegelsten ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”.

Birgitta och jag såg under tiden en Poirot-film, men när jag kollade hur Viggo hade det, såg jag att han hade somnat – han disponerar, när han är här, vår Mattis gamla rum.

Det var lugnt och fridfullt i huset fram till halv nio, men sen visade det sig att Viggo hade varit uppe tidigare på morgonen, dock utan att väcka morfar och mormor. Han hade vaknat med svår huvudvärk, vilket har hänt honom tidigare, och när morfar hade dukat fram frukost i köket åt Viggo och Klara, störtade Viggo plötsligt i väg till toaletten och kräktes. När detta hade upprepats, gav Birgitta honom ett stolpiller och han somnade om och sov djupt.

Lillasyster Klara var pigg på att gå med morfar till Konsum och handla, så vi gjorde det tillsammans, Klara med en liten kundvagn och morfar med en stor. Klara hjälpte morfar att hitta varumärken som också Viggo gillar, och som avslutning köpte vi två glass-strutar att ätas efter lunch. Jag presenterade Annika i kassan för Klara, och Klara berättade vad hon hette.

När vi kom hem. var Viggo pigg och alert igen – huvudvärken och illamåendet hade gått över. Så han åt faktiskt hyggligt av mormors lunch, pytt i panna med stekt ägg.

Vi hade lovat barnen att ta dem på promenad runt Öregrund efter lunch, och vi höll förstås ord. Promenaden, med barnen på var sin sparkcykel, gick först ner till fyrskeppet nere vid färjeläget och sen i en runda längs hamnen och runt vår lilla stad. I muren nära fyrskeppet pekade morfar ut det hål där han en gång i världen för barnens mor hävdade, att häxan Pomperipossa bodde. Jodå, den historien hade de redan hört. Ändstationen var den relativt nyligen restaurerade lekparken vid klockstapeln, där det finns mängder av spännande saker, däribland ett väldigt klätterskepp. Hit får vi nog lov att gå tillbaka, innan den här veckan är till ända.

Väl hemma ville barnen, särskilt Viggo, för andra gången i dag gå på upptäcktsfärd uppe på vår stora och vindlande vind. Då måste man öppna en lucka i taket på glasverandan och fälla ner en stege – bara det! Men det finns elektriskt ljus där uppe, så så hemskt är det inte.

Sen kom Klara, som tröttnade först på vinden, till morfar och ville se DVD-film, och efter att ha fått besiktiga förrådet, valde hon en Scooby Doo-film. Brorsan anslöt sig, och framför den sitter de nu klistrade.

Det är därför jag har en stund över för att skriva.

Påsk – och påskägg på estniskt vis

Påsken har ingen religiös innebörd för mig, men jag förknippar ändå påsken med speciella seder och riter.

Redan under mina barnaår i Estland lärde jag mig att färga ägg med lökskal, på ett sätt som är specifikt estniskt. Vi tog med oss seden till Sverige, och jag har sen färgat ägg på det här sättet med våra egna barn och, när barnen hade flyttat ut, tillsammans med Birgitta.

För det här ändamålet behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök. Vi brukar vittja löklådan i Konsum på skal, men tjejerna som jobbar där har nu i flera år hjälpt oss med att lägga undan lökskal i plastpåsar att ge oss, när vi kommer ut till stugan i Öregrund till påsk. Och jag vet att både Marina, som själv är halvestniska, och Annika sen med framgång har prövat den metod jag har lärt ut:

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel eller hålslev och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag använder ju inte foton här på bloggen, men det gör vår dotter Kerstin, som förstås fortsätter i sin pappas fotspår och nu varje påsk färgar ägg på estniskt vis tillsammans med man, barn och goda vänner. Hennes bloggpost om årets äggmålning visar både metoden och resultatet.

Och hennes ägg blev i år faktiskt ganska lika mina, så var så goda och titta här.