Melodikrysset nummer 21 2010

I dag rymde krysset några låtar som jag inte kunde spontant.

”In All the Right Places” med Lisa Stansfield har jag till exempel aldrig hört förut, vad jag kan minnas. Men jag är ganska duktig på att snappa textfraser och sen googla.

Och ”Sveriges magasin”, som sändes 1973-1978, har jag knappast mer än högst sporadiskt sett – men lustigt nog kom jag ihåg signaturmelodin.

Och inte kom jag i håg Anna Maria Espinosas ”Innan alla ljusen brunnit ut”, fast den tydligen förekom så sent som i årets melodifestival. 2010 års festival innehöll många nollor, men den nolla som efterlystes fanns att hämta i själva årtalet.

En äldre melodifestivalare förekom också i dagens kryss, här dock i form av en av Bamses dunderhits. Hans ”Ut på äventyr” hade som original ”Genom eld och vatten” med Sarek.

Varför man i dag valde att spela ”Yesterday” med Tom Jones vet jag inte. Inget ont om Tom Jones, men Beatles’ original är faktiskt mycket bättre.

Mike Oldfield spelades hos oss, när vi hade tonåriga barn hemma. Så ”Moonlight Shadow” har jag hört ett antal gånger.

Elton John, det vill säga Reginald Kenneth Dwight, har jag själv lyssnat en del på utan att jag för den skull har samlat på hans skivor. Ronan Keating hör definitivt inte till min musiksfär. I dag hörde vi dem tillsammans i ”Your Song”.

Flera av dagens frågor var knutna till melodier, välbekanta för äldre radioter som jag men kanske inte bekanta för dagens yngre publik.

Ett exempel är ”Det var på Capri vi mötte varandra”.

Ett annat, lite senare, är ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som Stikkan Andersson översatte från tyska (”Ich kauf mir Lieber einen Tirolerhut” i tyskt original) och Östen Warnerbring sjöng in.

Förr hörde man också i radio ”Fjorton år tror jag visst att jag var”. Själv har jag ett personligt minne förknippat med den: hösten 1956 hade jag fått kungastipendium (!) för en tvåveckors studieresa till Norge. På ett kvällssamkväm – vi var ett helt gäng svenska gymnasister som reste tillsammans – sjöng en av de svenska tjejerna som var med på resan den här visan à capella och inte utan bravur.

En av dagens svåraste frågor tror jag var Taube-texten – trots att jag kan min Taube fick jag grubbla till ordentligt, innan jag kom på svaret. Det vi hörde var ”Tango i Nizza”, som börjar: ”Säg minns ni mig ännu, don Fritiof Andersson”.

Då antar jag att fler spontant kom i håg Povel Ramels fina ”Ta av dig skorna”, som här dock skulle bidra med bara en sko.

Dagens kryss avslutades med ytterligare en visklassiker, ”Höstvisa” med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Du hittar den fina texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den handlar om kärlek. Min egen befinner sig just nu i New York, på UNICEF-möte. Hon ringde i går kväll och berättade att hon hade installerat sig på också för mig välbekanta Beekman Hotel.

Sju Ennsamma kvällar

I går var jag inne i Uppsala på sammanträde med kulturnämnden. Passade som vanligt på att kombinera detta med att ta ut medicin på Apoteket (ett av de statliga) och att titta in på Örat. Köpte där Toni Holgerssons nya CD.

Och så var jag in på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte morsdagspresenter till Birgitta, tre böcker, bland annat Håkan Nessers nya, och ett par filmer. När jag på eftermiddagen kom tillbaka till Öregrund, tog jag av samma anledning vägen om blomsterhandeln.

Och sen gick jag till Konsum för att handla ingredienser till morsdagsmiddagen.

Nej, jag har inte tagit fel på dag; jag vet att det är Mors dag först på söndag. Men då befinner sig Birgitta i New York, på UNICEF-möte, så jag passade på att fira henne sista kvällen hon var hemma.

Birgitta har med sig Anna på den här New York-resan – det handlar om en innestående present sedan nu ganska många år tillbaka. Och jag vill genast tillägga att det inte är UNICEF som betalar Annas flygbiljett och hotellkostnad.

Birgitta och Anna bor på Beekman Hotel alldeles nära FN-skrapan. Jag har själv bott där med Birgitta och känner omgivningarna ganska väl, minns till exempel Delin tvärs över gatan där Birgitta och Anna väl kommer att handla även den här gången.

Tanken är att mor och dotter under de tider då Birgitta är ledig tillsammans ska göra allt det där som New York och inte minst Manhattan erbjuder: lyssna på musik, gå på bra restauranger, se konst, shoppa. Jag älskar den här miljön men unnar Anna att få resa dit den här gången. Som en förskottspresent till hennes födelsedag snart i juni skickade jag med Birgitta ett födelsedagskort med en hygglig slant att köpa eller göra något för i New York – hon kommer ju att få gott om egen tid medan hennes mamma är på UNICEF-sammanträdena. Och på Birgittas begäran plockade jag fram adressen till restaurang Sardis alldeles nära Broadways hjärta.

För min del blir det nu sju Ennsamma kvällar, för att travestera den populärmusik jag också lyssnar på.

Och det är klart att jag kommer att lyssna på Eurovision Song Contest, även om jag i de båda utslagsomgångarna inte har hört mycket som jag tycker håller måttet.

Det senare gäller också det svenska bidraget, som trillade ur tävlingen i går kväll.

I hänryckningens tid

Pingsthelgen började med soligt försommarväder. I fredags gick vi ut i den ljumma förkvällen och satte oss en stund i solen med var sin dry martini. Birgitta hade ställt ett par trädgårdsstolar vid sin kryddträdgård, den som hon nyligen rensade och gjorde vårfin.

Hon har arbetat flitigt utomhus, faktiskt oberoende av väder och vind. Rosor har klippts. Land efter land har rensats och toppats med en säck ny jord. Allium som hotar mota undan riddarsporrarna har flyttats ut på allmänningen utanför tallgrinden – hoppas de kan bidra till att hålla rådjuren borta. Den rå-odör hon har satt upp på stänger över hela tomten verkar faktiskt också ha en viss verkan.

I lördags, på pingstafton, klippte hon vår väldiga gräsmatta för första gången i år – nu har ju den vackra blå scillan till slut blommat ut. Det här är ett tungt jobb, vet jag av många års erfarenhet, i vissa släntlägen kanske i tyngsta laget för en snart 73-årig kvinna.

Men denna snart 73-åriga kvinna vill skydda sin snart 73-årige man: höstens hjärtinfarkt indikerar att man kanske inte ska leka med sådant som kräver fysisk ansträngning. Helt obefogad är Birgittas oro inte. På 68an hade jag en arbetskamrat, Ernst Lind, vars hjärta slutade slå mitt i gräsklippningen.

Jag försöker kompensera med sådant som jag kan göra, till exempel städa badrummet inför pingsthelgen. Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag gör lika mycket som Birgitta.

Jag är ju inte religiös, men visst har jag många gånger i mitt liv upplevt pingsten som hänryckningens tid. Förr, när jag skrev den kåserande spalten ”Det händer” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), beskrev jag ofta i hänryckta ordalag försommarens fägring i vårt sommarhus i Öregrund.

På den tiden, på Palmes tid, kände jag mig också, liksom i ännu yngre men lika röda år, politiskt hänryckt. Jag har ingalunda bytt politisk uppfattning, och det är kanske det som är problemet. Den som drömmer, inte om just nya himlar men definitivt om en ny jord, har också andra vyer än den som tycks bo innanför de stockholmska medelklassväljarnas villa- och radhusstaket.

Werner Aspenström, en av mina favoritförfattare, har i en dikt i diktsamlingen ”Trappan”, 1964, betonat, att livets stora och lilla perspektiv kan förenas, ett credo som också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Ute har det regnat hela morgonen och förmiddagen.

I slänten ner mot vägen har bigarråträdet slagit ut i blom.

Melodikrysset nummer 20 2010

Jag har tidigare bekänt att jag har svårt att minnas TV-signaturer – särskilt svåra att minnas är de ju, när man inte har sett serien i fråga. Svaret på dagens signaturfråga måste rimligen bli tre – men jag har faktiskt aldrig sett ”Tre kronor”, som jag gissar att signaturen hör till.

Däremot har jag sett en del avsnitt av ”Albert och Herbert”, TV-serien med miljön hämtad från Haga i Göteborg. De som spelade Albert och Herbert var Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömsen.

Båda var ju också scenartister, och dagens kryss innehöll ytterligare en framstående sådan, Ernst Rolf. Vi hörde honom i ”Bättre och bättre dag för dag”.

”Hair” – Milos Formans film från 1979 – såg jag på bio tillsammans med vår Anna. I dag fick vi dock höra ”Let the Sun Shine”, som är hämtad ur ”Hair”, med Army of Lovers.

Då passar det väl bra att redovisa svaret på en fråga som, liksom den om ”Hair”, även har scenanknytning. Björn och Benny gjorde musikal av Vilhelm Mobergs utvandrarepos och gav den namnet ”Kristina från Duvemåla”. Här hörde vi ”Guldet blev till sand” med Tommy Körberg, men Peter Jöback låg 1997-1999 på Svensktoppen med den här i hela 110 veckor.

Vi ska strax återvända till Svensktoppen, men apropå guldletande i Kalifornien passar jag på att sticka emellan med ”Hotel California”, stor hit med The Eagles 1976.

Tillbaka alltså till Svensktoppen: Sven-Ingvars låg på Svensktoppen 1966 med ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Och runt årsskiftet 1963-1964 hörde vi Lill-Babs på Svensktoppen med ”Leva livet”. För den svenska texten stod Stikkan Andersson, men originalet med Lesley Gore kallades ”It’s My Party”.

Ett par melodifestivalare från senare år fick vi också höra.

Dels ”I Did It For Love” med Jessica Andersson från 2010.

Dels ”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från 2007.

Dagens allra sista fråga gissade jag svaret på innan den hade ställts. I de två ord som återstod saknades bara mittenbokstaven (i båda fallet av tre), och jag anade att svaren skulle bli nio och fem. Och mycket riktigt: inte förvillade det mig att Eldeman i dag spelade ”Nine to Five” på finska. Själv förknippar jag förstås den här låten med filmen från 1980 med Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton.

Slutligen har jag svårt att se poängen med att Anders Eldeman, så här års, spelade ”Å, se det snöar”. Så vida han inte tänkte på körsbärsblom.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Syskonmiddag med öregrundssik

I söndags var det åter dags för en av de regelbundet återkommande syskonmiddagarna på Birgittas sida. I dem deltar förstås också vi som är ingifta i den dahlska syskonkretsen.

Birgitta hade fejat huset och plockat in buketter ur den egna trädgården: narcisser förstås, men till köksbordet mycket vackra småbuketter med bland annat vivor, pärlhyacint, balkansippa, en blekgul botanisk tulpan och vitsippor. För egen del hittade jag i blomsterhandeln här i Öregrund en mycket årstidsavvikande bukett och köpte med hem: pioner, när jag köpte dem fortfarande i knopp.

Efter samråd kom vi fram till att gräsmattan ännu inte borde klippas. Den är fortfarande full av blommande blå scilla, och vi ville visa upp trädgården utifrån dess nu allt mer förföriska vårliga sida. I olika delar av gräsmattan hittar man också bestånd av vitsippa, gulsippa, balkansippa, vårlök, viol och förgätmigej.

Birgittas syskon med sina respektive anlände per bil: Gunnar och Annica, Ragge och Gunnel, Karin och Hasse. Åker man bil, måste den ene/ena i paret avstå från alkohol, så vi började med familjens sedvanliga frukt- och läskbål, med möjlighet för den som ville att spetsa den med alkohol. Det bjöds också på välkomstkaffe med sockerkaka efter mamma Anna Britas recept.

Vädret var försommarfagert, till och med med värme i luften. Flaggan, som Birgitta hade hissat, fladdrade i vinden, och gästerna hade inget emot att sitta runt trädgårdsbordet, medan den ene/ena av värdfolket rumsterade i köket.

Birgitta stod för förrätten: egenhändigt lagad kycklingleverpaté med cumberlandsås, cornichonger, syltlök och fräscha salladsblad.

Det hade fallit på min lott att laga huvudrätten. Till den hade jag skaffat öregrundssik, fyra ganska stora exemplar, som jag redan före gästernas ankomst hade ställt i ordning: rensat från huvud, stjärt och fenor, fjällat och sen sköljt i rinnande kallt vatten. Sen pudrade jag dem ut- och invändigt med vitpeppar och salt (i mitt fall seltin), och sist fyllde jag de urtagna fiskarnas magar med smör, citron, gräslök, dill och en smula libbsticka. Större blad av libbsticka använde jag för att svepa in sikarna i. Jag skulle nämligen grilla sikarna, och den här libbstickesvepningen bidrar till att skydda sikarna från att brännas – dessutom har libbstickan egenskapen att förhöja fiskens egen smak.

De fyra sikarna lades i två stora halster, två i varje, och fick ligga så där ute i den kalla farstun och ta smak i avvaktan på grillningen.

Under tiden skalade jag en gryta potatis, fyllde på vatten och smaksatte med dillstjälkar och seltin.

Och så gjorde jag i ordning en stor bunke sallad: lätt krispiga salladsblad, skivor av tomat och gurka och inte minst rädisor – smaksatte sen med citronsaft, majsolja, svartpeppar och seltin.

Vid det laget hade jag också tänt grillen för att den skulle få rätt glöd inför grillningen, som jag genomförde under lock. Då och då vände jag på halstren, så att sikarna inte skulle få för mycket värme på en sida och möjligen inte bli genomgrillade på den andra. Nå, den här grillningen lyckades.

Till siken och den kokta potatisen serverade jag en sås som jag har lärt mig att göra med hjälp av en jämtländsk kokbok. Jag använde två förpackningar gräddfil och blandade gräddfilen med två rågade matskedar majonnäs och två rågade matskedar fransk senap. Detta smaksätter man sen ytterligare genom att röra ner italiensk salladskrydda samt finklippt dill och persilja. Jag lovar att det här smakar delikat till grillad sik!

Som en extra aptitretare bjöd jag också på rökta laxfenor.

Som om detta inte hade varit nog, bjöd nu Birgitta på den efterrätt hon hade lagat under förmiddagen: rabarberpaj på egen rabarber med vispgrädde. Det plus kaffe (samt cognac och andra starka drycker) serverades på glasverandan, dit vi nu förflyttade oss.

Birgittas rabarberpaj är underbart god, tyvärr inget för en diabetiker som jag: Hon gräddar först ett pajskal av smör, mjöl och riven mandelmassa. Rabarbern smaksätts med socker och kanel – hon använder också lite potatismjöl för att rabarbern inte ska avge väta ner i pajskalet. Och så över alltsammans ett marängskal.

Vad vi pratade om? Allt och ingenting som det brukar vara vid såna här tillfällen.

Efteråt var vi överens om att det hade blivit en mycket trevlig syskonmiddag. Sen återstod bara all disken.

Melodikrysset nummer 19 2010

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Sista frågan kunde jag egentligen inte, men svaret skulle uppenbarligen bli amen. Det som här hade fått ett för mig okänt musikaliskt beledsagande måste följaktligen ha varit en bön, förslagsvis ”Fader vår” eller ”Herrens bön”. Men jag har alltså aldrig själv hört den med den här musikaliska inramningen.

Inte heller hade jag tidigare någonsin hört Johan Palm med ”Emma-Lee” – jag håller mig alltid borta från Idol i TV, där han tydligen tävlade. Men Google ske pris, för att knyta an till förra frågan.

Anna Bergendahl, som vann årets melodifestival, har jag vid det här laget hört sjunga vinnarmelodin ”This Is My Life” inte bara i tävlingen utan också i andra sammanhang.

Däremot fick jag gräva djupt i minnets gömslen för att, även med hjälp av Google, komma på att 2009 års ganska märkliga tvåa i Britain’s Got Talent var skotskan Susan Boyle.

Resten av krysset vållade mig inte några större problem, och då syftar jag inte bara på gamla godingar som Carl Jularbos ”Drömmen om Elin” – som vi i dag dess bättre slapp höra med Peter Himmelstrands sockersliskiga text.

Vi fick höra fler svenska schlager och svensktoppshits av olika årgångar.

Vikingarnas och Christer Sjögrens ”Räck mig din hand” fick vi visserligen höra på tyska – ”Reich mir die Hand” – men visst gjordes originalet på svenska.

Och om Gösta Stevens’ och Jules Sylvains ”Aj-aj-aj, vilken röd liten ros” kan jag berätta att den ingick i filmen ”Ombyte förnöjer” från 1939 och att den där sjöngs av Tutta Rolf.

Schlager blev ju också ”Pappa, jag vill ha en italienare”, som ingick i Galenskaparnas och After Shaves scenföreställning, senare också film, ”Stinsen brinner” (1988). De tre som sjöng var Per Fritzell, Knut Agnred och Kerstin Granlund.

Vi fortsätter på scenlinjen. ”Tea For Two” ingick i musikalen ”No, No, Nanette” (1925) av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Och så hörde vi musik ur ”Orfeus i underjorden” av Jacques Offenbach.

Ännu äldre, fast i hög grad levande, är Bellmans epistlar. I dag hörde vi nummer nio, ”Käraste bröder”, här fint tolkad av Fred Åkerström. Honom har jag allt av på skiva. Han var för övrigt också med vid introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”.

Men som mina läsare vet, har jag inget emot rockmusik heller. Jerry Lee Lewis, i dag med ”You Belong To Me”, hör jag till exempel gärna på.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en favorit allt ifrån ungdomsåren i Juniskär – Povel Ramel såg jag till exempel i sitt Knäpp upp-tält, då uppställt på läroverksplan i Sundsvall. Så visst minns jag hans ”Siskorna i björken”.

Och dess sammanfattning stämmer på vår trädgård här i Öregrund i dag: ”Och över alltihopa lyser moder sol”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Kristi himmelfärdsdag

Går ner till brevlådan för att hämta tidningarna – har glömt att det är Kristi himmelfärdsdag.

Det är regndropp på gången och på brevlådan. Himlen är molning, luften disig. Kan det vara det isländska askmolnet igen?

Jesus kan nog inte lyfta förrän fram mot eftermiddagen.

Tvättisdag

I morse, när jag var ner till brevlådan och hämtade tidningarna, sken solen från en blå himmel med små, små molntussar ute över havet. Blåsten kändes fortfarande kylig, men det jag genast kom att tänka på var att det är perfekt tvättväder, eller snarare torkväder.

Så innan jag ens hade hunnit äta frukost var jag nere i tvättstugan – förrummet till bastun – och satte i gång en maskin med tvätt. Vita kläder.

Det var en fröjd att sen hänga upp det här på tork på klädstrecken vi har spänt upp mellan krikonträden.

När jag på eftermiddagen skulle hänga upp nästa maskin tvätt, fann jag att antalet strumpor, trosor och kalsonger hotade att överstiga antalet klädnypor som fanns kvar. Dock uppstod aldrig något sådant problem: Den vita tvätten från morgonen, till exempel ett par av de skjortor jag använde på begravningarna i förra veckan, var redan torr. Så jag tog in den och fick så tillräckligt med både plats och klädnypor.

Jag är uppvuxen på landet, där det var självklart att hänga tvätten på streck utomhus, och jag har alltid tyckt att tvätt som har fått torka ute luktar så gott.

På den tiden var det förstås min mamma som tvättade, till att börja med under mycket primitiva förhållanden. I huset som vi bodde i i Juniskär fanns, när vi flyttade in och ganska långt fram i tiden, inget vatten indraget, och värmekällan var en vedspis. Snett över vägen fanns en tvättstuga hon kunde låna. Där hämtade man vatten från en bäck som flöt bredvid och som sen flöt genom ett hörn av vår, det vill säga Kjell Nordins tomt. Tvätten sköljdes sen i det bräckta vattnet nere vid bryggan.

Nästa steg var att Kjell, som var byggnadsarbetare, byggde ett större uthus, som bland annat inrymde en kombinerad bastu och tvättstuga. Där fanns ett stort bykkar, som man eldade under för att värma upp tvättvattnet.

Först sent på 1950-talet fick vi in rinnande vatten in i huset; tidigare hade vi hämtat vatten från brunnen ute på gården. Ett minimalt rum med WC och badkar tillkom på huset framsida, och i änden på badkaret fick en liten tvättmaskin plats. Mamma fick det lättare, kunde till och med hänga tvätt på tork i en torkställning över badkaret.

Men helst ville hon alltid, så länge hon levde, hänga tvätten på klädstrecken ute på tomten.

Uppsalamåndag

I måndags var jag relativt tidigt tvungen att lämna sommarhuset för Uppsala, och det var först kort före midnatt jag återvände till Öregrund.

Det som först tvingade mig att ta bussen in till stan var att jag hade tid hos tandhygienisten. När jag sist, i början av året, var på Folktandvården, bedömdes det för riskabelt att göra en omfattande tandrengöring, detta eftersom jag då nyligen hade haft en hjärtinfarkt. Och även den här gången inleddes undersökningen med att jag fick ta en rejäl dos penicillin. Nå, jag lever fortfarande. Och förresten tror jag att mina tänder, bortsett från lite tandsten, var i ganska fint skick: Jag använder dagligen, förutom tandborsten och Apotekets tandkräm, mellanrumsborste, tandstickor och tandtråd. Och sen sköljer jag med Apotekets munskölj, som innehåller fluor.

Efter tandläkarbesöket fick jag tid över innan det var dags att gå till dagens sammanträde. Så jag åt en sen lunch, gick till Akademibokhandeln/Lundeq och besåg hyllorna, glesare fyllda eftersom böckerna numera ska exponeras med omslagen utåt, och sen gick jag till Svanströms för att kolla beståndet av tidskriftssamlare.

Vi är en tidskriftsprenumererande och tidskriftssamlande familj och spar på sådant som Vi, trädgårdstidskrifter, serietidningar och seriealbum. Dessutom har jag under senare år på Tradera köpt mängder av äldre nummer, ibland hela årgångar av gamla Folket i Bild.

När barnen var små samlade vi mycket av det här, bland annat deras serietidningar och seriealbum, i kartonger, men nackdelen är uppenbar: tidningarna är svåråtkomliga och måste sen, om man tar fram dem, återbördas i nummerföljd. Högen av icke undanställda tidskrifter har nu växt på gränsen till det ohanterliga, och jag har länge funderat över att skaffa tidskriftssamlare för att årgångsvis förvara de olika tidskrifterna.

Ett problem är att tidskriftsårgångar ju, beroende på tidskrifternas tjocklek, kan fordra olika storlek på de mappar de ska förvaras i, så jag var alltså in på Svanströms och tog mått på de tidskriftssamlare de hade. Priset visade sig inte överlag vara relaterat till bredden men varierade mellan 52:50 och 87 kronor. Så mycket tidskrifter som vi har skulle vi behöva göra en ganska rejäl investering bara för att härbärgera alla de tidskrifter som inte redan ligger i kartonger. Och skulle vi sortera upp alla tidskrifterna i kartongerna på samma sätt, vågar jag nästan inte tänka på vad det skulle kosta.

På Akademibokhandeln såg jag förresten att det fanns tidskriftssamlare i blå plast, dock egendomligt nog utan något pris utsatt. Jag måste ta reda på mer om dem, innan jag bestämmer mig.

På kvällen hade Folkrörelsearkivet i Uppsala län årsmöte i Industriminnesföreningens lokaler på Salagatan. Lokalen var så fylld av ombud att man måste bära in extra stolar.

Jag är, för andra mandatperioden, Uppsala kommuns representant i Folkrörelsearkivets styrelse, därtill vald av Kulturnämnden. Jag valdes till detta värv, när de rödgröna under förra mandatperioden satt vid makten i Uppsala, men den nya borgerliga majoriteten i Kulturnämnden lät mig generöst nog sitta kvar även under innevarande mandatperiod. På sätt och vis tycker jag det inte var helt fel, eftersom Folkrörelsearkivet bedriver en ekumenisk verksamhet: även borgerliga partier förvarar sina arkivalier i Folkrörelsearkivet; det sitter centerpartister i dess styrelse, jag träffade folkpartister bland ombuden, och så vidare. Här besjälas vi alla, oavsett meningsskiljaktigheter i andra frågor, av tanken att folkrörelser av olika slag bär på ett kulturarv, viktigt för hela det svenska samhället.

Så kvällens inledande program var en film, tagen av arkivchefen Kim Söderström under en resa i Tanzania, och den handlade delvis om hur svenska folkrörelser, i det här fallet frikyrkor, bedriver verksamhet – till och med lär ut arkivbildning – i Östafrika.

Jag har för egen del beslutat att inte kandidera för en tredje mandatperiod i Kulturnämnden, och därmed kommer jag efter höstens val också att lämna uppdraget som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse.

Till min stora överraskning fann jag, när jag läste handlingarna inför årsmötet, att valberedningens förslag innehöll ett för mig välkänt namn på ny ledamot som representant för nykterhetsrörelsen: Kerstin Kokk.

Kerstin, som är vår dotter, delar sina föräldrars kärlek till folkrörelserna: Hon har länge arbetat på IOGT/NTOs centrala kontor i Stockholm och är nu anställd på Forum för frivilligt socialt arbete, också det beläget i Stockholm. Eftersom Kerstin dessutom är utbildad arkivarie, är hon faktiskt som klippt och skuren för det här uppdraget.

Så när Kerstin, på grund av ett inställt tåg lätt försenad, anländer till årsmötet, hittar vi platser bredvid varann, deltar också båda i den nyvalda styrelsens konstituerande sammanträde efter årsmötet – jag har ju ännu inte hunnit avgå.

Och sen tar vi farväl av varann på gatan utanför: pappa går till en sen öregrundsbuss, och dottern tar cykeln hem till barnen och deras pappa.

En stund i gamla vänners lag

Birgitta är alltså i Seoul i Sydkorea på UNICEF-möte, blir borta en hel vecka.

I dag fick jag dock väntat men alltför kort besök i huset i Öregrund, av två gamla vänner från de röda ungdomsåren i Laboremus i Uppsala, Hans O Sjöström och Björn Kumm. Björn hade haft ett framträdande för Utrikespolitiska föreningen i Umeå och hade efter en mellanlandning i Hudiksvall stannat till hos Hans O – bara för att de båda sen alltså skulle göra en söndagsutflykt till mitt sommarviste.

Vi tillhörde på 1960-talet den grupp unga radikala socialdemokrater, som inte bara vred Laboremus åt vänster utan också under några år gjorde den här föreningen ”för tanke- och kroppsarbetare” till Uppsalas mest aktiva studentförening, när den var som störst med över 500 medlemmar. Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU. Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.

Jag har pressklippen från debatten om ”Förändringens vind” bevarade, och jag kan försäkra att den här boken fick ett mycket stort medialt genomslag, också påverkade den svenska debatten.

Björn och Hans O är båda i dag gråhårsmän – mitt redan från början blonda hår tycks vara skyddat från just den förändringen, men visst är håret glesare. Någon förändringens vind har däremot inte fått oss att byta åsikt i de flesta av de frågor vi var engagerade i redan under det tidiga 1960-talet. Av unga radikaler har det blivit gamla radikaler.

Det är så påfallande att vi, när vi, ibland med ganska långa mellanrum, träffas, aldrig behöver starta samtalet med att känna varann på pulsen. Vi vet var vi har varandra. För min del tycker jag att det är underbart att det finns människor, som lyckas hålla fast vid sina åsikter från unga år. Jag är för vindkraftverk, men politiska vindflöjlar vinner inte min aktning.

Det är fortfarande kallt, alldeles för kallt, här ute vid kusten, men innan vi gick in för lunch tog jag mina gamla vänner för kort promenad runt trädgården. Vi tittade på de blå scillamattorna, som har inspirerats av motsvarigheten i rektorsvillans trädgård i vår ungdoms Uppsala, på mitt restaurerade stenparti, på Birgittas kryddträdgård och en hel del annat.

Det kyliga vädret hade inspirerat mig att bjuda på en rykande varm soppa, en estnisk köttsoppa med korngryn och rotfrukt. I den här ganska bondska rätten använder man sig av flera olika sorters kött, i mitt fall oxfilé och fläskfilé. Det här köttet tärnade jag och kokade upp, och så skummade jag av. Därefter tillsatte jag en deciliter korngryn, som behöver stå och koka på svag värme i drygt en halvtimme. Nästa steg var att tillsätta tärnad selleri, morot och gul lök och så allra sist skivor av potatis. Sen kryddar man med svartpepparkorn, salt (i mitt fall seltin) och skivad saltgurka och smakar av. De många ingredienserna och inte minst korngrynen gör att den här soppan lätt blir för tjock, så späd gärna med mer vatten medan du smakar av.

Till det här serverade jag hårt Roslagsbröd med Västerbottensost och så Grolsch’ goda starköl – Hans O som var chaufför fick dock nöja sig med Ramlösa original.

Efter maten serverade jag kaffe med bröd ute på glasverandan, den som öppnar sig som ett skepp ut mot trädgården.

Det kändes gott att träffas igen. Och vi gör nog om den här träffen sommartid, då gärna med våra damer med. Gärna också med övernattning så att vi får gott om tid både till att ventilera gamla minnen och till att analysera den samtid, som skulle behöva mycket mer av vår ungdoms radikalism.