I Sommar finns den där blandningen som är dagens Sverige

Bland ”Sommar”-värdarna hittar man numera människor med ganska varierande etnisk bakgrund, det som utmärker dagens Sverige.

De två senaste dagarna ger exempel på detta, fast med hjälp av människor som har sin bakgrund i flyktinggrupper som kom relativt tidigt till Sverige, under andra världskriget. Ja, jag tvivlar på att många av lyssnarna, innan de lyssnade på de här båda programmen, ens hade en aning om att det inte rörde sig om pursvenskar sedan många generationer.

Lena Olving har nyligen utnämnts till Sveriges mäktigaste kvinna inom näringslivet – hon är vice VD i SAABs försvarsgren och har dess förinnan arbetat inom Volvo. Hon har en far som har varit rektor på Chalmers – men han kom hit från Estland.

Hur har då Lena Olving lyckats ta sig så långt inom en samhällssektor, så totalt dominerad av män? Ja – framgick det av hennes sommarprogram – inte hade hon tagit öppen kamp med alla slipsförsedda kolleger i styrelserummen. I stället hade hon tyst för sig själv sjungit ”Lilla snigel, akta dig”. Mitt intryck av henne var att hon långsiktigt hade vunnit sina slag med hjälp av list och överlägsen smartness.

Den här taktiken hade förvisso hjälpt henne själv, men som hon själv konstaterade: med den takt som råder i dag kommer det att ta ytterligare 70 år innan kvinnor är lika ofta representerade som män i maktpositionerna inom näringslivet. Hennes råd till kvinnorna – jobba ännu hårdare – var i det här avseendet i lamaste laget. Nog skulle lite kvotering snabba på processen så att det gick mycket fortare.

Men hennes attityd var alltså mer gladlynt än präglad av stridslystenhet, vilket underströks av låtvalet.

Vanna Rosenbergs farföräldrar kom hit från Polen, var judiska flyktingar undan förintelsen. Hon berättade om detta i ett starkt avsnitt mot slutet av sitt sommarprogram, där också farmodern, Hala, fick medverka med en bandad sång. Över huvud taget fanns det flera känslostarka partier i programmet, till exempel det hon berättade om sin systers död i cancer och där Carola Häggkvist visade sig ha haft en berömvärd inlevelseförmåga i den situation ett barn som är tillräckligt stort för att förstå vad som hotar henne genom henne fick stöd och hjälp.

Carola hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på på skiva – då föredrar jag vida, för att knyta an till Vanna Rosenbergs musikval, till exempel Svante Thuresson, Rebecca Törnqvist och Django Reinhardt – men efter det Vanna berättade om Carolas uppställning för systern, som hon alltså från början inte ens var bekant med, är jag beredd att förlåta henne mycket.

Vanna Rosenberg har spelat ganska mycket på Uppsala stadsteater, till exempel i dramatiseringen av Elsie Johanssons ”Nancy Victoria”. Jag håller henne för att vara en god skådespelerska, men medan jag sedan länge känner Elsie känner jag inte alls Vanna.

Däremot känner jag hennes far, debattören och författaren Göran Rosenberg. Inte nära men vi har ändå haft viss kontakt genom åren. Han är en av dem som under de där politiskt kaotiska åren i början på sjuttiotalet hade en maoistisk period, men jag minns också när han under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) en gång, helt utan att söka egen vinning, i ett brev till mig uttryckte sin uppskattning över det slags tidning – politik, kultur, reportage – jag gjorde. Politiskt skulle jag tro att vi i dag står varann ganska nära. Det grundar jag på ganska många av de debattartiklar av honom jag har läst i Dagens Nyheter – jag har för övrigt från bloggen lagt länkar till flera av dem. Och då tänker jag verkligen inte bara på vad han har gjort för att verka för sans och balans i israelfrågan utan ännu mer på vad han har skrivit om svensk inrikespolitik.

Sommar, sommar – och så kom Birgitta hit igen

Jag var ensam större delen av veckoslutet – Birgitta var inne i stan för att tillsammans med sonen, Matti, återställa ordningen i vår stamrenoverade lägenhet. Matti hjälpte sin mamma med alla tunga lyft – nu står till exempel bokhyllorna och byråarna i hallen på plats igen.

Själv lyssnade jag under helgen på ett par av den här sommarens mest intressanta Sommar-program.

Peter Anderssons program var mycket hörvärt, dock kanske inte främst för musikens skull – vi fick till exempel höra Jimi Hendrix för tredje gången på mycket kort tid. Därmed inget ont sagt om Jimi Hendrix.

Nej, Peter Anderssons styrka låg i att han var en så lysande berättare.

Allra först var jag konfunderad: det här hade jag ju hört förut; kunde det vara en repris? Nej, Peter Anderssons berättelse om en frånvarande far hade jag – kom jag snart på – tidigare hört i ”Samtal pågår”, i P1 med Katarina Hahr. Men det här är verkligen en historia värd att berättas en gång till. Och styrd bara av sig själv både i det här fallet och i andra – jag kan inte karaktärisera hans ömsinta och varsamt berättade historia om den första kärleken som annat än lysande – blev Peter Andersson en sån där levande människa som man önskar att man oftare mötte i ”Sommar”-programmen.

Men märkligt nog blev också nästa ”Sommar” – det med Annika Östberg – ett möte med en levande människa.

I hennes fall är det rent av märkvärdigt att hon efter allt det som hon har varit med om känns så levande – och då tänker jag inte på det dödsstraff som, efter ett kaotiskt liv som ändade i ond bråd död, hotade henne vid rättegången i USA. Jag är inte själv troende, men jag kan ju ändå förstå att hon har sökt sig till religionen i sitt famlande efter försoning och tröst.

Jag har sett att det här i landet finns människor som är moraliskt upprörda över att hon har getts möjlighet att göra ett ”Sommar”-program. Kanske är det nu just dessa som gläds över att hon i dag bekänner sig till den rätta läran.

Själv tyckte jag att lärdomen av det hon berättade var något annat: Hur en ung tjej hamnar i ett för henne främmande samhälle, där hennes mamma gifter sig med en man som verkligen inte gör något för att bli en ställföreträdande far – tvärt om. Och hur lätt det då, särskilt under den tiden, var att dras in den lockande drogvärld, i vars förlängning allt det där Annika råkade ut för fanns: verklighetsflykt, självbedrägeri, bedrägeri gent emot andra, mänsklig förnedring, i slutändan åtminstone närvaro när andra oskyldiga människors liv bragtes till ända.

Annika Östbergs musikval var, föga förvånande, en smula trevande i dess (få) svenska delar. Av allt det amerikanska hon spelade vill jag för egen del främst nämna ”I Feel Like I’m Fixin’ To Die Rag” med Country Joe and The Fish.

* * *

När programmet med Annika Östberg är slut, skyndar jag mig till Konsum för att handla – Birgitta kommer tillbaka till Öregrund lagom till middag.

Jag går till 811ans ändhållplats för att möta henne, och hemma väntar middagen: årets första kräftor.

När jag lägger upp kräftorna på fat, garnerar jag med dillkronor hämtade i kryddlandet, och till kräftorna äter vi bröd med ordentligt lagrad prästost – västerbottensosten var tillfälligt slut på Konsum – och dricker kall Carlsberg plus numera av finska staten ägda klassiska svenska snapsar som OP och Gammal Norrlands Akvavit.

Vi avslutar kvällen ute på glasverandan med var sin cognac (Grönstedts, även det finska staten numera) och med Sonny Rollins som sällskap.

* * *

Ute regnar det. Men det är sommar.

I morse var jag med i Godmorgon, världen!

Journalisten Bengt Lindroth har under sommaren i ”Godmorgon, världen!” kört en serie om de politiska partierna och deras musik.

I morse var det Socialdemokraternas tur. Och som expert/intervjuobjekt medverkade jag.

Jag känner Bengt sen vår gemensamma studenttid i Uppsala, och han visste alltså utan att särskilt behöva forska om saken, att vår lägenhet i Uppsala rymmer Sveriges största samling av politisk musik, med tonvikt på socialdemokratisk och annan vänstermusik.

Bengts presentation av socialdemokratins musik inleddes med två självklara nummer. Först ”Internationalen” i en kongressupptagning, där man kunde höra Gunnar Strängs kraftfulla stämma. Sen, på mitt förslag, ”Arbetets söner” med text av Henrik Menander men med musiken – så typiskt för den tidiga arbetarrörelsen – lånad från en redan känd sång, i det här fallet Nils P Möllers tonsättning av P D A Atterboms dikt ”Vindarnas kör”.

Bengt berättade också om hur det i arbetarrörelsens tidiga bildningssträvanden fanns en ådra att vilja förädla arbetarklassens musikaliska smak och anförde som musikaliskt exempel Richard Sandlers tonsättning av en dikt av Heinrich Heine.

Men de puristiska och förädlande strävandena slog aldrig riktigt rot bland arbetarna – det fanns ju för övrigt en annan och mer vital ådra inom arbetarrörelsen att i stället låna musik från populärmusiksfären. Och även om det också i arbetarrörelsen, bland annat i Musikerförbundet, fanns strömningar som gick mot den ”fördärvliga” jazzen, vann jazzen kampen om själarna inte minst inom arbetarrörelsen. Som ett slags illustration spelade Bengt Lindroth Arne Domnérus’ – själv sosse; jag har skrivit om detta – framträdande på ett SSU-läger med en jazzig version av Bob Dylans ”Blowing In the Wind” (som jag förresten tog med i min sångbok från 1970, ”Upp till Kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”).

Ett av uppslagen till det här programinslaget fick Bengt Lindroth från mig: Jag spelade Thore Skogmans ”Härliga värld” – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – för honom, och han bandade av den. Thore var sosse – det berättade jag också för Bengt.

Så det var faktiskt dubbelt kul att han i programmet hade tagit med en kongressbandning av Thomas Östros sjungandes Thores ”Bergsprängartango i Gällivare”.

De musikaliska inslagen på partievenemangen (s) tar sig självfallet ständigt nya uttryck. På 1960- och 1970-talen ställde nästan alla kända artister upp för Socialdemokraterna, men även om detta inte är lika vanligt i dag, kunde Bengt Lindroth från almedalsveckorna nämna politiskt motiverad mötesmedverkan (s) av Marit Bergman – ”soldat i vår armé” enligt Mona Sahlin – och Moneybrother.

Avslutningsvis gjorde han ett nummer av Mona Sahlins kända vurm för Bruce Springsteen – på den punkten är jag för övrigt av samma ståndpunkt som Mona.

Fast jag tyckte att Bengt lite i onödan suddade till bilden av Springsteen. Visst är det sant att många, med sins emellan ganska olika politisk uppfattning, gillar Springsteen här i Sverige, men med amerikanska mått – och det är ju de som gäller – hör han hemma på Demokraternas vänsterkant. Välkänt är det att han, tillsammans med den kände vänsterikonen Pete Seeger, hyllade Barack Obama i samband med dennes installation i presidentämbetet och att de då tillsammans sjöng Woody Guthries ”This Land Is Your Land”.

I Lindroths programinslag fick vi höra en annan sång, ”Pay Me My Money Down”, som är ett lika gott vittnesbörd om Springsteens politiska hemvist inom det som med amerikanska mått mätt är vänstern. Den finns på Springsteens Seeger-CD ”We Shall Overcome” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

“Pay Me My Money Down” är ändå ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (redaktör, förord av Carl Sandburg): “The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish’ bok med slavsånger från Georgia.

Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.

* * *

”Godmorgon, världen!” går i repris i kväll, söndag, klockan 23.35 i P 1. Det inslag jag skriver om ligger ganska tidigt i programmet.

Svallvågorna från båtfestivalen välte vår soptunna

För det mesta råder det en lugn och fridsam atmosfär i Öregrund. Men under den årliga båtfestivalen, den som kulminerar i lördagens roslagslopp, vet man aldrig vad som kommer att hända.

Jag är inte ute efter att fördöma det riktiga båtfolket, men båtfestivalen, inte minst dess öltält, lockar också en ungdomlig (och delvis även äldre) publik, som verkar ha ett märkligt förhållande till alkohol. Fram på kvällen är det inte så roligt att gå ut på stan.

Inte annars heller, förresten. Överallt, också på parkernas gräsmattor, står det parkerade bilar; vi hade en hel rad sådana utanför vårt hus – en av dem upptog bort emot halva vårt grindhål. Båtfolkets svans lämnar vidare mängder av skräp efter sig. Och eftersom lilla Öregrund saknar toalettkapacitet för en så här stor invasion, uträttar många av besökarna också sina behov bakom närmsta buske.

Själv går jag bara den korta men nödvändiga turen till Konsum en sån här dag. På eftermiddagen går jag ut i trädgården och plockar hallon – ytterligare två askar finns nu i frysen. Och så vattnar jag i Birgittas växthus – Birgitta själv är inne i Uppsala och har med hjälp av sonen, Matti, nu återställt det mesta och städat efter stamrenoveringen. Jag vattnar också det hon har i krukor utomhus. Onödigt, visar det sig. Det som började som enstaka dropp redan när jag plockade hallon övergår i regn.

Och det kom mer regn. Under natten vaknade jag av åskmuller och av att blixtar lyste upp sovrummet tvärs genom persiennerna.

Regnet har det goda med sig att det också bidrar till att rensa stan från en stor del av dess allt för många tillfälliga besökare.

Dock inte alla.

I morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, stod grinden vidöppen, och soptunnan var vält, så att soppåsarna delvis hade ramlat ur.

Så hade då svallvågorna från båtfestivalen nått också vår tomt, som inte ens är strandnära.

Melodikrysset nummer 31 2010

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste jag har löst.

Dock visste jag inte med det samma vem det var som sjöng ”When My Little Girl Is Smiling”, men den bokstav jag hade tydde på att han hette Per i förnamn. Jo, efter lite googlande stod det klart att det var så: namnet på den sjungande skådespelaren är Per Eggers.

En annan sångare med kort förnamn, här med ”Jag sjunger för dig”, var det lättare att identifiera. Anders Eldeman spelar då och då låtar med Uno Svenningsson.

Och det var ju verkligen inte länge sen han spelade Lasse Stefanz. Den här gången fick vi höra ”Ring, bara ring”.

Lasse Stefanz finns inte i mina skivhyllor. Det gör inte Jennifer Lopez heller, men om jag erbjöds skivor av de här båda, skulle jag utan tvekan välja henne.

Mikael Samuelsson finns redan i mina skivhyllor. I dag hörde vi honom i rollen som Cyrano i musikalen med samma namn. Cyrano de Bergerac, som musikalen handlar om, utmärktes av sin särpräglade näsa.

Jag var bjuden till kronprinsessans bröllop, men eftersom jag inte ville bidra till den monarkistiska yran, avstod jag från att gå. Jag såg heller inte på det som då sändes i TV, men eftersom det knappast gick att öppna en tidning utan att ramla på artiklar om bröllopet och allt det som var runt omkring, har jag snappat att Björn Skifs och Agnes (Carlsson) tillsammans sjöng ”When You Tell the World You’re Mine”.

Nej, för min del trivs jag mycket bättre här i min trädgård i Öregrund, där fjärilar och humlor soliga dagar fullkomligt täcker stånden med fackelblomster i min äldsta blomrabatt. Jag skulle nog trivas bra i Apladalen i Värnamo (i ”Apladalsvisan”) också, om jag bodde lite längre söderöver.

Efter varje tur ut i trädgården kan jag med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och BAO utbrista ”Nu mår jag mycket bättre”.

Det gäller även om kroppen blir allt äldre och skraltigare. Men det gäller att hålla den i gång. Som Evert Taube uttryckte saken: ”Så länge skutan kan gå”…

Som jag antydde i början, tyckte jag dagens kryss var ganska lätt. Jag brukar ju ibland ha svårt att i efterhand minnas melodifestival- och Eurovision Song Contest-melodier, men det Anders Eldeman spelade i dag var ovanligt lätt att komma i håg: dels 2000 års vinnare ”Fly On the Wings of Love” med danska bröderna Olsen, dels 2009 års vinnare ”Fairytale” med den vitryske norrmannen Aleksander Rybak.

Ensam som jag för tillfället är i huset i Öregrund känner jag en viss själsfrändskap med fiskargubben, han som sitter och lagar nät i Kai Gullmars ”Ungmön på Kärringön”, 1940 stor hit med Harry Brandelius. Fast min tillbedda, för tillfället inne i Uppsala, är ju knappast någon ungmö, dock en mycket vacker dam att titta på.

Med Ernst Rolf sjunger jag därför ”Ju mer vi är tillsammans”.

Blueskväll med Rolf Wikström

Jag gillar Rolf Wikström – har följt honom från början, har alla hans plattor och har också recenserat många av dem när de kom ut.

När jag såg att han skulle spela i Öregrund, gick jag följaktligen till Strandhotellet och köpte biljetter åt mig och hustrun.

Under promenaden till Strandhotellet regnade det ymnigt, och jag fick användning för både regnrock och paraply. Man kunde befara det värsta, men på hotellets innergård höll man på att montera upp ett tält. I går, då konserten skulle äga rum, hade dock vädret svängt – det var mild och i början av kvällen solig sommarkväll.

Konserten beräknades börja runt 21.00, men vi gick dit mer än en och en halv timme tidigare för att kunna äta middag i hotellets bar. Där satt fullt med gäster, men det visade sig att maten hade tagit slut – det var buffé, och personalen skyllde på alltför glupska gäster. Vi blev faktiskt ganska härskna, och hungriga som vi var – det här var en bra stund efter vår ordinarie middagstid – ilade vi i väg till en av hamnkrogarna för att tillfredsställa vårt behov av kalorier.

I god tid före 21.00 var vi tillbaka på Strandhotellet och lyckades få de två sista bekväma soffplatserna. Det dröjde till 21.30 innan Roffe och hans medmusiker tog plats på scenen, så jag hann också ta en tur till baren och köpa två whisky, Famous Grouse, dock utan sodavatten – det fanns inte på det här stället; jag blev därför heller inte förvånad över att en av tjejerna i baren ett slag var inne på att jag kanske ville ha fruktsoda till whiskyn.

Mina erfarenheter av Strandhotellet är sålunda inte helt positiva, men jag är ändå mycket tacksam över att hotellet hade bokat Rolf Wikström och hans band för en spelning. När det gäller blues har de få konkurrenter i det här landet, och med eller utan konkurrenter spelar de förbannat bra.

Roffe konstrar heller inte till det: han och bandet spelar många låtar som jag och andra i publiken känner igen från hans skivor: ”Leva som en luffare”, ”Du säger du ska lämna mig”, ”Allt för många gånger”, ”Ta saken i egna händer” och ”Hej och hå, lilla mamma”. Också Torgny Björks tonsättning av Nils Ferlins ”Mitt hjärta är ditt” (”Kärleken kommer, kärleken går”) som finns på Wikströms ferlinplatta.

Det svänger ordentligt kring Roffe och hans band, och snart kan det första paret inte hålla sig utan börjar dansa framför scenen. Snart dansar många. Än så länge präglas Öregrund av sommarstadens sjudande liv.

Men om bara ett par veckor har bluesens höstliga vemod intagit vår lilla stad.

Sommar med Birgitta Stenberg och Nils Landgren

Jag fortsätter att höra på ”Sommar” i P1, på praktiskt taget varje program.

I går hörde jag på Birgitta Stenberg, en författarinna som jag först, under min gymnasietid, kom i kontakt med via den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där hon var medarbetare. Under den där tiden läste jag över huvud taget många i den unglitterära grupp hon tillhörde, Metamorfos.

Jag känner förstås till det äventyrliga liv hon har levt, till exempel hennes förhållande till den avsatte kung Farouk av Egypten, en av de saker hon berättade om i sitt sommarprogram. Annat var nytt för mig, till exempel hennes ungdomliga – hon var tolv år! – förälskelse i en av hemstaden Södertäljes mer udda existenser. Som en illustration – det här udda paret var allt för udda i fråga om ålder – spelade hon Marilyn Monroes Lolita-sång ”My Heart Belongs To Daddy”.

Annars var det inte musiken utan framför allt ett mycket långt talinslag, det om maken Håkan Lagergrens död, som fick mig att lyssna noga.

En gemensam nämnare hade Birgitta Stenberg faktiskt med dagens sommarvärd trombonisten Nils Landgren: Jimi Hendrix. Stenberg spelade hans ”Hot Trigger”, Landgren hans ”Are You Experienced”.

Landgrens program innehöll annars mycket bra jazz – hans eget intresse för jazz väcktes uppenbarligen av farsan, som inte bara gillade jazz utan också, bland annat på Första maj, spelade i musikkåren på bruksorten Degerfors.

Så vi fick höra många sköna låtar av och med sköna kompositörer och jazzmusiker som Duke Ellington, Jimmie Lunceford, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Thad Jones, Mel Lewis och Miles Davis. Och så Värmlands egen stora jazzsångerska Monica Zetterlund.

För en arbetargrabb från bruksmiljö borde ju valet vid det val Nils Landgren också berörde vara tämligen självklart. Men jag noterade att han berättade att han inför årets val hade gått igenom partiernas ståndpunkter i en fråga – den om musikers och kompositörers ekonomiska ersättning för sina verk – utan att ha fått några riktigt bra svar, och hans tveksamhet gällde då verkligen inte bara Piratpartiet. I den här frågan klappar mitt hjärta för att man, även i den dataålder vi nu lever i, måste hitta en lösning som gör upphovsmännen skadeslösa.

Ett estniskt arv

Ser på dotterns, Kerstins, twitter att hon har satt deg för att baka estniskt surbröd respektive sötsurt bröd. I samma ögonblick minns jag doften av min mammas surdegslimpor, alldeles nyurtagna ur bakugnen. Och jag känner i munnen smaken av estniskt surbröd, ännu så varmt att smöret smälter på brödskivan.

När vi kom till Sverige hösten 1944, hade vi då ännu aldrig kommit i kontakt med hårt bröd. Vårt självklara matbröd var mjukt men surt. Den svenska limpan, på den tiden alla svenskars matbröd, provade vi med häpnad: svenskarna åt sött bröd till maten – det var ju som att äta vetebröd till fisken eller köttet på matbordet. Nå, vi vande oss. Även jag har haft limpsmörgås och mjölk med till skolan på den tiden då det ännu inte fanns skolbespisning.

Men jag är ganska säker på att de in emot 30.000 estländarna i Sverige – det här landets första stora flyktinggrupp i modern tid – bidrog till att modifiera den svenska matkulturen, framför allt genom att lära svenskarna att äta annat mjukt matbröd än limpa.

Under åren då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm gick jag praktiskt taget varje fredag till Hötorgshallen och köpte matbröd inför helgen. Där fanns inte mindre än två bageributiker med estnisktklingande namn; oftast handlade jag hos Tooming. Ett estniskt surbröd och ett sötsurt kumminbröd var då obligatoriskt. Där utöver köpte jag ett lantbröd från ytterligare något land – vilket kunde växla: Ungern, Grekland, Italien, Tyskland, Frankrike… Andra europeiska länders brödkultur hade kommit hit långt innan vi hade gått med i EU. Själv tycker jag att andra länders brödkultur, spontant anammad av medborgarna i det här landet, är långt viktigare än EUs överstatlighet.

Många av dessa fredagar kompletterade jag mina bröd med goda pålägg, inköpta på Konsum på Sveavägen, på hörnet till det kvarter där Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter gatnumret, fanns. Det brukade bli ett par-tre sorters korv – Munsö och Lönneberga till exempel – och så ost, sardiner, skinka, färsk gurka, tomater att skiva med mera.

När jag tillsammans med ungarna anlände till Öregrund, var på den tiden Konsum redan stängt, så det gällde att ha kvällsmåltiden med sig. Och så måste man snabbt få upp värmen i huset och få något varmt på bordet. Till det som gick allra snabbast att få färdigt var rykande varmt the, som serverades med allt det goda jag redan har nämnt.

Och sen fanns det ju kvar av samma goda också när man vaknade på lördagsmorgonen, när det var dags att äta frukost.

* * *

Hoppas att Kerstins estniska bröd blir lyckat. Och att hon lär Viggo och Klara att äta det alldeles ugnsfärskt med en klick smältande smör.

Köket, en afton efter regn

Birgitta storstädar huset efter barnbarnens besök. Det finns åtskilligt att ta itu med: leksaker att sortera ner i sina förvaringslådor, rice crispies att dammsuga upp under matbordet och kökssoffan. Själv bidrar jag med att leta rätt på uteleksakerna, fälla ihop riddartältet och sen ställa in alltsammans i boden.

Mitt i städningen börjar det regna, men eftersom mattorna ute på vädring hänger på klädstrecken under krikonträden hinner de inte bli blöta.

Själv sätter jag på mig regnrock och fäller upp paraplyet, och så går jag till apoteket för att köpa ut medicin som har tagit eller håller på att ta slut. På hemvägen slinker jag in på Köket grill : café nere i hamnen och bokar bord till kvällen. Det här är ett mycket populärt ställe, så man bör boka bord. Vi får vårt klockan 20.00.

Då har Birgitta duschat och bytt om efter städningen, och eftersom regnet nu har upphört, behöver vi inga regnkläder. Var sitt paraply tar vi i alla fall med för säkerhets skull.

Vi hälsas välkomna av värdinnan, Kaija, och får vårt förbeställda bord på restaurangdäcket utomhus. Vi har tak över oss, om det nu åter skulle börja regna, och infravärmen höjer temperaturen till en behaglig nivå. Atmosfären är trevlig. Runt oss sitter barnfamiljer och flergenerationersfamiljer.

Somliga väljer den mycket goda och prisvärda grillbuffén, men den åt vi av sist vi var här, så vi studerar det övriga på menyn och fastnar för deras lyxburgare. Med alla sina tillbehör bildar de ett berg på tallriken, så vi är glada över att vi inte dessutom beställde förrätt. Också det här är mycket gott – riktigt tillredda hamburgare med olika slags grönsaker och bär (jo!), välsmakande sås och klyftpotatis är bra mat.

Vi dricker rött vin till.

Efterrätt vill ingen av oss ha – jag har ju dessutom min diabetes att tänka på. Men som avslutning beställer jag in var sin irish coffee.

Sen är det dags för promenad uppför Konsum-backen och hem.

* * *

I dag har vädret svängt – solen lyser åter över trädgården. Fjärilar och humlor svärmar över Birgittas kryddgård, så där ser ut som när Bo var här här om dan och fotograferade.

Mina sommarflickor bland blåbär, hallon och vita smultron

På Kerstins blogg – här – hittar jag bilder av lilla Klara som iförd en av sin mammas gamla nattlinnen njuter av sommaren i vår trädgård: kliver upp på en sten för att nå upp till skuggmorellerna, spanar ut över trädgårdsvärlden från en berghäll som går i dagen i mitt stenparti.

På en annan bild – här – ser vi den somriga efterrätt Birgitta bjöd på till avskedslunchen igår. Blåbären plockades av Kerstin och hennes barn här om dagen. Hallonen är av dagens skörd i ett av våra hallonbestånd, och de vita smultronen finns på plantor som alla är ättlingar till den enda planta Birgitta en gång fick av Kerstin.

Lite av sommaren i Öregrund försöker Kerstin också få med sig hem till Uppsala. Hon och Klara plockar bigarråer i var sin plastpåse. Och av Birgitta får Kerstin några tomatplantor att sätta i den egna trädgården i Bärby hage.

Vackra nattlinnen som går i arv. Berghällar som har trampats av tre generationer flickfötter. Trädgårdens ymninghet, och i den mina sommarflickor.

Kom inte och säg att livet saknar mening.